Podcasts about Komvux

Ett tiotal människor dödades idag på Risbergska skolan i Örebro. En av de döda är den misstänkte gärningsmannen. Hör elever och lärare berätta om skräcktimmarna i skolan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Jag var livrädd. Jag började tänka på min familj och min tvååriga dotter, man vill komma hem levande liksom”, säger Andreas Sundling, elev på skolan. Andreas Sundling pluggar matte på Komvux och satt tillsammans med sina klasskompisar när de plötsligt hör smällande ljud. Deras lärare reagerar snabbt och drar för fönstren och barrikaderar dörren med bord och stolar. Eleverna samlas längst in i rummet, många sätter sig på golvet. Inrymningen pågår i två och en halv timma, innan insatsstyrkan bryter upp dörren. ”När de bröt upp dörren så var det många som blev väldigt, väldigt rädda. Jag uppfattade inte att dom skrek polis eller något sådant där. Då trodde jag att jag skulle dö liksom”, säger han.Vid lunchtid på tisdagen kommer det första larmet om pågående dödligt våld vid Risbergska skolan i Örebro in till polisen. Där finns vuxenutbildning och SFI. Flera andra skolor ligger i närheten. Ett enormt polispådrag inleds och många olika uppgifter om skjutningen, skadade och även dödade florerar. Vid 18-tiden håller polisen den andra presskonferensen för dagen och berättar då att ett tiotal människor är döda. En av dem är den misstänkte gärningsmannen, en man i 35-årsåldern. Han är inte känd av polisen sedan tidigare och polisen tror att han agerade ensam. Senare under kvällen uttalar sig statsminister Ulf Kristersson – han säger att det är den värsta masskjutningen i Sveriges historia. ”Det som bara inte får hända har nu hänt även i Sverige”, säger Ulf Kristersson. Med hjälp av elever, lärare, vår reporter Pernilla Wadebäck samt P4 Örebros Andreas Ericson berättar vi vad vi vet om den här exceptionella händelsen just nu. Uppdatering 5 februari: Enligt polisen är nu elva personer avlidna med anledning av händelsen, skadeläget är fortfarande oklart. Programledare: Petra Berggren och Fanny HedenmoProducent: Jenny HellströmReportrar: Carolina Bergquist och Pernilla WadebäckLjudtekniker: Fredrik NilssonKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Nerspolade glasögon, shortshat och robinsonfylla fyller Valborgsmässoaftonen. En i gruppen har försökt gömma sig på Jensens Bøfhus medan en annan tappar ett ben titt som tätt. Oändligt lång myndighetstid har upptagits för att bli nöjd med sitt nya körkortskort och folkhögskola, universitet och Komvux får sig en go resaMedverkande: Mia Skäringer & Hampus NessvoldSkäringer & Nessvold klipps och redigeras av: Micke Solkulle & Anna SpolanderProduktionsbolag: Polpo Playwww.polpoplay.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nerspolade glasögon, shortshat och robinsonfylla fyller Valborgsmässoaftonen. En i gruppen har försökt gömma sig på Jensens Bøfhus medan en annan tappar ett ben titt som tätt. Oändligt lång myndighetstid har upptagits för att bli nöjd med sitt nya körkortskort och folkhögskola, universitet och Komvux får sig en go resaMedverkande: Mia Skäringer & Hampus NessvoldSkäringer & Nessvold klipps och redigeras av: Micke Solkulle & Anna SpolanderProduktionsbolag: Polpo Playwww.polpoplay.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det här avsnittet diskuterar vi hur ämnesbetygsreformen kommer att påverka yrkesutbildning och bland annat yrkespaket inom komvux med bakgrund av att majoriteten är yrkesämnena är ute på remiss. Vi pratar också om hur verksamheterna kan förbereda arbetet med implementering. Medverkande: Åsa Nätterlund Vuxenutbildningschef Borås Stad och Emelie Högberg undervisningsråd på Skolverket. Samtalet leds av Susan Myrdal.

Allt fler jobb kräver i dag en högskoleutbildning och den kommunala vuxenutbildningen (komvux) möjliggör att fler individer kan få högskolebehörighet och ta del av vidare studier. Samtidigt är komvuxutbildning förknippat med kostnader för samhället vilket väcker frågan om huruvida det är en träffsäker åtgärd eller inte. Hur går det för studenterna som har läst på komvux? Får de anställning? Och hur ser löneutvecklingen ut? Medverkande Per Andersson, verksamhetschef och rektor, JENSEN komvux Sofia Hylander, utredare på TCO Linn Karlsson, doktor i nationalekonomi och analytiker på Tillväxtverket Annika Wallenskog, chefsekonom på SKR Mötet modereras av Anna Norén, forskningsledare på SNS.

I den här podden talar Yerk Liveröd, rektor på SFI, och Anna Windeleff Gustavsson som undervisar på Barn och fritidsprogrammet i Malmö Stad, om sina erfarenheter av att arbeta med att motverka hedersrelaterat våld och förtryck inom komvux.

Yrkeslärare samarbetar med lärare i svenska som andraspråk på ett yrkesprogram på komvux by Skolverket

Föreställ dig en stor korsning utan ett enda rödlyse, stopplikt eller väjningsplikt. Där i kulturkrockarnas korsning, har du Sverige. Där inte ens spontana - POSITIVA känsloyttringar tas som just positiva. Där den spontana glädjeyttringen över att eleven hade klarat Komvux, var att ge lärarinnan han uppskattade en kram - och måste nu känna sig "skyldig" - För att hon är muslim, och andra muslimer såg "brottet." Missa inte det här programmet!2000 AV 3000 KR SAKNAS - TIDEN GÅR FORT, SÅ DEN 31 MAJ ÄR SNART HÄR. STORT TACK FÖR ATT DU HJÄLPER TILL SÅ ATT DONATIONERNA KOMMER IN INNAN DESS! Swish: 073 846 37 64Meddelande: Gåva(Programmet släppt: 7 maj 2022)I DETTA PROGRAM:* Hemlös i Nordens svar på Mellanöstern - Malmö.* Hon vågar knappt gå till lägenhetshusets tvättstuga längre.* "Skyldig" till brottet att krama muslimsk komvuxlärare.* Mannen som vill se svensk ut, och mannen som tar sprutor för att bli brun.* "Självförverkligandet" gör rotmos av folks hjärnor.* DAGENS HÅL I HUVUDET: "Genom att ta för givet att det är protesterande muslimer - Späs bara rasismen på."MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Lennart Matikainen, Johan Widén & Elisabeth EngmanVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:BESÖK DENNA BENSINMACK PÅ EGEN RISKhttps://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/besoek-denna-bensinmack-paa-egen-riskAlla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM:LÖRDAGEN DEN 14 MAJ, 2022Du hittar även Verklighetschecken här:PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoiTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLELigfaerd - Salvator Mundihttps://youtu.be/c4_khP2_gOw?t=1LENNARTFrihetsNytthttps://frihetsnytt.se/ELISABETHClarkhttps://www.imdb.com/title/tt12304420/JOHANAn Der Schönen Blauen Donau Operett 314https://open.spotify.com/track/0dzl6bBvsIAfHLlTbBObTW?si=08027c00e80340ea

Det finns många elever inom komvux på gymnasial nivå och därmed blir många elever berörda av att ämnesbetyg ska införas på gymnasial nivå 1 juli 2025. Nu blir det till exempel ämnen och ämnesnivåer istället för kurser. I det här avsnittet av Skolverkspodden fokuserar vi på hur komvux berörs av ämnesbetygsreformen. Medverkande: Annelie Svantesson och Jonas Vig, båda undervisningsråd på Skolverket. Samtalet leds av Sandra Charléz.

Idag gästas vi av Fatima, boende och mamma ifrån Järva. Fatima har själv bott i Sverige i omkring 20 år och när hon först kom till Järva fanns där både SFI, Komvux och Arbetsförmedling. Idag ser det helt annorlunda ut. Alla myndigheter och viktiga platser som ger en chans till lyckad integration har flyttats och lagts ner. "Det känns lite som en gömd ö". Om att vara förälder i Järva. Om oron för sina barn. Om den kollektiva sorgen men om hopp inför framtiden.

Stötta oss på Patreon: http://patreon.com/tombola Skicka in ämnen till tombolan: tombolapodcast@gmail.com Köp vår merch: https://podstore.se/podstore/tombola-podcast/  Instagram: @carlstanleyy & @_marcusberggren Tombola Podcast klipps av Niklas Runsten @niklasrunsten

Man kan ju ställa sig frågan varför inte karaktärerna visste om vad en termos var. Kan det vara så att avsnittet utspelar sig ca ett sekel tillbaka? Men hur förklarar det TV:n?? Ännu en gång har Bellmanhistorier lämnat oss med fler frågor än svar... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kent har fått en böld och lär Eric om klappmongon. Sen talas det mycket om Kents studier, lärare och klasskamrater, varav de senare säger sig Kent "vara bättre än". Dessutom nämns "The Social Dilemma", "Three Identical Strangers" och en massa trams. Sprid podden som den digitala könssjukdom den är! VARNING: Konsultera din psykolog, psykiater och andliga vägledare före lyssning. Kan verka stötande, kränkande och väcka känslor. @ericochzigenaren @ezigenaren 0790345699 ezigenaren@gmail.com

Sverigedemokraterna vill påverka biblioteken i nationalistisk riktning, men vad vill egentligen Moderaterna? Varför är rapparen Stormzy en hjälte? Och vad har en urspårad Komvux-lektion lärt oss om svensk rättssäkerhet? I Kontexts redaktionspodd diskuterar vi det senaste inom politik, kultur och livet. I det fjärde avsnittet känner litteraturredaktör Judith Kiros en enorm tacksamhet över rapparen Snowzy och hårda sanningar som når offentligheten, kulturredaktör Sarra Anaya funderar på moderat bibliotekspolitik och chefredaktör Mireya Echeverría Quezada får en flashback till en sjuk Komvux-lektion som får henne att tänka på debatten om hårdare tag.

Högstadieläraren Frode har tidigare undervisningserfarenhet från Komvux och SFI. Nu undervisar han istället nyanlända ungdomar på högstadiet. Ungdomarna har diametralt olika förutsättningar - både vad gäller ålder och språknivåer. Hur gör man som lärare i svenska som andraspråk för att inkludera alla i en klass med nyanlända? I studion finns lärarcoach Annica Gärdin som handleder och coachar.

Högstadieläraren Frode har tidigare undervisningserfarenhet från Komvux och SFI. Nu undervisar han istället nyanlända ungdomar på högstadiet. Ungdomarna har diametralt olika förutsättningar - både vad gäller ålder och språknivåer. Hur gör man som lärare i svenska som andraspråk för att inkludera alla i en klass med nyanlända? I studion finns lärarcoach Annica Gärdin som handleder och coachar.

Så länge har möjligheten funnits för den som kanske inte passade in i den vanliga skolan att ta igen missade skolår. Men vad betyder det egentligen för dig som fått och tagit chansen? Det vill vi höra i Karlavagnen i kväll när vi uppmärksammar jubilaren!   Sedan 1968 har massor av människor utbildats eller läst upp sina betyg genom kommunala vuxenutbildningar. Är du en av dem? Vad har du lärt dig? Och vad hände med ditt självförtroende? Komvux har under åren förändrat sin verksamhet men grundtanken har alltid varit att ge folk en andra chans. En utbildningsform som har varit och fortfarande är viktig för demokratin och delaktigheten i det svenska samhället, menar forskare. Vad hände när du fick din andra chans? Blev det livsavgörande? Kunde du äntligen ge dig ut i arbetslivet? Hur krokig blev din studieväg och var är du idag? Hör av dig ikväll till Pernilla Arvidsson och berätta! 099-11090 är telefonnumret. Eller mejla karlavagnen@sverigesradio.se.  Karlavagnen karlavagnen@sverigesradio.se

Behöver vi ett världsspråk som kan förena världen? Det tar jag upp i det här programmet. Det är som en del av ett muntligt prov i Svenska 3, Komvux, den 9 september 2018 i Stockholm.

Komvux, Folkhögskola arbetsmarknadsutbildning – alternativen är många om man vill skaffa sig en utbildning.Men det kan vara svårt att veta vilken utbildning som passar.I det här avsnittet pratar jag med arbetsförmedlaren Anna Bergqvist om olika utbildningsvägar och varför hon brinner för yrkesutbildningar.Gäst: Anna Bergqvist, arbetsförmedlareProgramledare: Priya EklundInspelningsansvarig: Andreas DamgaardMusiken som hörs i avsnittet är Kevin MacLeod - Plain Loafer.

Adjes ando programo. O paluno kurko sas kidipe/workshop savo inkerdas o Socialstyrelsen thaj o RIKC. Ando Malmö Södervärn Komvux vorbinas le socialsekreteronge sar o anti ziganismo si pe o individualno thaj strukturelno levelo. O 40-bershengo rom o Harry Kwiek kherel buchi sar jurista ande jek pindjardi advokatongi firma ando centralno Stockholmo, thaj akanak kherdas vov jek video po Facebook kaj so las dosta but atencia. Jek blodprov vaj jek rateski-proba shaj te sikavel soski medicina trubuj tu kana si tu depresia. Adjes birin te shunen jek artiklo pa jek nevi studia pa depresia.

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. 10% av ytan är obrukbar. Geologiskt instabilt. Ligger i skarven av 2 plattor = jordbävningar 20-åriga Petters anteckningar från Komvux. På nästa sida prydligt uppradade telefonummer i en annan handstil och på sidan efter de allra första raptexterna. Den här dagboken är en hybrid av Petters pappas telefonblock och hans eget block från Komvux. Programmet Dagboken gläntar inte bara på gästens inre, utan bjuder även tidsresor och stor igenkänning. Tillsammans gräver vi oss tillbaka till den gränslösa tonåren, kanske skilsmässan runt 40 eller barndomens första stora kärlek. Vi försöker förstå, förlåta, skratta åt livets alla vändor. Programledare är Emma Hamberg.

Livet på komvux, gymnasietiden, pinsamma besök hos frisören och våran ångest över att hälsa på främlingar. Allt detta i veckans avsnitt!

Om storbråket förra veckan, Komvux och tacksamhet.

Varje sommar plockas runt 15 ton salmbär på Gotland. Kaliber har följt med i salmbärsdiket och träffat kvinnor som kommit hit för att få ett bättre liv men som också kan få betala ett högt pris. Det är den 10 december 2014. Blå Hallen i Stockholms stadshus släcks ner och rader av silverglänsande fat bärs nerför trappan till Nobelfestens gäster. Mitt på varje tallrik ligger ett perfekt format salmbär, som på Gotland mest används till sylten till öns nationalrätt saffranspannkaka. - Det är ett jättefint litet bär. Smaken är helt fantastisk, syrlig och söt. Mörkt blå- och lilaaktigt, som ett hjortron fast mörkblått.Konditorn Daniel Roos, som också gjorde desserten till kronprinsessparets bröllop, ville använda en svensk råvara som inte använts till Nobeldesserten tidigare. Han kände till salmbär eftersom hans tjej kommer från Gotland och desserten beskrivs i Dagens Nyheter som "en härlig gotländsk touche i en mjukt rundad skål".... Nu har det gått åtta månader sedan Nobelfesten. Det har blivit salmbärssäsong igen på Gotland och de följande veckorna kommer ett 70-tal kvinnor, de flesta med rötterna i Thailand, att plocka runt 15 ton salmbär. Det pratas en del om thailändskorna som dyker upp i vägrenen varje sensommar, men få känner till vilka de är.Jag följer med i salmbärsdiket för att träffa kvinnor som söker ett bättre liv i Sverige men också kan få betala ett högt pris. 46-åriga Toi Thamma-On hukar i hettan i den branta dikeskanten i Kappelshamn på norra Gotland. Ibland blir det för varmt och det händer att hon svimmar när hon inte dricker tillräckligt, säger hon på sin svenska som är tydligt färgad av både thai och gotländska.- Svimmar ibland. Vi vill inte dricka vatten, bara kämpa på och plocka, en och en.Toi såg själv inte Nobelfesten på tv förra året, men hon minns uppdraget från den gotländske bäruppköparen att lägga de allra finaste bären i särskilda plastaskar, exakt 40 bär i varje. Och hon fick höra att lokalpressen skrev om de gotländska Nobelbären.- Min kompis, hennes man hade läst i tidningen att nu kommer salmbären som ni plockat till Nobelpriset.Äter du salmbär själv?- Nej, jag bara plockar och säljer. Bären smakar ingenting, tycker Toi, därför äter hon sällan några utan lägger bara ner dem i hinkar och fryser sen in dem i tvålitersplastpåsar. För Nobelbären fick Toi nästan dubbelt så mycket betalt, 100 kronor per kilo, än vad de thailändska bärplockarna brukar få. Men det tar lång tid, ofta flera timmar att få ihop ett kilo och hon tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. Toi har en egen vespa, men de som inte har det måste bli skjutsade av sina män.Hon har ont i ryggen och i axeln efter en mopedolycka för några år sedan. Det är tungt för kroppen och i bland för varmt, säger hon. - Och vi börjar på morgonen, klockan 6 eller 7, 8. Nu kommer varma solen, jag känner mig mycket trött.En del av pengarna Toi hoppas tjäna på salmbären ska gå till att hälsa på släkten i Thailand, säger hon plockar upp sin mobil och bläddrar fram en bild.- Jag saknar min pappa. Han är 70 år gammal, han röker inte, han dricker ingenting, bara jobbar.På bilden står en leende man i kortärmad blommig skjorta som ser yngre ut än sina 70 år. Mamman är död men till pappan skickar Toi varje månad hem någon tusenlapp som ska dryga ut hans pension på 200 kronor i månaden. Det gör också flera av hennes syskon. Själv kom Toi till Gotland för 12 år sedan. Vid dryga 30-års ålder hade hon blivit av med ekonomijobbet på ett företag och jobbade istället på ett lägenhetshotell för turister nära Bangkok.Det var där hon mötte den 20 år äldre Anders från Gotland. Han hade varit gift med en thailändsk kvinna tidigare, men hon vill inte flytta till Gotland och Anders ville ha en ny thaitjej. - Jag vill ha thaitjej, säger han.- Kan du engelska?- Ja lite.- Vill du åka till Sverige?- Va? Sverige, var någonstans är Sverige?- Nära Finland.- Var någonstans är Finland?- Nära Tyskland.- Ja, jag vet, Tyskland...- Vill du åka?- Vad ska jag göra? Har du jobb till mig?- Ja, säger han. Jag har hästar, du kan jobba med hästarna.- Hur mycket pengar får jag på en månad?- 15000 baht, ungefär 3-4000 svenska kronor.- Åh, så mycket pengar. Är det sant?- Jo, sa han.- Okej, jag åker!Så med löfte om betald resa och att tjäna 4000 kr i månaden, dubbelt så mycket som hon fick ihop i Thailand, lämnade Toi industristaden Udon Thani med ett svenskt turistvisum. Slutdestinationen var Anders hästgård på den gotländska landsbygden.- Bara hästar, bara kor, bara hunden, bara skogen. Vad ska jag göra?Toi tog hand om hushållet och hästarna. I början var det svårt minns hon, de kunde nästan inte prata med varandra. Det blev missförstånd och bråk. Hon tänkte mycket på sin familj och pratade i telefon med sin mamma. - Jag vill åka till Thailand nu, nu! Mamma, pappa jag vill åka nu, jag vill inte bo med en annan. Mamma sa: lugnt och tänk lite, spara pengar. Du måste kämpa lite, stanna om du kan. Och Toi lyssnade på sin mamma. Hon hade tålamod och stannade hos Anders i 11 år. Men gården började gå dåligt och Anders dog. Då flyttade Toi in i en husvagn på en annan gård där hon jobbade med jordgubbsplockning.Nu har det gått två år och trots att hon pluggat på SFI, Svenska för invandrarde på Komvux, kämpar hon med svenskan. Hon har uppehållstillstånd, och behöver egentligen inte bo med någon man för att få stanna i Sverige och på Gotland. Men hon säger att hon behöver någon som skjutsar henne, läser viktiga papper från ambassaden och sjukvården. - Vi kan bo tillsammans, bara kompisar och hjälpa varandra. Det är som det är. Vi kämpar på, vi behöver pengar.Toi har inga barn och hon säger att det där med kärlek i ett förhållande inte längre är lika viktigt som respekt. Hon tar handskarna och plasthinken fylld med bär och går mot sin parkerade vespa. Toi och flera andra bärplockare ska snart lämna ifrån sig bären till ett lager och jag bestämmer mig också för att åka dit i hopp om att få prata med några av deras män. Det är fredag i slutet av augusti. Klockan är 10 och flera thailändska kvinnor har samlats vid ett fryslager i utkanten av Visby. Resultatet av timmars och dagars bärplockning i dikena ska nu lämnas in i gråa plastbackar. Kvinnorna har blivit skjutsade hit av sina män. Alla känner varandra, både männen och kvinnorna.I den öppna bakluckan på en ljusblå Volvo 940 står tre backar staplade och fyllda med frysta salmbär. Det är 46-åriga Ingon, eller Ing som hon kallas, som har plockat bären och bilen tillhör hennes 19 år äldre sambo Kjell-Åke. - Jag plockade det här på två dagar, 50 kilo.Kan inte du visa dina fingrar? De är nästan svartprickiga längst ut. Är det jobbigt? - Ja, ont i ryggen och knäna.Hur hjälper du Ing med plockningen?  - Ingenting.Varför inte? - Nej jag kan inte plocka, nej jag gör ingenting. Dels är det tufft för kroppen och jag kan inte plocka bär.De har någonting att göra. Hon går upp fem på morgonen, sticker iväg, kommer hem vid sju, åtta. Sitter och rensar, fryser in dem, går och lägger sig. Upp igen nästa morgon. Det är tufft, men de vill ha någonting att göra. Och sen ska de vara två, så de blablabla. Det är en social grej, likadana allihop. Männen jag möter visar stolt upp sina kvinnor, pratar om hur mycket de har plockat. Många av männen verkar tack vare sina kvinnor ha fått ett mer aktivt liv med fler kontakter, både i Sverige och i Thailand.Bredvid en röd Toyota Corolla står Rickard Vigström. Han är den enda av männen jag träffar som är med och plockar. Han och frun Daeng har plockat 18 kilo bär som nu ska lämnas in. Rickard är pensionär och kroppen sliten. I 20 år jobbade han som telemontör och klättrade i elstolpar. Med förslitningsskador i knän och höfter fick han till slut jobb på Samhall med kablage. Efter att hans förra fru dog levde han ensam i 5 år innan han blev ihop med Daeng.- Man har fått större bekantskapskrets sen man fick tag i en thai-tjej. De umgås och går till varandra, de har helt andra värderingar där nere. Man bryr sig mer om varandra i Thailand. Förr när jag växte upp då gick man mer till varandra. Idag har folk inte tid. För några år sedan drabbades Rickard av ett hjärtstillestånd. Under tiden då han återhämtade sig, satt Daeng vid hans sida på lasarettet varje dag.- Min fru tänker mer på mig än på sig själv. Jag tror de flesta är likadana.Tänker du mer på henne än på dig själv? - Nej det vill jag inte påstå, men visst tänker jag på henne.De träffades för 6 år sedan genom Daengs syster som var gift med Rickards kollega. Daeng var i Sverige på turistvisum. För att kunna stanna längre i Sverige krävs till exempel en anknytning, i det här fallet en sambo. Och det fanns ett tydligt syfte med middagen hemma hos systern i Tingstäde på norra Gotland där de alla fyra träffades.- Hon är ju äldst av syskonen så hon har ju tagit hand om föräldrarna och har bara tre, fyra år i skola. Så systern ville att hon skulle komma hit så hon skulle få det lite bättre. Då skulle de ha någon som garant för att hon skulle få komma hit till Sverige. Någon annan som garanterade hennes uppehälle här. Och på den vägen är det.Det låter nästan som en affärsuppgörelse? - Jo, jag hade ju heller ingen tanke på något annat. Men jag tyckte om henne och hon mig så det blev något annat av. Det finns fler som har liknande bakgrund som mig, som inte har varit i Thailand men som ändå är ihop med thaitjejer.Hur tror du de har träffats? - Det är väl genom kompisar. Det är den vägen det som regel går.Tror du att de känner sig tvingade att komma hit? - Det vet jag inte. Men de som har kommit hit som har fått ett bra liv, de talar ju om det. Så de vet ju ungefär vad som väntar. Jag tror att de hoppas på ett bättre liv. För när man är nere där så är det några stycken varje gång som frågar om det inte är någon som vill träffa en thaitjej.Vad brukar du svara då? - Jag säger att jag har ingen som jag direkt vet för man vill ju att de ska få det bra här och att det är någon som är snäll emot dem.Tomas Pettersson driver Stenhuse gård på västra Gotland och köper upp omkring ett ton salmbär varje år av de thailändska plockarna. Några av bären ligger i frysboxen på gården i väntan på att skickas till en grossist i Stockholm. De säljer sedan vidare salmbären till restauranger och kockar som Nobelkonditorn Daniel Roos. Själv köper Tomas in bär från ett 20-tal personer och känner många av kvinnorna och deras män.- Det är thailändskor rätt av, för det är de som plockar. Timpenning är ju minimal, det blir löjligt lite pengar. Det är ju du som betalar. Hur känns det att vara den som ger dem löjligt lite pengar? Jag har försökt att öka upp det lite, men det går inte att höja vid grossisten. Vad som ses som lite här, när man kommer dit ner så har det ett helt annat värde. Det kan ha avgörande betydelse för deras familjer.Tomas har också funderat över relationerna mellan thailändska kvinnor och de ofta betydligt äldre männen.- Det är väl lite win-win-situation. Man kan ses det som en affärsuppgörelse, eller också ser man det som två stycken som har ett mål. Vad jag vet i gänget har så är det ingen som far illa ut. Naturligtvis så finns det, och då ska man inte bara se det som att det är mannen. Det kan vara precis tvärtom.- Har man ett mål att man vill komma hit och tjäna pengar och lyfta sina hemma. Men man kan också ha målet att försöka roffa åt sig, ta vad som finns och dra till nästa.Många kanske tänker att det är kvinnorna som blir utnyttjade, men du tror att det ibland kan vara männen?- Så kan det säkert vara. Även om män som flyttar ihop med thailändska kvinnor som de knappt känner kan råka illa ut, så är frågan om inte kvinnorna tar en ännu större risk? Att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk de inte behärskar. Att återvända till Thailand verkar för många inte vara ett alternativ om de vill kunna tjäna pengar och försörja sina familjer.Kanjana Viratanagasam är en av de kvinnor från Thailand som varit längst på Gotland. Hon är inte salmbärsplockare utan driver en av öns thairestauranger. Då, för nära 25 år sedan var Thailand inte ett lika vanligt resmål för många svenskar och på Gotland bodde bara 17 personer från Thailand, säger Kanjana.Idag är drygt 200 personer folkbokförda på Gotland som är födda i Thailand. Nästan alla är kvinnor.Få av de som bor på Gotland har utländsk bakgrund, men de största grupperna av personer födda utomlands eller där båda föräldrarna är utlandsfödda, kommer ifrån Finland, Tyskland och just Thailand.- De senaste fem åren har jag sett massor som kommer från Thailand som har hög utbildning och som är duktiga. De kan engelska, de kan ta sig fram. De har körkort innan de kom hit. Inte som när jag kom, jag hade inget körkort, jag fick cykla. Och jag kämpade och kämpade, ville nästan åka hem. Kanjana har levt halva sitt liv i Thailand och andra halvan på Gotland. Hon funderar över varför thailändska kvinnor ofta flyttar ihop och gifter sig med äldre män. - Äldre killar är snälla, till slut binder, de älskar och har trygghet. Mycket tryggare än yngre man. En äldre man är mer klok. Jag har träffat en tjej, hon säger att han är 65 år och hon bara 28. Hon älskar honom jättemycket. Jag tror det är trygghet. Jag har hört i förrgår en tjej som lever med en man som är 60 år men hon är bara 30 år. Han har inga barn eller förhållanden tidigare och han var jättesnäll mot henne och till och med skickade pengar till hennes föräldrar varje månad. Blir de inte väldigt beroende av de här männen?- Jo, de vågar inte gå. Thailändare har ganska mycket tålamod. Vi är mycket positiva, kanske för att vi är buddister? Vi biter ihop.Tillbaka i salmbärsdiket tänker jag på Kanjanas ord om buddismen och om att bita ihop. Det har inte regnat på länge och bären är små och inte alls så där fina som på Nobeltallrikarna. Kvinnorna i diket jämför med fjolårsbären, snart behöver det komma regn om inte salmbärssäsongen ska ta slut i förtid. Det tar längre tid än vanligt att få ihop ett kilo när bären är så små och torra, men Toi fortsätter. Och medan vi plockar pratar vi om de ekonomiska risker en del kvinnor tar för att komma hit. Under många år har det kommit in tips om att det finns en organiserad verksamhet där pengar är inblandade för att kvinnor från Thailand skulle kunna komma till Gotland. Flera personer som arbetar och har arbetat på Gotlandspolisen säger att de fick höra om det här för 10-15 år sedan, men att det inte fanns några namn att gå på.Även företrädare för SFI på Komvux tog kontakt med polisen. Det hade fått information om en katalog, en slags förteckning över thailändska kvinnor som ville hitta en man och där männen kunde välja. Ju fler personer med insyn jag pratar med, desto fler bekräftar att det tagits betalt av kvinnorna och att det framförallt skulle ha varit en kvinna som satt det i system.Kanjana säger att hon vet att det gått till så. Hon säger att hon känner till ett tiotal kvinnor som betalat för att få ett nytt liv i Sverige.- Jag tycker att det är synd att de chansar att betala den personer som lovar mycket. När du kommer till Sverige så ser det ut så här och så här.- Jag har hört 200 000 baht, cirka 50 000 kr. En del betalade mindre, en del mer. För resa, husrum och sjukförsäkring, biljetter tur och retur. När de kom hit fick de bo i den här personens hus.Men kvinnorna var inte garanterade att verkligen träffa en man inom de tre månader som turistvisumet gällde. Ett sätt att träffa en man var att gå till ett av dansställena i Visby. Där spelade dansband för en mogen publik. Folk drack öl och drinkar med namn som "Gotländsk sommarnatt" och det raggades rätt öppet. Det fanns utrymmen med lite dunklare belysning och mjuka soffor dit man kunde dra sig undan.- Thaitjejer är ganska duktiga och snälla och killarna behåller dem. Ingen som har lämnat tillbaka.Det låter nästan som att prata om saker, lämna tillbaka och behålla? - De behåller, eller de blev kära med en gång, jag tror att killarna blev kära.Men det händer att kvinnor far illa. Bland annat en kompis till Kanjana. - De kunde inte prata med varandra, de förstod inte varandra. Allting som hon gjort var fel, jag tror att det var en kulturkrock mellan dem. Han spottade, han körde ut henne och behandlade henne dåligt. Men hon stannade inte kvar, hennes syster hjälpte henne att komma ut därifrån och hitta någon annan.Jag ringer upp kvinnan som ska ha tagit betalt av kvinnor för att de ska få komma hit. Hon kommer själv ifrån Thailand och bodde tidigare på Gotland. Vi pratar länge och hon säger att hon aldrig tagit betalt eller satt i system att låta kvinnor komma hit och hjälpa dem att träffa gotländska män. Hon säger att hon bara har bara bjudit in släktingar att bo hos sig själv och inte tjänat på att låta dem komma hit. Först vill ingen av de kvinnor som ska ha betalat träffa mig. Men till sist går en av dem med på det. Hon vill inte vara med på en intervju eller att jag ska använda hennes namn, men hon berättar att hon betalade 20 000 kronor till en person på Gotland för att komma hit för 15 år sedan. Hon var frånskild och jobbade på en supermarket i Thailands inland när hon fick höra om möjligheten att komma hit. För pengarna skulle hon få resan, mat och tillfälligt boende tillsammans med flera andra kvinnor från Thailand i en lägenhet i Visby. Hennes turistvisum gällde i tre månader och hade hon inte lyckats hitta en man att flytta ihop med under den tiden skulle hon ha fått åka tillbaka till Thailand.Hon vände hon sig till en lånehaj i hemlandet för att låna pengarna som motsvarade två årslöner för henne.Och hon hittade snabbt en man, inte på danshaket utan på en middag hemma hos mannen som hon blivit presenterad för. Tillsammans med flera thailändska kvinnor som också behövde hitta en man, åt hon middag med honom. Som i något av dejtingprogrammen på tv, fast utan tv-kameror. Men hon var den enda av dem som tog hand om disken, och kanske bidrog det till att mannen valde just henne?Efter bara en månad i Sverige kunde hon flytta från lägenheten till mannens hus. Hon vill inte peka ut personen hon betalade pengar till. Hon säger att hon fått ett bra liv med man och barn. Och mannen hjälpte henne att betala tillbaka lånet. De andra salmbärsplockarna jag träffar säger också att de fått ett bättre liv i Sverige med männen jag pratat med. Men det finns thailändska kvinnor som kommit till Gotland där historien inte slutat så. Flera socialsekreterare på Individ- och familjeomsorgen berättar för mig om kvinnor som blivit misshandlade och i vissa fall inlåsta av sina män. En thailändsk kvinna fick flygbiljetten till Thailand betald av socialtjänsten efter att ha blivit misshandlad av sin man. Men efter ett tag var hon tillbaka på ön igen. Socialsekreterarna säger att de mött thailändska kvinnor där männen sett till att det finns äktenskapsförord, och att kvinnorna blir utan pengar om de väljer att lämna männen. Utan att kunna ingripa ser handläggarna hur pengar kan blir ett sätt för männen att styra kvinnorna.- Jag tycker det är förskräckligt. Man ska inte behöva betala för att komma hit. Det här är människohandel, säger Ewa Gomander.Ewa Gomander som är ordförande i kvinnojouren Amanda på Gotland är oroad över de problem hon sett i förhållanden mellan thailändska kvinnor och svenska män. När hon tidigare jobbade på Komvux blev hon uppsökt av många thailändskor som både blivit övervakade och misshandlade av sina män. Men nu är det färre som söker hjälp. Ewa tror att de får hjälp via egna kontaktnät om de råkar illa ut. Men tror också att det finns kvinnor som inte vågar be om hjälp och som istället väljer att bita ihop.- Vi svenskar, vi blundar mycket för om man ser någon som mår dåligt. Man kan ju fråga: Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa till med? Jag lämnar Kvinnojouren och inser att jag inte kommer längre. Gotland är litet och kvinnor är rädda för att peka ut personer som skott sig på deras bekostnad. Jag har mött en tystnadskultur där få vågar prata. Men bären, som många av dem plockar, är desto mer omtalade.Tillbaka på Nobelfesten 2014 är middagen över, strax ska dansen börja. Och desserten med de gotländska salmbären har blivit en succé... - Jag hade ju aldrig kunnat drömma innan om att folk skulle prata om att det var den bästa Nobeldesserten som hade serverats så det var ju jätteroligt. Om det var Nobelpristagaren i fysik som sa att han som skapade den här desserten måste ha varit ett geni, sa han i sitt tacktal. Så man trodde ju inte att det var sant när man hörde det efter så det var ju jätteroligt.Konditorn Daniel Roos hyllas och salmbäret har blivit världsberömt. På Gotland summerar Toi två månaders salmbärsplockning. Det blev inte 400 kilo som hon hoppats utan bara 270 och fler tusen kronor mindre än hon räknat med. Men det är inget att göra åt, säger hon.- Det går inte. Vi kan inte göra något annat än att kämpa och plocka bär.Jag frågar henne om hon skulle vilja ha något annat jobb. Hon säger att hon gärna vill jobba i förskolan, men att hennes svenska inte räcker till.- Jag har en dröm, jag har jobbat på dagis i Thailand två år. Det skulle vara kul att jobba med barnen.Kan du inte göra det här på Gotland? Jag vet inte. Jag pratar inte så bra svenska. - Jag tänker om framtiden, jag kan jobba. Vi får se om kroppen fungerar. Jag ska kämpa lite för pengarna. Och medan salmbären fortsätter att erövra restaurangvärlden försvinner Toi och de andra thailändska bärplockarna från diket och blir osynliga igen på Gotland fram till nästa salmbärssäsong. Reporter: Anna JutehammarProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Podcast med Adam Alsing, Vanessa Falk och Daniel Breitholtz, inspelad som live, d v s helt utan efterhandsredigering. Ur innehållet: Class of Komvux 2015. Världens mest felstavade och feluttalade ord. Barn i säck. Otrygg i kyrkan. Smeknamn vi minns. TV-licens, för eller emot? Etc. Tack till Trygg Hansa! Trevlig lyssning! Maila oss på adamochkompani@gmail.com

Mordbrand, dödshot och skändade gravar. Svenska djurrättsaktivister använder allt grövre metoder mot personer inom pälsnäringen - och Sverige är det land i Europa som är mest utsatt. Varför är det så och vad säger aktivisterna själva? Dagens Kaliber handlar om personer som är beredda att offra sin egen frihet i kampen för djuren. Och från fängelset planerar de nya aktioner. — Här är verkstan och det då… Lite halmförråd och strö och sånt, lite maskiner, underlättar arbetet. — Kommer vi ut till djurstallarna här då. — Det är väl inhägnat ändå här... — Ja, det måste man ju ha. Förr i tiden hade man inhägnader för att hålla djuren på insidan. Men i dag får man nästan göra lite tvärtom, det är för att hålla såna som inte ska vara innanför staketet på rätt sida. I byn Hasslösa mellan Lidköping och Skara på Västgötaslätten, i en anläggning alldeles intill landsvägen, bedriver Thom Olsson uppfödning av minkar. I 150 meter långa längor, omgärdade av plåtstaket och taggtråd, finns över 3000 burar för de långsmala djuren. Han driver en av Sveriges drygt 70 minkfarmer, och startade sin verksamhet under 2013. — Jag vill hålla på med djur, jag gillar att bo på landet, och hålla på med djur. Och sen faller det sig lite naturligt när jag har släktingar som håller på med mink då. Jag ville hålla på med nåt sorts djur, och det här var ju det som jag hade sett mest utav och kände att det är den kunskapen som jag är mest och duktig på då. Så det kände jag som ett bra val. — Det är bara galler här, det är inte så mycket utrymme att röra sig på för minkarna i buren? — Om man jämför minkens storlek och oss människors storlek så är det som att vi skulle ha en trerummare med fyra etagevåningar på 140 kvadrat ungefär. Och jag tycker inte att det känns så litet. Minkburarna på Thom Olssons gård mäter 90 gånger 30 centimeter och är knappt en halvmeter höga. Därtill en sovlåda med spån under själva buren. — De är ju cirka sex månader då, när man avlivar dem. Sen sparar man alltid några till avelsdjur till nästa år då. Och så går året runt så. Minkåret börjar ju i mars, och så parar man dem, och sen får de valpar och valparna växer upp och blir stora och man kollar vilka avelsdjur man ska över till nästa år och så tar man och avlivar de andra då. — Och då finns det nån anläggning för det här, på gården då? — Ja, jag har en vagn då som jag har med mig ut med koldioxid eller kolsyra, som de andas in och sen somnar de in. Så det går väldigt smärtfritt för djuren då. Thom Olsson och hans familj har fått betala ett högt pris för att han föder upp minkar och sedan säljer djurens päls. I det här programmet kommer vi att berätta om en liten cell av djurrättsaktivister, en handfull personer som har använt extrema metoder som aktivister aldrig tidigare har använt i Sverige. Men först ska vi backa bandet några år. Det är hösten 2010 och utanför klädbutiken Fiourucci i centrala Göteborg står en grupp demonstranter från organisationen Djurrättsalliansen och skanderar slagord: — Päls är mord, blod på era händer! Päls är mord, blod på era händer! I november 2010 berättade Kaliber om hur butiker i Göteborg som säljer kläder med päls fick besök av fredliga demonstranter på dagarna, men på nätterna krossades rutor av okända personer och butiksägare hotades. I programmet intervjuade vi en talesperson från Djurrättsalliansen. Han jobbade även som ombudsman på Miljöpartiets ungdomsförbund i Göteborg. — Detta är en del i vår kampanj som heter ett pälsfritt Göteborg, som går ut på att vi kommer att demonstrera utanför pälsbutiker tills hela Göteborg är pälsfritt. — Och hur lång tid innebär det? — Det innebär att kampanjen avslutas när hela Göteborg är pälsfritt. Så det kommer förhoppningsvis inte ta så lång tid. Men även om mannen representerade de fredliga demonstranterna så gav han även sitt stöd till dem som krossade rutor. Ett uttalande som gjorde att han blev av med sitt jobb. — Djurrättsalliansen jobbar ju bara med lagliga metoder, men vi kan ha en förståelse för dem som tycker att kampen mot djurplågeriet går för långsamt. Drygt ett år senare, 2012, dömdes en annan av de personer som hade stått och demonstrerat utanför butikerna för flera av hoten mot butiksägarna. Och demonstranternas talesperson dömdes senare för olaga tvång mot en av butiksägarna efter att ha fått henne att skriva på ett kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter. Här kunde historien ha slutat. Men några aktivister bestämde sig för att ta kampen för ett pälsfritt samhälle ett steg längre. Under 2013 drabbades en rad personer med koppling till minknäringen i Sverige av brott från djurrättsaktivister. En av dem var jordbrukaren Thom Olsson i Hasslösa. Redan innan han hade startat sin minkuppfödning fick han och släktingar motta yxor, brandbomber och brev med ett tydligt budskap om vad som skulle hända om inte den planerade verksamheten stoppades. Thom Olssons föräldrar fick följande brev från några som kallade sig för Djurrättsmilisen: “Erat hus kommer att stå i lågor. Men det när ni minst anar det. Vi har er under bevakning så vi vet när ni inte är hemma, men om ni skulle vara det är det ju inget hinder. Efter att erat hus brunnit ner till grunden kommer ni, om ni överlever branden, att få se NN mammas hus förstöras på samma sätt. Detta kommer ske förutsatt att ni misslyckas med vårat krav. Stoppa eran son Thom från att starta minkfarmen! Det är fler av oss som kan gå långt för att stoppa detta djurplågeri.” — Det är mycket i världen man inte förstår, och jag ser de här människorna som terrorister, de lever för det här och har egentligen inga andra intressen utan de vill bara förstöra för andra. Det är så jag ser det. Och även Thom Olsson fick brev. “Hur mår din mormor efter det som hänt hennes föräldrars grav?” stod det i ett dem. — Jag fick reda på det när jag fick ett brev, det stod nånting…nu kan jag inte det ordagrant, det var ett tag sen, det var nånting om en grav där, fick jag höra mig omkring och det var min mormors föräldrars grav som de hade börjat att gräva i. Men…  det var ju gamla, gamla släktingar som de hade grävt upp, och jag kände ju inte dem, det var mest min mormor som tyckte det var sorgligt för det var hennes föräldrar som låg där, men jag hade ju inte så ont utav det, men jag tycker det är synd att man ska förstöra för andra då, som inte har med det att göra överhuvudtaget. — Hur reagerade din mormor på detta? — Hon blev ledsen och så, men hon sa det att det var väl ingenting, de har ju varit döda så länge så det kan väl inte hända så mycket med det. I graven hade någon grävt en 70 centimeter djup grop, och själva gravstenen var vält. Thom Olsson var inte den ende minkuppfödaren som fick en anhörigs grav skändad av djurrättsaktivisterna. I Södertälje grävde de upp en annan gravsten och transporterade den till en trädgård i Katrineholm som tillhörde släktingar till den döde. Men det var en tidigare attack som gjorde att polisen kom gärningsmännen på spåren. Vi går tillbaka genom verkstan och bort mot den röda stuga där Thom Olsson bor. — Här var garaget. — Här var garaget och nu ser man ingenting. Bara en sandhög. Och då låg du och sov i huset här femtio meter härifrån? — Ja, det gjorde jag. Och så hörde jag att det knackade då, eller det var väl inga knackningar, jag sover rätt tungt på nätterna, det var polisens sirener egentligen som jag hörde för de fick sätta på dem innan de hörde att det rörde sig i huset, så då vaknade jag och så kom jag ut. Det var egentligen ren tillfällighet, hade inte poliserna kommit förbi här då hade det nog tagit sig i flera hus och så hade det nog brunnit upp alltihop. En sommarnatt för två år sedan brann alltså Thom Olssons garage ner till grunden. Detta var dagen efter han hade blivit intervjuad i lokalradion om sina planer på att starta minkfarm. P4 Skaraborg hade tidigare rapporterat om en lantbrukare utanför Hjo som efter hot bestämt sig för att inte bli minkfarmare. Men Thom Olsson lät sig inte avskräckas. — Nej, det känner jag inte att jag är rädd för hot. Det är klart att jag… det är ju tråkigt att andra ska bestämma vad jag ska arbeta med. Min inriktning är att sköta om de här djuren jag tänker satsa på nu då och kunna livnära mig på det i framtiden. Efter mordbranden fick polisen tillstånd att använda telefonavlyssning av misstänkta personer. Det var kammaråklagare Sofia Karlsson som ledde polisens arbete, och Kaliber träffar henne på polishuset i Skövde. — De här olika brotten pågick ju under ett drygt halvår. Borde ni inte ha gripit de här tidigare om det var kända personer? — Även om vi kunde se att det fanns saker som var i riktning mot de här misstänkta så var det väldigt svårt att knyta dem till alla brotten, och vissa delar hade vi bara brev som var skrivna och vi kunde se att det var förmodligen samma person som hade skrivit breven men inte så mycket mer. Så det handlade om att det var väldigt mycket pusselbitar som var tvunget att fogas samman, och det var egentligen inte förrän vi hade möjlighet att använda oss av hemliga tvångsmedel och få kittet som fogade samman den här gruppen i våra ögon då, som vi kunde se hela bilden och kunde koppla allting samman. — Hur allvarligt ser du på den här typen av brott? — Det är ju klart att det här är allvarligt, och precis som jag hävdade när vi satt i rätten under rättegången så menar jag att det faktum att det finns det här motivet bakom brottet, att man vill så att säga sätta demokratin ur spel, att man vill med våld tvinga sig till en samhällsordning som man själv tycker är den rätta, det är ju allvarligt och det ska ses som allvarligt. — Brotten de dömdes för senare har ju begåtts i olika delar av landet. Har det haft någon betydelse för möjligheten att bedriva utredning? — Det komplicerar ju det hela. Den här typen av brottslighet är komplicerad så till vida att gärningspersonerna har ju ingen koppling till platserna, nån naturlig koppling. Det är inte så att man gör det här för att man vill hämnas någon elak fiende, det är inte så att man gör det för att man känner till trakten utan det här är personer som söker upp sina måltavlor istället, och det har ju varit som sagt var på väldigt många olika platser. Kaliber idag handlar om radikala djurrättsaktivister som anlägger bränder, mordhotar och skändar gravar i kampen för ett Sverige utan pälsindustri. Fyra djurrättsaktivister, tre män och en kvinna, dömdes förra året till fängelse för brotten mot minkfarmarna 2013. En av aktivisterna erkände branden av Thom Olssons garage. Det var det enda brottet som någon i gruppen tog på sig. En annan av de fängelsedömda aktivisterna, mannen som i egenskap av talesperson för Djurrättsalliansen intervjuades i Kaliber 2010, sitter nu av ett straff på ett år och nio månader, dömd för bland annat gravskändningen i Södertälje och för att ha skickat hotfulla brev. I dag representerar han ingen organisation eller politiskt parti. För första gången efter domarna kommenterar han och en annan av de dömda nu händelserna. Från fängelset skriver den tidigare talespersonen till oss: “Det jag har varit inblandad i ångrar jag inte en sekund. Har jag lyckats rädda en enda mink från döden, så har jag lyckats. Även om jag blev dömd till fängelse så tycker jag att det var viktigt att vi visade att det är inte okej att starta upp dessa dödsläger. Vi valde att sätta hårt mot hårt och jag hoppas och tror att andra aktivister kommer att följa våra exempel.” Att minkfarmaren Thom Olsson ser aktivisterna som terrorister kommenterar han så här: “För mig är begreppet terrorism kopplat till en grupp människor som dödar oskyldiga individer, så det är väl snarare de som är terrorister. Sedan har frihetskämpar i alla tider kallats för terrorister, som till exempel Ghandi, Nelson Mandela med flera. Inte för att jag jämför oss med dem på något sätt, men det är i sammanhanget intressant.” Den andra aktivisten dömdes till två och ett halvt års fängelse, och skriver från en annan anstalt: "Jag agerade utifrån medkänsla. Framöver kommer jag dock använda andra metoder. Att rädda djur är inte nödvändigtvis moraliskt fel, även om det för stunden är olagligt. Jag har inget emot någon pälsfarmare eller annan djurplågare personligen, men de måste sluta förstöra andras liv. Jag skulle inte vilja leva med tiotusentals liv på mitt samvete.” De berättar också att de nästan dagligen får uppmuntrande brev från andra djurrättsaktivister. Men det öppna stödet för deras aktioner har i Sverige varit väldigt litet. Men det finns en svensk Facebook-sida till stöd för dem. Personerna bakom har bland annat samlat in pengar till ”cellen” genom att sälja t-shirtar med slagord om djurrätt. Till Kaliber skriver en av dem att de dömda är hjältar och att den stat som låser in ”såna kämpar men tillåter massmord är kriminell”. Däremot har det internationella stödet varit mer öppet. I mars 2015 genomfördes till exempel manifestationer för den svenska djurrättscellen både i Paris och i Rom. Utanför svenska ambassaden i Rom har ett tjugotal personer samlats för att, som talaren säger, ge sitt fulla stöd till de svenska aktivisterna. Gruppen skanderar slagord ackompanjerat av trafikbrus och italiensk rock, och håller upp en sju meter lång banderoll som säger ”Solidaritet från Rom” och de fängelsedömda svenskarnas namn. Någon delar ut flygblad och frukt, andra samlar namnteckningar för att överlämna till den svenska ambassadören. Det är ingen tillfällighet att demonstrationen äger rum just i Rom. En av de dömda djurrättsaktivisterna har tidigare besökt sina italienska kollegor och deltagit i kampanjer mot djurförsök i landet. Italien ligger högt i statistiken över brott från djurrättsaktivister. Men det europeiska land som toppar när det gäller olagliga aktioner mot pälsnäringen är Sverige. Det visar en inofficiell sammanställning som Kaliber kan redovisa. Sedan 2003 har enligt statistiken uppemot 600 sådana aktioner begåtts i Sverige, följt av Italien med 200. Siffrorna kommer från den brittiske säkerhetsanalytikern Steve Solley, som tidigare har jobbat inom Scotland Yard men i dag arbetar för pälsindustrin med att göra riskbedömningar. Han har under drygt tio år samlat information om den här typen av aktioner. Informationen har han hämtat från bland annat aktivisternas egna sidor på internet, och direkt från de drabbade branscherna. Någon motsvarande officiell statistik över djurrättsbrott i Sverige finns inte, eftersom de inte går in under en egen brottskod utan rubriceras som till exempel olaga hot eller mordbrand. Enligt Steve Solley beror den höga andelen brott mot pälsnäringen i Sverige på flera faktorer, bland annat att den här typen av brott under många år inte har prioriterats av svenska myndigheter. — I think because Sweden is a very sort of relaxed and liberal country I think activism for many years wasn't a high priority for the police nationaly or localy. And of course you have a vibrant fur breeding industry in Sweden, and you also have a very fresh and vibrant retail market, so you have the targets, you have the activists and you have a probably low attention from the authorities. De senaste åren, efter att polisen grep den nu dömda djurrättscellen, har antalet brott mot den svenska pälsnäringen i princip upphört. Steve Solley pratar om hur den här typen av aktivism följer en cykel, där brotten blir allt grövre tills samhället reagerar med hårda straff. Då avtar brotten. Men med tiden börjar det om igen på en lägre nivå och med nya aktivister. Kerstin Jacobsson är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon har forskat på djurrättsrörelsen under många år, och har en liknande analys. — Det här med militansen går i vågor. Det som är speciellt med de här sista årens aktioner är att man har valt att gå ett steg längre. Tidigare har man haft Djurens befrielsefront som modell, där man då gör olagliga aktioner, ekonomiskt sabotage, fritagningar av djur, men där man avstår våldsaktioner mot människor och djur. Medan man nu då har haft några stycken, en handfull aktivister, som har gjort aktioner under modellen Djurrättsmilisen. Och det är utifrån en engelsk förebild. Och det som är speciellt för Djurrättsmilisen är ju att de tar avstånd från den här ickevåldskoden som Djurens befrielsefront säger sig stå för. — Vad är det som driver dem till att till exempel skända en grav? — Gravskändningen i sig är ju menat som ett hot och en tanke att det ska bli för kostsamt att som de ser det profitera på att plåga djur. Men om man ser vad som är drivkraften så tror jag man måste förstå deras moraliska världsbild, och det är ju den här upptagenheten av djurs lidande, och där de också simulerar djurs lidande för egen del, de tänker sig in i situationen att leva ett liv i en bur, de drar paralleller mellan köttkonsumtion och att äta lik, industriell djurhållning som koncentrationsläger. Och med den här moraliska världsbilden så följer ju dels att det blir väldigt plågsamt att leva i ett samhälle där man hela tiden ser… det räcker att gå in i en livsmedelsaffär där de ser produkter av det här djurförtrycket… — En annan sak som man pekar på det är att på individplanet många har nästan religiösa… om man ska dra en religiös parallell, starka omvändelseerfarenheter. De kan vittna om enskilda händelser där de har fått upp ögonen för djurs lidande. Det som Kerstin Jacobsson säger stämmer överens med vad de intervjuade aktivisterna berättar. För en av dem var det olika filmer och besök på bondgårdar som väckte engagemanget: ”Det är några av de hemskaste upplevelser jag varit med om, inte minst grisindustrin. Jag sitter nu i fängelse men det kommer aldrig kunna mäta sig med vad djuren i djurindustrin genomlider. Jag kommer dessutom levande ut.” Och Djurrättsalliansens tidigare talesperson beskriver det så här i ett brev till oss: ”Jag läste all litteratur jag kunde få tag på, jag besökte pälsfarmer och slakterier. Det var svårt att ta in allt elände och alla fruktansvärda bilder, men jag är väldigt glad att jag gjorde det för nu såg jag sanningen. Efter att ha mött djurens blickar och sett deras verklighet kände jag mig tvungen att engagera mig för att förändra deras förhållanden och krossa den fruktansvärda djurindustrin.” Från Göteborgs universitet förflyttar vi oss till riksdagen i Stockholm. Även om polisen lyckades lösa brotten mot Thom Olsson och de andra minkfarmarna så finns en kritik om att den här typen av kriminalitet inte tas på allvar. I höstas uppmanade riksdagen regeringen att prioritera frågan. — Då heter jag Cecilia Widegren och är moderat riksdagsledamot från Skaraborg. Hon kommer från samma del av landet som minkfarmaren Thom Olsson. — I grunden handlar det om att det är näringsidkare som på landsbygden driver företag, lever upp till de ganska tuffa djurvälfärdskrav men också svensk lagstiftning, att i grunden har de samma rätt som alla andra att driva näringsverksamhet så länge det finns en majoritet för detta i Sveriges riksdag och den lagstiftning vi har. — Varför tycker ni att just de här brotten är särskilt allvarliga? — Använder man brottet som ett sätt att påverka det demokratiska innehållet så menar jag att man på sikt har ett mer anarkistiskt samhälle och därmed ett samhälle där alla inte har ett lika värde. Och min grunduppfattning och mitt grundarbete som riksdagsledamot är ju att företräda andra men att vi alla har det här lika värdet. Och de här typerna av brott är faktiskt ett exempel på den här typen av demokratibrott som man inte ska tolerera. På frågan om vad alliansregeringen under sina år vid makten själva gjort för att bekämpa brotten från djurrättsaktivister, svarar Cecilia Widegren att man samlat polisen i en myndighet. Nu menar hon att det är upp till den nya regeringen att dra fördelar av detta. — Jag menar ju på att inrikesministern måste se till att leva upp till de beslut som riksdagen har fattat. Det handlar både om skärpning av straffskalan, men också att utöka stödet för dem som drabbas direkt och indirekt. Och vi är alla överens om den nya polisorganisation nu som har byggts upp sen årsskiftet, men det är viktigt att även regeringen markerar i de regleringsbrev som man styr myndigheten med att den här typen av brott är nånting som man mycket väl ska ha prioriterat som ett nationellt gemensamt ansvar. Finns det skäl att göra mer för förhindra och lösa brott från djurrättsaktivister? Ett par hundra meter från riksdagen ligger Rosenbad, och där träffar vi inrikesministern och socialdemokraten Anders Ygeman, som har det högsta politiska ansvaret för polisens arbete. — Det saknas ju egentligen en nationell samordning kring den här typen av brott, vilket kan försvåra en del utredningsarbete. Finns det inte skäl att införa andra åtgärder? — Det tycker jag absolut, och vi har ju tidigare haft en ordning med 21 olika polismästardistrikt, med 21 olika bilder, men nu får vi sen årsskiftet en gemensam polismyndighet i hela landet, och då ökar möjligheterna att kunna ha en gemensam nationell bild. Då försvåras också den typen av brottslighet som rör sig mellan länsgränserna. I höstas gav Justitieutskottet i uppdrag till regeringen att prioritera brott som begås av djurrättsaktivister, i betydligt högre grad än vad som görs idag. Men regeringspartierna och Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet. — Skälet är helt enkelt att man vill prioritera ett antal olika brottstyper men man glömde en sida, nämligen vilka brottstyper man ska prioritera ned i så fall för att få resurser och tid att göra det. Och väljer man att prioritera alla saker, då prioriterar man i själva verket ingenting. Och vi tycker det är viktigt att polisen utifrån den verklighetsbild man har ute i lokalsamhället prioriterar sitt arbete. Vi har tidigare i programmet berättat att Sverige är det europeiska land där pälsnäringen sedan början av 2000-talet varit mest drabbat av illegala djurrättsaktioner. Den brittiske säkerhetskonsulten Steve Solley menar att det bland annat beror på låg prioritet från svenska myndigheter. Men Anders Ygeman menar att polis och rättsväsende prioriterar brotten. Vi visar siffrorna för honom.                                                                                                                        — Det är naturligtvis ett besvärande faktum att det har sett ut så, nu ser ju utvecklingen på senare år ut som om vi har brutit den utvecklingen och det sker betydligt färre såna brott. Men det här är en allvarlig brottslighet och min bild är att polisen tar det här på största allvar. — Olika experter som jag har pratat med säger att de här brotten går i vågor, att man kan förvänta sig kanske en ny sån här brottsvåg med tiden. Men finns det nånting som gör att Sverige måste titta extra mycket på detta, jämfört med andra länder? — Jag tror vi måste ta på allvar alla som vill förändra samhällsutvecklingen med metoder som inte är acceptabla, med våld eller med hot. Och då är det demokratiska samtalet som måste föras nu, för att vaccinera oss mot en sån här cykelsutveckling i framtiden. Minkfarmaren Thom Olsson tittar ut över den plats där hans garage en gång stod. — Du har inte varit rädd i efterhand för vad som hade kunnat hända? — Det är klart, jag har sagt det i tidigare intervjuer att om de vill att jag ska sluta att föda upp mink så får de göra det ordentligt, då får de ta död på mig i så fall. Sen får vi se om de kan gå så långt, men det hoppas vi att de inte gör då. — Du viker inte dig? — Jag tänker aldrig vika mig. Men inte heller djurrättsaktivisten som intervjuades i Kaliber 2010 tänker vika sig. “Jag har utnyttjat tiden här i fängelset till att utveckla mina kunskaper och strategier för att föra kampen vidare. Hur tänker jag inte avslöja då mina antagonister säkerligen lyssnar på detta. Men de som plågar djur gör rätt i att byta bransch. Komvux har utmärkta omskolningsmöjligheter. Vi kommer att fortsätta konfrontera och avslöja djurplågeriet till dess att djurplågarna blir tvungna att lägga ner sin verksamhet.” Kaliber i dag är slut. Vi har berättat om en liten grupp djurrättsaktivister som gick från att vara fredliga demonstranter till att skända gravar, och om hur Sverige sticker ut som det europeiska land där aktivisterna är som mest aktiva mot pälsindustrin. Reportrar: Nana Håkansson och Magnus Sandelin Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Amira och Amra Masic, mor och dotter, bjuder in oss till sin villa i Malmö för att prata om firandet av den viktigaste muslimska högtiden Eid al-Adha, som infaller lördagen 4 oktober. Firandet ser likadant ut år efter år hos familjen Masic med fem olika sorters kakor, dans i vardagsrummet, moskébesök och middag hos farföräldrarna. Den traditionen har familjen utvecklat själva. Varken i Amiras eller i hennes mans familj var Eid viktig under deras barndom. Först i samband med flykten från Bosnien inledde paret Masic sitt religiösa sökande. Jag sökte svar. Man var väldigt sårad, i hjärtat och i kroppen. Religionen hjälpte oss att komma upp på benen. Och när vi började på Komvux så läste vi religion och då valde vi att börja praktisera islam för det gav oss ro i själen. Amira Masic berättar om sin väg till tron. Eid al-Adha firas till minne av när Gud krävde av Ibrahim att han skulle offra sin son för att testa Ibrahims tro. En berättelse som Amira Masic först hade svårt att ta till sig men som hon nu förstår. Hör mer i Eid al-Adha lördag 4 oktober kl. 10.45 i P1.  Producent Natacha Lopez liv@sverigesradio.se