Podcasts about eleverna

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Juniornyheterna om det stora strömavbrottet ibland annat Spanien. 11-åriga Kevin som inte vill att igelkottar ska skadas under valborg och sist om skolhunden Börje som hjälper eleverna plugga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Juniornyheterna som handlar om att forskare försöker hitta aliens, mobilen förstör sömnen och om en skola som fixade Mellofest. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Att komma ut i arbetslivet under och efter skoltiden är helt avgörande för att kunna bli elektriker. Men platserna blir färre i en svag konjunktur. Hur går det då för eleverna som vill in i branschen?

Juniornyheterna om att Donald Trump sprider AI-video som verkar visa vad han vill göra i Gaza. Vi ska snacka med elever som lär sig hur man gör om man trillar genom isen... genom att trilla genom isen. Och sist om Isac som satt upp en egen älg-skylt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Juniornyheterna om elever som övar på inrymning i fall det skulle ske en attack på skolan. Vi ska snacka om att börja högstadiet och om en udda metod att fånga råttor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

SFI-läraren Ingierd tog skydd under skjutningen: Eleverna kände igen skottljuden. / Den misstänkte gärningsmannen var från Örebro. / AI-avatar intervjuar årets sommarjobbare. / Forskare vill att sötpotatis ska odlas i Sverige Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Av Jenny Pejler och Anna Jonasson.

Ett tiotal människor dödades idag på Risbergska skolan i Örebro. En av de döda är den misstänkte gärningsmannen. Hör elever och lärare berätta om skräcktimmarna i skolan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Jag var livrädd. Jag började tänka på min familj och min tvååriga dotter, man vill komma hem levande liksom”, säger Andreas Sundling, elev på skolan. Andreas Sundling pluggar matte på Komvux och satt tillsammans med sina klasskompisar när de plötsligt hör smällande ljud. Deras lärare reagerar snabbt och drar för fönstren och barrikaderar dörren med bord och stolar. Eleverna samlas längst in i rummet, många sätter sig på golvet. Inrymningen pågår i två och en halv timma, innan insatsstyrkan bryter upp dörren. ”När de bröt upp dörren så var det många som blev väldigt, väldigt rädda. Jag uppfattade inte att dom skrek polis eller något sådant där. Då trodde jag att jag skulle dö liksom”, säger han.Vid lunchtid på tisdagen kommer det första larmet om pågående dödligt våld vid Risbergska skolan i Örebro in till polisen. Där finns vuxenutbildning och SFI. Flera andra skolor ligger i närheten. Ett enormt polispådrag inleds och många olika uppgifter om skjutningen, skadade och även dödade florerar. Vid 18-tiden håller polisen den andra presskonferensen för dagen och berättar då att ett tiotal människor är döda. En av dem är den misstänkte gärningsmannen, en man i 35-årsåldern. Han är inte känd av polisen sedan tidigare och polisen tror att han agerade ensam. Senare under kvällen uttalar sig statsminister Ulf Kristersson – han säger att det är den värsta masskjutningen i Sveriges historia. ”Det som bara inte får hända har nu hänt även i Sverige”, säger Ulf Kristersson. Med hjälp av elever, lärare, vår reporter Pernilla Wadebäck samt P4 Örebros Andreas Ericson berättar vi vad vi vet om den här exceptionella händelsen just nu. Uppdatering 5 februari: Enligt polisen är nu elva personer avlidna med anledning av händelsen, skadeläget är fortfarande oklart. Programledare: Petra Berggren och Fanny HedenmoProducent: Jenny HellströmReportrar: Carolina Bergquist och Pernilla WadebäckLjudtekniker: Fredrik NilssonKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

I detta extraavsnitt besöker vi Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket (SSHL) och ger gymnasieeleverna möjlighet att ställa sina frågor om geopolitik. Tillsammans diskuterar vi aktuella globala händelser, maktbalanser och hur världens politiska landskap förändras. Eleverna på SSHL delar med sig av sina perspektiv och funderingar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Juniornyheterna om att en veterinärer vägrar avliva friska djur. Kladdkaka löste fred mellan ett hotell och Epa-ungdomar. Vi ska till en skola där man får böta om man kommer sent och sist om en trio som älskar att sjunga julsånger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Två döms till fängelse för bomber utanför israeliskt företag. / Inflationen steg i november till 1,9 procent. / Bilförare tog lustgas och körde på barn. / Eleverna får vara med och servera mat på Nobelfesten Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Av Nina Muossa, Ingrid Forsberg och Jenny Pejler.

Var fjärde elev uppnår inte gymnasiebehörighet i svenska skolan i dag och var femte elev går inte ut gymnasiet med en fullständig examen. Bör vi skrota F:et som betyg? Filippa Mannerheim, gymnasielärare i svenska och historia och skoldebattör gästar 23 minuter med Cecilia Garme och Johan Hakelius.

Skolelever i Lund lyckades minska koldioxidutsläppen med 20 procent - utan att eleverna tyckte att maten blev sämre. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den mat vi äter i Sverige står för ungefär en tredjedel av koldioxidutsläppen i Sverige, utsläpp som bidrar till klimatförändringar. Utsläppen kommer både från matproduktionen, men vi kan också påverka den med vad vi väljer att äta.Algoritm gjorde maten mer klimatsmartI Lund genomfördes ett forskningsprojekt i samband med Mistra Sustainable Consumtion hösten 2021. Det innebar att fyra skolor fick sin skollunch förändrad. En algoritm fick alla ingredienser som användes i skolmaten. Maten skulle fortsätta att vara lika nyttig, lika billig men minska koldioxidutsläppen med 20 procent. Därefter fick ansvarig förändra recepten lite grand.Eleverna märkte knappt förändringenEleverna som deltog i projektet gick på Hubertusgården, Nyvångsskolan, Gunneboskolan och Prästängsskolan. På de två första fick eleverna kort information om förändringen, medan på de två andra fick eleverna se en video och fick mer information. Men trots förändringen så tyckte inte eleverna att skolmaten varken blev sämre eller bättre.- Det var knappt någon förändring alls på hur de reagerade på det, framförallt inte vad de tyckte om maten, konstaterar doktoranden Erik André vid Chalmers tekniska högskola och som dessutom är en kommundoktorand, alltså anställd av en kommun. Män äter klimatsmart - men mindre nyttigtI Västerbotten har befolkningen sen i slutet på 80-talet deltagit i Västerbotten i VIP ( Västerbotten intervention programme). Alla som fyller 40, 50 och 60 år kallas till hälsoundersökningar. Blir man inte kallad går det att själv anmäla sitt intresse till hälsocentralen. Den här undersökningen som har pågått i så många år gör att forskarna nu kan se vilken kost som gör att personer lever längre. Men lite förvånande kunde man se att när männen åt mer klimatsmart, så ökade dödligheten. Är det mackorna som är boven i dramat?Programmet sändes första gången 18 januari. Det innebär att alla eleverna nu denna höst har börjat i årskurs 7. Medverkande: Filippa Pandza på Hubertusgården årskurs 6, Selma Wiikström på Hubertusgården årskurs 6, Amelie Lennberg på Hubertusgården årskurs 6, Ada Ahlberg Tennevall på Hubertusgården årskurs 6, Alice Wiik på Hubertusgården årskurs 6, Erik André, doktorand vid Chalmers, Anna Winkvist, professor i näringslära vid Göteborgs universitet, Hanna Eneroth,nutritionist vid Livsmedelsverket.Reporter: Dimitri Lennartsson, rikskorrespondent i Syd för EkotProducent och programledare: Annika ÖstmanAnnika.Ostman@sverigesradio.se

I gudstjänsten från Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå predikar skolprästen Åsa Selldén. Musikalakademien medverkar under ledning av David Johansson. Programmet sändes första gången i juli 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I alla mina val i livet – hur väljer jag det som ger liv? Det frågar sig skolprästen Åsa Selldén i en gudstjänst om andlig klarsyn och att välja väg i stort och smått.Andlig klarsyn kanske handlar om att förstå vilka förhållningssätt och attityder som leder till liv, både för mig som agerar och för dig som utsätts för mina handlingar Jag tänker på hur vi som bor i den rika världen exploaterar den fattiga världen. Solidaritet är helt ute, eller? Snällhet är det bara för veklingar? Är vi i grunden helt egoistiska eller finns där något annat hos oss? Jag tror det, eller jag vill tro det, säger Åsa Selldén i gudstjänsten.Eleverna på Musikalakademien på Strömbäcks folkhögskola under ledning av David Johansson står för sång och musik i gudstjänsten.TexterJeremia 7:1-7Galaterbrevet 5:19-23Matteusevangeliet 7:13-14MusikMed lust och glädje (B G Hallqvist, A Lundmark efter T Wiskari)Över berg och dal (Sv Ps 752)Se på liljorna (A Stenman, D Johansson)Blott i det öppna (Sv Ps 90)Psalm för skolgårdar (O Linnros)Kärlekens tid (Y Eggehorn, B Andersson)Jag tror på en Gud, en enda (Sv Ps 711)Vilar glad. I din famn (K Lugn, B Andersson)Lika' hobb (K Yacob, J Kalifa)En vänlig grönskas rika dräkt (Sv Ps 201)Att tillhöra dig (T Seidal, S Fridolfsson)MedverkandeÅsa Selldén – predikan och bönMattias Hjalmarsson - inledning och bönFelix Lönnqvist – bibelläsningMerita Hildén – bibelläsningSara Wasserman – förbönSanni Kauppinen – fiolFirelle Najjar – sångBeppe Lantz – sångMusikalakademien på Strömbäcks folkhögskola – sångDavid Johansson – körledning, pianoProducent Helena Andersson HolmqvistMoskit medialiv@sverigesradio.seTekniker: Magnus Kjellsson och Björn NitzlerSveriges radio Västerbotten

Att var konsekvent och stå upp för sina ideal är svårt, särskilt i oroliga tider. Det gäller även filosofer, konstaterar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Eleverna var upprörda när de kom in i mitt klassrum. Lektionen före hade de haft matematik och när de inte förstått lärarens genomgång hade de bett honom förklara igen. Och igen. Till sist hade läraren blivit frustrerad och utbrustit: ”Men är ni dumma i huvudet!?”Det är svårt att tänka sig ett mindre lämpligt tillfälle att ryta något sådant än i ett klassrum där elever ber om hjälp med att förstå. Men i ärlighetens namn är vi nog fler som tänkt, och kanske någon gång också råkat uttalat oss, just så när något vi säger inte går in hos den tänkta mottagaren.Jag arbetar inte längre som lärare men vacklar ständigt mellan mina spontana reaktioner och min mer viljebaserade strävan efter att förstå andras situation och grundvalar. Vanlig okunskap eller oförmåga har jag ofta stort tålamod med men jag vill vara respektfull mot och kunna känna empati även för dem som gör eller säger saker som jag ogillar. Jag har rentav skrivit både artiklar och böcker om vikten av att lyssna, sätta sig in i andras perspektiv och tala vänligt också med dem som har åsikter man avskyr. Ändå kan ”Hur dum får man vara!?” dyka upp som ett mantra i huvudet när jag tar del av nyhetsintervjuer eller diskussioner på sociala medier. Varför fattar folk så trögt?! Jag vet vikten av att hålla mig lugn i samtal med meningsmotståndare. Trots det blir jag ibland hätsk eller nedlåtande.Det är lätt hänt att vara förstående och lyhörd när man filosoferar och misantrop när man reagerar när det kommer till politik och andras människosyn. Verkligheten, och våra känslor, envisas hela tiden med att sabotera för oss i vår praktiska tillämpning av ståndpunkter.Jag finner tröst i att en av de filosofer som jag tycker allra sämst om, Ayn Rand, misslyckades kapitalt med att leva upp till sina egna uppförandeideal. Rand var den rationella egoismens lovsångare. De enda plikter man har i livet, menade Rand, var att i alla lägen hålla fast vid egennyttan och se precis allt, inklusive relationer, som transaktioner. Till och med kärlek skulle vara en rationell uppgörelse mellan två förnuftiga parter som i första hand hade sin egen välgång för ögonen.I hennes böcker lyser dessutom ett starkt svaghetsförakt igenom. Ändå levde hon större delen av sitt liv med en man som i mångas ögon antagligen framstod som tämligen misslyckad. Den vänlige Frank O'Connor började som skådespelare men fick få roller. Han försökte sig på även flera andra yrken utan större framgång. Men Rand tycks ha älskat honom ändå. I sina böcker skriver hon dessutom hela tiden fram hjältar som är helt oberörda inför andras uppfattning om dem och rationellt kyliga i alla relationer. För egen del tycks hon i perioder ha varit ganska känslig för vad andra tyckte om henne och när hennes unge älskare lämnade henne fick hon ett mentalt sammanbrott.Intrigerna i Ayn Rands böcker må vara banala och karaktärerna platta. Men Rand själv var långt ifrån så okomplicerad som hennes idealmänniskotyp. Vilket gör henne till en mer sympatisk och intressant person i mina ögon.Ayn Rand klarade alltså inte att hålla linjen i sin egen livsfilosofi: rationalitet och styrka framför allt. Att leva som man lär är ofta svårt. Särskilt i omvälvande tider, som åren före och under andra världskriget, då både Ayn Rand och Simone Weil verkade. De kan betraktas som varandras motpoler. Den totala egoismens filosof mot den totala uppoffringens. Men när det gäller förmågan att få livsideal att gå ihop med verkligheten kom de båda till korta. Simone Weil brann för att göra världen till en mer rättvis och jämlik plats. Det ledde henne till att ta värvning som frivillig i spanska inbördeskriget – trots att hon var pacifist. En motsättning i sig. Väl vid fronten krävde hon dessutom att förses med gevär trots att hon såg så dåligt och var så tafatt att hennes brigadkamrater var rädda att hon skulle råka skjuta dem i stället för fienden.Om detta berättas i Wolfram Eilenbergers bok ”Frihetens lågor” där han följer inte bara Rand och Weil utan även Simone de Beauvoir och Hanna Arendt under åren 1933-1943. Inte minst Arendt sattes på svåra prov. Som judinna hade hon varit en stark förespråkare för ett hem för judarna i Palestina. Men under Biltmorekonferensen som den sionistiska rörelsen anordnade i New York 1942 antogs en vision om Palestina som ett ”judiskt samhälle”. Den faktiska majoritetsbefolkningen av palestinier skulle bara ges minoritetsrättigheter och till exempel inte ha rösträtt. Arendt blev både rasande och förtvivlad.Idén om en enhetligt judisk nationalstat utan inkludering av det folk som redan bodde i området krockade med hennes syn på hur en välfungerande nation borde se ut och fungera. För Arendt ledde detta till en brytning med den sionistiska rörelsen. En brytning som skedde samtidigt som Det tredje rikets grymheter mot det judiska folket blev alltmer extremt och uppmärksammat i världen. Arendt lyckades alltså hålla fast vid sina ideal även i en tid av mycket stark press, som borde ha kunnat göra vem som helst ideologiskt förvirrad och benägen att följa med den flock man anslutit sig till.Men ingen lyckas förstås hålla fast vid sina ideal i varje situation. Inte heller Hannah Arendt. En av den moderna västerländska filosofins mest välkända romantiska skandaler måste vara hennes relation till den tyske filosofen Martin Heidegger. Som 18-årig student hade hon inlett en relation med sin då 35-årige lärare. Den varade i flera år och de höll kontakten och förblev vänner även efter brytningen. Trots att Martin Heidegger 1933 gick med i nazistpartiet och bad aldrig om ursäkt för det. Efter kriget försökte Arendt bidra till att tvätta Heideggers gärning ren.Ju mer världen och andra människor kräver av oss desto svårare blir det att leva upp till idealen och navigera mellan grynnorna i de egna tankesystemen. Så hur ska vi förhålla oss till våra ideal när omvärlden gungar? Hur ska vi klara att hålla fast vid det som vi håller för rätt och sant också när allt kastas omkull? Hur ska vi göra med vårt tvivel på andra människors förståndsförmåga i en tid av enorma motsättningar och hot mot mänskligheten? Så mycket krävs, och kommer att krävas av oss. Inte minst förmågan att ompröva gamla sanningar. Men vilka, och när?Öppenhet är kanske en av vår oroliga sam- och framtids allra främsta dygder. För att inte tala om förmåga att ifrågasätta också sin egen omdömes- eller fattningsförmåga. Det kan alltid vara man själv som fattar trögt.På hyllan med pennor över mitt skrivbord har jag nu satt upp en uppmaning till mig själv: Vid komplexitet – tvivla! Det finns alltid andra vägar ut och i prövande samtal med andra – och oss själva, kan vi hitta dem. Det gäller även om folk ibland, ofrånkomligen, är dumma i huvudet.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturWolfram Eilenberger: Frihetens lågor : filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943. Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt, Ayn Rand. Bokförlaget Daidalos, 2023.

Skolelever i Lund lyckades minska koldioxidutsläppen med 20 procent - och det utan att eleverna tyckte att maten blev sämre. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den mat vi äter i Sverige står för ungefär en tredjedel av koldioxidutsläppen i Sverige, utsläpp som bidrar till klimatförändringar. Utsläppen kommer både från matproduktionen, men vi kan också påverka den med vad vi väljer att äta.Algoritm gjorde maten mer klimatsmartI Lund genomfördes ett forskningsprojekt i samband med Mistra Sustainable Consumtion hösten 2021. Det innebar att fyra skolor fick sin skollunch förändrad. En algoritm fick alla ingredienser som användes i skolmaten. Maten skulle fortsätta att vara lika nyttig, billig men minska koldioxidutsläppen med 20 procent. Därefter fick ansvarig förändra recepten lite grand.Eleverna märkte knappt förändringenEleverna som deltog i projektet gick på Hubertusgården, Nyvångsskolan, Gunneboskolan och Prästängsskolan. På de två första fick eleverna kort information om förändringen, medan på de två andra fick eleverna se en video och fick mer information. Men trots förändringen så tyckte inte eleverna att skolmaten varken blev sämre eller bättre.- Det var knappt någon förändring alls på hur de reagerade på det, framförallt inte vad de tyckte om maten, konstaterar doktoranden Erik André vid Chalmers tekniska högskola och som dessutom är en kommundoktorand, alltså anställd av en kommun. Män äter klimatsmart - men mindre nyttigtI Västerbotten har befolkningen sen i slutet på 80-talet deltagit i Västerbotten i VIP ( Västerbotten intervention programme). Alla som fyller 40, 50 och 60 år kallas till hälsoundersökningar. Det gör att forskarna nu kan se vilken kost som gör att personer lever längre. Men lite förvånande kunde man se att när männen åt mer klimatsmart, så ökade dödligheten. Är det mackorna som är boven i dramat?Medverkande: Filippa Pandza på Hubertusgården årskurs 6, Selma Wiikström på Hubertusgården årskurs 6, Amelie Lennberg på Hubertusgården årskurs 6, Ada Ahlberg Tennevall på Hubertusgården årskurs 6, Alice Wiik på Hubertusgården årskurs 6, Erik André, doktorand vid Chalmers, Anna Winkvist, professor i näringslära vid Göteborgs universitet, Hanna Eneroth,nutritionist vid Livsmedelsverket.Reporter: Dimitri Lennartsson, rikskorrespondent i Syd för EkotProducent och programledare: Annika ÖstmanAnnika.Ostman@sverigesradio.se

Aktualiteter på finska. Tema är välgörenhet. I ansträngda tider ökar ofta hjälpbehoven. Under 2022 skänkte svenska folket 13 miljarder kronor till välgörenhet enligt organisationen Giva Sverige. Diakon Anna-Lotta Hirvonen tipsar om hur man kan hjälpa till på olika sätt. Vi träffar även sjuorna i Sverigefinska skolan som har samlat pengar till Ukraina genom skoljoggen. Eleverna berättar också vart de skulle vilja skänka en julgåva. Programmet avslutas med låten "Irmas jul" av influencern Irma Lehtosalo.

I det här avsnittet har vi nöjet att samtala med Anna Strömberg Pamp, kursföreståndare för Dyslexilinjen på Sundsgården folkhögskola i Helsingborg.

Mer än hälften av alla elever fuskar med hjälp av AI, enligt en ny rapport. Men vissa är bättre än andra på att dölja det robotaktiga språket. Dessutom har lärarna börjat anamma chattbotarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Johan Enfeldt är utredare hos LO. Han arbetar med välfärd och välfärdens styrning i allmänhet och skola/förskola/fritids i synnerhet. Han är gäst hos Ulla i podd nr 15.Länk till Enfeldt på LO om du vill veta mer:https://loblog.lo.se/author/johan-enfeldt/

I gudstjänsten från Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå predikar skolprästen Åsa Selldén. Sång och musik av eleverna på Musikalakademien under ledning av David Johansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I alla mina val i livet – hur väljer jag det som ger liv? Det frågar sig skolprästen Åsa Selldén i en gudstjänst om andlig klarsyn och att välja väg i stort och smått.Andlig klarsyn kanske handlar om att förstå vilka förhållningssätt och attityder som leder till liv, både för mig som agerar och för dig som utsätts för mina handlingar Jag tänker på hur vi som bor i den rika världen exploaterar den fattiga världen. Solidaritet är helt ute, eller? Snällhet är det bara för veklingar? Är vi i grunden helt egoistiska eller finns där något annat hos oss? Jag tror det, eller jag vill tro det, säger Åsa Selldén i gudstjänsten.Eleverna på Musikalakademien på Strömbäcks folkhögskola under ledning av David Johansson står för sång och musik i gudstjänsten.TexterJeremia 7:1-7Galaterbrevet 5:19-23Matteusevangeliet 7:13-14 MusikMed lust och glädje (B G Hallqvist, A Lundmark efter T Wiskari)Över berg och dal (Sv Ps 752)Se på liljorna (A Stenman, D Johansson)Blott i det öppna (Sv Ps 90)Psalm för skolgårdar (O Linnros)Kärlekens tid (Y Eggehorn, B Andersson)Jag tror på en Gud, en enda (Sv Ps 711)Vilar glad. I din famn (K Lugn, B Andersson)Lika' hobb (K Yacob, J Kalifa)En vänlig grönskas rika dräkt (Sv Ps 201)Att tillhöra dig (T Seidal, S Fridolfsson)MedverkandeÅsa Selldén – predikan och bönMattias Hjalmarsson – inledning och bönFelix Lönnqvist – bibelläsningMerita Hildén – bibelläsningSara Wasserman – förbönSanni Kauppinen – fiolFirelle Najjar – sångBeppe Lantz – sångMusikalakademien på Strömbäcks folkhögskola – sångDavid Johansson – körledning, pianoProducent Helena Andersson HolmqvistMoskit medialiv@sverigesradio.seTekniker: Magnus Kjellsson och Björn NitzlerSveriges radio Västerbotten

I Äskhults by odlas lokala växtsorter och utan gifter - så som det gjordes för 200 år sedan. Vi möter också vattensalamandrar i Bromma. Vi besöker Äskhults by och tittar närmare på hur det var att leva och arbeta i en halländsk bondby i början av 1800-talet. Vilka växter odlade man? Vad användes för redskap? Och hur såg det ut runt omkring byn?Morgonens fältreporter Lena Pettersson finns på plats i byn tillsammans med utvecklare Julia Mielke och trädgårdsmästare Johan Gustafsson för att samtala om linodling, ljunghedar, gamla frösorter, rovor och bondbönor. Och om hur svårt det kan vara att bedriva ett 1800-talsjordbruk på 2000-talet. Men också vad det är för vits med det. Kanske kan vi hitta ett mer hållbart jordbruk, med plats för biologisk och genetisk mångfald, i historien. Vi följer med till en lekplats för både större och mindre vattensalamander: Olovslundsdammen i Bromma. Tack vare elever som Sofia Sternbeck och Karla Wennerström räddas salamandrarna från en dödsfälla – en torrlagd plaskdamm. Ekologen Martina Kiibus och biologen Stefan Lundborg tar oss med på en salamanderspaning.En riktigt varm och solig sommardag började det plötsligt regna stora droppar från en pil vid sjön Båven. Vad var det frågan om, undrar Anna Siverskog. Vi ber entomologen Julia Stigenberg om svar.Vi lär oss också skillnaden på två bruna grodor som är väldigt lika varandra - den vanliga grodan och åkergrodan.Och så får vi höra om hur det gick till när Frida Fridh tog ett osannolikt foto på en slända som surfade på en snok i sjön. Vad var det för slända och vad har den för sig? Magnus Billqvist, ordförande i Trollsländeföreningen, svarar.Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

Ronie Berggren och Björn Norström om det senaste i USA: 4 juli i USA; California Reparations Task Force kräver att staten ska efterskänka svarta mäns barnunderhåll; Bara 31 procent av amerikanerna har förtroende för regeringen; Nya masskjutningar i USA; Amerikansk media uppmärksammar kaoset i Frankrike; Skolpoliser svåra att få att återvända; HD kan ha tagit beslut på felaktiga grunder; Kokain hittat i Vita huset?; Bud Lights försäljning har minskat 28 procent senaste veckan; ABC-undersökning visar att majoritet amerikaner stöder HD:s beslut att avskaffa kvotering; Bidens fd pressekreterare Jen Psaki anklagar Republikanerna för att använda sig av muslimer för att hetsa mot transgenders; A.O.C vill begränsa Högsta domstolens makt; United Airlines VD kräver mångfald framför erfarenhet; Opinionstext i USA Today sågar oerfaren republikansk politiker; Eleverna i skolorna i New York ska lära sig mindfulness; Biden vill öppna upp skola för illegala i North Carolina mot medborgarnas vilja; Kvinna i Cincinatti får upprättelse efter att ha straffats för att ha använt könsbestämning; HD-domare Sonia Sotomayor får sina fakta fel. ------ STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

I de flesta europeiska länder börjar barn lära sig ett främmande språk redan i lågstadiet. Hör vilket land som är bäst i klassen på flerspråkighet och hur svensk språkundervisningen kan bli bättre. EU vill att du ska kunna minst tre språkInom EU finns ett mål om att alla EU-medborgare bör behärska minst två språk förutom det egna modersmålet. En ny rapport från EU som kartlagt språkundervisningen i Europa visar att färre än 60 procent av eleverna som går i högstadiet eller motsvarande läser ett andra främmande språk. Däremot är det många unga i Europa som läser ett första främmande språk redan i lågstadiet, nästa alltid engelska, och undervisningen börjar i yngre åldrar nu jämfört med 2013. Hör nyheten från Ekot om språkundervisningen i Europa.Så kan undervisningen i ämnet moderna språk bli bättre– Det är viktigt att vi får in det muntliga i klassrummet, säger Berit Aronsson, universitetslektor i språkdidaktik vid Institutionen för språkstudier vid Umeå universitet, som gjort en studie som visar att elever som läser spanska i skolan skriver bättre än de pratar.Eleverna fick själva fick rapportera vad de gjort mest och minst under lektionerna och uppgav då att det de gjort minst var att lyssna och prata det språk de skulle lära sig. Att det skrivna språket dominerar i undervisningen i ämnet moderna språk visar även en granskning från Skolinspektionen från december 2022.– Det talande språket är en egen genre som skiljer sig från skrivet språk och vi måste förbereda eleverna för att kunna lösa verkliga situationer. Man kan inte gå runt med en skriven dialog i fickan och läsa upp den, säger Berit Aronsson.Läs och lyssna mer om språkundervisning"Breddade språkkunskaper viktiga för Europas framtid" artikel om EU-rapporten från Universitets- och högskolerådet. (april 2023)Rapporten från EU som har kartlagt hur språkundervisningen är runt om i Europa heter Key data on teaching languages at school in Europe (från mars 2023)Rapporten från Skolinspektionen om utbildningen i moderna språk heter Skolans arbete för kvalitet i undervisningen i moderna språk (från december 2022)Språkvetare: Susanna Karlsson, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet.Gäster: Jens Möller, journalist Sveriges Radio. Berit Aronsson, universitetslektor i språkdidaktik vid Institutionen för språkstudier vid Umeå universitet.Programledare: Emmy Rasper.

Frågeavsnitt! Vilka frågor och funderingar om framtiden har egentligen Sveriges unga - som kommer att leva i ett förändrat klimat? Det ville SMHI-podden ta reda på när vi besökte en fysiklektion med natur- och teknikelever på Ebersteinska gymnasiet i Norrköping. Eleverna undrade bland annat om hur Rysslands invasion i Ukraina påverkar klimatet, hur Sverige ser ut om 50 år, och om det helt enkelt är ”kört”. I avsnittet är det eleverna som ställer frågor som besvaras av Erik Kjellström, professor i klimatologi.SMHI-podden produceras av SMHI – Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. SMHI-podden på smhi.se | E-post till redaktionen: smhi-podden@smhi.seVad tycker du om SMHI-podden? Hjälp oss att förbättra podden genom att besvara en enkät med 10 frågor. Gå till enkäten... Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det har blivit dags för eleverna att säga sitt i den omdebatterade utbildningsfrågan. I veckans avsnitt möter vi elever från både gymnasiet och vuxenutbildning som ger sin syn på rådande situation. Hur upplever dem egentligen sin utbildning? Vad vill dem få ut av sin praktikplats? och vad har dem för syn på sin egen framtid? Det är några av frågorna som dyker upp när vi äntligen får ta del av hur det är att ta sina första staplande steg in i frisörbranschen - Välkomna! Denna podd ges ut av Frisörföretagarna.

Joanna Lundin: Så skapar vi den bästa starten på terminen för eleverna by Skolprat

I detta avsnitt får vi ta del av erfarenheter från en mamma, Charlotta Nord, vars fyra barn gått fyra år på elitskolor i Palo Alto i USA. Skolorna som barnen gått på tillhör de högst rankade i Kalifornien, någon till och med bland de främsta i landet. Eleverna på dessa skolor har i de allra flesta fall mycket hög socioekonomisk bakgrund och skolorna har resurser utöver de vanliga. Kanske kan vi ändå lära av och inspireras av dessa elitskolor?

I detta avsnitt får vi ta del av erfarenheter från en mamma, Charlotta Nord, vars fyra barn gått fyra år på elitskolor i Palo Alto i USA. Skolorna som barnen gått på tillhör de högst rankade i Kalifornien, någon till och med bland de främsta i landet. Eleverna på dessa skolor har i de allra flesta fall mycket hög socioekonomisk bakgrund och skolorna har resurser utöver de vanliga. Kanske kan vi ändå lära av och inspireras av dessa elitskolor?

”Det som är alarmerande ur ett skolperspektiv  är att skolan idag fungerar segregerande. Istället för att motverka sociala orättvisor så skapar den faktiskt [social orättvisor] genom sitt sätt att vara organiserad och strukturerad.” I veckans avsnitt gästas vi av etnologen och kulturantropologen Göran Nygren, verksam vid Uppsala Universitet. Han har på ett eller annat sätt jobbat med skolfrågor i över 20 år. Förra året disputerade han med avhandlingen ”Jag vill ha bra betyg - en etnologisk studie om höga skolresultat och högstadieelevers praktiker”. Hur kan etnologin hjälpa oss att bygga framtidens skola? Vi diskuterar bland annat huruvida mängden examinerande moment i dagens skolsystem faktiskt göder elevernas lust att lära sig. Vi pratar även om hemmets betydelse för elevernas inlärning och varför detta går stick i stäv med vad skolkommissionen rekommenderade år 1946.  Citat från Göran Nygren: ”Det som är alarmerande ur ett skolperspektiv  är att skolan idag fungerar segregerande. Istället för att motverka sociala orättvisor så skapar den faktiskt [social orättvisor] genom sitt sätt att vara organiserad och strukturerad.” ”Eleverna upplever en konstant stress på grund av en ständig examinationsnärvaro!” ”Om vi har ett utbildningssystem som skapar elever  som faktiskt inte tycker att kunskap är roligt – det tror jag är förödande i ett långsiktigt perspektiv!” ”För att få höga resultat idag så måste man lägga ner väldigt mycket skolarbete i hemmet.” Om du vill kommentera, ställa frågor eller föreslå ämnen och intervjupersoner är du välkommen att mejla per(a)kornhall.se eller ingela.netz(a)gmail.com. Läs mer om podden Kornhall & Netz och programledarna på Arena Idés webbsajt, https://arenaide.se/kornhall-netz/ Arena Idé är en progressiv, partipolitiskt obunden tankesmedja med fokus på arbetsmarknad, ekonomisk politik, välfärd och demokrati. Vi är en ideell förening och finansieras av fackföreningsrörelsen. En del av Arenagruppen.

Vi samtalar med Cem Celepli Atci, utbildad socionom, vd och grundare av den digitala kuratorstjänsten Allbry. Problemet med psykisk ohälsa bland unga är idag stor och tillgången till kuratorer i skolan möter inte alltid de uppsatta målen. I avsnittet får vi höra varför Allbry startades, hur tjänsten kan underlätta arbetet för skolkuratorer och ge demLäs mer » The post Cem Celepli Atci om hur vi når eleverna på bästa sätt när det gäller elevhälsa appeared first on ILT Inläsningstjänst.

 Stallis är en skolenhet i Haninge kommun i Stockholmsområdet för elever som av olika anledningar inte har varit i skolan på länge. Här har man satsat på att skapa en miljö där eleverna kan känna sig trygga i en stallmiljö med hästar. Här får eleverna komma tillbaka till skolan och återgå till skolarbetet utifrån den nivå man då befinner sig på. Medverkar gör Michaela Otterström, rektor för Skärgårdsskolorna i Haninge kommun och Ewa Bohlin, rådgivare på SPSM. Samtalsledare är Erika Bergman, pressekreterare på SPSM. 

  ”Vi måste ha ett skolsystem som bara har ett fokus. Eleverna ska gå ut skolan med sunt psyke och jättemycket kunskaper. Det är bara det fokuset vi ska ha.” Veckans Kornhall & Netz gästas av Lina Axelsson Kihlblom. Linas gedigna arbete inom skolan har inte bara prisats med utmärkelser, besök hos Skavlan och smeknamnet Superrektorn – nu har hon posten som skolminister. Vi får höra hennes tankar kring det fria skolvalet, en beskrivning av hennes arbete mot skolsegregation och en diskussion om hur ett rättvist skolsystem bör se ut.  Citat från Lina Axelsson Kihlblom i podden: ”Till sist handlar det om: kommer alla skolor att vilja ha alla elever? Hur ser vi på uppdraget att undervisa – varför är det så viktigt för vissa skolor att ha vissa elever, varför är det inte bara viktigt att man har elever?” ”Vi har inget skolsystem i Sverige, vi har en fri marknad med skolaktörer.” ”Vi måste ha ett skolsystem som bara har ett fokus. Eleverna ska gå ut skolan med sunt psyke och jättemycket kunskaper. Det är bara det fokuset vi ska ha.”

Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir. Timme 1 * Läget i Afghanistan. Samtal med Ekots reporter Naila Saleem. * Vad har väst för ansvar för händelseutvecklingen i Afghanistan? Samtal med utrikesminister Ann Linde. * Hur kan talibanerna röra sig så snabbt? Samtal med överse Rickard Johansson, före detta insatschef i Afghanistan. * Blåstången hotad i Östersjön, vad kan vi lära? Reportage av Katarina Lind. * Samtal om IPCC:s klimatrapport med meteorologen och författaren Martin Hedberg. * Julia Child 109 år. Krönika av Katarina Barrling. * Paneldebatt med Adam Cwejman (GP), Annie Hellquist (Arbetaren) och Lina Stenberg (Aftonbladet). Timme 2 * Nedstängningarnas riktiga kostnad blottas när skolorna öppnas. Reportage av Cecilia Blomber.g * Vem är Gabor Maté? Reportage av Simon Moser. * Satir med Utkantssverige. * Är ordet rasism fortfarande användbart? Samtal med författaren Seher Yilmaz  som skrivit boken "Vad jag pratar om när jag pratar om rasism" * Gränslandet Danmark. Reportage av David Rasmusson, korrespondent. * Kåseri av Emil Jensen.

Föreställ er en dag när spottloskorna på det svenska, aldrig tar slut. En dag då någon har gett floskelmaskinen raketbränsle, och hyllningarna till det utländska kan höras utanför vårt solsystem. Så kryddar du det med kramar, för att visa att "vi måste börja gilla varandra oavsett hur vi än ser ut." - Och, som grädde på moset så bjuds det på fotbollsplaner - mot rasism, och blonda flickor i slöjor. Då har du en dag i elevernas liv, på gymnasieskolan i Botkyrka. Undrar du vad i hela fridens namn det var som hände? Lyssna då på det här programmet!UPPSKATTAR DU PODDEN? DÅ VORE DET ALLA TIDERS OM DU HJÄLPER TILL MED DELMÅLET PÅ 4000 KR, TILL UPPGRADERINGAR AV UTRUSTNINGEN:Swish: 073 846 37 64Meddelande: Gåva(10 Juli 2021)* Eleverna hurrade när blonda skolflickor äntrade scenen iförda slöjor.* Enda svensken i personalen - Kunderna med invandrarbakgrund säger: "Vad skönt att du är svensk," och föredrar att fråga honom om hjälp.* Vi går tydligen runt med en "karaktärslös fasad," är "själlösa" och vill egentligen "vara invandrare."* Han vill att muslimsk religiös klädsel, borde vara ett plus på arbetsintervjuer.* Dags att skrota invandringspolitik, och istället införa hemvändarpolitik?MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Lennart Matikainen, Johan Widén & Tomas WiklundVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:FICK INTE LÄGENHETEN - UTSATTE POLIS FÖR SOMALISK BITATTACKhttps://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/fick-inte-laegenheten-utsatte-polis-foerAlla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM:Lördagen den 17 Juli.Du hittar även Verklighetschecken här:PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoiTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLECover: "The Serpentine Offering" by Dimmu Borgir (Kvinnor kan growla)https://youtu.be/TCwDlmiudp0?t=43JOHAND-A-D - Bad Crazinesshttps://www.youtube.com/watch?v=HEe2_wr6TQ4LENNARTIntroduktion Sommar i Swebbtv - Sommarpratare hela listan.https://swebbtv.se/w/a8dac397-c60f-489d-ad50-08bc54566e6dTOMASRing Swebbtv Live nr 101 med Helena Edlund och Lennart Matikainen.https://swebbtv.se/w/e00f9646-3109-464a-8ec3-2e3eded59729

"Inspiration" var länge något som helgon och apostlar drabbades av. Den som googlar "inspiration" idag hittar mest inredningstips, men visst söker vi fortfarande andlig vägledning hos andra? Bara inte hos Linda Skugge, konstaterar Linda Skugge själv i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag är en obehaglig människa Det är jag övertygad om Vad skulle jag annars vara Hur skulle man annars kunna vara Jag försöker inte ens Läser jag i Lars Noréns prosalyriska Efterlämnat och funtar på att göra något av det där att jag en obehaglig människa. Som jag så ofta fått höra. Kanske upprepa det som ett slags omkväde i min kommande tusensidiga Lundell- slash Norén-ripoff som bär titeln Rigor mortis. Eventuellt använda mig av kursiver. Eller bara be mina barn skriva det på min gravsten om jag dör. Jag är en obehaglig människa. Fast gudarna ska veta att jag försökt. I hela mitt liv har jag försökt att passa in. Att vara som folk är mest. Att vara som något slags härlig Pippi Långstrump som på morgonen till synes i blindo rafsat ihop något att klä på sig och sedan så där ofantligt populärt komma minst en halvtimme för sent. Problemet är bara att det inte går så bra. Faktum är att det går jättedåligt. Så dåligt att mina vänner aldrig missar en chans att tråka mig näst intill ren mobbning. En tjejkompis och jag är på väg till en av de där jättelika sportbutikerna för att köpa nya längdskidor till Vasaloppet och hon råkar på ett jättepajigt sätt spilla något över hela sig bakom ratten och vänder sig mot mig och säger för jag är perfekt och jag har alltid näsdukar med mig, ge mig en! Ja, hon har känt mig hur länge som helst och trots min till synes så vidriga persona Jag är en obehaglig människa vill hon uppenbarligen umgås med mig. Och hon gör ju på ett förvisso kärleksfullt sätt narr av mig, men ändå. Händelsen slår an något hos mig och får mig att i en enda sittning att vräka ur mig den här texten att en gång för alla bearbeta mitt livs trauma, som är att vara perfekt. För det visade sig att jag var lurad. Att det som vuxenvärlden lärde ut och jag ANAMMADE (kom i tid, håll deadlines, håll koll på dina grejer, var hel och ren) visade sig inte stämma. Att de som gjorde tvärtom (bohemiga slarvers) blev de som alla älskar och går att känna igen sig i och får ofantligt många sociala medier-följare. Har du aldrig tänkt skriva för scenen och uppträda med din egen text? Att inspirera andra? frågar en teaterproducent. Nej, svarar jag omedelbart. För jag inspirerar INGEN. Ingen skulle komma, säger jag och berättar om den gången då jag fortfarande trodde på det vuxenvärlden lärt mig om noggrannhet och att vara ordentlig. Då jag på någon sorts inspirationsdag stod på en scen och inledde med att berätta hur jag brukade trippelnatta mina tre barn under sex år så att de jämt sov klockan sju sharp så att jag kunde fortsätta läsa och skriva hela kvällen och en kvinna ur publiken efter endast ett par minuter avbröt mig och reste sig för att upprört fråga: På vilket sätt inspirerar du oss? Jag har aldrig urladdad mobil, det är ju bara att ladda den. Efter mig talade Amelia Adamo om sin livsresa: fattig mamma, Italien, revansch i Sverige et cetera. Och sedan en idrottskvinna som berättade hur ofantligt mycket tid hon lagt ner på träning för att ta sig till den absoluta toppen där hon nu befann sig. Hur mycket hon försakat. Hur hårt hon pressat kroppen gällande både träning och kost. De inspirerar. Det gör inte jag. Har aldrig gjort. Kommer aldrig göra. Ingen tycker om en perfekt människa. Jag är en obehaglig människa. Jag har aldrig urladdad mobil, det är ju bara att ladda den. Jag glömmer aldrig något, det är ju bara att lägga fram det man vill komma ihåg. Jag kommer aldrig för sent, det är ju bara att se till att ha tillräckligt med tid på sig och alltid ta höjd för force majeure så som stopp i tunnelbanan och eventuella bilköer. Framför allt, det handlar om att bara gå upp en timme tidigare. Jag orkar inte längre bry mig varför en idrottare som exempelvis en fridykare som kan hålla andan i upp till tio minuter, eller en företagsledare som snittar hundra arbetstimmar i veckan, inspirerar. Jag har förstått att jag, som säger att det är ju bara att ladda mobilen, inte gör det. Det är okej. Jag har ändå gett upp. Jag är en obehaglig människa. Jag kommer aldrig mer likt min gamla 00-talsbok Ett tal till min systers bröllop mot en bakgrund av Sylvia Plaths liv LJUGA ihop en historia om en kämpande fullständigt ojämställd och helt misslyckad mamma, för att någon antingen ska tycka om mig, eller för att jag ska sälja några böcker. För det funkar ändå inte. Att jag på fullaste allvar tycker att det är ju bara att ladda mobilen lyser liksom igenom. Jag har insett att det är kört. Det är som en av mina döttrar sa när en närstående råkat ta min airpods-dosa: Har du airpodsen i en liten fryspåse? Ja, annars försvinner de ju! Det kommer dröja en evighet innan jag får tillbaka dem. Vet du, du skulle platsa i det militära eller kanske som någon högt uppsatt inom Hitlers Schutzstaffel. Alla hatade Sylvia Plath. Det sa till och med hennes man Ted. På hennes begravning till på köpet. Hon var med sin perfekta persona den där obehagliga människan Lars Norén skriver om. Hon var, hur mycket hon än åt, naturligt mager. Hon var lång, Hon var extremt beläst. Hon älskade att städa och höll sitt hem nitiskt rent. Hon sa alltid vad hon tyckte. Alla hatade Sylvia Plath. Hade det funnits mobiler på Sylvias tid hade hennes naturligtvis aldrig varit vare sig sprucken eller urladdad. För hallå, det är ju bara att inte tappa den eller att ladda den. Och likt mig hade hon PLUS att alltid ha laddad mobil hunnit göra precis allt hon brinner för. För egen del är det att dagligen gå upp klockan fem för att läsa en timme och sedan jogga i fyrtiofem minuter och sedan gymma en timme och sedan ja, jag vet: på vilket sätt inspirerar jag er? Point taken. Jag fattar. Jag är körd. Jag är en obehaglig människa. New York University-journalisten och -professorn Katie Roiphe skriver i The power notebooks att om jag inte visar mig tillräckligt svag är jag unlikable. Om jag visar för mycket svaghet blir jag unlikable. Hennes elever vill gärna prata om vikten av att en författare är likable eller relateble. Kan något vara bra eller fascinerande utan att man kan identifiera sig med författaren? Kan man ens tycka om något om det inte är relatable? Eleverna nämner författare de anser vara relatable och likable: Zadie Smith, Leslie Jamison, Roxane Gay och till och med Joan Didion trots att hon äter middag med filmstjärnor på dyra LA-krogar är relatable och likable. Katie Roiphe har identifierat att för eleverna är relatable och likable synonymt med mitt liv är kaos, jag gråter offentligt, jag skär mig, jag dricker för mycket, jag har absolut ingen koll. Det vill säga, det finns inte särskilt mycket för en sådan obehaglig människa som jag att hämta där. Trots att även jag druckit för mycket, gråtit vid bardiskar och vällustigt noterat hur Erika i Elfriede Jelineks Pianolärarinnan med ett rakblad skär sig i underlivet (snacka om att INGEN kommer upptäcka såren. Dessutom förhöjs ju BDSM-et av blodet och smärtan. Det är genialt.) blir en sådan som jag aldrig någonsin relaterbar. Bara för att jag aldrig haft en oladdad mobil. Eller tappat bort ett paraply. Eller kommit för sent. Jag är en obehaglig människa Jag återgår till Lars Norén. Noggrannheten skall göra er fria, skriver han. Tyvärr kan jag inte fråga honom om han tyckte att det var så. Linda Skugge

Eleverna ska vara på plats i skolan till hösten, säger regeringen. | Vänsterpartiet kommer försöka rösta bort regeringen om de ändrar lagen om hyror. | Det blev oavgjort i matchen mellan Sverige och Spanien i fotbolls-EM. | Läs texterna på webbsidan: www.sverigesradio.se/lattsvenska Programmet gjordes av Ingrid Forsberg.

Sidekick: Misha Eriksson. Världens bästa lyssnare. Katter och upp och ner: Zoom-cirkusen fortsätter. Det handlar om viktiga år – Eleverna behöver sina närstudier. Filmbranschen vill öppna upp. Nu ska det vädras. Knepigt i Petersburg för Haavisto. Det ”korruptionsfria” Finland. Nät-loppisar testar nerverna. Bitcoin glömd på minnepinne. Finlandssvensk journalistik anno 1966. Halvathinnat. Farfarout

Sedan en månad tillbaka har gymnasieskolan distansundervisning, igen, och i ytterligare minst två veckor. Men hur påverkas elevernas lärande av detta? En del elever klarar det oväntat bra, medan många andra elever är oroliga för att dom inte klarar undervisningen. Vilket pris får dom unga betala för pandemin? Och vad händer med dom som har det särskilt svårt i skolan, när pandemin är över? Utbildningsminister Anna Ekström (S) i Ekots Lördagsintervju. Analys: Katarina Helmersson, politikreporter på Ekot. Sedan om generaldirektören Dan Eliasson avgång - varför fick han gå och hur politiserade är dagens generaldirektörer. Vi pratar med Fredrik Furtenbach och statsvetaren Jon Pierre om regeringens utnämningsmakt, som har en nyckelroll i den svenska byråkratin. Programledare: Monica Saarinen Producent: My Rohwedder

En mamma i Göteborg fann sin sjuåriga dotters mattebok orättad och full av fel, skriver Anna-Karin Wyndhamn i måndagens Bulletin. Rättning "tar bort glädjen", menade läraren, och fick stöd av rektor. Detta är inte en isolerad incident, utan snarare ett systemfel, Skoldebatten har på senare tid mest handlat om friskolor, segregation och vinster – men varför lär sig svenska elever inte läsa, skriva och räkna ordentligt? I dagens podd pratar Ivar Arpi med Anna-Karin Wyndhamn, krönikör i Bulletin och fil dr i pedagogiskt arbete, och Håkan Sjöberg, lärare på Nordhemsskolan. Följ Håkan Sjöberg på twitter (@F3Kpilot). Och läs Anna-Karin Wyndhamns artikel i Bulletin. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Henrik stör sig på synen på fusk. Eleverna är inga superskurkar, utan det är vårt fel om de faktiskt fuskar, säger han. Vad gör vi för fel eftersom fusk är så vanligt? Vi avslöjar också bästa och sämsta försöken till fusk som vi råkat på i våra lärarkarriärer.

Babs Drougge och Carl-Johan Ulvenäs på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3. Efter tre månaders utbildning kunde en wallraffande fransk journalist kvittera ut vapen och jobba som polis i Paris. Han vittnar om en rasistisk och våldsam kultur inom kåren - och pekar ut den korta utbildningen som ett problem. Senare pratar vi om en skola i Varberg som kombinerat sexualundervisningen och slöjden. Eleverna får snida snoppar och virka snippor. Finns det fler ämnen där man skulle kunna få in mer sex på schemat?

Den här veckan gästas vi av Helena Wallberg, som är gymnasielärare i engelska, franska, pedagogiskt ledarskap och utbildad specialpedagog med 22 års erfarenhet av undervisning. Idag åker hon runt och handleder och föreläser och är högaktuell med boken Lektionsdesign. I avsnittet hör ni Helenas tankar om hur du kan designa lektioner genom att skapa en gemenskap och delaktighet för alla elever. Hör även hennes tankar kring bedömning och betygssättning i ett differentierat klassrum och naturligtvis om hur du kan bedöma elevers prestationer även om de inte gör samma saker i ett klassrum.

Vad tycker gymnasieelever med funktionsnedsättning varit bra och mindre bra efter en vår där de varit hänvisade till en skärm, tangentbord och ett headset? Vad kan skolan lära sig av vårens distansundervisning och ta med sig till höstens ordinarie undervisning? I fyra avsnitt samtalar vi med elever om våren som gick och hur de ser på framtiden. Medverkande är Elin Lilja, som i höst börjar sitt tredje år på samhällsprogrammet med inriktning beteendevetenskap och har dyslexi. Samtalsledare är Erika Bergman, pressekreterare på myndigheten.

Vad tycker gymnasieelever med funktionsnedsättning varit bra och mindre bra efter en vår där de varit hänvisade till en skärm, tangentbord och ett headset? Vad kan skolan lära sig av vårens distansundervisning och ta med sig till höstens ordinarie undervisning? I fyra avsnitt samtalar vi med elever om våren som gick och hur de ser på framtiden. Medverkande är Milena Grigorya, som nu börjar sitt tredje år på vård- och omsorgsprogrammet i Växjö och har en hörselnedsättning Samtalsledare är Erika Bergman, pressekreterare på myndigheten.

Vad tycker gymnasieelever med funktionsnedsättning varit bra och mindre bra efter en vår där de varit hänvisade till en skärm, tangentbord och ett headset? Vad kan skolan lära sig av vårens distansundervisning och ta med sig till höstens ordinarie undervisning? I fyra avsnitt samtalar vi med elever om våren som gick och hur de ser på framtiden. Medverkande är Tage Johansson, som tog studenten från Teknikprogrammet i våras och är blind. Samtalsledare är Erika Bergman, pressekreterare på myndigheten.

Den här veckan får vi besök av läraren David Fundin som undervisar i bild. I avsnittet kommer ni att få höra vad han bygger sitt ledarskap på, hur han hjälper kollegor, Varför han vågar lägga in extra raster och hur han bygger relationer och skapar tydliga strukturer för sina elever. David kommer även att berätta hur han bär sig åt för att vara personlig istället för privat, varför han lägger mycket tid i början av terminen på att förklara sitt förhållningssätt och naturligtvis var han står placerad i klassrummet när han vill förmedla vissa specifika saker!

Vad tycker gymnasieelever med en funktionsnedsättning varit bra och mindre bra efter en vår där de varit hänvisade till en skärm, tangentbord och ett headset? Vad kan skolan lära sig av vårens distansundervisning och ta med sig till höstens ordinarie undervisning? I fyra avsnitt samtalar vi med elever om våren som gick och hur de ser på framtiden. Medverkande är Gabriella Malki, gymnasieelev med en språkstörning och Erika Bergman, pressekreterare på myndigheten.

Den här veckan gästar matematikläraren Annika Macklin podden och hon kommer att dela med sig av hur hon lyckas motivera eleverna, individanpassad undervisning och om att släppa matteboken. Utöver det berättar hon om sitt försteläraruppdrag, om att sätta grunderna i matematiken, varför hon skippar läxor, om att våga tänka nytt och vara kritisk mot sin undervisning och nyckeln till att hennes elever nådde toppresultat i matematik när de lämnade årskurs 6.