Podcasts about machiavellis

Machiavellis andra lite mindre kända bok som handlar om ungefär samma saker som Fursten

Hvordan skal du få gjennomslag for det du mener er viktig? Machiavellis bok Fyrsten la grunnlaget for alle senere diskusjoner om makt og ledelse.Niccolò Machiavelli skrev Fyrsten på 1500-tallet. Selv om boken er fem hundre år gammel, har få skrevet bedre om makt verken før eller senere. Machiavelli tar utgangspunktet i at alt er ikke harmoni i samarbeid. Flere ganger kan motstridende interesser og konflikter prege samspillet. Han legger ikke fingrene imellom. Han pynter ikke på ting, verken skjulte maktkamper, sjofle tricks, eller falske glansbilder. Han beskriver den virkelige verden på godt og vondt. Derfor kalles han realpolitikkens far.Og så følger hans uunngåelige spørsmål: Hvis dette er virkeligheten, hvordan skal du da få gjennomslag for de tingene du mener er viktige?I dette opptaket av Lederens verktøykasse snakker Steinar Bjartveit om grunnlaget for makt, maktspill i organisasjoner og løver og rever. Bjartveit er psykolog og har jobbet med leder- og organisasjonsutvikling i en årrekke. Han leder BIs mest populære Executive-program 'Ledelse - makt og mening'.Du kan også se videoopptak av foredraget her. Vil du lære mer om temaet i denne episoden? Steinar Bjartveit er fagansvarlig og foreleser i Excecutive programmene Multicultural leadership, Consulting og Ledelse - makt og mening.Lederens verktøykasse er Handelshøyskolen BIs månedlige frokostseminar og nettverksmøteplass for deg som vil være faglig oppdatert på tema som er relevant for ledere. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Katherine tipsar om podden P3 Klassikern och deras avsnitt om boken som i århundraden har fungerat som en handbok i makt; Fursten. Det sägs att Hitler hade Fursten på sitt nattduksbord, Napoleon hade den i sadelväskan när han drog iväg till Waterloo och Mussolini fick höra den som godnattsaga. Fursten, utgiven 1532 av diplomaten Niccolò Macchiavelli är rätt och slätt en handbok i makt - om hur man övertar den och behåller den, oavsett medel.Alla avsnitt av P3 Klassikern hittar du här.

Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker på att mina medmänniskor inte bedrar mig?Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad som pågår bakom vår nästas pannben.Det är med andra ord inte underligt, att vi genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida. Att viljan att veta ofta går i hand med viljan till makt låter sig, om inte annat, illustreras av de väldiga framsteg som oupphörligen gjorts inom övervaknings- och avlyssningsteknikens vida fält.För att inte tala om tortyren, den minst subtila av alla de strategier vi utvecklat för att komma åt de tankar och känslor som vi misstänker att andra döljer för oss.Men det finns naturligtvis även mer humana metoder för att utvinna sanning och lojalitet ur våra grannar. Ett intressant exempel på en sådan metod finner vi i kravet på att våra medmänniskor, inte bara ska säga sanningen utan också lova, eller rentav svära, på att de gör det. Det är i sanning en rätt så besynnerlig ritual, detta talets tillägg till själva talet. Det är inte nog med att du säger mig någonting, du måste också svära vid allt som du håller dyrt och heligt på att det du säger faktiskt stämmer. Svär vid Gud vid ditt samvete vid dina barns liv. Jag vill ha ditt ord, ja, ditt hedersord på att det du säger är riktigt.När man betänker alla de högtidliga löften och eder som reglerar våra vardagliga relationer – ämbetseder, trohetseder, läkareder, vittneseder, äktenskapslöften och så vidare – så undrar man snart om det alls är möjligt att bygga en enda gemenskap, liten eller stor, utan att grunda den i något slags svuret löfte, i något slags helgad sanningsförsäkran.Redan de gamla grekerna var fascinerade av edens förmåga att rida spärr mot den ömsesidiga misstänksamhetens sönderfrätande krafter. Antikens filosofer, författare och jurister framhåller gång på gång eden som ett medel för att binda människan vid sina ord. Det är först, säger man, när en medborgare svurit vid den egna gemenskapens mest heliga och fruktade maktinstanser som man kan lita på att hon säger sanningen och ingenting annat än sanningen. Som man kan lita på hennes lojalitet gentemot den egna gemenskapen.Den atenske statsmannen Lykurgos – verksam på trehundratalet före kristen tideräkning – ska rentav ha förklarat att det är ”eden som håller ihop vår demokrati”.Enligt den samtida brittiske forskaren Alan Sommerstein består edens verkningskraft i att den utsätter den edsvurne inför ett slags ”villkorlig självförbannelse”, a conditional self-curse. Den som svär en ed placerar sig i samma prekära belägenhet som en gång kung Agamemnon i Illiadens 19:e sång: ”Om det jag nu svär är falskt”, säger han, ”så må gudarna ge mig de plågor varmed de slår envar som med mened förbrutit sig mot dem.”Att det kan gå väldigt illa för den som bryter mot en svuren ed illustreras i Euripides klassiska tragedi Medea. I detta makabra drama, uppfört i början av 430-talet före kristen tideräkning, framträder Jasons brutna kärlekslöfte till Medea som ett huvudmotiv för allt det blod som snart kommer att flyta. Gång efter annan åkallar Medea Jasons kränkning av den ingångna eden för att berättiga sin fruktansvärda hämnd. Genom edsförbrytelsen har han nämligen inte bara bedragit och förödmjukat henne. Han har också förbannat sig själv. En man som inte står fast vid sina ord är en man utan heder, en usling som förtjänar alla slags plågor.En annan viktig aspekt av eden möter vi i Aristofanes komedi Lysistrate, uppförd bara några decennier efter Medea. Här får vi en inblick i edens förmåga att svetsa samman en annars brokig skara människor till en effektiv politisk gemenskap. Vi befinner oss i det peloponnesiska krigets slutskede och den listiga Lysistrate har äntligen lyckats samla Hellas kvinnor bakom en plan för att få slut på det långa blodbadet. Lysistrate har nämligen insett att det bara finns en enda sak som de krigförande männen är beredda att tysta sina vapen för: den sexuella njutningen. Därför har hon bett kvinnorna att svära under ed att de aldrig mer ska vända sina fötter mot taket inför någon make eller älskare.Blott genom det obrottsliga celibatet kan männen tvingas till försoning.Men behöver inte gå ända tillbaka till antikens greker för att finna belägg för edens sociala och politiska bärkraft. Lika talande är till exempel det romerska imperiets kejsareder, de franska revolutionärernas berömda ed i bollhuset, eller varför inte de antikoloniala uppror där rebellerna sluter sig samman genom att, för att citera Frantz Fanon, ”svära sin ed i fiendens blod”.Den avgörande poängen med den kollektiva edgången är just att den ger de edsvurna ett gemensamt överordnat mål, en helig uppgift som de kan förklara sig beredda att både dö och döda för – och som de inte kan svika annat än genom att just förbanna sig själva till ett eländigt öde.Därmed är vi tillbaka till den nära förbindelsen mellan viljan att veta och viljan till makt. Det vill säga: till viljan att veta var vi har vår nästa, så att vi just därigenom kan kontrollera och dominera henne. Ett av de värsta exemplen på detta är den trohetsed som Naziregimen utkrävde från sina soldater från och med hösten 1934. Här handlade det inte om att fordra lojalitet gentemot någon bestämd konstitution, eller ens mot den tyska nationen, utan om absolut lydnad, ända in i döden, mot Adolf Hitler personligen. Med den svurna edens hjälp kunde det Tredje riket sända en till synes outsinlig rad av unga tyska män i döden som martyrer för Hitlers galenskaper.Ge mig inte bara ert ord, utan också ert blod, fordrade Hitler av sina soldater samtidigt som han för egen del aldrig såg sig bunden av sina löften och ingångna avtal. Det var – och är – han dessvärre inte ensam om, trots all den fromma förhoppning som vi vanliga dödliga gärna sätter till ordets bindande makt.På realpolitikens område gäller allt som oftast den gamle Machiavellis råd till världens furstar: eftersom människor i allmänhet är så lättrogna, behövs det inte mer än några fagra löften för att förvrida huvudet på dem.Michael Azar, idéhistoriker och författare

Romarriket har kulturellt präglat större delen av Europa, men imperiets kärnland blev en samling splittrade kungadömen och stadsrepubliker under stark utländsk dominans. Därför enades Italien först 1861 och med inneboende spänningar som präglat statsbildningen ända sedan bildandet.Italien enades så sent som år 1861 och dagens Italien är av ännu senare datum. Idén om en italiensk nation fanns redan under Machiavellis dagar på 1500-talet, men italiensk nationalism var i första hand intellektuell och kulturpolitisk.I den nymixade reprisen av avsnitt 107 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Eskil Fagerström som är journalist och författare som skrivit flera böcker om Italien. Han är aktuell med boken Italiens moderna historia.Italiens enande (Risorgimento) inleddes 1861, men slutfördes inte förrän fransk-tyska kriget 1870-1871 när de franska trupperna lämnade påvens kyrkostat.Det är framförallt tre individer som framträder i historien om Italiens endande. Ideologen Giuseppe Mazzini, realpolitikern och statsmannen Camillo Benso di Cavour och den ikoniske gerillaledaren Giuseppe Garibaldi. Någon massrörelse, med brett deltagande och stöd, hade risorgimento aldrig varit.Bild: Slaget vid Calatafimi, public domain.Musik: Italiens nationalsång Fratelli d'Italia framförd av United States Navy Band Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Diese Folge ist eine weitere mit  und ein Anschluss an einen . Es geht um Niccolò Machiavelli und Adam Smith, um Fragen von Macht und Machterhalt und wiederum viele Missverständnisse. Dieses vierte Gespräch mit Georg Sieber fand statt am  8.3.2022, ebenso in seiner Wohnung in Neuhausen und diesmal mit etwas weniger Baulärm. Diese Folgen »Lernen mit dem Alter« führen ein paar offene Enden weiter. Weil es gut passt und weil Georg Sieber als Interpretator gelten darf: er gab drei Jahrzehnte Seminare über historische Spitzenkräfte und berief Niccolò Machiavelli als Katalysator für Organisationsfragen und Entscheidungsprobleme.  Eher zufällig gelangt das Gespräch zu Adam Smith und weiteren Missverständnissen und Fehlinterpretationen   Quellen und Shownotes Reinhardt, Volker. 2017. ‘Niccolò Machiavelli: Der Urvater aller Fake-News'. Die Zeit, 23.9.2017, sec. Wissen. . Schmidt und Wendland. 2011. Der wunderbare florentinische Geist: Einblicke in die Kultur und Ideengeschichte des Rinascimento.  Karlsruhe: KIT Scientific Publishing. ISBN: 9782821874336 Das Portrait ist eine Adaption der Büste Machiavellis, erste Hälfte 16. Jh., Palazzo Vecchio, Florenz.   Jingle »Lernen mit dem Alter« Die Hintergrundmusik des Jingles ist ein Ausschnitt des Swing-Standards »Swing 39« von Django Reinhardt und dem ‘Quintette du Hot Club de France' mit Stéphane Grapelli. Die  und wird unter einer ‘Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 France License' verwendet.

Hur lever den florentinske renässansdiplomaten Niccolò Machiavellis tankar om statskonsten vidare i vår demokratiska tid? I allt från westernfilmer till karriärplanering, menar kulturjournalisten Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Mannen utan namn närmar sig byn San Miguel i New Mexico, rider han genom ett mytiskt landskap. Jorden är ofruktbar som om Guds förbannelse vilade på den sedan evigheter. Ett rep hänger från ett torrt träd, som ett "memento mori", en renässansens eller barockens påminnelse om människans dödlighet. En ensam kyrkklocka ringer. Och så möter den ensamme mannen, spelad av Clint Eastwood med en näst intill orörlig min, döden själv i form av ett lik, som i upprätt hållning bundits fast på en häst. På ryggen bär den döde ett papper: "Adios amigos" står på lappen, men alla åskådare vet att vännerna snart kommer att återförenas, förmodligen i sjunde kretsen av en plats som poeten Dante Alighieri kallade för "il inferno", helvetet. Den italienska västernfilmen, som regissören Sergio Leone spelade in år 1964, heter i originalet "Per un pugno di dollari", för en handfull dollar. Den förnyade en ursprungligen amerikansk genre genom sitt avsked från moralen, som hade burit filmerna under mer än femtio år: Här finns det inga goda människor och inget samhälle som kan räddas. Här finns det bara två gäng, lika hänsynslösa, lika giriga, lika mordiska. Och när den ensamme legoknekten efter det sista blodbadet rider vidare, så har han visserligen återförenat den älskade kvinnan med sin make och sitt barn. Men han, Mannen utan namn? Han har fyllt en kyrkogård med korsprydda kistor, av inget annat skäl än för några handfull dollar, som han sedan skänker bort. Hjältar finns det av många slag. Somliga kämpar för sina närmaste, andra kämpar för himmelriket eller äran, återigen andra dör för fäderneslandet. Mannen utan namn - eller Clint Eastwood, så som han uppträdde i de flesta av sina tidiga filmer - dödar för sin egen skull. Han är förlösaren som inte vill befria någon förutom sig själv, men förlösningen inställer sig aldrig. En hjälte är han ändå, bara att hans ärende inte går ihop med ett uppdrag för allmänheten: Han kämpar för sin suveränitet, i absolut bemärkelse. Och eftersom den ensamme är svag, och eftersom de två gängen är starka, med minst tjugo revolvermän på var sin sida, så måste hjälten vara klokare än både gänget Rojo och gänget Baxter: Han måste känna till dem bättre än de känner sig själva, han får inte väja för förräderi, och framför allt måste han spela ut det ena mot det andra. Erfarenheten visar, heter det i en gammal bok, som kunde ha fungerat som en handledning för mannen utan namn, "att just sådana människor åstadkom stora prestationer, som ringaktade trovärdigheten och som förmådde att med lömskhet vilseföra andras huvuden". Denna bok skrevs år 1513, och dess titel är lika berömd som dess innehåll är föga känt. "Il principe" heter verket - fursten. Niccolò Machiavelli, fram till året innan filosof och diplomat i republiken Florens tjänst, skrev boken som en manual för en ny typ av härskare som skulle återvinna makten från de två makterna som under denna tid höll på att underkasta sig Italien, och framför allt de mindre staterna som Mantua, Ferrara eller just Florens. Konungariket Frankrike och huset Habsburg bildade de två gängen, mot vilka de påtagligt svagare italieniska staterna fick hävda sig. Och så börjar "Il principe" med en definition av vad ett furstedöme är, och så behandlas många sätt om hur man kan vinna eller förlora makten, och så slutar avhandlingen med en uppmaning att befria Italien från barbarerna. På vägen ges många goda råd: "Måste en man oskadliggöras, så borde såret bli så allvarligt, att man inte måste frukta hämnden", lär Machiavelli. Eller: "ett löfte var en nödvändighet i det förflutna, det brutna ordet är en nödvändighet i nuet". Eller: "om en erövrare tar en stat i besittning, borde han genast fundera på alla nödvändiga våldsdåd och utföra dem i ett slag". Jag vet inte om Clint Eastwood hade läst Machiavelli, varken innan han kastade ponchon över axlarna eller senare. Men Mannen utan namn känner till paroller som låter som tagna ur Il principe: "You shoot to kill, you better hit the heart", till exempel, eller "I get the wrong idea only when it suits me". Sergio Leone visste förmodligen att de nihilistiska idéerna som han placerade i vilda västern hade någonting med renässansens politiska filosofi att göra. Likaså borde han känt till hur historien slutar, åtminstone för Machiavellis del: Furstarna lyssnade inte på honom. Han dog i exil, fattig och utan politiskt inflytande. Och så fortsatte de främmande gängens herravälde över Italien, åtminstone fram till år 1861, när Viktor Emanuel II utnämndes till det enade Italiens konung. Men det italienska folkets förtroende för staten var lågt, och fortsätter att vara det än idag. Men om mannen utan namn är en italiensk fiktion, djupt rotad i landets historia och besläktad med allehanda desperadon, "briganti" och andra kondottiärer: Hur kommer det sig att en ny filmisk stil som snart kallades för "Spaghetti Western" hittade sin väg över halva Europa, för att göra succé också i Förenta Staterna? Svaret på frågan finns kanske inte inom politiken eller filosofin, utan i ekonomin eller företagslivet. På den anglosaxiska bokmarknaden eller för den delen: den tyska, franska eller italienska bokmarknaden finns det dussintals rådgivare som heter "Machiavelli Leadership Secrets", "Machiavelli für Frauen: Strategie und Taktik im Kampf der Geschlechter" eller "Il metodo Machiavelli". Världen utan moral och hänsyn, där bara den mest durkdrivna aktören överlever, flyttades till kontorslandskapen, som verkar vara lika förbannade som öknen i vilda västern. Quentin Tarantino, den amerikanske regissören som mer än någon annan filmskapare står för spaghettiwesterns bestående inflytande inom filmkonsten, förklarade för några år sedan genrens verkningskraft med att den lyckades foga samman surrealism och våld, i en känd omgivning: Den tog vad som fanns, för att förstora det till mytiska mått, under klangerna av en symfoniorkester. Och är det inte något liknande de här rådgivningsböckerna gör, när de skildrar yrkeslivet som en värld bortom ont och gott, en värld där man inte kan förlita sig på någon, allra minst på bäste vännen, där det gömmer sig en förrädare bakom varje benjaminfikus och där vägen till chefens skrivbord är kantad av utslagna konkurrenter? Kanske det händer varje morgon, klockan nio, i miljontals kontor? Tjänstemannen eller tjänstekvinnan utan namn rider förbi repet och den ringande kyrkklockan, in i ett samhälle som verkar vara en by men som faktiskt är ett helvete. Thomas Steinfeld Thomas Steinfeld är professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef och Italienkorrespondent för Süddeutsche Zeitung.

Renesansas buvo svarbus ne tik dėl įspūdingo meno suklestėjimo, bet ir dėl inovacijų politiniame mąstyme. Tuo laikotarpiu formuojasi moderniosios valstybės ir suvereniteto sampratos, kuriamos drąsios politinės utopijos, išauga diplomatinių ryšių reikšmė, o savo garsiuosius veikalus skelbia kontroversiškasis Niccolò Machiavellis. Kaip Renesanso humanistai vertino demokratiją? Kuo reikšminga Renesanso respublikonizmo tradicija? Kodėl Machiavellis iki šiol daugelio laikomas blogio mokytoju? Ar Renesanso politinės utopijos gali būti aktualios šiuolaikinei kairei? Apie šiuos klausimus diskutuojame su filosofu, Vytauto Didžiojo universiteto profesoriumi, knygos „Renesanso simbolinis mąstymas“ autoriumi Gintautu Mažeikiu.Ved. Simas Čelutka

Kristian II - i Sverige också kallad Kristian Tyrann - är huvudpersonen i veckans avsnitt där vi spränger entimmesgränsen. Det blir mycket om Stockholms blodbad 1520, men också om Kristians uppväxt och vad som hände efter hans tid som kung. Vill du stödja podden? Bli patreon Instagram: @kungarochkrig   Twitter: @kungarochkrig   Facebook: Kungar och krig   Litteratur som använts: Kalmarunionens tid : Från drottning Margareta till Kristian II (1997) av Lars-Olof Larsson Furste av Norden : Kristian Tyrann (2017) av Erik Petersson "Kristian II – i Machiavellis fotspår" av Lars-Olof Larsson

I samtal om Machiavellis "Fursten" kommer Andrés & Oskar in på bland annat sociopatiska hjältar i filmernas värld, Churchills brandbombande av Hitlertyskland och det psykometriska testet "Den mörka triaden" som mäter narcissism, psykopati och machiavellianism hos subjekt.

Romarriket har kulturellt präglat större delen av Europa, men imperiets kärnland blev en samling splittrade kungadömen och stadsrepubliker under stark utländsk dominans. Därför enades Italien först 1861 och med inneboende spänningar som präglat statsbildningen ända sedan bildandet.Italien enades så sent som år 1861 och dagens Italien är av ännu senare datum. Idén om en italiensk nation fanns redan under Machiavellis dagar på 1500-talet, men italiensk nationalism var i första hand intellektuell och kulturpolitisk.I avsnitt 107 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Eskil Fagerström som är journalist och författare som skrivit flera böcker om Italien. Han är aktuell med boken Italiens moderna historia.Italiens enande (Risorgimento) inleddes 1861, men slutfördes inte förrän fransk-tyska kriget 1870-1871 när de franska trupperna lämnade påvens kyrkostat.Det är framförallt tre individer som framträder i historien om Italiens endande. Ideologen Giuseppe Mazzini, realpolitikern och statsmannen Camillo Benso di Cavour och den ikoniske gerillaledaren Giuseppe Garibaldi. Någon massrörelse, med brett deltagande och stöd, hade risorgimento aldrig varit.Bild: Slaget vid Calatafimi, public domain.Musik: Italiens nationalsång Fratelli d'Italia framförd av United States Navy BandSee acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vom Puls Open Air in Bayern, über das Stadt ohne Meer Festival in Gießen bis nach Skopje. Vassili & Jan reisen viel rum diesen Sommer - letzteres Ziel steuerten sie allerdings nur gedanklich an, dafür mit umso kompetenterer Reisebegleitung: Yugo aka. Jugo Ürdens aka. „schönster Mann von Wien“ hat mit den Machiavellis über Mazdonien, Alexander den Großen und Rücken in Wien gesprochen. Auf dem Puls Open Air gab es ein Royal Rumble mit Deutschrap-Podcast-Finest: Jule Wasabi und Falk Schacht - und mit euch: Denn ihr habt mitdiskutiert über Protest, Sexismus & Identität im Deutschrap. Danke fürs Dabeisein - wir freuen uns auf die nächsten Live-Termine mit euch.

This week Liore, Arolaide, and Ellyndrial.. huh, talk about video games? Weird! Overwatch is celebrating its first anniversary, and Aro reports on the eternal quest for cool skins in lockboxes. She also tried Heroes of the Storm as part of an Overwatch promotion, and has strong feelings on her first MOBA experience. Activision and Bungie announced Destiny 2, and we are… a little excited? Elly is unsure why the game decided to go through the Battle.net launcher, while Liore thinks it’s a smooth marketing plan. Liore played 30 hours of Persona 5 over a three day period, and she’s not ashamed! She talks about why the game is so good and how many monsters look like giant wangs (hint: more than 0). This podcast is also available as an unedited video: * Free Music Archive page for our theme, in THE crowd by The Years * Aro’s Etsy store

Folk flest bør lære seg Machiavellis teknikker, for da kan de påvirke fyrstene i vår egen tid mener regissøren av Fyrsten på Nationaltheatret. Ved Zofia Paszkiewicz.

This week Liore, Arolaide, and guest Vajra discuss the role of story in video games. The discussion was inspired by this article — you might want to read it before listening so you know exactly what we’re shouting about. Is the pursuit of a good story hindering game development? Does environmental storytelling really count as a story? Have game writers, thus far, created anything better than a Twilight novel? This podcast is also available as an unedited video: * Free Music Archive page for our theme, in THE crowd by The Years * Aro’s Etsy store

It’s been three weeks, so how are we feeling about Mass Effect: Andromeda? This week Liore, Arolaide, Ellyndrial, and friend Corranhorn get together to talk about the highs and the lows of forming new colonies in space. This episode does touch on some story spoilers from the first third of the game, and our general impressions of Andromeda and the characters you meet. We don’t give away a ton of early story points, but be aware if you’re very sensitive to spoilers! Is the open world a good idea? Is the Tempest basically a space school bus? And most importantly, which companions are we snuggling??? We answer all the important questions, and talk about how the realities of Andromeda meet or neglect our expectations. (Also, Liam is the worst.) This podcast is also available as an unedited video: * Free Music Archive page for our theme, in THE crowd by The Years * Aro’s Etsy store

HEY GUYS, GUESS WHAT GAME IS LAUNCHING THIS WEEK? That’s right, it’s time for Mass Effect: Andromeda, otherwise known as Spaaaaaaaaaaaaaaaaaaaace. We recorded this the day before the game launched, so it seemed appropriate to discuss all things Mass Effect. We’re sharing our list of the best and worst companions, including a discussion of why Jacob is just so boring. Also, does anyone remember Vega, because Liore sure forgot about him. We also take on some of the tepid reviews of Andromeda, and discuss how they’ve tempered our expectations, but also how janky animations are not the only reason we love this series. Also, enjoy Aro’s list of Top Five Garruses! Elly’s partner revises his companion list for more Garrus! And Liore… well, it turns out Garrus is one of the few characters she DIDN’T kill in Mass Effect 2. This podcast is also available as an unedited video: * Free Music Archive page for our theme, in THE crowd by The Years * Aro’s Etsy store

2017 has been a pretty action-packed year for video games thus far! Aro and Elly have been playing new release Horizon: Zero Dawn, and although they both have only put a few hours into it, they seem pretty pleased so far. The two talk about first impressions, and Elly even has a couple of sweet weapon tips. All three of us… have NOT bought the Nintendo Switch. The gang talk about why they passed on the Switch launch experience, and whether they really need a console that lets you play Zelda while at a hipster rooftop wine party. We also discuss the fate of our current portable game devices.. including something called a Vita? Huh. Sony says they’ve never heard of it. We didn’t even intend to talk about Mass Effect: Andromeda, but of course we did. 11 days, people. Eleven days! CALIBRATE YOURSELVES. Also, Aro is actually finishing Mass Effect 3! Elly is kind of over WoW again! Liore gets real mad about Bethesda games, even though she wants to love them! This podcast is also available as an unedited video: * Free Music Archive page for our theme, in THE crowd by The Years * Aro’s Etsy store

I första avsnittet av Statsvetarpodden ger statsvetarna Ulf Bjereld, Jonas Hinnfors och Cecilia Garme sin syn på det parlamentariska läget inför partiledardebatten på onsdag. Vem är riksdagens Machiavelli? Vem går in i sommaren som vinnare? Vem är stjärnan bland de nya partiledarna? Dagens industris nya podd ger dig svaren! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.