Podcasts about omedelbart

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vi berättar hur du gör ett omedelbart attraktivt intryck på andra människor i 5 enkla steg. Attraktivitet har väldigt lite med utseendet att göra, det gäller att bete sig på rätt sätt! Och i detta avsnitt får du veta exakt HUR. Som till exempel vilken doft du ska bära för att göra ett bra första intryck, VAD du ska säga och HUR du ska säga det, och mycket mer… För visst vill du göra ett gott intryck när du träffar en person första gången. Varesig det handlar om en ny bekantskap, en potentiell kärlekspartner eller på jobbet. Dessutom har vi läst på om flirtandets ädla konst, och bjussar på Peppcast flirtskola. Hur bra är förresten Åsa och Helena på att flirta? Det och mycket mer får du reda på i detta fullspäckade avsnitt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Har du varit med om att du kunnat göra dig av med något men det har blivit kvar? I säsongens första avsnitt av Klart! - nr 676 - får du en princip som låter dig slippa onödiga käppar i hjulet. Har du någon annan fungerande vana som hjälper dig undvika att du har oväsentligheter kvar? Skriv till mig och berätta. För att få gjort det som är viktigt så snabbt och lätt som möjligt vill jag att så lite som möjligt står i vägen för mig. I det är ditt tips guld värt.  Såhär får du en AI att göra enkla översättningar med minimal ansträngning. Klart! finns också som veckobrev till din mejl, för dig som hellre läser än lyssnar (eller gör både ock!). David Stiernholm är struktör. Han hjälper människor och företag att bli mer effektiva genom att skapa bättre ordning och struktur. Hans motto: allting kan göras enklare! David är flitigt anlitad som föreläsare av allt från väletablerade storföretag till entreprenörsföretag i stark tillväxt. Han utmärker sig genom sina superkonkreta verktyg och metoder som du direkt kan använda på jobbet och hemma. Under en föreläsning med David Stiernholm upptäcker du att struktur är både befriande och roligt. Och att du blir mindre stressad och mer effektiv. Mer från David:

Få människor är egentligen vita, men makt kan även strömma ur illusioner, konstaterar skribenten Valerie Kyeyune Backström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-06-12.1.Du vet väl om att vitheten är den plats där kroppen upplöses. Eller kanske snarare den plats där kroppen blir till, eller blir fri, eller blir upphöjd: där den upplöses inför det akuta varandet vi andra tillskrivs. Alla andra tillstånd gör kroppen så synlig, sårbar, mottaglig för våld, för bestraffning. Vithet är en vila att insvepas i. Ett slags skydd.2.Vitheten är ett vapen som med tiden haft råd att bli mjukt, trubbigt, nästan slött: eller är det så slipat att dess stick knappt känns? Vitheten har råd att vara mjuk eftersom dess makt är så allrådande, den har råd att vara mjuk, för grymhet är alltid möjligt att ta till senare.3.Vitheten är så lätt att mytologisera, men egentligen är allting väldigt enkelt. Vitheten vill bli osynlig. Den vill ta omvägar. Omvägarna är ett sätt att fördunkla det klara, att upphöja det låga, att förklä det simpla. Allt är en fråga om makt, även om det rör sig om en illusion.Därför är vitheten också en ideologi värd att dö för. I ”Dying of whiteness” skriver sociologen och psykiatrikern Jonathan M. Metzl om hur vita amerikaner offrar sina egna liv för att bevara vit överhöghet. De motarbetar reformer som skulle hjälpa dem själva, rent av rädda deras liv, bara för att svarta och latinos också skulle få glädje av dem.Du tycker det låter korkat, men det är egentligen smart. Ideologin kan kompensera för så mycket, till och med döden. Tanken att tillhöra ett utvalt folk, en utvald ras, liknar närmast en mystisk upplevelse. Ett slags sekt. 4.Makt låter flummigt, jag vill prata om pengar istället. Jag vill prata om varor. För inte så länge sedan var du en sådan. En vara. 5.I essän ”Moral Inhabitants” skriver Toni Morrison om hur svarta människor listades tillsammans med ris, tjära, terpentin. En gång var du, eller inte du, men dem du kom ifrån, med på en sådan lista över import och export, med på ett sådant skepp. Det var inte en känsla, utan ett faktum. Mellan ris och tjära: Du.Morrison säger ”Om du endast kan vara lång för att någon annan står på knäna, så har du ett allvarligt problem. Och min känsla är att vita människor har ett väldigt, väldigt allvarligt problem.” 6.Det är ingen slump att Johannes Anyuru i sin essä ”Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad” beskriver vita människor som genomskinliga. Vitheten är att befrias från kropp, från kroppslighet, från sårbarheten att vara så tydligt exponerad. Men alla människor har en kropp. Ingen människa är egentligen genomskinlig. Ändå ville du bara få gå igenom världen transparent, ren som luft. Ayi Kwei Armah skriver: ”Det är allt man kämpar för här: att komma närmare den vite mannen. Allt detta skrikande mot de vita var inte hat. Det var kärlek. Förvriden, men inte desto mindre kärlek. ”7.Vitheten har en olidlig lätthet, men den har också en diskret charm. Man blir så av att passera, av att ha världen under sina fötter, att ha ett likhetstecken mellan sina erfarenheter och att vara människa. Att slippa tänka på vad för bild barnet projicerar på ens svarta kropp, att slippa skämmas, att slippa skrämmas.8.Vithetens funktion är att fördela resurser, och att få denna snedvridna resursfördelning att framstå som naturgiven istället för naturvidrig.9.Vitheten är inte en plats, det är ett tillstånd. Om det hade varit en plats hade du kunnat åka dit, du kunde ha sparat ihop till en biljett. Jag tycker dina fantasier är infantila, men kanske har jag fel. Kanske är din dröm rimlig, eller åtminstone inte helt orimlig. I början av USA:s historia var det inte en självklarhet att vare sig irländare, italienare eller ens svenskar skulle räknas som vita. Det var tack vare din svarthet som detta mellanläge, detta köpslående blev möjlig. Genom att förhandla om sin plats mellan två poler integrerades migranterna i den nya världen.Kulturvetaren Jens Björk Andersson skriver: ”Vithet har särskilt i USA visat sig vara effektivare än till exempel klass vad gäller att ena olika etniciteter och nationaliteter. Styrkan ligger antagligen i den relativa instabilitet som en vithetskoalition skapar. För det första skapar vithet ett fält eller område för 'nästan vita' som under de rätta förhållanden ges möjlighet att bli fullvärdiga vita. För det andra så skapar idén om vithet en hierarki även inom den vita gruppen, där en grupp har möjlighet att klättra i rang på bekostnad av en annan grupp”.Det känns som att du glömmer bort den detaljen. Vithet finns bara för att kunna distanseras från dig. Vithet kunde bara göras, behövde bara göras för att ta avstånd från dig.10.Vitheten har ångest. Det har du också. Men när vitheten har ångest ägnas den rubriker och analyser.. Att andra också har lider och dör spelar mindre roll. Det är som att vissa är födda till att lida. Det är som att lidandet bara räknas när det drabbar vissa.11.Visst vet du att ingen människa är vit på riktigt? Det är därför kameran, ända sedan sin tillblivelse hela tiden varit tvungen att kompensera för detta faktum. Det mest verklighetstrogna återgivandet var aldrig att föredra, utan det blekaste. Så vitheten är egentligen inte en hudfärg, det är mer en slags neuros. En förträngning. Genom att vägra att acceptera sig själv som den är, komplicerad, måste allt det andra projiceras på svarta, på Den andra. Svartheten är inte en ras, det är en föreställning, det är vithetens egen mörka spegelbild. När dom pratar om vita pratar de egentligen om en dröm. När de pratar om svarta pratar de egentligen om sig själva, om sina egna mörka djup.12.I boken "Medborgare" skriver Claudia Rankine:”En vän hävdar att amerikaner för en kamp mellan det 'historiska jaget' och 'jag-jaget'. Med det menar hon att ni för det mesta umgås som vänner, med ömsesidigt intresse och i stort sett kompatibla personligheter; men ibland kommer era historiska jag, hennes vita jag och ditt svarta jag, eller ditt vita jag och hennes svarta jag, störtande med hela kraften i era amerikanska positioneringar. Då står ni där, ansikte mot ansikte under några sekunder som suddar bort leendena från era läppar. Vad sa du? Omedelbart tycks bandet mellan er bräckligt, svagt, villkorat av det historiska jagets överskridanden. Och trots att era sammankopplade personliga historier förväntas rädda er från missförstånd får de er oftast bara att förstå alltför väl vad som menas”.13.Städer brinner, rutor krossas, och vitheten sörjer rutorna mer än de sörjer dig. De trasiga rutorna, de genomskinliga rutorna, de svarta rutorna fyller flöden, fyller utrymmen som om rutorna i sig skulle innehålla en lösning, vara svaret eller problemet eller kanske både och. Det är som om branden bara räknas när den drabbar egendom, och inte människor. Som om du inte längre räknades när du slutade vara deras egendom, blev din egen, ensamma enhet. Nu sitter du fast där i mellanrummet, inte längre vara, men ännu inte människa. Ett villebråd.Valerie Kyeyune Backström, kritiker och skribent

Om vi var klara med den bulgariska fotbollen?Den bulgariska fotbollen var inte färdig med oss. Omedelbart efter Hristo Stoitjkov kom Dimitar Berbatov. Han var en elegant fotbollsdandy med fötter av sammet i en värld av brutalitet och bly.

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Omedelbart fick den nya staten försvara sin suveränitet i krig med sina arabiska grannländer. Israel inte bara försvarade sig utan kunde också utöka sitt territorium jämfört med det som var förslaget i FN:s delningsförslag från 1947. Kriget skapade ett stort palestinskt flyktingproblem som vi ser konsekvenserna av ännu idag i Mellanöstern.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förutsättningarna för det första av en rad militära konflikter mellan araber och israeler i Mellanöstern. Grunden för krigsutbrottet 1948 var det inbördeskrig som pågått i det brittiska mandatet Palestina sedan FN offentliggjort sitt delningsförslag i november 1947.Men väpnade konflikter hade pågått i Palestina mellan araber och judar under hela mellankrigstiden och tidigare. Motsättningarna grundade sig på den historiska problematiken med sionismens mål att skapa ett nationalhem åt judarna i Palestina och den arabiska befolkningens allt starkare nationalism och vilja att skapa en palestinsk stat. Under första världskriget hade britterna lovat både judarna och araberna att stödja deras mål om en egen stat. Efter andra världskriget understöddes de judiska kraven allt starkare av de västeuropeiska makterna. Detta mot bakgrund av hur brutalt Förintelsen hade drabbat den judiska befolkningen i Europa. I maj 1948 sattes allt på sin spets då det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades.Historien om kriget 1948-49 är även historien om den israeliska krigsmaktens födelse. Den tidigare milisorganisationen Hagannah förvandlades inom kort efter krigsutbrottet till Israels formella krigsmakt efter västerländskt mönster. På mycket kort tid infördes värnplikt för män och kvinnor som innebar att staten Israel förfogade över en armé som var mer än 100 000 män och kvinnor stark 1949.Kriget innehöll även uppmärksammade och starkt kritiserade terrorattentat. Bland annat det mot FN-medlaren Folke Bernadotte som likviderades av medlemmar i den så kallade Stern-ligan. Bernadottes agerande uppfattades som ett hot mot israeliska intressen. Efterspelet blev omfattande och den internationella reaktionen stark.Bild: Arabiska irreguljära, tillsammans med en bränd lastbil på väg till Jerusalem. The Palmach, Israel Defense Forces - The Palmach Archive via PikiWiki. Public Domain.Lyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitism.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krypto slutar aldrig att förvåna. Var försiktiga där ute. Om ni förvarar krypto på en så kallad "hot wallet", byt OMEDELBART. Det är INTE säkert! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965 debatterade författaren James Baldwin med den konservative ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2020-06-09.I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin får han – på äldre dagar – frågan om han, i början av sitt författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var svart, utfattig och homosexuell.“Herregud, kan man ha sämre förutsättningar?” föreställer sig programledaren att hans gäst måste ha tänkt.Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret.”Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot.”Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och studiopubliken skrattar unisont med författaren själv.”Det var”, tillägger Baldwin, ”så skandalöst att man inte kunde tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av situationen.”Det är svårt att föreställa sig att James Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar och kommentarer är outsinligt.Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd.Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj 1963, som blottade administrationens aningslöshet inför rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton:”Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv”, säger han i en intervju med psykologen Kenneth Clark. ”Att vara pessimist innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus eller mörk som landets framtid i sin helhet.”Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han – på sin käre vän Eugene Worths inrådan – gick med i ett socialistiskt ungdomsförbund ”distanserade” han sig som trotskist eftersom det – som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket – var ”intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när Amerika var allierat med Ryssland”.Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge. I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom:”Det finns dagar”, säger Baldwin, ”och det här är en av dem, då jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade, tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det innebär att de har format sig själva till moraliska monster.”Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna ord.”Det är en fruktansvärd anklagelse”, inser han i samma ögonblick som Clarke flikar in en ny fråga.”Men jag menar vartenda ord av det jag säger.”Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 – en vecka innan Baldwins pjäs ”Blues for Mr. Charlie” hade premiär på Dramaten i Stockholm – befann han sig i Cambridge för att debattera med den amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley.Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas på bekostnad av de svarta.Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda intellektuella giganterna.Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen – dess ”poet”, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar senare); den andre en man som identifierade sig som den amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att USA förkroppsligade en ”oas för frihet och framgång”. Till de ”omutbara sanningar” på vilka nationen vilade räknade Buckley idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges ”rätt och skyldighet att utöva självstyre”, och att ekonomisk och social trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras av en välfärdsstat.Buckley driver på det hela taget samma linje som när han försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för apartheid, utan för att tiden – i hans ögon – ännu inte var mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och makt över sina liv som den vita befolkningen.Under debatten hävdar Buckley att medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på väg nu? ”Det förefaller”, säger han, ”som om de är på väg att glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna svartas utveckling än att förstöra för de vita.”I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen.James Baldwin hade redan tidigare – med essän "Nästa gång elden" – blivit känd för sin skildring av hur rasismen kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin, ”amerikansk jord full av lik från mina förfäder”.Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv och verklighetsuppfattning har ”förstörts av den farsot som kallas färg”. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den amerikanska drömmen.Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen om raser.Aleksander Motturi, författareLitteraturJames Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985.James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg, Norstedts 2019.Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton University Press, 2019.

Gänget drabbar samman i klassisk anda. OBS. Det här är inte hela avsnittet. Vill du få tillgång till fullversionen av våra avsnitt och alla exklusiva avsnitt? Stöd oss på Patreon.  Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Gänget drabbar samman i klassisk anda. OBS. Det här är inte hela avsnittet. Vill du få tillgång till fullversionen av våra avsnitt och alla exklusiva avsnitt? Stöd oss på Patreon.  Är du Patreon och vill få tillgång till alla avsnitt i sin helhet? Vill du bli Patreon för att få tillgång till allt? Tryck här. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Göran, C-G och Johan välkomnar Mårten Blomkvist från Dagens Nyheter för att diskutera "Double Indemnity", en av flera Billy Wilder-filmer om frustrerade försäkringstjänstemän - och kanske filmhistoriens främsta exempel på film noir. Här finns allt! En cynisk hjälte, en samvetslös femme fatale och massor av persiennskuggor! Vi frossar. Och förundras lika mycket över både Barbara Stanwycks talande tystnader som Fred MacMurrays förmåga att prestera avslappnat småprat, även i skottskadat tillstånd. Men vilken roll spelar konservburkar och djupfryst i filmen, och den mättade doften av orkidéer och parfym? Vad är egentligen honeysuckle? Och var kommer dr Robert Skyldig in? Allt ska bli uppenbarat, här och nu. Omedelbart!!! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nyheterna Radio 15.00

Omedelbart eldupphör – de ryska trupperna måste dras tillbaka. Dessa krav måste vara utgångspunkten för alla diskussioner rörande konflikten i Ukraina. Men det behövs föras en diskussion om det större sammanhang inom vilket denna konflikt måste ses, både historiskt och när det gäller världspolitiken av idag. Det krävs nämligen en djupare förståelse för vad som lett fram till konflikten i Ukraina för att få till stånd en varaktig fred efter de ryska truppernas uttåg.

Facebook-grupp: https://www.facebook.com/groups/746991299055158

Katerina Janouch på Instagram:https://www.instagram.com/p/CPU9RB0JiJO/Rebecca Weidmo Uvell, mästergranskaren som lyfter:https://uvell.se/2021/05/13/miljoner-i-presstod-till-arabisk-tidning/https://www.instagram.com/p/CPXn-_0JNzV/Det går så där för Liberalerna:https://www.instagram.com/p/CPqN0CSHp5wCissi Wallin är fortsatt en clown:https://www.expressen.se/kronikorer/cissi-wallin/publiken-kraver-raseri-jag-foll-for-pressenhttps://ivararpi.substack.com/p/frontfiguren-cissi-wallin-lamnarhttps://www.facebook.com/gaffase/posts/10159219355379144Våra avsnitt om och med Cissi Wallin, samt med Karin Kajjan Andersson och Hanna Bergwall:https://shows.acast.com/haveristerna/episodes/avsnitt-53-mest-om-gardethttps://shows.acast.com/haveristerna/episodes/avsnitt-58-var-sjunde-gast-cissi-wallinhttps://shows.acast.com/haveristerna/episodes/avsnitt-60-allting-handlar-om-cissi-wallinhttps://shows.acast.com/haveristerna/episodes/karin-kajjan-andersson-och-hanna-bergwallPorrfri barndom myttar https://www.facebook.com/groups/621926561576206/permalink/1207575249677998/https://www.facebook.com/groups/621926561576206/permalink/1208110056291184/Anna Björklund har ofta otur när hon tänker:https://www.gp.se/kultur/kultur/waldorfskolan-%C3%A4r-mer-relevant-%C3%A4n-n%C3%A5gonsin-1.48366013Klippt av Magnus Esser BengtssonLyssna på vår dotterpodcast Jökungen:https://www.youtube.com/channel/UC1-xHL29owZJAK4i6D38m2ghttps://www.patreon.com/jokungenhttps://www.instagram.com/jokungen.podcast/Lek med oss på Discord: https://discord.io/haveristernaLek med oss på Facebook: https://www.facebook.com/groups/621926561576206/Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/haveristernaBetala oss via Patreon: https://www.patreon.com/haveristernaVinjett av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.com/Grafik och merch av Christoffer Svanströmer:https://www.instagram.com/csvanstromer/https://shop.spreadshirt.se/haveristernastore/https://www.patreon.com/csvanstromerhttps://www.facebook.com/ChristofferSvanstromer/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det sjätte avsnittet av Elaka Kvinnor pratar vi om Filippas breakdown över sin förlorade syster, varför Annas mamma inte lyssnar på vår podd och om ekonomisk ångest. Hur kommer det sig att kvinnor ofta förväntas att INTE ta betalt för sitt arbete? Varför är 60- och 70-talister så negativa? Varför dm:ar folk oss om HJÄLP när dom inte ens fucking följer oss??? OSVLänk till vår Patreon som ni OMEDELBART bör joina!!! https://www.patreon.com/elakakvinnor Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få människor är egentligen vita, men makt kan även strömma ur illusioner, konstaterar skribenten Valerie Kyeyune Backström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 1. Du vet väl om att vitheten är den plats där kroppen upplöses. Eller kanske snarare den plats där kroppen blir till, eller blir fri, eller blir upphöjd: där den upplöses inför det akuta varandet vi andra tillskrivs. Alla andra tillstånd gör kroppen så synlig, sårbar, mottaglig för våld, för bestraffning. Vithet är en vila att insvepas i. Ett slags skydd. 2. Vitheten är ett vapen som med tiden haft råd att bli mjukt, trubbigt, nästan slött: eller är det så slipat att dess stick knappt känns? Vitheten har råd att vara mjuk eftersom dess makt är så allrådande, den har råd att vara mjuk, för grymhet är alltid möjligt att ta till senare. 3. Vitheten är så lätt att mytologisera, men egentligen är allting väldigt enkelt. Vitheten vill bli osynlig. Den vill ta omvägar. Omvägarna är ett sätt att fördunkla det klara, att upphöja det låga, att förklä det simpla. Allt är en fråga om makt, även om det rör sig om en illusion. Därför är vitheten också en ideologi värd att dö för. I Dying of whiteness skriver sociologen och psykiatrikern Jonathan M. Metzl om hur vita amerikaner offrar sina egna liv för att bevara vit överhöghet. De motarbetar reformer som skulle hjälpa dem själva, rent av rädda deras liv, bara för att svarta och latinos också skulle få glädje av dem. Du tycker det låter korkat, men det är egentligen smart. Ideologin kan kompensera för så mycket, till och med döden. Tanken att tillhöra ett utvalt folk, en utvald ras, liknar närmast en mystisk upplevelse. Ett slags sekt.   4. Makt låter flummigt, jag vill prata om pengar istället. Jag vill prata om varor. För inte så länge sedan var du en sådan. En vara.   5. I essän Moral Inhabitants skriver Toni Morrison om hur svarta människor listades tillsammans med ris, tjära, terpentin. En gång var du, eller inte du, men dem du kom ifrån, med på en sådan lista över import och export, med på ett sådant skepp. Det var inte en känsla, utan ett faktum. Mellan ris och tjära: Du. Morrison säger Om du endast kan vara lång för att någon annan står på knäna, så har du ett allvarligt problem. Och min känsla är att vita människor har ett väldigt, väldigt allvarligt problem.   6. Det är ingen slump att Johannes Anyuru i sin essä Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad beskriver vita människor som genomskinliga. Vitheten är att befrias från kropp, från kroppslighet, från sårbarheten att vara så tydligt exponerad. Men alla människor har en kropp. Ingen människa är egentligen genomskinlig.  Ändå ville du bara få gå igenom världen transparent, ren som luft. Ayi Kwei Armah skriver: Det är allt man kämpar för här: att komma närmare den vite mannen. Allt detta skrikande mot de vita var inte hat. Det var kärlek. Förvriden, men inte desto mindre kärlek. 7. Vitheten har en olidlig lätthet, men den har också en diskret charm. Man blir så av att passera, av att ha världen under sina fötter, att ha ett likhetstecken mellan sina erfarenheter och att vara människa. Att slippa tänka på vad för bild barnet projicerar på ens svarta kropp, att slippa skämmas, att slippa skrämmas. 8. Vithetens funktion är att fördela resurser, och att få denna snedvridna resursfördelning att framstå som naturgiven istället för naturvidrig. 9. Vitheten är inte en plats, det är ett tillstånd. Om det hade varit en plats hade du kunnat åka dit, du kunde ha sparat ihop till en biljett. Jag tycker dina fantasier är infantila, men kanske har jag fel. Kanske är din dröm rimlig, eller åtminstone inte helt orimlig.  I början av USA:s historia var det inte en självklarhet att vare sig irländare, italienare eller ens svenskar skulle räknas som vita. Det var tack vare din svarthet som detta mellanläge, detta köpslående blev möjlig. Genom att förhandla om sin plats mellan två poler integrerades migranterna i den nya världen. Kulturvetaren Jens Björk Andersson skriver: Vithet har särskilt i USA visat sig vara effektivare än till exempel klass vad gäller att ena olika etniciteter och nationaliteter. Styrkan ligger antagligen i den relativa instabilitet som en vithetskoalition skapar. För det första skapar vithet ett fält eller område för nästan vita som under de rätta förhållanden ges möjlighet att bli fullvärdiga vita. För det andra så skapar idén om vithet en hierarki även inom den vita gruppen, där en grupp har möjlighet att klättra i rang på bekostnad av en annan grupp. Det känns som att du glömmer bort den detaljen. Vithet finns bara för att kunna distanseras från dig. Vithet kunde bara göras, behövde bara göras för att ta avstånd från dig. 10. Vitheten har ångest. Det har du också. Men när vitheten har ångest ägnas den rubriker och analyser.. Att andra också har lider och dör spelar mindre roll. Det är som att vissa är födda till att lida. Det är som att lidandet bara räknas när det drabbar vissa. 11. Visst vet du att ingen människa är vit på riktigt? Det är därför kameran, ända sedan sin tillblivelse hela tiden varit tvungen att kompensera för detta faktum. Det mest verklighetstrogna återgivandet var aldrig att föredra, utan det blekaste. Så vitheten är egentligen inte en hudfärg, det är mer en slags neuros. En förträngning. Genom att vägra att acceptera sig själv som den är, komplicerad, måste allt det andra projiceras på svarta, på Den andra. Svartheten är inte en ras, det är en föreställning, det är vithetens egen mörka spegelbild. När dom pratar om vita pratar de egentligen om en dröm. När de pratar om svarta pratar de egentligen om sig själva, om sina egna mörka djup. 12. I boken "Medborgare" skriver Claudia Rankine: En vän hävdar att amerikaner för en kamp mellan det historiska jaget och jag-jaget. Med det menar hon att ni för det mesta umgås som vänner, med ömsesidigt intresse och i stort sett kompatibla personligheter; men ibland kommer era historiska jag, hennes vita jag och ditt svarta jag, eller ditt vita jag och hennes svarta jag, störtande med hela kraften i era amerikanska positioneringar. Då står ni där, ansikte mot ansikte under några sekunder som suddar bort leendena från era läppar. Vad sa du? Omedelbart tycks bandet mellan er bräckligt, svagt, villkorat av det historiska jagets överskridanden. Och trots att era sammankopplade personliga historier förväntas rädda er från missförstånd får de er oftast bara att förstå alltför väl vad som menas. 13. Städer brinner, rutor krossas, och vitheten sörjer rutorna mer än de sörjer dig. De trasiga rutorna, de genomskinliga rutorna, de svarta rutorna fyller flöden, fyller utrymmen som om rutorna i sig skulle innehålla en lösning, vara svaret eller problemet eller kanske både och. Det är som om branden bara räknas när den drabbar egendom, och inte människor. Som om du inte längre räknades när du slutade vara deras egendom, blev din egen, ensamma enhet. Nu sitter du fast där i mellanrummet, inte längre vara, men ännu inte människa. Ett villebråd. Valerie Kyeyune Backström, kritiker och skribent

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965 debatterade författaren James Baldwin med den konservative ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över deras möte. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin får han på äldre dagar frågan om han, i början av sitt författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var svart, utfattig och homosexuell. Herregud, kan man ha sämre förutsättningar? föreställer sig programledaren att hans gäst måste ha tänkt. Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret. Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot. Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och studiopubliken skrattar unisont med författaren själv. Det var, tillägger Baldwin, så skandalöst att man inte kunde tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av situationen. Det är svårt att föreställa sig att James Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar och kommentarer är outsinligt. Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd. Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj 1963, som blottade administrationens aningslöshet inför rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton: Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv, säger han i en intervju med psykologen Kenneth Clark. Att vara pessimist innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus eller mörk som landets framtid i sin helhet. Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han på sin käre vän Eugene Worths inrådan gick med i ett socialistiskt ungdomsförbund distanserade han sig som trotskist eftersom det som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket var intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när Amerika var allierat med Ryssland. Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge. I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom: Det finns dagar, säger Baldwin, och det här är en av dem, då jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade, tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det innebär att de har format sig själva till moraliska monster. Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna ord. Det är en fruktansvärd anklagelse, inser han i samma ögonblick som Clarke flikar in en ny fråga. Men jag menar vartenda ord av det jag säger. Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 en vecka innan Baldwins pjäs Blues for Mr. Charlie hade premiär på Dramaten i Stockholm befann han sig i Cambridge för att debattera med den amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley. Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas på bekostnad av de svarta. Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda intellektuella giganterna. Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen dess poet, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar senare); den andre en man som identifierade sig som den amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att USA förkroppsligade en oas för frihet och framgång. Till de omutbara sanningar på vilka nationen vilade räknade Buckley idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges rätt och skyldighet att utöva självstyre, och att ekonomisk och social trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras av en välfärdsstat. Buckley driver på det hela taget samma linje som när han försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för apartheid, utan för att tiden i hans ögon  ännu inte var mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och makt över sina liv som den vita befolkningen. Under debatten hävdar Buckley att medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på väg nu? Det förefaller, säger han, som om de är på väg att glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna svartas utveckling än att förstöra för de vita. I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen. James Baldwin hade redan tidigare  med essän "Nästa gång elden"  blivit känd för sin skildring av hur rasismen kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin, amerikansk jord full av lik från mina förfäder. Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv och verklighetsuppfattning har förstörts av den farsot som kallas färg. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den amerikanska drömmen. Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen om raser. Aleksander Motturi, författare Litteratur James Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985. James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg, Norstedts 2019. Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton University Press, 2019.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Döda kvinnor börjar dyka upp runt om i storstadsområdet Tampa Bay. Den lokala polisen inser att en seriemördare är i farten. Omedelbart kopplas både FBI och BSU (Mindhunters) in. Tillsammans försöker poliserna förutsäga var seriemördaren tänker slå till nästa gång men allt de har är några röda mattfibrer och spår efter ovanliga däck. Vill du höra ett specifikt fall i podden? Önska dina fall i det här formuläret: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfDlQxf9SgZyeGS-qFPaB4BP-L59lQhs7BbZACfwk7xSs-AFw/viewform?fbclid=IwAR0astYAY_SJLcst89FwKaPIeHHV9zlfAxEz6Cmrh37bbMwvMHGc8z5cwg4 E-post: zimwaypodcast (snabel-a) gmail.com Följ Dan på instagram: https://www.instagram.com/dan_horning/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Döda kvinnor börjar dyka upp runt om i storstadsområdet Tampa Bay. Den lokala polisen inser att en seriemördare är i farten. Omedelbart kopplas både FBI och BSU (Mindhunters) in. Tillsammans försöker poliserna förutsäga var seriemördaren tänker slå till nästa gång men allt de har är några röda mattfibrer och spår efter ovanliga däck. Om du gillar Seriemördarpodden kan du vara med och bidra till poddens fortlevnad på https://www.patreon.com/seriemordarpodden Det går bra med att bidra med Swish också, skicka ett meddelande till podden på Facebook (se nedan) för detaljer. Om du gillar Seriemördarpodden gillar du nog systerpodden Massmördarpodden också. Den finns på appen podme eller podme.com. På podme.com hittar du även Seriemördarpodden Premium som du även får tillgång till via patreon.com/seriemordarpodden om du sponsrar. Musiken är gjord av tripnaha. Låten heter Immune. Lyssna på tripnaha här: https://open.spotify.com/album/5BHcdM9m4Qqn58pgZRBMjl Seriemördarpodden på Facebook: https://www.facebook.com/Seriemördarpodden-317166098642416/ Twitter: @danhorning Varning! Den här podden kan innehålla obehagliga scener. Är du det minsta känslig bör du inte lyssna på den.

Avsnitt #34”Därför ska Stefan Löfven omedelbart avgå!”Efter att ha sett Stefan Löfven i SVT Agenda kan vi nu konstatera att det är dags att omedelbart avgå!Man kan inte sitta och kalla sig för Sveriges statsminister och föra cirkelresonemang och svamla som Stefan Löfven gör.När landet står i lågor, bomber briserar, människor misshandlas och mördas, människor våldtas.Då kan man inte sitta och säga att man inte kunnat se denna utveckling komma.Vi är många som sett denna utveckling men inte Stefan Löfven.Han förklarar alltså sig själv som helt inkompetent!Donera gärna:Swish: 0708-974 971 Skriv ”Gåva” i meddelandet.

Madeleine Sjöstedt är generaldirektör för Svenska institutet och svenskfientlig aktivist. Nu har det avslöjats hur hon försöker locka fler utlänningar till Sverige genom att lova dem höga bidrag.Bli medlem i svenskarnas intresseförening: https://www.detfriasverige.se/blimedlem

I september 2019 gick han ut ur bilden, fotografen och filmaren Robert Frank, 94 år gammal. Många förknippar honom med den banbrytande fotoboken "The Americans". Andra med hans sönderrispade collage. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Robert Frank skrek jag och sträckte ut kameran från spårvagnen i en uppförsbacke i Lissabon. Bilderna blev väl så där, men inte på länge hade jag känt mig så direkt inspirerad som efter att ha sett hans utställning Hold still keep going. Robert Frank, alla trasiga fotografiers pappa, reste runt i sjask-Amerika på femtiotalet och utan att egentligen tappa sin egen skärpa lät han bilderna bli så där skeva kantiga skenbart ofokuserade och planlösa. Flimrande teve mot kal vägg är lika med gränslös leda i litet motellrum. Jag vet, sen har alla bilder sett ut så, men då hade Robert Frank övergått  till att dokumentera  sin lägenhet på Bleecker Street i New York och alla saker och foton och kontaktkartor han samlat på sig. Och rispa och skriva med kantiga bokstäver ovanpå bilderna. Sick of goodbys. Fear. No fear. Och en skrivmaskin. Ett risigt träd på bakgården. 1958 kom hans banbrytande fotobok The Americans. Snapshots, kornighet, skenbar enkelhet. Och Ensamhet. 28 000 foton blev 83. Det är viktigt med kvantitet för att det ska bli kvalitet. Med den europeiska blicken på USA såg han orättvisorna, rassegregeringen, klassklyftorna. Till den amerikanska utgåvan skrev Jack Kerouac förordet och det blev den mest inflytelserika fotoboken trots ljumma recensioner i början. The Americans tog två år. Den blev stilbildande, han valde inte en bild utan tog en hel sekvens, ja, till och med kontaktkartorna. För visst finns det tid i varje möte. Det var också en resa ner i den egna kreativa processen. Blandade sin egen biografi, poesi, känslor o skitiga realismen. Robert Frank föddes 1924 i Zürich och när han var 23, då strax efter kriget, emigrerade han till USA. Omedelbart tröttnade han på att vara modefotograf för Harpers Bazaar för det fanns ingen själ där, tyckte han, det handlade bara om pengar, så han åkte till Bolivia och Peru för att bli fri, det var den här tiden då männen skulle ut på vägarna, han arbetade för sig själv, valde sina egna motiv och kunde strunta i deadlines och krav från redaktörerna, gjorde en sorts fotodagbok, jag tänkte inte på vad som skulle vara det rätta sättet att göra utan vad som kändes bra, sa han, jag var som en action-painter.  Hans fotografier från Peru visade vida landskap, väderbitna ansikten, dammiga vägar. Han hade en 35 mm Leica, sökte spontaniteten och rörelsen, knuffade betraktaren intill mitten av folkmassan, skrev någon sen. I Paris blev det äktenskap och barn. Paris var väldigt romantiskt och jag var väldigt romantisk, sa han, fotograferade människor och blommor, vad blommorna betydde för människorna, hur de liksom interagerade i varandras liv. London på 50-talet..Ingenstans syns klassamhället så tydligt som på Franks foto av banktjänstemännen och kolutköraren på samma gata, Han var fascinerad av den tjocka brittiska dimman. Black White and Things är kanske vad Robert Frank ägnade sig åt, en sorts lös tematik, skuggor, kontraster, suddighet, saker. Till den boken valde han ut bara 34 fotografier, han sa: om jag hatar alla de där historierna med början, mitt och slut så vill jag anstränga mig att producera någonting som inte liknar dem. Mina favoriter är hans fotografier från en buss som åker runt på gatorna i New York . Nu måste han helt släppa kontrollen över bilden. De som är där på gatan utanför kommer med på fotot när bussen stannar för rött, vad vet man? Det är dogma före dogma. Lite som att teckna med vänstern om man är högerhänt. Han bröt mot alla regler. Han tröttnade och började göra film. Med Jack K och Rolling Stones. Det var den tiden. Sen blir de stilla bilder dom med, inkopierade i fotomontagen. Robert Frank behövde  Polaroidkamerans oförutsägbarhet. Texter på bilderna. Skrapa på dem. Förstöra den perfekta bilden. Fotona ser ut som de varit i kriget och sen hittats på en loppmarknad. Personliga minnen blir monument. Dotterns död i en flygkrasch. Tystnaden efter den döda sonen. Fotografier från hemmet i Nova Scotia och landskapet, sakerna han hade samlat på sig, speglar och dörröppningar, alla är skuggor av sig själva, fler busstationer och fler motell, jag lekte med det där, sa han, sick of goodbys. Förresten fick han Hasselblad-priset 1996. Jag sitter och bläddrar i boken story lines från en utställning på Tate Modern jag såg i London. Ja, Robert Frank hade problem med den enskilda bilden, ville hellre publicera hela kontaktkartan, lager på lager. Ett minnesarbete som aldrig tar slut. Han återfotograferar polaroidcollagen, blandar fotografi film video med sina gamla böcker, refererar tillbaka till de dem igen och igen. Tittar på dubbelexponerade fotografier och minns. Dottern dog, huset blåste bort, den blodiga katten. Alla som inte är där är ändå där. Eller är inte där. Spannet för tre bilder från Memphis kan vara 35 år. Åka tillbaka och skriva några rader - ingen bor här längre. I alla år tittade han i marginalen. Gjorde ändå karriär. Kom släntrande: Hur ser det ut här då? Av Robert Frank kan man lära läser jag i ett förord, tycker också jag: Att det vardagliga kan bli kusligt och förtjäna en andra blick. Vad är det kvar att hända? Här? Robert Frank har gått ut ur bilden. Men fortsätter att inspirera. När minnena kryper längs väggarna säger han: Hold still keep going. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion

Omedelbart efter självständigheten utbryter kaoset i Kongo. Myterier, belgisk flykt, separatism, belgisk invasion osv. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sahar Almashta VD för SA Knowledge Exchange intervjuar Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi. Sarnecki berättar om familjens flykt från Polen när han var 21 år gammal. Han förklarar bl.a. varför vissa avstår från att begå brott och andra inte samt om det som påverkar brottsligheten. Sarnecki berättar om varför vi har segregerade områden och vad vi bör göra för att bryta permanenteringen av utanförskap, segregation, arbetslöshet och brottslighet. Sarnecki föreslår en hel del lång- och kortsiktiga insatser inom flera områden för att nå en fungerande integration och minskad brottslighet. Producent och tekniker: Sahar Almashta

Idag offentliggjordes att den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj får Nobelpriset i litteratur 2015. Hon lever i Minsk i Belarus* men skriver på ryska, kallad ”Den sista sovjetiska författaren.” Omedelbart blev det politik av det. När ett så stort pris som Nobelpriset sätter strålkastarljuset på ett författarskap så är det svårt att det inte blir så. […]

Välkommen till det 318:e avsnittet av Klart!, om när det är bäst att skriva att göra-listan.

Trots massiv inhemsk kritik verkar utländska investerare tro på bolaget. Det gör däremot inte Börspodden – som drar i säljspaken. "Sälj nu och gör något roligare för pengarna". See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den svenska högriskaktien är fruktansvärt konjunkturkänslig och handlas på nivåer som ingen vågat drömma om för några år sedan. Snart spricker det, spår VA:s experter i Veckans Aktie och drar hårt i säljspaken. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Under den här säsongen ligger Släktbands fokus på människors grundläggande behov. Ett av de var jorden som också var förutsättningen för att få mat på bordet. Och när jorden var det man levde av så uppstod också konflikter. En av de platser där konflikten aldrig kom att lösa sig var, och är faktiskt fortfarande, i Väster Silvberg i södra Dalarna. Dit lockades under tidigt 1600-tal nybyggare med kungliga garantier. En av dem som kom dit var anfader till släktforskaren Bengt Grufman. Han hette Anders Jonsson och byggde sig ett torp som kom att heta Grufmanstorp. Bengt Grufman har letat i arkiven och bland annat funnit det ursprungliga dokument där kung Carl IX högtidligt lovar att de som slår sig ner på berget får bygga sig ett torp och att dom och deras ättlingar ska få bo där för alla framtid. Bengts förfader byggde sig ett torp som hette Grufmanstorp, och där  fick de det som kallades Åborätt. Åborätt, det är en gammal juridisk term, som innebar en slags besittningsrätt. Den som fick åborätt, fick rätt att bo på och bruka en annan persons mark. Åborätten kunde gälla för en viss tid, eller livet ut för den som fick den, men det var inte helt ovanligt att man skrev in att rätten gällde också för kommande generationer som skulle få lov att fortsätta bo och bruka samma ställe, i evärdeliga tider, som man sa. En ärftlig besittningsrätt, med andra ord. Den som innehade åborätten skulle betala det arrende man kommit överens om, hålla fastigheten i stånd, och bruka marken på det sätt man hade kommit överens om. Bengt Grufmans förfäder blev alltså lockade till Väster Silvberg i södra Dalarna med en ständig åborätt som lockbete, och dessutom skattefrihet i sex år, eftersom kronan behövde deras tjänster. -Det fanns ju gruvdrift i samhället och mina förfäder blev framför allt kolare, berättar Bengt. Men de var inblandade också i själva järnhanteringen. En av dem fick kunglig tillåtelse att sätta upp hyttan på orten. Det var ett 30-tal familjer som kom till Väster Silvberg i början av 1600-talet, som byggde sina torp och bröt mark att odla. Men trots att de hade papper på att de lugnt skulle få bruka marken och bo i sina torp så började snart bråken. Berget var ju kronans från början, men 1629 gav drottning Kristina det i gåva till greve Jacob de la Gardie, och en bit in på 1700-talet så såldes marken vidare, med rätt att ta ut skatt. Och det är med det köpebrevet som bekymren startar för torparna som bodde där. -Problemet var att det aldrig skrevs in i det köpebrevet att torparna på berget hade speciella rättigheter, säger Bengt. Den första tvisten startade 1733, då adeln ville ha ett rejält arrende i form av dagsverken. -Min förfader Lars Grufman förde talan för sig och ytterligare 18 torpare, och det var nu rättsapparaten började snurra. Första ronden gick till torparna. De fick rätt i att de inte skulle behöva betala arrende. Och inte nog med det –de blev undantagna från roteringsplikten, dvs de kunde inte längre plockas ut för krigstjänstgöring. Nu surnade den förlorade parten till. -Omedelbart efter att bönderna fått roteringsfrihet så begärde adeln att de skulle betala skatt för sin roteringsfrihet, berättar Bengt. Den här gången var det torparna som förlorade, och som tvingades betala skatt för sin roteringsfrihet. Så här höll det på, på Silvberget. Torparna blev gamla och deras barn tog över, och också på andra sidan tvisten byttes generationerna ut. Det enda som var beständigt var tvisten.  När femte generationens torpare, Jan Erik Grufman tar över en bit in på 1800-talet, så gör han det efter sin morfar, och Jan Erik hamnar i strid också han. Ägarna till Väster Silvberg visar nu plötsligt upp en lagfart på Grufmanstorpet. Marken var ju ofri, men själva huset ägdes av Grufmanssläkten, och nu påstår bergets ägare att de köpt också själva torpet av Jan Eriks morfar. Eter långa förhandlingar i rätten vinner till sist Jan Erik Grufman, rätten avgör att köpebrevet är falskt. Men lagfarten får adelsmannen ändå behålla. 1879, tre år efter att lagfarten godkänts lyckas man ändå komma åt Jan Erik. Han var nämligen inte född inom äktenskapet och en oäkting kan ju inte kräva att få ärva som vanliga barn, ansåg man. -Han hade ju rätt i sakfrågan, men tvingades i alla fall att lämna torpet, säger Bengt Grufman. -När man läser igenom det här blir det klart att mycket vill ha mer, säger han. Han har en lista på alla dem som hans egna förfäder slogs emot. De har fina titlar, kammarherre, Baron, Riddarhusdirektör osv och ändå vågade torparna ta striden. -De kände väl att de hade rätt, och hoppades nog att de skulle få bo kvar, tror Bengt. Släkten Grufman var inte de enda som bråkade om åborätten på Väster Silvberg. I den allra första processen var det 19 torpare som protesterade, men sakta men säkert försvann den ene efter den andra. Än idag finns det ättlingar till de gamla åborättsinnehavarna från 1600-talet i ett av de ursprungliga nitton torpen – och striden om det huset är inte klar ännu, ärendet ligger hos Högsta domstolen. Det gamla Grufmanstorpet ligger kvar, idag ägs det av bruket på orten, och Bengt Grufman har varit där och tittat. -Det är intressant att försöka tänka sin in i hur det var den där gången de först kom dit och skulle bygga sig ett hem mitt i skogen, slutar han. Torparförsvarshandlingar   Det flesta torp har inte lika omständliga och krångliga ägandeförhållanden. Torparna hade i många fall ett tydligt dokument som beskrev deras rättigheter och skyldigheter. De kallades för torparförsvarshandlingar och finns fortfarande kvar i våra arkiv. Göran Stenmark som är arkivhandläggare på Riksarkivet SVAR i Ramsele har plockat fram ett par av dessa torparförsvarshandlingar. - Torparförsvar har förvillat många som felaktigt tror att de har att göra med soldatforskning, berättar Göran Stenmark som nu och finner dessa handlingar i arkiven. Torparförsvar var ett bevis eller kontrakt som visade att man hade rätt till torpet och kunde försvara sin rätt att bo på torpet.  - Kontrakten kunde behövas exempelvis om ett hemman, som hade ett eller flera torp under sig, såldes. Då kunde torparen behöva visa att han hade rätt att bo där till den nye ägaren. Torparförsvarshandlingarna var vanliga från 1760- talet fram till 1840- talet. Efter det började man prata om torparkontrakt, berättar Göran Stenmark. Arkivtips Torpare ansökte om torparförsvarshandlingar hos landshövdingen och idag finns originalen i Länsstyrelsens arkiv på respektive Landsarkiv.      

Sen 36 år pågår en konflikt i nordvästra Afrika som ingen vill lösa. Som FN gett upp om. Som EU inte vill kännas vid och som den svenska regeringen inte vill tala om. När kolonialmakten Spanien lämnade Västsahara 1975 innebar det inte att Västsahara blev ett fritt eget land. Det innebar istället att grannen i norr, Marocko, omedelbart ockuperade grannen i söder. En väpnad konflikt bröt ut mellan ockupationsmakten och gerillarörelsen Polisario. Hundratusentals människor flydde och samlades upp i stora flyktingläger i Algeriet. 1991 lyckades FN få till en vapenvila och lovade folket i Västsahara en folkomröstning om framtiden. Sen dess har ingenting hänt. I all fall inte för freden. Däremot har Marocko byggt en minerad mur tvärsigenom Västsahara och flyktingarna i Algeriet sitter fast i lägren. Mycket påminner om Mellanöstern och konflikten Israel - Palestina men den konflikten hör vi om i stort sett varje dag. Västsaharakonflikten vill ingen prata om. I våras reste Frej Winge, Elin Andersson och Anna Hakami från Jakobsbergs folkhögskola till flyktinglägret Smara i sydvästra Algeriet och där träffade dom 22-åriga Nasla Mohammed som stod och stekte svenska makrillar. Hanga Santha är ordförande för den svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen och hon har följt utvecklingen kring Västsahara länge. Hennes företrädare Cecilia Asklöf har varnat för att det kan bli krig igen i området 1975 tågade kolonisatören Spanien ut ur Västsahara. Omedelbart ansåg sig Marocko ha rätt att ockupera Västsahara. Jag frågar Hanga Santha, ordförande i svenska avdelningen för Internationella Juristkommissionen hur det kan vara självklart för Marocko? Vår ciceron, 22-åriga Nachla,i det algeriska flyktinglägret, har tagit med oss till hennes äldre släkting Achaila som tar hand om sina gäster helt enligt traditionerna. Hon bjuder på te.