Podcasts about samvete

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Jesu blod renar vårt samvete från döda gärningar och ger oss kraft att komma frimodigt till nådens tron. Lagiskheten orenar våra samveten och binder oss till att göra döda gärningar. Men uppenbarelsen om att vi har blivit försonade, helgade och fullkomnade i Kristus, renar oss från döda gärningar så att vi kan leva frimodigt med vår himmelske Fader! Här kan du köpa mina böcker: www.amazon.com/stores/Martin-Re%C3%A9n/author/B0B34JVCRP?ref=ap_rdr&store_ref=ap_rdr&isDramIntegrated=true&shoppingPortalEnabled=true https://www.adlibris.com/se/sok?q=martin+re%C3%A9n

Vi pratar om utmaningar såsom att hålla uppmärksamhet, sjunkande dopaminnivå och strategier som inte längre fungerar när man får barn. Skam och dåligt samvete är vanligt men det är viktigt att vara självnäll, att våga ta ansvar och att nyfiket utforska.    Kran Jeanette & Anna

Borde ha gjort, tänkt på, sagt etc. det finns många anledningar att få dåligt samvete och så klart påverkar det kommunikationen. Man säger knasiga saker eller har en lång harang av ursäkter eller argument varför det blev som det blev. Känns det igen? Vill du berätta? info@ceciliagranquist.se eller ingrid.hogstrom@ilhmarknad.com  

Tog sig grabbarna vatten över huvudet? Har de gjort en höna av en fjäder? En cykel av en eker? Nyhemkommna från vättenrundan,krossade män med moralen i botten. Vad kan det vara som har hänt? Lyssna och häng med! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Magnus: ”Känns som jag sviker mina barn när jag reser med dina barn” & Hur veta om jag är svartsjuk i onödan..? & Lyssnare: ”Jag vill inte ha gemensam ekonomi..!” Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dåligt samvete är en vanligt förekommande företeelse när vi har en känsla och tro på att vi inte räcker till, att vi borde vara någon annan än den vi är eller att vi borde hinna med mer än vad vi gör. I det här avsnittet läser Angelica upp en fråga som handlar om just om detta och svarar på hur vi kan vara kvar i nuet, börja släppa det dåliga samvetet samt känslan av otillräcklighet och vara närvarande i livet. Vi är lugnet som vi söker – Meditationsserien som går live 27-31 majhttps://angelicaalmqvist.com/produkt/vi-ar-lugnet-som-vi-soker-5-meditationer-en-masterclass/ Hemsidan:www.angelicaalmqvist.com Medlemssidan, INSIDAN:https://heladu.se/insidan/ Varmt välkommen att mejla:angelica@angelicaalmqvist.com Retreat på Frötuna 18-20 oktober:https://angelicaalmqvist.com/retreat-pa-frotuna-gard-18-20-oktober-2024/ Är du intresserad av mentorskap, TransformativaSamtal, medlemssidan eller boka mig som föreläsare? Skicka ett mejl så kan vi boka ett förutsättningslöst möte och se ifall vi kan hitta ett upplägg och kanske jobba tillsammans. Har du kanske någon fråga eller något ämne/ämnen du skulle vilja att jag pratade om i denna podcast, så är du också varmt välkommen att höra av dig. Följ mig gärna på sociala medier:Tik Tok: https://www.tiktok.com/@angelica_almqvistFacebook: https://www.facebook.com/Angelicaalmqvist.aa/Instagram: https://www.instagram.com/angelica_almqvist/Youtube: https://www.youtube.com/@AngelicaAlmqvist Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uppfriskande när en decimerad artist vevar mot de största stjärnorna, Moa går all in och lever äter och andas Strindberg och hur dejtar man när man är deprimerad? Moa och Nanna svarar på lyssnarfrågor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I senaste avsnittet av Kontext podcast ringer Mireya Echeverría Quezada upp Sveriges tröttaste och tålmodigaste kämpe för transpersoners rättigheter. Transammans Edward Summanen berättar två timmar efter att könstillhörighetslagen klubbats igenom hur det känns, varför lagen ändå är ganska B och varför han är trött på journalister som ringer om olika debatter. Silas Aliki har funderat på samhällskontraktet och ger en liten skola i vita män som tänkt och varför dom tänkt fel. Varför bygger vårt samhälle på att vi inte litar och tror på varandra? Hur kan vi göra annorlunda? Är anarkismen alltid svaret på allt? (JA enligt Silas.) Jesper Forsberg Landin spanar i en tid av vansinne och undergång att den nya idétrenden kommer att vara konspirationsteorin! Han presenterar några nya egna konspirationer och allt leder till en stor konspirationsteori (eller är det politisk analys?) om varför Ulf Kristersson bryr sig om hbtqi-frågor.Lyssna! Dela! Likea och tipsa om Sveriges gulligaste antifascistiska podd! Klippare Joel Zettergren! Jinglar av Gerald Lombano!

Vi har alla varit där – ögonblicken när vi innerst inne vet att vi borde säga nej, men istället viker vi oss för trycket och säger ja till något vi egentligen inte har varken tid eller energi för. Att säga nej kan vara en utmaning – särskilt för de av oss som alltid varit ja-sägare eller som av rädsla för att såra andra överger våra egna behov.Men att lära sig att säga nej är ett otroligt viktigt steg för vår egen livskvalitet och personliga utveckling. Så hur kan vi börja träna oss på att säga nej utan dåligt samvete? Vilka tekniker och tankesätt kan hjälpa oss att säga nej när vi behöver det som mest?Mer om detta i dagens avsnitt!https://www.bjornrudman.se/att-saga-nej-utan-daligt-samvete-4-punkter-for-att-lyckas/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Flygets klimatutsläpp ökar globalt och pressen är stor på flygbranschen att ställa om till att bli hållbar. Nya teknologier som eldrift och bränsleceller kan revolutionera flyget i framtiden, men det tar lång tid och utmaningarna är stora. Hur ska ekvationen lösas? Lyssna på ett samtal mellan Svjetlana Stekovic, forskare inom flygteknik vid Linköpings universitet, och Johan Rignér, Vinnova. Vi möter också Robert Lundberg på GKN Aerospace Sverige. Samtalet leds av Daniel Holmberg.

Kan du inte vänta tills måndag eller torsdag? Vill du ställa en lyssnarfråga? Gå in på Instagram och följ Ellinor och Melina på:@melina.criborn@ellinorlofgrenKlipps av Victor Ganguly@victorganguly Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

90. Det är inte meningen att 13-åringar ska dö (Heder & Samvete Part #2) by Andreas Nielsen & Eric Liljero

Samvetet ger upphov till inre konflikter och är samtidigt en kompass som vi inte kan vara utan. Michel de Montaigne skrev att det har en fantastisk kraft! Men samvetet är inget vi hyllar i dag. I stället söker vi harmoni och inre frid. Samvetet verkar på många sätt hopplöst förlegat. Hur mår det i dag? Har det förlorat sin kraft? I sin morgonmeditation funderar Cecilia Sjöholm på samvetets kraft och hur det får oss att agera. Medarrangör: Norstedts

89. Heder & Samvete by Andreas Nielsen & Eric Liljero

För mer kunskap - Bjornrudman.seAtt säga "nej" kan vara så svårt att det känns omöjligt. Många har det så och det finns tydliga och möjliga förklaringar till det. Så hur gör man för att säga nej när det känns så svårt? Hur skall man kunna förändra det? Hur skall det någonsin kunna kännas ok att säga nej och stå för sina gränser?I dagens avsnitt förklarar Björn Rudman just detta och ger tips på hur man börjar öva. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Välkommen till ett poddsamtal med Peter Blyme, gestaltterapeut och transaktionsanalytiker. Peter samtalar med Pernilla Rosell och Lars Palerius. Han berättar om hur han som ung andlig sökande kom i kontakt med Martinus världsbild, som i kombination med andra vishetsläror och källor har fungerat som en ”jordglob” i hans liv. Den har tillhandahållit en helhet under resan mot en större kunskap om oss själva och om tillvaron. Under samtalet berättar Peter om sin mångåriga erfarenhet av terapeutiskt arbete med missbruk och beroendeproblematik, och han kommer bland annat in på det stöd han har funnit inom Tolvstegsprogrammet. Peter har också själv utvecklat ett program som heter AHA-programmet, ett självhjälpsprogram som kan kombineras med andra behandlingsinsatser. Vi samtalar också om Sigmund Freuds betydelse för utforskandet av vårt psyke, samt Hellingers familjekonstellationer, som också berörs i Peter Blymes ovannämnda föredrag, och mycket annat. Peter håller också föredrag och kurser i Martinus världsbild, och höll bland annat ett föredrag om ”Samvete, ideal och vår ofärdiga natur” under kursveckorna i Martinus Center Klint, 2023. Vårt samvete kan fungera som en kompass i vår längtan efter att göra rätt. Samtidigt kan höga ideal också bli en börda för oss, och vi samtalar om vi med hjälp av kunskap och medkänsla kan finna goda vägar att hantera obearbetade känslor och gamla vanemönster av självkritik. Du kan lyssna till Peters föredrag sommaren 2023 på Martinus Instituts Crowdcast-kanal på följande länk: https://www.crowdcast.io/c/dpa3lgwqq2yk Han har även hållit föredrag inom ramen för Stiftelsen Martinus Kosmologi i Stockholm, som finns tillgängligt på YouTube på denna länk: https://www.youtube.com/live/t1DbGiqeomw?feature=share Peter har också tillsammans med Max Käck startat Tankesmedjan Kosmos, och håller under hösten 2023 en helgkurs i Martinus Center Varnhem som fokuserar på gruppdialog och delningsrundor. Du kan läsa mer om detta på Martinus Center Varnhems hemsida: https://martinuscentervarnhem.se/?page_id=956 Samtalet spelades in på Martinus Center Klint, Danmark, 11 juli 2023. Språk: Svenska. Musiken är komponerad och framförd av Lars Palerius.

Gäst i det här avsnittet är Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola. Cecilia är aktuell med boken ”Utan samvete?”, i vilken hon utforskar samvetets plats i filosofin och konsten. Hur är det egentligen ställt med samvetet idag? Lever vi i en alltmer samvetslös tid? Eller är samtiden snarare präglad av en alltför uppskruvad samvetshets? Har vi förlorat kontakten med den inre röst som på samma gång utmanar oss och ger oss vår etiska kompassriktning? Det är några av de frågor som samtalet i detta avsnitt kretsar kring.

Att gå runt med ett dåligt samvete för allt man inte gjort eller kunnat är väldigt väldigt vanligt vid utmattningar. Oftast har det dåliga samvetet och skuldkänslorna absolut ingen riktig koppling till verkligheten utan det känns bara så. Och det tar otroliga mängder energi som man inte har. Det hindrar också möjligheterna att må bättre ifrån sin stress och utmattningsproblematik. Om detta handlar dagens avsnitt. www.bjornrudman.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mitt i SM-finaler, diskbänksrealism och Alstermodagarna skickar vi ut ett extraavsnitt av podden. Vi hade helt enkelt för mycket att snacka om när det gäller de där finalerna och framför allt den på herrsidan. Trevlig helg på er.

Hur kan man hantera känslan av otillräcklighet på ett konstruktivt sätt? Psykolog Stina Hindström och programledaren Patti Hansén diskuterar. Dessutom kommer du att få insikt i vad det dåliga samvetet egentligen vill säga oss och vad syftet med det kan vara.

Bo Lindquist

Att säga "nej" kan vara så svårt att det känns omöjligt. Många har det så och det finns tydliga och möjliga förklaringar till det. Så hur gör man för att säga nej när det känns så svårt? Hur skall man kunna förändra det? Hur skall det någonsin kunna kännas ok att säga nej och stå för sina gränser? I dagens avsnitt förklarar Björn Rudman just detta och ger tips på hur man börjar öva. www.bjornrudman.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Årets sista Karriärakuten som gjorts i samarbete med Novare. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I mellandagarna finns det extra mycket tid för lek och för skärmtid. Som förälder är det lätt att få dåligt samvete för att barnen sitter still och stirrar ner i en skärm. Men är det verkligen så farligt om barnen också rör på sig under dagen? Lyssna på vad Karin Nygårds, lärare och digitalexpert har att säga. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi pratar om att vara nybliven mamma och singel med influencern Pim "Pimpiina" Kwampaiboon och Pim kände att hon fick dåligt samvete över att hon behövde mer kärlek än den som hennes lilla son kunde ge. Expert är Paulina Gunnardo och programledare är Nina Campioni. Support till showen http://supporter.acast.com/vattnetgar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt pratar jag kring att ha dåligt samvete. När vi har dåligt samvetet och tycker att vi borde vetet bättre borde gjort bättre, så missar vi att vi gör så gott vi kan med det vi har tillgång till i stunden. Vi kan alltid lära oss av det som har hänt men vi kan aldrig förändra det som hänt. Inlärningen blir dock hämmad om vi slår på oss själva och göder det dåliga samvetet med alla berättelser och tankar vi har kring det.Är du intresserad av coaching, medlemssidan eller boka mig som föreläsare? Skicka ett mejl så kan vi boka ett förutsättningslöst möte och se ifall vi kan hitta ett upplägg och kanske jobba tillsammans.Eller har du kanske någon fråga eller något ämne/ämnen du skulle vilja att jag pratade om i denna podcast?Varmt välkommen att skicka ett mejl, angelica@heladu.se Medlemssidan, INSIDAN: https://heladu.se/insidan/ Följ mig gärna på sociala medier:· Tik Tok: https://www.tiktok.com/@angelica_heladu· Facebook: https://www.facebook.com/heladu.se· Instagram: https://www.instagram.com/angelica_heladu/· Youtube: https://www.youtube.com/channel/UCa-IpPqPYlsfxs6Rx6D_GIQ· Mer länkar:Skriv upp dig för nyhetsbrev: https://heladu.se/nyhetsbrev-kontakt/Här hittar du bloggen: https://heladu.se/aktuellt/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hitta dina favoriter bland hundratusentals ljudböcker och e-böcker hos Nextory. nextory.se/kampanj Kod: Lika45 Mail: likaolikapodden@gmail.com Två bästa vänner. Ett kreativt influencer-geni och en kalkylerande tandläkare. Båda öppna för att lära känna sig själva, livet och sina lyssnare bättre. Att tro på sig själv är enligt Lisa Anckarman och Emelie Bergstedt det viktigaste i livet. Tillsammans tar de sig an allt mellan himmel och jord, alltid med ett sprudlande skratt. Varje måndag släpps ett nytt avsnitt.

Nyblivna tvåbarnsmamman Josefin Dahlberg guidar oss i allt från vilket mindset hon har med sig när allt kör ihop sig, till kejsarsnitt och hur hon hanterar det dåliga samvetet med två barn under två år. Välkomna till ett avsnitt utan filter men med en stor dos pepp och self love! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Årets sverigefinska kvinna Emilia Nygård gästar Popula och berättar om bomullsindustrin och hur den fick en av världens största sjöar att försvinna. Vi pratar också om livets bästa kirppislöytöjä! Ofta när man köper online så är det sällan lönsamt eller möjligt för företagen att behandla returen på ett bra sätt, slängs plaggen då?Ibland går plagg sönder men visste du att du kan få den lagad? Emilia berättar om våra konsumenträttigheter, och hur vi kan åberopa dem!Den finska självbetjäningsloppisen har dykt upp även i Sverige, är den verkligen bra och hur förhåller sig en storprutare som Sanna i en sån, när hon inte längre kan skapa sin egen lycka och fynd?Kalle Kinnunen & Sanna Laakso popula@sverigesradio.se

Göran, C-G och Johan välkomnar Mårten Blomkvist från Dagens Nyheter för att diskutera "Double Indemnity", en av flera Billy Wilder-filmer om frustrerade försäkringstjänstemän - och kanske filmhistoriens främsta exempel på film noir. Här finns allt! En cynisk hjälte, en samvetslös femme fatale och massor av persiennskuggor! Vi frossar. Och förundras lika mycket över både Barbara Stanwycks talande tystnader som Fred MacMurrays förmåga att prestera avslappnat småprat, även i skottskadat tillstånd. Men vilken roll spelar konservburkar och djupfryst i filmen, och den mättade doften av orkidéer och parfym? Vad är egentligen honeysuckle? Och var kommer dr Robert Skyldig in? Allt ska bli uppenbarat, här och nu. Omedelbart!!! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hur slipper man vardagsbråk? Hur hanterar man dåligt samvete över egentid? Och hur sjutton hittar man lusten till sex igen?Idag får vi höra psykologen Clara Zelleroth tankar om lyssnarnas frågor. Vi pratar om dåligt samvete över att ta tid för sig, att kämpa med sexlusten under småbarnsåren och att ha en jobbig känsla inför att gå tillbaka till jobbet. Vi hinner också prata om hur man slipper bråk trots att den ena är spontan och den andra vill ha ordning och reda i schemat. Avsnittet sponsras av Polarn O. Pyret och Multi-Mam. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Välkommen till Sveriges bjussigaste podd där vi, Malin Falk Gramer och Jessica Lasses, plöjer igenom vardagskaos, mammaliv, karriär och roliga anekdoter. Vi svarar även på en lyssnarfråga varje avsnitt! Hör av er till oss på Instagram så löser vi era livsproblem: @malingramer & @jessicalasses Mitt i Livet klipps av Victor Ganguly See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens avsnitt pratar vi om risktagande - att inte hinna tänka efter. En ihopbrakad ryggrad och en SUP på dalälven. Vi pratar även om relationer, delar med oss utav våra erfarenheter och varför ligger fokus på personen med ADHD? Det är två personer oavsett diagnos. Om ni får era bästa eller sämsta relationstips...hmm.. ja det får ni själva avgöra!   Kontakt: hej.adhdlivet@gmail.com @adhd.livet  

Hon har skrivit om mammor vars barn blivit mördade. Och själv haft dåligt samvete när hon kramat om sin egen dotter. Alexandra Pascalidou är aktuell med pjäsen Mammorna, som bygger på boken med samma namn men nu vill hon skriva om papporna istället.

Varför har en del så mycket dåligt samvete? Kan det finnas något bra med det? Vi vänder ut och in på det dåliga samvetet, ältandet och och omvända offerkoffor. Rasmus Persson och Klara Zimmergren sänder sitt första P3 Hemligheter och tar sig an era hemligheter och historier tillsammans med psykologen Jonas Stålheim.Har du en hemlighet du vill dela med dig av?Ring vår telefonsvarare och berätta efter pipet.Telefonnummer: 08-7843300Det går även bra att maila till p3hemligheter@sr.se.

Code Red i Guantanamo Bay när William T. Santiago dör efter en bestraffning som ingen gav order om.! Daniel Kafee är en advokat som motvilligt hamnar i smeten och måste baka en smaskig rättegångskaka. Smakar bra? Håller den? Lyssna. Manus: Aron Sorkin Regi: Rob Reiner I Rollerna: Tom Cruise, Demi Moore, Jack Nicholson m.fl. I studion: Martin Soneby, Erik Broström, Fanny Agazzi, Ola Aurell, Jonas Strandberg

C-G, Johan och Göran gör korstecknet inför Benedetta, Paul "RoboCop" Verhovens skildring av religiösa tvivel, böldpest och massor av sex bakom klosterväggar. Djupsinne? Provokation? En utveckling av regissörens fixering vid unisex-duschar? Även Lady Gagas och Adam Drivers mystiska italienska brytningar i House of Gucci får oss att häpna. Påminner inte som mycket om Meryl Streeps arbete med accenter som Chico Marx på bushumör. Men det kommer mera: Strömmad noir! Antydd kannibalism bland fotbollstjejer! En ilsken George Harrison! Samt pinsamma minnen från Bokmässan -89. Låt det aldrig ta slut!! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

High performer, "duktig flicka", högpresterande, dåligt samvete, alla andras behov är viktigare än mina egna, prestation är viktigare än hälsan.  Detta avnitt ett väldigt relaterbart för många som lyssnar och som följer Björn Rudman på Instagram.  I veckans avsnitt pratar vi om vart mönstret att offra sig själv och underkasta sig alla andras behov kommer ifrån. Vi pratar mycket om hur uppväxt kan forma dessa livsmönster och hur det kommer sig att prestation bli mer värt än allt det vackra och meningsfulla, viktigare än alla mjuka värden.  Här får du mer kunskap om dina egna reflexer och om hur man kan jobba för att lära hjärnan göra på det snälla sättet istället.    www.caladrius.se   

Ska man vara orolig för klimatförändringar? Hur skulle Sverige påverkas ifall fler kyrkor gjordes om till moskéer? Och ska politiker ge korvar och Abbabiljetter till varandra? Det är frågor som tas upp i säsongens tredje avsnitt av Veckans nyheter. Slutligen diskuteras domedagen och vad Bibeln säger om den.

When I was thinking about how neuroscience might impact some of the philosophical questions about the mind, I really had no expectation that we, in my lifetime, would come to learn things that would bare upon the questions of how it is that we have these very strong feelings of what's right and what's wrong. Gäst i veckans podd är neurofilosofen Patricia Churchland, som nyligen utkommit med boken Samvete. I veckans samtal diskuteras neurovetenskapens påverkan på moral- och medvetandefilosofins centrala frågor, och de framsteg som nu görs mot ett svar på medvetandets mysterium. Dessutom avhandlas de sätt på vilka en individs temperament verkar påverka hennes politiska grunduppfattning, varför panpsykism inte är mer än en galen idé och varför Peter Singer har fel på avgörande punkter. Vilken bäring har vår neurologiska beskaffenhet på våra moraliska intuitioner? Finns det objektiva moraliska värden? Och kan det vara berättigat att relativa även våra mest grundläggande moraliska principer under extrema omständigheter?

Isaac Bashevis Singer, den judiske författaren och Nobel­pristagaren i litteratur, skrev att i förhållande till djuren "är alla människor nazister; för djuren är det ett evigt Treblinka". Kan nazisternas våld mot judar jämföras med vårt våld mot djur? Kan förintelseläger som Treblinka liknas vid våra slakterier? I Djurens förintelse utforskar Pelle Strindlund och Henrik Wig Singers jämförelse. De visar att argumenten som nazisterna använde för sitt storskaliga dödande av judar - vi arier är mer värda än judarna och har därför rätt att döda dem - är identiska med dem vi använder för vårt storskaliga dödande av djur. Stora likheter finns även i hur de två ideologierna organi­serar sitt våld: fabriksmässigt dödande enligt löpande band-principen.Nazisterna menade att så länge deras dödande skedde "humant" och utan lidande var det oproblematiskt, och de själva kunde rentav betrakta sig som goda. Idag hävdar många detsamma om djurens död, då "human slakt" har blivit ett vedertaget begrepp. Att människans behandling av djur är dålig anser många,men kanske har vi inte förstått hur dålig? Djurens förintelse är en bok som inte lämnar någon oberörd. Djurens förintelse är skriven av Henrik Wig och Pelle Strindlund och utgiven på Karneval Förlag 2016. Denna ljudbok är inspelad 2017-2018. Inläst av Hannah Bratt, Markus Tufvesson, Sophie Nanne, Josefin Lindberg, Anna Johansson och Fredrik Lidén. Inläsningen av denna ljudbok har gjorts ideellt och utan vinstsyfte. Ljudboken har gjorts med tillstånd från såväl förlag som författare. Se mer om boken på www.djurensförintelse.se

Vi är halvvägs in i april och månadens fokus är fortfarande aktuellt! Jag uppdaterar er gällande Cleansen jag gör och reflekterar kring livspusslet.-Det vi äter påverkar i allra högsta grad vårt psykiska och mentala mående-Månadens fokus handlar om att göra mer av sådant som gör oss glada-Går det att få ihop livspusslet på ett mer harmoniskt sätt?Avsnitt 55 : Att fokusera på i APRIL.Gå till Frågelådan och skicka in dina frågor och funderingar till podden!https://www.jessicaisegran.com/torsdagarBoka:Coaching med JessicaVila dig till HarmoniMusik:"Super Power Cool Dude" Kevin MacLeod (incompetech.com) Licensed under Creative Commons: By Attribution 4.0 License http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/För coaching, retreat, föreläsningar m mwww.jessicaisegran.comInstagram: @jessicaisegranFacebook: Jessica IsegranKontakta Jessica: jessica@jessicaisegran.comMusik:"Super Power Cool Dude" Kevin MacLeod (incompetech.com) Licensed under Creative Commons: By Attribution 4.0 License http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Isaac Bashevis Singer, den judiske författaren och Nobel­pristagaren i litteratur, skrev att i förhållande till djuren "är alla människor nazister; för djuren är det ett evigt Treblinka". Kan nazisternas våld mot judar jämföras med vårt våld mot djur? Kan förintelseläger som Treblinka liknas vid våra slakterier? I Djurens förintelse utforskar Pelle Strindlund och Henrik Wig Singers jämförelse. De visar att argumenten som nazisterna använde för sitt storskaliga dödande av judar - vi arier är mer värda än judarna och har därför rätt att döda dem - är identiska med dem vi använder för vårt storskaliga dödande av djur. Stora likheter finns även i hur de två ideologierna organi­serar sitt våld: fabriksmässigt dödande enligt löpande band-principen.Nazisterna menade att så länge deras dödande skedde "humant" och utan lidande var det oproblematiskt, och de själva kunde rentav betrakta sig som goda. Idag hävdar många detsamma om djurens död, då "human slakt" har blivit ett vedertaget begrepp. Att människans behandling av djur är dålig anser många,men kanske har vi inte förstått hur dålig? Djurens förintelse är en bok som inte lämnar någon oberörd. Djurens förintelse är skriven av Henrik Wig och Pelle Strindlund och utgiven på Karneval Förlag 2016. Denna ljudbok är inspelad 2017-2018. Inläst av Hannah Bratt, Markus Tufvesson, Sophie Nanne, Josefin Lindberg, Anna Johansson och Fredrik Lidén. Inläsningen av denna ljudbok har gjorts ideellt och utan vinstsyfte. Ljudboken har gjorts med tillstånd från såväl förlag som författare. Se mer om boken på www.djurensförintelse.se

Känner du igen dig i att du får dåligt samvete över att göra saker för dig själv? Släpa inte runt på dåligt samvete när du väljer dig själv och dina behov först. Det framkallar bara känslor av att inte duga eller räcka till - som i sin tur skapar stress. Det krävs övning som allt annat.

I detta avsnitt samtalar Erica och jag om relations-ocd och när samvetet kräver ständiga bekännelser. Relations-ocd är problematisk då det kan ge besvärliga tankar kring om man är tillräckligt kär i sin partner, tänk om jag älskar nån annan och en mängd andra tankar som kan ge svår ångest. Och så blir det massor av frågor till sin partner. Erica driver en mycket uppskattat Instagram-konto #EnAnnanTypAvTvång Om du tycker Tvångspodden! är en schysst kunskapskälla och du känner att du vill bidra till vårt arbete, får du gärna Swisha ett litet eller stort belopp till: 123 526 58 55 Här finns mer information om mig, OCDhjälpen och Familjebalans. Berätta gärna för mig vad du vill lyssna på för ämnen och vad du tycker om #Tvångspodden!

Hörrni, julen är över! ÄNTLIGEN! Mammorna sammanfattar december och byter julklappar med varandra! De diskuteras leksaker som ger migrän och så skryter de såklart lite om de finaste klapparna! Har mammorna verkligen varit så snälla i år? Det pratas nyårslöften och personlighetsutveckling. Vad händer egentligen med en människa i en pandemi? Får man skoja bort känslor och har Julia äntligen lämnat sitt unga jag? Snart är det nyårsafton & hur ser mammorna egentligen på alkohol? Både Linda och Julia tror att 2021 kan komma att bli det allra bästa. Allra sista avsnittet för 2020. HÄNG MED!

Vad händer när du tillåter dig att bara vara? Det är det de här avsnittet handlar om. KUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på Mail: marika@varamedveten.se Hemsida: http://www.varamedveten.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/c/MarikaLarsTapper Facebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper Söndags Podcast på ca 30 min: https://soundcloud.com/user-159591503 --- Send in a voice message: https://anchor.fm/marika-tapper/message

Jag har haft svårt för att unna mig saker utan att få dåligt samvete.Det är något jag kämpat med hela mitt vuxna liv. I det här avsnittet ger jag er några tips och några funderingar kring varför jag tror att det varit så för mig.Det behöver faktiskt inte kosta massa pengar för att känna sig tillfreds med livet.Vi behöver inte jaga det materiella för att må bra. Det går att känna glädje utan att shoppa och spendera tusentals timmar på spel eller mat.Jag uppmanar dig att stanna upp och fundera kring dina egna beteenden.Berätta gärna vad du tyckte om avsnittet.Säsong 2, avsnitt 2.  

Framtidens diet lämnar ingen hungrig - nu plastbantar vi oss till ett bättre samvete. Maja Aase, Per Naroskin och Jonathan Lindström spår det som komma skall i Spanarna. Programledare är Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Maja Aase, Per Naroskin och Jonathan Lindström i Spanarna 2019-02-22: Jonathan Lindström: Artificiell idioti - den idiotiska intelligensen. Maja Aase: Plastbanta med bambu - vi måste ta rast från vårt liv fullt av plast! Per Naroskin: Framtiden åt de historielösa.Tre skarpsynta personligheter försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner.Programledare: Ingvar Storm.