Podcasts about fysik

Vi fick äran att prata med en av Sveriges främsta tränare i MMA, Joakim Engberg. Som första-generationens MMA-fighter och numera coach har han upplevt och sett hur kamp uttrycker sig på de högsta nivåerna bland de bäst tränade. Nuförtiden har han även börjat ägna sig åt att lära ut självförsvar till bl.a företag. Vi pratar i detta avsnittet om varför erns egen säkerhet är mycket eget ansvar, vad som funkar och varför och hur länge och vad man bör träna för att minimera riskerna för att bli ett offer i så stor utsträckning som möjligt. Joakim Engberg på sociala medier: https://www.instagram.com/coachengberg/ https://www.instagram.com/feelsafesweden https://www.instagram.com/gbgmac_official   Rondvilan på sociala medier: Rondvilan YouTube Rondvilan Instagram Rondvilan TikTok   (00:00) Intro (04:42) Erfarenheter av fighting utanför sport  (06:30) Nytt självförsvarsprojekt (07:50) Traditionell kampsport vs MMA (08:46) Vad traditionella kampsportare saknar (09:28) Begränsningen med statisk träning/instruktioner (11:52) Problemlösning inom kampsport (13:30) Drilla teknik eller inte? (16:00) Tidseffektiv träning (19:55) Självförsvar utan motstånd, värt tiden? (21:54) Vad är självförsvar för Joakim? (23:11) Konfrontation uppstår, hur hanterar vi det? (25:11) Vad säger andra tränare om självförsvar? (25:33) John Danahers tankar om självförsvar (26:00) Tävling som träningsmetod (27:19) Självförsvar som eget ansvar (28:43) Georges St-Pierre tankar om självförsvar (30:00) Joe Rogans tankar om självförsvar (30:56) Grappling som krav för självförsvar (32:40) Ryan Halls tankar om självförsvar (33:20) Inget positivt med slagsmål (34:33) Egobaserade fajter (35:26) Firas Zahabis tankar om självförsvar (36:42) Striking som krav för självförsvar (37:36) Jocko Willinks tankar om självförsvar (38:28) Hörnstenarna i självförsvar (39:50) Fysik vs skills  (41:30) Psykologiska aspekterna av träning (43:39) Liknelse med simmare (44:47) Anpassa träningen efter behoven (45:48) Om man är obekväm med grappling (47:40) Att lära sig känna igen slag (51:49) Teori vs vad som faktiskt funkar (54:40) Folks förväntningar om självförsvar  (56:40) Hantera adrenalinpåslag (58:19) Praktisk övning för tjejer (1:00:22) Att jobba med folks förväntningar (1:01:41) Gräns innan försvar med våld? (1:03:58) Ett slag/en spark, och var?  (1:05:24) Risk med våld försvar (1:06:08) Slag/spark inte mot huvudet, var? (1:07:00) Inga slag/sparkar, vad göra? (1:07:47) Risk för ögonpetningar (1:10:04) Bitas, pungsparkar (1:11:00) Begränsning med att försöka orsaka smärta (1:12:45) Sammanfattningsvis (1:13:55) Krav maga, pungsparkar, skeva bilder av försvar (1:14:45) Oerfarnas kampsportares övertro på sin förmåga (1:16:26) Krav på minsta mängd träning för att öka chanser i försvar (1:17:37) Tjej vs kille (1:19:10) Undvika fight som tränad kampsportare (1:20:00) Döda egot genom kampsport? (1:20:22) Kampsportare mer benägna att slåss på gatan? (1:22:09) Instruktörer som Gurus (1:24:37) Vad händer vid sen ankomst på Jockes pass ? Lyssnarfrågor (1:25:50) Skillnad på fighter och kampsportare?  (1:26:51) Jockes syn på självförsvarskurser? (1:28:35) Ultimate self defense championship (1:30:25) Krav maga effektivt? Träna bort fight/flight/freeze reaktioner? (1:35:21) Bästa basen för MMA? Varför? (1:37:06) Spelar genetik roll? Favorit typ av fighter? (1:40:44) Tankar om trashtalk? (1:41:37) Stryper du ut personen om du hamnar på marken med de? (1:42:41) Största myten/misstaget om självförsvar? (1:44:47) många steg innan teknik spelar roll (1:46:55) 1 mot 2 personer (1:48:15) Springa ivög som alternativ? (1:49:08) 1 mot 3 personer (1:50:08) Nybörjare i MMA, bättre än icke-sparrande kampsportare ? (1:51:04) Sammanfattning

Fysikpriset 2024 belönar forskning som lett till dagens snabba utveckling av artificiell intelligens. Men en av pristagarna varnar för risker med AI. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nobelpriset i fysik delas mellan John J. Hopfield och Geoffrey E. Hinton. De får det för uppfinningar som möjliggör maskininlärning med artificiella neuronnätverk – system där datorn lär sig av erfarenhet på samma sätt som en mänsklig hjärna. Geoffrey Hinton sade 2023 upp sig från Google för att fritt kunna diskutera riskerna med AI-tekniken. Han varnar för flera faror – allt från att AI kan bidra till spridning av falska nyheter, till att en artificiell superintelligens kan ta över. I Vetenskapsradions sändning på plats från Kungliga Vetenskapsakademin där priset Nobelpriset 2024 tillkännagavs hör vi professorn i teoretisk fysik Carsten Peterson från Lunds universitet, och även pristagaren Geoffrey Hinton själv.Programledare: Camilla Widebeck och Björn Gunérbjorn.guner@sverigesradio.secamilla.widebeck@sverigesradio.seProducenter: Jonna Westin och Katarina Sundbergkatarina.sundberg@sverigesradio.sejonna.westin@sverigesradio.se

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hun er blevet kaldt Kornets Gandhi. Ifølge den indiske videnskabsaktivist Vandana Shiva skal fødevarekrisen overvindes med lige dele kvantefilosofi og plantefrø. Oplev hende i denne samtale med journalist på Politiken Lotte Folke om fortiden og fremtiden for vores fødevaresystem. Fysik var Vandana Shivas store passion som ung. Hun blev uddannet i atomfysik, men blev bevidst om atomkraftens potentielt ødelæggende virkninger og vendte sig mod kvanteteori i jagten på en fuld forståelse af naturen. I modsætning til den klassiske fysik, så Shiva i kvantefysikken en verden af vibrationer og forbindelser, hvor delene aldrig adskiller sig fra helheden.  Samtidig var skovene i Himalaya-bjergene, hvor hun er vokset op, truet af træfældning. Hun engagerede sig derfor i Chipko-bevægelsen i 1970'erne – den gruppe af indiske kvinder, der som de første i verden begyndte at kramme træer for at sætte sig til modværge mod skovindustrien. Med Chipko-bevægelsens miljøbevidsthed og kvantefysikkens principper om forbundethed såede Shiva frøene til en aktivistisk karriere i naturens, jordbrugets og klimaets tegn. Siden hun i 1981 forlod den klassiske universitetsverden har hun fundet nye måder at kombinere videnskab og forskning med socialt og økologisk ansvar.  Lyt med, når hun i denne samtale med Lotte Folke forsøger at svare på, hvordan vi skaber balance i et fødevaresystem, som er blevet skævvredet af århundreders kolonialisme og årtiers monokulturelt landbrug.  

Boken heter "Study with me - Så bygger du matematiskt självförtroende" och gäst är författaren Eleonora Svanberg.Matematik och fysik är ämnen som många tycker är svåra och jobbiga, inte minst under skolåren. Genom sin egen berättelse, från ung tjej med mattetvivel till forskarstudent i fysik på ett av världens mest prestigefyllda universitet, vill Eleonora inspirera andra att hitta sitt matematiska självförtroende. Hon menar att alla som vill har en plats i matematikens värld. Verktygen finns, även för dig som kanske inte tror att du är smart nog!Några av frågorna som diskuteras i programmet är: Hur gjorde Eleonora för att gå från ung tjej med mattetvivel till forskarstudent i fysik? Hur gör man för att få upp sitt intresse och motivation för matematik och fysik? Kan alla bli duktiga på matematik? Hur bygger man upp sitt matematiska självförtroende?Support till showen http://supporter.acast.com/larafranlarda. Du kan stötta arbetet med podden genom att antingen skänka en engångssumma via swish (till nr 0737719037) eller genom att bli månadsgivare (tillika plusmedlem) för 19kr/mån (15kr+moms). Som plusmedlem får du även lyssna reklamfritt. Länk till plusmedlemskap hittar du här: https://plus.acast.com/s/larafranlarda. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är lördag och vi älskar som vanligt att prata med varandra om fysik och religionskritik (meta-meta diskussion). Dessutom kör vi två sorgliga fader och son-historier. Kliv in till den här märkliga men fina platsen, kallad Den Gyllene Grenen! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till, plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också samtidigt, att detta är helt i sin ordning.Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är, springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.Som Borges sammanfattar saken:”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som den pekar framåt.Principen är sann för mycket mer än litteratur.Evolutionen ger en förförisk känsla av linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden. Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade ”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som smultron trädda på ett strå.Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig förverkligade möjligheterna.Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag tidigare har gått igenom det eller det.Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter på något som avkräver dem specifika svar om deras egenskaper, kollapsar de många sannolikheterna till bara en enda och alla de övriga försvinner.Även partiklarnas historia – var de alltså befann sig för en stund sedan – förvandlas i mätögonblicket från suddigt sannolikhetsmoln till en bestämd väg genom rymden. På något avgörande vis tycks alltså händelser i nuet – svårsmält nog – kunna påverka det som redan har passerat, bara genom att kräva det på svar.Paradoxer av detta slag har inspirerat forskare till en uppsjö ontologiska hypoteser, som alla tycks förklara något men inte allt. Vilken av tolkningarna som en dag ska visa sig mest användbar vet vi ännu inte. Arbetsmodellerna befinner sig – skulle man kunna säga – fortfarande i en hetsig evolutionär konkurrens med varandra.Mycket pekar ändå på att tillvaron, på mikronivå, inte är tidsmässigt linjär på det sätt vi är vana.”Universums historia hänger på frågan du ställer”, som Stephen Hawking ska ha sagt till sin medarbetare Thomas Hertog något gång under de sista åren av sitt arbetsliv.I det som Hertog kallar Nobelprisvinnarens ”slutgiltiga teori” kom Hawking faktiskt att betrakta hela världsalltet som ett enda stort kvantmekaniskt system. Och han frågade sig följaktligen om inte universums hela historia måste betraktas baklänges.Inspirerad av evolutionsteorin öppnade Hawking för möjligheten att inte ens naturens lagar behöver vara bestämda från början. Istället kan universums krafter ha mejslats fram steg för steg genom samma uteslutningsprocess som den för växter och djur. Den specifika bukett av fysikaliska krafter vi förhåller oss till här och nu, skulle alltså bara vara en av alla dem som lika gärna kunde ha uppstått, men som konkurrerades ut mycket tidigt i universums historia.Vad vi ser när vi tittar långt in i rymden – och samtidigt allt längre bakåt i tiden – påstod den sene, radikale Hawking dessutom vara helt beroende av vad det är vi letar efter, eftersom vi, på ett kvantmekaniskt plan, hela tiden tvingar det vi mäter att välja väg – allt i ett slags svindlande, dubbelriktad tango av orsak och verkan.På det viset kunde Hawking också upphöja oss människor från obetydligt stjärndamm till medskapare i vårt eget universum – och då inte bara genom vårt ständiga återberättande av händelser för oss själva, där överlevarna hela tiden skriver och skriver om historien, utan på ett mycket mer fundamentalt plan än så. Helt kort: Som man frågar får man svar.I detta kaos av då och sen, med det flyktiga nuet som hela tiden blandar sig i såväl det kommande som det förgångna, tvingas vi leva våra liv som om allt var helt i sin ordning.Som Søren Kierkegaard en gång konstaterade:”Det är helt sant, som filosofin säger, att livet måste förstås baklänges. Men då glömmer man den andra principen, att det måste levas framlänges”.Slutsatsen han drog var att livet i något givet ögonblick aldrig helt kan förstås.Kierkegaard var också en av Borges föregångare. Det förklarar en del av den argentinske författarens många paradoxala tidsloopar och sammanflätningar, som alla rymmer en hisnande, existentiell dimension. På samma sätt som kvantmekaniken, med sin antydan om orsakssambandens dubbla riktning, får Borges med sitt skrivande själva verkligheten att gunga till.Fysik, filosofi, litteratur, liv.Marit Furnförfattare och konstnärLitteraturThomas Hertog: Om tidens uppkomst – Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Översättning Lisa Sjösten. Fri tanke, 2023.Jorge Luis Borges: Borges II – 1945–1970. Översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson, Ingegerd Wiking, m fl. Bokförlaget Tranan, 2019.

Podden är tillbaka efter gnetarsegern mot Utsikten. Visar BoIS upp ett nytt själv, har vi egentligen sett den riktiga höjden i laget än och vem har egentligen varit bäst hittills? Men också hur podden vill att BoIS tar sig an seriefinalen mot Degersfors och vem som ersätter Edvardsson och Bruzelius. Heja BoIS!

Anne L'Huillier i Lund tar sina prisbelönta attosekundpulser vidare på helt olika sätt: Både för användning inom elektronikindustrin, och i ren grundforskning om kvantfysik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När telefonsamtalet om Nobelpriset nådde Anne L'Huillier hade hon paus i en föreläsning för studenter. Efter beskedet kom hon tillbaka till föreläsningssalen där studenterna hade sina aningar om att det var ett Nobelpris på gång.Vi har träffat några av studenterna i salen, liksom Anne L'Huillier själv, hennes professorskollega och make Claes-Göran Wahlström, och deras son Oscar Wahlström, själv student på universitetet.Programmet är en repris från november 2023.Programledare och producent: Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.seReporter: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

Anne L'Huillier gör 1987 en oväntad upptäckt i sina laserexperiment i Paris. Snart ska en vågad satsning i Lund locka henne dit, och det är där hon arbetar när Nobelprisbeskedet kommer 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Upptäckten Anne L'Huillier gör i Paris handlar om hur laserfysikens övertoner, mycket höga ljusfrekvenser, skapas i laserlabbet. Det är det första steget på väg mot de attosekundpulser av laser – mycket korta laserblixtar – som nu belönas.Anne L'Huillier lockas dit i början av 1990-talet, och där har hon blivit kvar, av både professionella och privata skäl.Programmet är en repris från 2023.Programledare: Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.seReporter: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.seProducent: Björn Gunérbjorn.guner@sverigesradio.se

Anne L'Huillier gör 1987 en oväntad upptäckt i sina laserexperiment i Paris. Snart ska en vågad satsning i Lund locka henne dit, och det är där hon arbetar när Nobelprisbeskedet kommer 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Upptäckten Anne L'Huillier gör i Paris handlar om hur laserfysikens övertoner, mycket höga ljusfrekvenser, skapas i laserlabbet. Det är det första steget på väg mot de attosekundpulser av laser – mycket korta laserblixtar – som nu belönas. Anne L'Huillier lockas dit i början av 1990-talet, och där har hon blivit kvar, av både professionella och privata skäl. Programledare: Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.seReporter: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.seProducent: Björn Gunérbjorn.guner@sverigesradio.se

Ingeniør Henning R. Jensen udkom i 2022 med bogen: "Derfor skaber du dit eget liv - med baggrund i kvantefysikken". Udgangspunktet for hans tanker om vores eksistens er, at vi først og fremmest er et energifelt, sekundært en fysisk krop.- At se mig selv som krop kan jeg ikke rigtig længere. Jeg kan konstatere, at jeg er det her energifelt, for det er der altid. Hvis det ikke var der, så er der ikke nogen krop, siger Henning R. Jensen, der er uddannet ingeniør fra DTU og gæst i denne episode. Samtaleemnerne kommer også til at handle om:- Atomer forsvinder aldrig, så hvor bliver vi af, når vi dør?- Var Jesu grav i virkeligheden tom?- Vores tankers indflydelse på vores energifelt.- Når en skilsmisse sætter nyt i gang. 

Vært: Henrik Heide Medvirkende: Thomas Djursing, Michael Rothenborg og Liv Bjerg Lillevang Klip: Søren Rask Petersen I denne uges Transformator kan du blive klogere på tre forskningsområder, der i denne uge blev præmieret med hhv. Nobelprisen i fysik, kemi og medicin: Hvordan attosekund-fysik gør det muligt at studere elektroner på den mindste skala i molekyler og atomer Hvordan man kan ændre farven på et materiale ved at ændre på størrelsen i kvanteprikker i materialet Og hvordan kunstigt fremstillet mRNA gjorde det muligt at udvikle vacciner mod Covid-19. Men vi begynder et helt andet sted, nemlig ud for Portugals kyst, hvor Ingeniøren-journalist og langturssejler Thomas Djursing var heldig at undslippe angreb fra spækhuggere, som ellers ramte både båden foran og bag ham. Hjemme igen fortæller han om de bedste taktikker, som forskerne nu anbefaler, til at undgå angreb. Rumfart er et af Thomas' stofområder, og derfor har han interesseret sig for, hvordan det er lykkedes Elon Musks rumfartsselskab SpaceX at udvikle langt billigere raketter til Nasa – hvilket ikke mindst er et resultat af, at den egenrådige ejer ser stort på alle vedtagne kravsspecifikationer og kun anser regler for vejledende. Verdens største vejrcomputer står i Bologna, Italien, og det er data herfra, der gør det muligt for DMI at lægge prognoser og forudse ekstremvejr som det, der ramte Aarhus forleden. Det sidste nye er at lade kunstig intelligens lave prognoserne, for de er hurtige, til gengæld er de dårlige til at forudse skybrud og andre ekstremhændelser. Links Forskere i kvanteprikker løber med årets Nobelpris i kemi 'Åben dør til elektronernes verden' hyldes med fysikkens Nobelpris Nobelprisen i medicin går til forarbejdet til Covid-19-vaccinen Manden, der kun følger egne regler og lader Idiot-indekset drive værket Kunstig intelligens laver vejrudsigter meget hurtigere – men de undervurderer ekstremvejr Desperate sejlere forsvarer sig mod spækhuggere med fyrværkeri og sand Tilmeld dig Digital Tech Summit 2023

Åsskar har kommit på något som han är övertygad kommer ge honom Nobelpris, men Gabriel är lite mer tveksam. Han får sedan höra hela Åsskars lista med idéer på tokiga uppfinningar och några verkar bättre än andra. Därefter berättar Gabriel om Nobelpristagarna i Kemi, Fysik och Fysiologi eller Medicin. Han pratar om kvantprickar, QLED-skärmar, nanometer, attosekunder, mRNA och mycket annat. Tillsammans reflekterar dom över motgångar och hur det känns att få ett dåligt omdöme, som kanske inte ens är sant! Åsskar läser upp skojiga skämt och Gabriel läser upp inlägg om att bli retad i skolan och när det känns som en förälder tycker mer om ens syskon än en själv. Dessutom svarar Åsskar på en klurig mattefråga. Dagens ord: kvantprickar, attosekunder Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se  

Kalle Berg försöker att få Ina att förstå vad årets nobelpris i fysik handlar om. Och hur proffsig är Anne L'Huillier? Vi ringer och kollar med en student. Förutom fysik pratar Kalle om regeringens presskonferens igår där det pratades om en ny ”kameraoffensiv” med ai och drönare, samt att det slogs fast att ”brott inte är okej”. Ina har tittat närmare på årets maktbarometer. Vad är det egentligen som fungerar på de olika plattformar och vem har mest makt? Programmet gästat av Johan Bengtsson Palme som forskar på antibiotikaresistens vid Chalmers Tekniska högskola. Hur stort problem har vi egentligen med antibiotikaresistens och behöver vi vara oroliga?Isabella Persson berättar om att den amerikanska talmannen Kevin McCarthy har blivit avsatt. Dessutom: 50 år gammal indisk elektronisk musik, Bilström glömde passet, brädspelsmässan i Essen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Upptäckter som öppnat dörren till elektronernas värld. Det har årets Nobelpristagare i fysik gjort, Pierre Agostini, Ferenc Krausz, och Anne LHuillier, som är verksam vid Lunds universitet. De tre fysikerna har tilldelats Nobelpriset – för deras metoder att studera elektroner, något som är viktigt för utvecklingen av ny elektronik.ProgramledareCamilla WidebeckBjörn GunérProducentPeter Normarkpeter.normark@sr.se

Nyheterna Radio 14:00

Uden Solen var vi her ikke. Men hvad foregår der oppe i vores favoritstjerne, som sender enorme mængder lysenergi i vores retning? Og hvor tæt er vi på at kunne kopiere tricket, så vi kan forsyne vores egen lille klode med ubegrænsede mængder grøn energi - og slippe ud af den knibe, vi er havnet i? Gæst: Seniorforsker Søren Bang Korsholm, Institut for Fysik på Danmarks Tekniske Universitet (DTU), forsker i fusionsenergi. Værter: Biologerne Johan Olsen & Vicky Knudsen. Producer: Carsten Nielsen. vildtnaturligt@dr.dk

Vi sætter os ind i tidsmaskinen og undersøger nogle af de mystiske idéer om tid og tidsrejse, som vi møder i science fiction-film – og dykker ned i, hvordan fysikkens teorier forholder sig til tid. Medvirkende: Ole Eggers Bjælde, astrofysiker og museumsinspektør ved Science Museerne, Aarhus Universitet. Vært: Julie Meldgaard HarboeSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Seniorforsker Jonathan P. Merrison fra afdelingen på Fysik og Astronomi på Århus Universitet arbejder med at simulere miljøet på Mars og andre planeter. Forskere, og store som små virksomheder kommer langvejs fra for at teste om deres udstyr nu også virker i minus 60 grader Celsius eller i meget lavt lufttryk og i støvstorme med mikroskopisk fint støv? Det er ikke bare Mars der bliver simuleret, også månen og planeter længere ude i solsystemet bliver simuleret i den avancerede trykbeholder på Århus Universitet. Videnskabsjournalist Jens Degett taler med Jonathan P. Merrison om hvordan man arbejder med praktisk rumforskning. Foto kredit: Jens Degett, © Science Stories ApS. Podcasten er en del af vores projekt "Historier om Dansk Rumforskning" støttet af Otto Mønsteds Fond og Thomas B. Thriges Fond.

Vi ser nærmere på de såkaldte starburst galakser, hvor der bliver skabt op til hundrede gange flere nye stjerner end i en gennemsnitlig galakse. Aktuelt mener man, at den voldsomme stjerneskabelse er en særlig fase i galaksers udvikling – nærmest en slags teenage-alder med kolossal aktivitet og masser af vækst. For at forstå mere om disse starburst-galakser har vi taget en snak med Bitten Gullberg fra DTU Space. Hun vendte i 2021 tilbage til Danmark efter en række år i udlandet, og har netop modtaget et legat som Villum Young Investigator til at fortsætte sin forskning i starburst galakser, stjernefabrikker eller submillimeter-galakser som man også kalder dem, fordi man observerer dem med teleskoper der kan se i submillimeter spektrummet. Hør mere i denne episode af RumSnak, hvor vi også vender et par mindre heldige raketopsendelser, en dristig (eller tosset) drøm om datacentre på Månen og Tinas evne til at lave raketlyde

Niels Bohr var fysiker og bidrog til opfindelsen af atombomben og kvanteteorien. I 1922 fik han Nobelprisen i fysik for disse bidrag. Det var også Niels Bohr, der gjorde biolog (og rockstjerne) Johan Olsen interesseret i naturvidenskab og her fortæller han Lars Hauberg, om sit store idol.

Tag med på en rejse ned i mørket, til nogle af de dybeste steder i havet. Hadalgravene. Steder, som vi først nu for alvor begynder at forstå. På bunden af de kilometerdybe grave finder vi både et enormt tryk, et rigt dyreliv og... skrald? I dagens Kraniebrud tager vi et kig dybt under overfladen og rejser til nogle af de dybeste egne med planeten i jagten på at forstå det bizarre dyreliv og gravenes betydning i oceaners store sammenhæng. Og så bliver vi også klogere på, hvordan vores tilværelse her på landjorden både sætter sine spor på jordens nederste og øverste egne. Medvirkende: Ronnie Glud, professor og leder ved Dansk Center for Hadalforskning ved Syddansk Universitet og Christoffer Karoff, lektor ved Institut for Fysik og Astronomi og Institut for Geoscience på Aarhus Universitet. Vært: Peter Løhde.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

I epokens allra sista avsnitt firar vi att Molly fick ta studenten trots existentiell psykos under kvantfysiken! Det blir Märklig Materia(tm), otrevliga genier, skönhetsoperationer och en ansamling av märkliga historier om allt från salami till hatbotar till luftballonger. Låter det kul!= Ja men tryck på Spela för bövelen! Redan IMORGON! Börjar Trivialiskts Julkalender - så då hörs vi ju igen

Vad består allting av egentligen? Vetenskap handlar om att se vad som pågår bakom kulisserna, och fysikpristagaren Frank Wilczeks bok ”Fundamentalt” är ett backstage-pass till verkligheten så som den ser ut egentligen – från materiens inre till yttre rymden. Utifrån sin bok berättar Wilczek om fysikens mysterier – och om hur oväntat det är att vi faktiskt kan förstå hur världen fungerar. . Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

KÄRA VÄNNER - Poddmakeriet hakade upp sig lite inför denna vecka - c'est la vie säger de (fransoserna alltså). Därför kör vi en favorit i repris med Nostalgitrippen 2! Molly och Martin turas om att presentera favoritsegment från djupt ner i de Trivialiska arkiven. Nästa vecka får ni istället epokens sista avsnitt Fysik och efter det - Julkalender! Pussar från Molly och vördnadsintyg från Martin

Vad överlever tiden bäst, sex eller humor? Det berörs bland annat i ett ovanligt härligt avsnitt där vi skrattar och far runt mellan fysik och dramaturgi. Dessutom berättar vi något roligt att se fram emot i vår! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det här avsnittet pratar vi om vad Blåvitt tar med sig från Värnamo och hur man planerar matchandet när en spelare som Mattias Bjärsmyr avslutar karriären.  Dessutom diskuterar vi om spelarna är för dåligt tränade och jämför med den fysiska nivån i Premier League!

For over 1300 år siden opstod Danmarks første by. I dag ligger byen Ribe ovenpå den gamle handelsby, og da arkæologerne for 5 år begyndte at grave i jorden i Ribe, dukkede den over 1000 år gamle handelsby frem i mulden. Ved at kombinere arkæologien med kemiske undersøgelser, 3D-scanninger, kulstof 14-prøver og meget andet, er det lykkes forskerne at besvare nogle af de store spørgsmål om den gamle handelsby. Hvornår opstod den – og hvordan? Hvem boede der, og hvad handlede de med? Det er noget af det, du kan blive klogere på i dagens Kraniebrud. Medvirkende: Søren Michael Sindbæk, arkæolog og professor ved Institut for Kultur og Samfund på Aarhus Universitet, Jesper Olsen, lektor på Institut for Fysik og Astronomi på Aarhus Universitet, og Gry Hoffmann Barfod, geokemiker på Institut for Geoscience på Aarhus Universitet. Vært: Maja Jensen See omnystudio.com/listener for privacy information.

Nobelpriset i fysik går till Alain Aspect, John Clauser och Anton Zeilinger, som gjort banbrytande experiment inom kvantmekaniken. De har visat att två partiklar som är separerade ändå kan höra ihop och vara sammanflätade på ett "spöklikt" sätt. Pristagarna som är från Frankrike, USA och Österrike har med sina upptäckter öppnat upp ett helt forskningsfält. Det handlar om kvantmekaniken, som är en grundläggande lära om hur universums minsta beståndsdelar är beskaffade.Och en del av deras bedrift är att bevisa att den sorts sammanflätning mellan två partiklar på stort avstånd från varandra, som Einstein tyckte var så spöklik att han inte trodde på det, faktiskt kan finnas.De belönade upptäckterna är inte bara teoretiskt viktiga, utan banar också väg för de kvantdatorer som många hoppas ska kunna bli mycket effektivare än dagens. I programmet medverkar Ulrika Björkstén, Sveriges Radios vetenskapskommentator, och Mats Larsson, ledamot av Nobelkommittén för fysik, professor i molekylfysik vid Stockholms universitet. Vi hör också två av de glada nyblivna pristagarna, John Clauser och Anton Zeiliger. Programledare Camilla Widebeck Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Rank jer ! Rejs jer ! I denne første efterårsepisode skal vi i form med Trommernes Sjæl. Det handler om Krop og Fysik ! Dagens gæst er endnu en Winding, nemlig Christian Winding - trommeslager, meditations/mindfulness instruktør, og Body SDS kropsterapeut. Vi kommer hele vejen rundt om en masse relevante emner - holdning, træning, teknik, åndedræt og meget mere. Ud på gulvet - fat din yogamåtte og lyt med ;)

Direktøren for DTU Space opfordrer politikerne til at afsætte flere midler til satellitteknologi i forsvarsforliget. Det gør han, fordi krigen i Ukraine har vist, hvor afgørende det er at holde øje med det, der sker på Jorden fra rummet. Han mener, der er et kæmpe uudnyttet potentiale, som politikerne bør støtte. Senere ser vi på, hvorfor stjerner og skiveskåret chorizo-pølse kan ligne hinanden. Medvirkende: Henning Skriver, direktør på DTU Space. Jakob Lysgaaard Rørsted, post-doc på institut for Fysik og Astronomi på Aarhus Universitet. Mogens Jensen, forsvarsordfører for Socialdemokratiet. Eva Flyvholm, forsvarsordfører for Enhedslisten.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Kasper Svejgaard er netop blevet student som STX-elev på Rybners. Til juli skal han repræsentere Danmark ved Den Internationale Fysikolympiade, hvor der er benhård konkurrence fra deltagene lande fra hele verden. Radio Victoria havde besøg af den nybagte student.

Solen giver ikke kun brun hud og solskoldninger. Faktisk kan solstorme også give hjerteproblemer og forårsage dødsfald. Det viser forskning fra Harvard University, og vi har talt med forskeren bag. Vi spørger også chefen for Uddannelses - og forskningsministerium, hvorfor Danmark endnu ikke har forholdt sig til NASAs Artemis Accords, som er et regelsæt for udforskning og udnyttelse af Månen, som 20 lande har skrevet under på. Til sidst undersøger vi, om det er Kina, som bliver det første land til at hente prøver hjem fra Mars. Medvirkende: Christoffer Karoff, lektor på Institut for Geoscience og Institut for Fysik og Astronomi på Aarhus Universitet. Peter Sloth, kontorchef på Rumkontoret ved Uddannelses- og Forskningsministeriet. David Arge Klevang Pedersen, lektor på DTU Space. Carolina L. Zilli Vieira, forskningsmedarbejder ved Harvard Universitets afdeling for folkesundhed. See omnystudio.com/listener for privacy information.

När gav du din fysik en riktigt utmaning senast? Niklas har prepptestat sin fysik och är inte nöjd med utfallet.

Holger Bech Nielsen - om hvorvidt, der står en Gud bag det, vi oplever som tilfældige hændelser: "Hvis der er en Gud, så har han måske netop vanskeligt ved at udtrykke sig ved andet end det, der tilsyneladende er tilfældigt." Holger Bech Nielsen er professor emeritus i teoretisk højenergifysik ved Niels Bohr Instituttet i København og internationalt anerkendt for sin forskning i superstrenge og sort stof. Han taler med præst Tom Thygesen Daugaard og vært Rasmus Birkerod. 

I midten af vores galakse Mælkevejen findes der et kæmpestort sort hul og i årevis har et hold internationale forskere arbejdet hårdt på at tage det første billede nogensinde af det. Det er forskerne bag Event Horizon Telescope, som torsdag klokken 15 fremlægger "banebrydende" ny data om det sorte hul, og i Den Nye Rumalder varmer vi op til den store nyhed. Vi lytter også til, hvordan gassen omkring et sort hul lyder, og vi hører fra en dansk studerende, der har løst de matematiske formler om, hvordan lys opfører sig i det krumme rum omkring et sort hul. Medvirkende: Marianne Vestergaard, Professor ved Dark Cosmology Center på Niels Bohr Instituttet. Roman Gold, assisterende professor på Syddansk Universitet. Albert Sneppen, kandidatstuderende i Fysik ved Niels Bohr Instituttet på København Universitet. Bo Karl Christensen, filosof og videnskabsjournalist. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Denne gentagelse er et udklip fra episode 15 i sæson 2, hvor Oliver Kjeldgaard og jeg fortæller dig hvor stor værdi, der er i at holde ved i MANGE måneder eller endda år.

En gang hvert årti skriver USAs rumforskere en rapport, som de giver til NASA. I rapporten er der en lang liste af anbefalinger til, hvilke planeter det amerikanske rumfartagentur skal sende rumsonder ud til. I denne uge udkom den seneste rapport, og forskerne opfordrer blandt andet NASA til at sende en mission til iskæmpen Uranus, som ikke har været besøgt siden 1986. Forskerne vil også have NASA til at sende en rumsonde til den lille måne Enceladus, som kredser omkring Saturn, og som har et varmt ocean af flydende vand under sin overflade af is. Sonden skal undersøge, om der kan være liv under månens is. Medvirkende: Hans Kjeldsen, professor i astrofysik ved Institut for Fysik og Astronomi på Aarhus Universitet. Uffe Gråe Jørgensen, professor i astrofysik og planetforskning på Niels Bohr Instituttet. Peter Laursen, Astrofysiker på Cosmic Dawn Center ved Niels Bohr Instituttet. See omnystudio.com/listener for privacy information.

De kanske 3 viktigaste förberedelserna i din hemberedskap för att möta alla typer av olika kriser. Detta är ytterligare tre kapitel från boken Alltid Före.

Krigen i Ukraine kan også mærkes i rummet. Direktøren for Ruslands rumfartagentur har tweetet en propaganda-video med russiske soldater og Elon Musk har aktiveret Starlink-internet over Ukraine. Vi dykker ned i, hvordan krigen i Ukraine belaster samarbejdet mellem Vesten og Rusland i forhold til Den Internationale Rumstation. Vi har også et interview med en ESA-astronaut der sidst var på Den Internationale Rumstation i 2020. Medvirkende: Ole J. Knudsen, kommunikationsmedarbejder ved Fysik og Astronomi på Aarhus Universitet. Thomas A.E. Andersen, direktør for Danish Aerospace Company. Oleg Kutkov, indbygger i Kiyv. Luca Parmitano, ESA-astronaut. See omnystudio.com/listener for privacy information.

I 2010 annoncerede astronomer fra Fermi Gamma-ray Space Telescope, opdagelsen af to gigantiske bobler med en udstrækning på enorme 25.000 lyår - centreret om kernen i Mælkevejen, men nye opdagelser har været med til at kaste mere lys over dette unikke fænomen, som kun er observeret i vores egen galakse. Morten Remar har mødtes med speciale studerende Klara Karlsmose fra Fysik afdelingen på Århus Univeristet, for at få hjælp til at forstå de mystiske bobler. Foto: Morten Remar

Enhver stor nation med respekt for sig selv har en rumhavn, så det skal Danmark selvfølgelig også have. EuroSpaceport vil lave en dansk rumhavn, men hvad vil det overhovedet sige? Kom med på rundrejse til verdens mest ikoniske rumhavne, hvor Andreas Mogensen fortæller om det russiske Bajkonur, og hør hvordan SpaceX har inspireret en gruppe danskere til at ville starte en dansk rumhavn. Medvirkende: Ole J. Knudsen, kommunikationsmedarbejder for Aarhus Universitets institut for Fysik og Astronomi, Nicolas Kristoffersen, direktør for EuroSpaceport, Andreas Mogensen, astronaut, Peter Jensen, projekt manager hos ESA, Ketil Olsen, direktør for Andøya Space Center, Jacob Larsen, medlem hos Copenhagen Suborbitals. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Genhør med afsnittet som var det første, der blev indspillet og sendt på den landsdækkende TV-kanal DK4. Dagens gæst er Rasmus Toft-Petersen, som er fysiker og forsker ved Institut for Fysik på DTU. Rasmus Toft-Petersen har er kandidat i fysik fra Københavns Universitet og har taget sin phd ved DTU. Rasmus argumenterer i samtalen for, at atomkraft er bedre end sit rygte: langt mindre farlig end fossile energikilder, strålingsrisiko er lille, lagring af affald er et beskedent problem, atomkraft er billigt og kan skaleres op hurtigt sammenlignet med fx sol og vind. Den danske energiløsning med vind og biomasse kan vanskeligt kopieres af andre lande. Et billigt, rent og sikkert alternativ til fossile brændsler kan ikke alene baseres på vedvarende energikilder. Atomkraft er nødvendigt som en markant del af energisystemet i de fleste lande, argumenterer Rasmus Toft-Petersen. Kontakt til vært Martin Ågerup: martin@CEPOS.dk   Optagelsen er lavet d. 25. oktober 2021. Afsnittet blev sendt første gang d. 29. oktober 2021.

Som influencer för Womengineer är Vilma Blidner aktiv i frågan om tjejer och teknik. Vilma är övertygad om en framtid som forskare inom fysik, men har bestämt sig för att ta ett sabbatsår i en van i Europa. Lyssna till Vilmas resa och tankarna inför en matematikintensiv utbildning. Har du beSTEMt dig?

Overskrifterne i rumpanelet: Alarm på Den Internationale Rumstation: Astronauterne måtte søge tilflugt i rumkapslerne efter det russiske militær lavede en lidt frisk nedskydning af en gammel sovjet-satellit. Menneskeheden tager hævn for dinosaurerne - ny rumsonde skal smadre ind i asteroide og ændre dens kurs. Og så bliver NASA revset i en ny rapport; månelanding i 2024 totalt urealistisk og alt, alt for dyr. Medvirkende: Hans Kjeldsen, Professor ved Institut for Fysik og Astronomi ved Aarhus Universitet, Thomas Andersen, Administrerende Direktør ved Danish Aerospace Company, Jonathan McDowell, astrofysiker ved Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics, Joan Salute, Associate Director for Flight Programs - Planetary Science Division - NASA Headquarters, Jeff Foust, redaktør mediet spacenews.com Det er overskrifterne i dagens rumpanel på Den Nye Rumalder, hvor jeg har inviteret to rumnørder med i studiet, for at blive klogere på de seneste rumfart-historier. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Ønsker man sikker og CO2-neutral strøm og varme samt energimæssig uafhængighed af lande som Rusland, er der næppe nogen vej uden om atomkraft. Det mener Rasmus Toft-Petersen, seniorforsker ved Institut for Fysik, DTU.

Afsnittet er det første, som er indspillet og sendt på den landsdækkende TV-kanal DK4. Dagens gæst er Rasmus Toft-Petersen, som er fysiker og forsker ved Institut for Fysik på DTU. Rasmus Toft-Petersen har er kandidat i fysik fra Københavns Universitet og har taget sin phd ved DTU. Rasmus argumenterer i samtalen for, at atomkraft er bedre end sit rygte: langt mindre farlig end fossile energikilder, strålingsrisiko er lille, lagring af affald er et beskedent problem, atomkraft er billigt og kan skaleres op hurtigt sammenlignet med fx sol og vind. Den danske energiløsning med vind og biomasse kan vanskeligt kopieres af andre lande. Et billigt, rent og sikkert alternativ til fossile brændsler kan ikke alene baseres på vedvarende energikilder. Atomkraft er nødvendigt som en markant del af energisystemet i de fleste lande, argumenterer Rasmus Toft-Petersen. Kontakt til vært Martin Ågerup: martin@CEPOS.dk   Optagelsen er lavet d. 25. oktober 2021.

Nobelpriset i Fysik går till forskare som jobbar med miljön. Många ungdomar blir rånade. Chef i matbutik fick många ungdomar att erkänna snatteri. Reportrar Odessa Fardipour, Jenny Hallberg och Jenny Pejler.