Podcast appearances and mentions of bruno taut

While he may technically practice as a photographer, artist, and architect, Hiroshi Sugimoto could also be considered, from a wider-lens perspective, a chronicler of time. With a body of work now spanning nearly five decades, Sugimoto began making pictures in earnest in 1976 with his ongoing “Diorama” series. In 1980, he started what may be his most widely recognized series, “Seascapes,” composed of Rothko-esque abstractions of the ocean that he has taken at roughly 250 locations around the world. In more recent years, Sugimoto has also built a flourishing architectural practice, designing everything from a café in Tokyo to the currently-under-construction Hirshhorn Sculpture Garden in Washington, D.C. As with his subtly profound work, Sugimoto bears tremendous wisdom and is regarded by many as one of the most deeply perceptive minds and practitioners at the intersection of time and art-making.On the episode, he discusses his pictures as fossilizations of time; seascapes as the least spoiled places on Earth; and why, for him, the “target of completion” for a building is 5,000 years from now.Special thanks to our Season 9 presenting sponsor, L'École, School of Jewelry Arts.Show notes:Hiroshi Sugimoto[5:10] Pre-Photography Time-Recording Devices[39:05] “Theaters”[15:06] “Seascapes”[32:31] “Diorama”[17:16] Caspar David Friedrich[25:14] Odawara[28:52] “Aujourd'hui le monde est mort [Lost Human Genetic Archive]”[44:19] “Abandoned Theaters”[44:19] “Opera Houses”[44:19] “Drive-In Theaters”[49:52] “Architecture”[51:12] Le Corbusier[51:12] Mies van der Rohe[55:30] New Material Research Laboratory[55:30] Tomoyuki Sakakida[59:23] Enoura Observatory[59:23] Hirshhorn Sculpture Garden[1:00:48] Katsura Imperial Villa[1:01:05] Bruno Taut[1:02:14] Donald Judd[1:02:14] “Hiroshi Sugimoto: Five Elements in Optical Glass”[1:06:47] Mingei[1:06:47] Isamu Noguchi[1:06:47] Dan Flavin[1:09:15] Sugimoto Bunraku Sonezaki Shinju: The Love Suicides at Sonezaki[1:09:15] At the Hawk's Well[1:09:15] W.B. Yeats

1920'li yıllarının sonlarından itibaren Ankara'daki yeni hükümet, ülkenin ve özellikle yeni kurulan başkentin ihtiyacı olan altyapının, binaların, planların Avrupa'dan gelen uzmanlarca yapılması stratejisini benimsedi ve böylece Bruno Taut, Clemens Holzmeister, Ernst Arnold Egli, Hermann Jansen, Carl Christoph Lörcher, Paul Bonatz gibi mimar, şehir plancısı, mühendisler görevlendirilerek 1940'lı yıllara kadar birçok proje ürettiler. Nahid Sırrı Örik'in 1937 yılında Ülkü'de yayımlanan "Amerikalı Büyük Mimarla Şarklı Prenses Olan Karısı" isimli öyküsü, tam da bu ortamda geçiyor. Öyküde "büyük mimar" Herald Hopinas'ın yeni kurulan başkentin imarında rol alıp köprüler, antrepolar, fabrikalar yapmak amacıyla Ankara'ya gelişi, kendisine gösterilen ilgi ve dönemin Ankara'sı oldukça canlı biçimde anlatılıyor. Bu programda Nahid Sırrı Örik'in aktarımları ile 1937 yılının Ankara'sına ve mimarlık ortamına gidiyoruz.

1920'li yıllarının sonlarından itibaren Ankara'daki yeni hükümet, ülkenin ve özellikle yeni kurulan başkentin ihtiyacı olan altyapının, binaların, planların Avrupa'dan gelen uzmanlarca yapılması stratejisini benimsedi ve böylece Bruno Taut, Clemens Holzmeister, Ernst Arnold Egli, Hermann Jansen, Carl Christoph Lörcher, Paul Bonatz gibi mimar, şehir plancısı, mühendisler görevlendirilerek 1940'lı yıllara kadar birçok proje ürettiler. Nahid Sırrı Örik'in 1937 yılında Ülkü'de yayımlanan "Amerikalı Büyük Mimarla Şarklı Prenses Olan Karısı" isimli öyküsü, tam da bu ortamda geçiyor. Öyküde "büyük mimar" Herald Hopinas'ın yeni kurulan başkentin imarında rol alıp köprüler, antrepolar, fabrikalar yapmak amacıyla Ankara'ya gelişi, kendisine gösterilen ilgi ve dönemin Ankara'sı oldukça canlı biçimde anlatılıyor. Bu programda Nahid Sırrı Örik'in aktarımları ile 1937 yılının Ankara'sına ve mimarlık ortamına gidiyoruz.

Radyo Bienal'de bu hafta, İstanbul Bienali Mimarı ve Proje Yöneticisi Gamze Öztürk, İTÜ Mimarlık Fakültesi öğretim üyelerinden Prof Dr. Zeynep Kuban ve Dr. Miyuki Aoki Girardelli'yle buluşuyor ve 20. yüzyılın önemli mimar ve şehir planlamacılarından olan Bruno Taut (d. 1880, Könisberg, Prusya; ö. 1938, İstanbul, Türkiye) üzerine söyleşiyor. Söyleşi, Nazi yönetiminden kaçarak önce Japonya'ya, sonra Türkiye'ye göç eden ünlü mimarın, Japonya ve Türkiye'de mimarlık ve zanaat alanında gerçekleştirdiği çalışmaları merkeze alıyor. Oda Projesi “Evle ilgili zihinsel emek ne demek?” sorusu üzerine dinleyicileri düşünmeye davet ederken, “Venüslü Kadınların Serüvenleri” kaldığı yerden devam ediyor.

25. August 2021, 19 Uhr Buchvorstellung. Christine Fischer-Defoy im Gespräch mit dem Herausgeber Thomas Flierl Als herausragende Architektin einer sozialen Moderne und verfolgte kommunistische Widerstandskämpferin ist Margarete Schütte-Lihotzky (1897–2000) eine legendäre Gestalt der österreichischen Zeitgeschichte, die erst spät Anerkennung in ihrem Heimatland fand. Bislang unbekannt blieb, dass sich nicht nur einige wenige von ihr ins Archiv der Universität der Angewandten Kunst Wien gegebene Briefe, sondern fast der gesamte Briefwechsel während ihrer Haftzeit (1941–1945) zwischen den Eheleuten Wilhelm Schütte (1900–1968) und Margarete Schütte-Lihotzky (1897–2000) erhalten hat. Er wurde von Margarete aufbewahrt und erst nach ihrem Tode aufgefunden. Thomas Flierl hat diesen Briefwechsel nun herausgegeben und kommentiert. Beide waren auf Vermittlung von Bruno Taut ab 1938 als Architekten in Istanbul tätig. Bei einer Kurierfahrt für die KPÖ nach Wien wurde Margarete Schütte-Lihotzky dort verhaftet und zu 15 Jahren Zuchthaus verurteilt. Wilhelm Schütte blieb in Istanbul und leistete ebenfalls – auf bisher unbekannte Weise – Widerstand gegen das Nazi-Regime. Anhand des Briefwechsels und gestützt auf die Prozess-Akten im Bundesarchiv, die neueren Forschungen zum Widerstand der KPÖ jener Jahre, eigene Recherchen in der Türkei sowie auf Dokumente des Komintern-Archivs in Moskau und The National Archives in London zeichnet Thomas Flierl in einem umfangreichen Nachwort das Leben von Margarete und Wilhelm Schütte zwischen 1937 und 1945 nach.

Seit dem Jahr 2008 finden sich insgesamt sechs sogenannte Wohnsiedlungen der Berliner Moderne in der renommierten UNESCO-Liste des Weltkulturerbes. Zu ihnen zählt, als ältestes dieser Bauprojekte, auch die von Bruno Taut im südöstlichen Ortsteil Bohnsdorf entworfene Gartenstadt Falkenberg – bekannt wegen der Buntheit ihrer Häuser auch als Tuschkastensiedlung –, deren Ursprünge bereits ins Jahr 1912 zurückreichen. Zwar schrumpfte das ehrgeizige Bauvorhaben, bedingt vor allem durch den Ersten Weltkrieg, von geplanten 1500 auf nur ungefähr ein Zehntel tatsächlich auch realisierte Wohneinheiten zusammen. Als utopischer Vorgriff auf einen menschenfreundlicheren Städtebau der Zukunft entwickelte es insbesondere in linken Kreisen dennoch eine große Strahlkraft. Davon kündet auch ein Artikel über ein in der Siedlung gefeiertes Sommerfest, der am 12. Juli 1921 in der USPD-Parteizeitung Freiheit erschien und der für uns von Paula Leu gelesen wird.

Konuğumuz Cornell Üniversitesi öğretim üyesi, mimarlık tarihi ve kuramcısı Esra Akcan ile bu programda konumuz Bruno Taut. Genç cumhuriyetin hem çok sayıda önemli yapısını tasarlayan hem de mimarlık eğitimini planlayan, bir anlamda erken Cumhuriyet Türkiye mimarlık ortamını şekillendiren önemli aktörlerden Taut'un kaleminden çıkan iki metin geçtiğimiz aylarda yayımlandı. Böylece Türkçe mimarlık literatürüne çok önemli iki katkı gerçekleşti. Kırmızı Kedi'den Ocak 2021'de yayımlanan "İstanbul Günlüğü: 10.11.1936-13.12.1938", Taut'un İstanbul'da yaşadığı bu kısa ama çok üretken süreçte yazdığı kişisel günlüğü ve Türkçe dilde ilk kez yayımlandı. İlk basımı 1938 yılında yapılan Mimari Bilgisi ise, "Mimarlık Öğretisi" ismi ile Arketon tarafından Nisan 2021'de yayımlandı. Esra Akcan ile bu güncel iki yayın vesilesiyle Bruno Taut'u, pratiğini, Türkiye modernleşmesine katılımını, kendisini konumlandırışını bugünden yorumlayarak konuşuyoruz.

Konuğumuz Cornell Üniversitesi öğretim üyesi, mimarlık tarihi ve kuramcısı Esra Akcan ile bu programda konumuz Bruno Taut. Genç cumhuriyetin hem çok sayıda önemli yapısını tasarlayan hem de mimarlık eğitimini planlayan, bir anlamda erken Cumhuriyet Türkiye mimarlık ortamını şekillendiren önemli aktörlerden Taut'un kaleminden çıkan iki metin geçtiğimiz aylarda yayımlandı. Böylece Türkçe mimarlık literatürüne çok önemli iki katkı gerçekleşti. Kırmızı Kedi'den Ocak 2021'de yayımlanan "İstanbul Günlüğü: 10.11.1936-13.12.1938", Taut'un İstanbul'da yaşadığı bu kısa ama çok üretken süreçte yazdığı kişisel günlüğü ve Türkçe dilde ilk kez yayımlandı. İlk basımı 1938 yılında yapılan Mimari Bilgisi ise, "Mimarlık Öğretisi" ismi ile Arketon tarafından Nisan 2021'de yayımlandı. Esra Akcan ile bu güncel iki yayın vesilesiyle Bruno Taut'u, pratiğini, Türkiye modernleşmesine katılımını, kendisini konumlandırışını bugünden yorumlayarak konuşuyoruz.

Als Vertreter des neuen Bauens war Bruno Taut einer der innovativsten Architekten der 1920er Jahre in Deutschland. Auch als Architekturphilosoph meldete er sich immer wieder zu Wort. Die Frage, ob man in der heutigen Zeit noch bauen könne, stellt sich dabei für ihn nicht. Stattdessen ist die Frage, wie! Hierzu hat Taut einige Ideen und er ist guter Dinge, dass auch aus der Not der Nachkriegsjahre ein neues Weltbild und eine neue Architektur entstehen kann, wie er in der Vossischen Zeitung vom 11. Januar schreibt. Gelesen von Frank Riede.

"Ich bin für Frankfurt, was Bruno Taut für Berlin ist. Wer bin ich?" Wer sich dahinter verbirgt, erfahrt ihr in der siebzehnten Folge des Architektur-Adventskalenders! Für Themenvorschläge oder Anregungen schreibt uns gerne an architektur.podcast@hs-mainz.de

Mimarın Mutfağı 5 dk'da Mimarlar Serisinin üçüncü bölümünde TÜrkiye'de Atatürk'ün katafalkının, Ortaköy'de bulunan Taut Evi ve daha bir çok TÜrkiye'de inşaa edilmiş yapıları ile Mimarı Bruno Taut'u ağırladık. Kendisinin Almanya'dan Türkiye'ye geliş hikayesini anlattığımız. Geleneksel mimariye olan ilgisini, Türkiye'de bulunduğu süre yaptığı yapıtlarını ve daha fazlasını merak ediyorsanız. İç Mimar İpek Aksel’in seslendirdiği yayını kesinlikle dinleyin derim. Öneri, isteklerinizi sunmak için ve ben de ekibe katılabilir, yayın yapabilirim diyorsanız, bizimle abdullahdogmus.com adresinden iletişime geçebilirsiniz.

Bruno Taut ist besonders durch seine ‚Hufeisensiedlung’ in Britz oder die Anlage ‚Onkel Toms Hütte’ in Zehlendorf als eminenter Vertreter des sogenannten ‚Neuen Bauens’ in Berlin bekannt. Ein Architekturvisionär, dessen Gebäude ihre Funktionalität und Ästhetik verbindende Modernität bis heute gewahrt haben. Am 5. Juli 1920 bespricht Taut für die ‚Freiheit’ das Buch „Aufbau-Architektur“ von Walter Müller-Wulckow und lobt dessen scharfe Kritik an den architektonischen Verirrungen des zurückliegenden Jahrhunderts. Es liest Paula Leu.

Twee jaar aan voorbereiding zaten er in de tentoonstelling Bruno Taut: de fantasie voorbij. Maar vijf dagen na de opening moest Museum Het Schip dicht. Onder het motto: ‘We doen wat we kunnen’ besloot directeur Alice Roegholt virtuele rondleidingen aan te gaan bieden. Het aantal online bezoekers staat weliswaar niet in verhouding tot de bezoekers die ze gewend zijn, zegt Roegholt, maar op deze manier kunnen we toch laten zien wat een mooie voorstelling we gemaakt hebben’, zegt ze.

Listen back to this 2019 Talk with Jeni Paay, Flavia Marcello, and Dan Golding. Architects and planners don’t just plan for the present—they imagine the future. In past times of crisis and upheaval, architects have thought beyond the realm of the possible, creating new visions of the future that reimagine how people can once again live harmoniously in cities. We are currently facing new times of disharmony and uncertainty but the crisis is not world war it is global warming. Post-war designs for the future hoped to shape society in new and radical ways, including: Bruno Taut’s City Crown, 1919, Le Corbusier’s Radiant City, 1920, Frank Lloyd Wright’s Broadacre City, 1958 and Archigram’s Plug-in city, 1964. How many of these utopian visions eventuated? Did they influence the design of the cities we live in today? Can we connect how we live today to these imaginings of harmonious and idyllic living? In looking at past examples of future thinking, we see the importance of designers thinking beyond the boundaries of what is possible when designing for the future. The impossible becomes possible only when thinking beyond the realm of the possible. How will today’s architects respond to current uncertainty? Adaptable and sustainable architectural design, like that of Glenn Murcutt, is one way to shape the future of the built environment. What else can we do? This event is presented by Smart Cities Research Institute at the Swinburne University of Technology. This event is supported by RACV.

Sharyn and Leo's exploration into the Japanese pen scene continues. They sit down with Bruno Taut of Crónicas Estilográficas and Mr Iwase of Iwase Seisakusho to talk Kubo nibs, urushi and raden, and Japanese artisanal manufacturing.   The Nib Section is the official podcast of Fountain Pens Oceania You can always email us at thenibsection@gmail.com Go like us on Facebook! Follow us on Twitter and Instagram The hosts were Sharyn (@sharynzha) and Leo (@inquisitivequill).   FORMAT   04:03—Interview with Bruno Taut   Crónicas Estilográficas (@brunotaut_fp) Family Portrait (VIII). Myu-25 at al. - Crónicas Estilográficas Pilot Myu-701 in steel - @brunotaut_fp Tokyo Pen Shops - Crónicas Estilográficas A Guide to Tokyo Pen shops - Tokyo fountain pen scene (Ross Stutler) Pilot Capless - 50 years - Crónicas Estilográficas Pockets - Crónicas Estilográficas More Pocket Pens - Crónicas Estilográficas Ban-ei, 挽栄 - Crónicas Estilográficas Kubo Meets Sakai - Crónicas Estilográficas Kubo Kohei four-tined music nib - TNS on Facebook Another angle on the four-tined Kobu music nib - TNS on FB  Mr. Iwase's Creations - Crónicas Estilográficas Iwase prototype - TNS on FB  Kubo, Yotsubishi and Iwase - Crónicas Estilográficas Yotsubishi Kawari-nuri sakura (cherry) bark pattern c1955-1959 (by Ishi-Shoten) - PenHero   Custom Urushi - Crónicas Estilográficas Masahiro From Shizuoka - Crónicas Estilográficas Eboya (@eboya_made_in_tokyo) Stylo Art Karuizawa (@styloart.karuizawa) Madrid Pen Show   37:36—Vintage Japanese pens   San-essu - Crónicas Estilográficas SSS pen - TNS on Facebook Datation of Japanese Pens. II. Pilot Nibs - Crónicas Estilográficas   44:32—Interview with Iwase Junichi   @iwaseseisakusho Iwase raden pens - TNS on FB More Iwase pens - TNS on FB  Kubo nib on Iwase pen - TNS on FB  Pelikan M1000 Sunrise - The Pelikan's Perch Pelikan M1000 Moonlight - The Pelikan's Perch   51:45—Kubo nibs   The Kubo Singularity - Crónicas Estilográficas   54:10—WWAWW   Sharyn: Montblanc 220 Leo: Parker Big Red Rollerball and Pilot Capless BP Photos on FB    57:17—Other cool stuff   Seirei-nuri (Dragonfly Wing Pattern) - FPN Takabatake Masayuki (Japan's King of Stationery) - nippon.com Urushi Mina Project (seirei-nuri) - Edison Pen Co. A large canvas: Danitrio Genkai in Seirei-Nuri Urushi - These Beautiful Pens Pilot Maki-e Seirei-nuri - FPN Shijin - Crónicas Estilográficas First Piston by Sailor - Crónicas Estilográficas Realo The 95th Anniversary Fountain Pen - Sailor   1:02:43—Recommendations   Tomoe River Branded Notebook Mochi Furikake   1:05:15—Thanks and Credits   Producer: Sharyn Zha, Diana Dai, Leo Fok. Recording and editing: Sharyn Zha, Diana Dai. Special thanks to: Bruno Taut, Iwase Junichi. Music: Michael Pearce. Logo: Will H. Smith. Logo artwork: Melissa Graf.

Glaset är hemligheternas fiende, skrev Walter Benjamin. Men Paul Scheerbart och Bruno Taut såg det som mänsklighetens befriare. Linda Fagerström reflekterar över ett mångtydigt material. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sen fick jag en handfull glasbitar av en vän. Som pojke i Nordafrika hade han hittat dem i sanden där han lekte nära en romersk ruin. I vuxen ålder insåg han, att de inte var vackra ökenstenar som han trott då, utan glas från den antika byggnaden. Dess pampiga golv, prydda med mosaiker, hade brustit efter millennier av Medelhavshetta och de små glastärningarna spritts i sanden. en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas De små, huggna kuberna i turkosblå havsfärger fascinerade mig djupt. Så glittrande, så gamla och så fyllda av sin historia i Europas mäktigaste imperium någonsin. Som om tusentals år låg därinne och ruvade på allt som passerat, allt som hänt. Hade de en gång suttit i en mäktig nautisk scen, där Neptunus i triumf höjt sin treudd, omgiven av sjöhästar och delfiner? Hade kejsare legat till bords i rummet och spillt vin och olivolja på golvet? Hade rentav blod runnit över glasmosaiken, under någon mordisk palatsintrig? Det får jag aldrig veta. Glas är, sina förtrollande egenskaper till trots, ett rationellt och motståndskraftigt material, på vars hårda yta några fläckar sällan lämnar spår, varken av vin eller olja. Det missfärgas inte, det brinner inte. Det är starkt och tätt. Ändå har glas fram tills helt nyligen sällan använts i byggnader annat än i fönsteröppningar och, som hos romarna, i golvmosaiker. Vår tids skyskrapor, vars fasader är fyllda av glasskivor, bygger på moderna uppfinningar som armerad betong och senare stålbalkar. Innan dess var det omöjligt att använda glas på ett sådant vis. Trots eller kanske på grund av detta var glasbyggnader populära i science fiction vid 1900-talets början. I visionära framtidsskildringar beskrev författare som Paul Scheerbart en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas. I hans romaner genomströmmar ljus och färg varje ögonblick; hela tillvaron är ett enda sinnligt upplevelsetivoli ungefär som att leva i ett kalejdoskop, eller kanske i en målning av Henri Matisse, där mättade ytor i koboltblått och svavelgult ligger intill smaragdgröna linjer. De framtidsscenarier vi möter i Paul Scheerbarts berättelser, transformerade han 1914 till programmatiskt radikala ståndpunkter i manifestet Glasarkitektur. Jag läser det på svenska i Sven-Olof Wallensteins översättning från 2017, och slås av Scheerbarts tvärsäkra och samtidigt paradoxalt nog poetiska ton när han beskriver glasets egenskaper. vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor Bräckligt tegel och brännbart trä saknar existensberättigande om de jämförs med glas, menar han, och påminner om det grundläggande mänskliga behovet av att ständigt stå i kontakt med sol, måne och stjärnor utan att få blicken hindrad av tegelväggar eller plåttak. Scheerbart hade 1912 träffat den 20 år yngre arkitekten Bruno Taut, som arbetade med ett slags expressionistisk, experimentell arkitektur. Hans tillfälligt uppförda Glaspaviljong blev 1914 en omtalad upplevelse på den utställning som konst- och designsamfundet Deutscher Werkbunds då arrangerade i Köln. Byggnaden var cylindrisk, med en ovandel formad som en kupol helt och hållet i glas. Besökare erbjöds visuellt och rumsligt utmanande promenader i dess inre, där vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor. På väggarna hade Bruno Taut låtit skriva citat ur Scheerbarts Glasarkitektur. Liksom Paul Scheerbart var Bruno Taut pacifist. Han lyckades undvika militärtjänstgöring i första världskriget och skrev 1917 ett fredsmanifest. Paul Scheerbart, å sin sida, inledde en hungerstrejk i protest mot kriget en demonstration som förmodligen ledde till hans död i förtid vid 52 års ålder 1915. Skepsis inför våld och krig låter i våra öron som sunt förnuft, men ett ställningstagande mot kriget uppfattades då av många som bakåtsträvande och fegt blint inför den moderna tidens ostoppbara rörelse framåt, den fartens skönhet som futuristerna i Italien dyrkade. De förhärligade kriget och betraktade en rytande automobil som långt vackrare än det antika skönhetsideal som Nike från Samothrake representerade. Scheerbart och Tauts romantiserande av glaset som mänsklighetens befriare, måste ha tett sig en smula världsfrånvänt; två skönandars naiva vurmande för sinnlighet och upplevelser mitt i det begynnande krigets krav på lojalitet och rationalitet. Glas har ändå en oemotståndlig dragningskraft. När jag håller de antika glasbitarna i min hand och lyfter dem mot ljuset, verkar de nästan självlysande som ädelstenar. Att medeltidens gotiska katedraler, fyllda med höga blyinfattade glasmålningar i starka färger, upplevdes som paradiset på jorden är lätt att föreställa sig precis som Scheerbart och Tauts kärlek till glaset är både tilltalande och högst begriplig.  Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Efter första världskriget slog deras profetior om framtidens glas faktiskt in, åtminstone delvis. Glas blev då, tillsammans med stålrör, den nya tidens favoritmaterial i möbler och inredningar i alla fall i den radikala estetik som Bauhausskolan stod för. Ändå var många tveksamma. Kylan i de nya materialen skrämde. Glas är ett hårt och blankt material på vilket inget kan slå sig till ro, menade till exempel Walter Benjamin 1933 i essän Erfarenhet och fattigdom, översatt till svenska av Erik Bryngelsson och Niklas Haga och införd i samma volym som Glasarkitektur av bokförlaget Faethon. Det är dessutom, fortsätter Benjamin, kallt och nyktert. Saker av glas har ingen aura. Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Sådana egenskaper, menade Benjamin, var åtråvärda för den generation som vänt hem från skyttegravarna 1918, fyllda av erfarenheter och hemligheter de helst av allt ville glömma. Han såg lockelsen i detta, och höjde samtidigt ett varnande finger för material där minnet inte finner fäste. En tillvaro fattig på minnen och erfarenheter bereder vägen för ännu ett krig, menade han vilket ju skulle visa sig stämma. Jag tar fram fram de där romerska glasbitarna min vän plockade i sanden för länge sedan. Det slår mig, att vad som alltid fascinerat mig mest med dem, är deras ojämna ytor, där det finns luftbubblor och spår av cementen de en gång fogats i. Det gör dem lite triviala och vardagliga, en känsla som förstärks av deras lutande sidor inte perfekt raka, eftersom de huggits för hand. en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan Walter Benjamins beskrivning av glas som känslokallt fungerar inte på dem. Hemligheternas fiende är de inte heller tvärtom fyllda med mystiska svårtydda spår efter en hantverkarhand för tvåtusen år sedan. Bruno Taut hade retat sig på mina glasbitar, eftersom cementresterna hindrar dem från att bryta ljuset rent och klart. Futuristerna, å andra sidan, hade förmodligen hyllat dem, eftersom de ju vittnar om ett stycke förstörd kulturhistoria precis deras melodi. Själv bryr jag mig egentligen inte om ifall kejsarblod runnit över dem eller inte. Mest tycker jag tycker om dem, inte för att de sätter mig i kontakt med någon berömd krigsherre, utan för att de, trots sin hårda kyla, bär spår av en annan människas hand. Dessutom låter de mig fantisera om ett slags antik glasarkitektur: en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan och det tror jag att också Paul Scheerbart blivit lycklig av. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker   Litteratur Glasarkitektur: Bruno Taut Paul Scheerbart, Walter Benjamin, Bruno Taut. Översättning: Sven-Olov Wallenstein, Erik Bryngelsson, Niklas Haga. Bokförlaget Faethon, 2016.

The collapse of the Imperial German state after WW1 seemed an opportunity for Taut and his fellow visionaries to become architect-leaders themselves, and shape the form of post-war society. But faced with widespread political violence, and all at sea in dealing with bureaucratic power, Taut and his fellow avant-gardists retreated together into the secret group correspondance – 'The Crystal Chain'. The final episode in our three part exploration of the Glass Dream, including ecstatic visions, the architecture school as monastery, and Bruno Taut's pitch for a big-budget movie feature – 'The Lucky Slippers.' Music by – Chris Zabriskie 'Cylinder 2', 'Cylinder 4', 'Cylinder 5', 'Cylinder 6' and 'Cylinder 7' from the album 'Cylinders' at the Free Music Archive at http://freemusicarchive.org/music/ChrisZabriskie/2014010103336111/ ‘Tarnished Copper’ from the album ‘Marimba, Vibraphone, Chimes & Bells’ by Podington Bear at http://freemusicarchive.org/music/PodingtonBear/MarimbaVibraphoneChimes__BellsLook at pictures on our Google+ page: https://plus.google.com/u/0/104384327113725304822

Paul Scheerbart is dead, and Europe has dissolved into conflict, but the Glass Dream continues. Luke & George explore Bruno Taut's manifestos, the dissolution of the dirty old cities, the transfiguration of the Alps into crystal, and the uniting of the people around the new religion – architecture. Featuring Alpine Architecture (1917), The City Crown (1919), The Dissolution of the Cities & the Earth – a Good Dwelling (1920), and an original audio-only translation of Die Weltbaumeister: An Architecture Play (1920). Music by – Chris Zabriskie 'Cylinder 2' and 'Cylinder 9' from the album 'Cylinders' at the Free Music Archive at http://freemusicarchive.org/music/ChrisZabriskie/2014010103336111/ Lee Rosevere 'Cat Wearing Glasses' from the album 'Disquiet Junto' at http://freemusicarchive.org/music/LeeRosevere/Disquiet_Junto/ Schemawound 'If You See Nothing' from the album '@@TRANCOUNT' at http://freemusicarchive.org/music/Schemawound/TRANCOUNT/Look at pictures on our Google+ page: https://plus.google.com/u/0/104384327113725304822

We begin a three-part exploration of the Glass Paradise – an early 20th vision of a better world – starting off with Bruno Taut’s extraordinary Glashaus (1914), and the even stranger text which inspired it, Paul Scheerbart’s ‘Glassarchitektur’. Conceived as a model for a new and more beautiful way of living – the Glashaus is a glimpse at a future that never came to pass, filled with jewel-like cites and kaleidoscopic colour. Also, vacuum cleaners as insect exterminators, spinning crystal globes at every door, gold-leafed factories, glass fibre soft furnishings, and the ever-present threat of zeppelin attack. Much of our material is drawn from the excellent ’Glass! Love!! Perpetual Motion!!! A Paul Scheerbart Reader’ by Josiah McElheny & Christine Burgin (eds) (University of Chicago, 2015) – highly recommended. Music by – Albert Campbell & Irving Gillette ‘By the dear old River Rhine’ (1911) at https://archive.org/details/edba-2410 Arthur F. Collins, Byron G. Harlan ‘On the banks of the Rhine with a Stein’ (1905) https://archive.org/details/edgm-9124 ‘Ice Chimes’ from the album ‘Disquiet Junto’ by Lee Rosevere at http://freemusicarchive.org/music/LeeRosevere/DisquietJunto ‘Tarnished Copper’ from the album ‘Marimba, Vibraphone, Chimes & Bells’ by Podington Bear at http://freemusicarchive.org/music/PodingtonBear/MarimbaVibraphoneChimes_BellsLook at pictures on our Google+ page: https://plus.google.com/u/0/104384327113725304822

On this episode of Radio Spaetkauf, how did your district vote in the election? Hear Andrew and Maisie reveal some pretty expected results. We discover a chance to rent Angela Merkel's old flat in Prenzlaurer Berg, without her old furniture sadly. Maisie talks about a new threat to develop on Tempelhofer Feld and what you can do about it and Andrew is surprised to see a last stretch of the original Autobahn is soon to be closed. Our main audio segment comes from the fantastic Jöran Mandik and another of his Berlin Audio Tours. It's episode 3 - a tour of the Hufeisensiedlung (Horseshoe Estate). Bruno Taut's architectural marvel in Neukölln. You can partake in the 100% Tempelhofer Feld campaign here http://www.thf100.de Music this week from UK band Crystal Fighters who are touring in Berlin next month and Mary Ocher, a Russian born, Berlin resident.

Bart Lootsma über Bruno Taut

Bart Lootsma über Bruno Taut