Podcasts about lundbergs

Välkommen till ett nytt avsnitt av Retail & Fastighetspodden, där vi idag dyker in i ett av de mest diskuterade och kritiska ämnena i vår bransch – Hållbarhet. Temat för dagens avsnitt är "Hållbarhet - från teori till verklighet", och vi kommer att utforska hur detta omfattande och komplexa koncept omvandlas till praktiska åtgärder och strategier i fastighetsvärlden.  I det här avsnittet har vi privilegiet att välkomna en särskilt insiktsfull gäst, Johan Sandborgh, hållbarhetschef på Lundbergs Fastigheter. Johan är en pionjär inom området och började prata om hållbarhetsfrågor i fastighetsbranschen långt innan det blev en av de topp tre hetaste rubrikerna på LinkedIn-inlägg. Med sin omfattande erfarenhet och djupgående kunskap kommer Johan att dela med sig av sina insikter om hur hållbarhetsarbetet har utvecklats över tid, och hur Lundbergs Fastigheter praktiskt integrerar hållbarhet i sina dagliga operationer och långsiktiga planer.  Vi kommer att ta en titt på både utmaningarna och möjligheterna som hållbarhetsarbetet medför, samt hur man balanserar ekonomisk tillväxt med miljömässigt ansvar och socialt engagemang. Från teoretiska ramar till verkliga exempel, kommer dagens avsnitt att ge en unik inblick i hållbarhetsresan inom fastighetssektorn.  Så sätt dig bekvämt, och låt oss tillsammans utforska hållbarhetens många dimensioner i fastighetsbranschen med Lundbergs Fastighets egen hållbarhetsninja Johan Sandborgh. Det här är ett avsnitt du inte vill missa! 

Latviešu literārā (draugu) biedrība – vācbaltiešu mācītāju dibināta sabiedriska organizācija 19.gadsimta pirmajā pusē. Raidījumā Grāmatai pa pēdām skaidrojam, kādus vācu autorus tulkoja un kādas asas diskusijas biedru vidū dažkārt virmoja. Skanēs arī tulkojumu un atdzejojumu paraugi. Šoreiz mūsu uzmanības lokā Latviešu literārā biedrība, saukta arī par Latviešu draugu biedrību – 19.gadsimta pirmajā pusē vācbaltiešu mācītāju dibināta sabiedriska organizācija ar nolūku kopt un pētīt latviešu valodu, vēlāk arī folkloru un kultūru. Gūsit atbildi uz jautājumu, vai latviešu valoda ir spējīga un gatava augstajai vācu literatūrai, kā piemēram, Gētes un Šillera  tulkojumiem. Literatūrzinātnieki Māra Grudule un Pauls Daija palīdz iepazīt biedrības dibinātājus, darbības virzienus, skan arī tulkojumu un atdzejojumu paraugi. Ir zināms Latviešu literārās biedrības dibināšanas gads – 1824. Pauls Daija rosina sākt ar vēsturisko kontekstu, atgādinot par dzimtbūšanas atcelšanu 1817. un 1819.gadā Kurzemē un Vidzemē. Laikmets līdz ar Nikolaja I nākšanu pie varas nav biedrībām labvēlīgs, pat atturības biedrības mēģina dažādi ierobežot, tā Latviešu literārā biedrība pa īstam sāk darboties trīs gadus vēlāk, 1827.gadā. Viens no biedrības dibinātājiem bija mācītājs un literāts Jākobs Florentīns Lundbergs, Kārlis Hūgenbergers arī aktīvi darbojās biedrībā un 50.gados bija tās priekšsēdētājs. Māra Grudule īpašu uzmanību pievērsusi savos nesenajos pētījumos tēmai, ka ne jau visām latviešu grāmatām apgaismības laikmetā adresāti bija tikai latvieši. Arī Baltijas vācieši diezgan labprāt lasīja grāmatas latviski. Šajā laikā parādās Gētes un Šillera tulkojumi un tiek domāts par valodas pilnveidošanu. No vienas puses būtiski ir valodnieciski pētījumi, no otras puses – praktiskais darbs ar valodu. Vai latviešu valodā iespējams pateikt to pašu ko vācu valodā? Laikmets, 19.gs. pirmā puse, ir interesants savā daudzveidībā, norāda Māra Grudule, un vācvalodīgās Eiropas literāro lauku tulkotājiem iespēja piedāvāt citā valodā, proti, latviešu, un viņi tulko visu, kas pašiem tīkams. Vēlākā laikā latviešu un vāciešu vēsturiskās attiecības samezglojās un saasinājās, un veda citos virzienos, līdz ar to esam aizmirsuši 19.gadsimta pirmo pusi, kas ir pavisam cits laikmets latviešu un vāciešu attiecībās. Un to atgādināja Latviešu literārās biedrības darbība. Plašāk par projektu:

Hedgefondförvaltarna Mr X och K-M Syding på Antiloop gräver ned sig i bland annat världens hetaste metall, volfram (den högsta smältpunkten av alla metaller). Mr X förklarar varför man ska följa Lundbergs och Lundin in i realtillgångarnas värld, och lyfter ett hopp om att Eric Krafft (GoviEx [uran], Leading Edge Materials [batterier och elmotorer]) kan bli en slags ny "Lundin" att följa. Syding följer upp tungstensdiskussionen med minst lika tung makro, med en dragning av PMI-siffrorna för juni, samt vad han ser för signalvärde i den svaga kinesiska valutan (fortsatt bankkris, dollarbrist och mer elände) Till sist: Blir världen verkligen mer produktiv med AI, eller fortsätter produktivitetstillväxten att sjunka, precis som den gjort de senaste 100 åren? /Antiloop

Rice farmers have a story to tell about sustainability and innovation. Founded in 1937 in the northern Sacramento Valley of California, Lundberg Family Farms has been committed to leaving the land better than they found it and learning from previous generations. The company, now led by the third and fourth generation of Lundbergs, recently introduced its Regenerative Organic Certified White Basmati Rice. Bryce Lundberg, whose great-grandfather started the farm, joins us to discuss rice, regeneration, and baby ducks. Under the family's leadership, the company has built a network of about 40 farms and partners that grow, mill, and distribute 107 certified organic, non-GMO products while preserving soil health and embracing renewable energy and aggressive recycling and reuse practices. Lundberg Family Farms recycles 99.7% of its company waste and is exploring sustainable packaging options. We'll explore the evolving organic certifications and how a staple like rice can be delivered sustainably with a circular approach to packaging.White rice is less nutritious than brown, red, or other colored rice because it contains more iron, zinc, copper, manganese, and selenium. Lundberg Family Farms primarily grows brown rice, unmilled whole-grain rice left in the fields longer to improve its flavor and nutritional benefits. Surprisingly, most rice consumed globally is a white variety that has been milled and polished. According to the US Department of Agriculture, the United States grows about 10.7 million tons of rice a year. In California, about 500,000 acres are planted with rice annually. As California struggles with drought and this year's flooding following record winter snowfall, rice cultivation, which involves flooding fields late in the season, will need to make better use of water. At a time when their almond-farming neighbors are cutting down trees, the Lundbergs face challenges that many farmers will during the Climate Crisis.You can learn more about Lundberg Family Farms at https://www.lundberg.com/

On this episode, we have Brita & Bryce Lundberg of Lundberg Family Farms who are a father daughter duo representing the third and fourth generations of their family business. Lundberg Family Farms is supporting regenerative agriculture with their organic and regenerative organic rice and quinoa products that now includes 107 total SKUs. In this episode, we learn about how the Lundbergs got their start farming rice in California, how market opportunities through brands have guided their pursuit of organic and regenerative organic farming, and the big goals they have to certify all of their rice Regenerative Organic Certified® by 2027. Episode Highlights:

Anmäl dig idag: https://event.nordnet.se/webinar/nordnetlive2023/ Dagens gäst Peter Lindvall investerar i investmentbolag, och det är det som det blir fokus på i dagens avsnitt. Det blir snack om klassiska svenska bolag som Investor, Bure, Lundbergs mm, men även en hel del utländska bolag som t.ex medtech från Schweiz och Portugals ICA! Det blir investmentbolag och konglomerat för hela slanten helt enkelt i dagens Sparpodden! Häng med i flödet på: 👉 TikTok - https://www.tiktok.com/@nordnet.sverige 👉 Instagram - https://www.instagram.com/nordnet/ 👉 Twitter - https://twitter.com/NordnetSE 👉 Facebook - https://www.facebook.com/nordnetsverige/ 👉 Ara Mustafa - https://twitter.com/NordnetAra Gratis webbinarier som ger dig kunskapen att investera smartare: 👉 https://blogg.nordnet.se/event/ Disclaimer: Finansiella instrument kan både öka och minska i värde. Det finns en risk att du inte får tillbaka de pengar du investerar. Innan du investerar i en aktie eller fond bör du läsa informationsbroschyren som finns hos bolaget och faktabladet som du hittar i orderläggningsfönstret samt på aktien eller fondens produktsida på nordnet.se.

Börsåret 2023 kan bli bättre än vad många tror, även om det finns utmaningar och hot att se upp med. Det finns statistik som talar för att börsen bottnade hösten 2022 och kan fortsätta stiga framöver. Vi pratar även om när räntorna och inflationen toppar och om vilka signaler vi ser på aktiemarknaden och hos börsbolagen. Bolagen vi nämner i podden är i ordning: Swedish Match, Axfood, Astra Zeneca, Atlas Copco, Investor, Handelsbanken, Lagercrantz, Evolution, AAK, Indutrade, Nibe, Lifco, Fortnox, OEM, AAK, Axfood, Beijer Ref, Bravida, Creades, Industrivärden Kinnevik och Lundbergs, Betsson och Kindred.I slutet av poddavsnittet har vi ett erbjudande för dig som vill köpa en signerad aktiebok med rabatt. Börspanelens alla sajter hittar du här:Hernhag.seBorspsykologen.seSternersforlag.seTankaromaktier.seKavastustrender.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Har vi redan sett botten för Stockholmsbörsen eller finns det risk för bakslag? Det är några av Börspanelens funderingar denna gång. Plus ett antal aktuella köptips. Aktierna vi pratar om är i mer eller mindre kronologisk ordning Nobia, Atlas Copco, Volvo Lastvagnar, Assa Abloy, Sandvik, Telia, Tele2, Fortnox, Sagax, Haypp, Alfa Laval, Evolution, Indutrade, Lagercrantz, Nibe, Lifco, OEM, Investor, Lundbergs, Creades, Addtech. I slutet av poddavsnittet har vi ett bra julerbjudande för dig som vill köpa en signerad aktiebok. Börspanelens alla sajter hittar du här:Hernhag.seBorspsykologen.seSternersforlag.seTankaromaktier.seKavastustrender.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Magnus Alselind listar regeringens värsta tråkmånsar som inte fattat nåt av Boris och Trump. Karin Olsson analyserar journalistikens Atlantis samt SD Riks urringningar.

Det här är en Gratis-version! För hela sändningen på två timmar OCH den nerklippta, tajta, best of versionen, bli Patreon för minst 50kr i månaden och få allt det där! PussEn morgon blev det även denna gång! Den otroligt älskvärda Tomas Andersson Wij berättar om nya skivan och den såriga relationen till sin far. Hur är det att får veta att respiratorn är avstängd och man har 40 minuter på sig att säga sina sista ord till sin pappa?Och varför ringde han en ambulans från Lundbergs konditori för att inte hamna i koma?Fredriks HÅRRESANDE alltför-nära-husbrand händelse avhandlas och Otto talar ut om sveket, skammen, vad som egentligen hände i fredags.Vi ringer Kalle som blivit attackerad av ett vildsvin men efter samtalet kommer oron över att vi har gjort bort oss REJÄLT.Även idag har vi en obehaglig katt-anekdot som denna gång innefattar följande: en kissemiss, värmeljus och en stressad Petrina.I eftersnacket Otto om gången han testade Meth och mycket annat!Support this show http://supporter.acast.com/gott-snack-med-fredrik-soderholm. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

I denne udgave af Langsom Gengivelse bliver du en hel del klogere på badmintoneksperten Jim Laugesen. Så skal vi høre om Oliver Abildgaards comeback til den russiske fodboldliga, Nadia Nadims aprilsnar, vores chancer for at komme i verdens største liga i baseball og selvfølgelig Gabriel 'Iffe' Lundbergs debut i NBA. Du får klip fra ''Fremkaldt'', ''Sportsugen'' og ''Blædel mod rov'' See omnystudio.com/listener for privacy information.

Alexander Christiansen og Sebastian Pfaff snakker i denne podcast kort om weekendens helt store nyhed. Iffe Lundberg har landet en kontrakt i verdens bedste basketballliga, NBA, hos Phoenix Suns. Vi snakker lidt om, hvordan vi reagerede på nyheden og vil følge op på denne store nyhed i vores næste episode.  Vi beklager lydkvaliteten. 

Vi går igenom hoten och möjligheterna på vinterbörsen 2022. Det blir genomgång av olika förutsättningar och aktietips, samt hur vi själva har positionerat våra portföljer. Aktierna vi nämner i podden är i kronologisk ordning Nobina, Bahnhof, Embracer, Boliden, Hexatronic, Investor, Industrivärden, Lundbergs, Millicom, Sintercast, Investment AB Spiltan, Lundin Mining, Fast Partner, SBB. Börspanelens alla sajter hittar du här:Hernhag.seBorspsykologen.seSternersforlag.seTankaromaktier.seKavastustrender.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

OBS! KLIPPT VERSION!STÖTTA OSS PÅ PATREON OCH FÅ HELA AVSNITTEN - TOTALT 2H GOTT SNACK VARJE DAG!https://www.patreon.com/gottsnackUnderbare Arthur Ljunggren gästar och pratar om sin nya dokumentär om Operan, föräldrar som skickar iväg sina barn på dans-akademi i Monaco och hur nära han var på att dö av en guldros i huvudet under Kites soundcheckEssy Klingberg är tillbaka med film och TV som idag handlar om Snabba Cash och hur serien lyckats förföra både Adidas-riddare och batik-häxor samt huruvida autencitet-kravet på kultur är bra eller dåligtDessutom massa snack om döda bergsklättrare, fattiga syditalienare, rika norditalienare, den gången Jesper somnade på Lundbergs och vårt möte med en autistisk MÖPBING BONG! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I en samtid som älskar trauman riskerar underdogskildringar att reduceras till starka berättelser. Elin Grelsson funderar över vad som då går förlorat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ett avsnitt av den amerikanska komediserien ”Community” börjar två av seriens huvudpersoner att ta lektioner i improvisationsteater. Men innan de kan ikläda sig rollen som någon annan måste de berätta om sina egna sår. I denna cirkel av delgivna trauman, ledd av en dramatiklärare besatt av andras svåra erfarenheter, sitter Troy, en populär och lyckad high school-atlet, och känner sig alltmer desperat efter att vinna respekt som riktig konstnär. Slutligen ljuger han ihop en historia om att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och går från ointressant till gruppens stjärna. När han sedermera erkänner sin lögn falnar snabbt intresset för honom.Avsnittet kan ses som en satir över myten om den lidande konstnären, men är idag applicerbart på samhället i stort. För vem älskar inte en bra underdogberättelse? Personen som betraktas som uträknad och svag, men som trots dåliga odds slår världen med häpnad och lyckas. Vi älskar underdogen så mycket att det motsatta – en lycklig barndom eller förväntad framgång för någon som har rätt förutsättningar - är ointressant. Eller som David Lagercrantz, med överklassbakgrund och stort kulturellt kapital, uttrycker det i Anneli Jordahls intervjubok ”Klass – är du fin nog?” från 2003:”Jo, jag kan känna avund inför dig. Inför någon som gått en lång väg och slagit sig till ett yrke. Instinktivt känner jag att du måste vara mer begåvad. För jag hade inte orkat göra den resan du har gjort.”Att inte ha kämpat mot sina förutsättningar på något sätt skapar misstänksamhet. Som Lagercrantz säger; hur begåvad är du egentligen om du inte slagit dig fram? Således måste idag alla hitta sin egen underdoghistoria.De senaste decennierna har det vuxit fram en hel industri av inspiratörer med det egna livet som främsta kunskapskälla. De skriver bästsäljande självbiografier och anlitas som föreläsare, både av företag och offentlig sektor. De bjuder på berättelser från sina egna resor; tuffa uppväxtförhållanden, olyckor och katastrofer, svåra sjukdomar som övervunnits och sorg som genomlevts. På andra sidan av den mörka tunneln väntar insikten som föreläsaren och författaren nu kan delge andra. Vår samtid älskar, som det brukar heta, ”en stark berättelse”.Men en underdog måste i viss mån också förbli en underdog för att vara intressant. När det är såret i sig som skapar framgången måste det också bibehållas. Och även för oss som inte är inspirationsföreläsare eller har överlevt en katastrof är våra bakgrunder och trauman idag en del av våra individuella varumärken och identiteter. Behovet av att påvisa sin särart, sin unique selling point, som individ skapar incitament för att också hålla fast vid våra sår.Någon som fördjupat sig i denna tendens är den amerikanska samhällsteoretikern Wendy Brown. ”Det förflutna kan aldrig återlösas, såvida inte identiteten klipper sina band till det, och detta kan den inte göra utan att identiteten som sådan går förlorad”, skriver Brown i artikeln Att hålla fast vid sin skada. Det är också något som är typiskt för de senaste decenniernas politiska debatt. När den politiska identiteten växer fram som en protest mot marginalisering eller förtryck riskerar den samtidigt att knytas samman med sin egen exkludering. ”Den politiska identiteten utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken”, menar Brown och ser detta som en konsekvens av vårt senmoderna samhälle där vi tappat tron på verklig politisk förändring och lider av en ständig vanmakt. I stället ägnar sig rättviserörelser åt så kallad ”ressentimentets politik”: en politik som klandrar den som inte lider, den privilegierade, snarare än att bedriva en framåtriktad politik. Hon utgår här ifrån det som Nietzsche betecknar som ”ressentiment” – de maktlösas moraliserande hämnd, de svagas triumf som svaga, och menar att detta är en inneboende del av vår tids liberala samhälle. Rörelserna har gett upp försöken att ta makten och ägnar sig i stället enbart åt att kritisera den.Risken med den politiska underdogberättelsen i en samtid som älskar trauman och sår är också att den reduceras till en ”stark berättelse”, snarare än väcker tankar om samhällsförändring. Det märks inte minst i mottagandet av litteratur som skildrar klass, där det ofta är innehållet snarare än språket och det konstnärliga utövandet eller eventuella politiska slutsatser som står i centrum. Eller som Patrik Lundberg, författare till den självbiografiska romanen ”Fjärilsvägen” uttryckte det i en text i Dagens Nyheter hösten 2020: ”När jag skriver de här raderna har jag avverkat merparten av intervjuerna om ”Fjärilsvägen”. Jag har knappt fått frågor om mitt skapande, förutom hur det kändes att skriva om mammas död.”I texterna om ”Fjärilsvägen” stack en ut. Den liberala debattören och författaren Mattias Svensson gick i tidningen Arbetet hårt åt romanens politiska innehåll. Visst var det en välskriven och intressant berättelse om sorgen efter en död mor och den egna klassresan, men Svensson ifrågasatte hur mycket bäring de politiska slutsatserna i boken egentligen hade. Var det verkligen samhällsutvecklingens fel och på grund av socialdemokratins högergirande som Lundbergs mammas liv började gå utför efter föräldrarnas skilsmässa? Texten väckte både positiva och negativa reaktioner, men Eric Rosén, själv författare till den självbiografiska klassreseskildringen ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”, försvarade Svenssons text och menade att det var ett sätt att visa boken respekt. ”Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel”, påpekade han.Men till saken hör ju att underdogens berättelse inte behöver mötas politiskt eftersom det är ett individuellt vittnesmål. Här uppstår i stället en dynamik mellan samhällets intresse för trauman och svårigheter och ressentimentets politik; läsare och publik vill höra om de svåra erfarenheterna och författaren måste hålla fast vid sin marginaliserade position, påtala sin klassbakgrund eller det förtryck hen utsätts för, för att behålla sin ställning i det litterära fältet och i samhällsdebatten. Så oskadliggörs också berättelsens eventuella politiska innehåll. En underdogs berättelse om sin lyckade resa kommer alltid att vara ofarlig jämfört med en stor grupp underdogs som ställer politiska krav. Wendy Brown efterfrågar därför en framåtblickande, kollektivt organiserad kamp med målsättningar om samhällelig förändring. Hon föreslår att politiska identiteter måste utöka sitt ordförråd. I stället för att bara säga ”jag är” måste vi också börja säga ”jag vill detta för oss”. En liten förskjutning som skulle göra stor skillnad i de politiska anspråken. Plötsligt är det inte bara starka berättelser, utan en rörelse som kräver någonting av samhället.Elin Grelsson, kulturskribent och författareLitteraturAnneli Jordahl, Klass – är du fin nog?. Bokförlaget Atlas, 2003 (i nyutgåva 2018).Wendy Brown, Att vinna framtiden åter, red. Leila Brännström och Henrik Gundenäs, övers. Leila Brännström, Sara Edenheim, Henrik Gundenäs, Anders Kalat och Annika Karlsson. Bokförlaget Atlas, 2008.Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i Samlade skrifter: Band 7, övers. Peter Handberg och Lars Holger Holm. Symposion, 2019.Evelina Johansson-Wilén, Mellan jaget och världen. Feminism & etik under nyliberala villkor. Tankekraft förlag, 2019.Patrik Lundberg, Fjärilsvägen. Albert Bonniers förlag, 2020.Patrik Lundberg, ”Ju oftare jag vittnar om min fattiga barndom, desto mindre konstnär blir jag”, Dagens Nyheter 11 september 2020Mattias Svensson, ”Fjärilsvägen skildrar en identitetspolitisk nostalgi”, Arbetet 14 september 2020Eric Rosén, ”Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt”, 15 september 2020Eric Rosén, ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”. Natur & Kultur, 2019.

I en samtid som älskar trauman riskerar underdogskildringar att reduceras till starka berättelser. Elin Grelsson Almestad funderar över vad som då går förlorat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett avsnitt av den amerikanska komediserien Community börjar två av seriens huvudpersoner att ta lektioner i improvisationsteater. Men innan de kan ikläda sig rollen som någon annan måste de berätta om sina egna sår. I denna cirkel av delgivna trauman, ledd av en dramatiklärare besatt av andras svåra erfarenheter, sitter Troy, en populär och lyckad high school-atlet, och känner sig alltmer desperat efter att vinna respekt som riktig konstnär. Slutligen ljuger han ihop en historia om att ha blivit utsatt för övergrepp som barn och går från ointressant till gruppens stjärna. När han sedermera erkänner sin lögn falnar snabbt intresset för honom. Avsnittet kan ses som en satir över myten om den lidande konstnären, men är idag applicerbart på samhället i stort. För vem älskar inte en bra underdogberättelse? Personen som betraktas som uträknad och svag, men som trots dåliga odds slår världen med häpnad och lyckas. Vi älskar underdogen så mycket att det motsatta en lycklig barndom eller förväntad framgång för någon som har rätt förutsättningar - är ointressant. Eller som David Lagercrantz, med överklassbakgrund och stort kulturellt kapital, uttrycker det i Anneli Jordahls intervjubok Klass är du fin nog? från 2003: Jo, jag kan känna avund inför dig. Inför någon som gått en lång väg och slagit sig till ett yrke. Instinktivt känner jag att du måste vara mer begåvad. För jag hade inte orkat göra den resan du har gjort. Att inte ha kämpat mot sina förutsättningar på något sätt skapar misstänksamhet. Som Lagercrantz säger; hur begåvad är du egentligen om du inte slagit dig fram? Således måste idag alla hitta sin egen underdoghistoria. De senaste decennierna har det vuxit fram en hel industri av inspiratörer med det egna livet som främsta kunskapskälla. De skriver bästsäljande självbiografier och anlitas som föreläsare, både av företag och offentlig sektor. De bjuder på berättelser från sina egna resor; tuffa uppväxtförhållanden, olyckor och katastrofer, svåra sjukdomar som övervunnits och sorg som genomlevts. På andra sidan av den mörka tunneln väntar insikten som föreläsaren och författaren nu kan delge andra. Vår samtid älskar, som det brukar heta, en stark berättelse. Men en underdog måste i viss mån också förbli en underdog för att vara intressant. När det är såret i sig som skapar framgången måste det också bibehållas. Och även för oss som inte är inspirationsföreläsare eller har överlevt en katastrof är våra bakgrunder och trauman idag en del av våra individuella varumärken och identiteter. Behovet av att påvisa sin särart, sin unique selling point, som individ skapar incitament för att också hålla fast vid våra sår. Någon som fördjupat sig i denna tendens är den amerikanska samhällsteoretikern Wendy Brown. Det förflutna kan aldrig återlösas, såvida inte identiteten klipper sina band till det, och detta kan den inte göra utan att identiteten som sådan går förlorad, skriver Brown i artikeln Att hålla fast vid sin skada. Det är också något som är typiskt för de senaste decenniernas politiska debatt. När den politiska identiteten växer fram som en protest mot marginalisering eller förtryck riskerar den samtidigt att knytas samman med sin egen exkludering. Den politiska identiteten utformar sig själv och sina krav endast genom att befästa, upprepa, dramatisera och återinskriva sin oförrätt i politiken, menar Brown och ser detta som en konsekvens av vårt senmoderna samhälle där vi tappat tron på verklig politisk förändring och lider av en ständig vanmakt. I stället ägnar sig rättviserörelser åt så kallad ressentimentets politik: en politik som klandrar den som inte lider, den privilegierade, snarare än att bedriva en framåtriktad politik. Hon utgår här ifrån det som Nietzsche betecknar som ressentiment de maktlösas moraliserande hämnd, de svagas triumf som svaga, och menar att detta är en inneboende del av vår tids liberala samhälle. Rörelserna har gett upp försöken att ta makten och ägnar sig i stället enbart åt att kritisera den. Risken med den politiska underdogberättelsen i en samtid som älskar trauman och sår är också att den reduceras till en stark berättelse, snarare än väcker tankar om samhällsförändring. Det märks inte minst i mottagandet av litteratur som skildrar klass, där det ofta är innehållet snarare än språket och det konstnärliga utövandet eller eventuella politiska slutsatser som står i centrum. Eller som Patrik Lundberg, författare till den självbiografiska romanen Fjärilsvägen uttryckte det i en text i Dagens Nyheter hösten 2020: När jag skriver de här raderna har jag avverkat merparten av intervjuerna om Fjärilsvägen. Jag har knappt fått frågor om mitt skapande, förutom hur det kändes att skriva om mammas död. I texterna om Fjärilsvägen stack en ut. Den liberala debattören och författaren Mattias Svensson gick i tidningen Arbetet hårt åt romanens politiska innehåll. Visst var det en välskriven och intressant berättelse om sorgen efter en död mor och den egna klassresan, men Svensson ifrågasatte hur mycket bäring de politiska slutsatserna i boken egentligen hade. Var det verkligen samhällsutvecklingens fel och på grund av socialdemokratins högergirande som Lundbergs mammas liv började gå utför efter föräldrarnas skilsmässa? Texten väckte både positiva och negativa reaktioner, men Eric Rosén, själv författare till den självbiografiska klassreseskildringen Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort, försvarade Svenssons text och menade att det var ett sätt att visa boken respekt. Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel, påpekade han. Men till saken hör ju att underdogens berättelse inte behöver mötas politiskt eftersom det är ett individuellt vittnesmål. Här uppstår i stället en dynamik mellan samhällets intresse för trauman och svårigheter och ressentimentets politik; läsare och publik vill höra om de svåra erfarenheterna och författaren måste hålla fast vid sin marginaliserade position, påtala sin klassbakgrund eller det förtryck hen utsätts för, för att behålla sin ställning i det litterära fältet och i samhällsdebatten. Så oskadliggörs också berättelsens eventuella politiska innehåll. En underdogs berättelse om sin lyckade resa kommer alltid att vara ofarlig jämfört med en stor grupp underdogs som ställer politiska krav. Wendy Brown efterfrågar därför en framåtblickande, kollektivt organiserad kamp med målsättningar om samhällelig förändring. Hon föreslår att politiska identiteter måste utöka sitt ordförråd. I stället för att bara säga jag är måste vi också börja säga jag vill detta för oss. En liten förskjutning som skulle göra stor skillnad i de politiska anspråken. Plötsligt är det inte bara starka berättelser, utan en rörelse som kräver någonting av samhället. Elin Grelsson Almestad, kulturskribent och författare Litteratur Anneli Jordahl, Klass är du fin nog?. Bokförlaget Atlas, 2003 (i nyutgåva 2018). Wendy Brown, Att vinna framtiden åter, red. Leila Brännström och Henrik Gundenäs, övers. Leila Brännström, Sara Edenheim, Henrik Gundenäs, Anders Kalat och Annika Karlsson. Bokförlaget Atlas, 2008. Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i Samlade skrifter: Band 7, övers. Peter Handberg och Lars Holger Holm. Symposion, 2019. Evelina Johansson-Wilén, Mellan jaget och världen. Feminism & etik under nyliberala villkor. Tankekraft förlag, 2019. Patrik Lundberg, Fjärilsvägen. Albert Bonniers förlag, 2020. Patrik Lundberg, Ju oftare jag vittnar om min fattiga barndom, desto mindre konstnär blir jag, Dagens Nyheter 11 september 2020 Mattias Svensson, Fjärilsvägen skildrar en identitetspolitisk nostalgi, Arbetet 14 september 2020 Eric Rosén, Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt, 15 september 2020 Eric Rosén, Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. Natur & Kultur, 2019.

Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma. Det är en kärleksförklaring, och samtidigt en svidande uppgörelse med det svenska klassamhället. Här samtalar han med Ludvig Lindelöf, präst i Göteborg, skribent och radiopratare. Medarrangör Albert Bonniers förlag 

Odd-Amund Lundberg (44) og Senterpartiet vil gjerne overta ordførerstolen i Ringsaker, men hvor godt kjenner du furnesingen? I denne episoden av RB-podden får du høre mer om Lundbergs kjærlighetsforhold til en spesiell matrett, du får høre om jakt og elg i fryseren, du får vite hvorfor han ville bli bonde og du får høre mer om hvordan det er å ikke drikke alkohol.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, menar Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i april 2018. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   Det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. Läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen. Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet: Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i april 2018. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Vi kommer ud på nogle omveje i denne uge. Vi starter med denne uges udgave af Tipsbladet, og vi slutter med denne uges udgave af Tipsbladet, men derimellem kommer vi forbi Zlatan Ibrahimovic som brand, Michael Jordan vs LeBron James, kroatiske vandpolohætter, Bo Jackson, de svenske tvillinger med efternavnet Tvilling, Ian Botham og Daley Thompson, ligheden med Snoop Dogg og Knud Lundberg, Paul Pogba som Winston Churchill, Cristiano Ronaldo som Moder Theresa, Neymar som et pattebarn, kombinationen af en argentinsk og en brasiliansk landsholdsuniform hos en bager i Rantzausgade, at vende sig om for at se på mænd i fodboldtrøjer og Anders And og Ryan Adams-T-shirts på kontoret. Alt det skriver vi ingenting om i Tipsbladet i denne uge. Til gengæld skriver vi en masse andre gode ting. Køb Tipsbladet hver fredag. Du får Tipsbladet ved at købe Ekstra Bladet.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Nyss hemkomma från olika delar av Spanien är Börspoddarna mer taggade än någonsin. Misslyckade lynchningar, WIFI-tester och fattigdomskänsla. Sen får man inte glömma alla vinstvarningar på hemmaplan vilket tvingat Johan att ringa upp Mekonomen John för senaste nytt i verkstaden. Du hör själv, bara att starta podden nu. Nu sa jag!

#Sparpodden 225! Volvo Cars ser ut att dröja med sin Börsnotering, Spotify går dock närmare - detta diskuterar vi i dagens podd. Avslutningsvis lyssnarfrågor om Direktavkastning, Lundbergs fondemission, Hur anonym på börsen handlar och räntepapper. Och givetvis en lyssnartävling! Vi städade ut inför vår flytt och hittade ett gäng av den magiska klassikern Wall Street! Dela under #Sparpodden vem du tycker är sveriges svar på Gordon Gekko så kan du vinna ett exemplar!

I veckans avsnitt pratar vi med Elias Lundberg om hans stundande SM-premiär Och bjuder dig på premiären av "Ola Strömberg på tu man hand". En programserie där Ola sätter sig ner och har ett personligt samtal med svenska rallyprofiler om hur allt började och vart vägen tagit dom i deras liv. I morgonens premiär sätter sig Ola och pratar med Johnny Johansson som under många år lotsat Mats Jonsson till framgång i Rally-SM.

Lotte snakker om Yarden, Og alt skal være kjærlighet og En hjemby av Kristian Lundberg. Bokprat fra 07.10.14.

Biblioteket den 7 februari. Mia Gerdin träffar Kristian Lundberg, författaren bakom Yarden. Ett program om poesi, klasskamp och självutlämning. - Jag har ett närmast bulimiskt förhållande till att skriva text, säger Kristian Lundberg, och det märks när man ser hans produktion. Han har skrivit mer än 20 böcker sedan debuten 1991 och det är både lyrik, prosa och kriminalromaner. Dessutom skriver han litteraturkritik och kultur- och debattartiklar. Numera skriver han bara kritik om sådant han läst, för några år sedan blev det stor uppståndelse när han gav en åsikt om en bok som ännu inte var skriven. När Mia Gerdin träffar honom i Malmö vindlar samtalet mellan hans gamla arbetsplats Yarden i hamnen, hans tidiga sökande efter Gud, hans tid med Malmöligan vars respektlöshet var gränslös gentemot allt utom sig själva och hans rädsla för vansinnet. Nu kommer hans nya bok ut inom kort, Och allt skall vara kärlek, som är en slags fortsättning på den självbiografiska Yarden som kom ut 2009 som bland annat belönades med ett av Sveriges största litteraturpris, Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Kristian Lundberg älskar sin hemstad Malmö och den tar stor plats i hans böcker. Han gillar känslan av förvandling, hur en hamn- och industristad vittrar ner och ersätts med något annat.  Han uppskattar också att staden inte är så stor, här lever olika samhällsklasser tätt inpå varandra. Själv bor han just nu i Västra hamnen i närheten av Turning Torso, ett nytt och dyrt bostadsområde.  Men det vilar på ett skrotupplag, här låg Kockums gamla avstjälpningsplats, sådana kontraster gillar han. I programmet läser Anna Persson utdrag ur några av Lundbergs böcker, Yarden (2008), Malmömannen (2006), Mörkret skulle vara som ljuset (2010) och den kommande Och allt skall vara kärlek (2011).  Det blir också tillbakablick till 1992, i Lyrikmagasinet i P1, där Malmöligan porträtteras av Fredrik Wadström och där Kristian Lundberg läser en av sina dikter.  Då hade han precis debuterat som lyriker. Maria Edström hörs i en annan tillbakablick, då hon sammanfattar Yarden i ett inslag i Kulturnytt, februari 2010. Musiken som används kommer från Isaac Hayes version av Walk on by och The Captain med The Knife.  Avslutningsvis hörs Låt i H-moll av och med Björn Olsson. Redaktör är Mia Gerdin.

While it's no secret that nearly every couple has some degree of difficulty and adjustment in their marriage relationship, the solutions to those challenges often seem elusive and out of reach.  Drawing on their expertise as a marriage counselor and as marriage workshop leaders, Gary and Joy Lundberg reveal what they call "fourteen secrets every spouse should know to keep marriage joyful, passionate, and fulfilling.Covering everything from finances and parenting to communication and intimacy, the Lundbergs address the differing needs of men and women with sensitive, real istic, and easy-to-understand examples that can increase the likelihood of making any marriage a Love That Lasts.That's this week on The Cricket and Seagull...

Vendela Lundbergs program! Vendela är 16 år, kommer från Båstad, men går i gymnasiet i Sigtuna - Sveriges första huvudstad! Men vilken är sveriges första vildmark? Hylte kommun! Dessutom blir det en djupdykning i stjärntecknens motton och vad luktar egentligen prinsessan Lilian?