Podcasts about skrattet

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Skrattet är en lättnad i mörkret. Men enligt psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kan humorn också vara omstörtande när den visar vilka strukturer vi sitter fast i. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 14/3 2017.Jag skämtade bara! Det måste vara en av de vanligaste fraserna i språket. Men kan ett skämt verkligen bara vara ett skämt? Är det inte alltid något mer?Sigmund Freud samlade på skämt i hela sitt liv. I sin essä om humor berättar han om den dödsdömda mannen som på morgonen, precis innan sin avrättning vandrar ut på galgbacken, ser galgen framför sig, ser sitt öde och därefter tittar upp mot himlen där solen lyser och säger: "Veckan börjar fint i alla fall!" Galghumor i sin mest ursprungliga form.Freud förklarar att det som händer i skämtet är att den dödsdömda mannen ser på sig själv utifrån och tycker att han är skrattretande, rentav löjlig, att situationen är absurd. När man gör det, ser sig själv utifrån på det sättet och kan skratta åt sig själv så är det befriande och upplyftande, menar Freud. Det intressanta är att Freud tänker sig att det är överjaget som ligger bakom skämtandet.Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer.Överjaget behöver alltså inte bara vara en internaliserad uppläxande röst som säger åt dig att jobba hårdare, frosta av frysen, sopa upp gruset i hallen, utan kan också uppmana dig att skratta åt situationen eftersom den är så absurd. Skrattet blir ett försvar mot smärtan, ett sätt för överjaget att ta hand om jaget. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Jag är böjd att hålla med.För en tid sedan var jag på en begravning, det var en mycket nära väns man som hade gått bort, bara trettionio år gammal. Det var vidrigt, fullständigt avskyvärt. Jag grät, en skakande fulgråt som aldrig tycktes ta slut. När deras son lade en blomma på kistan med sin lilla knubbiga hand kändes det bokstavligen som om jag skulle gå sönder. Och då var min sorg bara en skugga av min väns.När ceremonin var över var det dags att gå bort till församlingslokalen för kaffe. Jag kramade om min vän hårt och vi grät i varandras armar, sminket rann gråsvart över kinderna. Vi bytte några ord om hur fint det var att så många kommit dit, för att minnas och hedra hennes man. "Ja", sa min vän, "till och med pappa". Jag visste sedan länge hur ogärna hennes pappa lämnade sin lilla by på västkusten, hur intensivt han ogillade dryga huvudstadsbor. "Tänk", sa hon. "... tänk att det skulle krävas att min man dog, för att pappa skulle komma upp till Stockholm". Så skrattade vi båda så högt att folk vände sig om.Jag kan egentligen inte komma på så många platser eller tillfällen där det känns mindre lämpligt att skratta än just på en begravning, i en kyrka. Men ändå gjorde vi precis just det. Och i den korta stund då skrattet skakade våra kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus. Precis i den stunden var den inte lika rakbladsvass. I just det ögonblicket behövde min vän inte tänka på hur hennes liv skulle gestalta sig, ensam med sonen, ensam med ansvaret och alla beslut, ensam med sorgen och minnena.Om man får en sådan där paus ibland, om man tillfälligt blir befriad och upplyft så orkar man mer, då blir det lättare att överleva. Andra försvarsmekanismer gör att vi förnekar, tränger under, projicerar ut saker på någon annan. Humorn gör inget sådant. Får oss bara att vila en liten stund, ger oss en liten paus från sorg, ångest eller fruktan. Lindrar bättre än psykofarmaka.Men humor är inte bara en försvarsmekanism, något som kan lindra psykisk smärta. Humor kan också vara ett sätt att få syn på oss själva eller omvärlden från ett annat håll. Ett oväntat skämt kan riva ett litet hål i den väv som utgör vår vanliga syn på världen och plötsligt göra oss medvetna om vårt eget skeva eller ologiska synsätt.Samhället och vårt liv som sociala människor är konstruerat kring en mängd riter. Riter i bemärkelsen symboliska handlingar som får mening av ett antal socialt legitimerade symboler. Överenskommelser om hur världen bör fungera, hur saker ska gå till. Som till exempel en begravning. Vi har en präst, en ceremoni, en kista som vi ligger blommor ovanpå, vi bär svarta kläder, vi dricker kyrkkaffe efteråt. Ett bröllop har andra riter, ett barnkalas sina. Vi har till och med riter, scheman, rutiner eller vad vi nu ska kalla det, för hur det brukar gå till när man handlar mat.Filosofen Simon Critchley menar att skämt är anti-riter. Skämten pekar på, synliggör riterna, och plötsligt kan vi se dem, se strukturen bakom. Ett skämt kan också peka på när något eller någon bryter mönstret, bryter rutinen och inte uppträder som förväntat. Critchley tänker att skämtet är ett slags antropologiskt inverterad spegel av samhället. Om vi kan förstå vad man skrattar åt i en särskild kultur, i ett särskilt samhälle, i en särskild grupp, då kan vi förstå hur det samhället, kulturen, gruppen fungerar, menar han. Det är därför humor är så svårt att översätta. Och det är därför humor är det absolut sista man greppar när man lär sig ett nytt, främmande språk, när man kommer till ett nytt land.En riktig komiker, menar Critchley, är en modig människa, en sådan som vågar se vad publiken skyggar undan ifrån. Som vågar se och säga vad som skrämmer eller sårar dem, eller kanske vad de innerst inne längtar efter. Ett sådant skämt kan frigöra oss, göra att vi får syn på oss själva och omvärlden.Trots att humor ofta är lokal och specifik för det enskilda samhället, landet eller gruppen man befinner sig i så, så började det i och med sociala medier uppstå en viss typ av global humor. Jag tänker framför allt på de otaliga Trump-skämt som formligen översvämmade nätet. Bilder med korta texter som "Orange is the new black" eller "Who wore it better" där Trumps frisyr jämförs med de ljusgula, små hårliknande testarna som kommer från toppen av en majskolv.Eller alla oräkneliga skämt rörande den klassiska bild där Trump, omgiven av åtta, nio män, skriver på ordern om att stoppa federalt stöd till organisationer om de så bara informerar om abort. I någon av skämtbilderna så får man istället för att se Trump hålla upp abortordern se honom rita från siffra till siffra i en målarbok gjord för barn. På någon annan skämtbild håller han i en teckning av en katt som ser ut att vara gjord av en tvååring.Ett tag funderade jag på om de där skämten egentligen är så bra. Om de inte bara är meningslösa cynismer som visserligen ger oss ett tillfälligt andrum, en temporär respit, men inte förändrar någonting alls i grunden. Att vi bara fortsätter gå mot galgen efter vår korta oneliner, som i Freuds skämt: "Veckan började ju i alla fall fint!"För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss.Men sedan insåg jag att det där lilla andrummet, den där respiten kanske är nödvändig just för att orka göra något. Vi ser på världen, vi ser vad som händer och måste i en liten stund få känna att det är så sjukt att det är skrattretande, att det är så otroligt dumt och vidrigt att man bara måste skratta. Precis som på den där begravningen, där vi skrattade till en stund för att orka. För att få en liten paus i den ångestfyllda, depressiva stämningen. Det är befriande och upplyftande som Freud sa.För humorn är inte bara en ypperlig försvarsmekanism som skyddar oss mot psykisk smärta. Den får oss också att se världen i annat ljus, se strukturen vi är intvingade i, riterna. Och genom det kan vi plötsligt agera på ett annat vis. För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss. Och då är skämtet något mycket, mycket större, än bara ett skämt.Jenny Jägerfeldpsykolog och författare

I Spanarna varnar Niklas Källner för hur du kan råka få din förmånliga ränta bortskojad på banken, Katarina Barrling sia om en upp och nervänd men ack så ljus värld, samt Per Naroskin förklara hur vi tillsammans med framtidens antimentorer övervinner all avskräckande AI genom att bejaka vår mänskliga rätt att misslyckas! Programledare för Spanarna i P1 är Kattis Ahlström. Varmt välkomna in i radiovärmen med oss! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Spanarna synar samtiden och tolkar aktuella trender som kan bli avgörande för vår framtid.I veckans panel i Spanarna 20 september:Niklas Källner - författare och tv-profil: Ränta på skrattet!Katarina Barrling - statsvetare och docent i statsvetenskap: Se på världen upp och ner!Per Naroskin - psykolog och författare: Våga tröttna!Spanarna i P1 – programmet görs av:Programledare är Kattis AhlströmProducent: Ronnie RitterlandTekniker: Stina FagerbergMusikredaktör: Berit NygrenSpanarna i Sveriges Radio P1 är ett underhållningsprogram och en podd för dig som är nyfiken på vad vi har att vänta av framtiden på gott och ont och gärna hör det spekuleras om detta med glimten i ögat.Spanarna sänds direkt i P1, fredagar klockan 15.04 och med repris på lördagar klockan 9.03. Programmet släpps som podd, fredagar i Sveriges Radio Play.

Vad ku... eller? FÅR jag uppfatta det där som kul... eller måste jag kväva skrattet och bita ihop tänderna så att inget leende lyckas visa sig på mitt ansikte? Fort, jag måste se hur resten reagerar! Är det nån som ser besvärad, arg eller kränkt ut? Är det politiskt korrekt att skratta åt detta eller inte? Jäklar! Skrattet håller på att explodera inom mig! Jag måste hitta någonstans där jag kan släppa ut det! Ska det verkligen vara så här? Ja, SKA det verkligen det? Missa inte det här programmet!I Verklighetscheckens fall, så är det inte bara den politiskt korrekta pekpinnen som håller tillbaka glädjen och skratten. Att lägga jobb på dessa program för att få till programmen så bra som möjligt, och upptäcka vid månadsslutet att få har plockat upp mobilen och swishat för att visa tummen upp för fler poddar, håller ju leendet borta från läpparna. Din gåva här och nu avgör om vi ska få möjligheten att fortsätta i maj:Swish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaApril rusar fram, och vi är framme vid månadens näst sista lördag, den 20 april 2024. Elisabeth och Lennart gör comeback för att ta sig ann dessa ämnen:* Våra skratt kvävs när humorn dräps.* Komplimang = "Äckligt språkbruk och värderingar."* Tantens telefon förvandlas till en slemmig, lurendrejande parasit.* Hyckleriet från mannen som fejkade sig ur värnplikten, och vill skicka våra unga istället.* Är den "maskulina transan" verkligen nöjd med sitt utseende?MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Elisabeth Engman & Lennart "Biffen" Matikainen VI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:SER DIG VARJE DAG - OVETANDES OM ATT VARA IAKTTAGENhttps://www.spreaker.com/episode/ser-dig-varje-dag-ovetandes-om-att-vara-iakttagen--59448236Alla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM: 27 april 2024.Du hittar även Verklighetschecken här:PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoRUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134iTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLEDeath Like Mass - Sorcery Unbridledhttps://www.youtube.com/watch?v=4Ci-7P-8PZo&ab_channel=BlackMetalPromotionELISABETHRuPaul's Drag Racehttps://en.wikipedia.org/wiki/RuPaul%27s_Drag_RaceLENNARTQueen of the Southhttps://www.imdb.com/title/tt1064899/

Ted och Kaj talar om språkets begränsningar. Kaj har begravt sin farmor och Teds hus börjar ta form.

Idag är Mackan tillbaka och vi pratar Gud och humor och speciellt om hans bok, Jakten på det försvunna skrattet – som för övrigt verkar finnas hos Arken bokhandel: https://www.arken.se/jakten-pa-det-forsvunna-skrattet-en-komiker-soker-en-skrattande-gud  Har Gud humor? Får man skämta om allt? Finns kristen humor? m.m. Som vanligt - gilla och dela gärna avsnittet på sociala medier och till vänner, samt följ podcastens Facebooksida https://www.facebook.com/Gudpunkten  och Blogg https://gudpunktenpodcast.blogg.se/  Skriv gärna dina funderingar och kommentarer antingen i kommentarsfältet under avsnittet på Facebooksidan eller kommentera på bloggen   Intro och outtro-musik: Lasse Ohlsson

När vi skrattar glömmer vi oss själva för en stund och då mår vi bättre. Skrattet representerar också något spontant, ohämmat och levande. Jim Carrey - freedom from concern: https://www.youtube.com/watch?v=67937sghjNY Sam Kinison: https://www.youtube.com/watch?v=PRbnTNL4UAM Phineas Gage: https://www.youtube.com/watch?v=oOkISlxST38 IJWTBC: https://www.youtube.com/watch?v=LezJbIdw9Fg Penn Jilette om Trump: https://www.youtube.com/watch?v=XMnTZdPGkKw The Office UK bloopers: https://www.youtube.com/watch?v=qjuc3vqudwg Thor Ragnarök intervjuer: https://www.youtube.com/watch?v=1dttiRSEPCU Drunken master Jackie Chan: https://www.youtube.com/watch?v=74OBuMA2qEk Chögyam Trungpa och crazy wisdom: https://www.youtube.com/watch?v=M76ChDJamDw Jesuscitat: https://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteusevangeliet+18%3A3-5&version=SFB15 "Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket." Andlighet på olika plattformar Youtube: https://www.youtube.com/@andlighet Apple podcasts: https://podcasts.apple.com/se/podcast/andlighet/id1603002647?l=en Google podcasts: https://podcasts.google.com/feed/aHR0cHM6Ly9hbmNob3IuZm0vcy83OGI5MjVmOC9wb2RjYXN0L3Jzcw Spotify: https://open.spotify.com/show/5CIB4x6sOyceoxShQvnKpZ?si=Hyo1wvOqTqCIKj5-BIXowQ

Hahaha...!!! Skratt kan kännas glatt och smittande. Andra skratt uttrycker t ex nervositet. I Språket om humor i vardag och offentlighet samt humorns roll i maktspel. Jodå, det blir även en del skratt! Veckans språkfrågorÄr pappaskämt en modern företeelse, vet man vilket som var det första kända pappaskämtet?På vilka sätt kan man försöka utöva makt genom humor?Finns det tecken på att kvinnliga komiker har blivit mer accepterade idag än för 10-15 år sedan?När det gäller humor är det lätt att associera till offentlig komik t ex på scen eller i tv. Men vilka funktioner kan humor och skratt ha i vardagliga samtal bekanta emellan?Vad händer när någon försöker vara rolig, på en scen eller i vardagslivet, men ingen skrattar?Vad betyder ordet vits?Vad är "språkvetarförklaringen" till varför det kan uppstå humor i en ordvits?Är det sant att göteborgare håller ordvitsandet vid liv?Det finns många olika sorters humor, som slapstick, satir, parodi m m. Finns det viss typ av humor som ses som "finare" än annan?Finns det språkligt baserad humor som är universell, eller är verbal humor begränsad till t ex vissa regioner och språkområden?Språkvetare Ylva Byrman, universitetsadjunkt i svenska vid Göteborgs universitet.Hanna Söderlund, humorforskare och lektor i svenska vid Umeå universitet.Programledare Jens Möller.

Fördomsbonanzan fortsätter, denna gång om urologer. Vi avfyrar det längsta skrattet i poddhistorien. Christian har varit på återträff med läkarlinjen. Totte har en vision om hur hans karriär ska ta fart. Och så kollar vi gängets kunskaper om kändisar och deras sjukdomar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

I dagens avsnitt fortsätter vi på förra veckans tema "investera en klumpsumma på en gång eller sprida ut den över tid?". Vi tar däremot en annan approach och leker med att vi vet exakt vilket datum marknaden bottnar och kan därmed spara pengarna i kontanter till den dagen, och undersöker om det slår regelbundet månadssparande. Samtidigt handlar avsnittet även om en av de risker som vi har noll kontroll över - den så kallade "sequence-of-returns"-risken. Det vill säga vilken ordning som vi får våra "avkastningsår". Som vanligt i denna serien tar vi avstamp i Nick Magiullis bok "Just. Keep. Buying." och diskuterar, försvenskar och fördjupar resonemangen. Särskilt resonemanget hur meningslöst det är att sitta och vänta med pengar på sidlinjen i väntan på en krasch att investera i. Vidare är även "sequence-of-returns"-risken är en av de risker som vi har noll kontroll över och som tyvärr påverkar vårt sparande väldigt mycket. Särskilt viktig är den för dem som går i pension eller vill sluta jobba enligt t.ex. FIRE. Om vi nämligen har t.ex. 20 års avkastning med en genomsnittlig avkastning om 7 procent per år, så spelar det stor roll hur om vi har de positiva åren först eller sist i 20-års perioden. Beroende på vilken ordning som avkastningsåren kommer, har stor påverkan på både slutsumman och mängden pengar man kan ta ut innan de tar slut. På det sättet kommer t.ex. de 10 absolut viktigaste avkastningsåren, för mig som är född 1981, vara mellan 2045 - 2055. Dvs, decenniet precis när jag går i pension. Bra år i början och allt är magiskt, dåliga år i början och pengarna kan ta slut tidigare än man tror. I avsnittet simulerar vi det genom att ta fram en serie om 20 år med olika slumpade avkastningar. Sedan gör vi exemplet extremt genom att sortera avkastningsåren från största till minsta och vice versa. Det blir tyvärr stor skillnad - precis som en pensionär som gick i pension 1973 fick slut på pension efter 23 år, medan en pensionär som gick i pension året efter, 1974, kunde leva på exakt samma belopp i över 35 år. Vi diskuterar även lösningen till det här problemet som ligger mycket i att redan nu planera för flexibilitet. Flexibilitet i bl.a. - hur mycket man sparar genom åren - när i tiden man behöver välja att gå i pension - kombinationen av jobb och pension - i hur mycket pengar man tar ut till utgifter - allokering i portföljen Detta är för övrigt samma anledning till att vi rekommenderar att spara till flera barn i en pott istället för separat. Då drabbas de nämligen inte av sequence-of-return risken på samma sätt som t.ex. jag (född 1981) och min bror (född 1985). På samma sparande om 1 000 SEK/mån hade jag fått 3+ Mkr och han mindre än 1 Mkr. Just på grund av hur avkastningen fördelade sig mellan 1981-1999 respektive 1985 - 2003. Vi hoppas att du uppskattar avsnittet och att det ger lite tankespjärn och inspiration.

Sex av oss nio vid bordet har flytt kriget i Ukraina och lämnat män, föräldrar och släktingar kvar. Om Pernilla Josefsson:Pernilla Josefsson är journalist och arbetar med samhällsjournalistik. Hon har belönats med en guldspade för grävande journalistik och gett ut tre barnböcker. Men oavsett vad hon gör är drivkraften den samma: nyfikenhet för andra människor oavsett var de befinner sig.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Få böcker har påverkat det västerländska tänkandet så mycket som Bibeln. Det är ingenting man skrattar bort. Ändå finns ju humorn hela tiden där. Maria Küchen funderar på vem som skrattar åt vad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Har du hört den där om när Jesus skulle rädda en äktenskapsbryterska från stening? Jesus sa: "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen." Genast kom en sten flygande och träffade den stackars äktenskapsbryterskan mitt i pannan, och Jesus vände sig ilsket mot folkmassan och fräste: "Alltså ibland blir jag bara så trött på dig, mamma."För att tycka att det här skämtet är roligt, måste man veta att jungfru Maria bland kristna anses vara den enda människan utan synd, bortsett från Jesus då. Skämtet är med andra ord rätt så internt kristet. Det fyller ett par av de funktioner som humor alltid har haft att skapa en känsla av gemenskap genom samförstånd, och en avslappnad stämning genom avdramatisering av det högstämda. Och det belyser att vad som är "roligt" alltid beror på sammanhanget. Det spelar helt enkelt roll vem som skämtar om vad, och när det skämtas.Jag tänker på skämtet om steningen det är en stening som ju i evangeliet aldrig ens börjar, eftersom alla människor utom Jesus och hans mamma är syndare när jag läser "Gudomliga komedier" av den systematiska teologen Ola Sigurdson. "Gudomliga komedier" är en historisk och filosofisk studie i tre band om humor, subjektivitet och transcendens. Men Gud och humor är långtifrån det enda som Sigurdson avhandlar. Och hans åtskillnad mellan humor som sympati och humor som antagonism, kan tillämpas på all slags skämtsamhet. Det är som bekant skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon.När de romerska soldaterna i evangeliet häcklade och skrattade åt den döende Jesus på korset, så var deras humor maximalt aggressivt antagonistisk. Många vill nog inte ens kalla det för humor. Men man ger en förskönad bild av människan om man blundar för humorns mörkersida. Hånskrattet är också ett skratt, och när mobbare påstår att mobboffer saknar humor så menar de allvar de tycker själva på riktigt att deras mobbande är kul.Gycklandet i samband med korsfästelsen är ett extremt exempel på aggressivt antagonistisk humor. Men antagonistisk humor kan såklart också vara helt varmt godartad. Du har kanske själv varit med om hur förälskade par retas rätt så hårt med varandra. Hos Martin Luther, som var roligare än somliga tror, slår den antagonistiska humorn ibland över i grova påhopp, men Luther kan också vara kvick.I en ironisk uppräkning av vilka reliker som katolikerna ännu saknar, nämner han "två fjädrar och ett ägg från den heliga Anden". Den storslaget mäktiga Heliga Anden framstår plötsligt som en flaxande värphöna. Luthers lustighet är ett typexempel på vad Sigurdson kallar inkongruent humor något storslaget förs samman med något lågt och lite löjligt som det faktiskt liknar. Både den heliga anden och hönan kan ju flyga.När Luther drev med den romersk-katolska kyrkan levererade han med andra ord inte enbart skatologiska skämt bajshumor, för att tala folkspråk. Bajshumor, ironi, kvickhet, fars, antagonistisk humor och godmodigt skämtande för att skapa samhörighet, det vill säga humor som sympati allt det här finns det exempel på i Bibeln. Det är svårt att inte se humorn i Jonas bok ni vet, profeten som sväljs av en stor fisk. Och svart humor blixtrar till i bland till och med i Jobs bok, där en maximalt drabbad människa grälar med Gud om varför han måste vara med om allt detta förfärliga.Utan galghumor skulle det bli ännu svårare för människor att uthärda det outhärdliga. Kanske bidrar det till att galghumor är ett väsentligt inslag i den judiska humorn. Där saknas inte heller självironi, som i anekdoten om tre rabbiner som grälar vid en flod. "Det är jag som har rätt", säger den första. "Gud kommer att visa det genom att låta bladen falla av trädet där borta." Genast faller bladen av trädet, men de två andra rabbinerna tycker inte att det håller som bevis. "Gud kommer att visa att jag har rätt genom att vända flodens lopp", envisas den första rabbin. Genast börjar floden strömma åt andra hållet, men hans två antagonister avfärdar även det. Då kommer en tordönsstämma från himlen: "Det är den förste rabbin som har rätt!" De två andra rabbinerna svarar med en mun: "DU ska inte lägga dig i!"Här skrattas det inte åt det heliga humor som antagonism. Det skrattas med det det är humor som sympati. Att skratta åt det heliga är både tillåtet och nödvändigt, men att skratta med det heliga är också fullt möjligt, och helig dårskap är en uråldrig del av de stora religionerna. Portalfigurer inom den islamiska sufismen drunknar i skratt, kärlek, vin och Gud. Aposteln Paulus talade om vikten för en kristen att vara en "dåre inför världen". Heliga dårar genom tiderna har gycklat med makten, och Paulus tankar om helig dårskap togs upp av Martin Luther, som dessutom presenterade skrattet som en kur mot melankoli.Ola Sigurdsons ambition i sin humorstudie är inte att själv vara rolig, men han bjuder på ett långt pärlband av fun facts visste du att den romerske kejsaren Heliogabalus var den förste kände västerlänningen som roade sig med pruttkuddar? Främst tar han dock begreppet "humor" i bruk på avancerad filosofisk nivå. Den systematiska teologin saknar skarp gräns mot filosofin och den systematiska teologen Sigurdson tar humor på allvar.Humor är en allvarlig sak inte minst när människor antagonistiskt skrattar åt en förtryckande övermakt. De maktlösas antagonistiska humor blir en överlevnadsstrategi och ett vapen. Och att skämta aggressivt antagonistiskt uppåt har alltid varit snyggare än att göra det neråt. Det är inte bevisat att Jesus hade humor det sägs aldrig i evangelierna att han skrattade men hans förkunnelse kom underifrån och riktade sin kritik uppåt. Därför blev den lika farlig som satirisk humor kan vara i en diktatur.De första kristna betraktades verkligen som dåraktiga av omvärlden. Det speglas bland annat i den första kända avbildningen av Kristus på korset, satirisk romersk graffiti där han avbildas som åsna."Inkarnationen", skriver Sigurdson, "alltså Guds människoblivande i Kristus, är en absolut paradox och därför är kristendomen enligt filosofen och teologen Sören Kierkegaard den mest komiska av religioner". Jag tänker medan jag läser Sigurdsons storverk till studie, att Jesus kanske tog den aggressivt antagonistiska humorn i bruk genom att låta den vändas mot honom själv. Han gjorde sig till den som det skrattades åt. Så kanske var Jesus själv kristendomens första heliga dåre. Och kanske behövs fler heliga dårar som häcklar makten i vår tid. Kristendom, precis som humor, har aldrig klätt i makt. Den fungerar bara när den ägs av, och upprättar, de utskrattade och maktlösa.Maria Küchen, författare och skribentLitteraturOla Sigurdsson: Gudomliga komedier humor, subjektivitet, transcendens. Glänta produktion, 2021.

Handbollsspelare stoppas från att tacka varandra efter matchen, bordeller får bara erbjuda sex "bakifrån" och massa andra galenskaper som coronarestriktioner. Vi kan och måste skratta åt det! Inlägget 5. Skrattet som vapen och försvarsmekanism dök först upp på Radio Svegot.

Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet. De två herrarna synade mig från topp till tå. Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt (lång paus) ..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras! De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var mitt! Men är det verkligen drömjobbet att vara clown, komiker yrkesmässigt reta till skratt? Historikern Peter K Andersson ställer frågan i boken Komikerns Historia. För vad händer när rampljuset slocknar? Drar sig komikern tillbaka till en värld av ensamhet och introspektion? Följande episod anges vara autentisk: En djupt deprimerad och livstrött man besöker doktorn. Denne ämnar skriva ut ett recept men får en idé och säger: Gå och se på clownen Grimaldi! Ni kommer att gå därifrån mycket gladare. Patienten suckar. Det är jag som är clownen Grimaldi. Grimaldi förändrade clownens skepnad för alltid. Det började i London 1806. Han framträdde som harlekin, men överraskade alla genom en helt ny kreation: Grälla färger, djärva mönster. Det vitsminkade ansiktet pryddes med tjocka röda läppar. Ja, Grimaldi skapade cirkusclownen och blev omåttligt populär, men hans barndom och vuxna liv var dystert och vemodigt, så han kom att bli sinnebilden för den melankoliske komikern. Fast det är konkurrens om den titeln. Max Linder filmens första världsstjärna, liksom Robin Williams - suiciderade. Den manodepressive Spike Milligan, en förebild och föregångare till Monty Pyton, for titt som tätt till psykiatriska kliniken. Lyckligt ovetande om sådant for jag ner till München för att bli clown på anrika Cirkus Krone. Den vita rocken ersattes av en harlekin-kostym med klingande bjällror på huvudet. Jag och fem andra clowner skuttade över en gammaldags plint, fastnade, krockade, snubblade, tappade byxan, fick lavemang. Kort sagt ett klassiskt clown-nummer. Artistgruppen hette Humbugs, ett passande namn, för clowner bör misslyckas med det mesta, te sig betydligt dummare än sin publik. Det var vi bra på. Cirkuspubliken kunde bokstavligt se ner på oss från sin läktare. Våra stunttrix, snubblingar och fall nådde oanade höjder och bottnar. Botten på cirkusen, dvs cirkusgolvet var hårt och kunde bli snorhalt. Björnurin och papegoj-spillning från tidigare nummer gjorde det geschwint att dratta på ändan. Visst kunde det vara smärtsamt men publikens skratt fungerade likt morfin. Publikens skratt fungerade likt morfin. Några decennier senare frågar jag mig: Hur kom det sig att jag beredd att växla läkaryrkets status och pålitliga lönekuvert mot clownens lågavlönade, kringflackande och frakturbenägna syssla? Vad var det som lockade? Svaret är nog skrattretande. Ja, nu menar jag det bokstavligt: skrattretandet det som främst lockade var faktiskt lusten, förmånen, glädjen av att framkalla skratt! Då reser sig frågan - Vad är skratt egentligen? Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Schopenhauer, Darwin, Freud har tacklat frågan, dock utan större framgång. Aristoteles hade fel. Skratt är inte unikt för människan. Schimpanser producerar skratt såväl när de kittlas som när de leker. Fast, skrattande schimpanser låter helt annorlunda än oss, producerar betydligt glesare skrattljud - ett enda skrattljud per utandning och inandning. Ha--Ha--Ha--Ha. Även råttor producerar skrattliknande ljud. Det var evolutionen av vår två-fota gång som liksom frikopplade det mänskliga skrattet från andningen. Bröstkorgens muskler var inte längre oumbärliga vid förflyttning. Detta möjliggör ett mycket snabbare tempo. Det finns två typer av skratt. Det spontana, "ärliga" känslodrivna skrattet brukar kallas Duchenne-skratt. När andra primater än människa brister ut i skratt handlar det alltid om Duchenne-skratt, alltså den ofrivilliga, "ärliga" sorten. Den andra skratt-varianten, det viljemässigt utlösta skrattet kan blott människan leverera. Skrattet har stor social och känslomässiga kraft, och skratt fyller helt olika funktioner i olika situationer. Att skratta åt någon vid fel tillfälle kan utlösa mord, att skratta med någon kan förena, skapa sammanhållning, rent av rädda livhanken i en hotfull situation. Skrattar många samtidigt kan det uppstå något magiskt. Det har clownerna i Humbugs och förstås många andra komiker fått uppleva. Samspelet, timingen med övriga aktörer, och viktigast av allt - publiken. Att skratta gott a la Duchenne - skänker samhörighet! På en cirkus är publikhavet nära, sinnena alerta, och reaktionerna omedelbara. Dessutom, ekvilibristiska musiker bevakar clownens krumsprång, blåser i trumpeten, slår till cymbalen i rätt millisekund. Det liksom böljar fram - musik, applåder, skrattsalvor, andningsrörelser. Artister, musiker och publik, barn som gamla, bildar som en stor synkroniserad organism. Att skratta gott a la Duchenne - skänker samhörighet! Mycket av denna sinnlighet, synkroni och närhet har gått förlorad i dagens komik. Den klassiska clownen finns i bästa fall på barnsjukhuset, men förknippas främst med skräckfilmer som Jokern. Komikern sitter i TV-soffan, eller skämtar via Youtube, fjärran från sin publik. Den postmoderna komikern drattar ej på ändan, nej hen står upp. Trots att självironin är betydande, så tycks stå upp-artisten ändå liksom vara smartare är sin publik. Och där lurar en fara: Med en förtjust publik, blir komikern till det yttre lik en predikare, men en sann komiker behöver snarare vara predikarens motsats. En komiker som tar sig själv på för stort allvar glider lätt in i predikarrollen, och humorn brakar samman. Så, kära stå-uppare: Om du blivit en förkunnare - om din humor gått i stå. Några små tips. Pröva gärna bjällror i hatten, eller varför inte vitmålade kinder, stora röda läppar, grälla färger, djärva mönster. Matz Larsson Referenser: Komikerns Historia av Peter K. Andersson, Natur och Kultur, Falun, 2020 Provine RR. Laughter as a scientific problem: An adventure in sidewalk neuroscience. J Comp Neurol. 2016 Jun 1;524(8):1532-9. doi: 10.1002/cne.23845. Epub 2015 Sep 24. PMID: 26131571.

Denna veckan har Carin precis utfört yoga-positionen Plogen på ett oväntat ställe och Vivi delar med sig av sina fotbollsreflektioner. En nyhet avslöjas och frågan om varför man, hur mycket plats det än finns, ändå alltid får trängas med någon annan ställs och diskuteras. Veckans sanning: "Vad samlade ni på när ni var små?". Diskutera gärna avsnittet på Instagram hos @mammasanningar & @dasilvacarin

Hon halkade in i riksdagen på ett bananskal och blev kvar där. Forskning ligger agronomen varmt om hjärtat, liksom forskarnas villkor, som hon menar måste bli bättre för att attrahera talangerna. Life science, miljö och klimat brinner hon särskilt för. Skrattet ligger hela tiden nära och är något av ett livsmotto för henne.

Coronakrisen blev en käftsmäll för landets kulturarbetare. Plötsligt försvann alla jobb. Men då fick underhållaren Jacke Sjödin en idé. Kan man skämta om coronan? Så föddes iden - till coronalåtarna. (Programmet sänds i fm senare i vår) Den 31 januari år 2020 bekräftades det första fallet av covid-19 i Sverige. Då kunde vi knappt föreställa sig hur resten av året skulle bli. Sedan kom restriktionerna om max 50 personer i publiken, vilket gjorde många av landets kulturarbetare arbetslösa. Men när underhållaren Jacke Sjödins kalender avbokades i ett rasande tempo fick han en idé. Länge hade han haft en postit-lapp på sin anslagstavla. Gör en nätgubbe nu stod det. Men kunde man verkligen skämta om en sjukdom med så allvarliga konsekvenser? Jacke började producera låtar om fenomen kring coronan. Om hur vi bunkrade toapapper, umgicks digitalt, jobbade hemifrån och om de dagliga presskonferenserna från Folkhälsomyndigheten, alla tonsatta med kända melodier. Men när han släppte den första låten hade han ingen aning om vad som väntade bakom kröken. Programmet är gjort av Peter Gropman, Iris media, 2020. Peter.gropman@irismedia.se Medverkande: Jacke Sjödin, underhållare Meta Roos, artist Helen Sjöholm, artist Hervor Sjödin, Jackes mamma Maria Nilsson, tillförordnad teaterchef Reginateatern Anne Rosendahl, sjuksköterska intensiven Akademiska sjukhuset

"Berlin Alexanderplatz" är en myllrande roman som blev en kultserie på tv och nu en prisbelönt film med handlingen förflyttad till nutid. Författaren Ulrika Kärnborg söker efter kärnan i en klassiker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Rainer Werner Fassbinder talade gärna om kärleken som kärnan i sitt filmskapande. Han gick så långt att han påstod att han funnit nyckeln till sin övertygelse i Alfred Döblins 20-talsroman Berlin Alexanderplatz. Vid några minnesvärda tillfällen, skrev han, hade den räddat hans liv. Det var i tonåren; den blivande regissören kämpade med sin homosexualitet, och Döblins blåögda huvudkaraktär Franz Biberkopf gav Fassbinder någon att identifiera sig med. Jag förstod aldrig det där, sade skådespelaren Hanna Schygulla långt senare i ett samtal med författaren Susan Sontag, men han hade kommit på att kärlek utan direkt mening, och utan syfte, låg nära hans ideal. Kärlek utan ett syfte. Det är i förklädnad en annan version av den gudomliga och mänskliga kärlek som beskrivs i Första korintierbrevet. Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt. Vid en ytlig läsning av Döblins myllrande epos, är det svårt för mig att uppfatta det som en roman om osjälvisk kärlek. Berättelsen startar med smågangstern Franz Biberkopfs symboliska återfödelse efter sin tid på fängelset Tegel i Berlin. Åren bakom galler har gett Franz en läxa. Väl i frihet vill han ändra sitt liv och förbättra sin moral. Han strävar efter att bli ein anständiger Mensch, men det visar sig vara svårt. Trots goda föresatser, vandrar Franz mellan prostituerades dragiga hyresrum och billiga pilsnerkaféer, och klarar nätt och jämt att knoga sig fram med småjobb. Skrattet som ibland strömmar ur honom som smattret från en automatkarbin, ljuder allt mer glädjelöst. Mentalt lever han kvar i Bismarcks och den tyska kejsarmaktens tysknationella tänkande, det som senare ytterligare förråas av nazisterna. Bristen på fingertoppskänsla får honom att på en krog full av kommunister, stämma upp kejsarväldets gamla paradsång Der Wacht am Rhein. Inte ens romansen med den hjärtegoda Mieze, som delar Franz naiva öppenhet inför världen, slutar lyckligt. Mieze låter Franz bli hennes hallick, och efter det ödesdigra beslutet går hon snabbt mot sin undergång. Om det finns en underberättelse om villkorslös kärlek i Berlin Alexanderplatz handlar den om relationen mellan Franz och småtjuven Reinhold. Den svekfulle vännen är en Mefistofeles. Han ljuger, bedrar och drar sig inte för att försöka mörda Franz, som fortsätter att hysa blind tilltro till sin förgörare. Det är en kärlek som mest liknar underkastelse. Parallellen till tyska medborgares ödesbetingade lydnad i  ett samhälle som håller på att ruttna inifrån, är lika kuslig som Döblins sätt att förebåda den apokalyps som väntar med det nazistiska maktövertagandet. Just individens maktlöshet är något som den afgansk-tyske filmregissören Burhan Qurbani tar fasta på i sin nytolkning av Döblins roman. Till skillnad från Fassbinders mästerverk, utspelar sig hans Berlin Alexanderplatz i vårt eget 20-tal. Franz Biberkopf blir immigranten Francis från Guinea-Bissau, som försöker finna sin plats i ett vinterkallt Berlin. Utan vare sig identitetshandlingar eller arbetstillstånd kämpar han för att hålla huvudet över vattenytan. Vreden över de omänskliga arbetsförhållanden som råder för papperslösa flyktingar, försätter honom i en svår situation. Lika lite som Döblins Franz förmår han kontrollera sina känslor, eller styra sina handlingar efter de rasistiska påhopp han ständigt utsätts för. När han av den karismatiske Reinhold, en knarkhandlare med psykopatiska drag, får ett erbjudande att tjäna snabba pengar, dras han sakta men säkert ned i en tungt kriminell värld. Francis Berlin är olik den stad som möter oss i romanen, som delvis är konstruerad som ett skitigt, socialt kollage med inkorporerade textsnuttar från tidningsartiklar, sportreferat och väderleksrapporter. Döblin uppfattar Weimar-Berlin som en mytiskt myllrande modern plats som Upton Sinclairs Chicago eller James Joyces Dublin, men samtidigt en stad som fortfarande är provinsiell, och som därför lider av både växtvärk och rotlöshet. Därigenom blir den också en berättelse som bär på något universellt, och det är därför den har inspirerat till mästerverk. Döblin kallade mycket riktigt sitt Berlin för Brandenbergs Nineveh, med en anspelning på Assyriens forntida huvudstad. Quarbanis film vill kasta ljus över marginaliserade grupper av invandrare från Afrika söder om Sahara. Han gör Francis till representant för ett namnlöst proletariat, en del av den tyska vardagen men ändå osynlig. Platserna han rör sig igenom fabrikerna, nattklubbarna och bakgårdarna ter sig märkligt anonyma, de kunde ligga i vilken europeisk storstad som helst. Poängen är att den fysiska staden inte spelar någon roll, det är ett tillstånd Quarbani vill gestalta. Filmens flyktingar lever i en parallell verklighet. Hur mycket de än kämpar klarar de inte att krossa den osynliga glasruta som skiljer dem från oss. Franz och Francis hade nog ändå, om de fått möjlighet att träffas, förstått varandra. För de tyskar som överlevde första världskriget, hade världen gått under. De tvingades, liksom våra dagars flyktingar i EU-zonen, till inre exil. Vid krigsslutet stod Tyskland på gränsen till revolution och inbördeskrig, och snart följde olyckorna hack i häl: Spartakistupproret 1919, nazisternas första kuppförsök i München 1923 och mordet på utrikesministern, Walter Rathenau, 1922. Till dessa politiska fasor kom massarbetslöshet och svält. Hur bevarar man sin anständighet i en oanständig tid, en tid som på förhand dömer ut en som människa? Det är en fråga som såväl Franz som Francis blir tvungna att förhålla sig till. Ändå lyckas Francis behålla en liten strimma av hopp. Den strimman rymmer en stark kärlek, som tar fysisk gestalt i den dotter av kött och blod som han avlar. För om Fassbinder var fascinerad av den masochistiskt färgade kärlek man kan känna för en person som inte älskar en tillbaka, går Burhan Qurbani ett steg längre. I hans filmversion älskar Francis inte en människa utan ett helt land: det Tyskland som kastar bort honom som en använd trasa. Det är en kärlek som inte söker sitt, som väcker löje och hat, men som till sist får sin belöning vid återföreningen med dottern. För jordens fördömda, de som övergett sitt hemland och inte tillåts finna ett nytt, knyts hoppet till nästa generation, till barnens förmåga att på grund av sina invandrade föräldrars genomgångna svårigheter, känna större empati med sina olycksbröder och systrar. Susan Sontag säger i anknytning till intervjun med Schygulla, att mötet med Fassbinders tevedrama för alltid förändrade hennes moraluppfattning. När hon i fortsättningen passerade en tiggare på gatan, kunde hon inte låta bli att föreställa sig att han var Franz Biberkopf, som satt där med utsträckt handflata och tiggde om villkorslös kärlek. Ulrika Kärnborg, författare och skribent

Vad väcker skrattet i dig?Om det nu är så att ett gott skratt förlänger livet, ja, du är det väl läge att börja skratta ännu mer. Hur många gånger skrattar du på en dag, tror du? När skrattade du senast och vad skulle få dig att skratta mer? Skrattet har mycket positiv inverkan på oss utan nämnvärda bieffekter. Så skulle du kunna tänka dig att skratta för dig själv, utan särskild anledning? Skulle du kunna tänka dig att skratta med andra, utan särskild anledning? Gör det dessutom någon skillnad om det är ett äkta skratt och ett fejkat? Och vad säger ni, är det läge att börja med Roliga timmen igen?Helt enkelt roliga reflektioner i dagens avsnitt: Skrattet God lyssning och glad fredagUlrika & Anette

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019. Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten rolig som en synonym till sann och konstnärligt fullödig. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter.  Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman. Långdikten Två dikter från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim det polska namnet på Auschwitz. Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Det finns gränser (överallt) är ett återkommande svar en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz. I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt! skriver han, för att på nästa sida understryka att: vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga. en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet. Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Det har sagts att Celan genom sina åtta diktböcker ställde frågan som motiverade Adornos svar. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål. Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen Förintelsen. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning: Kropparna kastades ut hastigt eftersom nya transporter anlände: kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring, och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar. Två dussin arbetare var upptagna med att öppna de dödas munnar med bräckjärn och ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar; på andra platser skar andra arbetare upp de döda för att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned. Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala. Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen: Centralperspektivet är viktigt; det är det som försvinner och världen ställs upp bit för bit i bredd med sig själv. Så är den här dikten gjord. Den ställer saker så att de blir lika stora och sedda som med egna ögon någonstans ifrån Beckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv. Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna: Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europas gulgrå          slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim.   Och nu är Auschwitz nämnt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv: Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner:                                                                      man måste återgå till det enda hederliga skrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte. Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig. Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden. Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli. Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt. Sara Abdollahi, kulturskribent och kritiker Litteratur Theodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951. Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007. Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004. Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992. Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman, (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen  3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999. Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson.  Rámus Förlag, 2013. Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Hör hela avsnittet här: https://www.svegot.se/2020/08/24/sverige-vaknar-1-september-2020/

Spanarna avsnitt 22 (ur Metropol) 1989-03-10: Jonas Hallberg: Det tyska skrattet. Helena von Zweigbergk: Dagens unga i föräldrarnas sentimentala fotspår. Jacob Dahlin: Svensk schlager måste tillbaka till rötterna. Programledare: Ingvar Storm och Niklas Levy. Spanarna har sänts sedan slutet på 80-talet och det här programmet är en sommarpodd ur Spanarnas arkiv!Vilka trender diskuterades då och vilka spaningar slog in? Här hör du ett av de absolut 25 första programmen ur Metropol från slutet av 80-talet.Spanarna avsnitt 22 (ur Metropol) 1989-03-10: Jonas Hallberg: Det tyska skrattet. Helena von Zweigbergk: Dagens unga i föräldrarnas sentimentala fotspår. Jacob Dahlin: Svensk schlager måste tillbaka till rötterna. Programledare: Ingvar Storm och Niklas Levy.INGVAR STORM OM DE 25 FÖRSTA PROGRAMMENMed stigande ålder kommer inte bara - förhoppningsvis - en viss mognad utan också ett överseende.Mycket av det som skedde i början, som genom åren kanske betraktats med ett generat leende (eller helst glömts bort) finner sin plats i den organiska utveckling man tycker sig ana i backspegeln och får därmed något försonande över sig.Jag vill gärna se de första halvårets program i det skenet. Ungefär som glimtar ur en experimentlaboratorium. Vi hade idén men svävade fortfarande på målet när det gällde tillämpningen.Detta är på intet sätt en kritik av panelen. Tvärt om! De var lysande och gjorde det bästa av de förutsättningar vi givit dem. Om det var några som svävade lite på målet så var det jag och Niklas. Men det ordnade upp sig med tiden.Premiärtrion (med en tredjedel av panelen var med på telefon (!)De tre första spanarna, Johan Helmertz, Staffan Dopping och Susanne Ljung inledde hösten 1988. I januari 1989 avlöste Jacob Dahlin, Jonas Hallberg och Helena von ZweigbergkSå, var så goda. Det var så här det började./Ingvar StormIngvar Storm - programledare och producent spanarna@sverigesradio.se

Spanarna avsnitt 22 (ur Metropol) 1989-03-10: Jonas Hallberg: Det tyska skrattet. Helena von Zweigbergk: Dagens unga i föräldrarnas sentimentala fotspår. Jacob Dahlin: Svensk schlager måste tillbaka till rötterna. Programledare: Ingvar Storm och Niklas Levy. Spanarna har sänts sedan slutet på 80-talet och det här programmet är en sommarpodd ur Spanarnas arkiv!Vilka trender diskuterades då och vilka spaningar slog in? Här hör du ett av de absolut 25 första programmen ur Metropol från slutet av 80-talet.Spanarna avsnitt 22 (ur Metropol) 1989-03-10: Jonas Hallberg: Det tyska skrattet. Helena von Zweigbergk: Dagens unga i föräldrarnas sentimentala fotspår. Jacob Dahlin: Svensk schlager måste tillbaka till rötterna. Programledare: Ingvar Storm och Niklas Levy.INGVAR STORM OM DE 25 FÖRSTA PROGRAMMENMed stigande ålder kommer inte bara - förhoppningsvis - en viss mognad utan också ett överseende.Mycket av det som skedde i början, som genom åren kanske betraktats med ett generat leende (eller helst glömts bort) finner sin plats i den organiska utveckling man tycker sig ana i backspegeln och får därmed något försonande över sig.Jag vill gärna se de första halvårets program i det skenet. Ungefär som glimtar ur en experimentlaboratorium. Vi hade idén men svävade fortfarande på målet när det gällde tillämpningen.Detta är på intet sätt en kritik av panelen. Tvärt om! De var lysande och gjorde det bästa av de förutsättningar vi givit dem. Om det var några som svävade lite på målet så var det jag och Niklas. Men det ordnade upp sig med tiden.Premiärtrion (med en tredjedel av panelen var med på telefon (!)De tre första spanarna, Johan Helmertz, Staffan Dopping och Susanne Ljung inledde hösten 1988. I januari 1989 avlöste Jacob Dahlin, Jonas Hallberg och Helena von ZweigbergkSå, var så goda. Det var så här det började./Ingvar StormIngvar Storm - programledare och producent spanarna@sverigesradio.se

Spanarna avsnitt 22 (ur Metropol) 1989-03-10: Jonas Hallberg: Det tyska skrattet. Helena von Zweigbergk: Dagens unga i föräldrarnas sentimentala fotspår. Jacob Dahlin: Svensk schlager måste tillbaka till rötterna. Programledare: Ingvar Storm och Niklas Levy. Spanarna har sänts sedan slutet på 80-talet och det här programmet är en sommarbonus ur Spanarnas arkiv! Vilka trender diskuterades då och vilka spaningar slog in? Här hör du ett av de absolut 25 första programmen ur Metropol från slutet av 80-talet. INGVAR STORM OM DE 25 FÖRSTA PROGRAMMEN Med stigande ålder kommer inte bara - förhoppningsvis - en viss mognad utan också ett överseende. Mycket av det som skedde i början, som genom åren kanske betraktats med ett generat leende (eller helst glömts bort) finner sin plats i den organiska utveckling man tycker sig ana i backspegeln och får därmed något försonande över sig. Jag vill gärna se de första halvårets program i det skenet. Ungefär som glimtar ur en experimentlaboratorium. Vi hade idén men svävade fortfarande på målet när det gällde tillämpningen. Detta är på intet sätt en kritik av panelen. Tvärt om! De var lysande och gjorde det bästa av de förutsättningar vi givit dem. Om det var några som svävade lite på målet så var det jag och Niklas. Men det ordnade upp sig med tiden. Premiärtrion (med en tredjedel av panelen var med på telefon (!) De tre första spanarna, Johan Helmertz, Staffan Dopping och Susanne Ljung inledde hösten 1988. I januari 1989 avlöste Jacob Dahlin, Jonas Hallberg och Helena von Zweigbergk Så, var så goda. Det var så här det började. /Ingvar Storm Ingvar Storm - programledare och producent  spanarna@sverigesradio.se

Skrattet fastnade i den hostande halsen: Vem av de här människorna skulle skicka mig i graven? Kristoffer Lieng skriver om sitt corona moment från utegångsförbudets Frankrike. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vårt tredje avsnitt och vi börjar känna oss mer bekanta med mikrofonen och varandra. Samtalen blir djupare och djupare.Martins resa till att skratta mer och Micke åker ut i rymden._________________________________________________________________________Lyssna, gilla, följ, prenumerera och ge oss feedback på:Facebook InstagramItunes Spotifysamtalmeddigpod@gmail.comKramMicke / Martin

Skrattet hänger som vanligt löst när glänsaren Caroline Aspenskog sladdar förbi. Den här gången hinner hon med en snabb rapport inför VM. 0:08:27 - Caroline in 1:10:12 - Caroline ut

Galenskaperna i Sverige fortsätter eskalera i allt ökande takt och idag orkar vi bara skratta åt eländet. Men vi skrattar inte ensamma. Till vår hjälp har vi Christoffer Dulny från bland annat Vita Pillret. Tillsammans diskuterar vi FIlipstads folkutbyte, som plötsligt inte räknas som "högerextrem myt" längre. Vi talar om Sverigedemokraternas passivitet där Dulny har en del personlig erfarenhet. Magnus läser en vacker dikt, Margot Wallström twittrar att "överhöghet" är ett hot mot demokratin och vi går igenom vad som hände på Linköpings universitet förra veckan då en påstått högerextrem vapengalning greps.

Ljudet av skratt. Förhoppningsvis välbekant, men vad vet du om det? I detta avsnittet dyker vi in i skrattets evolution, varför ett skratt låter som det låter, men också hur våra hjärnor analyserar skratt, fejkade vs riktiga skratt, djur som skrattar, ohörbara skratt, skrattepidemin i Tanzania och mycket mer! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den första söndagen i maj varje år är det Världsskrattdagen, och med anledning av det uppmärksammar Stina Wollter i Karlavagnen denna rörelse av muskler i söndagens Karlavagnen. Vad får dig att skratta? Är det vardagliga händelser, roliga historier, stå-upp, satir? Skrattar du för/åt dig själv i skogen, framför TV:n, YouTube-klipp eller helst tillsammans med andra? Skrattar du just nu mest med dina barn?  Vill du berätta om ett festligt missförstånd? Om en situation där det verkligen inte var läge att gapskratta men du bara inte kunde hålla dig? Vill du bjuda på en ordvits, en limerick eller något helt annat? Vad är det roligaste du vet? Vad betyder det för dig att kunna skratta över huvud taget? Och vilka skratt minns du mest? Ring Karlavagnen på söndag den 5 maj på nummer 099-110 90! Slussen öppnar kl 21.00, och föredrar du att mejla gör du det på karlavagnen@sverigesradio.se. Skicka med ditt telefonnummer om du vill bli uppringd! Programmet hörs kl 21.40-00.00.

I nästa avsnitt undersöker vi skrattet. Vi dyker in på den s.k. skrattepidemin i Tanzania. Vi tittar också närmare på om det finns ett universellt skratt, skrattets evolution, skratt som är ohörbara, hur vår hjärna analyserar skratt och vad som är skillnaden på ett fejkat skratt och ett riktigt skratt. Samt skrattets mörka sidor; om utfrysning, psykoser, sjukdomar och om skratt alltid betyder att något är roligt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I detta avsnitt pratar vi om något vi inte hade tänkt prata om och faktiskt egentligen inte ens ville prata om. Men i vågorna efter MeToo och alla berättelser där kvinnor behandlas illa känns det liksom nödvändigt att prata om det. Så detta är ett avsnitt utan skratt. Om kvinnomisshandel och omgivningens ganska veka stöd. Ett tungt avsnitt, men gjort av kärlek. Till alla.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, menar Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i april 2018. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   Det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. Läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen. Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet: Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Vi träffar Anki Lindström som arbetar med glädje! Skrattet har otroligt många hälsofrämjande effekter och är ett effektivt sätt att stresshantera. Dessutom hjälper skrattet till att skapa en bättre arbetsplats. In och lyssna. Varning för höga skratt.   Boka en vårboosten i Östersund. Ange Stresspodden i bokningen så får du en goodoebag på ditt rum […] Inlägget 72. Skrattet dök först upp på Stresspodden.

.

Vi rannsakar oss själva, pratar terapi - och Emilia har en plan för 2019... Säker stil med Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret - följ #säkerstil @sakerstil See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i april 2018. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Morgonandakten hålls av prästen och satirtecknaren Kent Wisti från Lund. Vi lever i en värld som är överfull av blå äpplen som väntar på att bli målade. Ur dagens andakt Text Psaltaren 37:2-6 Musik Visa från Utanmyra, Jan Johansson Det är vackrast när det skymmer, tonsatt dikt av Pär Lagerkvist. Musik Frida Öhrn och Bo Sundström Morgonandakten är en återutsändning. Producent Agneta Nordin Lokatt Media för Sveriges Radio Malmö liv@sverigesradio.se

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Aron Jonason brukar kallas Göteborgsvitsens fader. Författaren, psykoanalytikern och Göteborgsbon Ulf Karl Olov Nilsson tar hjälp av honom och Sigmund Freud för att försöka förstå alla goa skämt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1905 och unionskrisen mellan Sverige och Norge alltmer akut. Konung Oscar II:e var på sommarnöjet i Marstrand och muttrade indignerat för sin hovfotograf tillika Göteborgsvitsens fader Aron Jonason: Vad har egentligen det norska stortinget uträttat? Varpå Jonason replikerade: Stort inget! Ytterligare en annan sommar, som ofta i havsbandet med kryssaren Drott, frågar Konungen Jonason vad det är för fågel som flyger förbi och Jonason svarar: Ers Majestät, det är den mest musikaliska fågeln som finns. Vad menar Jonason? Jo, det är en Mozart (mås-art) Varpå konungen säger: Idag är Ni vitsig så att de blixtrar om et. Varpå Jonason svarar med sin mest famösa oneliner: Ja, blixtrar den ene så åskar den andre! Vad kan vi säga om dessa klassiska ur-göteborgsvitsar? Är de överhuvudtaget roliga längre? Vilka är egentligen de speciella kännetecknen för Göteborgsvitsen? Ja, alltså förutom givna figurer som Kålle och Ada, lustiga dialektala utfyllnadsord som änna, den förstärkande prefixet gôr, vokativet dô. Jo, vi bör nämna åtminstone några saker, dels att Göteborgsvitsen har en faiblesse för det ord- och ljudbaserade skämtet. Antingen klangvitsen, den som bara vrider lite på hur orden låter, den vi ibland med låneord kallar kalauer eller calembour och som i vitsteorin anses ha lägst status. Men också den mer avancerade ordvitsen, där ordens flertydighet används för att avslöja eller profitera på eller avdramatisera eller infiltrera en konflikt. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet kommunist drar jag till med anagrammet kumminost; Vi lägger också märke till att den Göteborgska vitsen ska födas, eller åtminstone ska se ut att födas, i ögonblicket. Göteborgsskämtaren kan förefalla street smart, slängd i käften, kan tjôta alltså. Men vad gäller Aron Jonason, göteborgshumorns storwitzir, så var flertalet av hans kvickheter sannolikt inte improviserade i vanlig mening utan listigt förberedda och liksom lagda på is. I hans 111 efterlämnade anteckningsböcker finner man många av de ordvitsar han kom att använda under åren. Förmodligen skrev han upp dem och räknade kallsinnigt med att kunna leverera när rätt tillfälle gavs. Jonasons kvickheter var vare sig känslomässigt intuitiva eller kognitiva konstruktioner, utan bestod av ett till hälften inövat lager av skämt som kunde låta sig bli funna i det plötsliga infallet eller under den perfekta omständigheten. De vilade där i det förmedvetnas humorlaboratorium i väntan på att plockas fram, deviser, rim, anekdoter, ordlekar. Jonason måste ha varit ett under av självdisciplin och han bör ha tänkt ungefär så här: Nästa gång kungen använder ordet kommunist drar jag till med anagrammet kumminost; nästa gång Direktör Dickson nämner yrket barnmorska så klurar jag ut något kul om morska barn; nästa gång vem-som-helst nämner ordet brottsmål så säger jag nåt vitsigt om målbrott, osv, osv. Den vitt- och vitsbekante Jonason arbetade ständigt. Han var landskaps- och porträtt- och hovfotograf och Oscar II:s sidekick på punchsverandorna på Marstrand, men mycket mer än så. Jonason skrev spex, dikter, visor, tablåer, vittra tal, kupletter och krönikor i Göteborgs Posten och veckotidningar och muntrationskalendrar såsom Kapten Puff, Tomtebissen, Söndags Nisse och femton andra. Han var också en utpräglad sällskapsmänniska och syntes överallt på Göteborgssocietetens banketter, invigningsfester, kongresser, utställningar, soaréer, välgörenhetstillställningar, silverbröllop, jubiléer, och så vidare överallt skulle Aron vara med och illustrera fästligheten med en visa eller en mera högstämd dikt. Jonason svarade: Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet. Den mest ambitiösa bok om Göteborgsvitsen som finns, vågar jag hävda, är Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnussons Witz-bomber och foto-sken, utgiven 2010. I 992 extremt tätt satta sidor och med utgångspunkt i Aron Jonasson som ett slags centrifugalpunkt tar sig Grönberg och Magnusson an ja, vadå egentligen? Faktum är att detta lika teoretiskt avancerade som slapstickartade verk växer över alla bräddar. Boken är både för lång och tät för att läsa på något normalt vederhäftigt sätt och jag använder den för ett slags bläddrandets nedslag bland vitsteori och fotografihistoria, göteborgiana, Aron Jonasons egna tekniskt fulländade fotografier från sekelskiftet, närläsande extremt lärda essäer där inte ens den mest kuriösa minimala humorgenre blir bortglömd. Allt interfolierat med en oändlig mängd mer eller mindre begripliga göteborgska kvickheter, som de här: Någon frågade Aron en gång, varför heter det Sveriges rikes lag och inte lika gärna Sveriges fattiges lag. Varpå han blixtsnabbt svarade: Därför att nöden inte har någon lag. En sommar diskuterades en testamentstvist livligt i pressen. Frågan gällde vilket av två testamenten som gällde, det äldre eller ett nyskrivet. Konungen vände sig som vanligt till sin rolighetsminister. Nå, vad säger du Aron? Och Jonason svarade: Ers majestät, som jude håller jag naturligtvis på det gamla testamentet. Generationen efter Jonason blev en annan man liksom Jonason också han med judiskt påbrå upptagen av vitsens funktion, men på ett mer arkivistiskt och teoretiskt sätt, nämligen Sigmund Freud. Freuds vitsvolym Vitsen och dess förhållande till det omedvetna består av en gedigen samling framför allt judiska skämt, där han för övrigt framhåller att det endast är det judiska folket som kan vitsa fyndigt om sig självt; när någon annan gör det blir det bara råa skämt. Samma sak gäller givetvis för vilken annan utsatt grupp eller person som helst. Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt Freud skrev sin vitsbok 1905, enligt honom själv mer som ett sidospår, rentav en lustfylld distraktion. Men en bok som kom att utgöra den avslutande delen i ett slags trilogi om det normala och allmänmänskliga livets psykologiska uttryck, där de andra volymerna var Drömtydning och Vardagslivets psykopatologi i vilken Freud diskuterar felhandlingen och glömskan. Vitsen använder sig av ljudlikheten, menar Freud, för att kringå den psykiska censuren; mitt i det tillåtna och självklara kan vi få syn på en hemlig text. Vitsen tar fasta på meningen i nonsens; den är regressiv och återfinner och återvinner barnets lustupplevelse i ord och ljud. Liksom drömmen, felhandlingen och det neurotiska symptomen är vitsen en kompromiss mellan impulsen och försvaret mot den. Vitsen medlar och styrs av en ekonomisk princip: Vitsen är en betungad skälm, som betjänar två herrar samtidigt, det medvetna och det omedvetna. Men till skillnad från drömmen, som ju är en ensam och narcissistisk verksamhet, är vitsen en högst social produkt som enligt Freud behöver minst tre personer för att fullbordas, den vitsande, den som vitsen riktas till och iakttagaren. Skrattet fungerar som en social rikoschett och en bra ny vits sprider sig som en löpeld. Plötsligt är den på allas läppar. Varför vitsas det då så flitigt i Göteborg? Är det det ständigt sjugradiga regnet, ett behov av bekräftelse, ett speciellt förhållande till det sociala, en kulturellt förankrad vana sätt att leta efter dubbeltydigheter i ord eller alltihop på en gång? Ja, klart är att det vitsas en hel del i Göteborg fortfarande. Om än kanske inte riktigt lika mycket som Albert Engström beskriver det efter en utflykt till Marstrand år 1900 där han skriver så här om badgästerna: Somliga voro feta, andra magra eller normala. De simmade witzande omkring. Endast då de döko witzade de icke. Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker   Litteratur Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg: Witz-bomber och foto-sken, Glänta produktion, 2009.

Skrattet är en lättnad i mörkret. Men enligt psykologen och författaren Jenny Jägerfeld kan humorn också vara omstörtande när den visar vilka strukturer vi sitter fast i. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.   Jag skämtade bara! Det måste vara en av de vanligaste fraserna i språket. Men kan ett skämt verkligen bara vara ett skämt? Är det inte alltid något mer? Sigmund Freud samlade på skämt i hela sitt liv. I sin essä om humor berättar han om den dödsdömda mannen som på morgonen, precis innan sin avrättning vandrar ut på galgbacken, ser galgen framför sig, ser sitt öde och därefter tittar upp mot himlen där solen lyser och säger: "Veckan börjar fint i alla fall!" Galghumor i sin mest ursprungliga form. Freud förklarar att det som händer i skämtet är att den dödsdömda mannen ser på sig själv utifrån och tycker att han är skrattretande, rentav löjlig, att situationen är absurd. När man gör det, ser sig själv utifrån på det sättet och kan skratta åt sig själv så är det befriande och upplyftande, menar Freud. Det intressanta är att Freud tänker sig att det är överjaget som ligger bakom skämtandet. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Överjaget behöver alltså inte bara vara en internaliserad uppläxande röst som säger åt dig att jobba hårdare, frosta av frysen, sopa upp gruset i hallen, utan kan också uppmana dig att skratta åt situationen eftersom den är så absurd. Skrattet blir ett försvar mot smärtan, ett sätt för överjaget att ta hand om jaget. Freud ansåg att humor var den allra största av försvarsmekanismer. Jag är böjd att hålla med. För en tid sedan var jag på en begravning, det var en mycket nära väns man som hade gått bort, bara trettionio år gammal. Det var vidrigt, fullständigt avskyvärt. Jag grät, en skakande fulgråt som aldrig tycktes ta slut. När deras son lade en blomma på kistan med sin lilla knubbiga hand kändes det bokstavligen som om jag skulle gå sönder. Och då var min sorg bara en skugga av min väns. Och i den korta stund då skrattet skakade våra kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus. När ceremonin var över var det dags att gå bort till församlingslokalen för kaffe. Jag kramade om min vän hårt och vi grät i varandras armar, sminket rann gråsvart över kinderna. Vi bytte några ord om hur fint det var att så många kommit dit, för att minnas och hedra hennes man. "Ja", sa min vän, "till och med pappa". Jag visste sedan länge hur ogärna hennes pappa lämnade sin lilla by på västkusten, hur intensivt han ogillade dryga huvudstadsbor. "Tänk", sa hon. "... tänk att det skulle krävas att min man dog, för att pappa skulle komma upp till Stockholm". Så skrattade vi båda så högt att folk vände sig om. Jag kan egentligen inte komma på så många platser eller tillfällen där det känns mindre lämpligt att skratta än just på en begravning, i en kyrka. Men ändå gjorde vi precis just det. Och i den korta stund då skrattet skakade våra kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus. Precis i den stunden var den inte lika rakbladsvass. I just det ögonblicket behövde min vän inte tänka på hur hennes liv skulle gestalta sig, ensam med sonen, ensam med ansvaret och alla beslut, ensam med sorgen och minnena. Om man får en sådan där paus ibland, om man tillfälligt blir befriad och upplyft så orkar man mer, då blir det lättare att överleva. Andra försvarsmekanismer gör att vi förnekar, tränger under, projicerar ut saker på någon annan. Humorn gör inget sådant. Får oss bara att vila en liten stund, ger oss en liten paus från sorg, ångest eller fruktan. Lindrar bättre än psykofarmaka. Men humor är inte bara en försvarsmekanism, något som kan lindra psykisk smärta. Humor kan också vara ett sätt att få syn på oss själva eller omvärlden från ett annat håll. Ett oväntat skämt kan riva ett litet hål i den väv som utgör vår vanliga syn på världen och plötsligt göra oss medvetna om vårt eget skeva eller ologiska synsätt. Samhället och vårt liv som sociala människor är konstruerat kring en mängd riter. Riter i bemärkelsen symboliska handlingar som får mening av ett antal socialt legitimerade symboler. Överenskommelser om hur världen bör fungera, hur saker ska gå till. Som till exempel en begravning. Vi har en präst, en ceremoni, en kista som vi ligger blommor ovanpå, vi bär svarta kläder, vi dricker kyrkkaffe efteråt. Ett bröllop har andra riter, ett barnkalas sina.  Vi har till och med riter, scheman, rutiner eller vad vi nu ska kalla det, för hur det brukar gå till när man handlar mat. Filosofen Simon Critchley menar att skämt är anti-riter. Skämten pekar på, synliggör riterna, och plötsligt kan vi se dem, se strukturen bakom. Ett skämt kan också peka på när något eller någon bryter mönstret, bryter rutinen och inte uppträder som förväntat. Critchley tänker att skämtet är ett slags antropologiskt inverterad spegel av samhället. Om vi kan förstå vad man skrattar åt i en särskild kultur, i ett särskilt samhälle, i en särskild grupp, då kan vi förstå hur det samhället, kulturen, gruppen fungerar, menar han. Det är därför humor är så svårt att översätta. Och det är därför humor är det absolut sista man greppar när man lär sig ett nytt, främmande språk, när man kommer till ett nytt land. En riktig komiker, menar Critchley, är en modig människa, en sådan som vågar se vad publiken skyggar undan ifrån. Som vågar se och säga vad som skrämmer eller sårar dem, eller kanske vad de innerst inne längtar efter. Ett sådant skämt kan frigöra oss, göra att vi får syn på oss själva och omvärlden. Trots att humor ofta är lokal och specifik för det enskilda samhället, landet eller gruppen man befinner sig i så, så har det i och med sociala medier har börjat uppstå en viss typ av global humor. Jag tänker framför allt på de otaliga Trump-skämt som formligen översvämmar nätet. Bilder med korta texter som "Orange is the new black" eller "Who wore it better" där Trumps frisyr jämförs med de ljusgula, små hårliknande testarna som kommer från toppen av en majskolv. Eller alla oräkneliga skämt rörande den redan klassiska bild där Trump, omgiven av åtta, nio män, skriver på ordern om att stoppa federalt stöd till organisationer om de så bara informerar om abort. Något som experterna anser kommer att innebära att ett mycket stort antal kvinnor kommer att dö som en följd av osäkra aborter och förlossningar. I någon av skämtbilderna så får man istället för att se Trump hålla upp abortordern se honom rita från siffra till siffra i en målarbok gjord för barn. På någon annan skämtbild håller han i en teckning av en katt som ser ut att vara gjord av en tvååring. Ett tag funderade jag på om de där skämten egentligen är så bra. Om de inte bara är meningslösa cynismer som visserligen ger oss ett tillfälligt andrum, en temporär respit, men inte förändrar någonting alls i grunden. Att vi bara fortsätter gå mot galgen efter vår korta oneliner, som i Freuds skämt: "Veckan började ju i alla fall fint!" För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss. Men sedan insåg jag att det där lilla andrummet, den där respiten kanske är nödvändig just för att orka göra något. Vi ser på världen, vi ser vad som händer och måste i en liten stund få känna att det är så sjukt att det är skrattretande, att det är så otroligt dumt och vidrigt att man bara måste skratta. Precis som på den där begravningen, där vi skrattade till en stund för att orka. För att få en liten paus i den ångestfyllda, depressiva stämningen. Det är befriande och upplyftande som Freud sa. För humorn är inte bara en ypperlig försvarsmekanism som skyddar oss mot psykisk smärta. Den får oss också att se världen i annat ljus, se strukturen vi är intvingade i, riterna. Och genom det kan vi plötsligt agera på ett annat vis. För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss. Och då är skämtet något mycket, mycket större, än bara ett skämt. Jenny Jägerfeld, psykolog och författare

Arbetsplatshumorn är speciell och i många fall nödvändig för att utstå vardagen. Men vad kännetecknar arbetsplatshumorn och hur skriver man humoristiskt om arbete? I det här avsnittet pratar jag med arbetarförfattarna Andreas Svanberg och Henrik Johansson om humor på arbetsplatsen och i arbetarlitteraturen. Andreas och Henrik ger i höst ut tidskiften Ögonlögner och Halvfart - en tidskrift om arbetsplatshumor. Påhittade karaktärer ges en röst Andreas har tillsammans med sin arbetskollega Tony Bergvall under tjugo års tid samlat karaktärer och händelser utan att veta vad de ska användas till. Nu kommer karaktärerna till tals i tidskriften. Vi möter Tomas som gör fyra försök att skriva ett CV och för varje försök suddar ut lite mer av sig själv för att bli den efterfrågade super-personen som företaget söker. Henrik skriver om humor i hotellköket och om den fiktiva idrottsföreningen Sandåker IF. Vi får läsa fiktiva annonser om den nya lågskon från AB Hjälteskor som passar den chef som smidigt vill glida undan konflikter. Halvfart med Ögonlögner vill stanna upp och avlyssna. Det är en tidning för reflektion och återhämtning, ett utslag av vanvett och vantrivsel, irritation, frustration, lekfullhet och inspiration. En anledning att gå till jobbet. Skrattet är en motor och drivkraft som är mer pålitlig än vilka effektiviseringsmodeller som helst. - Ur Ögonlögner och Halvfart Arbetsplatshumorn är livsviktig Både Andreas och Henrik tycker att humor är viktigt för att klara arbetet. De tror att humorn finns överallt och den vill de ta fasta på i sin tidskift. Humorn kan se olika ut men så finns ju också de där klassiska skämten riktade till vissa yrkesgrupper. Brevbäraren får höra att han kommer med räkningar och larminstallatören att det är hon som begår inbrotten för att sälja fler larm. Och på Systembolaget frågar kassörskan om kunden vill ha kvitto, varpå kunden svarar: "Det är ändå ingen återbäring". Ett gott skratt förlänger livet, heter det som bekant. Skådespelaren Siw Carlsson har berättat att hon är övertygad om att hon som revyartist hjälpt många människor - kanske till och med räddat livet på några - genom att underhålla på scen. Hasse och Tage lovade varandra att oavsett vad som hände så skulle de skratta sig genom livet.

Menshybris! Skrattet, lättheten och modet är äntligen tillbaka vilket resulterar i TOTAL Oprah-feber och Jack Killian-stämning. Vi värmer upp med nymånen, viskleken och publika fjärtar och brakar sen vidare till livets stora kärlek - vem är det egentligen? Det här vill du inte missa! Bonus, GRÅBENSKRATTET!

Ja, dvs Faraos egna skratt som man både gläds och räds åt

Henrik Olssons andra radiomingel i serien om Sveriges Radio 90 år, denna gång om humor och skratt. Klara Zimmergren berättar hur hon tillsammans med Mia Skäringer skapade radiohistoria i programmet Roll on. Det bjuds på en radiosketch med Stig Järrel från 1942 och programledaren Henrik Olsson ger sig på en intervju med Lennart Hyland i det stora radioarkivet.

Tack till Bob Reklambyrå, Emil Hasselqvist och Malin Hökby. Ni når oss på info@nadda.se Skärgårds Skrattet hittar ni på www.skargardsskrattet.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det är svårt att göra det på beställning men när du gör det så bubblar det ofta upp av sig själv. Som ett fniss, rungande skratt eller ett rent asgarv. Du skrattar mer än du tror, många gånger per dag och ofta när du umgås med andra människor. Dagens program handlar om vad som händer i kroppen när du skrattar och hur man kan använda sig av humor i vården. Skrattet är ett uråldrigt sätt att kommunicera och behöver inte ha med humor att göra säger psykologen Lena Dur Högnelid som vill få oss att öva skrattmuskulaturen. Då blir vi smartare, mindre stressade och mår bättre säger hon. Medverkar i programmet gör också: Dan Hasson, stressforskare, psykiatrisjuksköterskan Anna-Lena Öhlén som tycker att humor är ett viktigt redskap i vården, Carolyn Mcgettigan, hjärnforskare vid Royal Holloway University of London och Henrik Schyffert.

Johan och Mattias tar sociala felsteg