Podcast appearances and mentions of charles reznikoff

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Charles Reznikoff - wielki nowojorski poeta. Amator i miłośnik kronik sądowych. Reporter amerykańskiej codzienności. Kronikarz historii przemocy. Pisał poezję w rytmie przechodnia po dużym mieście. Obserwował ludzi ubogich, pozbawionych wszystkiego. Chodził po ulicach Nowego Jorku - obserwował i zapisywał, bo jego poezja jest świadectwem tego, co widać. Niedawno ukazała się po polsku powieść Reznikoffa pt. "Muzykant". W tym odcinku Raportu o książkach zapraszam Państwa na fascynującą rozmowę Dariusza Rosiaka z  Piotrem Sommerem, poetą i tłumaczem poezji Charlesa Reznikoffa. Gość: Piotr Sommer Prowadzenie: Dariusz Rosiak Realizacja: Kris Wawrzak --------------------------------------------- Raport o stanie świata to audycja, która istnieje dzięki naszym Patronom, dołącz się do zbiórki ➡️ ⁠https://patronite.pl/DariuszRosiak⁠ Subskrybuj newsletter Raportu o stanie świata ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠➡️ ⁠https://dariuszrosiak.substack.com⁠ Koszulki i kubki Raportu ➡️ ⁠https://patronite-sklep.pl/kolekcja/raport-o-stanie-swiata/⁠ [Autopromocja]

Recorded by Academy of American Poets staff for Poem-a-Day, a series produced by the Academy of American Poets. Published on August 12, 2023. www.poets.org

Avec Dara Barnat, Norman Finkelstein, Stephen Fredman, Andrea Inglese, Jena Osman, Ariel Resnikoff, Sarug Sarano, Carlos Soto Roman, Mark Scroggins & Frank Smith Rencontre animée par Xavier Kalck, Fiona McMahon & Naomi Toth J'aime cette promenade secrète dans le brouillard ; ni vu ni entendu, au milieu des buissons couverts de gouttes ; le sentier solide et invisible à cinq ou six mètres — et seul l'étroit présent est vivant. Charles Reznikoff, Going To and Fro and Walking Up and Down, Futuro Press, 1941 – Inscriptions: 1944-1956, 1959. Charles Reznikoff (1894-1976), poète américain considéré comme l'une des figures du mouvement « objectiviste », avec George Oppen, Lorine Niedecker, Carl Rakosi et Louis Zukofsky, est resté largement inconnu de son vivant, mais son héritage est revendiqué aujourd'hui par nombre de poètes dans la poésie expérimentale contemporaine. Pour la Maison de la Poésie, nous nous réunissons autant pour lire Reznikoff que pour faire entendre les résonances que son œuvre continue à produire aussi bien dans l'aire anglophone que francophone et hispanophone. En savoir plus – colloque international, « Charles Reznikoff : Inscriptions (1894-1976) », Université Paris Nanterre,du 1er au 3 juin 2023. « Nos rencontres ont été si brèves qu'il vaudrait mieux les appeler séparations, et de toutes nos paroles je me souviens surtout des “au revoir” » La Jérusalem d'or, Charles Reznikoff À lire – Charles Reznikoff, Inscriptions, précédé de Ça et là, trad. de l'anglais (États-Unis) par Thierry Gillyboeuf, éd. Nous, 2018. Publications en anglais : Going To and Fro and Walking Up and Down, 1941 – Inscriptions : 1944-1956, 1959.

This week on "I've Been Meaning to Listen To That" we listen to "Bury Me At Makeout Creek" by Mitski with special guest Amruta Yelamanchili! Plus, Andrew, Michael, Harper, Stenley, and Amruta discuss how Mitski is the culmination of Charles Reznikoff and the Simpsons, how "First Love / Late Spring" is absolute perfection that will elicit concerned side-eyes if you play the song too many times in a row, how Mitski's unconventional and chaotic creative choices can reveal uncomfortable truths about the human experience, how "Townie" reminds Michael of something Jamie Lee Curtis would play in "Freaky Friday", whether or not Kelly Clarkson will include some of these songs in "Kelly-oke", whether or not these songs are "sex with men" length, and so much more! Tune into our review of "Puberty 2" this Friday! Follow Amruta Yelamanchili on Instagram (@amrutayel) Follow Andrew Ambrose Lee on Instagram (⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠@andrewambroselee⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠) Follow Michael Limentato on Twitter (⁠⁠⁠⁠⁠@limentaco⁠⁠⁠⁠⁠) & Instagram (⁠⁠⁠⁠⁠@limentaco⁠⁠⁠⁠⁠) Follow Harper Thomson on Instagram (⁠⁠⁠⁠@harpingabout⁠⁠⁠⁠) Follow Stenley Philippe on Instagram (⁠⁠⁠⁠@snapasten⁠⁠⁠⁠) Cover Art by Megan Rika Young (Twitter: ⁠⁠⁠⁠@meganrika⁠⁠⁠⁠ Instagram: ⁠⁠⁠⁠@meganrika⁠⁠⁠⁠) Theme Song by OTNES (Twitter: ⁠⁠⁠⁠⁠@mxotnes⁠⁠⁠⁠⁠ Instagram: ⁠⁠⁠⁠⁠@mxotnes⁠⁠⁠⁠⁠) Follow us at (@ibmtltt) on⁠⁠⁠⁠⁠ ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Tiktok⁠⁠⁠⁠⁠ &⁠⁠⁠⁠⁠ Instagram⁠⁠⁠⁠⁠, and email us at ⁠ivebeenmeaningtolistentothat@gmail.com⁠ Leave us a rating or review on Apple Podcasts or Spotify! Have a good daaay! --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/ibmtltt/message Support this podcast: https://podcasters.spotify.com/pod/show/ibmtltt/support

Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst. Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet. De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden: Det finns saker som omger våra liv, och ”att se dem är att känna oss själva”. Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den. David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen

On this special LARB Book Club episode of the Radio Hour, Boris Dralyuk and Medaya Ocher are joined by Namwali Serpell, to speak about her new novel, The Furrows. One of the most daring and protean literary voices working today, Serpell is a Zambian-born novelist and essayist, and a professor of English at Harvard University. Her debut novel, The Old Drift, a genre-bending saga tracing the legacies of three families, appeared in 2019 and won the Anisfield-Wolf Book Award, the Arthur C. Clarke Award for science fiction, and the Los Angeles Times's Art Seidenbaum Award for First Fiction. Her equally unclassifiable — a compliment, that — work of nonfiction, Stranger Faces, appeared the following year, as part of Transit Books' series of Undelivered Lectures, and was a finalist for a National Book Critics Circle Award. Serpell is also the recipient of a 2020 Windham-Campbell Literature Prize, the 2015 Caine Prize for African Writing, and a 2011 Rona Jaffe Foundation Writers' Award. Like The Old Drift, The Furrows defies narrative conventions and readerly expectations, but it does so with a narrower aim in view, homing in on the after-affects — which are, truth be told, manifold — of a particular, though uncertain, trauma, an event that fractures the protagonist's life and sense of self at the age of 12. Blamed for the death of her younger brother, Cassandra is haunted by the presence of his absence — or is it simply his presence? — for the rest of her days. What Serpell's novel tells us is what Cassandra promises to tell us: not what happened, but how it felt. Also, Kathern Scanlan, author of Kick the Latch returns to recommend Charles Reznikoff's Testimony: The United States 1885-1915: Recitative.

On this special LARB Book Club episode of the Radio Hour, Boris Dralyuk and Medaya Ocher are joined by Namwali Serpell, to speak about her new novel, The Furrows. One of the most daring and protean literary voices working today, Serpell is a Zambian-born novelist and essayist, and a professor of English at Harvard University. Her debut novel, The Old Drift, a genre-bending saga tracing the legacies of three families, appeared in 2019 and won the Anisfield-Wolf Book Award, the Arthur C. Clarke Award for science fiction, and the Los Angeles Times's Art Seidenbaum Award for First Fiction. Her equally unclassifiable — a compliment, that — work of nonfiction, Stranger Faces, appeared the following year, as part of Transit Books' series of Undelivered Lectures, and was a finalist for a National Book Critics Circle Award. Serpell is also the recipient of a 2020 Windham-Campbell Literature Prize, the 2015 Caine Prize for African Writing, and a 2011 Rona Jaffe Foundation Writers' Award. Like The Old Drift, The Furrows defies narrative conventions and readerly expectations, but it does so with a narrower aim in view, homing in on the after-affects — which are, truth be told, manifold — of a particular, though uncertain, trauma, an event that fractures the protagonist's life and sense of self at the age of 12. Blamed for the death of her younger brother, Cassandra is haunted by the presence of his absence — or is it simply his presence? — for the rest of her days. What Serpell's novel tells us is what Cassandra promises to tell us: not what happened, but how it felt. Also, Kathern Scanlan, author of Kick the Latch returns to recommend Charles Reznikoff's Testimony: The United States 1885-1915: Recitative.

It's a Poetry Snack, featuring Charles Reznikoff.Words by Winter: Conversations, reflections, and poems about the passages of life. Because it's rough out there, and we have to help each other through.Original theme music for our show is by Dylan Perese. Additional music composed and performed by Kelly Krebs. Artwork by Mark Garry.  Today's poem, [The city breaks in houses to the sea, uneasy with waves,], by Charles Reznikoff, is in the public domain. Words by Winter can be reached at wordsbywinterpodcast@gmail.com. 

Drs. DeVine and Bell now bring you a few antipsychotics that are, at times, used to treat alcohol use disorder (AUD). Joined by THE Dr. Charles Reznikoff, we not only bring you the mechanisms of action of how and why they “work” but also give you our clinical experience and thoughts! To learn more about the doctors as well as keep up with current happenings follow us on twitter: @echocsct or email us with questions or feedback: theaddictionconnectionpodcast@gmail.com

Drs. DeVine and Bell now bring you a few antipsychotics that are, at times, used to treat alcohol use disorder (AUD). Joined by THE Dr. Charles Reznikoff, we not only bring you the mechanisms of action of how and why they “work” but also give you our clinical experience and thoughts! To learn more about the doctors as well as keep up with current happenings follow us on twitter: @echocsct or email us with questions or feedback: theaddictionconnectionpodcast@gmail.com

Recorded by Academy of American Poets staff for Poem-a-Day, a series produced by the Academy of American Poets. Published on May 8, 2022. www.poets.org

This episode is also available as a blog post: http://quiteaquote.in/2020/10/14/charles-reznikoff-fingers-of-thoughts/ --- Send in a voice message: https://anchor.fm/quiteaquote/message

Steel Wagstaff joins us to talk about their work at Pressbooks, a FOSS based book publishing suite particularly focused on Open Educational Resources (OER), as well as talking about OER generally, open access, and education as a fundamental human right!Pressbooks (git repos)Pressbooks DirectorySteel Wagstaff's website, Twitter account5Rs of open contentUN Sustainable development goals[Cape Town Declaration (September 2007)](https://www.capetowndeclaration.org/read-the-declaration + https://www.capetowndeclaration.org/cpt10/)Charles Reznikoff, First There is the Need (Santa Barbara, California: Black Sparrow Press, 1977)Achieving the Dream's Art History I, by Associate Professor Emeritus Bruce Schwabach of Herkimer Community College. (CC BY!)Open Music Theory (which was also mentioned in Episode 5: Milkytracker, chiptunes, and that intro music) (CC BY-SA!)Fundamentals, Function, and FormSMuFL: Standard Music Font LayoutInclusive Spectrums ("This exhibition presents the preliminary major research project ideas of OCAD University's Inclusive Design 2019/2021 cohort.") (CC BY!)White Jaw by Laurel BastianRebus FoundationScholarLedRadical Open AccessManifeold (GPLv3!)editoriaKnowledge Futures GroupPubPubScalar

Franck Leibovici est l'auteur d'un petit livre intitulé Des documents poétiques, publié aux éditions Al Dante, dans la collection « questions théoriques ». Avec lui, tout au long de cette émission, nous essaierons de cerner ce qu'est un document poétique, les raisons qui ont motivé la construction d'un tel concept et enfin en quoi la notion de document poétique peut nous être secourable. De quoi s'agit-il ? En voici quelques exemples étudié dans le livre : Testimony de Charles Reznikoff, publié chez POL en 1981; les Narratives structure, dessins de Mark Lombardi (1994, 1997, 1999), 3 documents produits par la Rédaction : BOÏNAÏ, SOCORRO, MARCINELLE. Mais aussi Portraits Chinois de Franck Leibovici, publié chez Al dante. Un ouvrage qui fonctionne par un jeu de prélèvement et de redisposition d'énoncés trouvés sur internet. Ou encore, Ce que je fiche, de Stéphane Bérard, publié chez Al dante. Les documents poétiques élaborent de nouveaux outils de description, ils nous dotent d'un nouvel appareillage conceptuel et perceptuel, pour se saisir de problèmes publics. Le dispositif d'un tel document relègue l'auteur à un simple producteur de signes par un jeu de prélèvement d'énoncés déjà existants (décontextualisation) et de réinscription dans un nouveau format de réception (recontextualisation), soit une technique du transfert (l'implémentation), différente de celle du collage. Le document poétique est producteur de savoir par un procédé de description et de retraitement du savoir (la redescrisption). Produit aussi bien par des artistes, des juristes ou des scientifiques, le document poétique rassemble sur un support une quantité d'informations ordinairement dispersées, offrant ainsi au lecteur la possibilité de se déplacer à l'intérieur d'un problème public, créant par là une approche sensible, renouvelée de celui-ci. Entretien et réalisation : Emmanuel Moreira Powell Opéra, un document poétique de Franck Leibovici

Det är nu drygt 80 år sedan den så kallade Kristallnatten ägde rum, en samlad nazistisk våldsaktion mot judar över hela Tyskland. I dag berättas offrens och överlevarnas historia av barn och barnbarn. På senare år har den svenska utgivningen av böcker om antisemitism och judeförföljelserna varit omfattande  en mängd vittneskildringar, romaner, dagböcker, samlade brev och serieromaner har publicerats. De handlar om allt från upptakten till andra världskriget fram till befrielsen från koncentrationslägren, men också om Weimarrepubliken och åren fram till nazisternas maktövertagande. Tidigare utgivna romaner av tyska författare som exempelvis "Ensam i Berlin" av Hans Fallada har kommit ut på nytt och nyligen gavs Lion Feuchtwangers "Framgång" från 1930 ut, en roman om 20-talets Bayern, makt och våld. Dagens P1 Kultur gästas av journalisten och författaren Kaj Schueler, aktuell med boken "En kibbutz i Falun" om sin mamma Ruth Schueler, Ingrid Lomfors, historiker och chef för Forum för levande historia, vars bok "Här bryr sig sommaren inte om oss" precis getts ut i nyutgåva och Svante Weyler, journalist, författare och ordförande i Svenska kommittéen mot antisemitism. DAGENS OBS-ESSÄ Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter Erik Beckman och Charles Reznikoff som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019. Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten rolig som en synonym till sann och konstnärligt fullödig. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter.  Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman. Långdikten Två dikter från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim det polska namnet på Auschwitz. Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Det finns gränser (överallt) är ett återkommande svar en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz. I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt! skriver han, för att på nästa sida understryka att: vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga. en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. "Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet. Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Det har sagts att Celan genom sina åtta diktböcker ställde frågan som motiverade Adornos svar. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål. Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen Förintelsen. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning: Kropparna kastades ut hastigt eftersom nya transporter anlände: kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring, och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar. Två dussin arbetare var upptagna med att öppna de dödas munnar med bräckjärn och ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar; på andra platser skar andra arbetare upp de döda för att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned. Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala. Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen: Centralperspektivet är viktigt; det är det som försvinner och världen ställs upp bit för bit i bredd med sig själv. Så är den här dikten gjord. Den ställer saker så att de blir lika stora och sedda som med egna ögon någonstans ifrån Beckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv. Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna: Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europas gulgrå          slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim.   Och nu är Auschwitz nämnt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv: Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner:                                                                      man måste återgå till det enda hederliga skrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte. Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig. Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden. Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli. Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt. Sara Abdollahi, kulturskribent och kritiker Litteratur Theodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951. Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007. Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004. Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992. Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman, (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen  3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999. Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson.  Rámus Förlag, 2013. Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Drs Bell and DeVine are joined again by Dr Charles Reznikoff for part 2 of 3 as he analyzes music with heroin/opioid relationship. On this part he discusses music about recovery by those in recovery. To learn more about the doctors as well as keep up with current happenings follow us on twitter: @echocsct and Facebook: @theaddictionconnectionhk

Drs Bell and DeVine are joined again by Dr Charles Reznikoff for part 2 of 3 as he analyzes music with heroin/opioid relationship. On this part he discusses music about recovery by those in recovery. To learn more about the doctors as well as keep up with current happenings follow us on twitter: @echocsct and Facebook: @theaddictionconnectionhk

Drs Bell and DeVine are joined by Dr Charles Reznikoff, Addiction medicine and hospitalist from Hennepin Healthcare. On this first part of 3, Dr Reznikoff brings them on a tour of music as far back as the 30s that are sung by people using opioids (heroin primarily) or withdrawing from it. To learn more about the doctors as well as keep up with current happenings follow us on twitter: @echocsct and Facebook: @theaddictionconnectionhk

Drs Bell and DeVine are joined by Dr Charles Reznikoff, Addiction medicine and hospitalist from Hennepin Healthcare. On this first part of 3, Dr Reznikoff brings them on a tour of music as far back as the 30s that are sung by people using opioids (heroin primarily) or withdrawing from it. To learn more about the doctors as well as keep up with current happenings follow us on twitter: @echocsct and Facebook: @theaddictionconnectionhk

This season started with the question: How did we get here? How did Stefano and Harris overdose and die in their early 30s? How did our country lose 400,000 lives to opioids since 1999? In the new year, we turn our attention to other last day stories, and other kinds of last day stories. Brittany and Ahren are high school sweethearts who built a life and a family together, when “the blues” came into the picture. Brittany and Ahren talk about Ahren’s addiction, his last days of using, one ugly night, their joint recovery, and what gives them hope for the future. Plus, addiction medicine doctor Dr. Charles Reznikoff shares his approach to early recovery.   Please note, Last Day contains strong language, mature themes, and may not be appropriate for all listeners.  Dr. Charles Reznikoff, M.D. Casper.com/LASTDAY promo code LASTDAY Nativedeodorant.com promo code LASTDAY wealthfront.com/LastDay Transcriptions available shortly after air date at https://www.lemonadamedia.com/show/last-day/ Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

This season started with the question: How did we get here? How did Stefano and Harris overdose and die in their early 30s? How did our country lose 400,000 lives to opioids since 1999? In the new year, we turn our attention to other last day stories, and other kinds of last day stories. Brittany and Ahren are high school sweethearts who built a life and a family together, when “the blues” came into the picture. Brittany and Ahren talk about Ahren’s addiction, his last days of using, one ugly night, their joint recovery, and what gives them hope for the future. Plus, addiction medicine doctor Dr. Charles Reznikoff shares his approach to early recovery.   Please note, Last Day contains strong language, mature themes, and may not be appropriate for all listeners.  Dr. Charles Reznikoff, M.D. Casper.com/LASTDAY promo code LASTDAY Nativedeodorant.com promo code LASTDAY wealthfront.com/LastDay Transcriptions available shortly after air date athttps://www.lemonadamedia.com/show/last-day/

  7 grudnia 2018 roku w Muzeum Sztuki Nowoczesnej w Warszawie odbyło się spotkanie poświęcone nowemu, poszerzonemu wydaniu książki Piotra Sommera O krok od nich. Przekłady z poetów amerykańskich.   Tomik zawiera obszerny wybór wierszy każdego poetów (wśród nich: Charles Reznikoff, e.e. cummings, John Berryman, Robert Lowell, Allen Ginsberg, John Cage, Frank O'Hara, John Ashbery, Kenneth Koch, a także nieobecni w pierwszym wydaniu: William Carlos Williams, David Schubert i James Schuyler), a także reprodukcje obrazów Jane Freilicher oraz posłowie tłumacza i autora wyboru, Piotra Sommera.   Spotkanie zorganizowało nagrodzone Lwem Hieronima wydawnictwo Karakter, a poprowadził je dr Mikołaj Wiśniewski (literaturoznawca, anglista, filozof, autor monografii Nowy Jork i okolice poświęconej twórczości Jamesa Schuylera).   Za książkę O krok od nich: Przekłady z poetów amerykańskich autorstwa Piotra Sommera w opracowaniu graficznym Przemysława Dębowskiego Wydawnictwo Karakter zostało nagrodzone w ogólnopolskim konkursie edytorskim na Najlepszą Książkę Roku: "Pióro Fredry" 2018. Nagrodę przyznaje się za wartości literackie i edukacyjne, a także wysoki poziom edytorski oraz typograficzno-artystyczny.

Beror bristen på filmarbetare på att arbetsvillkoren helt enkelt är för dåliga? P1 Kultur intervjuar produktionsbolag, fack och filmarbetare de som håller i och de som har gett upp. P1 Kultur har tidigare berättat om att det råder brist på svenska filmarbetare, bland annat för att det spelas in så många dramaserier för tv just nu. Men reaktionen från många filmarbetare blev då att bristen också beror på så dåliga arbetsvillkor att många bränner ut sig. Andra slutar efter bara 10-15 år. Reportage av Helene Alm.  "Trådarna i väven på spaning bland minnen och kulturarv i Sverige" heter Maja Hagermans nya bok. "Jag har fått syn på ett Sverige som syns lite i det offentliga och vi behöver vår historia", säger hon när hon besöker P1 Kulturs studio. I skulpturparken Wanås i Skåne har sommarens stora grupputställning nyss öppnat. David Richter rapporterar från "Not A Single Story II".  OBS serie om poesi efter Auschwitz fortsätter i dag med en essä av kritikern Sara Abdollahi. Den handlar om två poeter som båda värjde sig mot den större berättelsen och poetens centrala roll: Charles Reznikoff och Erik Beckman.  Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Anna Tullberg

durée : 00:03:34 - Jacques Bonnaffé lit la poésie - par : Jacques Bonnaffé - «La poésie présente l'objet afin de susciter la sensation. Elle doit être très précise sur l'objet et réticente sur l’émotion». Le génie de Reznikoff est de faire surgir le bouleversement par une rigueur absolue et dénuée d’affect. - réalisé par : Manoushak Fashahi

durée : 00:03:46 - Jacques Bonnaffé lit la poésie - par : Jacques Bonnaffé - « Je vois une chose. Elle m’émeut. Je la transcris comme je la vois. Je m’abstiens de tout commentaire. Si j’ai bien décrit l’objet, il y aura bien quelqu’un pour en être ému, mais aussi quelqu’un pour dire : “Mais, Bon Dieu, qu’est-ce-que c’est que ça ?" Les deux ont peut-être raison. » - réalisé par : Manoushak Fashahi

durée : 00:03:27 - Jacques Bonnaffé lit la poésie - par : Jacques Bonnaffé - Traductions nouvelles, allusions multiples au chantier des premiers traducteurs, Reznikof retrouve une actualité et avec lui, l’école objectiviste vient nous rappeler son écoute singulière. - réalisé par : Manoushak Fashahi

durée : 00:03:47 - Jacques Bonnaffé lit la poésie - par : Jacques Bonnaffé - « Inscriptions » donne à saisir ce geste essentiel de Charles Reznikoff, son économie sa concision, parfaite introduction à la méthode objectiviste, faite de précision et d’intensité. - réalisé par : Manoushak Fashahi

Den amerikanska poeten och konstnären Jen Bervin har gjort nya dikter "ovanpå" Shakespeares sonetter. Lars Hermansson läser hennes stympade sonetter och funderar över originalitetens betydelse idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag knappar in några ord på datorn: Det är naturligt slem på spikhuvudet. Varför skrev jag så? Vad då slem på spikhuvudet? Jag stirrar på orden. Orden stirrar tillbaka med sina svarta pixlar. Var det ens jag som skrev det där? Det kändes som det bara kom. Men varifrån? Från bakhuvudet? Själens dunkla natt? Slem på ett spikhuvud: hade jag inte något slags tanke innan orden kom? Någon idé eller föreställning? Något som orden skulle uttrycka? Eller var det bara tomt och så plötsligt, som en blixt: Det är naturligt slem på spikhuvudet? när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre Föreställningen om att skapa något nytt har alltid funnits men var länge något som bara gudar kunde. Alla kulturer har en skapelseberättelse som redogör för gudarnas kreativitet. Hur världen uppstod när ingenting blev någonting. De människor som gudarna så småningom skapade kunde bara tillverka sådant som gudarna redan tänkt ut. Det fanns en förlaga, en idé. Den här strukturella hierarkin tycks finnas i de flesta mytologier och skapelseberättelser, självfallet med stora variationer. I västvärlden är den kanske tydligast formulerad, eller i alla fall mest bekant, genom Platons tankar om formerna, det som tidigare kallades idéläran. Det där att till exempel ordet stol är en avbild av den fysiska stolen som in sin tur är en avbild av stolens eviga form, som är av något slags gudomligt ursprung, om än inte skapad av Zeus själv eller någon annan av gudarna på Olympen. Att skapa nytt i världen är vid den här tiden inte människans uppgift. Den orörde röraren kallade Aristoteles den som en gång satte igång hela maskineriet. Med nyplatonism och kristendom flyttade denne förste, orörde rörare eller primus motor allt längre upp i de himmelska sfärerna. Filosofer, vetenskapsmän och konstnärer av alla de slag hade till uppgift att uttolka och förstå den gudomliga planen som var fastslagen en gång för alla. Somliga gjorde det bättre än andra, de blev kallade mästare. Hade en konstnär svårt att själv få syn på den eviga förlagan kunde han åtminstone kopiera mästaren.  Det vi läser är alltså stympade sonetter. Idén om eviga former av gudomligt ursprung och mästare att förhålla sig till fick i västvärlden en kraftig törn i och med upplysningen som ledde fram till guds förmodade död i slutet av 1800-talet. Men den lyckades överleva genom att sätta det skapande geniets originalitet och autenticitet i guds ställe, det hierarkiska förhållandet gällde nu mellan mer eller mindre originella skapande genier, tills det började gå inflation i originalitet när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre. Originell blev man istället genom att avsäga sig originalitet och skaparkraft, och återigen börja förhålla sig till och bearbeta någon annans material, en mästares kanske eller en simpel hantverkares, som när Marcel Duchamp hittade en pissoar som han lyfte ur dess sammanhang, signerade med pseudonymen R. Mutt och försökte få utställd som konstverk på de Oberoendes Salong i New York 1917. Ett koncept som har visat sig livskraftigt ända in i våra dagar, om än kanske inte särskilt originellt längre. Vad är originellt idag? Är originalitet ens relevant? Frågorna uppstår när jag läser den amerikanska konstnären och poeten Jen Bervins bok "Nät". Bervin skapar nya dikter utifrån ett urval av Shakespeares sonetter eller om man så vill: översättaren Niclas Nilsson skapar nya dikter utifrån Eva Ströms översättning av detta urval sonetter. Shakespeares ord är tryckta i grått, och några få av Bervin och Nilsson utvalda ord ur varje sonett tryckta i svart, så att en ny dikt uppstår ovanpå eller inne i Shakespeares förlaga. En finess i Bervins originaltitel Nets som går förlorad i översättning är att den går att läsa som andra halvan av ordet sonnets. Det vi läser är alltså stympade sonetter. Och det går att tänka på boken i termer av våld och exploatering. Bervin utnyttjar de världskända dikterna för att få uppmärksamhet. Hennes svarta ord syns omedelbart när du slår upp en boksida, Shakespeares ljust grå är knappt synliga, som vore de på väg att blekna bort. Bervins dikter lägger sig på eller över förlagan. Det är också hennes namn som står tryckt på boken. Hon stjäl showen kan man tycka. Å andra sidan finns ju Shakespeares sonetter där att läsa i sin helhet för den som skärper blicken, och Bervins dikter är också så korta, oftast inte längre än sju, åtta ord, att de efter en stunds läsning upplevs som ofullständiga utan förlagan. Det är alltså inte fråga något fadermord här. Bervin vare sig haussar eller baissar sin mer berömda kollega. Hon förhåller sig. På olika sätt i olika dikter. I fallet med Shakespeares kanske mest älskade sonett, nummer 18, vars första rad på engelska lyder Shall I compare thee to a summers day, och i Eva Ströms svenska översättning Ska jag dig likna vid en sommardag är Bervins sex ord långa kommentar, ja kommentar är nog rätt ord här, ganska syrlig. Förlagans kaxiga hymn där författaren prisar sin älskades skönhet, men än mer sin egen hantverksskicklighet, eftersom diktens skönhet till skillnad från kärleksobjektets, är evig, kokar Bervin ned till den lakoniska utsagan: Du är skymd av vissna ögon Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten Konceptuell poesi och konst riskerar ibland att hamna i ett osunt maktförhållande till sin förlaga. Shakespeares sonetter kan kanske klara av en del omild behandling, vanskligare är det när materialet till exempel består av dokument över mänsklig grymhet. Som när den amerikanska poeten och juristen Charles Reznikoff i boken "Förintelsen" från 1976 bearbetade protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna till ett slags konceptuell vittnespoesi. De flesta är eniga om att resultatet inte på något sätt var stötande, tvärtom. Däremot väckte det ramaskri i den amerikanska litterära offentligheten när poeten Kenneth Goldsmith en kväll på Brown University läste upp obduktionsprotokollet efter den mördade Michael Brown som poesi. Brown var en artonårig svart amerikan, som obeväpnad sköts till döds av en vit polisman i Ferguson, Missouri, i november 2014. Även Kenneth Goldsmith är vit. Och det var framför allt det som gjorde folk upprörda. Jag tänker att det inte hade hjälpt om Goldsmith varit svart eller latino som en del menade. Idén är helt enkelt inte tillräckligt bra, den är plump, okänslig. Om den är originell eller inte är liksom ovidkommande. Den stora skillnaden mellan Reznikoffs och Goldsmiths verk är ju att det bakom Reznikoffs ligger ett minutiöst redigeringsarbete, medan Goldsmith helt litar på sin idé. Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten, i byggstenarna snarare än i strukturen. Jag menar hur många riktigt originella litterära idéer kläcks det på ett århundrade? Någon säger: Jag ska skriva en tjock roman om en tjej som vägrar gå upp ur sängen Någon annan säger: Jag ska skriva en diktsamling som samplar material från ballistiska undersökningar. Ja ja, gör det. Resultatet kan säkert bli originellt, om ni jobbar lite. Lars Hermansson, författare och kritiker Litteratur Jen Bervin: Nät. Översättning Niclas Nilsson, utifrån Eva Ströms Shakespearetolkning. Rámus förlag, 2018.

Peter Cole, Michelle Taransky and Harry Steinberg diagnose Charles Reznikoff's "Salmon and red wine" and "During the Second World War" with Al Filreis.

Hosted by Al Filreis and featuring Peter Cole, Michelle Taransky, and Henry Steinberg.

If you experience any technical difficulties with this video or would like to make an accessibility-related request, please send a message to digicomm@uchicago.edu. Piotr Sommer is a poet, essayist, and translator of Anglo-American poetry into Polish. He has published seven collections of his poems, two books of essays, and has translated John Ashbery, John Berryman, D. J. Enright, Seamus Heaney, Kenneth Koch, Robert Lowell, Derek Mahon, Frank O'Hara, and Charles Reznikoff. Sommer's most recent book of poems in translation is Continued (Wesleyan University Press, 2005). He is editor for Literatura na Swiecie, a magazine of international writing. He lives outside Warsaw.

If you experience any technical difficulties with this video or would like to make an accessibility-related request, please send a message to digicomm@uchicago.edu. Piotr Sommer is a poet, essayist, and translator of Anglo-American poetry into Polish. He has published seven collections of his poems, two books of essays, and has translated John Ashbery, John Berryman, D. J. Enright, Seamus Heaney, Kenneth Koch, Robert Lowell, Derek Mahon, Frank O'Hara, and Charles Reznikoff. Sommer's most recent book of poems in translation is Continued (Wesleyan University Press, 2005). He is editor for Literatura na Swiecie, a magazine of international writing. He lives outside Warsaw.

If you experience any technical difficulties with this video or would like to make an accessibility-related request, please send a message to digicomm@uchicago.edu. Piotr Sommer is a poet, essayist, and translator of Anglo-American poetry into Polish. He has published seven collections of his poems, two books of essays, and has translated John Ashbery, John Berryman, D. J. Enright, Seamus Heaney, Kenneth Koch, Robert Lowell, Derek Mahon, Frank O'Hara, and Charles Reznikoff. Sommer's most recent book of poems in translation is Continued (Wesleyan University Press, 2005). He is editor for Literatura na Swiecie, a magazine of international writing. He lives outside Warsaw.

If you experience any technical difficulties with this video or would like to make an accessibility-related request, please send a message to digicomm@uchicago.edu. Piotr Sommer is a poet, essayist, and translator of Anglo-American poetry into Polish. He has published seven collections of his poems, two books of essays, and has translated John Ashbery, John Berryman, D. J. Enright, Seamus Heaney, Kenneth Koch, Robert Lowell, Derek Mahon, Frank O'Hara, and Charles Reznikoff. Sommer's most recent book of poems in translation is Continued (Wesleyan University Press, 2005). He is editor for Literatura na Swiecie, a magazine of international writing. He lives outside Warsaw.