Podcasts about befrielsen

For 80 år siden i dag kapitulerede det nazistiske Tyskland og Danmark blev befriet. I dagens K-Live husker og ser tilbage på, hvordan fejringen af befrielsen er i forandring - og måske forfald. Derudover dykker vi ned i om den drabelige natur i en ny rewilding krimi. Det Kgl. Teaters program er uambitiøst og lefler for det brede publikum. Det mener Jakob Steen Olsen, teateranmelder ved Berlingske. I denne uges Virkelig spørger Maya Tekeli ham, hvorfor teatret ikke skal være for alle, og om han egentlig bare er på tværs for at være det. Medvirkende: Forfatterne Dagmar Winther, Kenneth Degnbol & Moussa Mchangama, Jakob Steen Olsen, teaterkritiker. Vært: Louise Reumert Producer: Anna Correll Redaktør: Lasse Lauridsen

Befrielsen var for 80 år siden forskellen på liv og død. I dagens K-Live undersøger vi, hvad ordet og historien betyder for tre unge kunstnere, som vi har bedt om fortolke 'befrielsen'. For hvad betyder befrielsen, hvis man selv er født i det nye årtusind og aldrig har set så meget som skyggen af et rationeringsmærke? Medvirkende: Kunstnere Noah Holtegaard, Emma Philip Otten & Jacob Møller, Lea Maria Wierød Bor¶ak, fællessangsforsker, Mads Axelsen, tidligere radiovært & musik-kender Vært: Louise Reumert Producer: Anna Correll Redaktør: Lasse Lauridsen

Ida står upp för supporterkulturen och Sofie har funderat på om cancelkulturen är den nya religionen efter att ha tittat på Paradrätten. SNART GER VI OSS AV PÅ VÅR TÅGLUFF! "Feelings on track" kommer ni såklart kunna följa längs med resans gång på vår Instagram. Hur mår Europa, egentligen? Programledare: Ida Höckerstrand & Sofie Hallberg Klippning: Sofie Hallberg Instagram: @angestpodden @idahockerstrand @sofiehallbergFacebook: ÅngestpoddenTikTok: @therealangestpoddenHar du förslag på ämnen, ett dilemma eller gäster du skulle vilja höra i Ångestpodden?Mejla oss gärna: angestpodden@ingetfilter.seBehöver du prata med någon?https://hjalplinjen.semind.se spes.se suicidezero.se teamtilia.sebris.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dag er det 80 år siden, at koncentrations- og udryddelseslejren Auschwitz i Polen blev befriet. Det var en af de mest berygtede koncentrationslejre oprettet under Anden Verdenskrig og i dag markeres det, at de sovjetiske soldater ankom til lejren og satte en stopper for nazisternes rædsler. Det traume som holocaust efterlod hos jøderne og deres efterkommere er temaet i den Oscar-nominerede film "A real Pain", som i de her dage er aktuel i danske biografer. Vi skal se nærmere på vores blik på holocaust i dag - og hvorvidt der er sket et skred i netop det blik. Og så sender vi sidste afsnit i serien om danskernes forhold til traditioner. I dag handler det om de traditioner der er bundet op på årstiderne. Vært: Casper Dyrholm.

Hvem var de tyskere, som i de sidste år op mod Befrielsen i 1945 udøvede særdeles brutal magt over danskerne? Det kommer vi omkring i denne portrætudsendelse, hvor vi sætter fokus på den tyske rigsbefuldmægtigede Werner Best, SS-politichefen Günther Pancke, sikkerhedspolitichefen Otto Bovensiepen, Gestapo-chefen Karl Heinz Hoffmann og værnemagts-generalen Erich Lüdke. Med Nazityskland besættelse af Danmark den 9. april 1940 rykkede ikke kun den tyske hær ind i landet, men der fulgte også en række embedsmænd med - og med tiden også politifolk og SS-folk, der skulle bekæmpe modstandsbevægelsen. I forvejen befandt der sig en hel del tyske diplomater i Danmark, men også andre civile tyskere, der på forskellig vis virkede for Hitlers-styrets interesser. Hvem var disse tyskere, der havde et stort ord at skulle have sagt under Besættelsen?   Deres historie bliver nu fortalt i et nyt digert bogværk, der indeholder 64 portrætter af de mest magtfulde tyskere i Danmark lige før – og under Besættelsen. Værket har titlen ”På Førerens Ordre – Hitlers mænd i Danmark 1933-1945”, og er redigeret af forskningschef på Det Kgl. Bibliotek, John T. Lauridsen, og leder af Historisk Samling fra Besættelsestiden ved Museum Vest i Esbjerg, Henrik Lundtofte. I programmet medvirker Henrik Lundtofte.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Vad är målet med månaden Ramadan? Varför söker vi ständigt befrielse från helvetens elden under denna månad? Vad innebär det?

2024-02-25 Predikan Ulf Häggqvist Befrielsen i ljuset

Den här veckan är temat för andakten "Guds rike är nära" och bibeltexten är hämtad från Lukasevangeliet 21:25-36. “5 minuter med Gud” med Sebastian Stakset och Hanna Simonsson är en lättillgänglig andaktpodd med bön och bibel som grund.

Vi är tillbaka i bestens buk, Stockholm! Som vanligt bokade vi in ett samtal med Fanny Åström, denna gång om en text hon skrivit i Flamman: Avskaffa faderskapet. Finns de teknologiska möjligheterna och vad vore de sociala följderna? Följ Fanny på instagram @fannyarsinoe Tack till GRK North-East för introt! Outro var Jösses flickor - Befrielsen är nära linktr.ee/kominternpodd

Egypten kan vara mycket, för Israel var det 400 år i slaveri. Egypten är det som begränsar, binder eller förslavar oss. Sjukdom, mental ohälsa, relationer, olika typer av beroende, skulder, avund, bitterhet, andemakter, etc.På samma sätt som Gud ledde Israel ut ur Egypten, har en han en väg för dig också, men du måste våga ge upp ditt normala för det okända! Att komma till Jesus är en utmanande resa, men när du väl är över på andra sidan, så väntar en ny framtid i ett nytt rike.En predikan att bygga sitt liv på! Grundläggande undervisning, del 3 av 4.Finns även på Youtube att titta på. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar över minnet och dess kollektiva ramar i 2022 års Nobelpristagares böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone Signorets ansikte på filmaffischen för Brottslig bekännelse. Mannen i en bioreklam för diskmedlet Paic. Toaletterna som låg ovanför floden, bakom huset i Lillebonne. Det är exempel på bilder som en dag plötsligt kommer att försvinna, på samma sätt som andra bilder försvunnit före dem, gått upp i rök tillsammans med mor- och farföräldrar. Så resonerar Annie Ernaux i boken Åren, en memoar som brukar beskrivas som kronan på verket i hennes omfattande författarskap. I denna collageartade text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor, filmscener, reklam, och andra kulturella markörer från efterkrigstidens Frankrike. Fram växer en självbiografi som också är en generationsbiografi. Berättaren skiftar mellan att betrakta sig själv på avstånd, en knubbig flicka på sepiafärgade fotografier, och att referera till sig själv i generella ordalag, som ett man, eller ett vi. Ordet jag, uttalas egentligen aldrig, även om vi som läsare förstår att flickan på bilderna är hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen författare. Men en gång i tiden en enkel flicka från Yvetot i Normandie, dotter till två arbetare som tagit sig loss från fabriksgolvet och startat en speceributik ihop. Barndomen präglas av knapphet, utedass, och gränser: inte vilja plocka ner månen, ha saker som kostar skjortan, vara glad för det man har. Men också, framöver, av spirande framtidstro och konsumtionssamhällets lockelser. Citat: Medan man satt och gjorde läxorna vid köksbordet bidrog reklamen på Radio Luxembourg, liksom låtarna, med förvissningen om framtidens lycka och man kände sig omgiven av saker man inte hade men skulle få köpa längre fram.Lyssnaren frågar sig kanske om man:et i denna passage verkligen är ett man i största allmänhet, eller om det är en bestämd erfarenhet som återges. Frågas förtjänar att dryftas. Dels för att spänningen mellan det individuella och det kollektiva utgör memoarens nerv, dels för att kollektivt minne har blivit något av ett modeord, ett begrepp som upprepas tillsammans med vissa konstnärskap och författare tills de till slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux är detta slående. Hennes verk ackompanjeras ständigt av termer som autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen återfinns i valet av pronomen, men också i den distanserade och icke-dömande blicken på det förflutna. I intervjuer återkommer Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft för hennes skrivande. Inte minst insikten att känslan av skam kan vara situerad i klass och utgöra en delad erfarenhet, snarare än bara ett privat bekymmer. Med en sociologisk blick på världen, skildras människorna i Ernauxs böcker genom det de gör, omger sig med och talar om, snarare än vad de känner. Eller som hon själv formulerar det i boken Min far: Jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på ett liv jag också delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande.Men Ernaux är ingen sociolog. Hon är en författare, och därför blir böckerna aldrig några vetenskapliga studier. De blir heller aldrig opersonliga, även när ambitionen är att tala för flera. Men det är förstås inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som sitter där vid köksbordet och lyssnar på Radio Luxembourg, eller längtar efter pennskrin i plast och skor med rågummisulor. Man kan fråga sig vad pojkarna ur samma generation drömde om, eller flickorna ur de övre samhällsskikten, de som inte bevärdigar berättaren med en blick när de möts på stan. Vad skulle algerierna i den franska kolonin ha lagt till för referenser till denna hågkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som överlevt fånglägren? Och så vidare i all oändlighet. Frågan om vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan besvaras på många sätt. Ett svar är att det inte är ett vi, utan en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen. Ett annat svar är att det är både och. Ett jag, men också något annat, något utsträckt.Den franske filosofen och sociologen Maurice Halbwachs menade att det mänskliga minnet alltid fungerar inom en kollektiv kontext. Även i minnet av vår egen ensamhet är vi egentligen inte ensamma. Dessa minnen är befolkade av dem som inte var där, de som vi tänkte på, behövde. Barnet som gick vilse var förvisso ensamt, men föräldrarna minns kanske förändringen i barnets ansikte när han kom tillbaka, sorglösheten som försvann. Så vävs våra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs skriver: Hur många är så pass kritiskt lagda att de bland sina tankar kan urskilja vad som kommer ifrån andra, och att inför sig själva tillstå att de själva knappast haft någonting att komma med?I Åren omfamnas det kollektiva med en till synes lätt rörelse. Berättaren stannar aldrig upp och frågar sig vad det egentligen innebär att generalisera. Hon kör på. Man hit och man dit, i en text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade vanor, men stundtals också lite genant i all storslagenhet. Ernaux skriver att 1968 var det första året i världen, ett år då man såg och hörde sådant man aldrig tidigare i livet sett och hört, lärare och elever som talade med varandra utan avstånd, institutionella rum som upphörde att vara heliga. Även om hon gör några försök att nyansera den här tidsperioden, tar nostalgin ofta över. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits, nous-stalgin: vi-nostalgin, längtan efter en gemenskap som gått förlorad genom senare decenniers självupptagna fokus. Men om historieskrivningen hos Ernaux ibland framstår som väl enkel när det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den egna biografin. När allt kommer omkring är kanske det egna jaget ett minst lika svårgripbart fenomen som gruppen. Berättaren tar fram ett foto på sig själv som nioåring och funderar: Svårt att veta vad hon tänker på eller drömmer om, hur hon ser på åren som skiljer henne från Befrielsen, vad hon minns utan ansträngning.Om berättaren i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt kan komma i kontakt med minnets själva essens, en ren, rå form som överrumplar honom genom sinnliga erfarenheter, så är berättaren i Åren både mer aktiv och tveksam i sitt sökande. Hon letar efter sig själv med arkeologens noggrannhet. Men dröjer vid själva bevisen. Vad var det här? Vem var det här? I en föreläsning på Collège De France säger Ernaux att hon inte kan minnas på samma sätt som Proust eftersom det inte finns någon kontinuitet i hennes person på det sättet. Kontrasten mellan uppväxtåren i Yvetot och inträdet i den borgerliga, intellektuella miljön är helt enkelt för stor. Likväl fortsätter minnesarbetet i bok efter bok. För vad som hotar om man inte minns, inte skriver för att minnas, är glömska. Att allt plötsligt ska försvinna. Man måste, som Ernaux formulerar det i bokens sista, vackra, rader: rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent 

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum.Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare?Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet.Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på Moskvakommunismen och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra.Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog.När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan.Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål.Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt.Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: byggande av rum där friheten kan bo.Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord frihetens despoti öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917.Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den transatlantiska civilisationen, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv.Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden.Men grundtankarna i "Om revolutionen", om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem.Ulla Gudmundson, skribent och diplomatLitteraturArendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

Efter många år av krig, förtryck och hat återvänder profeten Muhammed, över honom vare Guds frid, tillbaks till Mekka som en segrare. Bakom sig har han en stark armé bestående av 10.000 män. Besök gärna vår hemsida: www.koranpodden.se.Följ vårt arbetefacebook.com/koranpoddeninstagram.com/koranpodden/Stöd KoranpoddenOm du finner någon glädje eller värde i vad jag gör, snälla överväg att donera ett valfritt belopp. Alla donationer går till att utveckla och marknadsföra Koranpodden. Swisha ett frivilligt belopp till swish 123 669 10 18 (Support Koranpodden) eller via bankgiro 5271-8053.Bli månadsgivare! Klicka här.

Idag för ett tag sedan publiceras varje dag, måndag - söndag. Producerad av Novel Studios. Text: Cecilia Linné / Spökpennan Skrivbyrå Inläsare: André Christenson & Angelika Prick Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien, menade Hannah Arendt i "Om revolutionen", 1963. En bok som fått Ulla Gudmundson att minnas sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen - och hur den tog slut. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum. Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare? Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet. Här växte det inre nejet till orkanstyrka Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på moskvakommunismen - och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad - så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra. Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog. När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan. Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål. Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt. Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: byggande av rum där friheten kan bo. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord frihetens despoti öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner - de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917. Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 - och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den transatlantiska civilisationen, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv. Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden. Men grundtankarna i Om revolutionen, om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem. Ulla Gudmundson Arendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

I nattens sammenklip taler Torben Steno om Danmarks befrielse med lytterne Markus, Asta og Ellen

I Dagens Nyheder skal det blandt andet handle om den aftale som regeringen og mange af Folketingets partier har indgået i nat om den yderligere genåbning af Danmark. Vi ser også nærmere på datoen. Det er nemlig 76-års dagen for Danmarks Befrielse og mange tænder derfor lys, men hvor meget betyder dagen for de kommende generationer? Det har vi søgt svar på. Svar kan du også få på dine tech-spørgsmål i denne uge, for 'Internet Week Denmark' starter i dag, og der vil særligt være fokus på menneskets forhold til maskinerne. Medvirkende: Mette Boritz, museeumsinspektør på Nationalmuseet.Randi Vestergaard, Festival Director for Internet Week Danmark.Tilrettelægger: Martin SodemannVærter: Julie Vestergaard og Laura BruunRedaktør: Charlotte Bjerrekær

"I dette Øjeblik meddeles det, at Montgomery har oplyst, at de tyske Tropper i Holland, Nordvesttyskland og i Danmark har overgivet sig." Sådan lød det da Johannes G. Sørensen oplæste befrielsesbudskabet d. 4. maj 1945. 76 år senere sætter danskerne stadigvæk lys i vinduerne på årsdagen for befrielsen. Nogle af os i hvert fald. Men hvorfor? Og hvad betyder det for os? Det er nogle af de spørgsmål, Torben Steno stiller lytterne denne regnvåde nat på Radio4, hvor vi mindes befrielsen og de fem forbandede år, der gik forud.

Da anden verdenskrig endelig slutter, udbryder der jubel på tværs af Danmark. Men samtidigt med at danskerne fester i gaderne, udspiller en humanitær katastrofe sig i landets flygtningelejre.

I foråret 1945 var de fleste danskere nervøse. Selv om civilsamfundet ikke var helt brudt sammen, var der knaphed på de brændsel og de fleste varer. Transport mellem landsdelene var noget nær umuligt, og der var skyderier og eksplosioner i de større danske byer næsten hver dag.Man ventede på befrielsen, men vidste ikke, om tyskerne ville kæmpe deres sidste slag i Danmark. Det var også usikkert, om befrielsen ville blive gennemført af russerne eller de vestallierede.Forløsningen og glæden var derfor stor, da tyskerne overgav sig 5. maj 1945, og briterne kort efter rykkede ind. Men for de såkaldte tyskertøser og mistænkte værnemagere var befrielsesdagene langt fra nogen glædesrus. Snart fulgte retsopgøret og spørgsmålet om, hvem der skulle lede det befriede Danmark.Spørgsmålene om ret og uret under besættelsen og i efterkrigstiden er ikke noget lukket kapitel.Serien udkommer i samarbejde med Frihedsmuseet.

I 1945 var Oda Mundbjerg 19 år gammel. I udsendelsen fortæller hun om ungdomsgilder, arbejdet som ung pige på landet og befrielsesdagene, hvor omfavnelse, ydmygelser, dans og sang farvede landet. Medvirkende: Oda Mundbjerg og Museumsinspektør, Søren Tange Rasmussen. Tilrettelæggelse: Katrine Hedegaard

I dagens udgave af 4-toget markerer vi 75-års jubilæet for Danmarks befrielse ved at tale med den del af Danmark, som ikke har noget at fejre, nemlig Bornholm. Og så undrer vi os over, hvordan de danske biografer kommer til åbne igen, nu hvor mange film har udskudt deres biografpremiere til efteråret. Derudover: Jeppe Tranholm Mikkelsen som generalsekretær for det Europæiske Råd, folk der spiller videospil på Youtube, DF's interne fnidder. Medvirkende: Erik Meier Carlsen, tidligere journalist. Lars Werge, direktør for Danske Biografer. Søren Toft, EU-kender og direktør i kommunikationsbureauet Toft kommunikation. Jakob Seerup, museumsinspektør på Bornholms Museum. Bo Kampmann Walther, medieforsker, computerspilsekspert og lektor på Syddansk Universitet.

I dagens udgave af 4-toget markerer vi 75-års jubilæet for Danmarks befrielse ved at tale med den del af Danmark, som ikke har noget at fejre, nemlig Bornholm. Og så undrer vi os over, hvordan de danske biografer kommer til åbne igen, nu hvor mange film har udskudt deres biografpremiere til efteråret. Derudover: Jeppe Tranholm Mikkelsen som generalsekretær for det Europæiske Råd, folk der spiller videospil på Youtube, DF's interne fnidder. Medvirkende: Erik Meier Carlsen, tidligere journalist. Lars Werge, direktør for Danske Biografer. Søren Toft, EU-kender og direktør i kommunikationsbureauet Toft kommunikation. Jakob Seerup, museumsinspektør på Bornholms Museum. Bo Kampmann Walther, medieforsker, computerspilsekspert og lektor på Syddansk Universitet.

Första fallet av covid-19 inträffade redan i december i Frankrike, vad vet vi om detta och vad betyder det för smittspridningen i Europa? Fattigdom, nöd, kravaller Vad händer i Venezuela egentligen? Allt fler skaffar katt i dessa ensamma tider, kan husdjuren fylla tomrum efter mänsklig kontakt? Leder coronakrisen till nya nationalistiska strömningar och är det önskvärt eller ej? Sex månader till USA-valet, hur ser läget ut för Donald Trump och Joe Biden? Moskéer i Iran öppnas upp. Befrielsen av Danmark 75 år.

Första fallet av covid-19 inträffade redan i december i Frankrike, vad vet vi om detta och vad betyder det för smittspridningen i Europa? Leder coronakrisen till nya nationalistiska strömningar och är det önskvärt eller ej? Moskéer i Iran öppnas upp. Sex månader till USA-valet, hur ser läget ut för Donald Trump och Joe Biden? Fattigdom, nöd, kravaller Vad händer i Venezuela egentligen? Befrielsen av Danmark 75 år. Allt fler skaffar katt i dessa ensamma tider, kan husdjuren fylla tomrum efter mänsklig kontakt?

For den tidligere borgmester, Vilhelm Lytken, står minderne om krigen lysende klart. I programmet læser Vilhelm op af sin kronik ”Dage i maj 1945” og fortæller, akkompagneret af Liva Weel, levende om sin skoletid, ungdom og naboer. Medvirkende: Vilhelm Lytken og Museumsinspektør, Søren Tange Rasmussen. Tilrettelæggelse: Katrine Hedegaard

Gnid søvnen af ud af øjnene, og start din morgen med Radio LOUD. Hver mandag til fredag sidder Snoozeren klar til at klæde de morgenfriske lyttere på til dagen der kommer.I denne episode markerer vi 75 årsdagen for Danmarks befrielse. Og så skal vi høre en historie om, hvordan man går fra at være baggårdssanger til at få en pladekontrakt.

Poesibøger, blomstret tapet, henrettelser, kærlighed og rationeringsmærker. I år er det 75 år siden, at Danmark blev befriet. I denne udgave af ”Tæt på” zoomer vi ind på Danmarks befrielse i 1945. Du kan her høre Tove Irene Rasmussen fortælle, om sine minder fra besættelsen og befrielsen. Medvirkende: Tove Irene Rasmussen. Museumsinspektør, Søren Tange Rasmussen. I programmet indgår også en beretning forfattet af Kim Kæraa. Tilrettelæggelse: Katrine Hedegaard

I forbindelsen med 75 året for Danmarks befrielse, har vi i dette program fokus på den ældre generation. I time 2 taler Barbara med Ove Bjerregaard der var 9 år da 2. Verdenskrig brød ud. Her hører vi om de oplevelser en dreng fra Kolding havde under de 5 år af Besættelsen og hvilken helt særlig oplevelse 4. og 5. Maj 1945 var for den nu unge mand.

Poddvärdar är Magdalena Domeradzka och Ted Bergdahl. Nyhetskommentator: Gunilla Lindberg. 

Magdalena Devall, präst i Lessebo-Hovmantorps pastorat, funderar kring olika slags väntan i adventstid. Adventstid. Väntan. Ankomst. Guds rike är nära och Bana väg för Herren är de teman som omger den här veckan. Magdalena kommer dela några av de många texter hon skrivit under tider av väntan och banande av vägar och spegla dem mot bibelberättelser. Kanske ger de dig mod att spegla dina berättelser i Bibelns och andra människors berättelser. Kom. Krampa med mig. Djupandas grandoften och spetsa öronen för alla nyfödda barn under varje sten som söker den blick som hela skapelsen saknar. Kom. Vårskrik med mig. Locka fram alla busungar som inte slutade berätta sagor när de blev för stora, som redan upplevt skräckfilmerna de vuxna förbjuder oss. Kom. Viska din berättelse i mitt öra, låt mig fnissa åt dina pinsamma minnen och allt det du glömt hade hänt. Ta min hand, känn min kramp. Den är din. Den längtar lika mycket som jag efter att orden ska bli bubblor som flyger ut över stjärnhimlen och skapar den blick vi aldrig trodde fanns. Kom. Magdalena Devall Texter Galaterbrevet 3:27-28 Lukasevangeliet 21:28 Musik Here at last - Tracey Chattaway Faith A Treehouse Wait Producent Marianne Greip Sveriges Radio Kronoberg liv@sverigesradio.se

Befrielsen 4. maj 1945 udløste et magtspil om, hvordan kampen mod nazismen i Danmark skulle forstås. Hvem var helte og hvem var forrædere. Hvem var ansvarlige og hvem var det modsatte? Bogaktuelle Per Stig Møller fortæller om sommeren '45. Vært Christoffer Emil Bruun får også besøg af de to teologer, Mogens Müller og Anders Klostergaard, der diskuterer om teksterne fra Det gamle testamente hører til i gudstjenesten.

Två härliga tjejer pratar mens, spya, bajs, kiss, hundspya och R. Kelly. Allt givetvis på ett fräscht sätt.  Stötta oss på patreon  https://www.patreon.com/thtmam Gå med i vår facebookgrupp  https://www.facebook.com/groups/2314288238805900/ Följ oss på Instagram @clarulk @snelvira

Fredrik LignellPå jorden som i himlenhttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/pa-jorden-som-i-himlen-del-3-ar8261 Tess 1:9-10Tjäna medan man väntar, och vänta medan man tjänar.Finns det något hopp för världen?Rapporterna avlöser varandra. Isarna smälter. Skogsbränderna blir fler. Haven surnar igen. När odlingsbar mark drabbas av torka blir det matbrist. Till krigsflyktingarna kommer också klimatflyktingarna att läggas, och de blir långt fler än de flyktingar vi ser idag.Upp 4:11Gud är skaparen och upphovet till allt. Men han är också befriaren. Han står inte utanför det skapade som en åskådare, utan han har klivit in i skapelsen som befriare och räddare.Mikael Tellbe i boken "Tillbaka till framtiden":-------- Gud beskrivs i termer av kamp och lidande: en Gud som så kämpar för sin skapelse att han låter sin egen son offras likt ett lamm för skapelsen och människans befrielse. Gud har makt i historien därför att han är både världens skapare och befriare. Gud har både gjort människan och friköpt henne.--------I Uppenbarelseboken nämns en rad plågor som ska drabba världen. Det finns likheter med plågorna som drabbade Egypten strax innan befrielsen, och det är medvetet. Bilderna av basuner och skålar beskriver krig, hungersnöd, men också hur sötvattnet, havet, stjärnhimlen och atmosfären drabbas av plåga. Vattnet går inte att dricka, och ondskan ser ut att breda ut sig utan motstånd.Glöm inte parallellen till befrielsen i Egypten. Först blir det värre, och sedan kommer befrielsen. Gud förbereder ett nytt Exodus från slaveriet och mörkret, och det har börjat i och med Jesus.När folket lämnade Egypten stod ett slaktat lamm i centrum. Lammet beskyddade folket från mordängeln som gick fram, och nu förbereder Gud befrielsen av hela tillvaron genom det slaktade lammet Jesus Kristus.Så då är frågan: Vad händer när Gud räddar sin skapelse? Det är delvis lite dunkelt. Bibelns texter visar dels på att allt ska omskapas.Samtidigt har vi texter som antyder att Gud förnyar och helar den skapelse som redan finns. Det verkar finnas både en kontinuitet (förnyad skapelse) och en diskontinuitet (Gud skapar igen).Det viktiga är att Gud inte gett upp.Rom 8:18-21Så Gud har en framtidsplan. Här finns en kallelse till Guds folk:Låt oss leva Gudstillvänt. Han ger oss hopp och mod i en i övrigt modlös tid.Låt oss läcka hopp till omvärlden. Gud har landstigit i sin egen skapelse genom Jesus Kristus, och en dag ska han göra med hela kosmos vad han gjorde med Jesus på påskdagen.Låt oss leva med framtiden i ryggen. Att be ”låt din vilja ske, på jorden som i himlen” har också med skapelsen att göra. Omvändelsen från döda gärningar och från avgudarna till den levande Guden får konsekvenser för vår livsstil. Konsumtion, vanor, mm behöver märkas av Guds plan med världen. Omvändelsen är inte endast en fråga om hjärtats tro, utan också kroppens handlingar. Man kan leva, resa, äta och handla annorlunda. Varje litet beslut blir ett serum mot det cyniska förbrukandet av resurser.Luk 21:25-28Lyft ditt huvud. Räta på ryggen. Låt oss, både i ord och handling, berätta för världen som står i ångest inför vågornas dån att allt hopp inte är ute. Befrielsen närmar sig.=== För samtal ===Är det svårt att tro på Guds räddningsplan?Hur kan man underhålla hoppet i en tid som vår? Ge några handfasta tips på hur ni återfår hopp utan att bli världsfrånvända och hurtiga.Fundera över vad man kan säga till människor som känner oro inför de stora frågorna om jordens framtid. Kort sagt: Hur läcker man hopp till sin omgivning?

I nya avsnittet av ”Mer än bara ord” berättar författaren Amanda Göransson om hur hon blev befriad från ätstörningar. – Det var en lång process för mig – men befrielsen kom från Jesus, säger hon. I sin bok ”Gudskvinnor, res er” berättar Amanda Göransson öppenhjärtigt och utlämnande om hur hon som tonåring fastande i anorexia, något hon beskriver som en lömsk och självdestruktiv fälla. Vägen till befrielse var inte alltid enkel. – Det var en lång process för mig, berättar Amanda i ”Mer än bara ord”. Gud fick plocka bort fiendens lögner, som sa att jag var ful, oälskad och tjock. Dessa påståenden var sanna för mig. Och det är det som är så lurigt. Hur blev du befriad? – Befrielsen kom från Jesus! ”Striden om vårt utseende” är ett av många områden som Amanda Göransson tar upp i sin bok ”Gudskvinnor, res er”, som släpptes på svenska förra året och togs emot med tacksamhet och värme av läsarna. – Vi är i en strid mellan mörkret och ljuset och då är det lika bra att vi inser det och börjar använda vapnen som Gud har gett, säger Amanda om det krigiska temat i boken. Hör mer i intervjun i podcasten – och missa inte att läsa boken. ------------------------------------------------- Mer än bara ord är en intervjupodcast från Sjöbergs Förlag. Läs mer om förlagets böcker på www.sjobergsforlag.se. Amanda Göransson är aktuell med boken "Gudskvinnor, res er!"

Bibeltime ved sognepræst Henrik Laursen. Emnet er "Den nye Moses - befrielsen", og optagelsen er fra Skovgårde Bibelcamping 2017.

Jessika Gedin: Det våras för den blandade känslan. Jonas Hallberg: Mamma har förändrat karaktär. Maja Aase: Nix åsikt. I Spanarna handlar det bland annat om att vi drunknar i opinionsundersökningar om struntsaker. Men inom kort kommer befrielsen, en ny nix-tjänst, kopplad till vårt födelsenummer. Ett register över alla som absolut inte vill bli tillfrågade om hur de upplevde någonting. Programledare för Spanarna är Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Spanarna är ett program och en podd för dig som gillar samhällsspaning med humor. Jessika Gedin: Det våras för den blandade känslan.Den enkla känslan: kränkt, chockad, lycklig, har sedan länge dominerat i media. Den är tacksam i nyhetsutbudet, den beskriver en enkel världsbild som lätt kan utpeka vållande (”privilegierade”) och ”offer”.Men egentligen har vi oftast många motstridiga känslor och ett mycket bredare känsloregister. Så nu börjar allt fler tröttna på denna svartvita framställning av våra känsloliv. Och längtar efter samtal om den blandade känslan som på ett bättre sätt beskriver att vi är mer sammansatta som personligheter och hela tiden måste ompröva våra intryck i en ständigt föränderlig värld.Jonas Hallberg: Mamma har förändrat karaktär.Vi har sedan länga vant oss att det finns samhällsnyttiga ”institutioner” som på många sätt är nödvändiga för att vardagen skall fungera, till exempel; bensinmackar, postkontor och apotek.Men nu har alla dessa nyttigheter ändrat karaktär. Mackarna har blivit små diversebutiker, apoteken säljer smink, godis och undergörande krämer och posten har blivit en skrubb någonstans var som helst.Så i framtiden anade Jonas att vi bara kommer att hitta de gamla hederliga postkontoren, mackarna och apoteken som pittoreska inslag på landets friluftsmuseer, som till exempel på Skansen i Stockholm.Maja Aase: Nix åsikt.En av tidens mest slitna ord är ”upplevelse”. Så fort vi gör något, köper en vara eller tjänst antas det vara en upplevelse som vi kunder tvingas betygsätta, taxiresan, besöket på vårdcentralen, ärendet på apoteket eller kanske leveransen av en diskmaskin.Förr tillfrågades vi någon gång per år i en opinionsundersökning som handlade om vad vi funderade på att rösta på inför nästa val. Nu drunknar vi i opinionsundersökningar om struntsaker.Men inom kort kommer befrielsen, en ny ”nix-tjänst”, kopplad till vårt födelsenummer. Ett register över alla som absolut inte vill bli tillfrågade om hur de upplevde någonting.I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.Programledare är Ingvar Storm. Du kan alltid lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se

Syndens lömskhet och befrielsen i från den