Podcast appearances and mentions of Marjorie Perloff

Helen Vendler and Marjorie Perloff in the words of people who loved them.

SLEERICKETS is a podcast about poetry and other intractable problems. My book Midlife now exists. Buy it here, or leave it a rating here or hereFor more SLEERICKETS, check out the SECRET SHOW and join the group chatLeave the show a rating here (actually, just do it on your phone, it's easier). Thanks!Wear SLEERICKETS t-shirts and hoodies. They look good!SLEERICKETS is now on YouTube!Some of the topics mentioned in this episode:– When the Earth Flies into the Sun by Derek Mong– At Length magazine– 32 Poems No 43. Summer 2024– There by Christopher Childers– I Too Had a Childhood by Eleanor Stanford– One of two poems of mine in the new 32 Poems– The part in Tree of Life where (among other things) Jessica Chastain flies– Marjorie Perloff's review of The Birthday Letters– The Two Ariels: The (Re)making of the Sylvia Plath Canon by Marjorie Perloff– Ariel by Sylvia Plath– Ariel: The Restored Edition– Birthday Letters by Ted Hughes– Sylvia (2003)– Pike by Ted Hughes– Sharon Olds– Anne Sexton– Deborah Landau– Metaphors by Sylvia Plath– Adrienne Rich– Helen Vendler– Daddy by Sylvia Plath– Lady Lazarus by Sylvia Plath– Nick and the Candlestick by Sylvia Plath– A Secret by Sylvia Plath– You're by Sylvia Plath– William Heyen– Swoop by Hailey Leithauser– Transformations by Anne Sexton– Kevin Young– Life Studies by Robert Lowell– Memories of West Street and Lepke by Robert Lowell– 13 Reasons Why (2017)– Wintering by Sylvia Plath– A rough approximation of a store in my town– Purdah by Sylvia Plath– Sheep in Fog by Sylvia Plath– Honey's Dead by The Jesus and Mary Chain– Shaken Baby SyndromeFrequently mentioned names:– Joshua Mehigan– Shane McCrae– A. E. Stallings– Ryan Wilson– Morri Creech– Austin Allen– Jonathan Farmer– Zara Raab– Amit Majmudar– Ethan McGuire– Coleman Glenn– Alexis Sears– JP Gritton– Alex Pepple– Ernie Hilbert– Joanna PearsonOther Ratbag Poetry Pods:Poetry Says by Alice AllanI Hate Matt Wall by Matt WallVersecraft by Elijah BlumovRatbag Poetics By David Jalal MotamedAlice: Poetry SaysBrian: @BPlatzerCameron: CameronWTC [at] hotmail [dot] comMatthew: sleerickets [at] gmail [dot] comMusic by ETRNLArt by Daniel Alexander Smith

Today's poem is a shape poem dedicated to chefs, but (surprise?) it might be about more than cooking.John Hollander, one of contemporary poetry's foremost poets, editors, and anthologists, grew up in New York City. He studied at Columbia University and Indiana University, and he was a Junior Fellow of the Society of Fellows of Harvard University. Hollander received numerous awards and fellowships, including the Levinson Prize, a MacArthur Foundation grant, and the poet laureateship of Connecticut. He served as a Chancellor of the Academy of American Poets, and he taught at Hunter College, Connecticut College, and Yale University, where he was the Sterling Professor emeritus of English.Over the course of an astonishing career, Hollander influenced generations of poets and thinkers with his critical work, his anthologies and his poetry. In the words of J.D. McClatchy, Hollander was “a formidable presence in American literary life.” Hollander's eminence as a scholar and critic was in some ways greater than his reputation as a poet. His groundbreaking introduction to form and prosody Rhyme's Reason (1981), as well as his work as an anthologist, has ensured him a place as one of the 20th-century's great, original literary critics. Hollander's critical writing is known for its extreme erudition and graceful touch. Hollander's poetry possesses many of the same qualities, though the wide range of allusion and technical virtuosity can make it seem “difficult” to a general readership.Hollander's first poetry collection, A Crackling of Thorns (1958) won the prestigious Yale Series of Younger Poets Awards, judged by W.H. Auden. And in fact James K. Robinson in the Southern Review found that Hollander's “early poetry resembles Auden's in its wit, its learned allusiveness, its prosodic mastery.” Hollander's technique continued to develop through later books like Visions from the Ramble (1965) and The Night Mirror (1971). Broader in range and scope than his previous work, Hollander's Tales Told of the Fathers (1975) and Spectral Emanations (1978) heralded his arrival as a major force in contemporary poetry. Reviewing Spectral Emanations for the New Republic, Harold Bloom reflected on his changing impressions of the poet's work over the first 20 years of his career: “I read [A Crackling of Thorns] … soon after I first met the poet, and was rather more impressed by the man than by the book. It has taken 20 years for the emotional complexity, spiritual anguish, and intellectual and moral power of the man to become the book. The enormous mastery of verse was there from the start, and is there still … But there seemed almost always to be more knowledge and insight within Hollander than the verse could accommodate.” Bloom found in Spectral Emanations “another poet as vital and accomplished as [A.R.] Ammons, [James] Merrill, [W.S.] Merwin, [John] Ashbery, James Wright, an immense augmentation to what is clearly a group of major poets.”Shortly after Spectral Emanations, Hollander published Blue Wine and Other Poems (1979), a volume which a number of critics have identified as an important milestone in Hollander's life and career. Reviewing the work for the New Leader, Phoebe Pettingell remarked, “I would guess from the evidence of Blue Wine that John Hollander is now at the crossroads of his own midlife journey, picking out a new direction to follow.” Hollander's new direction proved to be incredibly fruitful: his next books were unqualified successes. Powers of Thirteen (1983) won the Bollingen Prize from Yale University and In Time and Place (1986) was highly praised for its blend of verse and prose. In the Times Literary Supplement, Jay Parini believed “an elegiac tone dominates this book, which begins with a sequence of 34 poems in the In Memoriam stanza. These interconnecting lyrics are exquisite and moving, superior to almost anything else Hollander has ever written.” Parini described the book as “a landmark in contemporary poetry.” McClatchy held up In Time and Place as evidence that Hollander is “part conjurer and part philosopher, one of our language's true mythographers and one of its very best poets.”Hollander continued to publish challenging, technically stunning verse throughout the 1980s and '90s. His Selected Poetry (1993) was released simultaneously with Tesserae (1993); Figurehead and Other Poems (1999) came a few years later. “The work collected in [Tesserae and Other Poems and Selected Poetry] makes clear that John Hollander is a considerable poet,” New Republic reviewer Vernon Shetley remarked, “but it may leave readers wondering still, thirty-five years after his first book … exactly what kind of poet Hollander is.” Shetley recognized the sheer variety of Hollander's work, but also noted the peculiar absence of anything like a personality, “as if the poet had taken to heart, much more fully than its author, Eliot's dictum that poetry should embody ‘emotion which has its life in the poem and not in the history of the poet.'” Another frequent charge leveled against Hollander's work is that it is “philosophical verse.” Reviewing A Draft of Light (2008) for Jacket Magazine, Alex Lewis argued that instead of writing “philosophizing verse,” Hollander actually “borrows from philosophy a language and a way of thought. Hollander's poems are frequently meta-poems that create further meaning out of their own self-interrogations, out of their own reflexivity.” As always, the poems are underpinned by an enormous amount of learning and incredible technical expertise and require “a good deal of time and thought to unravel,” Lewis admitted. But the rewards are great: “the book deepens every time that I read it,” Lewis wrote, adding that Hollander's later years have given his work grandeur akin to Thomas Hardy and Wallace Stevens.Hollander's work as a critic and anthologist has been widely praised from the start. As editor, he has worked on volumes of poets as diverse as Ben Jonson and Dante Gabriel Rossetti; his anthologist's credentials are impeccable. He was widely praised for the expansive American Poetry: The Nineteenth Century (1994), two volumes of verse including ballads, sonnets, epic poetry, and even folk songs. Herbert Mitgang of the New York Times praised the range of poets and authors included in the anthology: “Mr. Hollander has a large vision at work in these highly original volumes of verse. Without passing critical judgment, he allows the reader to savor not only the geniuses but also the second-rank writers of the era.” Hollander also worked on the companion volume, American Poetry: The Twentieth Century (2000) with fellow poets and scholars Robert Hass, Carolyn Kizer, Nathaniel Mackey, and Marjorie Perloff.Hollander's prose and criticism has been read and absorbed by generations of readers and writers. Perhaps his most lasting work is Rhyme's Reason. In an interview with Paul Devlin of St. John's University, Hollander described the impetus behind the volume: “Thinking of my own students, and of how there was no such guide to the varieties of verse in English to which I could send them and that would help teach them to notice things about the examples presented—to see how the particular stanza or rhythmic scheme or whatever was being used by the particular words of the particular poem, for example—I got to work and with a speed which now alarms me produced a manuscript for the first edition of the book. I've never had more immediate fun writing a book.” Hollander's other works of criticism include The Work of Poetry (1993), The Poetry of Everyday Life (1997), and Poetry and Music (2003).Hollander died on August 17, 2013 in Branford, Connecticut.-bio via Poetry Foundation Get full access to The Daily Poem Podcast at dailypoempod.substack.com/subscribe

Hosted by Al Filreis and featuring Robert von Hallberg, Charles Altieri, and Marjorie Perloff.

The team hits the road and lands in Los Angeles at the home of Marjorie Perloff, where the group gathers to discuss two well-known poems by Frank O'Hara: "Poem" or "Lana Turner Has Collapsed!" and "Song (Is it Dirty)."

Lucas Zwirner returns as host for a conversation with the MacArthur award-winning poet and translator Peter Cole and the renowned critic and scholar of avant-garde poetry, Marjorie Perloff. On the occasion of Peter's new book of poetry, Draw Me After, which is inspired by the work of Terry Winters and Agnes Martin, they come together for a state of the union of art and poetry.  Draw Me After: Poems is available now. 

This week, Zohar is joined by literary critic and Stanford Professor, Marjorie Perloff, to discuss the meaning of the avant-garde, the poetic influence of Wittgenstein, why postmodernism has exhausted itself, whether we should care about popularity, the corrosive effects of mass culture, the novelty of T.S. Eliot and Frank O'Hara, the importance of tradition, and why confessional art is often boring.

This week, Zohar is joined by literary critic and Stanford Professor, Marjorie Perloff, to discuss the meaning of the avant-garde, the poetic influence of Wittgenstein, why postmodernism has exhausted itself, whether we should care about popularity, the corrosive effects of mass culture, the novelty of T.S. Eliot and Frank O'Hara, the importance of tradition, and why confessional art is often boring.

En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.I sin bok Edge of Irony Ironins egg sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i Mannen utan Egenskaper av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i Kapucinerklyftan denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoliRoth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman Mannen utan egenskaper, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel Die letzen Tage der Menschheit ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I Mannen utan egenskaper och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell Kvinnan vid sjön känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok Bokstäverna jag färdas i. Hon sa:"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.Samtalet fortsatte nästa dag;Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.I Edge of Irony menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.Eva Ström, författare

Richard talks with the renowned critic, Marjorie Perloff about her choice of eight talismanic books, fleeing Vienna as the Nazis came to power, why poets must embrace the new and why she regrets changing her name from Gabriele Mintz to Marjorie Perloff.

Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra. Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning. Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar. När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen. Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom. Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom. Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst. Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget. När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar. Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien. Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en italiensk atmosfär med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi. De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland. När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning. Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är italienska på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna. Torbjörn Elensky

In our first podcast our exiting Conference director, Alan Golding, talks with our in-coming director, Matthew Biberman, offering advice along with cherished memories of several major American poets and scholars including Frank Bidart, Robert Creeley, Clayton Eshleman, Susan Howe, W. S. Merwin, Harryette Mullen, Marjorie Perloff, and Nathaniel Mackey.

This week, Thea Lenarduzzi and Michael Caines are joined by the critic and literary scholar Marjorie Perloff to discuss an encyclopedic work that sets out to tackle ‘Art and thought in the Cold War’, from Jean-Paul Sartre to Elvis Presley; the English professor and literary critic Rohan Maitzen explores the meticulously observed world of Olivia Manning’s Balkan novels; plus, the unhappy story of a youthful romance between Eric Arthur Blair and Jacintha Buddicom, played out in poetry‘The Free World: Art and thought in the Cold War’ by Louis Menand‘The Balkan Trilogy’ by Olivia Manning‘“Dracula’s Daughter”: The rediscovery of a love poem for George Orwell’, by Eileen M. Hunt, and ‘Annotating George Orwell’, by D. J. Taylor ­– both in this week’s TLS: the-tls.co.ukA special subscription offer for TLS podcast listeners: www.the-tls.co.uk/buy/podProducer: Ben Mitchell See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hosted by Al Filreis and featuring Tracie Morris, Marjorie Perloff, and Danny Snelson. (With a cameo appearance by Charles Bernstein himself at the end.)

Marjorie Perloff, professor emeritus of English at Stanford University, presents on the effect of Wallace Steven's later years on his poetry.

Hosted by Al Filreis and featuring Marjorie Perloff, Danny Snelson, and Nancy Perloff.

Hosted by Al Filreis and featuring Marjorie Perloff, Susan McCabe, and Robert von Hallberg.

Dr. Marjorie Perloff presents her talk, "Poetry for the Digital Age," at the University of Oregon on May 8.

With Stig Abell and Lucy Dallas. Raymond Tallis on the ongoing threat to the NHS; Bee Wilson on descriptions of pregnancy and childbirth; and Marjorie Perloff on seeing O.J. Simpson as Othello. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

In 1913, Poetry magazine published Ezra Pound's "A Few Don'ts by an Imagiste." The piece offered would-be poets such memorable advice as "don’t imagine that the art of poetry is any simpler than the art of music" and "don’t retell in mediocre verse what has already been done in good prose." A hundred years later, acclaimed literary scholar Marjorie Perloff, the recipient of the Washington University's 2014 International Humanities Medal, put her own spin on Pound's famous guidelines. Perloff shares her five additional "don'ts" and reflects on her early childhood in Vienna.

Charles Bernstein, Michael Hennessey, and Marjorie Perloff gather at the Kelly Writers House to talk about Tom Raworth's poem, "Errory."

Hosted by Al filreis and featuring Marjorie Perloff, Charles Bernstein, and Michael S. Hennessey.

A two-day symposium with participants including Günter Berghaus, Marjorie Perloff, Claudia Salaris, Barbara Spackman, and Paolo Valesio, among others.

Marjorie Perloff discusses the poetry of Frank O'Hara.

Marjorie Perloff, renowned literary critic and professor of humanities at Stanford University, examines the interrelation between the works of Jasper Johns, poet Frank O'Hara, and composer John Cage. This podcast is brought to you by the Ancient Art Podcast. Explore more at ancientartpodcast.org.

Marjorie Perloff writes on contemporary and avant-garde poetry and poetics, as well as on intermedia and the visual arts. (May 3, 2006)

Book Salon group discusses The Vienna Paradox by Marjorie Perloff.

Book Salon group introduces The Vienna Paradox by Marjorie Perloff.

Thu, 1 Sep 1994 12:00:00 +0100 http://epub.ub.uni-muenchen.de/5541/ http://epub.ub.uni-muenchen.de/5541/1/5541.pdf Bode, Christoph Bode, Christoph (September 1994): Doppelrezension von: G. Marjorie: Perloff, Radical Artifice: Chicago/London, 1992; und: Peter Quartermain: Disjunctive Poetics: Cambridge, 1992. In: Anglistik - Organ des Verbandes Deutscher Anglisten, Vol. 5, No. 2: pp. 135-139.