Podcasts about Robert Musil

Az egyik kedvenc idei olvasmányélményünk lett Selyem Zsuzsa Kicsi kozmosz címmel frissen megjelent regénye. A több szálon futó, Erdélyben és Budapesten is játszódó, a rendszerváltás előtti időszakot és napjainkat is bemutató, emberi és nem emberi szereplőket felvonultató regényben diktatúrák természetéről, felnőtt- és gyereksorsokról, viccekről és traumákról is szó esik. Selyem Zsuzsával ezeken túl még decentralizált regényekről, algoritmusokról, rókaszukákról és lehallgatásokról is beszélgettünk a Nem rossz könyvek legújabb részében. A tartalomból 00:00 Pár új könyv, amit említünk, bár még nem is olvastuk őket: Csordás Kata - A tékozlás öröme, Tandori Dezső - Barátaim, találkozunk a fűben, Karl Ove Knausgård - A harmadik birodalom és Kirsten Thorup - Őrülten és halálosan. 02:40 Vendégünk Selyem Zsuzsa, témánk az áprilisban megjelent regénye, a Kicsi kozmosz. És indításként a nem centralizált gondolkodás fontossága, az állati nézőpontok szerepe, a Moby Dick erényei, és hogy az egyik legjobb dolog a művészetben az, hogy azt is észrevehetjük, ami amúgy nem ismerős. 09:30 Min múlik, hogy melyik szereplőből mennyit látunk, és a bizalom az olvasóban: „át kell vágnod magad a bozóton.” 13:45 Irodalmat írni irodalomtörténészként. És pár fontos szerző, akik sokszor név szerint is visszaköszönnek a regény lapjain: David Foster Wallace, Robert Musil, Nádas Péter vagy Bruno Schulz. És ehhez jön még a matematika. 15.20 Élet a diktatúrában és az igazság lehetősége, például a matematikában. Lehallgatások, megfigyelések, a bizalom szétrágása és az emberek a kiszolgáltatottságban. 27:30 Kedvenc vicc és a viccek szerepe a regényben: egy jó vicc felér egy jó könyvvel. 29:30 Mit jelent gyereknek lenni? Ez a könyv a gyerekek szenvedéséről szól, és ha nem lennének gyerekek, nem lenne ki előtt szégyellnünk magunkat. És a kérdés: egyáltalán hogyan tudunk ebben a világban szembenézni a gyerekekkel? És ehhez jönnek még az algoritmusok. 34:40 Élet és halál kérdése, az anyaságban is. Ki válhat anyává? És a személyes történetek hogyan válnak társadalmivá? „Az egyik munkám az volt most, hogy a transzgenerációs traumákat transzgenerációs empátiává próbáljam meg változtatni.” 46:00 Rókaszuka alakja és a regény művészképe, az írók és költők fetisizálása ellen. 50:00 Három könyv Selyem Zsuzsa ajánlásában: Arundhati Roy - A Felhőtlen Boldogság Minisztériuma, Juan Carlos Galeano -Amazonia és Virginia Woolf - Gondolatok a békéről légiriadó idején, amit az izraeli katonai szolgálatot megtagadó 18 éves transz fiatal, Ella Keidar Greenberg vitt magával a börtönbe. A vele készült, a beszélgetés során említett interjú itt olvasható. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Die Erzählung "Das verzauberte Haus" von Robert Musil, gelesen von Jan Lindner.

Livros mencionados: O Jovem Törless, Robert Musil; A História Secreta, Donna Tart; As Vantagens de Ser Invisível, Stephen Chbosky; Practice, Rosalind Brown; Harry Potter e a Ordem da Fénix, J.K. Rowling; The Idiot, Elif Batuman; Stoner, John Williams.

"If stupidity were not confusingly similar to progress, ability, hope and improvement, no one would want to be stupid." – Robert Musil, The Man Without Qualities, 1931

Donald Trump droht, Grönland zu annektieren. Was will der künftige US-Präsident? „Wir irren vorwärts und entwickeln uns rückwärts“, mit diesem Zitat von Robert Musil kommentiert Richard David Precht diese Entwicklung. Nimmt man Trump beim Wort, könnte die USA dänisches Gebiet angreifen. Löst das den Nato-Bündnisfall aus? Und wer tritt dabei für wen ein? Nach Ivan Krastev leben wir mittlerweile in einer Gesellschaft der „Null-Loyalität“, in der die Gemeinschaft nur wenig zählt. Das zeigt sich auch durch die Ausschreitungen in der Silvesternacht, in den Schulen oder im Straßenverkehr. „Vielleicht müssen wir über einen altmodischen Begriff wie Respekt mal neu diskutieren“, findet Markus Lanz.

De winterboekeneditie van Betrouwbare Bronnen weerspiegelt de turbulentie rond het leiderschap van deze tijd. Mark Rutte fietste weg van het Torentje, Dries van Agt stierf hoogbejaard na een rijk leven, van Ruud Lubbers kwam een monumentale biografie uit en Ruttes favoriete collega Angela Merkel schreef haar autobiografie. Olaf Scholz viel, net als Rishi Sunak en Michel Barnier. En met Dick Schoof kwam een premier aan het roer die lijkt op een romanfiguur van Robert Musil, Der Mann ohne Eigenschaften.Jaap Jansen en PG Kroeger bespreken boeken die allerlei dimensies en verhalen bevatten over premiers, politieke leiders en hun leven en werk. En wat wij daarvan kunnen leren.***Deze aflevering is mede mogelijk gemaakt met donaties van luisteraars die we hiervoor hartelijk danken. Word ook vriend van de show!Deze aflevering bevat een advertentie van De Schrijverscentrale. Boek ook een schrijversbezoek!Heb je belangstelling om in onze podcast te adverteren of ons te sponsoren? Zend een mailtje naar adverteren@dagennacht.nl en wij zoeken contact.Op sommige podcast-apps kun je niet alles lezen. De complete tekst plus linkjes en een overzicht van al onze eerdere afleveringen vind je hier***1] Jaap de Haan - De eerste minister van de Republiek (Amsterdam University Press)Wie waren de Ruud en Mark van de Gouden Eeuw? Jaap de Haan promoveerde op het functioneren en regeren door de burgerlijke leider van die heel aparte staat, de Republiek, dus van de raadspensionaris. Hij laat zien, dat zij veel weg hadden van machtige mannen elders in Europa die onder een absolute monarch de touwtjes in handen hielden. Een Richelieu, een Cromwell of een Metternich.Johan van Oldebarnevelt maakte deze functie als geen ander en die machtspositie kostte hem letterlijk de kop. Johan de Witt kon regeren zonder een Oranjeprins en domineerde, hoewel hij Ruttiaans bescheiden deed. Toen ook hij ten onder ging in 1672 kwam de minder bekende Gaspar Fagel aan het bewind. En juist die blijkt in dit boek een erg leerzame en handige leider te zijn geweest. Met prins Willem III speelde hij good cop, bad cop. Zo pakten ze samen de stad Amsterdam aan!2] Robert Harris – Afgrond (Cargo)Een roman over een premier? Jazeker, en wat voor een. Robert Harris komt met een huzarenstukje, een spannende detective over waargebeurde verwikkelingen tussen de man in Downing Street 10 en een societygirl van adel.Herbert Asquith was obsessioneel verliefd en schreef Venetia Stanley honderden brieven terwijl de Eerste Wereldoorlog uitbrak. Staatsgeheimen, verslagen van de ministerraad, telegrammen van de tsaar, het rolde allemaal in haar brievenbus. Het is alsof Evelyn Waugh een Downton Abbey tv-serie schrijft vermengd met geopolitieke explosies en een gisse jongen van de Secret Service, die op het spoor komt van Venetia. Hoe loopt dit af?3] Remieg Arts, Coen Brummer, Gertjan Schutte (red.) – Machtswoorden (Prometheus)Premiers zijn vaak schrijvers. Hun woorden hebben impact. Als ideoloog, als strateeg, als memoiresauteur en soms zelfs als romancier. Denk maar aan Benjamin Disraeli! Machtswoorden is een rijk en origineel boek met een reeks essays over politici als auteurs en hoe schrijven en ook op die wijze boodschappen verspreiden door en door politiek kan zijn.De kinderboeken van Jan Terlouw, de duizenden krantenstukken van Abraham Kuyper, de sociale essays van Sam van Houten, politieke brochures tegen het koloniaal bewind in Indië en de persoonlijke worstelingen en belevenissen van de eerste generatie allochtone politici, het zijn allemaal bijzondere genres die soms van grote betekenis blijken voor politiek denken en handelen.Een verrassende ontdekking in de bundel is de radicale democraat en pro-Franse patriot Pieter Vreede. Hij was als politiek auteur buitengewoon actief en controversieel. Pleegde een staatsgreep, maar moest uiteindelijk na Napoleons val zoete broodjes bakken met het Oranjehuis. Een leven waarin vele regimes elkaar opvolgden en Vreede steeds weer zijn nek uitstak.4] Auke van der Woud - De steden, de Mensen 1850-1900 (Prometheus)Auke van der Woud is de Jürgen Osterhammel van ons land. Hij beschrijft de transformatie van Nederland in de 19e eeuw. Zijn boek analyseert hoe na 1850 het verpauperde land in een ongekende 'Tweede Gouden Eeuw' ontpopte tot een wereldwijd actieve, expansionistische economische macht.Hij maakt ook korte metten met legendes als die van de 'kanalenkoning' Willem I die zo'n vooruitziende blik zou hebben gehad. En analyseert waarom premier Thorbecke zo cruciaal was. Hij gaf bestuurlijk, economisch en logistiek het land een redesign en ontketende nieuwe economische en financiële krachten.Voor premier Schoof en minister Sophie Hermans is het deel van dit boek over de energietransitie van die decennia toen verplicht leesvoer. Wat Kees Vendrik in Betrouwbare Bronnen 471 'de grootste verbouwing van Nederland ooit' noemde, heeft een voorloper gehad, waarbij alle uitdagingen van nu zich evenzeer aandienden.5] Robert Caro - The Power Broker (Alfred A. Knopf) Als het gaat om boeken over mensen met macht en wat macht met mensen doet, kun je niet heen om Robert Caro. Zijn (tot nu toe) vier delen over LBJ zijn de legendarische gouden standaard van boeken over presidenten. Zijn boek The Power Broker is dat over bijna onzichtbare machtsdieren in het openbaar bestuur, zoals Robert Moses, de baas van openbare werken van New York City (1888-1981).Dat boek verscheen in 1974 en is nooit weggeweest uit de boekhandel. De vijftigste verjaardag is reden tot een expositie in het stadsmuseum van NYC, zo beroemd is Caro hiermee geworden. Voor Barack Obama heeft dit boek als student zijn visie op de politiek bepaald.Caro kreeg het bij verschijnen van het magnum opus aan de stok met de hoogbejaarde potentaat. Maar het boek is toch vooral ook een uiting van respect voor diens visionaire blik, zijn daadkracht, lef en finesse van manipulatie en politieke kracht. Moses was 'larger than life'. Net als LBJ en even energiek en meedogenloos. Wellicht dat ook daarom Mark Rutte zo'n fan is?6] Nancy Pelosi - The Art of Power (Simon & Schuster)Is zij de Robert Moses van DC? Een machtsdier, onstuitbaar energiek, gedreven, een 'living legend' ook? Nancy Pelosi was alleen allesbehalve onzichtbaar en ze ontleende haar macht wel aan verkiezingen.Haar boek over de kunst van de macht is zeer persoonlijk en vol lessen uit de meest kritische momenten in de vele decennia van haar leven als parlementariër en de eerste vrouw als voorzitter van het Huis. Ze komen allemaal langs, de Bushes, de Clintons, Trump, Xi, Poetin en de Obamas. Ze krijgen er soms ook stevig van langs, zeker als je goed tussen de regels doorleest!Uit dit boek leer je waarom de Republikeinen uiteraard de politieke tegenstander zijn, maar de Senaat de politieke vijand. Duidelijk schetst Pelosi waarom the Speaker zo'n beetje de raadspensionaris van Amerika is en dus een beetje de premier. Die bepaalt met het Huis de begroting en de wetten. Niet de president en zeker niet de Senaat.Een sterke Speaker kan een president maken of breken als deze 'de kunst van het mogelijke' bij machtsuitoefening beheerst. The Art of Power, zoals Otto von Bismarck het al noemde.Het boek begint en eindigt met grof geweld. Eerst de gijzeling en bijna moord van haar man Paul Pelosi in hun eigen huis in San Francisco en tot slot de bestorming van het Capitool op 6 januari 2021. Zij ziet die als een poging tot staatsgreep zoals in Latijns-Amerika en is ervan overtuigd dat zij dit alleen door een wonder heeft overleefd.7] Mathieu Segers - Europa en het idee uit de toekomst (Prometheus)Precies een jaar geleden brachten wij postuum een saluut aan professor Mathieu Segers die zo jong stierf, maar zelf nog zijn magnifieke boek over Europa aan ons had toegestuurd. Dat is nu vertaald: Europa en het idee uit de toekomst.Elke pagina van het boek schittert met verrassende inzichten en onbekende feiten en mensen uit de voorgeschiedenis van de Europese unie. Maar juist nu valt het begin zo op. Segers zag het moment gekomen dat Europa zich opnieuw moest uitvinden. Precies wat de ook in december 2023 overleden Jacques Delors zei en wat in het jaar na hun beider dood de kern werd van Mario Draghi's uitdagende rapport. Mathieu Segers was ook hier weer zijn tijd vooruit.***Verder kijkenTurn Every Page - The Adventures of Robert Caro and Robert Gottlieb***Verder luisteren441 - Extra zomeraflevering: boekenspecial!395 - Vijf boeken en een afscheidsbrief363 - Extra zomeraflevering: PG tipt boeken!317 - Extra winteraflevering: PG tipt boeken!286 - Extra zomeraflevering: PG tipt boeken!269 - Vijf boeken die je moet lezen om Europa beter te begrijpen259 - De omgevallen boekenkast: leestips van PG!207 - Zomer 2021: Boekentips van PG!133 - Amerikaanse presidenten: boeken die je volgens PG móet lezen!99 - Tips voor thuis: de omgevallen boekenkast van PG!403 - Sam van Houten, een eeuw lang verrassend dwars274 - Thorbecke, denker en doener221 - Madam Speaker: de spijkerharde charme van Nancy Pelosi149 - De zeven levens van Abraham Kuyper, een ongrijpbaar staatsman40 - De geniale broers Von Humboldt***Tijdlijn00:00:00 – Deel 100:47:52 – Advertentie De Schrijverscentrale01:03:28 – Deel 201:17:25 – Deel 301:35:49 – Einde Zie het privacybeleid op https://art19.com/privacy en de privacyverklaring van Californië op https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

durée : 00:30:02 - Les Nuits de France Culture - par : Mathilde Wagman - Heure de culture française - Robert Musil ou l'approche d'un homme sans qualités, 3 : Avec Philippe Jaccottet (1ère diffusion : 21/01/1970) - réalisation : Virginie Mourthé

Schneider, Rolf www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Schneider, Rolf www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Schneider, Rolf www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

EIN HÖRWUNSCH MIT GEDANKENSTÜTZEN VON ETEL ADNAN, LICHTENBERG, ANNEMARIE VON MATT, ROBERT MUSIL & GEORGE STEINER

Livros mencionados: Bíblia Sétimo Dia, Daniel Faria; Stoner, John Williams; Os Livros que Devoraram o Meu Pai, Afonso Cruz; Noite, Elie Wiesel; Everything I Know About Love, Dolly Alderton; Never Mind, Patrick Melrose; O Ano do Pensamento Mágico, Joan Didion; Maos, Art Spiegelman; O Eremita Viajante, Bashõ; Siddartha, Herman Hesse; Cartas a Um Jovem Poeta, Rainer Maria Rilke; Obra Poética, Sophia de Mello Breyner; A Paixão Segundo G.H., Clarice Lispector; Cândido, Voltaire, Relógio de Água; Diário Secreto de Adrien Mole, Sue Townsend,; Jovem Torless, Robert Musil; Crime no Expresso do Oriente, Agatha Christie; Um Espião Entre Amigos, Ben Macityre; Romeu e Julieta, William Shakespeare; No país das últimas coisas, Paul Auster; 2666, Roberto Bolaño; Septologia, Jon Fosse; Calvin & Hobbes, Bill Waterson; Harry Potter, J. K. Rowling; Passing, Nella Larsen; Por Quem os Sinos Dobram, Ernest Hemingway; Caim, José Saramago. Sigam-nos no instagram: @leiturasembadanas Edição de som: Tale House

Im öffentlichen Raum sind Denkmäler feierliche Gedenkorte. Sie sind heftig umstritten, werden neu ausgelegt oder auch schon mal gestürzt. Künstlerische Kommentare, Rekontextualisierungen, aber auch unsichtbare Denkmäler sorgen für mobile und flexible Erinnerungskultur oder wie Robert Musil 1927 formulierte: "Mit einem Wort, auch Denkmäler sollten sich heute, wie wir es alle tun müssen, etwas mehr anstrengen! Ruhig am Wege stehen und sich Blicke schenken lassen, kann jeder; wir dürfen heute von einem Monument mehr verlangen." Petra Erdmann hat die Denkmalexpertin Urte Evert in Berlin getroffen

Hans en Chrétien beantwoorden een luisteraarsvraag, stellen vol luim een schrijvers-Oranje-elftal samen en buigen zich over de vraag wat nu precies de grenslijn van de literatuur is, ofwel, wat valt erbuiten en wat erbinnen? Daarnaast een uitgebreide bespreking van ‘De verwarring van een jonge Törless', de debuutroman van Robert Musil (1880-1942) en de al bijna vast terugkerende tiprubriek. Luister, like en abonneer.

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? / Skicka dynamit!Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

»Die Verwirrung des Zöglings Törleß« ist eine subtile Pubertätsstudie, in der Musil seine Erfahrungen als Kadett einer k.u.k. österreichischen Militärerziehungsanstalt auswertete.

Hello Interactors,Part 2 talks about the failures of borders, some recent alarming and revealing data about America's ‘shared identity', and some potential paths toward embracing the shaky state of states.Let's get into it…NEWLY PROMISED LANDSPart 1 left us at the Paris Peace Conference and Western-style cartographic geo-political mandates. Amidst these mandates was an admission by one leader that these arrangements would need subsequent alterations. Take this quote, for example:“There are many complicated questions connected with the present settlements which perhaps can not be successfully worked out to an ultimate issue by the decisions we shall arrive at here. I can easily conceive that many of these settlements will need subsequent reconsideration, that many of the decisions we make shall need subsequent alteration in some degree; for, if I may judge by my own study of some of these questions, they are not susceptible of confident judgments at present.”These are the words of U.S. President Woodrow Wilson in January of 1919 at the Paris Peace Conference. Sadly, ‘subsequent alterations' over the last century have proven a tougher challenge than Wilson may have fully appreciated. Whether his intentions were noble or not, rigidly draw borders on maps are obviously failing to truly encapsulate and represent the diverse and multifaceted spectrum of human communities — especially in a world where the negative effects of climate change know no such borders. Could it be that identities and experiences resist being neatly delineated by Cartesian maps inherently based on political philosophies steeped in Cartesian dualities? Is it conceivable that nations and nation-states should not be confined to a singular, homogeneous identity? Perhaps they are incapable of such definition. It may be these concepts have reached their limits. A suggestion that can compound feelings of uncertainty about what lies ahead in tumultuous times. This discomfort drives many to search for past eras that seemed more safe and certain — a time when there appeared to be a common shared national identity. The Public Religion Research Institute (PRRI) seeks such shared identities among those living in the United States in their annual ‘American Values Survey.' It's one of the more respected surveys offering a pulse on American views of religion, culture, and politics. They recently released their 2023 results which can serve as one pulse on national identity. They project, based on their statistically valid sample, that“Three in ten Americans (31%) agree that ‘God intended America to be a new promised land where European Christians could create a society that could be an example to the rest of the world. Just less than half of Republicans (49%) agree with this, compared with 26% of independents and only 18% of Democrats.”PRRI data also reveals,“Those who most trust conservative media (66%) and Fox News (54%) among television news sources are much more likely than those who choose no television source (29%) or mainstream media sources (24%) to agree that God intended America to be a new promised land.” “Two-thirds of Republicans (66%) believe things have changed for the worse since the 1950s, compared with half of independents (50%) and only 30% of Democrats.”The 1950s are often remembered as a time of economic prosperity, cultural growth, and the rise of the middle class in America. This era is seen as the embodiment of the 'American Dream,' with a booming post-World War II economy, expanding consumer culture, and significant advancements in technology and suburban living. The period is characterized by strong family values, community cohesion, and distinct gender roles, often contrasted with the rapid social changes and complexities of modern life. Television, automobiles, and household appliances symbolize this era's progress and American ingenuity, reflecting a sense of unity and optimism about the United States' role in the world.However, this romanticized view of the 1950s overlooks many critical social and political issues of the time, including racial segregation, gender inequality, and the fear and paranoia of McCarthyism. The decade, while remembered for its strong leadership and perceived lack of political division, also faced significant challenges. The popular nostalgia for this era often represents a simplified and selective interpretation, failing to fully recognize the complexities and struggles that defined the 1950s, and inadvertently promoting a cartoonish, oversimplified version of history.This difference in opinion is increasingly leading more Americans to embrace violence as a means of establishing a ‘shared identity.'“Americans who believe that the country has changed for the worse since the 1950s are more than twice as likely as those who say that it has changed for the better to agree that true American patriots may have to resort to violence to save the country (30% vs. 14%).”MAPPING THE AMORPHOUSThe idea “that God intended America to be a new promised land” is what many believe is the ‘shared identity' representing the nation-state of America. It's derivative of visions across centuries of European expansionism and colonialism prior to dominance of the United States of America as a nation and economic juggernaut.Just as feudalism marked the beginning of a new social order and the political-economic apparatus of the nation-state, I wonder if our modern-day lords of geopolitical economic power are similarly controlling the toiling vassals and serfs — especially in regions with particularly low-wage labor. The modern-day dynamics between the economically dominant Western and Northern Hemispheres offer metaphors to feudalism. Much like the concentration of wealth among feudal lords, powerful nations hold a significant portion of global wealth and resources, leading to pronounced economic disparities with less developed areas. This situation mirrors the decentralized power structure of feudal times, where today's global landscape is fragmented, with Western and Northern countries wielding substantial influence, creating varying levels of power and development worldwide.The strong economic and political alliances within these hemispheres, akin to feudal loyalties to local lords, often exacerbate global divisions leading to patterns of regional allegiances and wider communal divides.Furthermore, the influence exerted by these dominant regions over global policies, economic trends, and cultural norms is reminiscent of the control feudal lords had over their territories. They shape international trade, governance, and cultural exchanges in ways that echo the hierarchical and power-centric nature of feudal societies. This power and dominance, under the guise of a ‘shared identity' is then used as leverage in exchange for military and monetary protection for survival.Survival was very much on the minds of those living through the 15th-17th centuries. Generation after generation witnessed catastrophic meteorological events brought on by the Little Ice Age. This had devastating impacts on people around the world and played a significant role in shaping the social, political, and economic structures that followed. Might we be on the verge of a new world order?Survival is also on the minds of those suffering the travesties of wars nation-state border disputes create. Including those living the through the lead up to and aftermath of World War I and World War II. I wonder how those feelings of uncertainty compare to feelings of uncertainty today. Scholar, podcaster, and fellow Substack writer Christopher Hobson recently reflected on quotes from intellectuals struggling to make sense of the aftermath of World War I and II. Here's a quote from the 1922 Austrian writer, Robert Musil, in his book ‘Helpless Europe: A Digressive Journey' that could just as easily be written today.“And so we arrive at the present day. The life that surrounds us is devoid of ordering concepts.”Cartesian maps of nation-states are politically charged, legally binding ordering concepts, but their certainty is imagined. When Woodrow Wilson cautioned the agreements at the Paris Peace Conference are "not susceptible of confident judgments" he was suggesting the matters in question were too intricate, uncertain, or evolving to allow for definitive, confident decisions. Wilson is indicating that, due to the complexity and fluidity of the issues, any judgments or decisions made during the conference might be provisional and subject to change.Let's consider some alternatives traditional mapping of nation-states.* Could psychogeographic maps, reflecting the emotional landscapes of diverse groups, provide a more nuanced understanding of human geography? * Perhaps powerful nations and states should be leading exercises in participatory mapping offering communities themselves more accurate and meaningful representations of their own spaces and identities. * Maybe counter-mapping or decolonial mapping practices that challenge the established narratives and power structures inherent in traditional cartography could offer new perspectives to those so sure of a ‘shared identity'? * Critical Geographic Information Science can reveal underlying patterns of inequality and socio-political dynamics commonly overlooked, shifting conceptions of what could be? * And in a world increasingly influenced by feminist perspectives, how might feminist cartography reshape our understanding of spaces and places, especially in relation to gender dynamics?These questions, rooted in the alternatives to Cartesian cartography, invite us to consider new paradigms in mapping and understanding of human geography. They are emerging as new tools just as anthropography was emerging at the time of the Paris Peace Agreements.We are clearly in need of a new shared understanding that could offer new directions in our politics, economics, and global societies, but we should heed the advice of Woodrow Wilson and be cautious of our confidence.Christopher Hobson encourages mindfulness and carefulness as we attempt to make sense of what comes next. He suggests we “…resist the lure of comfortable frames and easy explanations, and instead to fully reckon with ‘the brittleness of the world' and what potentialities might be present in these conditions.”Perhaps it's best to embrace the shaky state of states and the ambiguity of the unknown as we try to make sense of the state of our world. As Hobson offers,“The post-Cold War era has passed, (hyper)globalization has peaked, the unipolar moment has finished, neoliberalism has perhaps entered its zombie phase.”We live in…“A time defined by what it is no longer, what is ‘not quite here, but yet at hand'.” This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io

durée : 00:48:56 - Grand Canal - par : Eva Bester - Le réalisateur mélomane vient nous parler de sa passion pour le jazz, à l'occasion de la sortie de son documentaire "Zorn", qu'il consacre au célèbre saxophoniste américain, John Zorn, qu'il filme, seul, depuis 2010. Grand lecteur de Robert Musil, il dit de lui : "Zorn est l'homme des possibles".

Gelesen von Werner Seuken --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/werner-seuken/message

"Trzy kobiety" to trzy krótkie nowego Roberta Musila. Zapraszam do wysłuchania krótkiego materiału na ich temat. (00:00) Intro(00:25) Zamiast wstępu(03:40) Trzy nowele(07:20) Grigia, Portugalka i Tonka(12:10) Zamiast podsumowania(16:15) Do usłyszenia! W odcinku wykorzystalem muzykę zespołu Longital. Intro: Tvoje vojskáOutro: Bez práce a bez slovJana i Daniel ❤️❤️❤️ DZIĘKUJĘ!

Genom att vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten kan essän omskapa människan i grunden. Det menade författaren Robert Musil. Emi-Simone Zawall reflekterar över hans essäism. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 17/2 2020.Föreställ dig den där lätta extasen man kan uppleva när man drabbas av en stor tanke. Det har plötsligt gått upp för en, man har äntligen förstått, man har nått till en punkt där man inte var förut, allt stämmer; den yttre världen verkar plötsligt, och för ett ögonblick, komma den inre till mötes.Föreställ dig sedan att någon skulle ta fram en kamera, en sorts röntgenkamera. Inte en sådan som tränger genom kött och ben, utan en som fångar det inre livets rörelse precis i det ögonblick när tanken får allt att klarna. Kameran skulle ta ett snapshot av det inre livets form i detta ögonblick. Det skulle vara som att fånga ansiktets särskilda och mycket tillfälliga uttryck när det når en erotisk höjdpunkt.En sådan kamera som kan ta en sådan bild finns förstås inte. Men det finns något annat och det är litteraturen. Eller närmare bestämt: essän. Det menade i alla fall den österrikiske författaren Robert Musil.Musil föddes 1880 i Klagenfurt i det habsburgska Österrike och växte upp i en tid när det folkrika imperiet var som störst. Han gick i kadettskola i Mährisch-Weisskirchen (Hranice) som barn, studerade till ingenjör i Brünn (Brno), och läste filosofi och experimentell psykologi i Berlin, men övergav till slut både ingenjörsyrket och den akademiska banan för att ägna sig åt sitt litterära skapande.Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Musil med sina intressen och erfarenheter av både vetenskap och litteratur omfattade två väsenskilda sätt att förhålla sig till verkligheten. Själv delade han gärna upp det så. Han kunde till exempel hävda att det finns två kunskapsformer. Dels den säkra, objektiva kunskap – ”ratioid” – man bara kan tillägna sig genom vetenskapliga studier. Och dels den subjektiva, individuella kunskap – ”non-ratioid” – man får genom att leva.På samma sätt finns det två erfarenhetsformer, trodde han, eller egentligen: två olika sätt att förhålla sig till en och samma sak. Dels de objektiva, vardagliga erfarenheterna av alla de matematiska och logiska fakta som världen utgörs av som i sin tur ligger till grund för vetenskapen. Och dels det han kallade för ”det andra tillståndet” – det subjektiva förhållande till världen som utmärks av intensiva, oftast oregelbundna erfarenheter – som till exempel en förälskelse eller det förtätade ögonblicket innan man ger sig in i en boxningsring. Det är de innerliga erfarenheterna som i sin tur ligger till grund för litteraturen, konsten och livet.Utmaningen som den moderna människan stod inför, enligt Musil, var att överbrygga klyftan mellan objektiv och subjektiv kunskap, vardagliga och innerliga erfarenheter. Själv var han, som så många i hans generation, präglad av de traditionella ideologiernas kollaps i början av 1900-talet och skiftet till ett modernt samhälle. Vem hade kunnat tro att det tusenåriga habsburgska imperiet bara ett år efter första världskrigets slut skulle vara upplöst och förvandlat till nationalstater? Kriget hade inte bara slagit sönder människors liv utan också omintetgjort grundmurade ordningarMusil hoppades att de gamla systemens fall skulle låta en ny människotyp träda fram som inte mekaniskt sökte sin tillflykt till gamla, fixerade livsformer eller irrationella, känslostyrda rörelser. En människas liv, menade han, är ju i grunden oförutsägbart. Det kan inte rymmas i en och samma form, varken moralisk eller vetenskaplig, och detta faktum måste få utrymme i människors tankar och känslor. Människan, och i synnerhet människan i ett modernt samhälle, behöver få kunna skapa mening av sina erfarenheter och låta livet vara liv, inte misslyckade ideal.I princip kretsade Musil i hela sitt författarskap kring denna övertygelse om att det måste finnas ett nytt sätt att tänka och känna som kan omfatta både oordning och ordning, konst och vetenskap, kreativitet och logik, det personliga och det opersonliga. Och det är här essän kommer in i bilden.Genom att befinna sig på gränsen mellan vetenskap och konst utgör nämligen essän denna mellanzon mellan det objektiva och det subjektiva där en människa ges möjlighet att ordna sitt liv med både ”precision och själ”, som Musil uttryckte det. Essän, menade han, lånar ju sin form och sin metod från vetenskapen och sitt innehåll från konsten och livet. Istället för att som romanförfattaren, uppfinna romanfigurer, tar essäförfattaren – liksom naturvetaren – sin utgångspunkt i fakta och skapar utifrån dessa fakta tankar och idéer som följer på varandra utifrån en logik som har sin rot i författaren själv. Skillnaden mellan naturvetarens fakta och essäförfattarens tankar ligger alltså i att dessa tankar varken är lagbundna eller generellt observerbara. Essän lägger aldrig fram någon sanning, bara sannolikheter. Men dessa sannolikheter närmar sig å andra sidan sanningen mer än sanningen själv skulle kunna göra. Därigenom blir essän, med Musils ord, ”den mest exakta och precisa form som kan brukas på ett område där man inte kan arbeta exakt och precist”.Musils ideal var att leva ett liv på jakt efter sanningar som kunde ge nya djärva riktningar åt känslan. Genom att inte bygga på några särskilda argument eller doktriner, utan vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten, skulle essän – eller ”essäismen” som Musil kallade det – helt enkelt omskapa det mänskliga i grunden och bestämma kursen för nya möjliga sätt att vara människa på: intellektuellt, etiskt, erotiskt.Och ärligt talat, kanske är det just därför det är så svårt att utvinna ett innehåll, en kunskap, eller en lära ur Musils ofta vindlande verk. Eller som han själv beskriver ett sådant försök i sin väldiga, och oavslutade essäroman ”Mannen utan egenskaper” (1930, 1933, 1942):”Det blir ungefär så mycket kvar av alltsammans som av en manets ömtåliga, färgskimrande liv sedan man har lyft upp den ur vattnet och lagt den på sanden. Den lära som har framgått ur gripenheten sönderfaller inför de oberördas förnuft till stoft, motsägelser och meningslöst svammel.”Glöm alltså det där med att en essä skulle vara ett slags ”försök”. Å, nej. En essä, det är en livshållning. Eller kanske snarare: ett snapshot av en livshållning – ett ögonblick när människan får en glimt av sin egen inre rymd och den yttre världen på samma gång; ett besjälat ögonblick som liknar en extas, eller närmare bestämt en exakt extas, eftersom den aldrig förlorar kontakten med det logiska och precisa.Ingenting kan på det sättet vara ett bättre motgift mot en värld präglad av dogmer, informationsöverflöd och irrationalitet än just essän. Och få formulerar denna insikt mer slagkraftigt än Robert Musil. Som i essän ” Hjälplösa Europa”, skriven fyra år efter första världskrigets slut: ”Vi har inte för mycket förstånd och för lite själ, utan för lite förstånd i själsliga frågor.”Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare

This time around on the Meet the Translator podcast, I'm joined by Genese Grill, a writer, scholar, artist, and translator. In this episode, I ask Genese about her translations of Robert Musil's literature.We find out how Genese has gotten to know the author so well and how she approaches her translations and brings the differences to life. Genese also shares her plans for the future and offers advice to current and aspiring literary translators.If you want to know more about Genese or get in touch, follow her on X (formally known as Twitter) or check out her website here.Resources:- Genese's translation of Robert Musil's writings: https://www.contramundumpress.com/literature-and-politics- Genese's book of essays: https://www.thisissplice.co.uk/essays/portals/- Book about Burton Pike and Translating: https://www.peterlang.com/document/1297889Thank you to Genese for joining me on this episode, and to Pippa Williams for making the podcast jingles and editing this episode.

Si te gusta lo que escuchas y deseas apoyarnos puedes dejar tu donación en PayPal, ahí nos encuentras como @IrvingSun --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/irving-sun/message

Méditation sur le temps, 2e partie Cet exercice peut être fait en parallèle avec la première méditation sur le temps, l'idéal étant de faire les parties l'une après l'autre. Vous n'avez besoin que d'un stylo et d'un papier, ainsi que de la minuterie de votre téléphone. Réglez l'appareil de manière à ce qu'il sonne toutes les cinq minutes. Lorsqu'il sonne, notez exactement la pensée qui vous "trotte dans la tête". Après quelques heures, relisez vos notes une fois, puis classez-les proprement dans un dossier. Faites ces exercices pendant quelques semaines, encore et encore. Relisez aussi souvent vos notes plus anciennes. Vous obtiendrez une bonne vue d'ensemble des choses qui vous préoccupent ; mettez ensuite cette observation en relation avec votre temps de vie. Votre temps est limité, alors ne le gaspillez pas à vivre la vie de quelqu'un d'autre. Ne laissez pas les dogmes vous piéger. Ne laissez pas les opinions des autres étouffer votre voix intérieure. Le plus important, c'est que vous ayez le courage de suivre votre cœur et votre intuition. Tout le reste est secondaire - Steve Jobs - entrepreneur américain (Apple) - 1955 à 2011 C'est maintenant le bon vieux temps que nous regretterons dans dix ans. - Peter Ustinov - Acteur britannique - 1921 à 2004 La question du sens de l'être doit être posée - Martin Heidegger - Philosophe allemand - 1889 à 1976 Ils souffraient tous de la peur de ne pas avoir le temps de tout faire, et ne savaient pas qu'avoir le temps ne signifie rien d'autre que de ne pas avoir le temps de tout faire. - Robert Musil - Écrivain autrichien - 1880 à 1942 Une voix d'un autre temps appartient à un cimetière d'un autre temps - H. P. Lovecraft - Auteur américain d'horreur - 1890 à 1937 La plupart du temps, je ne m'amuse pas beaucoup. Le reste du temps, je ne m'amuse pas du tout - Woody Allen - Comédien, réalisateur, auteur et acteur américain - né en 1935 Copyright : ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://shaolin-rainer.de⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ (Veuillez également télécharger mon application „Shaolin-Rainer" depuis les magasins ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Apple⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ et ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Android⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠) Veuillez nous noter sur Apple, Google ou Spotify podcast pour nous aider à promouvoir l'émission. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/buddha-blog-francais/message

Robert Musil schrieb nicht nur nahezu lebenslang an seinem Roman "Der Mann ohne Eigenschaften", sondern auch Parabeln wie "Die Affeninsel" , Theaterstücke wie "Der Schwärmer" und Novellen wie "Verwirrungen des jungen Törlesse." Schreibstil und Verarbeitung von Ernst Mach, sowie philosophische Essays machen ihn zu einem einzigartigen Schriftsteller mit einer Sonderstellung der k. u. k. Autoren.

Piše: Jera Krečič. Bereta Barbara Zupan in Jure Franko. Josef Winkler zaseda mesto v vrsti velikih koroških avtorjev prejšnjega in tega stoletja, kot so Peter Handke, Florjan Lipuš, Ingeborg Bachmann, Robert Musil, Gert Jonke, Maja Haderlap in drugi. Čeprav je bil rojen v severnem delu Koroške, kakih sto kilometrov od slovenske manjšine, je zaslužen, da se velika avstrijska državna nagrada za literaturo, največje umetniško priznanje republike Avstrije, ne podeljuje več le za literaturo izključno v nemškem jeziku. Tako jo je leta 2018 po njegovi zaslugi prejel Florjan Lipuš. Literatura Josefa Winklerja, rojenega v zakotni koroški vasi, je tako kot pri drugih avtorjih in avtoricah avstrijske Koroške precej zaznamovana z okoljem, iz katerega izhaja. Čeprav je novela Natura morta postavljena v sosednjo Italijo, v Rim, v njej odsevajo teme, ki pisatelja tako in drugače zaznamujejo že vse življenje: vsakdanja beda, verska zlaganost in predvsem smrt. Pisatelj pravi, da sta ga je že ob zgodnjem prebiranju svetovnih klasikov vedno zanimala slog in oblika pisateljeve govorice, veliko manj pa sama zgodba. To je čutiti tudi v noveli Natura morta, ki jo gradi predvsem izjemno koncizna in neposredna pripoved. Bralci sledimo dnevu 16-letnega postavnega prodajalca rib Piccoletta, ki pa je le ena od figur veličastne baročne slike. »Med mladimi cigankami, ki so posedale na tleh in se kratkočasile s svojimi otroki, je bilo tudi dekle, ki je prodajalo šampon za lase in imelo na podlakti tetovirano modro srce. Medtem ko je visoko dvigovala in ponujala rumen jajčni šampon, je otroku, ki ji je počez ležal v naročju, glavica visela čez njeno stegno. Pred stojnico se je ustavila ženska z majhno, do kože postriženo psičko, mešanico jazbečarja in pinča. Samo na ušesih in na repu je psička še imela nekaj dlake, celo seske je imela gladko obrite. Mlad prodajalec kokošjega mesa si je s ključnico in privzdignjeno ramo pritiskal telefon k licu in ušesu, med pogovorom pa še živi kokoši, ki je s široko razprtim kljunom srepela predse, odsekal glavo. Krvavečo glavo je odvrgel k drugim na tleh ležečim kokošjim glavam in krempljem. V trebuh otrebljene kokoši je v smehu – v zabavo drugih prodajalcev mesa – stlačil pest češenj.« Vrtinec približno stotih kvadratnih metrov v središču Rima, med trgom Vittoria Emanueleja in vrati bazilike sv. Petra v Vatikanu, je opisan filigransko, v svoji neposrednosti na trenutke tudi neprijetno. S prvo besedo bralci postanemo del dogajanja v noveli: na tržnici, v gostilni, prodajalni spominkov, pred cerkvijo in v njej. Pisano tržnico, polno mrtvih in umirajočih najrazličnejših živali, gnilega sadja in bizarnih likov, ki prodajajo, kupujejo, prosjačijo, prek mikroskopiskih naturalističnih opisov lahko začutimo, zavohamo, zaslišimo. Tako kot je med njimi čutiti spolno poželenje ter prikrito in odkrito erotiko, se po ulicah pretakajo živalska kri in žolč, sok zrelega sadja, blagoslovljena voda in sperma. Sobivanje svetega in vsakdanjega v Winklerjevih besedah doseže nov nivo. Fluorescentna razpela in plastični rožni venci sobivajo z redovnicami, ki na tržnici kupujejo zrelo sadje in so, tako kot vse drugo, predmet pohote mimoidočih obiskovalcev, ki se pred vrati cerkve slačijo in si natikajo dolge hlače, da bi spodobno oblečeni stopili v cerkev. Zelo pomembna tema, ki je Josefa Winklerja zaznamovala že v otroški dobi in se pojavi prav v vseh njegovih literarnih delih, pa je smrt. V skladu z zakonitostmi novele nas presenetljiv smrtni dogodek ustavi tudi v Naturi morte, ustavi pa tudi vrtinec dogajanja na trgu. Truplo postane strašljiv del naslikanega tihožitja, le nekaj metrov oddaljena Michelangelova Pietá in neusahljiv dež pa dobita nove razsežnosti, ki prepad med svetim in vsakdanjim zamajeta v novem odtenku.

durée : 00:30:59 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Dans l'émission "Etranger mon ami", Dominique Arban et Bernard Dort évoquaient en 1982 le journal intime en deux tomes de Robert Musil traduit par Philippe Jaccottet et paru en 1981 au Seuil. Le journal intime de Robert Musil renvoie à l'oeuvre en train de naître de l'auteur de L'Homme sans qualités, il fût publié en France dans une traduction de Philippe Jaccottet en 1981. * Au début de ce journal Robert Musil écrit : _Monsieur le vivisecteur : c'est moi, ma vie, les aventures et l'odyssée d'un vivisecteur de l'âme au début du XXème siècle. _ Dans l'émission "Etranger mon ami", Dominique Arban et Bernard Dort évoquaient ce journal intime en deux tomes, mais aussi ses résonances avec le reste de l'oeuvre de Robert Musil dont _L'Homme sans qualités. _ Cette émission en deux parties a été diffusée la première fois les 12 et 19 janvier 1982.  Etranger mon ami - Le Journal de Robert Musil : Parties 1 et 2  1ère diffusion : 12 et 19/01/1982 Indexation web : Documentation sonore de Radio France Archive Ina Radio-France

Abril Si te gusta lo que escuchas y deseas apoyarnos puedes dejar tu donación en PayPal, ahí nos encuentras como @IrvingSun 1. Los Buddenbrook – Thomas Mann 2. El sabueso de los Baskerville – Arthur Conan Doyle 3. El corazón de las tinieblas – Joseph Conrad 4. Cañas y barro – Vicente Blasco Ibáñez 5. El inmoralista – André Gide 6. Los embajadores – Henry James 7. El enigma de las arenas – Erskine Childers 8. La llama de la selva – Jack London 9. Sucesos memorables de un enfermo de los nervios – Daniel P. Shreber 10. Sonatas – Ramón María del Valle Inclán 11. Adriano VII – Frederick Rolfe 12. Nostromo – Joseph Conrad 13. La casa de la alegría – Edith Wharton 14. El profesor Unrat – Heinrich Mann 15. Solitud – Víctor Catalá 16. Los extravíos del colega Törless – Robert Musil --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/irving-sun/message

Jeff Deutsch is a devoted reader, browser and lifelong bookseller. He's the director of Chicago's iconic Seminary Co-op Bookstores, and has written a book entitled In Praise of Good Bookstores (Princeton, 2022) in which he calls for a re-imagining of the current bookselling model, one that incorporates more than just retail, that adequately values the important work done by booksellers for their communities and democracy, and that appreciates the incomparable experiences that bookstores offer their patrons.   We get into what "good" means, how a new model of bookselling might be funded; establishing new institutions and supporting the cause; about the ephemeral and the eternal, stars and blossoming fruit trees, William Blake, Robert Musil, mammon, Socrates learning to play the flute, the gift of finding something, or one, to love and knowing that this too shall pass; about the joys of "the browse," and thrift stores; capitalism, socialism, what people value, and civic-mindedness; Amazon, and underpaid work; James Daunt; Blundstones; old cowboy shirts, "slow time," Stendhal; bottling enthusiasm, Leon Forrest's Divine Days, Jaipur, and so much more.    Photo Credit: Sally Blood

Denne udsendelses gæst er litteraturforsker og kritiker, Mette Høeg. Mette er PhD i litteratur fra King's College i London og arbejder lige nu på Oxford Universitet. Hendes nuværende forskningsprojektet bærer titlen ‘The role of literature and the humanities in the development of a consciousness culture and ethics'. Projektet bygger på det synspunkt, at bevidsthedsforskning bør være et interdisciplinært forskningsområde, hvor ikke kun naturvidenskabelige discipliner såsom hjerneforskning, kognitiv psykologi og visse grene af filosofi deltager. Humanistiske discipliner, såsom litteraturforskning, bør også spille en rolle.Interviewet med Mette falder i fire dele. Første del omhandler litteraturforskning og litteraturkritik som discipliner. Hvad indebærer de, og er der en væsentligt forskel at holde for øje? I anden del spørger vi Mette, hvad litteraturforskning helt overordnet kan tilbyde bevidsthedsforskning. Der fokuseres i særdeleshed på to forfattere, nemlig Virginia Woolf og Robert Musil. I tredje del vender vi perspektivet og spørger: Hvad kan bevidsthedsforskning tilbyde litteraturforskning? Slutteligt, i fjerde del, anbefaler Mette tre litterære værker, som hun mener tilbyder væsentlige perspektiver til moderne bevidsthedsforskning.Du kan læse mere om Mettes forskning ved følgende link. Mettes forskning er i øvrigt støttet af Carlsberg Fondet:https://www.practicalethics.ox.ac.uk/people/mette-leonard-hoeg God fornøjelse!  

Tom and Don chat about some books and shows, including Robert Musil, Orhan Pamuk's The White Castle, Karamustafa, J.M. Coetzee, Joan Robinson, Wolf Hall, Copenhagen Cowboy and The Last of Us.   Mentioned: The Confusions of Young Törless by Robert Musil The White Castle by Orhan Pamuk God's Unruly Friends by Ahmet T. Karamustafa The Childhood of Jesus by J.M. Coetzee Economic Philosophy by Joan Robinson

Was haben Musik und Literatur gemeinsam? Warum hat Goethe in Mozart seinen Meister gefunden, und warum gilt bei Robert Musil: "Hast du noch Sex oder hörst du schon Wagner?" Uli und Laury wissen warum - und sie fragen den Sänger und Schriftsteller Heinz Rudolf Kunze und die Lyrikerin und Bachmann-Preisträgerin Nora Gomringer, wie sie Musik und Literatur zusammenbringen.

„Deutsch ist eine faszinierende Sprache“: Das will der Deutschlehrer in seinem Unterricht vermitteln. Offenbar so überzeugend, dass frühere Schülerinnen und Schüler jetzt zum Kollegium gehören.Name: Marcos Land: Brasilien Geburtsjahr: 1962 Beruf: Deutschlehrer an zwei Privatschulen in Rio de Janeiro Das mag ich an der deutschen Sprache: Ihren Klang und ihre Logik. Ich unterrichte Deutsch, weil … ich es immer für eine faszinierende Sprache hielt. Diese Faszination will ich im Unterricht vermitteln. Das ist typisch deutsch für mich: Pünktlichkeit, Perfektionismus und Disziplin. Meine Lieblingsregion/-stadt in Deutschland: Das Rheinland, Stuttgart und Berlin. Mein deutsches Lieblingsessen: Generell: die Suppen – aber auch, Jägerschnitzel und Spätzle. Mein deutsches Lieblingswort: „Liebe“. Mein deutsches Lieblingsbuch: „Die Verwirrungen des Zöglings Törleß“ von Robert Musil. Ich mag aber auch Werke von Thomas Mann und Franz Kafka. Mein Lektüretipp für den Deutschunterricht: „Die weiße Rose“ von Inge Scholl. Damit kann den Schülerinnen und Schülern die Zeit des Nationalsozialismus sehr gut vermittelt werden. Das ist für meine Schüler schwer an der deutschen Sprache: Die Artikel, Präpositionen und die Deklination. Mein größtes Erfolgserlebnis als Lehrer: Dass ich inzwischen Kolleginnen und Kollegen habe, die früher meinen Unterricht besucht haben. Meine Erfahrungen mit den Deutschlernangeboten der Deutschen Welle: Gelegentlich greifen wir auf die Nachrichten, das Top-Thema, Nicos Weg und das Deutschlandlabor zurück.

Május 1. a naptár szerint a munka ünnepe. Történelmileg azonban a forradalmi szociáldemokrata mozgalom szimbolikus napja, amikor tüntetésekkel és közösségi rendezvényekkel mutattak erőt a szakszervezetek és a baloldali pártok. Ennek a napnak az alkalmából most a híres Vörös Bécsről, az ausztromarxmizmusról és kortárs baloldali politikáról beszélgettünk Techet Péterrel, az Azonnali.hu főmunkatársával.Várjuk visszajelzéseiteket a belepesikuszob@gmail.com címen vagy a Facebookon: https://www.facebook.com/kuszobpodcast, és Instagramon: @belepesi_kuszobAz adásban említett tartalmak: Quinn Slobodian - Globalists: The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (2018) "Plan Oder Markt: The Battle of Ideas Between Austro-Marxism and Neoliberalism in Vienna" Duczynska Ilona - 1934-Bécs-Schutzbund (Magvető, 1976) Janek Wasserman - Black Vienna: The Radical Right in the Red City, 1918–1938 (2014) Techet Péter: Létezhető és létező, baloldal és jobboldal – Mérce, WTF baloldal Techet Péter: Vörös Bécs, vezesd a harcunk! - Azonnali.hu Techet Péter: Graz lehet Ausztria első kommunista városa - Azonnali.huAz adásban említett személyek: Hans Kelsen, Bruno Kreisky, Willy Brandt, Olaf Palme, Sebastian Kurz, Otto Bauer, Karl Renner, Karl Lueger, Friedrich Hayek, Ludwig von Mises, Lukács György, Duczynska Ilona, Polányi Károly, Otto Glöckel, Hugo Breitner, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Margitta KalteneggerEz itt a Partizán Podcast csatornája.A Partizán Podcast Facebook oldalát itt találod:https://www.facebook.com/profile.php?id=100087436092000A Partizán oldalát és a videóit itt tudod megnézni:Youtube-on: https://www.youtube.com/c/Partiz%C3%A1nm%C3%A9diaFacebookon: https://facebook.com/partizanpolitika/Iratkozz fel a Partizán hírlevelére:https://csapat.partizanmedia.hu/forms/partizan-feliratkozasTámogasd te is a Partizán munkáját!https://csapat.partizanmedia.hu/fundraising/partizan/Extra tartalmak, vágatlan videók:https://www.patreon.com/partizanpolitika

Hörbuch des Jahres 2022 | Robert Musil: Nachlass zu Lebzeiten | Gelesen von Peter Simonischek, Peter Matić, Birgit Minichmayr, Martin Vischer, Dörte Lyssewski | 1 mp3-CD, 4 Std. 50 Min. | 49,80 € (UVP) | Sinus Literatur ||

Das Gasthaus Stelzer im damaligen Wiener Vorort Rodaun war eine Institution in Altösterreich – die konsequenterweise mit dessen Ende 1918 auch die seinen Pforten schloss. Der ihm gewidmete Bericht aus dem Berliner Lokal-Anzeiger vom 13. September 1922 schwelgt somit bereits in K.u.k.-Nostalgie, wenn er das Stelzer, sein Dekor, sein Publikum und seine Ahornbäume in seiner alten Form noch einmal wiederaufleben lässt. Ein interessantes Kapitel des Hauses blendet der Text dabei indes interessanterweise aus: Das Stelzer fungierte während der Weltkriegsjahre als offizielles österreichisch-ungarisches Kriegspressequartier und damit unter anderem auch als Wirkungsstätte hier zum Dienst verpflichteter Künstler wie Franz Werfel, Robert Musil oder Hugo von Hofmannsthal, der praktischerweise in Rodaun eh wohnte. Oder um es mit Karl Kraus zu sagen: „Man hatte die Presse nach Rodaun verlegt, um dem Herrn von Hofmannsthal mit der Front entgegenzukommen.“ Für uns reist Frank Riede nach Kakanien.

In «Der Rote Diamant» blickt der Schweizer Schriftsteller Thomas Hürlimann auf seine Jugendjahre im Kloster Einsiedeln zurück und macht daraus grosse Literatur. «Zwei mit Buch»-Host Nicola Steiner ist fasziniert von diesem Internatsroman, der zugleich sehr viel mehr ist. Nämlich Coming-of-Age-Geschichte, Abenteuerroman, Historienkrimi um einen verschollenen Diamanten aus dem Kronschatz der Habsburger und eine philosophische Auseinandersetzung mit den Themen Zeit und Ewigkeit. Dabei ist der harte Alltag im Klosterinternat so eindringlich geschildert, dass sich Franziska Hirsbrunner fragt, warum Eltern ihrem Kind sowas antun. Wie erinnert sich Thomas Hürlimann an seine eigene Zeit im Kloster-Internat zurück? Und warum hat er sich dafür entschieden, so leicht, ironisch, komisch und abenteuerlustig über die Zeit in der engen und streng reglementierten Klosterwelt zu schreiben? Der begnadete Geschichten-Erzähler gibt einen Einblick in seine Gedankenwelt hinter dem Buch. Dieses Buch steht im Zentrum der Folge: Thomas Hürlimann: Der Rote Diamant. 320 Seiten. S. Fischer Verlag, 2022. Im Podcast zu hören ist: * Thomas Hürlimann, Schriftsteller Weitere erwähnte Bücher: * Robert Musil. Die Verwirrungen des Zöglings Törless. * Hermann Hesse. Unterm Rad. * Hermann Hesse. Narziss und Goldmund. * Benedict Wells. Vom Ende der Einsamkeit. Diogenes Verlag. * Serhij Zhadan. Internat. Suhrkamp Verlag. Bei Fragen oder Anregungen schreibt uns: literatur@srf.ch Mehr Literatur und den wöchentlichen Literaturnewsletter gibt es unter srf.ch/literatur

Strano a dirsi, quei ragazzi erano i peggiori del suo corso, benché intelligenti e, non occorre dirlo, di buona famiglia, erano sovente scatenati e selvaggi fino alla violenza. E che proprio la loro compagnia attraesse cosí fortemente Törless dipendeva senza dubbio dalla sua stessa instabilità che dopo il distacco dal principe s'era ancora aggravata. Era anzi la logica continuazione di quella rottura, perché, come la rottura stessa, denotava una certa paura dei sentimentalismi troppo sottili, contro i quali il carattere dei nuovi compagni contrastava per salute, vigore e piacere di vivere.

I turbamenti del giovane Törless In qualche strana maniera noi svalutiamo le cose appena le pronunciamo. Crediamo di esserci immersi nel piú profondo dell'abisso, e invece quando torniamo alla superficie la goccia d'acqua sulla punta delle nostre dita pallide non somiglia piú al mare donde veniamo. Crediamo di aver scoperto una caverna di meravigliosi tesori e quando risaliamo alla luce non abbiamo che pietre false e frammenti di vetro; e tuttavia nelle tenebre il tesoro seguita a brillare immutato. MAETERLINCK

Fjórði þáttur Í þessum fjóra þætti eru skoðuð önnur framsækin og áhrifamikil verk sem komu út á þriðja áratugnum, einkum Berlin Alexanderplatz eftir Aldred Döblin, Der Mann ohne Eigenschaften eftir Robert Musil, Töfrafjallið eftir Thomas Mann og valdar skáldsögur Virginiu Woolf frá þriðja áratugnum. Viðmælendur í þættinum eru Gauti Kristmannsson og Soffía Auður Birgisdóttir. Umsjón: Ástráður Eysteinsson og Þröstur Helgason.

Fjórði þáttur Í þessum fjóra þætti eru skoðuð önnur framsækin og áhrifamikil verk sem komu út á þriðja áratugnum, einkum Berlin Alexanderplatz eftir Aldred Döblin, Der Mann ohne Eigenschaften eftir Robert Musil, Töfrafjallið eftir Thomas Mann og valdar skáldsögur Virginiu Woolf frá þriðja áratugnum. Viðmælendur í þættinum eru Gauti Kristmannsson og Soffía Auður Birgisdóttir. Umsjón: Ástráður Eysteinsson og Þröstur Helgason.

Der Dessauer Kunstverein hat sich einen größeren Ausstellungsort gesucht. Das Klassik airleben des Gewandhauses knackt auch ohne Blomstedt Publikumsrekorde. Die NZZ erinner an Musil. Wolfgang Schilling liest Zeitung.

En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.I sin bok Edge of Irony Ironins egg sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i Mannen utan Egenskaper av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i Kapucinerklyftan denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoliRoth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman Mannen utan egenskaper, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel Die letzen Tage der Menschheit ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I Mannen utan egenskaper och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell Kvinnan vid sjön känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok Bokstäverna jag färdas i. Hon sa:"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.Samtalet fortsatte nästa dag;Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.I Edge of Irony menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.Eva Ström, författare

Dass ein Zeitungspodcast über die 1920er Jahre über kurz oder lang beinahe unvermeidlich auch zu einem Who is Who der großen Literaten gerät, ist an dieser Stelle eigentlich unnötig zu erwähnen. Gabriele Tergit, Joseph Roth, Hermann Hesse, Gerhard Hauptmann, die Manns ... – sie alle waren zum Broterwerb oder aus anderen Gründen bisweilen auch journalistisch tätig und sind hier bei Auf den Tag genau in den letzten zweieinhalb Jahren entsprechend ein- und ausgegangen. Mit dem heutigen Tag tritt nun auch Robert Musil in diesen Kreis. Musil lebte seit dem Ende des Ersten Weltkriegs gleichfalls überwiegend in Berlin und schrieb in dieser Zeit nicht nur am Mann ohne Eigenschaften, sondern veröffentlichte gelegentlich auch kleinere Texte in der hauptstädtischen Presse, zum Beispiel ‘Die Affeninsel‘ am 31. Mai 1922 in der Vossischen Zeitung. In diesem Sinne willkommen im Club, lieber Robert! Frank Riede führt dich bei uns ein.

Sarah Weinman's new book—Scoundrel: How a Convicted Murderer Persuaded the Women Who Loved Him, the Conservative Establishment, and the Courts to Set Him Free—is a gripping true crime story, and perhaps the tale of an ill-fated love triangle.  It also is a story about William F. Buckley, Jr., who defied expectations to show mercy to a death-row prisoner, Edgar Smith, after finding out that he supposedly read National Review. In this episode, Weinman joins Matt and Sam to talk about this fascinating, half-forgotten episode from a key period in Buckley's life and career—how Smith and Buckley met; what Buckley did for him; the role played by Sophie Wilkins, Smith's editor at Knopf, in what happened; and the sad ending toward which it all careened.Sources:Sarah Weinman, Scoundrel: How a Convicted Murderer Persuaded the Women Who Loved Him, the Conservative Establishment, and the Courts to Set Him Free (Ecco Press, February 2022)Sam Adler-Bell, "The Conservative and the Murderer," New Republic, March 7, 2022Christopher Buckley, Losing Mum and Pup: A Memoir (Twelve Books, May 2009)Garry Wills, "Daredevil," Atlantic, July/August 2009Sophie Wilkins, trans., The Man Without Qualities by Robert Musil (1930, 2017)Alexander Chee, "Mr. and Mrs. B," Apology Magazine, Winter 2014...and don't forget to subscribe to Know Your Enemy on Patreon for access to all of our bonus episodes!

Mercedes Monmany, escritora, crítica literaria, traductora y editora española conversará en Centro Sefarad-Israel con la periodista Karina Sainz Borgo sobre su obra Sin tiempo para el adiós editado por Galaxia Gutemberg (2021). El siglo XX está atravesado por éxodos continuos y dramáticos que se dan la mano, sin cesar. Escritores, artistas e intelectuales, de las más diversas nacionalidades y procedencias, escapan de los totalitarismos, de las persecuciones raciales y políticas, de las guerras, de las deportaciones e internamientos en campos de concentración y, en general, de la barbarie y de gigantescos «océanos de odio», como los llamaría Robert Musil. «Decir adiós es un arte difícil y amargo» dirá por su parte Stefan Zweig en el funeral de su amigo igualmente exiliado Joseph Roth. «El exiliado es el devorado por la Historia», añadirá la filósofa española María Zambrano. En “Sin tiempo para el adiós” Mercedes Monmany dirige su vista a algunos de los más grandes creadores europeos del pasado siglo que se vieron obligados a emprender el doloroso camino del exilio. Ahí estarían antinazis alemanes como Thomas y Klaus Mann, Alfred Döblin y Hannah Arendt, austriacos como Robert Musil, Joseph Roth y Franz Werfel, rusos que huían de la tiranía soviética como Nabokov y Joseph Brodsky, confinados de la época musoliniana como Pavese y Natalia Ginzburg, españoles exiliados tras la Guerra Civil como María Zambrano, Luis Cernuda o Chaves Nogales, polacos como Witold Gombrowicz y el Premio Nobel de Literatura Czesław Miłosz o escapados hacia Estados Unidos a causa de las incesantes olas de antisemitismo y la catástrofe del Holocausto como Isaac Bashevis Singer y Henry Roth. Sus historias serán las protagonistas de esta conversación.

The Tossers obsess over the final scene of a Seinfeld episode (Season 6, Episode 23), where an actor bombs on stage and begs the audience to let her start again. Why, we wonder, is it impossible for her to start again? Why is the audience so cruel? Maybe she can start again? Along the way, we discuss Shakespeare, Hannah Gadsby, Aristotle's Catharsis, Robert Musil's The Man Without Qualities, and Nietzsche's fear that actors now rule the world. https://app.databyss.org/5-star-tossers-bj5h8glrb4wnlt/pages/i7bflkbyk2dmg9

In this episode, we welcome Davitt Sigerson, all the way from his native New York City, to talk about his stellar career from Black Music magazine in 1975 to being made chairman of Island Records in America in 1998. Along the way we hear about his passionate love of disco, his two albums for ZE Records, and plenty more besides.Davitt also weighs in with thoughts on Chic, Prince, David Bowie's Young Americans, the late Mick Rock and a newly-added audio interview with Bootsy Collins, conducted in June 1978 by Davitt's sometime Black Music colleague Cliff White. Davitt proves to be a witty and erudite guest, as comfortable holding forth on Robert Musil as on Cloud One's 'Atmosphere Strut' — and with fascinating recall, to boot.Among the new library articles added by the RBP team, Mark & Jasper focus on pieces about the Clash, Vivian Stanshall, Cecil Taylor, Randy Newman, Amy Winehouse and — bringing the episode neatly full circle — disco "mix master" Tom Moulton.Many thanks to special guest Davitt Sigerson, whose remastered demos are coming soon to a streaming service near you.Pieces discussed: Davitt on Disco, Tom Moulton, Chic, Prince, Barney meets Davitt, Bootsy Collins audio, Young Americans, David Bowie, Mick Rock, Elton John, Cecil Taylor, The Clash + Johnny Thunders, Rough Trade and Factory, Randy Newman, Sister Rosetta Tharpe, Otis Redding, Noel Redding, Viv Stanshall, Terry Southern, Amy Winehouse, Cameron Carpenter and Tom Moulton.

In this episode, we welcome Davitt Sigerson, all the way from his native New York City, to talk about his stellar career from Black Music magazine in 1975 to being made chairman of Island Records in America in 1998. Along the way we hear about his passionate love of disco, his two albums for ZE Records, and plenty more besides.Davitt also weighs in with thoughts on Chic, Prince, David Bowie's Young Americans, the late Mick Rock and a newly-added audio interview with Bootsy Collins, conducted in June 1978 by Davitt's sometime Black Music colleague Cliff White. Davitt proves to be a witty and erudite guest, as comfortable holding forth on Robert Musil as on Cloud One's 'Atmosphere Strut' — and with fascinating recall, to boot.Among the new library articles added by the RBP team, Mark & Jasper focus on pieces about the Clash, Vivian Stanshall, Cecil Taylor, Randy Newman, Amy Winehouse and — bringing the episode neatly full circle — disco "mix master" Tom Moulton.Many thanks to special guest Davitt Sigerson, whose remastered demos are coming soon to a streaming service near you.Pieces discussed: Davitt on Disco, Tom Moulton, Chic, Prince, Barney meets Davitt, Bootsy Collins audio, Young Americans, David Bowie, Mick Rock, Elton John, Cecil Taylor, The Clash + Johnny Thunders, Rough Trade and Factory, Randy Newman, Sister Rosetta Tharpe, Otis Redding, Noel Redding, Viv Stanshall, Terry Southern, Amy Winehouse, Cameron Carpenter and Tom Moulton.

On this episode, I discuss why Robert Musil's novel The Man without Qualities sheds light on the modern Democratic Party; I talk about the dialectics of wokeness and anti-wokeness; and I talk about why poetry is mostly bad.