Podcasts about originalet

FREDAG! Det blir tjockishat, drömfångarhat, mytomani, försäljare, engelska, svenska och mycket annat. Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det till kafferepetpod@gmail.comMissa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bli prenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet10:43 - Bomben13:14 - Växthuseffekten15:20 - Originalet på bussen19:00 - I kväll serveras…25:20 - Mormors skilsmässa – det du har hört, det är sant31:52 - Pasta-pranket36:40 - Mackens nemesis42:23 - Ska bara ringa mamma52:37 - Mats Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-08-17.Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten.Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis".Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud.Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan.Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann.Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till.Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång".Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination?Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej!Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur.Ulrika Knutson, journalist och författareKällorEmi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen? undrar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar han runt en drömmarnas värld.Den unge mannen och flickan i den vita klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut: Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med rivalens pistol.Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse: Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek skall vara, fram till idag.”Den unge Werthers lidanden” var den första bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt lockande på samma gång.Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning. Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte, vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel ”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans. Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.Världen hade väntat på den absoluta kärleken och dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva. Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga. Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen existerar.Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden, tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till varandra.När Napoleon, herren över nästan hela Europa, träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger. Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat. Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther. Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som en verklig figur.Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska dig.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Hello! Pass & Pesetas Filmklubb gör entré! Vi har kollat påTexas chainsaw Massacre (1974)och remaken från 2022. Originalet från 1974 skapade en stor debatt i Sverige gällande filmcensur och videovåld. Agge ger en fenomenalt fet casting på hur den svenska versionen av Motorsågsmassakern skulle se ut! Klippet som spelas upp är ifrån SVT-programmet Studio S som sändes 2 Dec 1980. Den mest uppmärksammade filmen blev Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) från 1974 som kom att bli en symbol för begreppet "videovåld". I programmet togs också upp att minderåriga barn tittade på Motorsågsmassakern och andra våldsrelaterade filmer, något som programledaren Göran Elwin menade föll under brottsbalken kap 12, 16§ från 1949. @passochpesetaspodcast Mycket nöje ❤︎ /Robin & Agge

I den nya versionen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton spelar Jonas Karlsson den mycket välciterade pappan Tyko. I intervjun berättar han om hur det var att ta sig an en roll där publiken redan kalla alla repliker. Jag har närt en kommunist vid min barm  de allra flesta känner igen replikerna från Per Åhlin och Tage Danielssons klassiska, tecknade kortfilm Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.När skådespelaren Jonas Karlsson tar sig an rollen som pappa Tyko är det både med respekt för klassikern och önskan om att göra karaktären till sin.  Alla människor har sett den här och vet precis hur Tyko ser ut. De har sett honom gå runt och vanka med julilskan och framförallt hört de här replikerna, säger Jonas Karlsson.Taxichauffören citerar TykoJonas Karlsson berättar att människor han stött på under inspelningsperioden ofta kunna citera hans rollkaraktär när han berättat vad han jobbat med. Det är inte varje gång som folk kan ens repliker. Originalet måste få vara med på något sett, men jag måste också göra det till min egen Tyko, säger Jonas Karlsson.

Kerstin Ekmans "Rätten att häda" från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten. Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis". Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska  uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap. Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om. Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum". Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994. När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud. Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan. Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort. Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann. Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till. Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land  - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla? Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång". Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många  rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination? Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och  filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut. Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej! Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur. Ulrika Knutson, journalist och författare Källor Emi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten. Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Varje vecka väljer en av Kulturredaktionens medarbetare ett ord som ligger i tiden. Den här veckan är det Nina Asarnoj som reflekterar över ordet Järnnätter. Gunilla Grafström från SMHI gjorde en prognos om vädret i måndags kväll strax före tio. Det var den första juni och ett laddat datum för alla odlare i Mellansverige. Natten till den andra juni räknas av tradition som ett riskdatum för järnnätter. Det vill säga att temperaturen sjunker under noll. Förödande för de känsliga plantor som inte är rustade för minusgrader. Alla som vaknat till slokande tomatplantor eller svartnade dahlior vet vad jag menar. Det finns inget dödare än en död växt. Det hjälper inte att vattna eller stötta eller hoppas. Döden är döden. När jag pratar med Stefan Jansson, växtfysiolog på Umeå universitet, visar sig förloppet vara än mer komplicerat än bara frysdöden. Visst händer det att det bildas iskristaller i växtens celler som helt enkelt spränger dem. Men farliga saker sker på cellnivå redan vid 3+. Själva fotosyntesen hänger inte med i svängarna. Det är kyla i kombination med ljus som är förrädiskt. Och i stället för socker, bildas fria syreradikaler som förgiftar växten. Ett lite mer utdraget förlopp än frysdöden, men det slutar lika illa. Ordet järnnätter härrör från Bondepraktikan, en ålderdomlig skrift som kombinerar kunskap med vidskepelse och folktro. Originalet är skrivet på tyska och när fenomenet nattfrost skulle beskrivas, skedde det med hjälp av ismännen, Eismänner, mytologiska figurer som varnade för stark kyla i maj och juni. De tyska ismännen Eismänner är alltså motsvarigheten till vår Kung Bore. Men i svensk översättning 1662, blev Eis till Eisen, som betyder järn, så ismän blev järnmän och isnätter blev järnnätter. För precis tjugo år sedan kom Mirja Unges hyllade roman Järnnätter. En mörk berättelse om Bente som har en psykiskt sjuk mamma. En natt skär sig mamman i armarna, hon testar alla köksknivar utom den vassaste, köttkniven, och i texten står det hur järnlukten hängde i köket. Och Bente drar långa remsor med blodindränkt smuts ur golvspringorna när hon ska efterstäda. Samtidigt tolkar jag titelns Järnnätter som en symbolisk bild för ett nedfruset och känslokallt familjeliv. Ordet järnnätter innehåller alltså både originalets is-association och felöversättningens järn. Men kanske är verklighetens järnnätter på väg att försvinna i klimatförändringarnas tid. När jag frågar Sverker Hellström på SMHI om statistik över nätter med minusgrader på försommaren, svarar han att det är tydligt att det blivit allt ovanligare. Och när det gäller rekord för absolut lägsta nattemperatur i maj, juni och juli, så finns det värden från 1800-talet och 1900-talet som han bedömer som praktiskt taget omöjliga i ett nutida klimat. Så snart finns kanske bara ordet kvar. Järnnätter.

Bibeldetektiven Doris hittar olika ledtrådar. Lyssna för att höra vad hon kommer fram till. Niclas avslutar för de vuxna om att Gud vill att vi ska bli lika Jesus.

Avsnitt 59 bjuder på alternativ till de mörka och dystra rubrikerna som vi dagligen matas av. Podcastavsnittet 'Zorros gris & avokados" blir som en liten fristad gjort av de fagraste rösterna bland podcasts i Sverige just nu - Pjoltas och Amanda. Originalet bland recensionspoddar - RecensionsPodden recenserar allt. För just allt kan recenseras.

Soffhäng (ORIGINALET) är tillbaka! 2 år senare sitter vi här igen. Mycket har hänt men Soffhäng är tillbaka för att stanna. Häng med när vi kör en liten re-cap! Vi introducerar även ett nytt inslag... "Nyheter från sofflocket"! Håll till godo!

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Doften av rostade kastanjer på gatan är jul för mig. Mest av allt är det dofterna och kryddorna och godsakerna som jag förknippar med julen. I år har jag saknat mammas fikonkaka, en sån som är indränkt i konjak och som smakar bäst några dagar efter att den har bakats. Av nån anledning har just den fastnat i smakminnet. Inte för att det saknas substitut. I min närmaste matbutik kan jag köpa tysk stollen, en bastant mjuk fruktkaka med mandel. Jag har även lärt mig tycka om den italienska panettonen som är mycket lättare men också fylld med fruktbitar eller kanske med nån choklad eller nötkräm. Men om jag får välja bland godsakerna till jul, så föredrar jag italiensk nougat, torrone, vit nougat som är hård eller mjuk och är fylld av nötter. Ja i Spanien köper jag gärna touron som man kan köpa året om. Närmsta svenska motsvarighet är väl knäck. När jag nyligen lämnade Algeriet så såldes dadlarna i klasar på flygplatsen och den arabiska nougaten halva såldes i burk. Muslimer firar ju inte jul, men det är ju nu som dadlarna, mandlarna och fikonen är mogna. Det är därför de också förgyller våra julbord. Det är fascinerande hur mat- och godsakstraditioner liknar och och påverkar varandra. Allra bäst är det om jag har anledning att åka till Italien före jul då kan jag också få den bästa panforten det är en lite hårdare kryddig kaka med nötter, torkad frukt och kanel, ingefära och kardemumma i. Inte helt olikt pepparkaka alltså. Som jag trodde jag hade hittat på julmarknaden i Strasbourg men den bara såg ut som en pepparkaka den smakade inget. Men det finns en bruna kex i min mataffär som smakar sirap och kanel de får duga som pepparkakssubstitut. Den franska jultraditionen inbegriper en bûche de noël en julstubbe. Originalet görs på en rulltårta med smörkräm i och chokladkräm utanpå, och smörkrämen kan smaksättas med till exempel kaffe eller rom och så ska den helst dekoreras så att den ser ut som en stubbe. När det gäller juldryckerna så kan man gärna hoppa över fransk vin chaud det sura vinet blir visserligen betydligt bättre med rejält med socker i men julkryddorna i brittisk mulled wine eller tysk glühwein    är godare och mindre söt än svensk glögg, tycker jag. Jag ser fram emot nästa besök från England. Gästerna har lovat att ta med sig mince pies. Det går att få tag i även här i Paris, men den särskilda konjaksgrädden som ska vara till den kan man bara köpa under juldagarna här jag för min del kan gärna äta mince pies till april. Även mince pies innehåller frukt, nötter, nejlika, muskot och kanel och smakar jul. Här i Frankrike kommer den bästa godsaken fram till trettonhelgen. Då äter man galette de roi. Kungens mandeltårta innehåller en liten leksak som överraskning och den som får den biten, blir kung. Ungefär som mandeln i gröten alltså. Allt hänger ihop, och är ungefär lika men ändå lite annorlunda. God jul från Margareta Svensson i Paris

För många artister och band har väl valda covers av andra artisters låtar varit ett sätt att visa publiken sina musikaliska rötter och samtidigt hylla sina hjältar. Lika ofta har det bara handlat om att artister har hittat en pärla som av olika anledningar inte blivit en hit. I det här avsnittet av Nio i topp gräver Per Gessle fram nio ostoppbara coverlåtar som alla har blivit betydligt mer kända än originalversionerna.

Originalet sedan 1982 - Anders kavlar upp ärmarna och lagar originalet från Bologna medan Jonas viker upp manschetten och visar sitt alternativa original från Geneve.

Jens, Lasse och Tommy är samlade i Sporthuset igen. Höll Allsvenskan de förväntningar som fanns inför säsongen? Vad har hemliga lådan varit med om för äventyr och vad innehåller egentligen en Pajala Sunrise? Och så kärleksbombas Charlotte Kalla. 

Han är forskaren som gett tabataträningen sitt namn, men tycker att det är okej att tagga ner lite. Veckomagasinet undersöker också mystiska geléklumpar och varför fladdermöss kan krocka med fönster. Originalet själv, forskaren som gett namn åt den populära intervallträningen tabata, har hört folk säga "jag kör tabata tre gånger om dagen". Men det är omöjligt, säger Izumi Tabata: ett riktigt tabatapass tar bara fyra minuter men är fullständigt utmattande. Men Tabata, som var i Sverige i veckan, säger att det trots allt är okej att modifiera hans metod, det allra viktigaste är att vi rör på oss på något vis. Mystiska jättegelébollar i havet (se bild här), vetenskapliga artiklar som blivit allt mer svårlästa med åren och om fladdermöss vars ekolod slås ut av onaturligt plana ytor så att de kraschar och dör hör vi också om i Veckomagasinet. Och så besöker vi konferenser om hot mot mänsklighetens existens och om fake news. Dessutom om klimatpanelen IPCC som hamnat i pengabrist när färre länder vill betala för deras arbete. Programledare är Lena Nordlund.

Kalas är kul. Det är själva grundtanken! Men det kanske inte alltid är så kul att stå i köket hela dagen. Här tipsar vi om lika goda som enkla rätter att bjuda kompisarna på. Recept: Therese Svensson Mina favorit-tevekockar är Floyd, Julia Child, den svenske kocken i Mupparna, Two Fat Ladies och Chris Stein. Chris Stein kanske sticker ut mest för han är inte så udda, utan mest en brittisk mysgubbe med koll på smak och traditionell comfort food. I en serie var han i Frankrike och reste runt på en pråm med en hund, såklart sevärt i sig, men så lagade han pissaladière i ett avsnitt som jag föll pladask för. Han förklarade det som en sydfransk smördegspizza, som toppas av karamelliserad lök, oliver, sardeller och örter på smördeg som sedan äts skurna till snittar eller slices. Jag testade det genast hemma och efter det har pissaladièren varit ständigt återkommande på matrepertoaren. Originalet är visserligen pescetariansk i och med sardellerna, men hoppa över dem och du har en svingod vegetarisk smördegspizza med smältande mjuk söt rödlök blandat med örter och svarta umamismakande oliver. Dessutom blir det vegan om du väljer en smördegsbotten med mjölkfritt smör. Låt dig inte luras av just namnet smördeg för den smördegen som finns i butik är mer än ofta mjölkfria, kom bara ihåg att kolla innehållsförteckningen.   Pissaladière med ädelost, päron och plommon Vegetariskt   Ingredienser: Smördeg antingen färdiga portionsark eller stora ark som du själv skär till En bit ädelost eller annan grönmögelost Frukt som plommon, päron, äpple, nektariner   Gör så här: Skiva frukten. Lägg ut smördegen på en bakplåt, pricka degen med en gaffel så de inte fluffar upp sig för mycket och toppa med den skivade frukten. Smula över ost och skjutsa in i ugnen efter instruktioner på smördegsförpackningen (det brukar vara kring 20 minuter i 200 grader). Låt svalna något och servera.     Pizzabullar med mandelpotatis, västerbottenost, rödlök och tryffelolja Vegetariskt, laktosfritt Pizzabullarna föddes när jag insåg att man kunde rulla pizzan som en kanelbulle med fyllningen inuti istället för ovanpå, så att man kunde äta sina slices som bullar istället för just slices. Det här är alltså smart som tusan när man exempelvis ska frakta mat till ett knytkalas, eller om man vill preppa och förbereda mat till en fest. De är också suveräna att frysa in. Och perfekta att fylla med vadmannuänharhemma, allt från klassiker som tomat, ost och örter till rökt svamp, srirachamajonnäs och bränd kål funkar fint. Här fyller jag dem med några klassiska rester jag brukar ha hemma kokt mandelpotatis, riven ostskalk och smörfräst rödlök. Vegan: Byt ut osten mot växtbaserad dito eller havrefraiche, använd mjölkfritt smör. Glutenfritt: Använd glutenfri deg. Köp färdig eller baka själv efter mitt favoritrecept av Maria Blohm och Jessica Frej som du hittar här.   Ingredienser ca 10 st pizzabullar: 1 pizzadeg, färdigköpt eller hembakt, se faktaruta Ca 3 mandelpotatisar eller någon annan god potatissort 3 dl riven Västerbottenost 2 rödlökar Färsk timjan Olivolja Smör Salt Tryffelolja (kan uteslutas om du inte gillar)   Gör så här: Koka potatisen tills den är genommjuk och strimla rödlöken. Fräs rödlöken i en klick smör med timjan, salt och lite olivolja på medelhög värme tills den är smäktande mjuk och ser ut som en knallrosa skinkkräm. Stretcha ut pizzadegen på en bakplåtspappersklädd plåt. Fördela mosad potatis, ost och rödlök tunt i ett lager men lämna en tom remsa kring kanterna. Du vill inte gå helt nuts med fyllningen för då gräddas den inte bra och så kan pizzabullen spricka. Rulla ihop degen som en kanelbulle och knipsa ihop skarven med fingrarna om den trilskas. Skär rullen i ca 2 cm tjocka bitar. Lägg bitarna på plåten och skjutsa in i mitten av ugnen så länge det står angivet på pizzadegens förpackning alternativt 10-15 minuter i 200 grader eller tills bullarna blivit fint gyllene. Servering: Ta ut och droppa över tryffelolja. Låt svalna, gärna på galler så håller sig botten krispig. Undergräddar du dem lite kan du frysa in dem när de svalnat, och sen tjutta in dom i ugnen ca 5-10 minuter när du är sugen. Då blir det nästan lite som bake-off.       Hot dog-morot med tahinkräm och äpplerelish med dill Vegan, mjölkfritt, laktsofritt Gamla allätare säger ibland vegetariskt alternativ, vad äter man då? Kaninmat? Morötter istället för korv?. Så ja, nu handlar det just om morotskorv och istället för trotjänaren räksallad gör vi en äpplesallad med smak av dill och saltgurka att toppa morotskorven med. Det blir en odlingslottskorv med andra ord. När du rostar morötterna tills de får svartbrända fläckar här och var, får de en fantastisk djup smak. När de sen toppas med nötsmakande tahinkräm och krispig äpplesallad, är det förhoppningsvis få som längtar efter den traditionella korven.   Ingredienser: Morötter och korvbröd, så många som du vill ha Salt, nymald svartpeppar Olivolja Rostad lök till servering Eventuellt brynt smör, se recept ovan   Tahinkräm 1 dl tahin Ca 1 dl äpplemust Eventuellt salt   Äpplerelish 3 krispiga äpplen Ca 1 dl hackad saltgurka Ett knippe dill Ca 1 dl växtbaserad färskost, till exempel havrefärskost Vallmofrön (kan uteslutas)   Gör så här Rosta hela morötter i ugn med 2 msk olivolja, salt och peppar tills svartrostade fläckar och skrynklor uppstår, ca 20 min i 250 grader. Om du äter mejeriprodukter: Doppa morötterna i brynt smör och låt ligga på en tallrik och gona ihop sig en stund. Stavmixa ihop tahin och äpplemust till en sås. Eftersom tahin kan vara olika tjocka - börja med hälften av äpplemusten och tillsätt mer om du vill ha rinnigare sås. Smaka av med salt. Tärna äpple, saltgurka och hacka dill. Blanda med havrefärskost och vallmofrön. Servering: Sätt ihop kalaset! Smeta ut tahinkräm i korvbrödet, lägg ut moroten, ringla över lite mer kräm och toppa med äpplerelish. Rostad lök är alltid överdrivet gott ovanpå. Äter du smör rekommenderar jag VARMT att doppa morotskorvarna i brynt smör innan du lägger dem i korvbröden. Då gottar smöret in sig i brödet och ger ytterligare 100 bonussmakpoäng till rätten.   Brynt smör gör du såhär: Hutta en rejäl klick smör (ca 200 gram) i en kastrull och värm under omrörning tills det är mörkbrunt, skummar ordentligt och doftar gudomligt av rostade mandlar. Häll genast av det brynta smöret i en skål. Om du håller det kvar i kastrullen kan det fortsätta hettas upp och bli bränt och vi vill ju hålla det vid brynt, ej bränt. Blir det brynt smör över förvarar du det i kylen och det är bara att ta fram och värma upp igen så blir det som det var när du tillagade det.

Äntligen är hela FAQPOD-gänget återförenat! Magnus, Anders och Ivan vid samma bord. Klang och jubeltid! Vad har dom haft för sig? Hur mår dom? Vad händer i deras liv? Detta, och många andra frågor, får du svar på i avsnitt 31 av FAQ-podden! Ladda ner avsnittet som en mp3:a, prenumerera via iTunes, eller använd dig av vår RSS. * * * * * * * SHOWNOTES! * * * * * * *Ivans enbente taxichaffis som ser ut som en vithårig Kapten Haddock ser ut så här, och U2-omslag-vibbarna den irländska naturen bjuder på ser ut så här.Antal invånare på Irland: ca 6 399 115Antal invånare i Galway: ca 75 529Antal invånare i Göteborg: ca 532 247Ivan har läst Zita the Spacegirl och sett Disney's frysraffel Frozen.Snubben som gör så mycket Disney-musik är Randy Newman och han låter alltid ungefär så här.Och från producenterna till The Hunger Games kommer nu uppföljaren! Den heter The Hunger Games: Catching FireMagnus har läst JJ Abrams & Doug Dorsts bokkonceptexperiment "S". Här är The Guardians recension!Magnus två julklappar till sig själv var dels Régis Loisels Peter Pan och Bill Willinghams Fairest.Magnus har kikat på Funny games US, Melancholia, Lars and the real girl (som kom innan Ryan Gosling var en hollywoodhunk) och Dogtooth. Anders nämner i förbifarten Nell från 1994.Och gör som Magnus - köp en Hobonichi Planner!Anders såg miniserien Hit & Miss med den fantastiska Chloë Sevigny (med SNOPP!)Norska NRK:s reseskildringar i realtid är mysigt sinnessjuka. Tågresan vi nämner i avsnittet sändes julen 2012 och gick mellan Trondheim och Bodø och tog tio timmar att sända. Men den tågresan är INGET mot NRK:s livegrej 2011 av Hurtigruten-turen mellan Bergen och Kirkenes. En nätt liten båttur på nästan 135 timmar (ca 5 dagar och 14 timmar!) som du gärna se här.Anders är eld och lågor över det svenska filmprojektet KUNG FURY! Njuuuut av världens bästa trailer! 80-talsstilen, musiken och klippen är (enligt undertecknad) ren perfektion och du bör donera alla dina pengar på dess Kickstartet-sida! (För att få rollen i filmen som Kung Furys partner behövde du hosta upp 3 000 $, något som någon redan gjort tyvärr.) Publikscenen i filmen Jönssonligan spelar högt, där Anders kan ses i form av några små pixlar, ser du motvilligt här.Slutligen, en finstämd bild på hela FAQpod-gänget, som vecka efter vecka bjuder er på den här fantastiska podden! (Originalet finns här).Kram! // Anders

Kompositören Tom Jobim och poeten Vinícius de Moraes är bossaa novans radarpar och skrev en av världens mest sönderspelade låtar A garota de Ipanema The girl from Ipanema. Originalet spelas i programmet och det blir ett besök i Rio de Janeiros botaniska trädgård och Jobimträdet. Naturen var en stark inspirationskälla för bossa novans kompositör nummer ett, berättar Toms son Paulo Jobim. Vinícius de Moraes är en av Brasiliens mest översatta poeter idag. Men på 50- och 60-talen ansågs det vara låg status att en bildad litterär person ägnade sig åt sångtexter. Vinicius de Moraes var en berest diplomat som lämnade sin trygga tjänst för att leva bohemliv och surfa på passionens våg. Han gifte sig nio gånger. Varje ny förälskelse mynnade ut i fantastiska texter om kärlek som blev bossa nova-epokens mest älskade alster. För sjätte sommaren i rad fortsätter frilansproducenten Åsa Veghed berätta om brasiliansk musik i P2-serien Planeta Brasil. I årets fyra program är den internationellt mest kända brasilianska musiken bossa nova i fokus. Planeta Brasil 2013 - en P2 Dokumentärserie av Åsa Veghed

Inte många tänker på att det är Karl Vennberg som har skrivit Franz Kafkas Processen på svenska. Att det är Lena Heymans språkkänsla som har hjälpt chilenaren Roberto Bolano att bli den han är i Sverige. Översättarna är litteraturens doldisar, jordemödrarna som hjälper texter att få liv i nya språkområden. Lars Hermansson diskuterar översättningens praktik och teori tillsammans med bland andra Lena Heyman, John Swedenmark, Marie Lundquist, Olof Hyllienmark och Manni Kössler. Bör en översättare ha en egen ton, eller kan hon vara en språklig kameleont? Vilken är skillnaden mellan tolkning och översättning, och vad kännetecknar en lyckad översättning? Inte många tänker på att det är Karl Vennberg som har skrivit Franz Kafkas Processen på svenska. Att det är Lena Heymans språkkänsla som har hjälpt chilenaren Roberto Bolaño att bli den han är i Sverige. Översättarna är litteraturens doldisar, jordemödrarna som hjälper texter att få liv i nya språkområden. Lars Hermansson diskuterar översättningens praktik och teori tillsammans med bland andra Lena Heyman, John Swedenmark, Marie Lundquist, Olov Hyllienmark och Manni Kössler.  Bör en översättare ha en egen ton, eller kan hon vara en språklig kameleont? Vilken är skillnaden mellan tolkning och översättning, och vad kännetecknar en lyckad översättning?

Kulande kullor och bräkande getter - ursvenska bilder ifrån en nordlig fäbodskultur. Men fäbodarna är egentligen inte något uråldigt inslag i det svenska landskapet, hävdar historikern Jesper Larsson som studerat fäbodarnas historia. - Getterna, messmöret och hela fäbodskulturen är egentligen delar i utveckligen mot det moderna samhället. En utveckling som börjar först kring mitten av 1500-talet, berättar Jesper Larsson. Fäbodarna var nödvändiga för norra Sveriges ekonomiska utveckling under 1600- och 1700-talen, och kom att ha stor betydelse för hela Sveriges ekonomi. I fäbodväsendets Dalarna uppfanns till exempel järnplogen, en uppfinning som sedan skulle spridas till södra Sverige. Dessutom besöker Vetenskapsradion Historia skotska Stirling Castle för att betrakta det pågående arbetet med den så kallade Enhörningsgobelängen. Originalet, de sju 1500-talsgobelänger som avbildar en jakt på en enhörning, hänger idag i Metropolitan Museum of Art i New York, men i Stirling Castle vävs nu exakta kopior. Ett arbete som tar många år och som ställer helt unika krav på vävarna. Programledare är Tobias Svanelid.