Podcasts about Kejsaren

Shogunatet, som existerade från medeltiden till den industriella revolutionen, innebar att den militära ledaren shogunen hade all makt på kejsarens bekostnad. Ursprungligen var "shogun" en titel för militära befälhavare, men när centralmakten försvagades av rivalitet mellan kejsaren, ex-kejsare och Fujiwara-ätten, fick samurajerna ökad makt. På 1100-talet ledde detta till att en militärdiktator tog kontrollen.Shogunatet var anpassningsbart och kunde omforma sig över tid. Tokugawa-shogunatet (1603–1868) blev Japans mest stabila era, men dess fall markerade början på en ny tid. Under ytan på ett till synes stillastående samhälle pågick gradvisa förändringar. Japan var isolerat, styrt av ett strikt klassystem och reglerat enligt samurajernas kod.I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet, aktuell med boken Shogun: Generalerna som ledde Japan (2025).Shogunatet – eller bakufu – har rötter i Japans tidiga historia. Redan under Yamato-riket på 300-talet formades centralmakt under kinesiskt inflytande. Men på 800-talet började kejsarens makt vackla, vilket öppnade för militära ledare. Titeln "shogun" användes först i krig mot emishi-folket, men dessa generaler styrde inget eget shogunat. Det förändrades 1192 då Minamoto no Yoritomo utnämndes till seii taishōgun och grundade ett verkligt parallellt maktcentrum.Det första shogunatet etablerades i Kamakura (1185–1333), där samurajerna fick en central roll. Makten förflyttades från hovet i Kyoto till krigarnas hierarki, med drag av europeisk feodalism. Alla tre shogunat följde mönstret av dynastisk uppgång och fall. Shogunerna varierade stort i duglighet – från marionetter till historiska gestalter som Yoritomo, Yoshimitsu och Ieyasu.Med tiden förändrades shogunrollen från krigsherre till civil ämbetsman. Den mest stabila perioden inleddes med Tokugawa Ieyasus seger vid Sekigahara 1600, vilket ledde till hans utnämning till shogun 1603. Tokugawa-styret, med säte i Edo, byggde ett samhälle präglat av militär, byråkrati och neokonfucianism. Kejsaren behöll en symbolisk roll, medan verklig makt låg hos shogunen.Samhället styrdes med strikt klassindelning: samurajer, bönder, hantverkare, köpmän. Länsherrar (daimyōer) kontrollerades genom sankin-kōtai – ett system som tvingade deras familjer att bo i Edo, vilket motverkade uppror. Landet isolerades genom sakoku-politiken: endast holländare fick bedriva handel via ön Dejima. Kristendom förbjöds, missionärer avrättades och utländska kontakter begränsades kraftigt.Paradoxalt nog blomstrade kulturen: kabuki, haiku och urban tillväxt i städer som Osaka och Edo. Trots det yttre lugnet började samhället långsamt förändras. Samurajerna, som en gång var krigare, förvandlades till byråkrater utan svärd. Köpmännen, trots sin låga formella status, blev ekonomiskt mäktiga.Bild: Porträtt av Tokugawa Ieyasu (1543–1616), grundare av Tokugawa-shogunatet. Målningen är utförd av konstnären Kanō Tan'yū och finns i huvudtornet på Osaka slott. Källa: Wikipedia Kanō Tan'yū, Public Domain.Musik: ”Japanese Hotchiku Flute” av Velimir Andreev (Psystein), Storyblocks Audio.Lyssna också på Samurajerna dominerade Japan under ett millenium.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sovjetunionen var ett av de största imperier världen skådat, och det upplöstes nästan utan våld i december 1991. Ingen hade förutspått kollapsen, och alla förvånades över hur snabbt och relativt fredligt väldet föll samman.I dag lever vi i en värld där Ryssland, genom en storskalig invasion av Ukraina, försöker återupprätta det som landet förlorade vid kollapsen 1991. Och vi undrar fortfarande vad som egentligen hände för över trettio år sedan.I podcasten Historia Nu, avsnitt 25, samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som har skrivit boken Rysslands historia.Redan i början av 1960-talet hade tillväxten avstannat i Sovjetunionen. Tecken på stagnation och letargi hade funnits länge i det sovjetiska samhället, men efter Stalins död 1953 hade åtminstone den värsta terrorn mot den egna befolkningen upphört.Efter att en rad åldrande sovjetledare hade avlöst varandra som generalsekreterare på kort tid, tog den oväntat unge Michail Gorbatjov över makten i mars 1985. Han var kommunist, men efter erfarenheterna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var han övertygad om att systemet måste förändras uppifrån. Gorbatjov ville dock reformera kommunismen, inte avskaffa den.Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, tillsammans med den amerikanske presidenten Ronald Reagans "Stjärnornas krig"-initiativ, satte stark press på det redan genommilitariserade Sovjetunionen.Gorbatjov bytte åsiktsförtryck mot glasnost – öppenhet – och därmed försvann det kitt som höll samman imperiet. Glasnost öppnade för en explosiv samhällsdebatt, där både de stalinistiska och leninistiska rötterna granskades, kritiserades och förkastades. Kejsaren var naken.Samtidigt skulle den kommandoekonomi, som byggde på tung industri, förändras genom ekonomisk omstrukturering – perestrojka. Men resultatet blev livsmedelsbrist och inflation. Dessutom gjorde Gorbatjovs kampanjer mot det utbredda alkoholmissbruket honom impopulär.Bild: Affisch till fjärde kongressen 1922. Sovjetisk affisch tillägnad femårsjubileet av Oktoberrevolutionen och den fjärde kongressen för Kommunistiska internationalen. Av: Ivan Vasiljevitj Simakov, 1877–1925. Källa: Ryska statliga biblioteket) Wikipedia. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sandro djupdyker i historiska handelskrig och hittar rötterna till dagens säkerhetspolitiska lappkast i ekonomiska obalanser. Josefin tänker på romarriket. Och kanske finns det paralleller.Postproduktion av Hakuna Matata Produktion

Jiddisch far alle är ett kulturprogram om, och delvis på, jiddisch. Att även svensk litteratur ingår i jiddischkulturen såg en Mordechai Forlerer till. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Forlerer kom som flykting från Ryssland till Stockholm vid första världskrigets utbrott. Här lärde han sig svenska och förälskade sig i svensk och annan nordisk litteratur. Inte minst Selma Lagerlöfs. Han översatte hennes Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien till jiddisch och introducerade henne till jiddischvärlden med en stort uppslagen artikel i litteraturtidskriften Literarische bletter.Epidemiologen och jiddisch-entusiasten i Göteborg, Erik Joas, berättar om Mordechai Forlerer.

I detta miniavsnitt av "Brottshistoriska Myter" utforskar vi den ökända myten om den romerske kejsaren Nero. Myten säger att Nero själv tände eld på Rom och sedan stod och spelade fiol medan staden brann ner. Men hur mycket av detta är sant? Var Nero verkligen ansvarig för den stora branden, eller är detta en historisk överdrift? Emmy har svaren och avslöjar sanningen bakom denna dramatiska myt. Missa inte detta spännande avsnitt! Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Patrica och Alex upptäcker hur Visa och Mastercard blivit motvilliga kejsare över porren. Och de lyckas till slut bryta ner och avtäcka vad det faktiskt innebär för branschen att det är kreditkortsbolagen som bestämmer över inte bara vilken porr som får finnas online, men också vilken porr som får spelas in. Dolt begär är en serie som ursprungligen sändes av Financial Times i samarbete med Pushkin Industries under namnet: Hot Money: Who rules Porn. Tycker du om det du hör, och vill höra mer av poddar som det här av Financial Times, bli prenumerant på https://subs.ft.com/ . För att få mer information om poddarna som finns hos Pushkin, ta del av deras nyhetsbrev som du signar upp på deras hemsida https://www.pushkin.fm/ För att få exklusiv tillgång till andra poddar från Third ear studio – prenumerera på ThirdEar+. Det gör du på thirdear.studio Det här är ett program av Patricia Nilsson och Alex Barker i svensk bearbetning av Åsa Secher. Exekutiv Producent: Martin Johnson Ljudmix: Gustav Sondén Ansvarig utgivare på Third Ear Studio är Martin Johnson Det här är en produktion från Third Ear Studio.

I den tolfte episoden tar vi oss an stora arkanakort nummer fyra; Kejsaren. Denna arketyp som representerar ledarskap, disciplin och personligt ansvar hjälper oss att hitta till vår egna inneboende kraft och unika ledarskap.   Vi pratar om värdet av ren kommunikation, råa känslor och vad det innebär att vara sann mot sig själv. Vi drar paralleller till Väduren och solarplexuschakrat och du får värdefulla tips för hur du boostar energin här och hur kan ta hjälp av chakrat i beslutsfattande. Du som lyssnare bjuds som vanligt in till att dra kort med oss och idag ställer vi oss frågan: – I vilket område av livet behöver jag kliva in i mitt ledarskap? Du får också höra om: Att våga ta plats och inte göra sig mindre än vad man är Våra egna sår kopplade till att vara sann Norra noden i Väduren Att balansera sin inre eld Hannas ayahuasca-upplevelse     Fram med favoritkortleken och in med lurarna!     Med kärlek, Hanna & Therese

Känn dig själv! lydde en av antikens viktigaste livsvisdomar. Men frågan om hur man lyckas med det, är mer komplicerad. Michael Azar försöker fästa jaget med blicken, inifrån och utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Människan kommer alltid för sent till sig själv. Hon upptäcker att hon lever först när hennes liv redan hunnit veckla ut sig och ta form.Eller för att låna en formulering av den belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenar: en människas verkliga födelsestund är inte den dag då hon slungas ut i världen, utan det ögonblick då hon för första gången riktar en klar och medveten blick på sig själv.Men hur går denna upptäckt till? Vad är det som får ett jag att på allvar vända blicken mot sig självt? Och hur ska vi förstå den gåtfulla förmåga som kallas självmedvetande och som alltid framhållits som människans adelsmärke? I Marguerite Yourcenars roman om den romerske kejsaren Hadrianus, från 1951, brottas det mäktiga imperiets härskare med just denna fråga. Hur fångar jag, undrar Hadrianus, på bästa sätt mitt eget jag?Kejsaren tänker sig att det finns två huvudsakliga sätt att gå till väga.Å ena sidan kan han försöka stiga ned i sig själv, att vara så nära sig själv som möjligt. Här är målet med andra ord att betrakta sig själv inifrån, att smälta samman med det inre flödet av minnen, tankar och känslor. Jaget erövrar sig självt genom att bli ett med allt som bebor det.Hadrianus är inte ensam om denna introspektionens metod. Den var vanlig bland tidens filosofskolor och den återskallar också i senare tiders självbetraktelser – från Marcus Aurelius och Augustinus till Rousseau och Lars Norén.Å andra sidan kan kejsaren i stället försöka skåda sitt jag utifrån. Eller som han själv uttrycker det: i stället för den intima självnärvaron gäller det här att försöka gripa sig själv ”från en så stor höjd och på så stort avstånd som möjligt”.Yourcenar återkommer till denna objektifieringens kunskapsväg i flera av sina historiska berättelser. Så försöker till exempel huvudgestalten Zenon, i romanen ”Vishetens natt” från 1968, betrakta sitt eget jag på samma sätt som han ”räknar pulsslagen vid handleden eller andetagen under bröstkorgens hävningar”.Här uppnås verklig självkunskap först i den stund som man förmår studera sig själv på samma kyliga och distanserade sätt som man studerar vilket annat föremål som helst.De gamla grekernas uppmaning om att vi ska känna oss själva – Gnothi seauton! – är både vacker och viktig, men frågan om hur det egentligen ska gå till väntar fortfarande på sin lösning. Hur får man egentligen en varelse som på samma gång är subjekt och objekt, betraktare och betraktad, jag och själv, att sammanfalla? Är det alls möjligt för ett jag att blottlägga alla de krafter – historiska, biologiska och sociala – som verkar inom det?Eller är kanske tvärtom så att människan inte kan känna sig själv – åtminstone inte i den bemärkelse som det stolta ordet ”självmedvetande” ger sken av?Kejsar Hadrianus båda kunskapsvägar tycks i själva verket vila på antagandet att människan föds med en spegel i handen. Att hon så att säga på egen hand skulle kunna fästa blicken på sitt väsen. Som om människan inte var tvungen att först gå den mödosamma omvägen genom ett annat väsen för att få syn på sig själv.Man måste, om man så vill, skilja mellan självmedvetande – i bemärkelsen att jag vet att jag finns till – och självmedvetande i meningen att jag också vet vad eller rentav vem jag är. Frågan om vad eller vem jag är i mina egna ögon kan nämligen aldrig helt separeras från frågan om vad eller vem jag är i den andres ögon.Och det är inte minst därför som relationen till den andre aldrig kan vara okomplicerad. Den andre sitter inne på en hemlighet, säger Jean-Paul Sartre. Hemligheten om vem jag är.Jag försöker gripa mig själv som ett rent och fullbordat jag, som ett subjekt som samtidigt är ett objekt, inifrån och utifrån på en och samma gång – men för att göra detta måste jag förverkliga det omöjliga: att se mig själv sådan jag blir sedd genom den andres ögon.Eller rättare sagt: att se mig själv sådan jag blir sedd genom de andras ögon i pluralis, eftersom var och en har sitt särskilda perspektiv, sin unika blick och sitt specifika svar på frågan om vad och vem jag är.Det stackars jaget tycks med andra ord inte kunnat annat än att förirra sig i reflektionernas ändlösa spegelsal. I samma ögonblick som hon tror sig kunna gripa sitt jag, drar det sig undan för att i stället dyka upp någon annanstans. Människan kan aldrig bli ett med sig själv.Hur hon än gör kommer hon alltid för sent.På sätt och vis lever vi alla med risken att bli som den berömda dåren som var övertygad om att han var ett majskorn. Efter mycket om och men lyckades en läkare äntligen övertala honom om att han faktiskt var en människa. Han återfann så att säga sin mänsklighet först genom en annan människa.Men så kom den olyckliga dag, då han råkade se sig själv genom en hönas ögon – och blev som förlamad av skräck för att den skulle äta upp honom.Den förbryllade läkaren försökte återigen lugna den stackars mannen: ”Men varför blev du så rädd? Du vet ju att du är en människa och inte ett majskorn.””Naturligtvis vet jag det”, svarade dåren. ”Frågan är bara om hönan vet det.”Michael Azaridéhistoriker och författare

Någon gång under krisen på 200-talet i Rom tar en kejsare eller usurpator över makten och slår några mynt.Vänta… nu var det faktiskt så att ett antal gånger under krisen på 200-talet i Rom tar en kejsare eller usurpator över makten och slår några mynt. Men, just kejsaren eller usurpatorn Silbannacus skulle komma att falla i glömska. Det skulle inte vara för än 1930-talet på British Museum som Silbannacus uppmärksammades. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Meijirestaurationen som inleddes i Japan år 1868 som blev världshistoriens snabbaste modernisering av ett i det närmaste feodalt samhälle. Slagordet blev japansk etik men modern teknik.Den snabba moderniseringen skapade förutsättningar för både demokratisering och en aggressiv imperialism. Tyvärr var det de aggressiva nationalisterna som med tiden tog över den politiska utvecklingen i Japan.I denna nymixade repris av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson som är docent i historia vid Lunds universitet. Han har bland annat varit skrivit boken Japans historia tillsammans med Thomas Ekholm.Japan var under århundraden starkt influerad av den kinesiska kulturen, men utvecklade en genuint egen japansk kultur och samhälle. Japanerna intresserade sig också för europeisk kunskap och kultur efter att ett portugisiskt fartyg tvingats söka nödhamn år 1543.Men under tidigt 1600-talet valde shogunatet att sluta sig mot omvärlden. Utlänningar förbjöds vistas i landet, förutom en viss handel med holländare på den lilla ön Dejima utanför Nagasaki. Dessutom förbjöds japaner att resa utomlands.När USA med militära hot år 1853 tvingade shogunatet att acceptera ett ofördelaktigt handelsavtal gick det upp för den styrande eliten hur efterblivet Japan hade blivit i förhållande till västvärlden. Att kejsardömet Kina tidigare tvingats böja sig för Västländerna var ett varnade exempel.Det var bakgrunden till Meijirestaurationen som inleddes år 1868 som blev världshistoriens snabbaste modernisering av ett i det närmaste feodalt samhälle. Slagordet blev japansk etik men modern teknik.Japans första kontakt med västvärlden var år 1543 när gick ett portugisiskt fartyg på grund utanför Kyushus sydkust. De portugiserna kom med både kristendom och nya kunskaper, bland annat musköten. Senare tog holländarna över rollen som förmedlare av europeiska varor, kultur och kunskaper.Med tiden kom de kristna missionärerna att ses som ett hot mot centralmaktens auktoritet. Därför förbjöds kristen missionsverksamhet 1612 och kristna förföljdes och avrättades även om fickor av kristenhet överlevde i hemlighet. Handeln med utlandet begränsades till ön Dejima utanför Nagasaki. År 1635 utfärdades förbud för japaner att besöka utländska orter.År 1853 anlände den amerikanska kommendören Matthew C Perry med kanonbåtar och krävde att Japan skulle öppna sig för handel med USA. Resultatet blev förnedrande handelsavtal som var högst ofördelaktiga med Japan med ett stort antal västländer.Det japanska ledarskapet insåg att utan modernisering och industrialisering skulle Japan aldrig kunna återupprätta sin suveränitet. Det blev starten för den så kallade Meijiresturationen år 1868 som på några årtionden omvandlade det japanska feodala samhället till en modern stat som kunde mäta sig med Västvärlden.Kejsaren, som i århundraden varit i skuggan av den verkliga ledaren shogunen, återupprättades. Meijioligarkerna, som styrde moderniseringen, skickade ut delegationer till USA och Europa för att lära sig allt.Bild: Allegorisk teckning om hur det nya bekämpar det gamla i en teckning från 1870, okänd artist. Wikipedia. Public domain. Ljud: Japanese Hotchiku Flute av Velimir Andreev, Soundblock Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt av Skeveriet Podcast pratar Alexander och Charlie om Kejsaren Marcus Aurelius, en romersk kejsare som var mer intresserad av filosofi än makt. Vem var denna man och varför är han ihågkommen idag som en av Romarrikets främsta kejsare? Allt detta i veckans avsnitt! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det var en gång en mycket rik kejsare. Just den här kejsaren tyckte om kläder och att stå i sin garderob och spegla sig. En dag kom två män till kejsarens slott. De sa att de var vävare och hade något dyrbart att sälja. Ett magiskt tyg. Kejsaren blev genast mycket intresserad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barnradions läslovsspecial 2023: ”Artister läser klassiker”Sagan om Kejsarens nya kläder är en del av Barnradions läslovsspecial – där fem artister läser varsin klassisk saga. Genom dessa röster och sagor hoppas vi kunna inspirera fler familjer att läsa, och lyssna, tillsammans.Sagans ursprungKejsarens nya kläder är baserad på den danske författaren H.C. Andersens Keiserens nye klæder från 1837. Den sagan är i sin tur inspirerad av en berättelse ur samlingen El Conde Lucanor av Don Juan Manuel, som publicerades redan år 1337. Barnradions version är en modern bearbetning av sagan.MedverkandeBerättare: Sarah KlangIllustration: Johanna KristianssonProducent: Klara Grape, Barnradion

Efter andra världskriget pågick ett febrilt arbete med att utveckla kärnvapen i Sovjetunionen. I centrum för vapenutvecklingen stod den unga kärnfysikern Andrei Sakharov som med sin forskning lyckades framställa den nya generationens kärnvapen som finns idag. Men Andrei Sakharov drabbades av tvivel och genomgick en förvandling från sovjettrogen bombmakare till orädd dissident.

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler änantalet stjärnor i rymden,fler än de torra små korn som ryms i virvlande sandsom det står i Ingvar Björkesons översättning.”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, ”att klaga bredvid en dörr”, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende.I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas.Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram – ”Jag är ej mer den jag var”. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, ”en bitterhet som bara tilltar”.I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,”En sten holkas ut av droppar”, hittar vi i just Brev från Pontos. ”Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp”, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”.Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj.Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner.Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön – utan något svar.Martina Björk/latinist och skribentLitteraturPublius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

Forskarna har upptäckt mannens penis, svenskar verkar älska auktoriteter, den fabulöse romerska kejsaren Elagabalus, och: förtjänar svenska tittare Drag Race Sverige? Nanna Olasdotter Hallberg och Kristofer Andersson om kulturveckan som gått.

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen? undrar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar han runt en drömmarnas värld.Den unge mannen och flickan i den vita klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut: Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med rivalens pistol.Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse: Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek skall vara, fram till idag.”Den unge Werthers lidanden” var den första bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt lockande på samma gång.Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning. Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte, vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel ”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans. Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.Världen hade väntat på den absoluta kärleken och dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva. Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga. Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen existerar.Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden, tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till varandra.När Napoleon, herren över nästan hela Europa, träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger. Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat. Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther. Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som en verklig figur.Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska dig.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Ung man som blir utskickad från farmen av en trollkarl för att rädda en prinsessa men stöter på kaxiga Han Solo...nej Madmartigan som hjälper honom att bekämpa Darth Vader och Kejsaren...nej jag menar Kael och Bavmorda. Ja ja frågan om den håller eller inte diskuteras såklart. Manus: Bob Dolman, George Lucas Regi: Ron Howard I rollerna: Val Kilmer, Joanne Whalley, Warwick Davis m.fl. I studion: Martin Soneby, Erik Broström, Ola Aurell

Konstantinopels fall år 1453 var slutet på den månghundraåriga kristna riksbildningen Bysan, men egentligen var nog det viktigaste resultatet det osmanska rikets slutliga etablering – med den nya huvudstaden Konstantinopel, dagens Istanbul, som centrum.Framför Konstantinopels murar samlades en osmansk här på åtminstone 60 000 soldater med ett effektivt artilleri. De omkring 8 000 försvararna höll de osmanska anfallen stången från den 7 april fram till den 29 maj då staden till slut föll. I striderna ingick inte bara strider man mot man utan för den tiden tung artilleribeskjutning, underjordiska strider och sjöstrider.I den nymixade reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved som Konstantinopels fall.Konstantinopel hade fungerat som huvudstad för ett rike som existerat i mer än 1000 år beroende på hur man räknar. Bysantiska riket var arvtagaren till Romarriket och under århundraden det största och starkaste kristna riket innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.I mitten av 1400-talet var Bysans bara till namnet ett kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade egentligen bara ett mindre område på den europeiska sidan av Bosporen norr om Konstantinopel och en del områden i sydvästra Grekland tillsammans med ett antal öar. Riket var på alla sidor vid det här laget helt omgivet av det uppåtgående osmanska riket.Den osmanske sultanen Mehmet II behövde visa att han dög som härskare i ett rike som han inte fullt ut kontrollerade. För att starka sin ställning inrikespolitiskt skulle en erövring av det mytomspunna Konstantinopel vara betydelsefullt. Dessutom vill han och den osmanska ledningen för alltid undanröja ett kristet brohuvud i veka livet på det osmanska riket. När snaran sakta drogs till kring Konstantinopel vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp. Men hans rop lämnades obesvarade eller med svävande löften. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var involverade i egna maktstrider.Du som vill ta reda på mer slaget och Bysantinska riket kan läsa David Nicolle Constantinople 1453. The end of Byzantium, Oxford 2000 och Judith Herrin, Det bysantinska riket, Höör 2009.Bild: Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2] Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hon är inte rädd för att gå på tvärsan. Åsa Jinder valde nyckelharpan, att skriva om det som skaver och hålla på Malmö FF. Men finns det en röd tråd i allt hon vill förmedla? I Sveriges Radios Söndagsintervjun möter du personen bakom offentlighetens mask i journalistikens mest grundläggande form intervjun.Programledare är Martin Wicklin.Producent: Ulrika Stenström.Kontakt: sondagsintervjun@sr.seOm Åsa JinderHon har turnerat i 45 år, ända sen hon blev Sveriges yngsta riksspelman genom tiderna. Åsa Jinder har komponerat musik, skrivit hyllad poesi, spelat på Nobelfesten och runt om i världen. På hennes prisade skiva Folkmusik på svenska finns låten Av längtan till dig som låg på Svensktoppen i 25 veckor och har älskats av många. På senare år har hon utbildat sig till terapeut, blivit mormor och skrivit på en musikal baserad på en rosad bok.

Anders Carlborg försöker tänka utanför boxen, Magnus Söderstedt har spanat in chokladen Lion och Anders Gillegård berättar om Barfotapojken Gen.

Det påstås att kejsaren av Kina för några tusen år sedan av misstag fick några blad i sitt heta vatten. Kejsaren uppskattade smaken och drycken te var född. Idag kan den första teskörden från särskilda delar av Kina kosta flera hundratusen kronor kilot och det ska gärna drickas som i den kinesiska teceremonin. I avsnitt 3 av Radiosportens serie Made in China hälsar vi på i en av Sveriges mest välsorterade tebutiker, Ehsans och Pappas tehus i Malmö.

Sovjetunionen var ett av de största imperium världen skådat och det försvann nästintill utan våld i december 1991. Ingen hade förutspått kollapsen och alla förvånades av hur snabbt och relativt fredligt väldet upplöstes.Redan i början av 1960-talet hade tillväxten upphört inom Sovjet. Tecknen på stagnation och letargi hade funnits länge i det Sovjetiska samhället, men efter Stalins död 1953 hade åtminstone den värsta terrorn mot den egna befolkningen upphört.I detta nyfixade repris av podcasten Historia Nu #25 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som är aktuell med boken Sovjetunionens skendöd.Efter att en rad åldrande sovjetledare på kort tid avlöst varandra som generalsekreterare tog den oväntat unge Michail Gorbatjov över makten i mars 1985. Han var kommunist, men efter erfarenheterna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var han övertygad om att systemet måste ändras uppifrån. Men Gorbatjov ville reformera kommunismen, inte avskaffa den.Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 tillsammans med den amerikanska presidenten Ronald Reagans stjärnornas krig hade satt ett starkt tryck på det genommilitariserade Sovjetunionen.Gorbatjov bytte åsiktsförtryck mot glasnost, öppenhet, och då försvann själva kittet som höll samman imperiet. Glasnost öppnade för en explosiv samhällsdebatt, där de stalinistiska och även leninistiska rötter granskades, kritiserades och förkastades. Kejsaren var naken.Samtidigt skulle en kommandoekonomi baserad på tung industri förändras genom ekonomisk omstrukturering, perestrojka. Men resultatet blev livsmedelsbrist och inflation. Dessutom gjorde Gorbatjovs kampanjer mot det pandemiska alkoholmissbruket honom impopulär.Idag lever vi i värld där ett allt aggressivare Ryssland försöker återupprätta det landet förlorade vid kollapsen 1991. Och vi undrar fortfarande vad som hände för snart trettio år sedan. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Vi besöker konstnärerna Christo och Jeanne-Claudes postuma utställning "Triumfbågen inslagen" och recenserar Göteborgs stadsteaters uppsättning av Kejsaren av Portugallien. Programledare: Maria Askerfjord Sundeby

Meijirestaurationen som inleddes i Japan år 1868 som blev världshistoriens snabbaste modernisering av ett i det närmaste feodalt samhälle. Slagordet blev japansk etik men modern teknik.Den snabba moderniseringen skapade förutsättningar för både demokratisering och en aggressiv imperialism. Tyvärr var det de aggressiva nationalisterna som med tiden tog över den politiska utvecklingen i Japan.I avsnitt 171 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson som är docent i historia vid Lunds universitet. Han har bland annat varit skrivit boken Japans historia tillsammans med Thomas Ekholm.Japan var under århundranden starkt influerad av den kinesiska kulturen, men utvecklade en genuint egen japansk kultur och samhälle. Japanerna intresserade sig också för europeisk kunskap och kultur efter att ett portugisiskt fartyg tvingats söka nödhamn år 1543.Men under tidigt 1600-talet valde shogunatet att sluta sig mot omvärlden. Utlänningar förbjöds vistas i landet, förutom en viss handel med holländare på den lilla ön Dejima utanför Nagasaki. Dessutom förbjöds japaner att resa utomlands.När USA med militära hot år 1853 tvingade shogunatet att acceptera ett ofördelaktigt handelsavtal gick det upp för den styrande eliten hur efterblivet Japan hade blivit i förhållande till västvärlden. Att kejsardömet Kina tidigare tvingats böja sig för Västländerna var ett varnade exempel.Det var bakgrunden till Meijirestaurationen som inleddes år 1868 som blev världshistoriens snabbaste modernisering av ett i det närmaste feodalt samhälle. Slagordet blev japansk etik men modern teknik.Japans första kontakt med västvärlden var år 1543 när gick ett portugisiskt fartyg på grund utanför Kyushus sydkust. De portugiserna kom med både kristendom och nya kunskaper, bland annat musköten. Senare tog holländarna över rollen som förmedlare av europeiska varor, kultur och kunskaper.Med tiden kom de kristna missionärerna att ses som ett hot mot centralmaktens auktoritet. Därför förbjöds kristen missionsverksamhet 1612 och kristna förföljdes och avrättades även om fickor av kristenhet överlevde i hemlighet. Handeln med utlandet begränsades till ön Dejima utanför Nagasaki. År 1635 utfärdades förbud för japaner att besöka utländska orter.År 1853 anlände den amerikanska kommendören Matthew C Perry med kanonbåtar och krävde att Japan skulle öppna sig för handel med USA. Resultatet blev förnedrande handelsavtal som var högst ofördelaktiga med Japan med ett stort antal västländer.Det japanska ledarskapet insåg att utan modernisering och industrialisering skulle Japan aldrig kunna återupprätta sin suveränitet. Det blev starten för den så kallade Meijiresturationen år 1868 som på några årtionden omvandlade det japanska feodala samhället till en modern stat som kunde mäta sig med Västvärlden.Kejsaren, som i århundranden varit i skuggan av den verkliga ledaren shogunen, återupprättades. Meijioligarkerna, som styrde moderniseringen, skickade ut delegationer till USA och Europa för att lära sig allt.Bild: Allegorisk teckning om hur det nya bekämpar det gamla i en teckning från 1870, okänd artist. Wikipedia. Public domain. Ljud: Japanese Hotchiku Flute av Velimir Andreev, Soundblock Audio See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes för första gången i februari 2019. Natten går mot sitt slut Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner. Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten. Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro så avgörande för katolicismens utveckling och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation. Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer och kanske viktigare. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos. Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare. Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram. Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så hans kompromisslösa radikalitet. Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos. Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt. Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet. Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv. Som sagt: Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud. Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet. Till församlingen i Rom skriver han: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade. Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt. Det gamla är dött. Det nya på väg att födas. Dagen gryr. Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande. Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med. Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt. Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till. Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff korsfästelsen. Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare. Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren. Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. Till slut finns det bara en enda konstant kvar kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka. Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning. I första Korinthierbrevet skriver han: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra. I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik: Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan. Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen Finns det något vi behöver mer än jämvikt? Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut. Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet: bröder: tiden krymper [---] den värld som nu är går mot sitt slut. För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss. Mattias Hagberg, författare

Han var ledaren som dundrade in i andra världskriget, utan att riktigt göra sin röst hörd. Hirohito sågs både som en ondskefull kejsare som orsakade död och lidande, och en blyg farbror som helst spanade på insekter. MEDVERKANDESkådespelare: Jakob ÖdmanBerättare: Love KahnlundManus, producent och regi: Stina Tyrell SämgårdLjuddesign: Emil AspegrenMix: Frida Claeson JohanssonExekutiv producent: Per Palmqvist, BarnradionIllustrationer: Charlotte HeymanHistorierummet görs av Munck Studios för Sveriges Radio.

Han var ledaren som dundrade in i andra världskriget, utan att riktigt göra sin röst hörd. Hirohito sågs både som en ondskefull kejsare som orsakade död och lidande, och en blyg farbror som helst spanade på insekter. MEDVERKANDE Skådespelare: Jakob Ödman Berättare: Love Kahnlund Manus, producent och regi: Stina Tyrell Sämgård Ljuddesign: Emil Aspegren Mix: Frida Claeson Johansson Exekutiv producent: Per Palmqvist, Barnradion Illustrationer: Charlotte Heyman Historierummet görs av Munck Studios för Sveriges Radio

Jihde läser Renegater av Klas Östergren, Peppe läser Samtycket av Vanessa Springora. Om makt, misslyckanden, konst och lögner. Om att våga ifrågasätta och sen bli utfryst. Om upprättelse genom förlåtelse. Stoffet är evigt men böckerna hade kanske aldrig skrivits utan den där berömda hösten 2017. #metoo #klasöstergren #renegater #polaris #vanessaspringora #samtycket See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Konstantinopels fall år 1453 var slutet på den månghundraåriga kristna riksbildningen Bysan, men egentligen var nog det viktigaste resultatet det osmanska rikets slutliga etablering – med den nya huvudstaden Konstantinopel, dagens Istanbul, som centrum.Framför Konstantinopels murar samlades en osmansk här på åtminstone 60 000 soldater med ett effektivt artilleri. De omkring 8 000 försvararna höll de osmanska anfallen stången från den 7 april fram till den 29 maj då staden till slut föll. I striderna ingick inte bara strider man mot man utan för den tiden tung artilleribeskjutning, underjordiska strider och sjöstrider.I avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved som Konstantinopels fall.Konstantinopel hade fungerat som huvudstad för ett rike som existerat i mer än 1000 år beroende på hur man räknar. Bysantiska riket var arvtagaren till Romarriket och under århundraden det största och starkaste kristna riket innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.I mitten av 1400-talet var Bysans bara till namnet ett kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade egentligen bara ett mindre område på den europeiska sidan av Bosporen norr om Konstantinopel och en del områden i sydvästra Grekland tillsammans med ett antal öar. Riket var på alla sidor vid det här laget helt omgivet av det uppåtgående osmanska riket.Den osmanske sultanen Mehmet II behövde visa att han dög som härskare i ett rike som han inte fullt ut kontrollerade. För att starka sin ställning inrikespolitiskt skulle en erövring av det mytomspunna Konstantinopel vara betydelsefullt. Dessutom vill han och den osmanska ledningen för alltid undanröja ett kristet brohuvud i veka livet på det osmanska riket. När snaran sakta drogs till kring Konstantinopel vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp. Men hans rop lämnades obesvarade eller med svävavande löften. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var involverade i egna maktstrider.Du som vill ta reda på mer slaget och Bysantinska riket kan läsa David Nicolle Constantinople 1453. The end of Byzantium, Oxford 2000 och Judith Herrin, Det bysantinska riket, Höör 2009.Bild:Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2] See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jörgen och Hanna inleder veckan med att prata om modetrender från back in the days som man aldrig förstod var de kom ifrån. Vi snackar med entreprenören Siduri Poli om hur man slår sig fram som icke-vit i en vit värld. Cecilia Düringer från P3 historia är tillbaka och berättar om Hirohito som var kejsaren av Japan under de dramatiska åren runt andra världskriget och dessutom har Hanna en viktig fråga om el.

Kejsaren som en gång var gudomlig och styrde Japan genom decennier av krig. En motsättningarnas man: introvert, nördig biolog, men på pappret ytterst ansvarig för en brutalitet som knappt kan kläs i ord. Redaktionen för detta avsnitt består av: Cecilia Düringer - programledare och manus Elina Perdahl - research och manus Navid Bavey - scenuppläsare Peter Jonason ljuddesign och slutmix Mårten Andersson - producent Medverkar gör även Ingemar Ottosson, historiker vid Lunds universitet. Vill du veta mer om Hirohito? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet: - Herbert P. Bix - Hirohito and the making of modern Japan - Ingemar Ottosson och Thomas Ekholm - Japans historia - Edward Behr - Hirohito: behind the myth

Hör hela avsnittet här: https://www.svegot.se/2020/05/07/sverige-vaknar-7-maj-2020/

Vi är framme vid sagans slut. Eller så antog vi väl att det var 1983? Den tredje delen av George Lucas fantastiska saga fick premiär i september här i Svedala, då skulle vi äntligen få våra svar - Är Darth Vader Lukes far? Vem är den mystiske Kejsaren? Är Han Solo död? Hur ska det gå!? Det här är första delen av vår recension av Star Wars: Jedins Återkomst - Välkommen!

De höll ögonen på honom och skickade fram några som skulle spela rättfärdiga och söka få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. 21De frågade honom: ”Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. 22Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?” 23Men han genomskådade deras list och sade: 24”Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?” – ”Kejsarens”, svarade de. 25Då sade han: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” 26De lyckades inte få fast honom för något som han sade när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och teg.Luk 20:20-26 (Bibel 2000) Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos. Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa tröstlösa trakter, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring. Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler än antalet stjärnor i rymden, fler än de torra små korn som ryms i virvlande sand som det står i Ingvar Björkesons översättning. Tar den då aldrig slut, din klagolåt? undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt. I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning. I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla. För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, att klaga bredvid en dörr, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende. I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas. Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram Jag är ej mer den jag var. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, en bitterhet som bara tilltar. I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,En sten holkas ut av droppar, hittar vi i just Brev från Pontos. Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna. Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj. Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner. Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön utan något svar. Martina Björk/latinist och skribent Litteratur Publius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

TV: Placera TV får besök av Sean George från Strukturinvest. Det blir mycket fokus på QE (kvantitativa lättnader) och effekten på marknaden. Sean berättar hur han positionerar sig under rådande marknadsförhållanden och redogör för ett av fondens senaste case.

Kungpodden förvandlas till Kejsarpodden i detta specialavsnitt där vi pratar japanska kejsare och japanska Shoguns. Det blir dessutom en hel skapelseberättelse, med allt från incest till bajs, och väldigt väldigt många intriger och maktkamper. IRASHAIMASEEEE!

Min andra podd, Kungpodden, gästar Svennejapans poddfeed med ett specialavsnitt direkt från Japan, om Japans historia, dess kejsare och shoguns. Om du gillar det du hör, så leta reda på Kungpodden i din poddspelare. Det är en podd om svenska kungar! Mycket nöje!

Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Natten går mot sitt slut Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner. Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten. Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro så avgörande för katolicismens utveckling och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation. Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer och kanske viktigare. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos. Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare. Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram. Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så hans kompromisslösa radikalitet. Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos. Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt. Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet. Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv. Som sagt: Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud. Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet. Till församlingen i Rom skriver han: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade. Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt. Det gamla är dött. Det nya på väg att födas. Dagen gryr. Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande. Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med. Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt. Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till. Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff korsfästelsen. Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare. Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren. Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. Till slut finns det bara en enda konstant kvar kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka. Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning. I första Korinthierbrevet skriver han: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra. I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik: Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan. Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen Finns det något vi behöver mer än jämvikt? Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut. Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet: bröder: tiden krymper [---] den värld som nu är går mot sitt slut. För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss. Mattias Hagberg, författare

I tarotläggningen för Stefanie Antonilli, Kassör för F! studenter Stockholms universitet, uppenbarar sig patriarkatet i formen av Kejsaren samtidigt som stolar mullrar dramatiskt i bakgrunden. Framtidskortet kommer tyvärr med ett sorgligt förebud men som tur är ger orakelkorten bra svar på komplicerade frågor.

Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag, när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren Mattias Hagberg i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Natten går mot sitt slut Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är en av de vackraste och mest förtätade jag känner. Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande. Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en tunn linje av varmt ljus vid horisonten. Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst. Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här kyrkofadern Augustinus fann sin tro så avgörande för katolicismens utveckling och det var här Martin Luther hittade receptet till sin protestantiska reformation. Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men han är också något mer och kanske viktigare. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos. Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare. Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är värda att lyfta fram. Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så hans kompromisslösa radikalitet. Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.  Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin. I en tid av tilltagande motsättningar och skenande miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka nytt.  Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven: alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt Galaterbrevet. Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv, samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny människa och ett nytt liv. Som sagt: Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Eller som han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om gud. Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet. Till församlingen i Rom skriver han: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans engagemang för det nya och oprövade. Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt. Det gamla är dött. Det nya på väg att födas. Dagen gryr.  Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt tänkande. Hade jag varit en annan person hade jag säkert upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället sköljas med. Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser, kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller samhällsklasser: Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt. Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång, fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första Korinthierbrevet: De som världen ser ner på, de som ringaktas, ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på det som finns till. Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden, utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff korsfästelsen. Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga ordningen: Gud som en avrättad förbrytare. Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren. Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han upplöser, river ner och ställer på huvudet. Till slut finns det bara en enda konstant kvar kärleken. Men inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig kärlek som inte kräver något tillbaka.    Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning. I första Korinthierbrevet skriver han: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt andra principer än de som råder såväl då som nu. För honom finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför, bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra. I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik: Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan. Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet, motsättningarna, konsumtionen Finns det något vi behöver mer än jämvikt? Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att rinna ut. Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång, apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet: bröder: tiden krymper [---] den värld som nu är går mot sitt slut. För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak gäller tyvärr för oss. Mattias Hagberg, författare

Kejsaren var minderårig. Mäktiga män stred om att få gifta sig med hans syster, och därigenom ta kontroll över imperiet. Vem tog makten? Jo, systern – kejsarinnan Aelia Pulcheria.

Sovjetunionen var ett av de största imperium världen skådat och det försvann nästintill utan våld i december 1991. Ingen hade förutspått kollapsen och alla förvånades av hur snabbt och relativt fredligt väldet upplöstes.Redan i början av 1960-talet hade tillväxten upphört inom Sovjet. Tecknen på stagnation och letargi hade funnits länge i det Sovjetiska samhället, men efter Stalins död 1953 hade åtminstone den värsta terrorn mot den egna befolkningen upphört.Efter att en rad åldrande sovjetledare på kort tid avlöst varandra som generalsekreterare tog den oväntat unge Michail Gorbatjov över makten i mars 1985. Han var kommunist, men efter erfarenheterna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var han övertygad om att systemet måste ändras uppifrån. Men Gorbatjov ville reformera kommunismen, inte avskaffa den.Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 tillsammans med den amerikanska presidenten Ronald Reagans stjärnornas krig hade satt ett starkt tryck på det genommilitariserade Sovjetunionen.Gorbatjov bytte åsiktsförtryck mot glasnost, öppenhet, och då försvann själva kittet som höll samman imperiet. Glasnost öppnade för en explosiv samhällsdebatt, där de stalinistiska och även leninistiska rötter granskades, kritiserades och förkastades. Kejsaren var naken.Samtidigt skulle en kommandoekonomi baserad på tung industri förändras genom ekonomisk omstrukturering, perestrojka. Men resultatet blev livsmedelsbrist och inflation. Dessutom gjorde Gorbatjovs kampanjer mot det pandemiska alkoholmissbruket honom impopulär. Idag lever vi i värld där ett allt aggressivare Ryssland försöker återupprätta det landet förlorade vid kollapsen 1991. Och vi undrar fortfarande vad som hände för snart trettio år sedan.I podcasten Historia Nu #25 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som är aktuell med boken Rysslands historia.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Glasblåsaren Georg gifte sig med en prästdotter i Finland. Kontakten mellan de två bröts helt när de nya gränserna drogs 1809. När han sen gifte sig i Sverige bröt han mot lagen och blev bigamist. Ibland när man släktforskar så händer det att man stöter på berättelser om människor som man inte själv är släkt med, men som ändå fascinerar. Så var det för Karin Edvall i Göteborg, som plötsligt råkade på ett domstolsprotokoll från Strömbäcks glasbruk i Västerbotten. Det berättade om en 9-årig pojke som blev svårt misshandlad och till sist ihjälslagen av sin egen morfar och mormor. Karin Edvall började nysta i historien och fann ett märkligt och sorgligt människoöde. Den handlar om pojkens far, glasblåsaren Georg Wilhelm Hentzén som föddes 1772 på ett glasbruk i Värmland. Hans far var glasblåsare och det var naturligt att Georg fick lära sig samma yrke. Han blev upplärd att blåsa både vitt och grönt glas. Det svåra var att blåsa vitt glas, det som vi kallar genomskinligt, för då måste man ha helt ren sand. Det var status att kunna blåsa vitt glas, berättar Karin Edvall. När Georg var 20 år lämnade han hemmet i Värmland och for över till Finland, som då var en självklar del av Sverige Georg arbetade några år på olika glasbruk i Finland och hamnade med tiden i trakten av Björneborg. Och det var där han träffade Serafia, en ung kvinna som egentligen var lite finare än den relativt enkla glasblåsaren. Hon var dotter till en kyrkoherde, och sannolikt hade hennes far hoppats på ett bättre gifte. Men han fick ge med sig och tillät bröllopet. Att han fick gifta sig med kyrkoherdens dotter tydde ju på att han hade ett gott renommé och att han förde sig bra. Annars var ju giftet med honom ett stort kliv ner på den sociala stegen. Hon var 17 år och han 24, och de flyttade till Berga glasbruk i Österbotten. Tiden där kantades av att han började likna en rättshaverist. Han stämde in folk till tinget för minsta småsak, han ville ha ersättning för sveda och värk eller för att han anser att några har begått fel mot honom, berättar Karin Edvall. Vid ett tillfälle kom Georg och Serafia hem efter att ha varit bortresta, och de upptäckte då att någon brutit upp ett uthus och tagit den vagga som fanns där. Det visade sig vara en granne som lånat den. Georg stämde honom och fick några riksdaler i ersättning. En annan gång hade han köpt en ko av en person. Georg hade inte lämnat full betalning, så säljaren hade hämtat hem kon. Det krävde Georg ersättning för. År 1800 händer en märklig sak, berättar Karin Edvall. Georg och Serafia ska fara till hennes syster, som är gift med en kyrkoherde. Georg är ju lite av en katt bland hermelinerna och för att visa att han duger så får han lov att låna en klocka av läraren i socknen. Men när han kommer tillbaka så vägrar han att lämna tillbaka klockan. Det blir rättegång och han får betala 17 riksdaler i ersättning. Det här är givetvis väldigt skämmigt, så nu lämnar de den finska socknen Pörtum, och reser till Norrbotten. Georg och Serafia flyttade nu runt på olika glasbruk i norra Sverige under några år och under tiden föds flera barn, de får fem barn tillsammans. 1805 väljer de att flytta tillbaks till Finland igen, men äktenskapet mellan Serafia och Georg skakar i grunden. Så året därpå flyttar Georg ensam tillbaka till Sverige, och lämnar för alltid sin hustru och de fem barnen i Finland. De separerar helt enkelt och hustrun flyttar hem till sin bror en bit bort. Just det faktum att hon har en god social status gör att de faktiskt kan separera, annars hade det sannolikt inte gått, tror Karin Edvall. Så Georg åker tillbaka till Norrbotten och Serafia och barnen flyttar in hos hennes bror och sen blir utbryter krig. Det krig som bryter ut 1809 blir ödesdigert för många, inte minst för glasblåsarfamiljen, plötsligt dras en gräns ner mellan Sverige och Finland, den självklara kontakten som varat i många hundra år är bruten. Kanske lika så gott, för Georg Henzén, som nu jobbar på ett glasbruk utanför Västervik och som, på sitt eget sätt, har gått vidare i sitt liv. Nu har han träffat en ny kvinna som han vill gifta sig med, och de är lite mer lika varandra socialt, eftersom hon är dotter till en glasblåsare. Hon heter Fredrika Ditzler. Tre gånger kungörs det i Post- och inrikes tidningar att Georg vill gifta sig med Fredrika och om någon har något att invända ska måtte de göra det. Men ingen verkar ha några invändningar, och Georg, får man förmoda, har väl inte varit alldeles tydlig med att berätta att han redan är gift. De får ett barn och får gifta sig 1811. Samma år som de gifter sig efterlyser Serafia, hustrun i Finland, honom genom annonser i Åbo tidning. Hon vet ju tydligen ingenting om att Gerg är omgift, utan skriver att han lämnade henne 1806, hörde av sig sista gången 1807. Nu vill hon att han hör av sig, annars ska han anses ha förverkat sin rätt till äktenskapet. Georg svarar inte, och nu är han ju tekniskt sett bigamist. Familjen har flyttat mellan glasbruken, och hamnat på Rejmyre glasbruk varifrån han får sparken. Nu vidtar en period av resande mellan olika jobb på olika glasbruk, ganska snart är Georg tillbaka i Norrland igen. Under tiden föder den nya hustrun Fredrika barn. Alla Georgs barn, de fem i första äktenskapet och de fem som föds i det andra, får väldigt pampig a namn, som Constantinus, Ignatius och Akvilina. Och märkligt nog heter två av barnen i respektive kull samma namn, så det finns två Dominicus och två Serafia. Det är obegripligt varför han gör så. Detta är ju någonting han måste ha drivit själv. Men han var en stursk typ, säger Karin Edvall. Sen händer det 1819 att Fredrikas pappa kommer och hälsar på dem när Georg arbetar på Sandö glasbruk. Äldste pojken Dominicus, som nu är nio år uppfattas som helt omöjlig. Han slår sönder saker, ljuger och stjäl så morfar säger att han ska ta hand om pojken och uppfostra honom. Så han tar med sig pojken till Strömbäcks glasbruk utanför Umeå, där han och pojkens mormor bor. Morfar heter Johan Josef Ditzler och mormor heter Gertrud Bertzling. Men det går dåligt för dem att uppfostra pojken, något som vid den här tiden självklart handlade om att använda riset. Men det biter inte på Dominicus, han fortsätter att ljuga och stjäla. Det är bara småsaker han tar; en bit tvål, skosnören, en kam, en kula, men bestraffningarna eskalerar och till slut så piskar de pojken. De slår honom så att blodet stänker, och de sparkar honom, men han tar inte reson utan fortsätter. I domstolens protokoll berättar ett vittne som är granne med familjen Ditzler om hur bestraffningen gått till: Fjärde vitttnet Anders Sliker. Vittnet steg in hos Ditzlers medan Ditzler skrek: Man ska inte hållas med tjuvnad! Han var mycket vred. Sedan upphämtade Ditzler ur källaren en kvast och befallde pojken att avkläda sig. Och i Slikers närvaro slog han sedan barnet med kvasten så att blodet stänkte bort till väggen. Ehuru Sliker tvenne gånger bad honom sluta, fortsatte han att slå. Barnet blev sedan liggande kvar på golvet, på mage, men Sliker fick icke ens ge det halvdöda barnet en mugg vatten för Ditzler som alltjämt var mycket vred. Urtima ting,  Ume Häradsrätt 10 juni 1820 Pojken blir sjuk, han får problem med magen, till slut kan han inte ens få behålla vatten. I maj 1820 dör den nioårige Dominicus. Uppfostran vid den här tiden var ju riset, och det fick gå väldigt långt innan omgivningen tyckte att det var fel. --Men det här ansågs fel, och det blev rättegång där hel historien rullades upp, och mormor och morfar fick betala en halv mansbot var, alltså 100 riksdaler sammanlagt, berättar Karin Edvall. Året efter blir Georg Henzén utkastad från Sandö glasbruk. Han skriver en lång inlaga till Hallrätten där han berättar om hur illa behandlad han blivit.  Trots att han haft ett slaganfall, har ett brutet revben och ett brutet bröstben, så blir han slagen och tvingas att arbeta, hävdar han. Inspektorn på brukar svarar med att säga att Georg är helt oregerlig, han vet inte vad som är rätt och fel, han är ständigt full och beter sig helt laglöst. Jag tror att hans beteende har med sonens död att gör, säger Karin Edvall. Jag tror att förtvivlan tog överhanden. Efter en här händelsen tvingas Georg att lämna Sandö, och han går sin väg. Nu går det brant utför för Georg. Han lämnar Fredrika i Norrland och ger sig ut på en egen vandring mellan olika glasbruk längre söderut. Han kallar sig änkeman och han påstår att han kommer från ett bruk i Värmland, där han bevisligen aldrig jobbat. Han återvänder aldrig till något ställe han arbetat på tidigare, han verkar bränna alla broar allteftersom han rör på sig. Sin sista tid tillbringar Georg på Kosta glasbruk, där han dör 1825. Obduktionsprotokollet efter hans död är ovanligt innehållsrikt: Det är väldigt omfångsrikt, berättar Karin Edvall. Det står ganska noga om vad han gjorde de senaste åren och hans sista dygn är väldigt noga beskrivet. Man får veta att han varit förkyld, vad han åt till frukost -äggröra och fläsk att han sedan gick ut en stund och kom tillbaks och bad om nål och tråd för att laga sin rock. Och så pang, så var han död. Han var 52 år, vilket var en hög ålder för en glasblåsare. Han var i ganska gott skick, förutom att hans lever var enorm. Det tyder ju på att han hade grava alkoholproblem. Georg hade lämnat Finland och sin familj där 1806, och när han dog 19 år senare visste han sannolikt inget om hur det gåt för hans första hustru Serafia och de fem finska barnen, men Karin Edvall vet. Två av barnen dog som små under kriget. Serafia flyttade till Åbo med två av barnen, Serafia och Dominicus, som blev bagarlärling. I september 1821 så dränker han sig i Åbo å. Han har mått psykiskt dåligt i flera år, har tidigare försökt ta livet av sig med en kniv. Mamma Serafia väntar då barn med en ny man, en skollärare som hon senare gifter sig med. Systern Akvilina startar en värdshusverksamhet. Modern Serafia blir över 80 år, och när hon dör så är alla hennes barn och båda hennes makar borta sedan länge.  Dramatisk när en tredjedel av riket föll bort Glasblåsaren Georg Hentzén dog 1825 och efterlämnade två familjer, en på den svenska sidan och en i Finland. Vi vet inte om han verkligen gjorde några allvarligt menade försök att få kontakt med sin första familj den i Finland igen, men även om han hade velat ha kontakt med dem så hade det sannolikt varit svårt. För när man efter 1809 års krig drog upp den gräns som skulle skilja Sverige från det nu ryska Storfurstendömet Finland, så drog man också ner en slags ridå för kontakterna över gränsen. Det berättar Åke Sandström som är professor i historia vid Uppsala universitets Gotländska campus. Den fria rörligheten mellan riksdelarna upphör ju. Det är ungefär som det som händer just nu i England med Hard-Brexit, fast mycket, mycket värre. För de ryska undersåtarna rådde det i praktiken ett slag utreseförbud under långa tider, finländare att besöka den gamla västra riksdelen. Det var svårt att hålla kontakten med släktingar och vänner när man levde i två skilda länder. Postgången fungerade ju, men det ställde ju till det, många familjer delades, säger Åke Sandström. Riksgränsen kom att gå mitt i ett finskspråkigt område och tittar man utefter Torne Älv så är många av byarna dubblerade. Min farmor till exempel kommer från den finska byn Karunki, och på den svenska sidan finns byn Karungi.  Folk i de där byarna var ofta släkt, eller i alla fall vänner med varandra. Där emellan lade man nu en riksgräns tvärs över och satte utreseförbud för de nya ryska undersåtarna. Artikel 4 ur fredsfördraget i Fredrikshamn sep 1809 (något moderniserat språk) Hans Majestät Konungen av Swerige avstår oåterkalleligen och för alltid, till förmån för Hans Majestät Kejsaren av Ryssland alla rättigheter och titlar till de härefter uppräknade Hövdingedömen, vilka under detta krig blivit från Sverige erövrade, nämligen: Kymmenegårds Län, Nylands och Tawastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska Öarne, Sawolax och Karelen, Wasa och Uleåborgs Län, samt en del av Västerbotten ända till Torneå Elf. Det här var ju mycket mer dramatiskt än de flesta inser idag, kommenterar Åke Sandström. Det var ju alltså en tredjedel av riket och en fjärdedel av dess befolkning som föll bort. Det här var ju inte fråga om en provins som man skulle kunna tro, utan det var en del av rikets kärna. På 1700-talet så brukade man beskriva Sverige som bestående av fyra länder Götaland, Svealand, Norrland och Finland. De delarna hade funnits ända sedan riksbildningen på 1200-talet, så det var verkligen en betydelsefull och stor del av det svenska riket som gick förlorat, och det faktum att Sverige samtidigt gick i union med Norge kunde inte på något sätt ersätta gamla riksgemenskapen med Finland. Kontakterna mellan den svenska och finska rikshalvan fram till brytningen 1809 var intensiva. Inte minst var det de vanliga, enkla människorna som lastade sina båtar med de varor de hade samlat på sig under året för att på hösten sälja på andra sidan vattnet. Finland var ju oerhört väl integrerat ekonomiskt med den västra riksdelen framför allt med Stockholm. Det var ju oändligt mycket mer kontakter mellan å ena sidan Österbotten, Åland Saatakunta och egentliga Finland och å andra sidan Stockholm, än det var mellan Stockholm och Småland eller Östergötland, säger Åke Sandström. På höstarna, i september och oktober så kom det ju hela armador av bondeseglare till Stockholm. De låg i mångdubbla rader på Skeppsbron för att sälja strömming, tjära beck och slöjdföremål. Det var en årlig företeelse av stora mått.   Den finlandssvenske friherren Carl David Skogman betraktade vid ett tillfälle livet på kajen i Stockholm, och han beskrev hur man skojade med språkbarriären: Så var här ett levande liv. Köpslående mellan fruar och pigor på ena sidan och på den andra de finska bönderna och deras hustrur, försiggick understundom ganska högljutt, helst dessa sistnämnda ofta endast nödtorftigt kunde svenska och var föremål för skämt över deras finska brytning. När fredsavtalet mellan Ryssland och Sverige skulle skrivas insåg förhandlarna att  det var en dålig idé att tvärt bryta alla kontakter mellan länderna. Därför skrev man in att delar av handeln skulle kunna fortsätta De höga kontrahenterna har för sina undersåtars nytta överenskommit att vidtaga tjänliga anstalter för att befästa de handelsförhållanden som lång vana, grannskapet och ömsesidigt behov gjort nästan oundgängliga. Tills vidare skola Finnarne äga tillstånd att från Sverige utföra Malm, Tackjärn, Kalk, Byggnadssten till Mas- och Smältugnar, och andra av detta Rikes produkter. Svenskarne skola ifrån Finland kunna utföra Boskap, Fisk, Spannmål, Lärft, Tjära, Bräder, Trädvaror af alla slag, Timmer och Wed, samt i allmänhet alla öfriga detta Storfurstendömets produkter. Man måste ändå säga att när man satte fredsvillkoren så var man ganska klok i många avseenden, kommenterar Åke Sandström. Man sa ju bland annat att vi inte kan klippa alla ekonomiska band mellan de här båda riksdelarna: Trots att Ryssland tog över styret av Finland märktes det svenska inflytandet under lång tid, framför allt i lagar och förvaltningen. Vissa svenska regler och lagar blev kvar i Finland trots att de förändrades i Sverige, berättar Åke Sandström. Finland behöll den svenska lagstiftningen längre än vad Sverige gjorde. Det gustavianska Sverige levde i många avseenden vidare i Finland. Man behöll 1734 års lag, som var en omfattande lagskrivning på sin tid, de svenska grundlagarna fortsatte att gälla och man kunde använda svenska mynt ända till mitten av 1800-talet. Med tiden blev ändå det ryska inflytandet över Finland allt större. Bondeseglarna, som tidigare åkt över Östersjön till Stockholm, syntes allt mera sällan på kajerna i Sverige. Det här dör ju ut under 1800-talet, och det beror delvis på att man försvårar utbytet med Sverige, men också för att det öppnar sig bättre utsikter i Petersburg, som ju är avsevärt mycket större än Stockholm. Stockholm hade ju haft en finsk församling sedan 1500-talet. Nu fick Petersburg en likadan. I slutet av 1800-talet är Petersburg Finlands andra eller om det är tredje största stad om man ser till befolkningen, slutar Åke Sandström. Programmet är gjort av  Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund Uppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson  slaktband@sverigeradio.se

Grattis på nationaldagen! Idag pratar Tomas, Elinor och Fredrik om vad vi firar och varför, och om dåliga ursäkter. Samt vad kattungar har med IS att göra. Och Bob Dylan. Ja må vi leva! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Medverkande: Fredrik Söderholm, Tomas Högblom, Elinor Svensson Producent: Filip Orrling

Grattis på nationaldagen! Idag pratar Tomas, Elinor och Fredrik om vad vi firar och varför, och om dåliga ursäkter. Samt vad kattungar har med IS att göra. Och Bob Dylan. Ja må vi leva! Medverkande: Fredrik Söderholm, Tomas Högblom, Elinor Svensson Producent: Filip Orrling

Kejsaren i Wien vill ena Tyskland under sin katolska makt. Protestanten Gustav II Adolf i Sverige vill annorlunda. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Podcast med Adam Alsing, Vanessa Falk och Daniel Breitholtz, inspelad som live d v s helt utan efterhandsredigering. Ur innehållet: Adam avslöjar att Kejsaren är naken! Daniel hatar på mördarsnigeltanten. Vanessa gläds åt inte mindre än två comebacker. Hörselskador. Glasögon. Justin Biebers stjärt. Djurparker utan djur. Etc. Maila oss på adamochkompani@gmail.com Trevlig lyssning!!

Det andra programmet som fokuserar på dilemmat Att åldras som musiker. Är det en smärtsam eller kanske rent av befriande process att bli äldre som fri musiker eller att pensioneras från t ex ett operahus? Här möter vi Ingrid Tobiasson, dramatisk mezzosopran, Ingemar Andersson, tenorsolist, och Kaya Åhlander, jazz- och vissångerska. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Ingrid Tobiasson, 62 år, är dramatisk mezzosopran och hovsångerska, vars favoritroll är Kundry i Wagners sista opera Parsifal. Efter nypremiären på Stockholmsoperan 2003 skrev Tony Lundman: ”Och Tobiasson är helt enkelt knäckande bra. Hon är kvällens stora vokala behållning.” Ingrid Tobiasson började sjunga opera sent i livet. Innan arbetade hon i tio år som Dalcroze-pedagog och undervisade i dans, rörelser och avslappning. 30 år gammal tog hon sin första sånglektion. Efter utbildningen vid Operahögskolan i Stockholm debuterade Ingrid Tobiasson 1985 på Folkoperan som Amneris i Verdis Aida. 1988, 37 år gammal, anställdes hon på Kungliga operan. Andra viktiga roller blev Kundry, Ortrud, Fricka, Klytämnestra, Eboli, Suzuki, den äldre Christina i Gefors opera, Adalgisa, Elisabetta, Carmen, Omega i Börtz Backanterna och Portvakterskan i Ett drömspel av Lidholm. Ur Recensioner: ”Ingrid Tobiasson är makalös som Amneris i Aida. -– Rösten sviktar aldrig! Samt: ”Subtil och sublim är också kvällens grand old lady, Spader dam själv, Ingrid Tobiasson.” Vidare: ”Kvällens höjdpunkt blev emellertid Ingrid Tobiassons utförande av Mahlers Kindertotenlieder. Tobiasson sjöng med sorgfylld inlevelse, och med öppenhet och klarhet i diktionen. Dessutom var hennes röstklang skön över hela registret, oavsett styrkegrad. En mogen tolkning som gjorde intryck.” Samma månad hon fyllde 55 år blev Ingrid Tobiasson pensionerad från Stockholmsoperan. Året var 2006. Ingrid Tobiasson längtar efter att sjunga riktigt svåra roller. Men den tiden är passé, säger hon. Numera gästspelar Ingrid Tobiasson vid andra operahus och ger även konserter. Hon njuter av att kunna beröra människor med sin röst. - Man vill gärna vara på Kungliga operan. Trots att jag varje år kommer tillbaka dit känner jag en viss sorg, erkänner Ingrid Tobiasson. Vad som är bra är att jag lärt känna min röst på ett annat sätt. Jag har blivit duktigare på att förvalta, inte bara använda, det jag har. Rösten är som ett bra vin som varit lovande länge, men nu börjar det bli riktigt gott! Ingrid Tobiasson känner att hennes självbild har blivit annorlunda sedan hon blev pensionär. Hon har en tydligare yrkesroll nu. - Som anställd vid operan var det mitt yrke att vara operasångerska, men nu ÄR jag operasångerska, kanske. Förr hade jag en hel stab till att hjälpa mig med att fördjupa mig i nytt material. Nu måste jag aktivt söka detta och märker att jag faktiskt kan själv. Det är ingen dålig känsla, berättar Ingrid Tobiasson. Ingrid Tobiasson, Eliasson Artists Stockholm: http://www.eliassonartists.com/index.php?option=com_content&view=article&id=212&Itemid=377 Ingrid Tobiasson, Stiftelsen Kungliga Teaters Solister: http://www.operasolisterna.se/medlemmar/ingridtobiasson/cv.html Tenoren Ingemar Anderson, 62 år, är äldst i ensemblen vid GöteborgsOperan, där han är solist sedan 1996 och har sjungit roller i ett flertal av operans uppsättningar. Ingemar Anderson har även gästat NorrlandsOperan och Malmö Opera. Senast gjorde han rollen som den gamle Kejsaren, prinsessan Turandots far, på Göteborgsoperan. Nu är Ingemar Anderson 62 år och enligt EU’s regler skall han pensioneras senast vid 67 år. Vägen till operan var krokig. Som 13-åring sjöng Ingemar Anderson rock och spelade elgitarr med ett garageband. Han började sjunga i kör som 17-åring och arbetade under tio år på ett dagcenter för förståndshandikappade. Han fick tjänstledigt för studier på Musikfolkhögskola och sporrades där som 30-åring att söka till Musikhögskolan i Malmö. 35 år gammal kom Ingemar Anderson till kören vid Stora Teatern i Göteborg efter att ha sjungit i Norrlandsoperans kör. - På Göteborgsoperan sjöng jag även Askungens elaka syster Tisbe och det var mycket intressant! Det var ingen dragshow. Jag gjorde det med allvar, en två meter lång Tisbe som vägde 107 kg, förklarar Ingemar Anderson. Jag lärde mig BH-greppet, hur jag skulle ta av mig yrkes-BH’n genom att korsa händerna och dra den över huvudet. Ingemar Anderson tycker att han nu sjunger bättre än någonsin även om han, vid en instudering av rollen som den Stekta Svanen i Carmina Burana, märkte att han hade tappat sitt höga D. - Min röst har mognat, men jag får jobba mer med stämbanden för att hålla igång dem. Som karaktärstenor behöver jag inte gå så högt som försteälskarna i operorna. Belmonte i Mozarts Enleveringen ur seraljen är den största roll jag gjort. Jag trivs med att sjunga småroller. Ingemar Anderson har inte hunnit fundera så mycket på vad han skall göra efter pensioneringen, men han vill gärna sjunga i Göteborgsoperans kör och starta en gambaorkester som skall spela tonsättaren John Jenkins 1600-talsmusik. Mest oroar han sig för ekonomin, då han har två tonårsbarn. - Men det löser sig nog, säger Ingemar Anderson och skrattar sitt bullrande skratt. Ingemar Anderson, GöteborgsOperan: http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/ingemar-anderson/ Kaya Ålander, 67 år, är sedan trettio år professionell jazz- och vissångerska med rötter i proggen och musikgruppen Röda Bönor i Lund. Hon ger 110 - 150 konserter om året och har, förutom i Norden, framträtt i Spanien, Holland, Argentina, Finland och England. Hon rör sig hemtamt i flera genrer och musikstilar och uppträder ensam och med ensembler. Spelplatserna är festivaler, konserthus, långvård och kyrkor. Sagt om Kaya:”Kaya Ålander är en artist med stor utstrålning och en fantastisk röst. Kaya har aldrig ett dåligt gig. Med sin glimrande personlighet lyfter hon vardagen till en ny dimension.” - Hela branschen är till för dem som är unga. Det finns en åldersfixering som är tydlig inom musikbranschen. En sångerska skall helst inte vara över 25-30 år. Hon skall vara ung, söt och smal, förklarar Kaya Ålander. Att ständigt turnera och konsertera tar på kroppen. Sjukdom och förkylningar tar längre tid att kurera och Kaya Ålander släpar inte längre själv runt på sin sånganläggning såsom hon gjorde tidigare. I Gruppen Röda Bönor lärde hon sig att spela kontrabas, nu blir det mest komp på gitarr till sången. - Jag tycker jag sjunger mycket bättre nu, jag är mer sann, och har bättre tillgång till djupet, till känslor, inom mig, berättar Kaya Ålander. Som ung tänker en inte på att de äldre bär alla sina åldrar, alltså har access till alla åldrar. Jag kan känna mig som en 5-åring likaväl som en 67-åring. Kaya Ålanders röst är inte lika stryktålig som när hon var ung, och sjöng på gator och torg tills rösten försvann. Men hon sjunger idag lika starkt och med lägre, mer avspänd röst i ett brett register, eftersom hon har korta, breda stämband. - Det är spännande att sjunga i ett lägre register. I jazz och med mikrofon blir det mer intimt. Jag är ingen kändis men publiken dyker ständigt upp ändå! Det är meningen att jag skall sjunga och jag kommer att göra det tills jag vinklar upp tofflorna och dör, säger Kaya Ålander, som i programmet sjunger egen musik till texter av Moa Martinsson, Karin Boye och Röda Bönor. Dessutom en jazzstandard. Kaya Ålanders hemsida: http://www.kayaalander.se Kaya Ålander Blogspot: http://kayaalander.blogspot.dk