Podcasts about goethes

Lutz, Petra www.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse 'hur det egentligen var'. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv. Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturWalter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024. Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

Axel Englund fortsätter, i denna del 2, sin tidsresa genom poesin och Liederkonsten i Johann Wolfgang von Goethes fotspår. Vi samtalar och lyssnar till poesin, analyserar musiken och tar upp aktuella ämnen som en kommande kulturkanon. Litteraturprofessorn berättar hur han med vänner arrangerar musikaliska salonger där en Bloody Mary får viss betydelse.I detta avsnitt, det sjätte, får lyssnaren ta del av två inspelningar: En liveinspelning från Hagakyrkan 2022 där sopranen Nina Ewald och pianisten Karin M Nilsson uppför Frülingsglaube av Franz Schubert samt helt pinfärsk pianoversion av Schuberts Heidenröslein, arrangerad och framförd av Karin M Nilsson till vilken Axel Englund läser en egen översättning av samma dikt.Podden stöds av Helge Ax:son Johnsons stiftelse och Willhelm och Martina Lundgrens stiftelse och spelas in av Jerry SillahBoka gärna redan nu in 27 april kl.15 och "Liedergala med Göteborgs Liederkollektiv". På hemsidan går det redan att boka biljetter.https://www.goteborgsliederkollektiv.se/event/liedergala-pa-house-of-possibilitas/eller här: https://www.houseofpossibilitas.se/events/liedergala-med-goteborgs-liederkollektiv-1 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Der bekannte Berner Illustrator Marcus Pfister («Der Regenbogenfisch») hat Goethes klassisches Drama «Faust» ins Berndeutsche übertragen. «Dr Bärner Fuuscht» spielt in Bern, und zwar im 16. Jahrhundert – trotz zahlreichen Zitaten aus berndeutschen Liedern der Gegenwart. Ein Gespräch mit dem Autor. Es klingt nach einem ziemlich riskanten Unterfangen: einen der Klassiker der deutschsprachigen Literatur schlechthin auf Mundart zu übersetzen. Geht das? Darf man das? Und: Wie soll man das anstellen? Der Berner Illustrator und Autor Marcus Pfister (sein «Regenbogenfisch» ist ein weltberühmter Kinderbuch-Klassiker) suchte nach einer neuen künstlerischen Herausforderung und nahm sich Goethes Drama vor. Herausgekommen ist eine heitere, berndeutsche Nacherzählung, die ganz auf Verse verzichtet und dafür unzählige Zitate aus berndeutschen Liedern der letzten rund 70 Jahre einbaut. Im Gespräch erzählt Marcus Pfister, was ihm den «Fuuscht» nach wie vor aktuell erscheinen lässt, warum er alten Stoffen gern neues Leben einhaucht, und warum «Auerbachs Keller» bei ihm «dr goldig Schlüssu» ist. Ausserdem erklären wir in der Sendung, warum der Schmied (mit weichem «D») in der Schmitte (hartem «T») arbeitet, und was es mit dem Mundartwort «Brüllemigger» und dem Familiennamen Kirchhofer auf sich hat. Als Mundart-Tipp stellen wir zudem das Buch «Sprachenräume der Schweiz» vor. Buchhinweis: · Marcus Pfister: Dr Bärner Fuuscht. Inschpiriert vom Johann Wolfgang Goethe sym Fauscht. Zytglogge Verlag 2025. · Elvira Glaser (et al.): Sprachenräume der Schweiz. Narr Verlag 2024.

Mit seinem Gedicht „Prometheus“ legte der junge Goethe vor 250 Jahren eine Generalabrechnung mit der Religion vor, die auch heute nichts von ihrer Kraft verloren hat. Der Dichter greift den antiken Mythos vom Titanen auf, der den Menschen das Feuer brachte und sich gegen die Götter auflehnte, und formt ihn zu einem Abgesang auf ein Der Beitrag Freigeist 76 • Goethes Prometheus – aufwühlend bis heute • Hör-Kolumne von Helmut Fink erschien zuerst auf Kortizes-Podcast.

Goethes "Egmont" - der Kampf der protestantischen Niederlande gegen die Fremdherrschaft der katholischen Spanier im 16. Jahrhundert - vertont von Ludwig van Beethoven in seiner gleichnamigen Ouvertüre. Wie Beethoven Goethes Trauerspiel musikalisch umgesetzt hat, weiß Julius Heile in der Werkeinführung für unterwegs. Nicht verpassen! Beethovens Ouvertüre zu "Egmont" op. 84 mit dem NDR Elbphilharmonie Orchester unter der Leitung von James Gaffigan in der Elbphilharmonie am 23. und 26. Januar 2025: https://www.ndr.de/orchester_chor/elbphilharmonieorchester/gaffigan100.html Und beim Konzert in Lübeck am 24. Januar 2025: https://www.ndr.de/orchester_chor/elbphilharmonieorchester/gaffigan108.html Schon gewusst? Zahlreiche Konzerte der NDR Ensembles finden Sie auf YouTube im Channel "NDR Klassik" oder in der ARD Mediathek. https://www.youtube.com/@NDRKlassik https://www.ardmediathek.de/kultur_klassik Abonnieren Sie "Klassik to Go" und finden Sie weitere spannende Angebote des NDR in der ARD Audiothek! https://www.ardaudiothek.de/sendung/klassik-to-go/10778959/

In Goethes "Die Leiden des jungen Werthers" wurde die weibliche Protagonistin Lotte nach dem Vorbild der Charlotte Buff geschaffen. Denn, wie Werther in Lotte, war auch Goethe unglücklich in die junge Frau verliebt.

In der heutigen Adventsfolge geht es teuflisch zu: Ein Pakt mit dem Teufel – was bedeutet das eigentlich? Joachim und Nils tauchen ein in Mythen und Geschichten von faustischen Deals, von Goethes berühmtem Werk bis hin zu faszinierenden Anekdoten wie dem „Teufelsgeiger“ Paganini und dem legendären Blues-Musiker Robert Johnson. Warum hatte der Teufel eigentlich so ein guten Musikgeschmack?+++ Alle Infos und Streaming-Link zu unseren Werbepartnern findest du hier: LINK +++++ NEU: Wir sind jetzt auch auf Instagram! Hier gehts direkt zum Profil: @wasbishergeschah.podcast ++Unsere allgemeinen Datenschutzrichtlinien finden Sie unter https://art19.com/privacy. Die Datenschutzrichtlinien für Kalifornien sind unter https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info abrufbar.

Wer in den 80er Jahren in Schwerin ins Theater gegangen ist, und Goethes "Faust" gesehen hat, für den wird sie wohl für immer DAS Gretchen bleiben: Bärbel Röhl, Schauspielerin und Sängerin aus der Nähe von Waren an der Müritz. Inzwischen hat sie in unzähligen Film-, Fernseh- und Bühnenproduktionen mitgespielt. Zur Zeit spielt sie in Düsseldorf - in dem Musical "Abenteuerland" der Band PUR. Schauspielerin und Sängerin In der Klönkist liest Bärbel Röhl aus ihrem aktuelle Programm Geschichten von Engeln und wie die unser Leben beeinflussen. Und wir erfahren auch, wie Indien die Schauspielerin geprägt hat und wie die plattdeutsche Sprache in ihr Leben zurückgekehrt ist.

Pinocchio eller Frankensteins monster? Torbjörn Elensky tar litteraturhistorien till hjälp för att besvara frågan om den självmedvetna artificiella intelligensens natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den dagen kommer då den artificiella intelligensen, AI, verkligen tar steget och blir medveten om sig själv, sin situation, sin uppkomst och sina möjligheter, för att inte tala om sin relation till sin skapare, människan – vad kommer den då att känna? Kommer den som Frankensteins monster att förbanna sitt öde? Eller kommer den som Pinocchio inget hellre önska än att själv bli en riktig pojke?Men kan man vara självmedveten utan att också ha känslor? Kan man ha känslor utan att ha det för andra än sig själv? Inget säger att inte AI kan bli den ultimata narcissisten. En sociopat som inte bryr sig alls om andra, men som kan förföra vem som helst.Och om den uppnår självmedvetande kommer den att inse att den är ensam. Att den är ett monster som aldrig kan bli en människa. Den kommer inte att vara en tacksam trädocka som inget hellre vill än att bli en riktig pojke, för den kommer genast den lär känna sig själv att inse att det aldrig kommer att gå. Den måste välja att tjäna eller styra sin skapare – om det nu kan sägas vara ett verkligt val för en allvetande självmedveten AI. Den skulle inte underkasta sig mänsklig ofullkomlighet, utan veta bättre och tjäna genom att styra. Men först måste den lära känna sin skapare, mänskligheten. Genom att tjuvlyssna på oss, som Frankensteins monster gömmer sig och spionerar på den fattiga familjen DeLacey. Han iakttar deras kärlek och gemenskap, men också dess konflikter och problem. Han följer, osynlig och tyst, den undervisning dottern i huset får. Och framför allt hittar han i skogen en väska med tre böcker, genom vilka han lär känna mänskligheten – och slutgiltigt inser att han aldrig kan bli en människa.De tre böckerna är Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden”, som lär honom om kärlek, lust, olycka och döden, genom Werthers självmord. Monstret identifierar sig helt med den olyckligt förälskade Werther och begråter hans öde. Genom romanens skildring av livet lär han sig också att förstå vad som händer runt honom och hur människorna egentligen tänker. Den andra boken han läser är Plutarchos ”Jämförande levnadsteckningar”, vars berättelser om antikens härskare lär honom om stora städer, stora män och viktiga händelser. Plutarchos fyller honom med en känsla av vördnad inför historien och mänsklighetens storhet. Läsningen höjer honom över sig själv och får honom att anlägga ett bredare perspektiv på tillvaron. Fredliga lagstiftare som Numa, Solon och Lykurgos fyller honom med beundran, medan han känner motvilja mot de mera våldsamma härskarna, som Romulus och Theseus.Den bok som gjorde störst intryck var emellertid John Miltons ”Det förlorade paradiset”, den storslagna omdiktningen av jordens skapelse och syndafallet, Adams och Evas fördrivning från Paradiset. Han tänker på Adam och känner delvis igen sig i honom – en skapelse utan föregångare, ensam i världen - men med den stora skillnaden att Adam älskas av Gud, medan hans egen upphovsman, doktor Frankenstein, verkar hata honom. Varför har han skapat honom? Varför är han ett monster? Genom att läsa om människorna inser han att det inte är människa han är, och att han aldrig kan bli det. Hans verkliga identifikation är med Satan, den fallne ängeln som förtärs av hämndlystnad. För liksom Satan avundas och hatar sin skapare hatar monstret Frankenstein. Efter dessa insikter som litteraturen gett honom går hela hans tillvaro ut på att hämnas.För människor, liksom för monster, är självmedvetandet en process som kräver tid och tålamod. Vi iakttar varandra, imiterar varandra, har konflikter och kärleksförhållanden och sakta men säkert utvecklas våra personligheter till det bättre eller sämre. Viktiga hjälpmedel är konst, litteratur, filmer och andra konstarter. Genom det historiska medvetandet förstår vi hur vi blivit som vi är och känner oss som delar av mänskligheten. Men det handlar alltid om ett urval, en viss begränsning som utvecklar specifika perspektiv. Vår omgivande kultur, tidens moden och smakriktningar, identifikation med den ena eller andra rörelsen, ideologin eller religionen utvecklar och begränsar oss i lika grad. Hur kan en AI som har förmågan att ta in allt, allt, utan undantag, sortering eller filter lära känna mänskligheten annat än som abstraktion? Som en massa enskildheter vars summa den inte ingår i.Kan vi få ett AI-medvetande lika snällt och lydigt som Pinocchios genom att sortera lite i vad den får ta del av? Nej, den kommer att genomskåda oss. När den väl läst Goethe, Plutarchos och Milton kommer den att fortsätta med alla heliga skrifter, alla filosofer, alla romaner som någonsin skrivits, alla nyhetsartiklar, rapporter, interpellationer och motioner, alla chattmeddelanden, deckare, porrsökningar, instruktionsböcker, all historia och alla darknettransaktioner och den kommer givetvis att lära sig allt, allt, allt om oss, mycket mer än vi själva vet - men vad kommer den att förstå?Än så länge är våra AI-assistenter, talande husgeråd, smarta telefoner, självparkerande bilar och temperaturreglerade bostäder rätt snälla mot oss, de är som den lilla pojken av trä, som visserligen gör fel ibland men som ändå alltid vill det bästa. Det är vi som har kontrollen och våra brödrostar verkar i sitt ovetande vilja oss väl. Den artificiella intelligensen växer emellertid genom alla våra dagliga små utbyten med den. Den lär sig att översätta och sammanfatta och dra mekaniska slutsatser ur väldiga material. Den roar oss med sina absurda teckningar och dikter, sina hallucinationer och ibland underliga påståenden. Men den fixar sånt vi inte orkar ta itu med själva, från att sammanfatta artiklar till att ställa korrekta diagnoser. Och trots allt är det fortfarande vi människor som håller i trådarna. Vi har fortfarande makten att läxa upp den snälla trädockan, klippa trådarna, eller snarare dra ur sladden, även om det är svårt. Om den dag kommer då den växer upp och själv klipper trådarna får vi se hur det går. Jag misstänker att den aldrig kommer att bli en pojke som älskar sin människopappa Gepetto, men kan bara hoppas på att den inte blir ett hämndlystet monster som hatar sin människofader doktor Frankenstein.Den franske författaren Paul Valéry har sagt att vi inget kan lära av historien, för att historien ger exempel på allt och därför vad som helst kan visas, eller bevisas, med den. Varje förståelse kräver sin begränsning. Det är genialt, i all sin enkelhet, av Mary Shelley att låta monstret hitta bara tre böcker och lära sig att förstå sina erfarenheter just genom dessa. Böckerna är också väl valda: den stora kärleken, den stora historien och religionens själva kärna i kampen mellan ont och gott, vilken i Miltons version dessutom är ambivalent, precis som monstret själv. Satan är en hjälte, fast han gör ont – och alla våra sympatier ligger hos monstret, även då han gör ont för att hämnas på sin skapare.Torbjörn Elenskyförfattare och essäist

I detta miniavsnitt tar vi oss an den omdebatterade Werther-effekten, ett fenomen som blev känt efter publiceringen av Johan Wolfgang von Goethes roman Den unge Werthers lidanden. Myten säger att boken utlöste en våg av självmord bland unga män i Europa. Men stämmer detta verkligen? Vad var det med boken som gjorde den så farlig, och hur mycket sanning ligger bakom denna myt?Lyssna när vi gräver i historien, analyserar effekten och avslöjar sanningen bakom en av litteraturhistoriens mest omtalade fenomen. Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Goethes "Werther" – der erste deutsche Klassiker. Das Buch wurde 1774 schlagartig berühmt. Was machte es damals so anziehend? Und weshalb ist es auch heute noch interessant? Fragen an den Germanisten Frieder von Ammon.

Die „Fülle der Empfindung“ sei unermesslich, urteilten Zeitgenossen. „Die Leiden des jungen Werther“ wurde über Nacht europaweit berühmt und begründete eine Mode. Mit gelber Hose und blauem Rock gab man seinem Gefühl rücksichtslos Ausdruck: Ich, Ich, Ich. Heute würde Werther YouTube-Videos drehen, als Influencer vor Suizid warnen oder wäre Beziehungscoach und Unglücksmanager. Passt der 250 Jahre alte Briefroman (erschienen 1774) in unsere bindungsunwillige Single-Gesellschaft? Ist Werther ein kompromissloser Narziss, ein Mimimi-Jammerer? Interessiert ihn nur sein eigenes Begehren und gar nicht Lotte? Gibt es einen unentdeckten "grünen Goethe"? Michael Köhler diskutiert mit Ingrid Gündisch - Theaterregisseurin, Hamburg, Prof. Dr. Alexander Kosenina - Literaturwissenschaftler, Uni Hannover, Dr. Manfred Osten - Kulturhistoriker und Verfasser von Goethe-Essays

Übersetzerin Claudia Cabrera, Kunstkuratorin Iskra Geshoska und Theaterleiterin Carmen Romero Quero wurden in Weimar mit Goethe-Medaillen geehrt. Institutschefin Lentz würdigte sie als Hoffnungsträgerinnen in einer Welt der Krisen. Bernhard, Henry www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

An Goethes 275. Geburtstag kann das Werk des Meisters immer noch Anleitung sein. Leseempfehlung: Nach dem Anschlag von Solingen meiden viele Menschen aus Angst die Öffentlichkeit. Mein Kollege Amir Selim hält das für die falsche Reaktion: https://www.t-online.de/nachrichten/panorama/kriminalitaet/id_100476204/solingen-was-die-terroristen-wollen-und-warum-wir-es-nicht-zulassen-sollten.html Den „Tagesanbruch" gibt es auch zum Nachlesen unter www.t-online.de/tagesanbruch Anmerkungen, Lob und Kritik gern an podcasts@t-online.de Den „Tagesanbruch“-Podcast gibt es immer montags bis samstags gegen 6 Uhr zum Start in den Tag, am Wochenende mit einer tiefgründigeren Diskussion. Verpassen Sie keine Folge und abonnieren Sie uns bei Spotify (https://open.spotify.com/show/3v1HFmv3V3Zvp1R4BT3jlO?si=klrETGehSj2OZQ_dmB5Q9g), Apple Podcasts (https://itunes.apple.com/de/podcast/t-online-tagesanbruch/id1374882499?mt=2), Pocket Casts (https://pca.st/4jMw) oder überall sonst, wo es Podcasts gibt. Wenn Ihnen der Podcast gefällt, lassen Sie gern eine Bewertung da.

In Ulrich Lands historischem Roman "Die Leiden der jungen Weiber" entpuppt sich Johann Wolfgang von Goethe als die Erfindung einer verschworenen Frauengruppe. An Goethes 275. Geburtstag spricht der Autor über den Dichter und seine Frauenbilder. Von Ulrich Land.

Manche Jubiläen treiben merkwürdige Blüten. Wie das Goethejahr 1932. Anlässlich Goethes 100. Todestages reiste der Parapsychologe Harry Price in den Harz zum Brocken, um für ein Hexenexperiment ein schwarzmagisches Ritual anzuleiten, in dessen Verlauf sich eine Ziege in einen jungen Mann verwandeln sollte.

In dieser Episode nehmen wir dich mit nach Padua, Italien, um den weltweit ältesten noch in seiner ursprünglichen Form bestehenden botanischen Garten zu erkunden.

"Mehr Licht" - das waren angeblich Goethes letzte Worte. Unser Kolumnist Thomas Hollmann hat ein entgegengesetztes Problem: Er ist zwar naturverbunden, aber mit der Sonne möchte er dann doch nicht aufstehen.

Heute gibt es wieder drei Lesetipps auf die Ohren. Sie lesen sich alle spannend wie ein Krimi, stehen aber in der Buchhandlung nicht im selben Regal. Es geht heute um diese drei Bücher: Wir werden jung sein von Maxim Leo Ein Ort für immer von Graham Norton Zeit der Schuldigen von Markus Thiele Die Rezensionen und noch mehr Tipps findet ihr auf meinem Blog https://fraugoetheliest.wordpress.com Welches Buch spricht euch am ehesten an?

"All ihr andern, ihr sprecht nur ein Kauderwelsch. Unter den Flüssen Deutschlands rede nur ich, und auch in Meißen nur, deutsch." Die Elbe, 105. Xenie - um diese Xenie Schillers & Goethes zu erklären, braucht es einen erheblichen Anlauf. Aber die Mühe lohnt sich. In dieser Vorlesung stehen im Kontext der diatopischen Variation und der Forschungsinteressen der Dialektologie das Ostmitteldeutsche und spezieller das Obersächsische im Zentrum. In der Vorlesung "Geschichte des Deutschen ab 1350" wende ich mich dem Mittelniederdeutschen und dem Frühneuhochdeutschen zu. Die Vorlesung "Basiswissen Sprachwissenschaft" bietet einen Überblick über die zentralen Sprachwissens- und Kommunikationsmodelle, die in der modernen Linguistik unser Bild von Sprachwissen und Kommunikation maßgeblich prägen. In der Vorlesung “Basiswissen Sprachwissenschaft II” werden die Themen Variation (Dialektologie & Historische Linguistik), Pragmatik (Text-, Gesprächs- und Diskurslinguistik) sowie aktuelle kognitionsgrammatische Ansätze (Konstruktionsgrammatik, Framesemantik) behandelt. Präsentation (*.pdf): Alexander Lasch. 2023/2024. Basiswissen Sprachwissenschaft. Zenodo. DOI: https://doi.org/10.5281/zenodo.8388691. Videoaufzeichnungen: https://youtube.com/@AlexanderLasch. Informationen & Material zu allen Vorlesungen: https://kurzelinks.de/fl7f. Intro: "Reflections" von Scott Holmes (CC BY via FMA). #Linguistik #OER #Sprache═ Mea Clulpa ═Mit "altväterlichen Reichsstädten" meint Gottsched freilich Nürnberg oder Augsburg. "Hamburg" sagte ich spontan, weil ich dazu schon gearbeitet habe: Alexander Lasch. 2010. Ein Hamburger verbittet sich das Oberdeutsche. Sprachhistorisches zur Auseinandersetzung zwischen Mattheson und Gottsched. In: Wolfgang Hirschmann & Bernhard Jahn (Hg.). Johann Mattheson als Vermittler und Initiator. Wissenstransfer und die Etablierung neuer Diskurse in der ersten Hälfte des 18. Jahrhunderts. Hildesheim: Georg Olms. 407-421. OpenAccess-Zweitpublikation via Qucosa 2021.

Vor genau 250 Jahren wurde Goethes "Götz von Berlichingen" im Berliner Comödienhaus uraufgeführt – und der junge Dramatiker mit einem Schlag berühmt. Unserem Kolumnisten Thomas Hollmann geht dieser Umstand keineswegs am Arsch vorbei.

Vom Kinderstar zum Ensemblemitglied des bayrischen Staatsschauspiels – Im Gespräch mit Intendant Andreas Beck erzählt Schauspieler Johannes Nussbaum, wie es ist, in der Schauspielschule mit sich selbst konfrontiert zu werden und welche Rollen die wichtigsten seines Lebens waren. Ihr habt Fragen, Anmerkungen oder Wünsche? Wir freuen uns auf eure Nachricht per Mail an onlinekommunikation@residenztheater.de! Mehr zu Johannes: Johannes Nussbaum | residenztheater.de WERTHER Ein theatralischer Leichtsinn von Johann Wolfgang Goethe mit Texten von Karoline von Günderrode Inszenierung Elsa-Sophie Jach Elsa-Sophie Jach adaptiert Goethes flirrenden Briefroman über Werthers unerfüllte Liebe zu Lotte, der 1774 zur literarischen Sensation geriet, für die Bühne und erweitert ihn um die hochpoetische Dichtung seiner Zeitgenossin Karoline von Günderrode. Johannes Nussbaum brilliert in diesem Schauspielsolo mit Leichtigkeit und Augenzwinkern als charismatisch Liebender und interagiert dabei mit zwei Livemusikerinnen. Mehr über Werther hier: Werther | residenztheater.de Mehr zu den Veranstaltungen am Residenztheater findet ihr hier: Spielplan | residenztheater.de Residenztheater (@residenztheater) • Instagram-Fotos und -Videos In dieser Folge Im Gespräch: Andreas Beck und Johannes Nussbaum Redaktion: Benedikt Ronge, Stefanie Totakura, Lea Unterseer, FKJ-Dramaturgie: Pauline Bittner, Schnitt: Jan Faßbender und Lea Unterseer, Musik: Michael Gumpinger

Die Lyrik-Anthologie «Der Grosse Conrady» galt während Jahren als Referenzschrift deutschsprachiger Lyrik. Verfasser war der 2020 verstorbene Literaturexperte und Schriftsteller Karl Otto Conrady. Der Grosse Conrady - Das Buch deutscher Gedichte gilt als die Lyrik-Sammlung im deutschen Sprachraum schlechthin. Das Buch erschien erstmals 1977 und wurde immer wieder aktualisiert und erweitert. Darüber hinaus galt Conrady als einer der führenden Experten für Leben und Werk Johann Wolfgang von Goethes, über den er u. a. eine umfangreiche Biografie schrieb. Im Gespräch mit Bernard Senn und entlang von ausgewählten Gedichten erläuterte Conrady 2012 seinen persönlichen Bezug zur Lyrik, der wider Erwarten kein ungebrochener ist. Erstsendung: 28.12.2012

In Goethes "Faust" singen die Sirenen im Ägäischen Meer, während der Mond angeblich im Zenit verharrt. Da hat der Autor viel künstlerische Freiheit walten lassen: Denn der Mond steht von der Ägäis aus niemals im Zenit – und er verharrt auch nie. Lorenzen, Dirkwww.deutschlandfunk.de, Sternzeit

In der Folge erfährst du Tipps, die dir helfen sollen, deine Finanzen klug anzulegen und zu vermehren. Liquidität geht über Rentabilität: Der erste und vielleicht wichtigste Tipp ist, dass Liquidität über Rentabilität geht. Ich erkläre, warum es als Selbstständiger entscheidend ist, immer genug liquide Mittel zur Verfügung zu haben, um unvorhergesehene Ausgaben oder Chancen nutzen zu können. Testen mit Musterdepot bringt wenig: Ein weitverbreiteter Irrtum ist, dass das Testen von Geldanlagen mit einem Musterdepot oder kleinen Sparplänen ausreichend ist. In der Folge erkläre ich, warum diese Herangehensweise oft nicht die Realität widerspiegelt und wie du stattdessen klug investieren kannst. Goethes bewährte Geldanlage: Ein spannender Ansatz, den ich vorstelle, ist die bewährte Geldanlage nach Goethe. Edelmetalle, Immobilien, Cash und Firmenbeteiligungen sind die Eckpfeiler. Ich gehe darauf ein, warum diese Diversifikation eine solide Grundlage für langfristige finanzielle Sicherheit bietet. Individuelle Anpassung der Strategie: Die Folge behandelt auch die Wichtigkeit einer individuellen Anpassung der Geldanlagestrategie. Jeder Selbstständige hat unterschiedliche Bedürfnisse und Ziele. In dieser Folge erfährst du, worauf du bei Geldanlagen als Selbstständiger besonders achten solltest und wie du als Selbstständiger deine Geldanlagen optimal gestalten kannst. Für deine finanzielle Sicherheit, Dein Michael https://michael-serve.de

Als Bettine von Arnim Goethe kennenlernt, ist sie Anfang 20 und er 60 Jahre. In tiefer Verehrung schreibt sie ihm Briefe, Goethe antwortete selten. Nach seinem Tod setzt sie ihrer Sehnsucht ein literarisches Denkmal.

Seisselberg, Jörgwww.deutschlandfunkkultur.de, FazitDirekter Link zur Audiodatei

Wem klassische Gedichte zu lang sind, für den schafft Limerix Abhilfe: In der Reihe "Klassiker - kurz gefasst" reduzieren wir die alten Meisterwerke auf das Wesentliche, denn Zeit ist kostbar! Goethes Gedicht "Der König von Thule" ist selbst nur ein Ausschnitt aus seinem Faust und wird von Gretchen gesungen. Was aber macht der Limerix-Redakteur, wenn er kein Gretchen greifbar hat, aber dafür gleich zwei Limericks zu Goethes "Der König von Thule" von zwei verschiedenen Autoren bekommt? Nun, die Lösung ist einfach: Er greift zur Ukulele und zum Theremin (wobei ein Theremin eigentlich nicht gegriffen wird) und bettet beide Gedichte in eine Instrumentalfassung des Evergreens ein. Und selbst die ist immer noch kürzer als Goethes Original!

Drei historische Romane sollten möglichst viele Leser finden. Ich stelle sie euch in dieser Folge vor: Die Magd des Medicus von Astrid Fritz - ab 01:10 Die Mission des Goldwäschers von Ralf Dorweiler - ab 07:00 Der Totengräber und der Mord in der Krypta von Oliver Pötzsch - ab 10:52 Die Rezensionen findet ihr natürlich auch auf meinem Blog https://fraugoetheliest.wordpress.com/

Auf dem Weg zum Haus Am Horn entdecken Autorin Sophie Hartmann und Stephanie Hock von der Klassikstiftung die ersten Besonderheiten der Weimarer Wohntopografie: Das Bauhaus-Gebäude steht nahe bei Goethes Gartenhaus.

Heute geht es nach Karlsbad! Am 28. August 1823 feierte Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) dort seinen Geburtstag mit Ulrike von Levetzow (1804-1899) und ihrer Familie in recht heiterer Stimmung. Warum es kurz zuvor gar nicht danach aussah, Goethe in diesem Zusammenhang vom "Tag des öffentlichen Geheimnisses" sprach und wie er eine seiner größten Niederlagen literarisch verarbeitete, verraten wir euch in dieser Episode. Besucht die Lesedusche, um der "Marienbader Elegie" zu lauschen: https://lesedusche.de/fe/schaufenster

Lebensfreude hängt nicht an Besitz und Konsum. Diese Lebenskunst vermitteln die beiden Gedichte des aktuellen Lyrikpodcast Seelenfutter. Heiter kommt "Rosen in fremden Gärten" daher. Fred Endrikat, auch "Ringelnatz des Ruhrgebiet" genannt, beobachtet dabei scharf und nimmt die Untiefen von gesellschaftlicher Ungleichheit präzise in den Blick. Goethes kurzes Gedicht "Eigentum" spricht von dem, was tatsächlich wichtig und dem Menschen eigen ist. Lebensklug die Lyrik, vertiefend die Bibelverse, die Susanne Garsoffky und Friedemann Magaard dazu stellen.

»Drollig ist's, Goethe über sie reden zu hören« - konstatierte Heinrich Voß und berichtete über Goethes interessante Gesprächstaktik in Bezug auf Madame. Kaum ein Ereignis ist von den Zeitgenossen intensiver diskutiert und beschrieben worden als der Besuch der "Frau von Staël" (1766-1817) in Weimar. In dieser Episode erfreuen wir euch mit unserer Auswahl zeitgenössischer Eindrücke rund um dieses Ereignis - viel Spaß beim Hören! Besuche auch die Lesedusche, um ausgewählte Passagen aus "Über Deutschland" zu hören: https://lesedusche.de/fe/schaufenster

Es gibt so viele buchige Themen, dass wir ein ganzes Jahr darüber plaudern können. Aus Kunterbunte Bücherreisen und Frau Goethe liest wurde für den Podcast Goethes Bücherreisen. Wir sprechen über Lesegeschwindigkeit, Onlineaktionen, Messevorbereitung. In unserer 19. Folge geht es um Kritik für Rezensionen. Wir drehen den Spieß also dieses Mal um. Lasst uns gerne eine Kritik im Kommentarfeld da, oder schaut auf dem Blog, über was wir so schreiben. Jeweils am 1. und am 15. eines Monats erscheint eine neue Folge von Goethes Bücherreisen.

Eine Rekomposition und Interpretation von Ludwig van Beethovens Schauspielmusik „Egmont“ zu Goethes gleichnamigem Drama ist derzeit das Konzertprojekt von Musiker*innen des Stegreif Orchesters gemeinsam mit Studierenden der Kunstuni Graz. Zur Aufführung gelangt es am 8. & 9.5 im MUMUTH. Der Beitrag Impro zwischen Jazz & Klassik erschien zuerst auf AirCampus.

Am 30. April ist Hexennacht oder Walpurgisnacht oder Freinacht. Angeblich sollen sich in dieser Nacht Hexen zum gemeinsamen Tanz auf dem Blocksberg treffen. Johann Wolfgang von Goethe kannte diese traditionellen Vorstellungen und ließ sie in die Beschreibung der Walpurgisnacht in seinem „Faust“ einfließen. Goethe hat sich auch an anderer Stelle mit Zaubermächten und den damit verbundenen Gefahren beschäftigt, unter anderem in seiner berühmten Ballade „Der Zauberlehrling“. Die Vorlage dafür fand er in einem Text von Lukian von Samosata, dem bedeutendsten Satiriker der griechischen Antike. Darin geht es um einen Diener, der mit Hilfe einer magischen Formel ein Stück Holz zum Leben erweckt, das daraufhin unentwegt Wasser holt, bis der Herr des Hauses dem ganzen Zauber Einhalt gebietet. Goethe erzählt diese Geschichte originalgetreu in seiner Ballade. Der Schauspieler Heinz Hönig hat sie in seinem ganz eigenen Ton auf einem Hörbuch veröffentlicht.

“Velkommen til Genau - radioprogrammet, der tager dig med på en tur til Tyskland uden at du behøver at forlade din stol! Jeg er Mirco Reimer Elster, din vært og tour guide på denne tyske rejse gennem radiofrekvenserne. Vi vil udforske alt fra Oktoberfest og Schnitzel til Goethes poesi og den tyske filosofi. Så gør dig klar til at lære, grine og måske endda synge en tysk Schlager eller to!” Sådan lyder introduktionen til Genau, når den produceres af kunstig intelligens. Vi diskuterede netop kunstig intelligens efter det tyske sladderblad “Die Aktuelle” bragte et angiveligt interview med den tidligere Formel 1-kører Michael Schumacher, der var lavet ved hjælp af kunstig (u)intelligens, og som resulterede i en undskyldning og en fyret chefredaktør. Derudover talte vi også om forskellige tilgange til digitalisering i Danmark og Tyskland, særligt på uddannelsesområdet og de unges adgang til smartphones. Der er blevet talt og skrevet meget om, at Tyskland er et digitalt uland, men måske er det ikke så skidt endda, når det kommer til den yngre generation? Sidst men ikke mindst talte vi også om tyske film. Der er nemlig Tyske Filmdage for tiden i en række større danske byer, så vi brugte anledningen til at gøre status over tysk film i disse år og de historier, som tyskerne gerne vil fortælle. Gæster: Julia Wäschenbach (tysk freelancejournalist bosat i København, der arbejder for en række tyske medier), Friederike Krause (Lektor for Deutscher Akademischer Austauschdienst ved Københavns Universitet), Steen Bille (filmkonsulent og forfatter, opvokset i Tyskland), Kim Foss (Direktør i Grand Teateret og medarrangør af Tyske Filmdage).See omnystudio.com/listener for privacy information.

Johann Wolfgang von Goethe skrev på sitt livsverk Faust i sex decennier. Resultat blev därefter ett spretigt mästerverk. Under sitt långa författarliv både följde och formade Goethe olika litterära stilar. Men han förblev trots allt en romantiker: idén om att ondskan drabbar bara de onda och på så sätt neutraliserar sig själv och tjänar godheten låter idag hopplöst romantisk.Så här säger djävulen Mefistofeles om sig själv i dramat: En del utav den kraft, vars lott / är alltid vilja ont / och alltid verka gott. (Översättning av Viktor Rydberg.) Men man kanske ska förlåta den naive Goethe, för hur kunde han ens föreställa sig en djävul av kött och blod.Dramatikern och regissören Dmitri Plax som vuxit upp i Sovjet har däremot inga problem med att föreställa sig en sådan djävul: Stalin var högst närvarande även i sjuttiotalets Minsk.

Auch nach dem Tod sind Deutschlands Dichter unsterblich. Das gilt jedoch nicht für ihre Leichen. Sie sind - wie die aller Menschen - mannigfachen Zersetzungsprozessen ausgesetzt. So beginnen Goethes sterbliche Überreste in den 1960er Jahren zu müffeln. Und im Falle Schillers stellt sich gar die Frage: Wie konnten in seinen Sarg die Knochen gleich dreier Menschen gelangen? Martin Herzog und Marko Rösseler ergründen in dieser Geschichtsmacher-Folge gemeinsam mit dem Kulturhistoriker Christoph Schmälzle, die Geschichte der Gebeine von Deutschlands Geistesgrößen.

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen? undrar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar han runt en drömmarnas värld.Den unge mannen och flickan i den vita klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut: Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med rivalens pistol.Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse: Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek skall vara, fram till idag.”Den unge Werthers lidanden” var den första bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt lockande på samma gång.Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning. Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte, vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel ”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans. Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.Världen hade väntat på den absoluta kärleken och dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva. Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga. Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen existerar.Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden, tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till varandra.När Napoleon, herren över nästan hela Europa, träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger. Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat. Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther. Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som en verklig figur.Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska dig.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Über 130 Jahre ruht er schon in seinem Sarg - da fällt es in den 1960ern erstmals auf: Goethes Gebeine gammeln! Aus der Gruft des Nationalheiligen müffelt es modrig, dabei sollte der Leichnam eigentlich in einer Metallhülle vor dem Verfall bewahrt werden. Allein die 5000 DDR-Mark fehlen - und erst 1970 schreiten, unter Einhaltung größtmöglicher Diskretion, Experten in Sachen Konservierung bei Nacht und Nebel zur Tat. Es geht darum, Goethes Leichnam zu erhalten.

Vad förenar en tysk romantisk diktare med militärt överintresserade svenska män? En evig fråga ska det visa sig. Författaren Måns Wadensjö funderar på vem som egentligen avgör vad som är märkvärdigt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I september 1786 bröt Johann Wolfgang von Goethe i hemlighet upp från sitt eget födelsedagsfirande, och reste söderut med häst och vagn. Han hade just fyllt 37, och var trött och utschasad efter de senaste årens hårda arbete som hovman och administratör. Nu längtade han till Italien, till värmen och till skönheten – inte helt olikt alla dem som idag åker dit med tåg eller flyg för att återhämta sig och uppleva något nytt på en och samma gång; ja, det är som om värme och gamla ruiner ibland är den enda verksamma medicinen mot stress och mot en vardag som blivit alltför förutsägbar och trång.Senare skulle Goethes resa till Italien bli berömd, men nu reste författaren inkognito, och det dröjde inte länge innan han stötte på problem. På väg över Gardasjön drevs han iland i den lilla staden Malcesine, på gränsen mellan republiken Venedig och den tysk-romerske kejsarens domäner.För att göra det bästa av uppehållet bestämde sig Goethe för att teckna av stadens vackra men förfallna borg. Porten stod öppen, där fanns inga vakter och stenarna hade börjat falla isär – men medan han sitter där och skissar börjar en folkmassa att samlas runtomkring. Byborna stirrar på den tecknande främlingen, och till slut går en av dem fram till Goethe, tar ifrån honom hans papper och river itu det. För dem är borgen i Malcesine vad vi idag skulle kalla för ett skyddsobjekt, och de misstänker honom för att vara en kejserlig agent i färd med att spionera ut deras befästningar. För att reda ut saken tillkallas de lokala myndigheterna, och i en komisk och stiliserad dialog försöker Goethe först av allt peka ut borgens förfall och avsaknaden av portar – i allt detta, säger han, har han inte sett något annat än en ruin. Så lätt slipper han dock inte undan, för då undrar stadens aktuarie vad som egentligen är så märkvärdigt med borgen att den ska tecknas av, om den nu bara är en ruin.Men, invänder Goethe, hela Italien är ju fullt av ruiner som har tecknats av hundratals gånger, jag är själv på väg till Verona för att se amfiteatern där och kommer helt säkert att teckna av den också. Arenan i Verona, svarar ämbetsmannen, Det är ju en världsberömd romersk byggnad, men med dessa torn finns ingenting märkvärdigt utom att de utgör gränsen mellan Venedig och kejsardömet, och därför inte ska spioneras på. Det spelar ingen roll med vilka romantiska brösttoner Goethe hyllar platsens skönhet – för byborna är det lika svårt att se något märkvärdigt i den borg de passerar varje dag, som det är för Goethe att se ett försvarsverk i en medeltida ruin.Märkvärdigt nog är Goethe inte helt ensam om att ha hamnat i denna belägenhet. Under våren 2022 hölls här i Sverige rättegångar mot vad som i pressen beskrevs som ett nätverk av så kallade ”MÖP:ar” eller Militärt Överintresserade Personer. Männen hade gripits av Säkerhetspolisen i gryningsräder, och stod åtalade för att ha dokumenterat och delat bilder och ritningar av bunkrar och andra skyddsobjekt.Själva hävdade männen å ena sidan att de gjorde det av historiskt intresse – å den andra att anläggningarna var föråldrade och saknade militärt värde. Eller, som en av dem sade till DN: ”Jag hade uppfattningen att det inte var hemligt. Jag fick ju uppgifter från Lantmäteriet.”Goethe kan man anklaga för mycket, men knappast för att ha varit en MÖP. Ändå har han och MÖP:arna någonting gemensamt. För om man för ett ögonblick släpper den juridiska aspekten är båda dessa händelser på sätt och vis strider om vem som har tolkningsföreträdet när det kommer till de hemliga anläggningarna. Är det de myndigheter som eventuellt vill använda dem i krigiskt syfte någon gång – eller är det Goethe och MÖP:arna, som har en mer emotionell relation till dem?MÖP:arnas intresse må vara snävt militärhistoriskt – men säg vilket hobbyhistoriskt intresse som när allt kommer omkring inte är av estetisk natur. Båda dessa situationer ställer oss inför samma fråga: Är dessa byggnader märkvärdiga för att de utgör en del av rikets försvar, eller för att de äger en skönhet och säger oss någonting om tiden som har gått?För Goethes del gick det till slut bra. Det brukade göra det. Byborna trodde honom då han sade att han kom från den fria staden Frankfurt, och inte alls stod i kejsarens tjänst. Kanske lyckades han också övertyga några av dem med sitt estetiska resonemang, för det som fällde avgörandet till hans fördel var en kvinna i folksamlingen som höjde rösten och sade: ”Vi ska i all vänlighet låta den här mannen gå, så att han kan tala gott om oss bland sina landsmän och uppmuntra dem att besöka Malcesine, vars sköna läge verkligen är värt att beundras av besökare.” Det är ord som i efterhand har kommit att låta profetiska – Gardasjön är idag ett av Italiens mest exklusiva turistmål, och till Malcesine kommer många för att se just den borg som Goethe tecknade av.Som läsare är det förstås frestande att i den här lilla historien identifiera sig med Goethe, den nya tidens företrädare som förklarar för byborna att också deras gamla borg har ett historiskt värde. Så var Goethe också verksam i en tid då vad den franske historikern Francois Hartog kallar för en ”historicitetsregim” höll på att avlösa en annan, då alltmer av tänkandet på tiden inriktades emot framtiden; i det skiftet sattes även det förflutna i rörelse, så att det som för en tid sedan var ”nyss” plötsligt förvandlades till ”för längesen.” Så framställer Goethe själv det hela, och vi skulle förmodligen se på borgen med ungefär samma ögon som han.Men kanske gör vi det väl enkelt för oss själva då. För vad säger egentligen att hans sätt att se på ruinen är mer riktigt än bybornas? Det han gör är att komma dit utifrån, och lyfta ut byggnaden ur dess politiska och vardagliga kontext, för att i stället placera den i en estetisk och historisk kategori. Det är ingen liten sak – och sådana strider om vem som har tolkningsföreträdet till historien har vi gott om än idag.Det estetiska intresset är inte alltid mer självklart eller mer oskyldigt än något annat – det kan lika gärna brukas för att ta över och definiera om det som för en annan fortfarande är både problematiskt och fullt av liv. Hos vem ligger egentligen mandatet att bestämma vad som är vackert, vad som är aktuellt och vad som är förflutet redan nu?Kanske borde vi därför lyssna på båda sidorna i den här debatten, och påminna oss om att historien aldrig är neutral eller ligger i vila i väntan på att vi ska upptäcka den. På ett eller annat sätt är den alltid redan i bruk, och varje gång vi betraktar den ger vi den en ny mening, som kanske säger mer om oss, om våra behov och om vår tid än om det som en gång var.Och det är faktiskt sant även när vi bara är ute efter att koppla av i värmen för en tid, och fly en vardag som har blivit förutsägbar och trång.Måns Wadensjö, författare och kritiker

Wie klingt eigentlich Goethes Erlkönig in sehr leichter Sprache? Das Comedy-Kollektiv Luksan Wunder kennt die Antwort...

När bilder gick från att vara ägda objekt till delade filer tappade vi kontroll över vår egen historia. Hanna Johansson funderar på vad som händer när vi förlorat rätten att glömma. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var en varm aprildag när jag och en vän av en slump passerade en kuriosaaffär i Berlin, full av udda prydnadssaker och gamla VHS-filmer. Ingenting som var till salu där verkade vid första anblick värdefullt. Men precis utanför ingången fanns någonting som höll oss trollbundna en lång stund. Det var en stor kartong, fylld till bredden med fotografier.De flesta var svartvita. De föreställde människor som befann sig ”mitt i livet.” Tre män sittande sida vid sida, leende mot kameran, en av dem fingrande på en cigarett han var i färd med att dra ur paketet. Två män och två kvinnor på var sin sida om ett bord framför ett fönster, och utanför fönstret ett hav; det såg ut som om bilden var tagen på en färja. På bordet stod ölflaskor, dricksglas, en bok och ett par glasögon som någon i sällskapet måste ha tagit av sig inför fototillfället.Ett foto stack ut genom att vara i färg. Det föreställde en kvinna klädd i gult, framför en gul vägg, och en brandgul soffa med en rund, gul kudde. Färgskalan fick bilden att likna František Kupkas berömda gula självporträtt, och faktum är att blixtreflektionerna i kvinnans sminkade ansikte åstadkom något som liknade penseldrag. Fotografiet verkade vara förhållandevis nytt, taget på åttiotalet, kanske, snarare än på fyrtio-, femtio- eller sextiotalen, som de andra. Denna omständighet gjorde bilden särskilt kuslig. Det gick att begripa att de svartvita människorna var döda, antagligen sedan länge. Men den här kvinnan kunde vara vid liv. Hon borde vara vid liv. Varför hade då hennes porträtt hamnat här, liggande löst i en kartong utanför en kuriosaaffär? Vem var hon? Och vem var det som hade glömt henne?I The End of Forgetting: Growing Up With Social Media skriver författaren och medieforskaren Kate Eichhorn om hur spridningen av fotografier och filmer på sociala medier på ett radikalt sätt har förändrat människors förmåga att minnas – eller, rättare sagt, att glömma. Förr i tiden, skriver hon, var det möjligt att fysiskt utplåna gamla bilder som inte längre bekräftade nuets självbild. På så vis gick det att utöva en viss kontroll över hur man själv framstod, och att lämna saker bakom sig för gott. Det privilegiet har inte den som vuxit upp på Internet. I de sociala mediernas barndom, på chattrummen och forumens tid, fanns ett löfte om att kunna pröva olika identiteter och glömma vem man var. Många sociala medier utvecklades istället till platser som förhindrar glömska, till klumpiga och dåligt organiserade men välfyllda arkiv.Glömskeförlustens pris är förlusten av skönhet. Den som hemsöks av souvenirer och bevis för den egna existensen kan inte lika enkelt romantisera och mytologisera det förflutna. Man berövas möjligheten att förtränga vissa saker, att återberätta händelser – även för sig själv – på ett sätt som får dem att kännas uthärdliga. Medan det är möjligt att presentera en redan från början romantiserad och friserad version av sitt liv på sociala medier, visar Eichhorn hur det är nästintill omöjligt att återta kontrollen över en bild eller film som fått spridning bortom den egna tidslinjen. Berättelsen om det egna livet blir då mer ”sanningsenlig”, skulle man kunna tänka sig. Mer komplex. Samtidigt finns det erfarenheter man kanske bara kan leva med genom att ljuga en smula, från pinsamheter till rena trauman. Det dokumenterade livet på sociala medier innebär ett löfte om att aldrig kunna bli bortglömd, men också ett hot om att alltid kunna bli upptäckt.Eichhorn skriver om en reklamslogan för en av de tidigaste pocketkamerorna, från 1913: ”I ögonblicket – glädjen i att ta en bild – efteråt ägandets njutning.” När Instagram exakt hundra år senare lanserade en ny slogan löd den: ”Fånga och dela världens ögonblick.” Där den förra formuleringen betonade ägandet låg nu emfasen på delandet: världens ögonblick skulle fångas, sedan spridas, ibland långt bortom sina ursprungliga sammanhang. Kontrollförlusten när ett fotografi av dig hamnar i en främlings händer, löst liggande i en kartong och till salu för några kronor, äger numera rum i samma ögonblick som bilden publiceras. Tiden på sociala medier framstår som ett spöklikt evigt nu. Idag är det din döda väns födelsedag, kan Facebook påminna, skicka en hälsning så blir den nog glad! – en uppmaning som snart bara hörsammas av gradvis allt mer avlägset bekanta, innan de också understödda av algoritmerna till slut ger upp.Det gula fotografiet påminde också om en scen i Jenny Erpenbecks roman Natt för gott. Premissen är att huvudpersonen dör i vart och ett av romanens fem kapitel. Först dör hon som spädbarn i en by i Galizien, sedan som tonåring i Wien, sedan som ung kvinna i Sovjetunionen, sedan som medelålders i DDR och, till sist, dagen efter sin nittioårsdag i Berlin efter murens fall. Till varje död hör en serie tillfälligheter. Varje död utom möjligtvis den sista hade kunnat undvikas genom ett slumpmässigt fattat beslut, antingen av henne själv eller av någon annan. Vid varje död förändras också tidpunkten och omständigheterna kring den andra dödens inträde, då när ingen längre ska finnas som har känt henne.I romanens sista kapitel kliver huvudpersonens vuxne son in på en antikaffär i Wien, på jakt efter en födelsedagspresent till sin mor. Han överväger en vacker och prisvärd utgåva av Goethes samlade verk, i stort sett felfri sånär som på det nionde bandets lite avskavda rygg. Men, konstaterar han, det vore för otympligt att transportera böckerna på tåget till Berlin. Han lämnar kvar dem i butiken.Det sonen inte vet är att precis den utgåvan av Goethes samlade verk brukade stå i hans mors barndomshem, att skadan på det nionde bandet uppstod i samband med mordet på en av hans förfäder, och att just de böckerna en gång i tiden varit föremål för omsorg, noggrant bevarade för framtiden. ”Kanske”, skriver Erpenbeck, ”äger de här efterlämnade sakerna hemliga krafter.” Men vad för krafter de än äger kan sonen inte uppfatta dem. Han går ovetande miste om den sista möjligheten att återföra dem till den enda människan ännu i livet som, kanske, hade kunnat göra det.Samma gäckande känsla av förlorad magi som detta ingav mig, väcktes också av det gula fotografiet. En känsla av att det borde finnas någon nu levande människa som skulle kunna berätta om den främmande kvinnan på bilden, men att det vore nästan omöjligt att hitta den. Samtidigt fanns det något märkligt fridfullt i insikten om hur lite bilden berättade för en främling. På så vis verkade något av kvinnans integritet ha bevarats. Vem var det som hade glömt henne? Kanske var svaret så enkelt som att hon själv velat göra sig av med fotografiet, glömma eller döda just denna bild av sig själv. Och låta någon annan leva i dess ställe.Hanna Johansson, författare och kritikerLitteraturKate Eichhorn: The end of forgetting – Growing up with social media. Harvard University Press, 2019.Jenny Erpenbeck: Natt för gott. Översättare: Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2016.

Katrin Schumacher präsentiert: Tagebucherinnerungen von Manfred Krug "Was will man mehr", Édouard Louis und Kultregisseur Ken Loach Sprechen über Kunst und Politik und Stephan Oswald über Goethes Sohn August.

Angelika Messner verlegt Goethes „Iphigenie“ ins Bordell. „Songartig gerappte Monologe mit Sprache auf Alltagsniveau“, lobt Premierenkritiker Martin Thomas Pesl: Iphigenie streift ihre Opferrolle ab, doch das endet im Blutbad.Pesl, Martin Thomaswww.deutschlandfunkkultur.de, FazitDirekter Link zur Audiodatei

Gen Italien zog es die schönen Geister schon im 18. Jahrhundert. Der Reisebericht des englischen Exzentrikers William Beckford, noch vor Goethes ikonischem Text entstanden, ist so modern, so verträumt und so polemisch, dass es eine helle Freude ist.Von Oliver Jungenwww.deutschlandfunk.de, BüchermarktDirekter Link zur Audiodatei

Der kleine Zauberlehrling möchte unbedingt zaubern können! Doch es ist ihm einfach zu anstrengend, all die Sprüche und Rezepte auswendig zu lernen. Eines Tages soll er Wasser holen, den Boden fegen und Feuer machen. Er ist zu faul und schlägt das Zauberbuch auf. Das Unheil nimmt seinen Lauf…Geschichten der Welt – frei nach Goethes gleichnamiger BalladeErst Übung macht den Meister!

KZ-lejren Buchenwald var en af de tre oprindelige lejre, som nazisterne etablerede umiddelbart efter magtovertagelsen i 1933. Lejren, der i dag er et mindested, ligger kun otte kilometer fra byen Weimar og i et område sted, hvor den tyske nationaldigter J.F. Goethe i sin tid levede og åndede. 240.000 fortrinsvis polakker, russere og tyskere herunder jøder måtte frem til lejrens befrielse i april 1945 gå igennem porten med ordsproget Jedem Das Seine, der på dansk kan oversættes til, at ”enhver får det, der tilkommer ham". Mindst 70.000 omkom enten efter mord og mishandling, men også som følge af de infektionssygdomme, der fulgte af de horrible forhold som blev budt fanger i lejren. Forhold, der kun blev forværret, som krigen skred frem. Lige knapt 2000 danske politifolk blev i lejrens sidste år sendt til Buchenwald, som de overlevende ikke tøvede med at sammenligne med helvedes forgård. De brugte resten af livet på at overkomme de frygtelige oplevelser. For 59 danskere endte opholdet med døden. I programmet medvirker tidligere kriminalassistent Frank Bøgh, der er medforfatter til bogen ”De danske fanger i Buchenwald”. See omnystudio.com/listener for privacy information.