Podcasts about skogarna

Med temat Förritiden grubblar Skogarna över forna dagar. Andrea funderar över hur man skriver om en tid utan fönster och får besök av Stina Aronson, Maria letar efter historiens första missbrukare och Filip kan inte sluta prata om de gamla grekerna.

Första ribbsoppen upptäcktes på Öland 2017, sen dess sprider den sig snabbt och finns därför på Naturvårdsverkets risklista över invasiva arter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sveriges Radio släpper AI-funktion för att sortera i nyhetsflödet, och vi hör om läkaren och författaren Oliver Sachs som genom medkänsla i sitt författarskap om märkliga hjärnor inspirerat många hjärnforskare.Camilla Widebeck och Gustaf Klarin är programledare.

Det tjugonde avsnittet av Skogarna ägnar vi åt det formlösa. Är det överhuvud taget möjligt att fånga det formlösa i en form?Vi rör oss genom litterära operationer, poetiker och skrivpraktiker ner till Batailles låga materialism, Kobo Abes sanddyner, Hartmut Rosas resonanser och skymtar Clarice Lispector som fiskar efter det som finns mellan orden. Vi talar om shapeshifters och blod i John Carpenters ”The Thing” och Wisława Szymborskas fenomenala dikt om lök.Tillsammans med Néa Sedell, doktorand i estetik, gör vi ett försök att ta kontroll över kaoset eller åtminstone sätta ord på det som fortsätter att rinna mellan fingrarna.

Det är extra uppeldad stämning i studion när Skogarna snackar ilska.Filip går tillbaks till de gamla grekerna för att lära sig hur man gör och tar Medea som förebild. Andrea reser till Japan och försöker behärska sig tillsammans med Junichiro Tanizaki. Och Maria får både terapi och restips av Dostojevskij.

Skogarna tar sig an temat Bibelns berättelser. Andrea prata om tolkning och översättning utifrån Abraham och Isak samt den nyutkomna diktsamlingen Bokstavstro, Filip försöker se en utveckling av Salome-myten genom Flaubert, Wilde och Norén, och Maria pratar om transteologi, särskilt pretransition-teologi, utifrån amerikanen Daniel Lavery.

Skogarna pratar på temat manliga förebilder i litteraturen. Marguerite Duras, Alfred Jarry, Åsa Beckmans pappa, Erik Beckman, Bartleby, Thomas Bernhard, Knut Hamsun, och UKON.

Skogarna gästas denna gång av poeten och kritikern Kristoffer Appelvik Lax och pratar om kontroll och kontrollförlust i skrivandet.

Skogarna busar till det med Freaky Friday-tema: Vi har valt böcker till varandras prator. Filip pratar om barndomstraumatisk serieroman på Marias inrådan, Andrea frälser Maria med hjälp av Sara Lidmans Tjärdalen, medan hon möter sin överman i Filips rekommendation – Erik Beckmans Inlandsbanan. Lyssna till slutet för en surpris! Ses efter sommaren.

Med poeten och kritikern Anna Hallberg som gäst leder Skogarna en snirklig diskussion om trender och triggers i samtida litteratur. Hur mår egentligen den svenska litteraturen idag, och är poeter så ironiska som det sägs? Varför skriver folk så tjocka böcker och vart har kritiken tagit vägen? Vilka är de störigaste uttrycken i debatten och vem är den svenska Dorothy Parker? Detta och mycket mer.

När Skogarna går in i temat METALL blir det naturligtvis hård stämning i studion. Andrea pratar om våld, skräckel och Magnus Dahlström, Maria om black metal theory, svävande kistor och Tjingiz Ajtmatov och Filip om Yukio Mishimas stål och perfekta muskler.

I årets allra SISTA avsnitt av Skogarna tar vi oss tid att julmysa med en av den tyskspråkiga lyrikens giganter: Rainer Maria Rilke. Vem var han? Vad skrev han? Hur störig var han? Och var han otrogen mot Rodin med Cézanne? För att få lite ordning och reda bland alla änglar och elegier har vi tagit in vår knivskarpa vän Néa Sedell, doktorand i estetik på Södertörns högskola, som gäst. Osv.

Ni vet den där känslan när litteratur liksom vibrerar i hela kroppen? Typ när en dikt liksom slår an och blir en del av dig? Lite som för Lauryn Hill i Killing Me Softly? Skogarna dyker ner i passionerade haranger om konst som får oss att skallra. Filip försöker förklara vad tusan detta egentligen innebär med hjälp av Gaston Bachelard, Gil Scott-Heron/Kae Tempest, Jon Fosse och Ola Julén. Maria ger exempel på litterär stimming hos sig själv, Bohumil Hrabal och Torgny Lindgren. Andrea pratar om en författare som skriver om ett fullkomligt vansinnigt lidande: Gulag-överlevaren Varlam Sjalamov. Så mycket känslor!

Surpris! Skogarna gästas av poeten Ali Alonzo och temat är ”Kämpa!”. Maria talar om Sergej Jesenin och hans självmord. Ali föryngras och blir åter skolgårdsideolog i snack om anarkonihilism, i såväl regeringsbyggnader som i litteraturen. Filip försöker hitta en syntes mellan Wolfgang Borcherts politiska kamp och Yukio Mishimas jakt efter skönhet och vänder sig till Pierre Guyotats hallicunatoriska mörker. Osv.

Tripp trapp! ”Fötter” är temat för Skogarna avsnitt #6. Foten är dum och ful – eller vacker och dyrkad? . Andrea har med sig Georges Batailles essä om stortån. Maria går tillbaks till 1500-talets Indien och helgonet/poeten Mirabai som diktar vid Krishnas fötter. Filip skriver om den vedertagna anatomin och lanserar foten som ”kroppens hjärta”, efter läsningar av bland annat Silvina Ocampo, Åke Hodell och Emily Dickinson. Det är podden för dig som älskar fötter, hatar fötter, eller inte har någon relation till dem. Skogarna görs av Andrea Lundgren, Filip Nyström och Maria Bodin, och spelas in på Beppo ljudproduktion.

"Åh, vilken sagoskog! En riktig Bauer-skog!" Bilden av skogens magi är för många förknippade John Bauers verk. Men hur mår en sådan skog egentligen? Eva-Lotta Hultén går på jakt efter ett nytt ideal. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursrpungligen publicerad den 20 november 2018. ”John Bauer-skog”. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är kluven. Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” som de flesta av hans mest kända bilder publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan Tuvstarr och deras skog till livs. Och medan sagorna i många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid – symbolism, sagor och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer rentav den konstnär som allra starkast format våra föreställningar om skogen. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog betraktad. John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev formulerar han det såhär: ”Så svepte åter igen vinden något hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och var åter liten.” Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen perfektion. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. I en riktig naturskog är trädens stammar av olika ålder och tjocklek, döda träd står upprätta mellan de ännu levande eller ligger på marken i olika stadier av förmultning. Gran samsas med tall, asp, björk, rönn och många andra arter. Här och var står träden tätt, på andra ställen bildas gläntor där flera träd fällts av storm eller ålder. På marken finns ofta en rik och blandad vegetation: mossor, ris, kärlväxter, småplantor. Men i sina målningar röjde John Bauer upp i skogen. Trädrötter blev snirkliga ornament och den mångfald av olika sorters mossa som ryms i en gammal skog reducerades till mjuka kuddar i samma färg och av samma fason. Allt kantigt blev mjukt och böljande och där finns aldrig några döda träd. Stammarna är alla ungefär lika grova och bildar inramning till motiven. Lilla prinsessan Tuvstarr vid sin tjärn är perfekt innefattad av två stora stammar långt fram i bilden och ytterligare två en liten bit bakom henne. Hon själv befinner sig precis i mitten av målningen. Skogens färger består av olika nyanser av brunt och grått och Tuvstarrs kropp lyser ljus som en sol. Det är uppenbart om man tittar på denna målning, eller på bilderna av lilltrollet Humpe och hans mor, trollet som skötte kungens storbyk, Bianca Maria och trollen, pojken och trollpackan, och alla de andra kända figurerna - att Bauer älskade symmetri. Men är det något en naturlig skog saknar så är det just symmetri. Och lika lite som alla kvinnor antingen är häxlika monster eller väna, med blont hår ner till ryggslutet, ser naturlig skog ut som i Bauers konst. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. Och det sköna när det gäller skogen är i Bauers ögon det ordnade. John Bauers strävan mot förenkling och förädling i sin framställning av naturen var fullt medveten, och med en agenda. I ett brev till en vän skrev han under sin utbildningstid: ”Jag tänkte på alla jag kände. Alla hjälpte sin nästa och gjorde nytta, och de flesta bättre än jag. Men om jag försökte bli god, målade och ritade naturen intimt och visade människorna hur vacker den var. Kunde jag då inte något förädla den och på så sätt göra den en gentjänst. Jo, om jag kunde.” Slut citat. John Bauer ”förädlade” skogen. Han städade den och gjorde den prydlig och dekorativ, i övertygelsen att han gjorde den en tjänst men kanske var det snarare en björntjänst. Det är ingen större skillnad mellan John Bauers miljöer och en modern produktionsskog i avverkningsmogen ålder, där träd står på raka led och bildar en pelarsal – den skogstyp som undersökningar visar att många av oss moderna svenskar fortfarande rankar som vackrast och mest tilltalande för vår rekreation i skogen. Långt innan denna odlade, gallrade, städade skog blev standard i Sverige präntade alltså Bauers bilder in dess utseende som skönhetsideal och urbild av skogen i den svenska folksjälen. Hans troll rör sig i en natur där ordning råder. En onaturlig ordning. Det är naturligtvis inte John Bauers fel att den svenska skogen idag är artfattig, vind- och brandkänslig och lätt drabbas av insekts- och svampangrepp men kanske är det dags för nya bilder, nya föreställningar och nya drömmar om skogen än de han en gång skickade med oss, hur vackra och lockande hans målningar än är. Kanske kan vi, för skogens skull, lära oss att älska oordning, asymmetri och förruttnelse; det där vilda och ostädade som bara blir vackrare ju mer förståelse man får för dess komplexa samspel. Miljöer där kanske inte sagoväsen, men likväl många alldeles verkliga väsen av alla de slag kan trivas. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

När temat är "insekter" är det mycket som ska med. Andrea har skrivit en rimmad insektsdikt, pratar om Tomas Tranströmers nattflyn, Annie Dillards mätarlarv och Marguerite Duras fluga. Filip har läst både Octavia Butlers larvnovell och Clarice Lispectors kackerlacksroman och tolkar dem post-humanistiskt. Maria har sett på TV och gör en queertolkning av David Cronenbergs "The Fly". Sen pratar om hon om roliga dödsscener i romanen Getingfabriken. Fånigt, litterärt och alldeles, alldeles underbart. Det här är podcasten Skogarna med Maria Bodin, Filip Nyström och Andrea Lundgren.

I detta avsnitt gör Skogarna sitt bästa för att undvika gudarnas straff när vi närmar oss högmodets snåriga stigar. Vad innebär egentligen hybris i litteraturen? Vi pratar bland annat om myten om Hilma af Klint, Littfest i Umeå och om varför Nietzsche var så nervös. Dessutom om hybris och ångest i det konstnärliga skapandet, våra favoritstraff och hur Martin Luuk hänger ihop med Edith Södergran. Maria sågar även tidskrifterna Tydningen och Lyrikvännen... Skogarna görs av Andrea Lundgren, Filip Nyström och Maria Bodin, och spelas in på Beppo ljudproduktion.

"Vi reste runt i Borneo. Kanadensiska urskogar och sånt där. Och så hade vi med oss en journalist som hette Maria Gonzalez. Och vi reste runt i hela världen, tog in på olika hotell som ja, det var ju bara jag som var alla de här tre personerna, vilket ju ställde till det när jag skulle checka in på hotellen för jag var ju tvungen att springa fram och tillbaks..."Sov Gott!Somna med Henrik är Sveriges största podcast för dej som har svårt att Somna. Lyssna gratis överallt där du lyssnar på poddar här: https://link.chtbl.com/zbm3jTtDHenrik Ståhl är skådespelare författare och poddare. Han har varit medverkande och medskapare i många av SVT:s barnprogram bland annat Pomos Piano och Supersnällasilversara och Stålhenrik och har även turnerat i hela Sverige med egenskrivna enmansföreställningen Henrik – en tönt som handlar om mobbning.Andra teveproduktioner han varit med i är Bella – bland kryddor och kriminella, Tevehuset, Salve, och 2009 års Julkalender i SVT kallad Superhjältejul.Henrik Ståhl driver sedan 2012 egna produktionsplattformen Kirinaja där han bland annat producerar podcasterna Fides Podcast och Somna med Henrik samt skapar skruvat humoristiskt innehåll på Instagram, TikTok & Youtube.Orka Plugga Sömn, somna, sömn hypnos youtube, somna med henrik podcast.Mer om Henrik här... https://linktr.ee/Henrikstahl Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Finns det någonting mer manipulativt än fiktionen? I detta avsnitt dyker Skogarna ner i språkets bedräglighet och makt i en vindlande vals om litteratur och manipulation. Bland annat talas det om ordens oförmåga att vara nyttiga, P O Enquists oskrivna roman om Wagner och Rubinstein, AI-genererad poesi och att Karl Ove Knausgård inte är att lita på. Dessutom presenteras någonting så storslaget som en tornedalsk sensation. Skogarna görs av Andrea Lundgren, Filip Nyström och Maria Bodin, och spelas in på Beppo ljudproduktion.

Kung Carl XVI Gustaf håller sitt jultal från prinsessan Sibyllas våning på Stockholms slott. H.M. Konungens jultal, 25 december 2022Kära svenskar, hemma och utomlands, alla i Sverige.Från Stockholms slott till Ukraina är det bara hundra mil fågelvägen.Även där firar man jul. Men för många som bor där är det mörkt, kallt och svårt. Delar av samhällets infrastruktur är utslagna. Människor har dödats, skadats och utsatts för fruktansvärt lidande.Första gången jag var i Ukraina var det fortfarande en del av Sovjetunionen. Drottningen och jag besökte då Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan Ingegerd ligger begravd.Ingegerd var dotter till sveakungen Olof Skötkonung i Sigtuna. Hon giftes bort med storfursten Jaroslav av Kiev år 1019, och var senare känd som ett helgon, Sankta Anna. Hon blev en historisk person och är än i dag en länk mellan våra länder.Under ett senare besök till Ukraina, ett statsbesök 2008, reste vi till Gammalsvenskby, ett litet samhälle i södra delen av landet.Ända sedan 1700-talet har byn varit hem åt svenska ättlingar med rötter från det då svenska Dagö, i nuvarande Estland. Genom seklerna har de utstått svåra prövningar: krig och tvångsförflyttningar. Ändå har de lyckats bevara sina svenska traditioner.I byns kyrka möttes vi av en kör som sjöng psalmer på ålderdomlig svenska, med texter och melodier som förts vidare från generation till generation. Det är ett starkt minne, som jag har burit med mig ända sedan dess.Den ryska aggressionen mot Ukraina har slagit hårt mot byn. Vägen jag invigde vid statsbesöket har förstörts. Det är ont om elektricitet, vatten och bränsle.Det känns tungt att tänka på det här. Därför vill jag i dag sända en särskild hälsning till invånarna i Gammalsvenskby:Mina och min familjs tankar är hos er och hos alla era landsmän. Framför oss ligger nu 2023. Ett särskilt år, på flera sätt.Vi står som land inför betydande utmaningar. Detta kommer att påverka många, framför allt dem med små marginaler. Och det kommer att ställa krav på oss alla. Som medborgare, och som medmänniskor.Vid nyår tar Sverige över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. En viktig och ansvarsfull uppgift för vårt land.  Nästa år är också ett jubileumsår: Den 6 juni är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung. Och i september har jag själv haft förmånen att vara Sveriges statschef i 50 år. Ja, det är en lång tid!Med anledning av jubileet kommer Drottningen och jag att besöka Sveriges alla län. Efter snart ett halvsekel av resor till olika delar av vårt land så vet jag att varje län har sin egen karaktär, natur och historia. Det är en rik mångfald, där varje del är med och bygger en helhet. Vi ser fram emot dessa besök, och att få möta alla er, unga som gamla, runtom i landet.Min förhoppning är att ni blir många som deltar. För det här jubileet handlar om Sverige. Om Sverige i tiden.Ända sedan jag var liten och lekte med modelltåg har jag fascinerats av tekniska uppfinningar och framsteg. Det har alltid varit naturligt för mig att rikta blicken framåt, mot horisonten.Under de 500 år som gått sedan Gustav Vasa blev kung har vårt land haft en helt enastående utveckling. Och under det halvsekel som jag har varit kung, har jag ofta fyllts av stolthet när jag sett hur svenska idéer och innovationer gör livet bättre för många människor. Både här i Sverige och ute i världen, där svenska produkter ofta har ett gott renommé.Denna positiva utveckling och dessa framsteg hör till det som vi firar 2023.Men, ett jubileum kan också vara ett bra tillfälle för eftertanke och tacksamhet.Åkrarna vi skördar. Skogarna vi bygger våra hus av. Träden vi får våra juläpplen från. I generationer har människor planterat och sått, tagit hand om skog och mark och lämnat det vidare till oss att förvalta.På samma sätt kan man se på konsten, språket, arkitekturen. Den tekniska och medicinska utvecklingen. Allt det som vi i dag kan åstadkomma kanske till och med tar för givet bygger på en grund som andra har lagt.I dag, på juldagens morgon, firades julotta i hundratals svenska kyrkor. De psalmer som sjöngs där har sjungits av många före oss. De är en del av vår historia och vårt kulturarv. Av det som binder oss samman och som tillhör alla i Sverige.Jag väljer därför att avsluta denna julhälsning med några rader ur Härlig är jorden en psalm som sjöngs vid vårt besök i Gammalsvenskby, och som jag själv tycker mycket om. Den sjungs gärna vid begravningar, men också i juletid, och den har ett tryggt och trösterikt budskap.Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.Oavsett hur du firar din jul så hoppas jag att den kan ge dig en stund av lugn och ro och eftertanke. Och att du kan ta fasta på det som ger dig glädje och hopp.Låt oss alla skänka en tanke till dem som behöver det bäst, och ta hand om varandra nu i jul och under året som kommer.Tillsammans med min familj vill jag önska dig en riktigt god jul och ett gott nytt år 2023!

Del 1. John och Ester är båda är lovande konstnärer när de möts på Konstakademin 1900. Hon en sprudlande stadsmänniska - han en begåvad skogsromantiker som slåss med tvivlen på sin egen förmåga. Ester Ellqvist och John Bauer möts på KonstakademinEster Ellqvist och John Bauer är båda elever som sticker ut på Konstakademin. Hon en sprudlande, frispråkig och vacker stadsmänniska, omgiven av beundrare. Han en begåvad skogsromantiker, men med vacklande självtillit. Båda ses som konstnärer med en lovande framtid. Det som börjar som en vänskap mellan två starka personligheter utvecklas sakta till något annat.Skogarna i Bland Tomtar och trollSkogen är John tillflykt i barndomen och där föds den bildvärld som kommit att bli synonym med troll och skogsväsenden i svensk sagolitteratur. Framgångarna med sagoboksserien Bland tomtar och troll väntar i framtiden. Men när Ester och John som nygifta återvänder till Småland och slår sig ner vid sjön Bunn utanför Gränna börjar mörkret sänka sig över John.En serie i tre delar om Ester och John Bauer från P4 Dokumentär.Breven från John Bauer lästes av Malte Nordlöf. Breven från Ester Ellqvist lästes av Emelie Bredmar. Brevet från Elna lästes av Ulla de Verdier. Kurskamratens memoarer lästes av Mattias Pleijel.Ett speciellt tack till Sarah Billengren, Patricia Monroy och Pauline Beinö på Jönköpings läns museum och till John och Esters släktingar Margaretha Blomberg Bauer och Staffan Ellqvist.Utställningen Följa John vid Jönköpings läns museum.Reporter Cecilia Ohlèn. Producenter Ola Hemström och Sofia Kottorp. Ljudmix Olle Sjöström.Vill du komma i kontakt med redaktionen, maila P4dokumentar@sverigesradio.se.

Det var en turbulent tid på 1800-talet då skogar köptes och såldes som aldrig förr. (VB 2011-07-21)

Från utrikesdepartementet anlände den 11 maj 1948 följande meddelande till Arbrå Församling: ” Gustav Zander Nord, försvunnen från Ångfartyget Bertil av Malmö under hamnliggande i Stettin den 31 januari 1948. Återfunnen död i Oder den 15 april 1948. Jordfästad och begraven i Stettin”. Hur Zander hamnade i vattnet är höjt i dunkel. Om det ens var Zander som återfanns död flytande i vattnet, svårt fiskbiten. Kroppen begravs i alla fall i den polska hamnstaden Stettin medan en dödsattest samt räkningar för begravningen skickas hem till Sverige.   Så avslutades Gustav Zander Vallentin Nords liv, lika mystiskt som så mycket annat runtomkring honom. Pojken som i sin ungdom fick stolar att sväva och lysen att släckas bara genom att tänka på dem. Här kommer historien om Den elektriska pojken från Arbrå och det fenomen som än idag anses vara ett mysterium. I avsnittet hör du en intervju med Petrus Öhman från bandet Zander Nord. Vill du veta mer om detta eminenta band med säte i Bollnäs besök www.zandernord.se Bandet finns också på Facebook samt Spotify. Låtarna som spelas heter "Hälsningar från mig" och "Skogarna". På historierfranhalsingland.se kan du läsa mer om avsnittet samt titta på bilder från berörda platser.  Följ oss gärna på Facebook och Instagram. Via vår webshop på historierfranhalsingland.se kan du köpa muggar, t-shirts och böcker.  Vill du stödja poddens arbete? SWISH 1235672431  Kommande berättarkvällar: 30 okt kl. 18 Ilsbo Hembygdsförening i Ilsbo. Mer info på hemsida och facebook.  Har du en historia du vill få uppläst i podden eller förslag på tema? Mejla oss på historierfranhalsingland.se  Vill du köpa reklam i podden? Ring 0739937451 eller maila på marknad@historierfranhalsingland.se  Oktobererbjudande! "Mytomspunna platser i Hälsingland" - en reseguide till några av landskapets mest mystiska, hemsökta och sägenomspunna besöksmål. Läs historien - se platsen! Bok + tygpåse "Jag bär på en historia" för endast 272 kr inkl. frakt. SWISH 1235672431 eller bankgiro 5111-9261 Glöm ej adress i meddelandet.  Foto: Robert Fors Layout: Thomas Evensson Manus: Robert Fors  

Ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Dan Jönsson reflekterar över eldens djupa historia och över bränderna vi inte ser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla som någon gång har stått mitt i en brand har ett litet eldsmärke inbränt i minnet. Jag har varit med om det en gång, och glömmer det inte: flammorna från den årliga vårbrasan vid sommarstugan som plötsligt fick fäste och spred sig med vinden i det torra fjorårsgräset, på ett par minuter var hela ängen övertänd. Paniken, hettan som svedde fingrar och ögonbryn, maktlösheten när lågorna skenade iväg över ett allt större område och började slicka staketstolpar och trädgrenar. Författaren Sven Olov Karlsson beskriver suggestivt i sin bok Brandvakten hur han och familjen flyr undan den stora skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är ljusan dag. Ändå är solen bara ett sudd. Orangea bollar i trädtopparna, sväller och lättar. En enveten kör brusar och sjunger. Även här var alltihop ett ögonblicks verk: en skogsmaskin närmare bestämt en så kallad markberedare slog emot en sten och denna första gnista växte till vad som blev den största branden i Sverige i modern tid. En eldstorm med lågor upp till fyrtiofem meter höga drog fram genom skogen och lade en yta tre gånger så stor som hela Stockholm i aska. När elden är lös, som det heter, blir den en urkraft som förintar allt i sin väg. Vi trodde att vi bestämde här, skriver Sven Olov Karlsson. Men elden har alltid funnits. Och till sist bestämmer alltid den. Så är det nog men samtidigt: ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Borta är bilarna och flygplanen, borta är lamporna och värmeelementen. Borta är all industriell produktion, alla metaller och plaster och textiler, allt glas och papper. Ända sedan människorna först lärde sig att kontrollera och göra upp eld, för en halv miljon år sedan eller mer, har makten över elden stått i centrum för all mänsklig kultur och civilisation. Om eld handlar myterna om världens uppkomst och undergång; kring helig eld har religioner och imperier flammat upp och slocknat ut. Och ju modernare vi blivit, desto bättre har vi lyckats gömma undan den. Men ser jag ut över en motorväg, ser jag hundratals små eldar som far fram. Slår jag på min dator, vet jag att det någonstans brinner en eld, som ger mig ström i uttaget. Som sagt: vi tror att vi bestämmer här. Men utan eld skulle vi inte finnas. Människan är en eldvarelse på en eldplanet. Av kända himlakroppar är det bara Jorden som har de rätta förutsättningarna organiskt liv, rätt temperatur och rätt mängd syre i atmosfären för att eld ska kunna uppstå och brinna. Och av alla djur på Jorden är det bara människan som har lärt sig kontrollera elden. Men som den amerikanske eldhistorikern Stephen Pyne har påpekat: hur den här kontrollen utövas och uttrycks varierar stort, från kontinent till kontinent, från civilisation till civilisation och från tid till tid. Under nästan fyrtio år har Pyne utforskat ämnet i ett tjugotal böcker, som tillsammans tecknar en global eldhistoria där han beskriver det han kallar de eldregimer som upprättats i människans olika samhällen. Hur jägarstenålderns facklor och lägereldar blev till bondesamhällets härd och kök. Hur härden blev till ugn, och bålet till en ångpanna. Hur framför allt den kristna civilisationen ansåg bruket av öppen eld för hedniskt och primitivt, och strävade efter att dölja och stänga in. Eldkontroll blev en fråga om makt och social disciplin. Av lägerelden blev stearinljuset och teveapparaten. Men förutsättningarna för eldbruk och eldkontroll skiftar också med de geografiska betingelserna. Pyne beskriver hur människorna på den eldfängda australiska kontinenten i årtusenden har lärt sig att leva med gräs- och skogsbränder på ett helt annat sätt än i det svala Europa eller det varmare men fuktigare Sydamerika, där naturbränder är ovanliga men elden ständigt närvarande. Hela denna mångfald av eldregimer, som vuxit fram genom ett samspel av väderlek, ekologi, och religiösa och kulturella traditioner, har bit för bit trängts tillbaka i takt med att den kristna, europeiska civilisationen har brett ut sig över världen. I det koloniala projektet ingick nämligen inte bara att införa europeisk administration och religion, språk och kultur, utan också att ersätta inhemska eldbruk med Europas civiliserade och kontrollerade nyttoeld. Makten över elden har helt enkelt alltid varit en nyckel till symbolisk och politisk dominans. Inte minst den här kopplingen, hur synen på eld alltså hänger ihop med den politiska och ekonomiska kulturen, är fascinerande. Även Europa har förstås sina olika eldregimer, som följer ekologiska och kulturella skiljelinjer. Det förstod vi om inte förr under branden i Västmanland, när brandflyg från mer eldvana länder i Sydeuropa fick rycka till undsättning. I sin fantastiska bok om den europeiska eldens historia, Vestal Fire, visar Pyne exempelvis hur de spanska kolonisatörerna alltid var mer toleranta mot de inhemska eldbruken i sina kolonier än vad engelsmän och holländare var; hur utbredningen av svedjebruket i den amerikanska mellanvästern var en följd av den skandinaviska invandringen; han kartlägger hur mängden okontrollerade bränder ökat under sociala orostider och hur urbaniseringen lett till fler och större skogsbränder på landsbygden. Han beskriver hur myndigheterna i Sovjetunionen organiserade sitt brandförsvar så militaristiskt effektivt att det nog gjorde mer skada än nytta, och hur Sverige och andra länder i Nord- och Mellaneuropa förvandlat naturen till en trädgård, där eld ses som ett främmande och hotfullt element. Särskilt bilden av den svenska eldregimen växer till en intressant kulturkritik. Tvärtemot vad många naturromantiska svenskar nog föreställer sig påpekar Pyne att den svenska vildmarken faktiskt bara upptar några futtiga procent av landets yta. Resten är till största delen en enorm barrträdsplantage. Den svenska vildmarksvurmen är en nationell myt; det inofficiella idealet är den välordnade trädgården, där elden ska brinna som värmepannan i det trygga folkhemmet. Jag läser i en tidningsartikel att upp emot en fjärdedel av den skog som avverkas i Sverige idag eldas upp som biobränsle; det är alltså inte så att Sveriges skogar inte brinner, vi vill bara helst inte se det och de stora skogsbränder som på senare år har härjat landet har av allt att döma inneburit ett plågsamt uppvaknande till den globala verkligheten. Stephen Pyne lanserade 2015 begreppet pyrocen för att beskriva den av människan orsakade eldtid vi nu lever i. Elden har alltid funnits; alltid varit en del av det ekologiska kretsloppet många växter och djur kan inte leva utan den, där den drar fram blir jordmånen och växtligheten rikare. Människan har också alltid använt elden för att förändra sina ekologiska betingelser: skillnaden är att vi numera gör det på en global nivå. I naturen brinner det helt säkert betydligt mindre idag än det gjorde på femtonhundratalet, skriver Pyne; det är vårt skenbart kontrollerade eldande av fossila bränslen som har gjort att vi har tappat kontrollen. Ja: vi trodde att vi bestämde här. Men den som låter makten över elden stiga sig åt huvudet lär förr eller senare, som det heter, få sota för det. Dan Jönsson, författare och essäist

"Åh, vilken sagoskog! En riktig Bauer-skog!" Bilden av skogens magi är för många förknippade John Bauers verk. Men hur mår en sådan skog egentligen? Eva-Lotta Hultén går på jakt efter ett nytt ideal. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursrpungligen publicerad den 20 november  2018. John Bauer-skog. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är kluven. Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen Bland tomtar och troll som de flesta av hans mest kända bilder publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan Tuvstarr och deras skog till livs.  Och medan sagorna i många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet Bauerskog men det är alldeles åt skogen fel. John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid symbolism, sagor och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer rentav den konstnär som allra starkast format våra föreställningar om skogen. Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet Bauerskog men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog betraktad. John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev formulerar han det såhär: Så svepte åter igen vinden något hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och var åter liten. Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen perfektion. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. I en riktig naturskog är trädens stammar av olika ålder och tjocklek, döda träd står upprätta mellan de ännu levande eller ligger på marken i olika stadier av förmultning. Gran samsas med tall, asp, björk, rönn och många andra arter. Här och var står träden tätt, på andra ställen bildas gläntor där flera träd fällts av storm eller ålder. På marken finns ofta en rik och blandad vegetation: mossor, ris, kärlväxter, småplantor. Men i sina målningar röjde John Bauer upp i skogen. Trädrötter blev snirkliga ornament och den mångfald av olika sorters mossa som ryms i en gammal skog reducerades till mjuka kuddar i samma färg och av samma fason. Allt kantigt blev mjukt och böljande och där finns aldrig några döda träd. Stammarna är alla ungefär lika grova och bildar inramning till motiven. Lilla prinsessan Tuvstarr vid sin tjärn är perfekt innefattad av två stora stammar långt fram i bilden och ytterligare två en liten bit bakom henne. Hon själv befinner sig precis i mitten av målningen. Skogens färger består av olika nyanser av brunt och grått och Tuvstarrs kropp lyser ljus som en sol. Det är uppenbart om man tittar på denna målning, eller på bilderna av lilltrollet Humpe och hans mor, trollet som skötte kungens storbyk, Bianca Maria och trollen, pojken och trollpackan, och alla de andra kända figurerna - att Bauer älskade symmetri. Men är det något en naturlig skog saknar så är det just symmetri. Och lika lite som alla kvinnor antingen är häxlika monster eller väna, med blont hår ner till ryggslutet, ser naturlig skog ut som i Bauers konst. Han idealiserade skogen på samma sätt som han gjorde med unga kvinnor. Båda tycks för honom ha varit övernaturliga väsen att upphöja och försköna. Och det sköna när det gäller skogen är i Bauers ögon det ordnade. John Bauers strävan mot förenkling och förädling i sin framställning av naturen var fullt medveten, och med en agenda. I ett brev till en vän skrev han under sin utbildningstid: Jag tänkte på alla jag kände. Alla hjälpte sin nästa och gjorde nytta, och de flesta bättre än jag. Men om jag försökte bli god, målade och ritade naturen intimt och visade människorna hur vacker den var. Kunde jag då inte något förädla den och på så sätt göra den en gentjänst. Jo, om jag kunde. Slut citat. John Bauer förädlade skogen. Han städade den och gjorde den prydlig och dekorativ, i övertygelsen att han gjorde den en tjänst men kanske var det snarare en björntjänst. Det är ingen större skillnad mellan John Bauers miljöer och en modern produktionsskog i avverkningsmogen ålder, där träd står på raka led och bildar en pelarsal den skogstyp som undersökningar visar att många av oss moderna svenskar fortfarande rankar som vackrast och mest tilltalande för vår rekreation i skogen. Långt innan denna odlade, gallrade, städade skog blev standard i Sverige präntade alltså Bauers bilder in dess utseende som skönhetsideal och urbild av skogen i den svenska folksjälen. Hans troll rör sig i en natur där ordning råder. En onaturlig ordning. Det är naturligtvis inte John Bauers fel att den svenska skogen idag är artfattig, vind- och brandkänslig och lätt drabbas av insekts- och svampangrepp men kanske är det dags för nya bilder, nya föreställningar och nya drömmar om skogen än de han en gång skickade med oss, hur vackra och lockande hans målningar än är. Kanske kan vi, för skogens skull, lära oss att älska oordning, asymmetri och förruttnelse; det där vilda och ostädade som bara blir vackrare ju mer förståelse man får för dess komplexa samspel. Miljöer där kanske inte sagoväsen, men likväl många alldeles verkliga väsen av alla de slag kan trivas. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Hör hela avsnittet här: https://www.svegot.se/2020/04/24/sverige-vaknar-24-april-2020/

I denna veckans avsnitt har vi inte EN historia, utan TVÅ, båda bundna tillsammans av skogen. För det finns något mer i skogen än bara björnar och svamp.Det är SÅ mycket mer. Båda historierna i denna veckans avsnitt är skrivna av våran Michaela Schmidt. Utöver introt som är skapat av mig, Tommy Nordin, finns ljud […]

Skrivandet är som ett grävlingsgryt Andrea Lundgren har publicerat två romaner och är nu aktuell med novellsamlingen Nordiska Fauna som har blivit belönad med Vi:s litteraturpris. Hon läser massor, har pluggat skrivande och är litteraturkritiker. Dessutom driver hon litteraturpodcasten Skogarna. Vi utforskar, delar, funderar och skrattar. Det här med skrivandet är inte alltid roligt, ganska […]

Skrivandet är som ett grävlingsgryt Andrea Lundgren har publicerat två romaner och är nu aktuell med novellsamlingen Nordiska Fauna som har blivit belönad med Vi:s litteraturpris. Hon läser massor, har pluggat skrivande och är litteraturkritiker. Dessutom driver hon litteraturpodcasten Skogarna. Vi utforskar, delar, funderar och skrattar. Det här med skrivandet är inte alltid roligt, ganska […]

Programa de 20 de Maio de 2018                1.ª parte: 1 - Susanna - Go Dig My Grave - Lilac Wine 2 - Nhung Nguyen - Home (Ep) - Being Together With Eyes Closed 3 - Audie Darling - Full of Ghosts - Full of Ghosts 4 - Knivtid - Skogarna är redan svarta - Skogarna är redan svarta VII 5 - Eddi Front - Marina - Gigantic (Remastered) 6 - Nils Frahm - Screws - Re 7 - Mark Hollis - Mark Hollis - Inside Looking Out 8 - Sylvain Chauveau - Simple (Rare and Unreleased Pieces 1998-2010) - Within the Orderly Life 9 - Julianna Barwick - Late Night Tales - Forever 10 - Anna von Hausswolff - Ceremony - Sun Rise 11 - Brian Eno - Small Craft on a Milk Sea - Invisible 12 - Brian Eno - The Ship - Fickle Sun (III) I'm Set Free 13 - Johnny Parry Chamber Orchestra - Fields And Birds And Things - Rebuild It Piece By Piece   2.ª parte: 14 - Hope Sandoval and the Warm Inventions - Son of a Lady - Son of a Lady 15 - Jens Lekman - When I Said I Wanted To Be Your Dog - When I Said I Wanted To Be Your Dog 16 - Doug Tielli - Swan Sky Sea Squirrel - The Deepest End 17 - Good Night & Good Morning - Good Night & Good Morning - Sleep Green 18 - A Grave With No Name - Passover - Path 19 - A Grave With No Name - Passover- Hunter 20 - Andrew Conklin - If I Were More Like You - At The Marina II 21 - Mark Kozelek - Find Me, Ruben Olivares - Mistress 22 - Stephen Steinbrink - Rennet - Creosote 23 - Adam Torres - Adam Torres - Sea Of Love 24 - Julie Doiron - I Can Wonder What You Did With Your Day - Blue 25 - Cat Power - You Are Free - Werewolf 26 - The Great American Desert - Carson City - Bedsheets 27 - David Sylvian - A Victim of Stars: 1982-2012 - Darkest Dreaming 28 - Michael Seyer - Bad Bonez - Lucky Love  

Blodig inälvsgore, klassisk kosmisk fasa eller psykologisk tortyr? I detta avsnitt av Skogarna diskuterar Andrea skräckens litteratur tillsammans med sina gäster Filip Nyström och Helena Dahlgren. Vad gör oss rädda, och hur?

Ett nytt avsnitt av podcasten Stadens syskonserie Var kommer du ifrån? En intervjupodd där vi träffar människor som vi är nyfikna på och pratar om deras hemorter. I det här avsnittet träffar vi... En podcast om städer.

I detta avsnitt av Skogarna diskuterar Andrea läsningens ljuva konst tillsammans med litteraturnördarna Filip Nyström och Per Juhlin. Vi pratar om att läsa snabbt och långsamt, läsning som går vilse, omläsningar och som alltid - den risk man tar varje gång man ger sig hän åt en okänd text. Av litteraturkännare för litteraturkännare. Välkomna in bland träden.

Växjö växte ur en vägkorsning och en marknadsplats. Skogarna och sjöarna omger staden. Dess rutnät har täppts till med fondbyggnader i slutet av de raka gatorna. En stad som ett dockhus i vildmarken.... En podcast om städer.

Hur ser bergsmassiven vid Kebnekaise ut från ett segelflygplan? Det får vi veta i veckans avsnitt av Naturmorgon. Dessutom tar vi oss till Höljerudsforsarna i Dalsland. Programledare är Mats Ottosson.

I årets sista avsnitt av Skogarna låter sig Andrea och Martin uppslukas av litteraturen i mer än en bemärkelse. Tillsammans med gästen Anna Remmets samtalar de om olika sätt att bli uppäten på. Från folksagor och mytologi, genom Elfriede Jelineks pianolärarinna, ner i djupet och ut i rymden kastar sig de hungriga orden ner i litteraturens Ginnungagap. Detta är avsnitt ett av två i Skogarnas tema om att äta eller ätas.

"En inspelning 'så vild och full av snår och oframkomlig att blotta tanken på den väckte fruktan.'" Ibland krävs det ett Dantecitat för att sammanfatta ett nytt avsnitt av Skogarna. Särskilt som Andrea och Martin har gått ner i litteraturens takdroppande underjord för att prata om H. P. Lovecrafts ohyggliga arkitektur och monster i novellen ”The Call of Cthulhu”, 5 000 år gamla mytfragment om den sumeriska gudinnan Inannas resa ner i mörkret, Ursula K. Le Guins fantasypärla Gravkamrarna i Atuan samt Birgitta Trotzigs mörkerskimrande roman Dykungens dotter. Temat denna gång är ktoniska drömmar, språksöndring, födelse/förintelse eller kort och gott – underjorden. P.s. I all sin iver slängde dock Andrea ur sig två felaktigheter som hon skäms över och vill rätta till: 1) Det är ju inte Barabbas utan BRUTUS som Djävulen gnager på i Helvetets nionde krets 2) I det lysande mörkret är INTE en romantitel av Trotzig utan namnet på en ljuvlig avhandling om hennes roman De utsatta, skriven av Ulf Olsson. Ber så hemskt mycket om ursäkt. Lovar bot och bättring. D.s." Avsnittet är inspelat i produktionsbolaget Beppos katakomber.

Under Stockholms litteraturmässa kastar sig Martin och Andrea huvudstupa in i frågan om skrivande som motstånd. Tillsammans med den eminenta gästen Mara Lee och inför en publik som inte drar sig för att slita upp revor i verkligheten (var uppmärksam på vad som inträffar cirka tio minuter in i samtalet!) slår de in på vägar som bär in i natten, ut i rymden – och till och med bort från själva språket! Under resan mot pudelns kärna ställs trion inför frågeställningar som: Går det att använda sig av ”The Master’s Tools”, det vill säga maktens språk, för att skapa ett utrymme för att omkullkasta maktens hegemoni, och för att förskjuta subjektet bort från den kvävande känslan av att vara definierad av någon annan? Vad är det som gör eländet i Maggie Nelsons fantastiska bok "Bluets" så drabbande? Är det slaveri eller kärlek att göra sig till värd för utomjordiska larver? Hur kan tystnad vara subversiv? Och vad vad säger en konversation i en flygkabin egentligen om klass? Detta – och mycket mer! – reder vi ut i Skogarna. Välkommen.

Vad menas egentligen med romantisk litteratur, och vad kan det betyda för läsaren? Martins första känsla var ”noll och nada, intet och ett stort jävla vakuum”. Andrea, å andra sidan, drällde av titlar där människor både upphöjs och förtärs av sin kärlek. Hennes största utmaning var att begränsa sig till fyra, medan Martin led alla helvetens kval av rädsla för rosa fluff, tills han fann en väg in genom poesin ... Det visar sig dock snabbt att de båda poddpratarna har olika förståelse för begreppet romantik, och det leder till en diskussion om man alltid måste förhålla sig till rosenröda klyschorna för att tala om det Andrea beskriver som ”att bli längtig i knäna”? Eller handlar romantik snarare om, som hon säger, att vada ända upp till midjan i blod och dynga för att rädda sin älskade och därmed också sig själv. Kanske finns döden alltid där i bakgrunden? De diskuterar musikern och poeten Anne Clarks radioaktiva dikt, Catherine och Heathcliffs groteska ödesdrama på de engelska hedarna, Elizabeth Smarts prosapoetiska kultroman som beskrivits skildra ”Madame Bovary, träffad av blixten” samt två andra unga dårar som ger sig ut på varsitt äventyr för att rädda sina älskade ur sinnessjukdom ... Följ med på en vandring bland förälskelsepsykoser, byronska hjältefigurer, högstämd prosa och utslungade spökförbannelser. Våga risken att likt Falkenlands diktjag själv bli brännmärkt. Välkommen in bland träden! Litteratur i detta avsnitt: Svindlande höjder av Emily Brontë, Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen, By Grand Central Station I sat down and wept av Elizabeth Smart och Förhäxad av Foucault av Patricia Duncker, samt lyrik av Christine Falkenland och Anne Clark. * Skogarna spelas in hos Beppo ljudproduktion.

I årets första avsnitt av Skogarna talar vi om våld, ett ämne som är äldre än litteraturen själv. Redan i de äldsta bevarade skrifterna från sumeriska riket var dråp och blodtörstiga gudar en grundläggande komponent och allt sedan dess har litteraturhistorien fyllts till brädden av lidande och ond bråd död. Vi diskuterar bland annat varför så många konstnärer har vältrat sig i Jesus lidande på korset, att den nakna döda kvinnan har blivit vardagsmat i populärkulturens deckare och hur man som barn alltid fängslades mest av de grymmaste sagorna – till exempel när Vargen slukar Rödluvan och sedan får magen uppsprättad. Vissa nyckelvåldsscener minns väl de flesta – som när Gollum biter av Frodos finger i slutskedet i Ringen-trilogin, den avskurna hälsenan i Stephen King-klassikern Jurtjyrkogården, och när Kung Oidipus sticker ut sina ögon med ett bältesspänne. Vår utgångspunkt är som vanligt våra personliga favoriter – Andrea berättar om sin tonårsfascination för Fight Club och det förlösande våldet och Martin läser ur Joyce Carol Oates poetiska våldsskildring Foxfire, om ett tjejgäng på femtiotalet som gör motstånd mot den patriarkala kulturen. Det visar sig snabbt att våld inte alltid är fruktansvärt, utan ibland även vackert ... Men vi måste faktiskt utfärda en varning här. Läsningarna skildrar våld och en av dem är särskilt brutal och ingenting för vekmagade (Andrea var nära att gå ut ur studion!). Detta klassiska verk av Markis de Sade betraktas allmänt som en av litteraturhistorien allra vidrigaste – så lyssna på egen risk. Du har nu blivit varnad. Välkommen.

I årets sista avsnitt av Skogarna beger sig Andrea och Martin ut på upptäcktsfärd i psykets utmarker, där vansinnet lurar. Bland annat diskuteras dessa frågor: * Hur har vansinnesskildringarna sett ut tidigare och vad driver oss från vettet i samtida litteratur? * Finns det ett psykotiskt språk? * Kan galenskapen användas som politisk kommentar? * Hur viktig är den egna erfarenheten för trovärdigheten? Med på resan har de välkända giganter som Sylvia Plath, Sarah Kane och Charlotte Perkins Gilman, men ut från marginalen och in i berättelsen tar sig även figurer från berättelser skrivna av Edogawa Rampo, Gabriella Håkansson och Unica Zürn.

Andrea går i terapi för att få tala ut om sina komplicerade känslor inför sin ungdoms författaridol – samma person som Martin som tonåring brukade stalka runt i Stockholm på signeringar och uppläsningar. Detta litterära geni, en av 80- och 90-talens riktiga stjärnor, har kallats Sveriges första goth, en litterär kameleont och en blandning av Astrid Lindgren och Kafka. Vi talar givetvis om Inger Edelfeldt. Hela avsnittet tillägnar vi henne och hennes massiva produktion som behandlat allt från vardagspsykoser, ljuvligt ironiska konstnärssjälar och närmanden av främlingen-i-sig till drömmande barn, hemliga djur och skärvor till vuxna. Omkring millennieskiftet falnade dock den tidiga så nerviga gnista hennes böcker alltid haft och 2009 kom hon ut som zencoach med en bok om personlig utveckling. Vad hände? Och hur gick det i Andreas terapi? Svaret får du i det åttonde avsnittet av litteraturpodcasten Skogarna, med titeln "Kulturmän, vargflickor och pattsugare". Välkommen in bland träden.

Tusenårig ondska flödar i höstens första avsnitt av Skogarna, där temat är de varelser som alla vet existerar men ändå helst undviker – monster. Inom forskningen ofta tolkat som gränsvarelser som markerar porten till kaos och hotar den västerländska kulturens Ordning. Förut troddes monstren komma från de barbariska och ännu okategoriserade delarna av världen medan de idag snarare dimper in från yttre rymden eller rent av växer sig stort och blodtörstigt inuti människan själv. Med nedslag ibland annat Mary Shelleys Frankenstein, Patricia Wrightsons Nargonen och stjärnorna och Jorge Luis Borges novell ”Asterións hus” finner Martin och Andrea oformliga fasor, tjurhybrider i den grekiska övärlden och helvetesnihilister som lever på andras smärta. Men vi närmar oss också försiktigt från ett annat håll, med öronen på helspänn. För vad säger monstret egentligen, när det talar? Vilka monster som är läskigast, de primitiva och gutturala eller de belevade och retoriskt geniala? Och vad händer när läsaren hellre identifierar sig med monstret än med den tilltänkte hjälten? Följ med oss på en resa i ett Lovecraftskt bortom-landskap och träffa den uråldriga drömmande Chtulhu, ut till ohyggliga isländska höglandsvarelser och sedan till Mårran, som fryser världen till is med sin ensamhet. Tillsammans med den australiensiska, uråldriga Nargonen ska vi unisont skrika ut vår vilda harm: ”NGA-A-AAA!”

Nils: ”När jag fick frågan om en dryck som framkallar extas så är det första jag kom att tänka på molly water, en dryck som är vitt utbredd inom den amerikanska hiphopscenen och klubbscenen, som egentligen bara består av vatten och MDMA, en starkt euforisk drog.” Isabelle: ”Har du med det?” I detta dubbelavsnitt diskuteras berusningens litteratur samt alkoholens funktion både i fiktionen och för författarna själva. Skogarna åkallar Dionysos tillsammans med sina eminenta gäster: poeten Anna Hallberg och forskaren Isabelle Ståhl. Vår alldeles egen sommelier och livsnjutare Nils Malmberg har valt ut olika drycker till de litterära verk som diskuteras vilka vi girigt inmundigar under avsnittets gång. Skål! Andrea citerar Baudelaire och diskuterar dionysisk extas i Donna Tartts Den hemliga historien. Med koppling till den kreativa processen berättar Isabelle Ståhl om sin forskning kring filosofen Walter Benjamin och hans drogexperiment på 30-talet, genom vilka han försökte nå ett mer magiskt och mytiskt sätt att uppleva tillvaron. Hon läser också en magisk passage ur den samtidsmelankoliska romanen Region X. Poeten Anna Hallberg har i sin tur med sig den ”perfekta alkoholistromanen”Emily L. av Marguerite Duras och Martin leder via Rabelais och det karnevaleska in samtalet på sci-fi-romanen Liftarens guide till galaxen, som har universums mest bisarra drinklista. ”Vi dricker för att bota livets sjukdom. Den kan bara botas med det eller döden.” – Isabelle Ståhl.

I det andra avsnittet av podden Skogarna pratar vi om dörrens funktion och betydelse för litteraturen. För vad är egentligen en dörr? Är den en trygghetsförsäkran eller ett hinder? Ett barnsligt hopp om en magisk värld där vad som helst kan ske - och ofta också gör det? Under avsnittets gång berör vi allt från den klassiska sagan Alice i Underlandet till urban fantasy i Malmös underjord till en realistisk skildring skriven av Isabel Allende, som vittnar om vilken mardrömseffekt en dörr kan få för den som levt under militärdiktaturen i Chile. Vi delar med oss av personliga anekdoter, några näsfniss och en hel massa litteraturtips under tiden som vi letar i litteraturens skogar efter svar på frågan om vissa dörrar bör hållas stängda, medan andra kanske ska sprängas.

Första avsnittet av Skogarna har tema: äckel. Således tar vi oss an frågorna som bokslukare i alla åldrar ofta ställer sig: Står surrealismens stilistik i vägen för känslan? Är kroppslighet äckligare än känslan av tomhet? Vad är det som skaver i Mare Kandres Aliide, Aliide? Är spermatvål vägen till framgång? Hur kan jazz vara både härligt och farligt? Och är Sartres Äcklet egentligen en barnbok?