Podcasts about betrakta

Bachs Matteuspassionen är en klassiker bland klassiker. Men det var inte självklart att det skulle bli så. Karin Nykvist funderar verkets här och nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är en vårdag i Leipzig för ungefär 300 år sedan. Kanske är det 1727, kanske 1729, eller 1736. Hur som helst: det är långfredag och du är på väg att fira gudstjänst i din kyrka, Thomaskyrkan. Kantorn heter Johann Sebastian Bach. Han är en bråkig typ. Flera gånger har han hamnat i trubbel för att ha brutit mot sitt anställningskontrakt – det där han har lovat att inte spela för långa musikstycken, och att inte vara för operalik i sina kompositioner.Du vet inte om det, men snart ska du få höra ett verk som ska komma att bli ett av musikhistoriens mest älskade. Och återigen kommer det att brytas mot det där anställningskontraktet – med råge. Tre timmar musik ska det bli – och dramatiskt operalikt så det förslår.Enligt en tradition som vuxit fram sedan medeltiden ska Bibelns passionsberättelse sjungas fram, och den här gången har Bach tonsatt Matteusevangeliets tjugosjätte och tjugosjunde kapitel. Det är en våldsam text, där Jesus förråds och döms, förnekas, förnedras, torteras och till slut dör på korset. Men verket du ska få höra rymmer mycket mer än så: förutom evangelietexten och en dramatisering av dess händelser kommer också de känslor och tankar som berättelsen väcker att gestaltas av dagens sångare och musiker.Hur kommer du att reagera på det du hör? Kommer du att beröras av musiken, lära dig något nytt, känna närhet till din protestantiska Gud och till evangeliet?För oss idag är det svårt, ja nästan omöjligt, att föreställa sig hur det var att uppleva uruppförandet av Matteuspassionen. Svårt för att alla vi som nu lyssnar på Bachs musik har hört den förut – på radio, på strömningstjänster, på skiva – och kan välja att höra den igen, när vi vill och hur vi vill, jättehögt när vi kör bil eller lagar mat, och tystare, som bakgrundsmusik när vi träffar vänner eller läser en bok.Och svårt för att vi har hört så mycket mer och annat än de som satt där, i Thomaskyrkan: förutom Mozart och Beethoven och Puccini har vi ju lyssnat på Mellolåtar, Beatles och Beyoncé. Bach är inte ny musik för oss. Den chockerar inte med oväntat dramatiska arior eller kontroversiella harmonier.Men låt oss försöka tänka oss in i vad de som hörde Matteuspassionen den gången fick vara med om.För det första: musiken bröt fastans tystnad. Under Bachs tid spelades inga instrument alls under fastan. Också öronen omfattades av askesen. När han skrev sina passioner hade det precis blivit tillåtet med ett undantag för långfredagen – men bläckblåset fick tiga, glädjens och triumfens trumpeter släpptes inte fram förrän på påskdagen, efter uppståndelsen.För det andra: Lyssnarna den gången var inte en publik, utan en församling. Matteuspassionen var inte en konsert utan del i en gudstjänst. Vi kan tycka att drygt tre timmar musik är ungefär vad vi orkar med i en sittning – hur fantastisk musiken än är. För dåtidens kyrkobesökare väntade så mycket mer: framför allt en upp till två timmar lång predikan mellan passionens första och andra del.Och för det tredje: De som hörde Matteuspassionen den där första gången såg antagligen varken kören, solisterna eller orkestern, för de höll nog till på orgelläktarna. Så var de inte heller så många. Flera forskare menar att Bach använde sig av endast åtta sångare till sin Matteuspassion. De som anser att han hade fler brukar stanna vid högst tjugofyra. Alla sånginsatser, kör såväl som solon, stod dessa få röster för. Den första Matteuspassionen var alltså en intim historia, inte det magnifika oratorium som det är idag.För librettot samarbetade Bach med en samtida poet, som kallade sig Picander. Det är en skicklig blandning av bibeltext, psalmvers och lyrik. Här möter det våldsamma Matteusevangeliet kärleken i Höga visan, och konventionella och vackra koralformuleringar varvas med närapå centrallyrisk poesi.Kompositionen är slående dramatisk. I den första satsen bjuder kören in oss direkt genom att uppmana oss att betrakta hur Guds lamm offras: Se! sjunger de. Betrakta det fruktansvärda, och förundras över Guds stora kärlek. Och i den sista sätter sig kören vid graven och gråter över den döda Jesus. Sov i ro, sjunger de, i en tretakt som närmar sig vaggvisan.Så bjuds vi alla in i dramats här och nu. Matteuspassionen handlar inte bara om det som hände för länge sedan, utan om det som pågår. Två ord är särskilt viktiga i verket: nu och jag. Nu är min Jesus försvunnen, sjunger sopranen när Jesus blivit arresterad.Kören och solisterna gestaltar dramat, men de berättar också om det, reagerar på det, i en komplicerad rollväxling. Efter att ha varit en uppretad mobb som högljutt kräver Jesus avrättning kan kören plötsligt växla ton och stilla sörja det som sker. Och när Jesus dött och dramat enligt traditionen stannar upp i flera sekunder bryts den långa tystnaden till slut av kören som i en innerlig koral ber: ”Jesus, när det är min tur att skiljas från livet: var med mig. Överge mig inte”.Så blandas evangeliets berättelse om Jesus korsfästelse med det drama som pågår inom varje människa, och berättelsen om Jesu död kommer också att handla om den död som väntar oss alla.När Bach dog 65 år gammal 1750 föll hans kyrkomusik i glömska: den var omodern helt enkelt. Av de fem passionsverk forskningen menar att han komponerade har vi därför idag bara två kvar – Johannes och Matteus. Just Matteuspassionen återuppfördes berömt i Berlin 1829, efter nästan hundra år i glömskan, under ledning av den då blott tjugoårige Felix Mendelssohn. Med Mendelssohn blev Bachs Matteuspassion en annan, mer magnifik och mer romantisk.Idag är den Matteuspassion vi hör i kyrkor och konserthus ytterligare en annan: en produkt av alla de berömda uttolkare som följt i Mendelssohns spår. För så är det ju, nya Bach-framföranden tar intryck av tidigare, men också av den kyrkliga, samhälleliga och musikaliska utvecklingen. Allt i en lång receptionshistoria som nu alltså börjar närma sig 300 år.Men stommen i verket: musiken, berättelsen, består. När viola da gambans mörka toner nästan outhärdligt vackert gestaltar sorgen över Jesu död i ”Komm, süßes Kreuz”, får den moderna människa som lärt sig att aldrig tänka på döden en chans att verkligen vila och dröja i passionsmytens och sorgens stora känslor.Och kanske är det just i den där omedelbarheten och närvaron, som dagens konsertbesökare möter dem som lyssnade den där gången. I Leipzig, för trehundra år sedan.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritiker

Veckopanelen med Lars Calmfors, Anna-Karin Wyndhamn och Pelle Andersson under ledning av Staffan Dopping. Hizbollah valde personsökare i stället för mobiler. Donald Trump kom i skottgluggen igen. Richard Jomshof på förhör. Regeringens höstbudget är, enligt oppositionen, ett hån mot vanligt folk. Skandalstämpeln ligger kvar över Socialdemokraternas spelbolag, och nu föreslås grundskolan bli tioårig.

Veckopanelen med Lars Calmfors, Anna-Karin Wyndhamn och Pelle Andersson under ledning av Staffan Dopping. Hizbollah valde personsökare i stället för mobiler. Donald Trump kom i skottgluggen igen. Richard Jomshof på förhör. Regeringens höstbudget är, enligt oppositionen, ett hån mot vanligt folk. Skandalstämpeln ligger kvar över Socialdemokraternas spelbolag, och nu föreslås grundskolan bli tioårig.

Varför landar västerländska diskussioner om AI i det religiösa? Göran Sommardal söker sig till Ostasien för en mer nykter bild av vad vi håller på att skapa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje gång tankeböljorna börjar slå mot stränderna på de svenska kultursidorna och stormen som sägs ha framkallat ordsvallet är det föreställda hotet eller det tvetydiga löftet från AI – artificiell intelligens, då förvandlas jag själv – som genom ett gammal- dags trollslag – till en hårdhudad intelligensaristokrat.Är det den nya Apokalypsen som förebådas? Nån av Guds änglar som bakom kulisserna stöter i sin förment intelligenta basun? Eller bara ett medialt moderniserat flagellanttåg som drar förbi?Självutnämnda ”framtidsexperter” dyker upp och varnar för mänsklighetens före­stå­en­de förintelse och i allehanda intressegruppers namn föreställer man sig den ound­vikliga mänskliga marschen upp till den av intelligenta robotor administrerade galg­backen. En konstnär har redan ställt ut sina förmodligen intelligenta samlag med en AI-sex­docka och en ansenlig samling tech-giganter samlar sig till ett upprop för ett morato­rium för allt vidare macklande med vad det nu än var som skulle förkroppsliga vår slut­giltiga Ne­mesis. Åtminstone i sex månader.Inte ens AI-forskaren Max Tegmark lyckades åstadkomma annat än att kratsa schablonerna ur asken och in i elden i sitt sommarprat. Tegmarks egen i grunden pessimistiska men aldrig uppgivna utgångspunkt tycks vara att AI verkligen är smartare än vi, och snabbt skulle bli det i ännu högre grad. Kunde räkna fortare och exaktare, kunde memorera oändligt mycket mer och iordningsställa sina minnesdata i enlighet med smartare algoritmer. Och den kan inte bara lära sig allt det vi ställer till dess förfog­ande utan förmådde också lära sig sådant den ”själv ville” veta och därmed skapa sin egen överlägsna intel­ligens. Jag förstod Tegmarks tanke som att AI i någon mening ytterst skulle kunna göra sig obe­roende av oss.Men lider då inte en sådan tanke i sin tur av det filosoferna skulle kalla en contradictio in subjecto – motstridiga villkor? Nämligen, att vi med vår underlägsna intelligens, som är en av utgångspunkterna för resonemanget, meningsfullt skulle kunna reflektera över en förutsatt överlägsen intelligens. Vore det inte logiskt detsamma som att tänka sig att en underlägsen hund skulle kunna föreställa sig exakt den överlägsenhet, som gör att män­niskan behärskar hunden. Utan att kunna göra något åt det.Tegmark gör på något ställe just den liknelsen, att AI:n kunde tänkas behålla och bevara människan, om inte för något annat, utom just som ett trevligt husdjur, fastän den inte dög något särskilt omistligt till.Bakom en sådan tankefigur anar jag den urgamla kategoriska teogonin. Och Tegmark är ju inte för inte både fysiker och kosmolog. Dvs. han drabbas av den oundvikliga skymten av ett högre väsen, vare det sedan ont eller gott, men som oundvikligen dyker upp vid horisonten när vi saktmodiga människobarn inte vet vad vi ska ta oss till.Här någonstans börjar jag misstänka att det är vårt sätt att tänka och tala om den arti­ficiella intelligensen, som piskar upp vår oro.Men tänk om vi drar gränsen inte mellan oss och maskinerna utan mellan oss och na­turen. Om vi tänker den stora gränsen som kineser och japaner och koreaner gör, mellan den människogjorda vishetsförmågan |人工智能 som är vad AI, artificiell in­telligens, ju orda­grant etymologiskt betyder, OCH det stora spontana |大自然, det som betecknar na­turen. I stället för att betona det ”artificiella”, det ”konstgjorda”, och det skrämmande snobbiga ”intelligens”, så hasplar kinesiskan och japanskan och koreanskan helt enkelt ur sig en klädsammare pragmatisk sida av framtiden.Utan att ta till det apokalyptiska trollslaget hamnar vi då själva bland maskinerna och maskinerna bland oss. Och varken de intelligenta maskinerna eller vi kommer ju att övervinna naturlagarna. Och den artificiella intelligensen kan aldrig bli mer omänsklig än vad vi själva kan tänkas vara.Säkerligen har det också att göra med att det historiografiskt besatta Ostasien föreställer sig att utvecklingen av AI inte på minsta vis skulle försiggå i religionshistorien, vilket är den plats där den mesta science fiction från Västvärlden förr eller senare mynnar ut. Utan i stället ut­spe­las som ett siffertyst fortskridande genom matematikens historia.Den kinesiske matematikern Wu Wenjun – känd för att ha skapat Wu-metoden och Wu-formeln med tillämpning inom algebraisk topologi – har beskrivit utvecklingen inom AI som en fortgående mekanisering av matematiken, som tidigare funnits i teorin – utveck­lad av en följd av matematiker som Leibniz, Hilbert, Gödel till Tarski och Quine och vi­dare, men att det är först i och med den hypersnabba behandlingen av det statistiska materialet, som kvantumberäkningen innebär, vilket har gjort det möjligt att tillämpa den matematiska kunskapen i sin fulla potential. Så här storvulet mänskligt har Wu sam­manfattat sin matematiska syn på AI – den människogjorda vishetsförmågan: ”Pro­gra­m­men för artificiell intelligens skrivs av mig, ett efter ett, och varje instruktion är en hand­ling som måste utföras mekaniskt, den har ingen intelligens alls. Den så kallade ar­ti­fi­ciella intelligensen innebär ett mekaniskt utförande av mänskliga tankeprocesser, inte en dator med intelligens.”Men usch! hur avskräckande tråkig ter sig inte en sådan verklighet, där den svår­be­grip­liga maskinintelligensen föreställs göra det möjligt för oss att behärska världen. Och hur mycket mer fantasifullt rysansvärd ter sig inte mardrömmen om en ny härskarklass av stålblanka kreatur som håller universum i sina övermänskliga klor och tyglar och samti­digt hotar att göra oss mänskliga parvlar och tösabitar såväl maktlösa som arbetslösa.Att ett sådant väsen i vårt ufo-iserade tankeuniversum skulle anta formen av en över­läg­sen intelligens är knappast mindblowing. Jag minns fortfarande sidorepliken från ett nummer av Marvel Comics från 70-talet: The Fantastic Four, där en av alla mänsklig­het­ens fantasilösa förgörare dyker upp: ”From beyond the Stars shall come the Over-mind, and he shall crush the Universe.”Hur nära till hands ligger då inte den tankspridda föreställningen att en AI slutgiltigt tar makten och skulle uppenbara sig nedstigande ur ett jättelikt skimrande flygande tefat på Times Square, och allra helst i parallella uppenbarelser samtidigt på Röda Torget och torget vid Den himmelska friden port. För att verifiera sitt herravälde över oss ”under­lings”: the puny humans.Göran Sommardalpoet, kritiker och översättare från kinesiska Litteratur中国人工智能简史|En kortfattad historia över kinesisk AI. 人民邮电出版社, 2023.Wu Wen-tsun: Mathematics Mechanization: mechanical Geometry Theorem-Proving, Mechanical Geometry Problem-Solving and Polynomial Equations-Solving (Mathematics and Its Applications), December 31, 1999, Springer.Wu Wen-tsün: Mechanical theorem proving in geometries : basic principles, Wien; Springer-Vlg, cop. 1994

I det här avsnittet undersöker vi vad att betrakta betyder i En Kurs i Mirakler.Kom med på mejllistan för olika sätt du kan studera EKIM på tillsammans: https://annaaberg.se Mer information: https://www.ekimtillsammans.se Gå med i facebookgruppen: https://www.facebook.com/groups/ekimtillsammansFör dig som vill läsa mer:Allmänna riktlinjer för översättningar av A Course In Miracles Regel 6 s 9 sista stycket Förordet s 19 Kristi sanna seende s42 stycke 6s 55 stycke 4s 59 stycke 762, 268,378,581,584,591,492,7102,1120,4128,4

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2021-03-09.Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaire's Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99.I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium – vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna.Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: ”Alla hatar varandra här.”Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade ”Urban Disaster”-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om ”gator i himlen” ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen.Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning – illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra.Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord.Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade ”tower blocks” iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering.Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: ”Allt här var kamouflage”, sa hon. ”Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat.”Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir's Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Managementkonsulten Qaisar Mahmood bestämde sig för att jobba som matbud under tre månader - och att skriva en bok om det. Efter att ha sett flera matbud på stan med samma ursprung som han själv började han fundera över hur det hade varit om han kommit till Sverige idag. Programledare: Linnea Wikblad och David Druid

I veckans avsnitt pratar Johan om varför du ska betrakta dina ingångssidor på din webbplats som startsidor och utforma dem därefter.Gå med i Facebook-gruppen för att diskutera dagens ämne: https://www.facebook.com/groups/digitalkommunikationmedjohanabergAnmäl dig till Johans kommande lärarledda kurser i digital annonsering: https://nivide.se/kurs-digital-annonsering/Få mer tips och inspiration här:Hämta Nivides kostnadsfria e-postkurs om framgångsrik digital annonsering: https://nivide.se/fem-steg-for-att-lyckas-med-foretagets-digitala-annonsering/ Gå med i Digital Marketing Academy för att ta del av kommande artiklar, podcasts och få samtidigt alla Nivides e-böcker https://nivide.se/bli-inspirerad/ Nivides blogg: www.nivide.se/blogg Följ Nivide på Facebook: https://www.facebook.com/nivideab/ Följ Nivide på LinkedIn: https://www.linkedin.com/company/nivide Följ Nivide på Instagram: https://instagram.com/nivide_malmo Följ Johan på Twitter: @johanabergGlöm inte att prenumerera för att bli notifierad om nya avsnitt. Tack för att du lyssnade idag! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Digital säkerhet är hetare än någonsin. I detta avsnitt pratar vi zero trust med vår säkerhetsexpert Torbjörn. Det går inte att köpa zero trust som en tjänst och det är ingen certifiering. Men vad är det då? En strategi, ett nytt tankesätt att bygga säkerhet - men samtidigt back to basics. Det handlar om att våra it-miljöer och digitala beteenden har blivit för komplexa för att kunna upprätthålla säkerheten. Känns som fluffiga termer, men Torbjörn tar oss vidare: Traditionella perimeterskydd med brandväggar har försvunnit och cloud har ersatt interna nätverk. Vi har fått en större mix av användare; anställda, partners, kunder, leverantörer och de får access via olika enheter. Om avsnittet: Målgrupp: nyfikna, ledare, säkerhetsansvariga, IT-avdelningen, systemarkitekter Lär dig: it-säkerhet, digital säkerhet, zero trust Med zero trust gör man ett omtag med en ny strategi och arkitektur. Betrakta ditt intranät som ett internet, ett osäkert nätverk. Vem är användaren, hens identitet, blir då viktigare. Fler måste gå i godo för vem du är och vad du vill ha åtkomst till. Risk based access control. Varifrån loggar du in, vilken enhet, vid vilken tidpunkt loggar du in? Är det avvikande från ditt normala beteende? Behöver du verkligen ha full access? Googla zero trust och se hur det angår din it-säkerhet! Sedan:1. Börja prata med dina arkitekter, det handlar ju om tekniska lösningar. Vad ska åstadkommas? Enas om definitionen av zero trust för er verksamhet. Var i miljön ska du ta första steget, gör ett business case.2. Få med dig organisationen, som i allt förändringsarbete. IT och säkerhet först här, för att få konkreta exempel. Torbjörn Andersson, Jonas Jaani (22:00) Alla avsnitt av digitaliseringens podcast Effekten: https://www.effekten.se/avsnitt Vi finns där du hittar dina övriga poddar: https://www.effekten.se/prenumerera/ Apple Podcasts: https://itunes.apple.com/se/podcast/effekten-digitalisering-kunskap/id1171229363 Google Podcasts: https://www.google.com/podcasts?feed=aHR0cHM6Ly93d3cuZWZmZWt0ZW4uc2UvZmVlZC9wb2RjYXN0Lw== Acast: https://www.acast.com/effekten Spotify: https://open.spotify.com/show/5Z49zvPOisoSwhwojtUoCm https://open.spotify.com/show/5Z49zvPOisoSwhwojtUoCm

"Betrakta födelserummet som ett sexrum" vad menas med det? Hur kan sexualitet spela en roll för födandet? Och vad är egentligen en orgasmic birth? Sex och sexualitet kan påverka många delar av livet, graviditet och födsel är inget undantag. Så hur använder man sin sexualitet på bästa sätt? Och exakt vad är det som händer i kroppen? Sexualitet är eller KAN vara en stor och värdefull del av graviditeten och födseln. Det fastslår Systrarna Britton i ett samtal om sex, njutning och strävan efter att en förlossning ska vara en positiv upplevelse. Och så en liten oxytocinskola på det! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med sin akademiska uppsats ”Karriärövergångar – övergångar inom fotboll mellan amatör och elit” har Josef Carstensen försökt sålla ut vilka värden som elitklubbar bör studera när de scoutar spelare från amatörserierna, det vill säga från division 1 och lägre. Studien bygger på djupintervjuer med fotbollsspelare som lyckats ta steget från amatör till elit. I denna podd luftar vi även andra upptäckter som uppsatsen gjort. Taktikpoddens VLogg där John Wall visuellt förklarar olika taktiska moment är inne på sin andra säsong. Vlogg nummer 35 ligger ute nu! Prenumerera så får du notis när vi släpper avsnitten: https://www.youtube.com/c/taktikpoddenskanal Taktikpodden leds av Josef Carstensen och Hasse Carstensen i samarbete med fotbollstränaren och analytikern John Wall. Josef och Hasse har drivit andra poddar under några år. John Wall gör bland annat www.gameinsightsoccer.com tillsammans med Hasse Backe, Lars Lagerbäck med flera. Följ oss gärna på Instagram för senaste nytt, bilder och videor: www.instagram.com/taktikpodden_insta Mejla oss gärna på taktikpodden@gmail.com Följ oss på Twitter på @taktikpodden

Med sin akademiska uppsats ”Karriärövergångar – övergångar inom fotboll mellan amatör och elit” har Josef Carstensen försökt sålla ut vilka värden som elitklubbar bör studera när de scoutar spelare från amatörserierna, det vill säga från division 1 och lägre. Studien bygger på djupintervjuer med fotbollsspelare som lyckats ta steget från amatör till elit. I denna podd luftar vi även andra upptäckter som uppsatsen gjort. Taktikpoddens VLogg där John Wall visuellt förklarar olika taktiska moment är inne på sin andra säsong. Vlogg nummer 35 ligger ute nu! Prenumerera så får du notis när vi släpper avsnitten: https://www.youtube.com/c/taktikpoddenskanal Taktikpodden leds av Josef Carstensen och Hasse Carstensen i samarbete med fotbollstränaren och analytikern John Wall. Josef och Hasse har drivit andra poddar under några år. John Wall gör bland annat www.gameinsightsoccer.com tillsammans med Hasse Backe, Lars Lagerbäck med flera. Följ oss gärna på Instagram för senaste nytt, bilder och videor: www.instagram.com/taktikpodden_insta Mejla oss gärna på taktikpodden@gmail.com Följ oss på Twitter på @taktikpodden

Med sin akademiska uppsats ”Karriärövergångar – övergångar inom fotboll mellan amatör och elit” har Josef Carstensen försökt sålla ut vilka värden som elitklubbar bör studera när de scoutar spelare från amatörserierna, det vill säga från division 1 och lägre. Studien bygger på djupintervjuer med fotbollsspelare som lyckats ta steget från amatör till elit. I denna podd luftar vi även andra upptäckter som uppsatsen gjort. Taktikpoddens VLogg där John Wall visuellt förklarar olika taktiska moment är inne på sin andra säsong. Vlogg nummer 35 ligger ute nu! Prenumerera så får du notis när vi släpper avsnitten: https://www.youtube.com/c/taktikpoddenskanal Taktikpodden leds av Josef Carstensen och Hasse Carstensen i samarbete med fotbollstränaren och analytikern John Wall. Josef och Hasse har drivit andra poddar under några år. John Wall gör bland annat www.gameinsightsoccer.com tillsammans med Hasse Backe, Lars Lagerbäck med flera. Följ oss gärna på Instagram för senaste nytt, bilder och videor: www.instagram.com/taktikpodden_insta Mejla oss gärna på taktikpodden@gmail.com Följ oss på Twitter på @taktikpodden

Är mäns och kvinnors beteende styrda av biologi eller är könet en social konstruktion? Författaren Helena Granström dyker ner i forskningen och ser samma studier tolkas på mycket olika sätt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en evolutionsbiolog är Me too kanske inget mysterium. Enligt en viss version av berättelsen om människans ursprung bär mäns aggressiva och opportunistiska beteende inte vittnesbörd om manlig sexualitet i en viss kulturell kontext, utan om manlig sexualitet så som den finns inskriven i mäns genom sedan urminnes tider. Och på motsvarande sätt är kvinnors motvilja inför dessa närmanden inte en biprodukt av männens okänslighet, utan uttryck för en fortplantningsstrategi som årmiljoner av evolution har inpräntat i kvinnokroppen. Betrakta bananflugan, ber oss hjärnforskaren Markus Heilig i sin bok Hon, han och hjärnan. Denna enkla organism har åtminstone en sak gemensam med människan, nämligen skillnaden mellan honors och hanars fortplantningssystem. I en serie experiment utförda av biologen Angus Bateman vid 1900-talets mitt stängdes honor och hanar av denna art in i en glasbehållare. Efter några dagar kontrollerade Bateman hur många avkommor individer av de olika könen hade producerat, och med hur många olika partners och utifrån detta tyckte han sig kunna dra slutsatsen att hanarnas reproduktiva framgång ökade med antalet parningstillfällen, men att detsamma inte gällde honorna. Å ena sidan har vi, konstaterar Heilig, hanar med ett närmast outtömligt förråd av enkla könsceller, och en minimal kostnad för att skicka iväg dem, å andra sidan honor med ett begränsat förråd av ultrasofistikerade könsceller, vars befruktning också innebär åtaganden i form av havandeskap och, i däggdjurens fall, digivning. en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner  Utifrån detta är det lätt att dra slutsatsen att män av naturen är sexuellt konkurrensinriktade, initiativtagande och aggressiva faktiskt perfekt anpassade till den traditionella mansrollen medan kvinnor, också det i enlighet med etablerade könsmönster, är passiva, selektiva och omvårdande. Man skulle även, vilket många forskare också gör, kunna hävda att sådana könsbundna särdrag inte begränsar sig till sexualiteten, utan gäller mer generellt, vilket skulle ge en biologisk förklaring till exempelvis den manliga dominansen inom många risk- och konkurrensbetonade yrken. Hanar av de flesta arter försöker maximera antalet parningstillfällen, honor försöker begränsa dem, slår Heilig fast, och dessa skilda preferenser präglas i hjärnan redan på fosterstadiet. Trots att jag inte finner några otvetydiga belägg för saken i mitt eget liv, har Heilig närapå övertygat mig när jag öppnar en bok skriven av psykologen Cordelia Fine, med titeln Testosteron Rex myten om våra könade hjärnor, år 2017 utsedd till årets bästa vetenskapliga bok av den brittiska vetenskapsakademin. Jag hinner inte läsa mer än några sidor innan det blir komplicerat. Den klassiska bananflugestudien, skriver Fine, har på senare år visat sig ha stora brister. När man upprepar experimentet med tillgång till modern teknik framgår det att resultatet inte alls kan tas till intäkt för att sexuell konkurrens är en fungerande fortplantningsstrategi enbart för hanar tvärtom, faktiskt, vilket också observation av flera andra arter visar. Med andra ord kan man bara utifrån hanars och honors olika fortplantningsorgan inte dra några generella slutsatser om manlig respektive kvinnlig sexualitet, än mindre om manligt respektive kvinnligt beteende i stort. Och dessutom, påpekar Fine torrt, är ett parningstillfälle inte detsamma som en framgångsrik befruktning. Efter att ha räknat på saken kan hon konstatera att en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner under samma tid. Allting framstår plötsligt som mycket mer otydligt. Under tiden fortsätter Fine med att informera mig om de råtthanar vars maskulina fortplantningsbeteende inte fullt ut är kodat i DNA:t, utan aktiveras först genom moderns omhändertagande. Det faktum att inte ens något så basalt som reproduktion avgörs enbart av gener visar, menar Fine, det orimliga i tanken att könsrelaterade beteenden hos människor skulle vara statiska, snarare än en uppsättning dynamiska potentialer som tar sig olika uttryck beroende på sammanhang. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. När jag åter vänder mig till Heilig får jag å andra sidan ta del av en helt annan aspekt av gnagarnas sexualliv, nämligen den så kallade Coolidge-effekten. När en råtthane sammanförs med en parningsmottaglig hona kommer resultatet till en början, skriver Heilig, att bli vild kopulation. Men kopulation kostar på, och så småningom uppväger nyttan med denna sexuella aktivitet inte kostnaden, så att hanen, nu förmodligen både hungrig och utmattad, lugnar sig. Men, om en ny råtthona introduceras i buren händer något: Som genom ett mirakel återfår den uttröttade hanen sina krafter, och börjar återigen att ägna sig åt intensiva parningsförsök. Och, anmärker Heilig, den som påstår att något liknande inte gäller för människor är antingen en drömmare eller en hycklare. Jaså. Cordelia Fine skulle, misstänker jag, inte hålla med. Som motvikt till påståenden om en fundamental olikhet mellan könen refererar hon en studie genomförd av ett forskarlag lett av psykologen Daphne Joel, som sägs visa att det inte finns någon specifikt kvinnlig eller manlig hjärna; istället utgörs varje hjärna av en unik mosaik av olika komponenter. Visst finns det vissa egenskaper som oftare uppvisas av kvinnor eller män, men andelen individer som enbart besitter antingen manliga eller kvinnliga särdrag är försvinnande liten motsvarande slutsats gäller för övrigt också när man studerar mäns och kvinnors beteende i olika situationer. Men av detta låter sig Heilig knappast imponeras: Joels studie, skriver han, är ett vetenskapligt 'god dag, yxskaft'. Vad Joel och hennes grupp gjorde var att mäta volymen hos olika delar av mäns och kvinnors hjärnor, trots att storlek i princip inte säger något väsentligt alls om funktion. Av långt större relevans är styrkan hos olika typer av kopplingar inom hjärnan, anser Heilig. I en stor amerikansk studie härom året kunde forskarna se att pojkars och unga mäns hjärnor i genomsnitt hade starkare kopplingar längs med de enskilda hjärnhalvorna, vilket innebär en bättre samordning mellan sinnesintryck och motorik, medan flickor och unga kvinnor hade starkare kopplingar mellan hjärnhalvorna, och därmed bättre förmåga att samordna den vänstra hjärnhalvans analytiska tänkande med den högra hjärnhalvans mer intuitiva. Så blir alltså män, i genomsnitt, bättre på baseball, och kvinnor på cocktailpartyn.  Men kan man verkligen veta att dessa skillnader enbart, eller ens huvudsakligen, har med det biologiska könet att göra? Skillnaderna, skriver Heilig, uppstår tidigt men då bör vi hålla i minnet att de yngsta deltagarna i studien var åtta år. Det är känt att miljöfaktorer, till exempel stress, kan påverka hjärnans struktur, och det kan väl knappast uteslutas att socialisering in i det ena eller andra könet skulle kunna ha motsvarande effekt. Forskarna själva drar emellertid slutsatsen att kvinnors hjärnor är utformade för att underlätta en viss typ av förbindelser och mäns hjärnor andra. På många sätt framstår det som osannolikt att mäns och kvinnors kroppar skulle vara så olika som de är, utan att det skulle finnas några som helst inre olikheter; för min egen del är graviditet och amning två erfarenheter som gjort tydligt att hjärnan och den könade kroppen inte alltid går att skilja åt. en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll.  Jag tänker på detta, men jag tänker också på det faktum att inte ens något så könsbundet som könshormon är entydigt bestämt av biologin män som tar hand om spädbarn får högre nivåer av östrogen, medan kvinnor som fattar beslut uppvisar högre nivåer av testosteron. Var det inte meningen att vetenskapen skulle vara tydlig? Utmattad lägger jag ifrån mig böckerna. Men en del av mig undrar jag vad alla dessa gruppmedelvärden och statistiska samband egentligen spelar för roll. Sexuella trakasserier är lika oacceptabla oavsett om de har biologisk grund eller ej, och oavsett om en kvinnlig börs-vd är en statistisk avvikelse eller representativ för sitt kön, har hon precis samma rätt att vara där hon är. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Cordelia Fine: Testosteron rex myten om våra könade hjärnor. Översättning: Linus Kollberg. Daidalos, 2018. Markus Heilig: Hon, han och hjärnan. Natur & kultur, 2018.

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaires Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99. I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna. Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: Alla hatar varandra här. Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade Urban Disaster-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om gator i himlen ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen. Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra. Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord. Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade tower blocks iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering. Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: Allt här var kamouflage, sa hon. Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat. Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg. Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Genom att titta på världen med ett annat perspektiv kan den och människorna i den te sig på ett annat sätt än innan. Hur är det för dig, kan du ändra ditt sätt att se på saker? Varje fredag lägger vi ut ett nytt avsnitt av Bönepodden. Varje avsnitt ger möjligheten till reflektion och stillhet över avsnittets innehåll. Starta helgen med en lugn och meditativ stund. Musiken framförs av Nóra Johansson Abaffy och Jacob Mólen.

Med nyårslöften och nya intentioner inför 2021 sätter vi i veckans avsnitt tonen för hur du når dina drömmar. Vi är alla vår egen lyckans smed, men det betyder inte att det alltid är så enkelt. Därför kommer här ett sammlingsavsnitt med gästernas bästa tips för hur du boostar din självkänsla och ditt välmående! Nedan kan du se exakt vilken gäst som pratar om vad så att du enkelt kan lyssna vidare om någon fångar din uppmärksamhet lite extra.  GOTT NYTT ÅR PÅ ER och stor kram från mig! /Elin  VAD ÄR SJÄLVKÄNSLA? Maxine och Emil - ep. 43 - Förstå vad självkänsla är

  Henrik Fexeus - ep. 27 - Förstå att alla människor har ett värde + fake it til you make it UTMANINGAR Jacqueline Joo - ep. 50 - Utmana dig själv Isabel Boltenstern - ep. 55- Ta beslut som gynnar dig själv Micael Dahlen - ep. 72 - Betrakta aldrig dig själv som färdig 

Siri Helle - ep. 63 - Fake it til you make it Björn hedensjö - ep. 34 - Våga Testa VAR SNÄLL MED DIG SJÄLV Erik Fernholm - ep. 65 - Fatta va tråkigt att vara perfekt! 
Peter Nilsson - ep. 70 - Var mer snäll mot dig själv Josefine Yrjans - ep. 67 - Selfcompassion Malin Rapp - ep. 48 - Growth Mindset + Selfcompassion  VAD VILL OCH BEHÖVER DU + VÄRDERINGAR Maria Granberg - ep. 61 - Undersök vilka värderingar som du har  Jan Henriksson - ep. 44 - Förstå vad du bryr dig om Eva Lyberg - ep. 24 - Vad behöver jag just nu? Therese Mabon - ep. 37 - Gagnar det mig att tänka såhär om mig själv? LYFT BLICKEN UTANFÖR DIG SJÄLV  Erik Fernholm - ep. 65 - Gör det tillsammans med andra Anna Bennich - ep. 36 -  Blicka inåt eller utåt. Vad behöver du göra? Evelina Fredriksson - ep. 57 - Öva på tacksamhet SIST MEN INTE MINST - GÅ I TERAPI 

Kalle Norwald - ep. 54 - Våga gå i terapi

I det här avsnittet är vi bubbliga av energi! Precis innan vi spelade in avsnittet blev vi intervjuade av radio P4 för att berätta om vår podd! I veckans episod pratar vi om hur vi kan hantera de sista intensiva månaderna av 2020. Mycket händer i världen och vad kan vi göra på ett personligt plan för att må bra?-Häng med oss på retreat 16-18 oktober!-Vi har gjort radiodebut!-Jessica ger en annan bild av högkänslighet-Jenny om att ändra fokus till överflöd-Kliv tillbaka och landa i dig själv regelbundet-Betrakta dina känslor i det nya du upplever-Nyhetsbanta och minimera programmeringen!-Se om du kan ta ett helikopterperspektiv i allt som händer-Naturen är en fantastisk plats att hämta energi!Retreat i Hällingsjö 16-18 Oktober 2020Information och anmälan Hällingsjö 16-18 oktoberÖvning: Kom tillbaka till hjärtatAvsnitt 7: Meditation - din krockudde i vardagenLyssna när vi gästas av radio P4 Sjuhärad!The Game Changers Podcast i radio p4SÅ HÄR STÖTTAR DU VÅR PODCAST:1. Gå till www.jessicaisegran.com/gc-link-tree och donera till vår podcast!2. Prenumerera där du lyssnar på oss!3. Skriv en recension på iTunes nu!Dela podden med en vän redan idag!VILL DU SÄGA HEJ TILL OSS, BOKA RETREATS ELLER LIKNANDE SÅ HITTAR DU OSS HÄR:Maila oss om du har idéer, frågor eller bara vill säga något trevligt :)Thegamechangerspodcast@gmail.comHitta podcasten på Insta:@TheGameChangersPodcastPå Facebook:The Game Changers PodcastVåra företag:jessicaisegran.com Om du vill boka coaching, individanpassad yoga, gå på retreat eller anlita Jessica som föreläsare.Soulplanet.se Om du vill boka Reconnective Healing eller “Nå dina mål” med mental träning.Instagram@jessicaisegran@soulplanet_wellnessFacebookSoulplanet - Jennys sidaJessica Isegran - Jessicas sidaMusik:Werq by Kevin MacLeod (incompetech.com)Licensed under Creative Commons: By Attribution 3.0http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/

När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. 15Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” 16Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. 17Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. 18Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom. 19Har inte Mose gett er lagen? Och ändå gör ingen av er vad lagen säger. Varför vill ni döda mig?” 20Folket svarade: ”Du är besatt. Vem vill döda dig?” 21Då sade Jesus: ”En sak har jag gjort som ni alla undrar över. 22Mose har gett er omskärelsen – fast den inte kommer bara från Mose utan från fäderna – och ni omskär även på en sabbat. 23Om en människa blir omskuren på sabbaten för att Moses lag inte skall brytas, varför blir ni då uppretade på mig för att jag har gjort en människa helt och hållet frisk på sabbaten? 24Döm inte efter skenet, utan döm rättvist.”Joh 7:14-24 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja  Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola   Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Kolla in vårt mentala träningsprogram på www.monkeymindset.se/plus I det här avsnittet fortsätter vi vår miniserie om stoicism — en filosofisk skola som grundades under antiken och utvecklade mängder av stora idéer och praktiska tekniker för att leva ett bra liv. Vi går igenom stoikernas fem främsta tekniker för orubblig mental styrka: 1. Negativ visualisering 2. Frivilliga svårigheter 3. Leva med lite 4. Betrakta allt som på lån 5. Reflektera över döden Monkey mindsets Facebook-grupp: https://www.facebook.com/groups/monkeymindset/ Vidare läsning A Guide to the Good Life: The Ancient Art of Stoic Joy av William Irvine Enchiridion av Epiktetos Om vreden, Om levnadslycka och Om livets korthet av Seneca Självbetraktelser av Marcus Aurelius The Art of Stoic Perception av William Boyce och Sean O'Connor The Stoic Handbook av Eric Wiegardt

Kolla in vårt mentala träningsprogram på www.monkeymindset.se/plus I det här avsnittet fortsätter vi vår miniserie om stoicism — en filosofisk skola som grundades under antiken och utvecklade mängder av stora idéer och praktiska tekniker för att leva ett bra liv. Vi går igenom stoikernas fem främsta tekniker för orubblig mental styrka: 1. Negativ visualisering 2. Frivilliga svårigheter 3. Leva med lite 4. Betrakta allt som på lån 5. Reflektera över döden Monkey mindsets Facebook-grupp: https://www.facebook.com/groups/monkeymindset/ Vidare läsning A Guide to the Good Life: The Ancient Art of Stoic Joy av William Irvine Enchiridion av Epiktetos Om vreden, Om levnadslycka och Om livets korthet av Seneca Självbetraktelser av Marcus Aurelius The Art of Stoic Perception av William Boyce och Sean O'Connor The Stoic Handbook av Eric Wiegardt

Kolla in vårt mentala träningsprogram på www.monkeymindset.se/plus I det här avsnittet fortsätter vi vår miniserie om stoicism — en filosofisk skola som grundades under antiken och utvecklade mängder av stora idéer och praktiska tekniker för att leva ett bra liv. Vi går igenom stoikernas fem främsta tekniker för orubblig mental styrka: 1. Negativ visualisering 2. Frivilliga svårigheter 3. Leva med lite 4. Betrakta allt som på lån 5. Reflektera över döden Monkey mindsets Facebook-grupp: https://www.facebook.com/groups/monkeymindset/ Vidare läsning A Guide to the Good Life: The Ancient Art of Stoic Joy av William Irvine Enchiridion av Epiktetos Om vreden, Om levnadslycka och Om livets korthet av Seneca Självbetraktelser av Marcus Aurelius The Art of Stoic Perception av William Boyce och Sean O'Connor The Stoic Handbook av Eric Wiegardt

Hej! Härliga kroppen lever numera i ett distansförhållande och måste således podda över telefon. Betrakta avsnittet som ett 40 min långt soundcheck. Lyssna via denna LÄNK

Ur Bland orrar och kor, 1989 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Skata i blommande äppelträd. Japanskt? Näädu, svenska Faen bor i henne! - - - Bra torkväder i dag, tre skatungar på klädstrecket. - - - Skatklassens skrattlektion börjar kl 04.30. Hur vet dom att just den björken står utanför vårt sovrum? - - - Betraktad av en skata. Nog för att vi ser varandra, nog ser vi vad vi ser, nog ser hon särskilt noga efter. - - - Skata i rönn: svart, vitt, rött och något som förflyter tid?