Podcasts about huvudrollen

Konspirationsteorier efter mordförsöket på Trump. Copa-Amerika bjöd på kaos innan finalmatchen. Benthe Börjesson Liebert gör den svenska rösten till huvudrollen Jenny i Insidan ut 2. Sist om ulliga, gulliga och hälsosamma alpackor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hej fina!Idag delar jag fantastiska Frida med er lyssnare. Frida gick Shine Your Light i januari 2024 och det har varit underbart att följa hennes resa. Hennes “varför” i Shine Your Light var: jag skall spela huvudrollen i mitt liv och det var verkligen något hon klev in i och ägde under dessa sex veckor.Frida är klok och har en härligt inspirerande energi!-Om skavet och tomheten många kvinnor upplever mitt i livet-Vikten av att ta plats och göra det som är viktigt för oss-Egot vs själen-Det är bara vi själva som kan fylla vårt inre tomrum-Frida delar en fin upplevelse under meditationShine Your Light, Queen! JessicaVacay Every Day

Författaren Torbjörn Elensky berättar zombiens fascinerande och grymma historia och analyserar deras mångfacetterade betydelse idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Ursprunget på HaitiDen 24 oktober 1936 vandrade en äldre kvinna av svårbestämd ålder in i byn Ennery i Haiti. Hon var lam i vänstra benet, hade inga ögonfransar och bar en smutsig gammal tygtrasa virad runt huvudet, men i övrigt var hon naken. Hon identifierades efter ett tag som Felicia Felix-Mentor. Problemet var bara att Felicia Felix-Mentor hade dött och begravits redan 29 år tidigare, 1907. Det fanns bara en förklaring till att hon återvände hem igen efter så många år: Byborna och hennes egen familj kom fram till att hon gjorts till en zombie, och det var som ett bevis på att sådana existerade som hon blev känd för världen.Författaren Zora Neale Hurston mötte Felicia Felix-Mentor och tog en bild av henne. Den publicerades i Life magazine den 13 december 1937 i anslutning till Hurstons artikel Black Haiti: Africa, America, Voodooism. Vid denna tid hade zombier varit kända ett tag, de hade börjat erövra sin plats i filmvärlden och därmed i den vidare populärkulturen. Men till skillnad från de flesta tog Hurston den haitiska folktron på fullt allvar. Fotot av Felicia och bybornas vittnesbörd togs till intäkt för att zombier var ett reellt faktum, och inte någon myt till skillnad från de traditionella berättelserna om varulvar, vampyrer och gengångare, väsen som hade inspirerat 1930-talets stora våg av skräckfilmer och som alla kunde avfärdas som fantasifoster. Hurstons förklaring av zombiefenomenet var tidstypiskt rationell: det var givetvis inte magi som gjorde en till zombie, utan någon form av drog, en kemikalie som stängde av ens medvetande, samtidigt som man kunde fortsätta att röra sig, arbeta, göra allt en levande människa gör, men utan medvetande om det, utan egen vilja och utan ett levande själv. Troligen fanns det gammal kunskap om vilka växter och djur som kunde användas, och som förts över från Afrika på slavskeppen.Det sägs ibland att zombien är det unikt amerikanska bidraget till världens stora monsterkatalog. Men det är alltså inte från USA, utan från Haiti, som den ursprungligen härstammar. Sina rötter har den i afrikanska föreställningar och den västafrikanska religionen voudun som kom att blandas upp med katolicismens riter och helgon i den synkretistiska religion som utvecklades av slavarna i den franska kolonin Saint Domingue till voodoo. Saint Domingue var ett av världens mest vinstbringande företag, tack vare den intensiva odlingen av sockerrör, som bidrog substantiellt till den franska statskassan under lång tid. Men det var också ett av de allra hårdaste slavregementena under ett par hundra år, tills slavarna år 1791 gjorde uppror mot de franska herrarna och skapade den självständiga staten Haiti. Namnet var en hyllning till Taíno, den karibiska ursprungsbefolkning som i princip helt utrotats av kolonisatörerna under 1500-talet. Haiti betyder land av berg på deras språk.Haiti var faktiskt det andra landet i Amerika, efter USA, som vann sin självständighet. Men att det var huvudsakligen svarta slavar som gjort uppror i namn av den franska revolutionens universella ideal var svårt att svälja för de förment upplysta människor som inte riktigt kunde acceptera de svartas förmåga till självständigt tänkande. Säkert har den oro slavrevolutionen väckt också bidragit till den starka exotiseringen i de flesta skildringarna av Haiti - och inte minst av voodoo, som alltså inte är någon form av magi, utan en religion.Zora Neale Hurston var en av de drivande krafterna i the Harlem renaissance, Harlemrenässansen, den väldiga blomstringen av svart kultur i 1930-talets New York. Hon var intellektuell, författare, disputerad och när hon ville åka till Haiti för att studera traditionerna på ön fick hon 2000 dollar av Guggenheims stiftelse, för att täcka alla sina omkostnader. En summa som motsvarade en anständig årslön, så hon kunde genomföra sin expedition i lugn och ro. Syftet var att fortsätta sina studier av de svartas magi. I tidigare böcker hade hon bland annat skildrat hur hon själv deltagit i hoodoo-ceremonier i trakterna kring New Orleans, en folktro som har mycket gemensamt med voodoo. Hon var närmast antropolog, och hennes ideal var att delta som likvärdig i de ceremonier och föreställningar som hon kom i kontakt med. Det betyder inte att hon nödvändigtvis själv måste tro på dem, men hon menade att man för att förstå en annan människas föreställningsvärld måste begripa hur den själv faktiskt anser att världen är ordnad.I Haiti deltog hon i ceremonier, mötte flera av landets främsta houngans, voodoopräster och såg med egna ögon hur deltagare i riterna blev besatta av andar, loa, som red dem som om de vore hästar. Det som är så speciellt med Hurstons syn på dessa upplevelser är alltså att hon satte sig i sinnet att se dem som helt naturliga, utslag av mänsklig aktivitet, möjligen en sorts psykologiska gåtor, men inte konstigare än tungomålstal och religiös extas i någon baptistkyrka i USA. Och hon insåg också att medan man i USA och övriga Västvärlden betraktade en människa som antingen levande eller död, så fanns det här i Haiti fler andra grader av existens, mellan död och liv, av vilka zombiens är den mest fruktansvärda. Hon hörde zombiehistorier överallt, vart hon än reste berättades det om döda som kommit tillbaka, om hur zombier utnyttjades i arbetet på sockerfält och på sockerbruken. Men den enda hon själv träffade var den arma Felicia. Zora Neale Hurstons foto av henne är det första av en person som faktiskt påstås ha varit en zombie.Hurston deltog visserligen i de religiösa ceremonierna, men hon var en modern kvinna och hennes slutsats var densamma som läkarnas: Felicia hade drogats för att utnyttjas som arbetskraft. Hon hade alltså aldrig dött på riktigt. Hennes egen bror identifierade henne, liksom hennes tidigare make. Denne var sedan länge omgift och hade en ny familj - han ville inte ha tillbaka sin första hustru. Felicia hade således ingenting att återvända till, den enda lösningen för dem alla var att stänga in henne på mentalsjukhus. Och det var där Hurston mötte henne: en oönskad kvinna, utstött ur sin familj och samhället. Kanske hade hon råkat äta något giftigt, kanske hade hon avsiktligt förgiftats, kanske hade hon hållits fången mot sin vilja, kanske hade hon på något märkligt sätt faktiskt levt som en zombie, men vaknat upp igen och återvänt hem. Hurston ville veta vad det var för gift hon fått i sig, men det skulle dröja många år innan någon på allvar började analysera möjligheterna på den fronten. Nu blev Felicia Felix-Mentor istället passiviserad av psykofarmaka. Om hon inte varit en zombie tidigare förvandlades hon till det nu, av den moderna läkarvetenskapen. 2. Zombien på skärmenMitt första intryck av de tre förmenta zombier, som stumma fortsatte med sitt arbete, var, att det låg något onaturligt och besynnerligt över dem. De slavade som djur, som automater. Deras ansikten, som uttryckslösa voro böjda över arbetet, kunde jag inte tydligt se utan att böja mig ned. Polynice rörde en av dem vid axeln och gav honom tecken att resa sig. Lydigt som ett djur ställde han sig långsamt upprätt och vad jag då såg, gav mig, på grund av eller trots vad jag förut hört, en chock, som gjorde mig riktigt illamående. Ögonen var det värsta. Det var inte inbillning av mig. De voro verkligen som ögonen på en död människa, inte blinda, utan stirrande; de saknade brännpunkt och sågo ingenting.Citatet är hämtat ur The magic island, äventyraren William Seabrooks Haiti-skildring från 1929. Boken kom på svenska redan samma år, under titeln Mysteriernas ö, och gjorde stor skandal. Seabrook beskrev hur han själv deltagit i ceremonier och druckit getblod och skulle senare göra ännu större skandal med sina skildringar av kannibalism i Västafrika. Mycket av det han skrev var lögn och överdrifter. Men det är alltså genom denna bok den ursprungligen lokala företeelsen zombier blir känd i världen.Strax därefter når de Hollywood. I White zombie, från 1932, som bygger på Seabrooks beskrivning, är zombier själlösa arbetare som drar runt sockerbrukets maskineri långsamt, viljelöst och ostoppbart. Inte ens då någon av dem ramlar ner i anläggningen och krossas till döds rör de en min. Men själva skräckhistorien centreras kring den vita societetskvinnan Madeline Short Parker, spelad av stumfilmsstjärnan Madge Bellamy, i en av sina få talroller. På sin resa mot Haiti stöter Parker och hennes fästman på plantageägaren Charles Beaumont, som bjuder dem till sin egendom. Han är förstås förälskad i Madeline, men avvisas och vänder sig då till en voodoomästare spelad av Bela Lugosi, sedermera mera känd i rollen som Dracula. Denne onde magiker ja, för här är voodoo likställt med svart magi gör Madeline till en zombie som går att styra rakt in i Beaumonts famn. Denne upptäcker emellertid att det är helt värdelöst att äga hennes viljelösa kropp. Det var hennes själ, hennes personlighet han förälskat sig i. Nå, till slut dör voodoomästaren såväl som plantageägaren, Madeline frias från sin förtrollning, återförenas med sin fästman och så levde de lyckliga i alla sina dar.Som antyds redan i titeln präglas filmen av en tydlig dikotomi mellan svart och vitt. Ljudet av de svartas trummor som genljuder i den tropiska natten spelar en central roll. De symboliserar något primitivt, ursprungligt, men också sex och hotfull magi.I Jacques Torneurs sevärda I walked with a zombie, från 1943, fungerar de svarta personerna i filmen inte bara som anonym bakgrund, de deltar i handlingen, framställs som hyggliga människor, voodoo framhävs som religion, inte svart magi och i en nyckelscen alldeles i början sägs det rent ut att landet är vuxet ur slaveriet och revolutionen mot slavägarna. Varför denna förändring i tilltalet? Jo, mellan White zombie och I walked with a zombie hade Zora Neale Hurstons nyfikna och mindre exotiserande voodoo-reportage publicerats i Life magazine. Det är uppenbart att de gjorde skillnad i synen på haitierna.När zombier senare återvänder till populärkulturen är det först via skräckserietidningar under 1950-talet. Sådana som regissören George A Romero läste under sin uppväxt. Men den moderna zombiefilmen är helt och hållet hans skapelse. De här vandrande liken vars enda mål är att äta de levande föds i hans film Night of the living dead, från 1968. I den etableras grundpremissen för i stort sett alla kommande zombiefilmer: en grupp människor barrikaderar sig i en byggnad, vilken anfalls i våg efter våg av långsamt men ostoppbart vandrande zombier. I Romeros första film i en bondgård. Och i den andra, Dawn of the dead, från 1978, i ett stort köpcentrum.Om man i de tidiga filmatiseringarna kunde läsa in en medveten eller omedveten kritik mot omänskliga arbetsförhållanden och slaveri, så är det lockande att se hur den kritiska blicken nu istället vänts mot konsumismen och dess slavar, som levande döda håglöst vandrar mot the mall. Men Romero vänder slutligen också upp och ner på den svartvita dynamiken i White zombie. Huvudrollen i Night of the living dead spelas av Duane Jones och hans rollfigur Ben är en både handlingskraftig och samlad svart protagonist i en värld av kaos. Något som vid denna tid i praktiken inte existerade i amerikansk film.Under lång tid dominerade Romero zombiefilmvärlden, även om inte minst de italienska spagettizombiefilmerna öppnade för nya skikt av ohöljt blodig våldsamhet. Men hur kom vi därifrån till 2000-talets explosion, där zombier blev vardagsmat? Naturligtvis var det inte längre serietidningar, film eller tv som satte agendan och därmed inte heller längre USA. Det japanska tv-spelet Resident evil tog världen med storm när det började säljas 1996. Och här finns flera av de motiv som utvecklat genren, som att zombierna uppstår på ett stort företag som sysslar med hemlig forskning. Det finns zombiedjur och muterade monster. Det handlar inte längre om vanliga människor som barrikaderar sig tillsammans, utan det är elitfighters som slåss med allt mer spektakulära vapen. Spelet har lett till en lång filmserie och för varje ny film blir zombierna allt mer groteska och kampen mot dem allt mer bombastisk. Ska man förklara varför just zombier blivit så extremt populära under 2000-talet så är nog det en av de enklaste förklaringarna: de funkar så bra som spel man får springa, man får skjuta, man får under tidspress hitta kreativa lösningar på livshotande utmaningar. Allt i en trygg miljö och utan att behöva resa sig ur soffan.Men med detta var också alla gränser sprängda. Vi fick zombiekomedin Shaun of the dead, den globala zombiekollapsen World war Z. Samtidigt vändes blicken mot det mer jordnära, det sociala samspelet mellan dem som barrikaderar sig tillsammans. Det gäller inte minst den tv-serie som för en tid skulle bli störst av alla och få zombiegenren att nå ut till den riktigt breda allmänheten. The walking dead började sändas 2010 och gav upphov till spin off-serien Fear the walking dead, båda riktiga långkörare. Här var mediegången den omvända. Först kom Robert Kirkmans och Tony Moores tecknade serie, sedan tv-serien och sist kom spelet. The Walking dead utspelar sig i hög grad i sydstaterna, vars stora svarta befolkning speglas i antalet viktiga roller med svarta skådespelare. I och med slaveriets forna utbredning i detta område, knyter serien också an till zombiens ursprung på Haiti, nationen som byggdes av revolterande slavar och där zombien blev en hotfull påminnelse om denna historia.3. Den första ateistiska mytologinI zombiefilmen Dawn of the dead från 1978 tar Robert A Romero tillvara på alla de satiriska möjligheter som ges av att den lilla gruppen överlevande barrikaderat sig i ett stort köpcentrum. This was an important place in their lives, detta var en viktig plats i deras liv, anges som förklaring till varför de odöda söker sig just till the mall.Om zombiens föddes som en mardrömsversion av slavens liv på Haiti en viljelös, levande död som arbetade utan ett uns av mening har den här blivit en spegelbild av den konsumerande västerländska samtidsmänniskan. De överlevande frossar då de plötsligt har fri tillgång till allt, medan zombier åker rulltrappa och vandrar mållöst mellan skyltfönster, lika uttryckslösa som skyltdockorna de passerar.Sedan 1978 har konsumismen förstås expanderat över alla bräddar. Det finns knappast något fredat område. Vi konsumerar vila och vi konsumerar sex. Vi gör rentav varor av våra personligheter, bygger upp vår image som om vi vore produkter, för att vi inte längre orkar göra arbetet att utveckla oss själva som människor. Zombielivet är en utmärkt symbol för denna den absoluta materialismens triumf.Andra klassiska monster har alltid något individuellt drag. En vampyr är både offer och förövare, den har personlighet. Dessutom sex appeal, vilket knappast är något zombier kan anklagas för att ha. Till och med varulvar är monster som lider och reflekterar över sin situation, också de erotiskt laddade, vilket framhävts inte minst av den engelska författaren Angela Carter. Frankensteins monster, modernitetens ursymbol, är på sätt och vis också en zombie en odöd som stapplar fram genom tillvaron men som reflekterar över sin roll, vill förstå vem han är och varför Dr Frankenstein skapat honom till ett liv av lidande. Zombien däremot vill bara äta människokött. Den har ingen personlighet, inget öde, inget djup. Den tänker inte, kommunicerar inte, har inte ens insektssamhällets kollektiva intelligens och förmåga till samhällsbyggande. Den är ruttnande kött bara, som sakta men obönhörligt närmar sig för att äta upp dig eller göra dig till en i zombiehorden. Vilket öde som är värst är upp till var och en, men ingen kan i längden undgå det ena eller det andra.Zombier är nihilistiska monster som gestaltar ett liv helt utan värde. Det är därför de passar så bra i skjutspel också. När du skjuter sönder en av de vandrande odöda utför du en ren hygienåtgärd, de är inte längre människor och absolut inte några personer. Till och med när det kommer till att skjuta nazister finns det en liten moralisk spärr, men inte om de förvandlats till zombier först vilket sker i allt fler filmer och spel. De absolut onda förvandlas till absolut främmande. Men frågan ställs faktiskt i en del filmer och naturligtvis även i tv-serierna, om det verkligen är rätt att döda dem urskillningslöst. Tänk om någon skulle hitta ett botemedel? Upprepade skräckeffekter bygger på att det är en närstående som kommer fram till en, någon man älskar, men som blivit en zombie och då måste man välja: döda den eller låta sig själv dödas av den. I dessa scener stegras obehaget, men de kan även laddas av en viss sorg, som då centrala huvudpersoner efter att ha varit med oss flera säsonger, dör även de, i armarna på vänner och familj, vilka tvingas krossa deras skallar för att förhindra att de omvandlas. Det obönhörliga hos zombien, att det är totalt omöjligt att resonera med den, speglar väl den växande känslan som många känner inför samtidens hot, inte minst klimatförändringarna.Hellre än att tala om nihilism kan det formuleras som att zombier befinner sig bortom ont och gott. Eftersom de är utan vilja har de heller inte ansvar för sina handlingar. De personifierar, ironiskt nog helt utan att längre vara personer, naturens absoluta likgiltighet inför oss och våra behov vilken i vår tid ersatt Guds tystnad som källa till existentiell fasa.Ja, zombievärlden kan betraktas som den första rent ateistiska mytologin. I de flesta sammanhang ges inte ens någon egentlig förklaring till varför de här själlösa vandrarna plötsligt uppträder ibland oss. De är en miasma bara, en massa som växer och växer av odifferentierade, avindividualiserade konsumerande, dödande, ätande kroppar. Inte ens onda, utan alla lika mycket offer som vi själva. Och detta påpekas gärna i filmerna: de är vi. Lite som i devisen som sitter över den groteska samlingen av skelett i kapucinerklostrets krypta i Rom: Ni är det vi var, vi är det ni blir.Och någonstans där, i dödens oförklarliga väldighet och oundviklighet ligger naturligtvis också skräcken för zombier. När de väller fram i ostoppbara massor åskådliggör de en dödens barock. Estetiken har rötter långt tillbaka, till exempel i den katolska kyrkans kult kring helgonens kroppar, som inte sällan går att se mumifierade i glaskistor i de stora katedralerna. Den för också tankarna till de döda som kan beskådas i Palermo, mumifierade och iklädda sina bästa finkläder. Tydligare än så kan inte döden göras. I en tid då teknologin, vården, hygienen avlägsnat oss så mycket det bara går från döden, är denna typ av fysiskt närvarande döda kroppar mera skrämmande än under den tid då det ännu var vanligt att ta avsked på dödsbädden, vaka vid liket och kanske även fotografera sig tillsammans med det, som på 1800-talet.Den ursprungliga, haitiska zombien släpar med fötterna för att den är en slav. Slavens enda form av protest är att maska, att sabotera eller i värsta fall att stympa sig själv för att inte längre kunna jobba. Det är dess motvilligt mekaniska rörelsemönster som överförts till zombier. Men det finns andra fasor som går igen i zombieestetiken och de två mest uppenbara, som ligger mellan 1930-talets blonda kvinnozombier och vår tids sönderfallande döda kroppar, är andra världskrigets fasor. För den som slentrianmässigt skrattar åt zombier som massakreras i populärkulturen är denna tanke smått hotfull. Den förvandlar den avslappnade känslan till ångest, men det måste sägas: Vad i sinnevärlden liknar zombier mest om inte lägerfångar i Auschwitz eller de irrande överlevande strax efter atombombsexplosionerna i Hiroshima och Nagasaki? Dessa tomma, själlösa, mekaniserade före detta levande människor är också en bearbetning av människans djupaste mörker och det moderna krigets yttersta fasor: dödslägret och atombomben.En modern mytologi alltså, men samtidigt en förening av närmast eviga motiv. Grekernas dödsrike där de döda svävar runt utan att riktigt veta vilka de är. Och dödsdansen, där hög och låg, rik och fattig dansar tillsammans mot det oundvikliga slutet, i kyrkomålningar från pestens 1300-tal. Helvetesskildringar i ord och bild från många århundraden av religiösa försök att skrämma oss till ordning. Frågan är bara om vi förmår att lyssna på vad den vill säga oss idag, den jämrande uttryckslösa folkhopen, som släpar sig fram mot köpcentret medan världen står i brand. 4. Monster i livets tjänstDet finns något glädjande, nästan rörande, i hur vi människor kan ta det vi fruktar mest, kondensera det till någon sorts fungerande symboler och ritualer, och göra det till ett sätt att vara tillsammans, fira och njuta av livet, samtidigt som vi besvärjer faran.Som att ta på oss sönderrivna kläder, groteskt smink och vandra tillsammans längs gatorna som en hord av odöda. Så kallade zombie walks, zombiepromenader, är en av de mest fascinerande utlöparna av zombiekulturen, och tog form kring millennieskiftet. En av de första, som hölls som ett pr-jippo för en skräckfilmsfestival i Kalifornien 2001, blev en årlig tradition och promenaderna har sedan dess blivit en global företeelse. En folkfest i likdelarnas tecken, som det hette om en parad i Stockholm. När zombiepromenaderna nådde Brasilien blev det naturligtvis en folkfest med tiotusentals deltagare. För detta är förstås i grunden en ny sorts karneval, som riktigt gottar sig i det motbjudande och groteska, vilket som sagt alltid har varit ett av mänsklighetens sätt att fira livet och besvärja de verkliga farorna.Det är naturligtvis inte zombier vi egentligen fruktar. Men som vår tids monster lyckas de åskådliggöra alla våra rädslor för krig och utrotning, atomvintern, det konsumerande livets meningslöshet, och såklart döden i sig. De kan uppfattas som symboler för både pandemier och klimathotet. Samtida, som sagt. Och på ett sätt sträcker sig zombiekulturen rakt in två skarpt åtskilda men ändå besläktade rörelser i vår tid. Du behöver inte pengar eller avancerad teknik för att klä ut dig till en zombie och delta i rörelsen, med tid och tålamod kan du fixa det själv och bli en del av gemenskapen. DIY, do it yourself, som devisen lyder på engelska. Men zombieran påminner också om en helt annan gör-det-självkultur, där det gemensamma brutit ihop och varje man måste klara sig själv.I filmer och tv-serier om zombier är det naturligtvis denna överlevnad som är det centrala temat: hur klarar man av att samhället kollapsar runt en, hur kan man överleva utan att själv smittas av zombier, då varken polis och sjukvård, militär eller elförsörjning och vatten och avlopp längre fungerar? Det är inte så konstigt att zombier ofta används som fiktivt hot i diskussioner kring preppning, om att förbereda sig för det allra värsta: ett krig, en väldig naturkatastrof, en samhällskollaps av något slag. Litteraturen som lär ut hur man bör göra är stor och växande. Redan 2003 kom Max Brooks The zombie survival guide, som är en komplett handbok om hur man skyddar sig från de levande döda. Den börjar i beskrivningar av vilka vapen man kan använda och hur man bäst tar kål på attackerande zombier, om de kommer enskilda eller i stora grupper. Men också om vilken sorts byggnad det är bäst att barrikadera sig i, vilka fordon som är lämpligast i olika typer av terräng och den ger rådet att man ska organisera sig, samarbeta och läs på, läs på, läs på!. Även om få fruktar en verklig zombiekollaps så kan man lära sig en hel del, dessutom med fiktionens lite avdramatiserande fernissa. Herman Geijer är en svensk ledstjärna i undergångsförberedelsen, han har skrivit böcker och hållit kurser i Zombieöverlevnad. I både dessa praktiska guider med fiktiva förtecken och i de rena fantasierna är det lätt att se hur zombiegenren förnyar och utvecklar två klassiska koloniala genrer: Vilda västern och Robinson Kruse-berättelsen. Kampen för att erövra och försvara nytt territorium mot ett hotfullt folkslag, samt försöken att överleva med det lilla som står till buds. Precis som under karnevaler och zombiepromenader används monstren för att tjäna livet och överlevnaden.Med alla dessa bottnar i människans grundläggande instinkter och fasor, såväl som i samtidens specifika bekymmer, är det lätt att förstå zombiens starka roll i dag. Ändå är det inte utan fascination jag scrollar genom de långa zombietrådarna på Mumsnet, ett brittiskt nätforum i stil med svenska Familjeliv, där föräldrar vanligen diskuterar recept, nappavvänjning och annat fredligt. Nu för tiden blandas det med diskussioner om hur zombier troligen attackerar, var de biter, vilka vapen som är lämpligast, och vad man bör ha i skafferiet om man ska klara en längre belägring.Det verkar onekligen som att distinktionen mellan fiktion och verklighet blivit suddig för flera personer. De kanske inte tror att det finns zombier här och nu, men kan mycket väl tänka sig att de kan uppstå. Ett virus eller någon drog skulle kanske på riktigt kunna göra så att de döda vaknar. Eller för all del en förbannelse av något slag. Den ursprungliga verkliga zombien från Haiti, har möjligen sina lokala anhängare. Men den är numera alltmer olik populärkulturens samtida dito. När William Seabrook och Zora Neale Hurston reste runt Haiti och skrev sina zombieskildringar på 1920- och 30-talen, var berättelserna om levande döda som slavade på fälten vitt spridda. Och så sent som 1983 tog antropologen och etnobotanisten Wade Davis Hurstons berättelse om sitt möte med zombien Felicia Felix-Mentor på största allvar. Han satte sig i sinnet att undersöka hur en zombie hade kunnat skapas med någon drog, och presenterade olika förslag på receptet i en numera klassisk uppsats: The ethnobiology of the Haitian zombi. Han rapporterade om nya zombiefynd på Haiti och fick med sig olika misstänkta blandningar, som vid laboratoriestudier alla visade sig innehålla gift från blåsfisken. Den är världens näst giftigaste ryggradsdjur, men även känd som en japansk delikatess. Sushi gjord på blåsfisken fugu lär döda omkring 50 personer per år i Japan. Ingen har emellertid rapporterats bli en zombie.Troligen har zombier på Haiti alltid varit en myt, ett sätt att möta och hantera slaveriets fasor. Precis som vår tids levande döda främst är ett sätt att bearbeta vår tids fruktan. Men vem vet säkert? Seabrook såväl som Hurston och Davis, rapporterar alla om Haitis lagbok, Code pénal, från 1883, i vilken det uttryckligen förbjuds att göra någon till en zombie med hjälp av droger. Kanske användes faktiskt gift för att göra slavarna fogliga. Och kanske kommer det en dag ett virus som verkligen förvandlar oss till zombier. Prepparna har nog rätt. Det är säkrast att vara förberedd på allt.Torbjörn Elensky, författare

60 år efter sin död är den danska författaren Karen Blixen högaktuell: ny TV-serie, nyutgivning av boken "Den afrikanska farmen", Bille Augusts film "Pakten"... Varför? Vi ger svar. Hör författaren och litteraturvetaren Moa Matthis om Blixens författarskap. Våra korrespondenter Samuel Larsson och Richard Myrenberg berättar om Blixens betydelse, status och ställning i Danmark respektive Kenya, och så återvänder vi till storfilmen från 1985, "Mitt Afrika". Kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner har nyligen sett om den. Håller den för tidens tand?ASTA AUGUST OM ROLLEN SOM KARIN I "BRÄNN ALLA MINA BREV"På fredag är det biopremiär för Björn Runges film "Bränn alla mina brev", baserad på Alex Schulmans bok. Huvudrollen som Karin spelas av Asta August, och vår reporter Björn Jansson har träffat henne.HUR VET MAN NÄR MAN DELTAR I EN HISTORISK HÄNDELSE?Det undrar idéhistorikern Michael Azar i dagens radioessä från OBS-redaktionen, och tar avstamp i hur han själv som nittonåring var en av dem en iskall novemberdag 1989 var med och knackade hål i Berlinmuren.Programledare: Lisa BergströmProducent: Ulph Nyström

Jag pratar ju ofta om att dejting börjar med dig, och i det här avsnittet gör vi en djupdykning i vad det innebär. Veckans gäst har redan gjort en stor insats med att städa bort dysfunktionella mönster vilket skapat gott om utrymme för att ta mer plats själv. Men när du ägnat hela livet åt att anpassa dig till andra är det inte helt enkelt att veta vad det innebär. Vårt samtal handlar om att upptäcka nya sidor av dig själv, ta den plats som egentligen alltid varit din, och om kraften i att gråta, prata högre och äntligen inta huvudrollen i ditt eget liv. Välkommen in i coachingrummet! BOK "DEJTING BÖRJAR MED DIG!" www.happydating.se/bok NYHETSBREV: www.happydating.se/nyhetsbrev HAPPY DATINGS E-KURSER: www.happydating.se/ekurs INSTAGRAM: www.instagram.com/happydating.se BLOGG: www.happydating.se/blogg

Vi efterlyser lyssnarnas mest minnesvärda historier där en boll var inblandad, tennisproffset Magnus Norman berättar varför tennisspelare har så många bollar i fickan, dessutom: Magstarka rummet!

Regissören Russ Meyers värld var full av tuffa kvinnor med smala midjor och stora bröst och en hel del våldsamheter. Trots en diskutabel kvinnosyn är det många som har låtit sig inspireras av Russ Meyers filmestetik. Russ Meyer har också, mot alla odds måste man nog säga, uppmärksammats som en föregångare ifråga om att skildra kvinnor som drivande och dominanta. Riktiga kraftpaket som inte tvekar att använda sina styrkor. Det skulle sannolikt Russ Meyer själv ha ställt sig frågande inför. Jag har aldrig sett en snygg feminist, som han sade. Snarare beundrade Russ Meyer kvinnor eller snarare dess former och föraktade en hel del män för att de inte insåg vilka härliga resurser de hade att göra med. Männen i hans filmer skildras ofta som korkade, halta, lytta och inte sällan med en skruv lös. Men så beskrivs inte kvinnorna. Även om de är häpnadsväckande kurviga och vet om sin det så är de sannerligen inga mesar. De sitter aldrig still utan är ständigt på språng, på något sätt. Om de inte springer, dansar, hoppar, så bankar de skiten ur män eller tumlar runt med dem i sängen, eller någon annanstans. Huvudrollen i Russ Meyers mest kända film Faster, Pussycat! Kill! Kill! från 1965 spelades av Tura Satana. Som den svartklädda, karatesparkande go-go-dansaren och gängledaren Varla blev hon en kultfigur med mängder av beundrare, bland andra regissörerna Quentin Tarantino och John Waters. I veckans program pratar vi med Tura Satanas manager och nära vän Siouxzan Perry, som idag äger rättigheterna till Tura Satanas namn och image. Vi pratar också med instagramprofilen Henrik Wahlström om projektet "Tjejtidningsparaden", där han djupdyker i 90-talets så kallade tjejtidningar, som Frida och Veckorevyn, där idealen ofta var både motsägelsefulla och svåra att uppnå. Och så ringer vi upp sexologen Malena Ivarsson för att prata om det stora intresset för bröst. Veckans gäst är Orvar Säfström, populärkulturkännare.

Att vilja för mycket, läxan hon lärde sig när hon försökte hänga på Marit Björgen under ett träningspass, bullarna hon helst bakar, mens och träning, att vara pionjär som tränare i landslaget och drömmen att åka Vasaloppet – så långt bak som möjligt! Plus en massa annat förstås, välkommen till ett härligt snack med svensk längdåknings kanske tjockaste pannben: Ida Ingemarsdotter! . Avsnittet presenteras i samarbete med Smartfish Recharge, en grymt bra återhämtningsdryck som jag har haft enorm nytta av under min träning mot att försöka kvala in på tid till New York Marathon. Den består av högkvalitativt protein och omega 3-fettsyror, är supersmidig att ta med och smakar väldigt gott. Testa du också! . Följ Maratonpodden på Facebook Följ Maratonpodden på Instagram Stötta Maratonpodden – bli en Patreon!

Nu blir det metodnörderi och innehållskärlek samtidigt. Vår podd "Jag var där" går in i det täta fältet nyhetsdokumentärer.  Hur gjorde vi för att ge podden ett eget tilltal? Och hur ser vi till att ha en effektiv produktion som samtidigt HÖJER kvaliteten?  Läs gärna mer om oss på www.commercialcontent.se!

Det finns dom som blir upptäckta som skådespelare och sen rullar det liksom på. Och så finns det jag...I det här avsnittet avslöjar jag hur jag har fått mina två största roller, Skilda Världar och Fjällbackamorden.

En flod av läckta dokument från en paradisö sköljer över näringslivet och en svensk startup spelar huvudrollen. Di Digital rapporterar från Web Summit i Lissabon om bland annat Margrethe Vestagers kamp mot techjättarna. Dessutom pratar Björn och Josefin om startupbolagen som kommit längst - på minst pengar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

(Väntan på Blue Ivy..) Att ens komma på tanken att snacka utegångsförbud i landets yttre förorter är lika häpnadsväckande som att förslaget faktiskt existerar och att det kom från en politiker. Nej tack, hejdå! Men berättelser från förorterna runtom i landet är många, men det är sällan som de får berättas utan att behöva diskutera bilbränder eller arbetslöshet. Den 2 juni äger festivalen JÄRVAPLAY rum i Kista i Stockholm, i syfte att just lyfta människors berättelser - på deras egna villkor. Under festivalen kommer du bl.a kunna se på film, designa kläder, lyssna på poesi och delta i dj-workshop. Läs mer om festivalen på jarvaplay.com och kom ihåg att festivalen är gratis! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ni har säkert hört sången, troligen också sett bilder på Marlene Dietrich i den kvinnliga huvudrollen, men vet ni egentligen vad filmen Blå ängeln handlar om? Mårten Blomkvist fördjupar bilden. Sex och förnedring och en lärare som tvingas att gala som en tupp på scenen visade det sig. Det är något av innehållet i Blå Ängeln. En film som egentligen är mer känd för sången Ich bin von kopf bis fuss auf liebe eingestellt. Faktiskt den första sång som blev en hit genom en film. Året var 1930 och ljudfilmen hade bara några år på nacken.Filmen har också till stor del glömts bort, men kabarésångerskan Lola har förblivit odödlig. Människor tröttnar aldrig på att höra Marlene sjunga om hur hon förbrände män. Sången från "Blå ängeln" blev sen en hit även på engelska, då med titeln Falling in love again.

Sannah fick via arga mejl höra att hon var ful när hon sågs i tv. Malin vann en modelltävling och hyllades för sin skönhet. Omgivningens fokus på deras utseenden fick stora effekter på deras liv. Efter Tendens serie om det psykologiska fenomenet halo-effekten fick redaktionen mail från lyssnare som berättade hur deras utseende har påverkat deras liv och livsval. Vi bestämde oss för att göra ett uppföljningsprogram. Här möter du två kvinnor som har helt olika upplevelser och berättelser om hur omgivningens fokus på deras utseendet har påverkat dem. Reporter Caroline Pouron

Filmiska långtidsprojekt som Rainer Hartlebs Jordbrosvit och Richard Linklaters tidsexperiment med Boyhood leder lätt till existentiell svindel. Kino undersöker vad som får vissa filmskapare att försöka upphäva tiden. Vi besöker också seminariet Black is the New Black, arrangerat av Svenska filminstitutet. Ett projekt som genom en manustävling bland annat, vill stimulera till fler berättelser från den afrikanska kontinenten som bryter mot de stereotypa bilder av brist och offer vi är vana vid. Rainer Hartleb är nu aktuell med den sjunde filmen i Jordbro-sviten, ”Långt från Jordbro”. I fyrtio år har han arbetat med detta dokumentära projekt. Den amerikanske regissören Richard Linklater har arbetat på ett lite annorlunda sätt. Hans bioaktuella och hyllade långfilm Boyhood har spelats in under tolv år men är en spelfilm där han utnyttjat skådespelarnas naturliga åldrande. Huvudpersonen Mason förvandlas under filmens gång, från barn till ung man, medan de vuxna skådespelarna är sig något mer lika. Det blir också ett reportage om det finska mottagandet av filmen Hallonbåtsflyktingen, en historia om att födas som svensk i en finsk kropp, signerat Thella Johnson, Sveriges Radios Finlandskorrespondent och med egen erfarenhet av dubbel kulturell identitet. Hon har träffat Jonas Karlsson som spelar Mikko och även talat med filmens producent Ilkka Matila. Filmen '71 får också svensk premiär i helgen och är en våldsam berättelse om de eskalerande konflikterna i Nordirland på 70-talet. Huvudrollen som den brittiske soldaten som skickas till Belfast på sitt första uppdrag, spelas av Jack O'Connell. Roger Wilson intervjuade filmens regissör Yann Demange och manusförfattaren Gregory Burke när filmen visades på filmfestivalen i Berlin Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Nina Asarnoj  

När Oscarsjuryn belönade filmen 12 years a slave för Bästa film och Bästa kvinnliga biroll, utbröt jubel - Steve McQueen dedicerade priset till de miljoner männsikor som är förslavade idag och långfilmsdebuterande Lupita Nyong'o slog fast att "det spelar ingen roll varifrån du kommer, dina drömmar gills". Det var allra första gången en svart regissör vann priset för Bästa film, varför blev det just den som krossade glastaket? Kritiken ringer upp kulturjournalist Mona Masri i Los Angeles för att hör hur reaktionerna låtit i USA efter prisutdelningen och i studion samtalar programledare Gunnar Bolin och Anneli Dufva med Baker Karim, regissör och långfilmskonsulent, Fransesca Quartey, teaterchef på Västerbottensteatern och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri om filmens genomslagskraft. Under några år har också diskussionen om vithet på den kulturella scenen i Sverige förts - hur ser utvecklingen ut? Vilka förutsättningar har en skådespelare med annan hudfärg än vit i Sverige? Vad borde göras för en snabbare förändring? Dessutom, på Dramaten i Stockholm spelas just nu regissören Stefans Larssons uppsättning av Shakespears Richard III. Huvudrollen spelas av Jonas Karlsson och kritiken har varit mycket positiv till hans insatser. Hur har han tagit sig an rollen och hur gestaltar han ondskan? Programledare: Gunnar Bolin

Herman Rasmusson är veckans kock. Han har vuxit upp i en matintresserad familj och började tidigt att laga mat själv. Hans pappa stod för kött- och fiskrätterna vid middagsbordet och hans mamma älskade det gröna och var duktig på vegetariska rätter. Och lite av det har nog Herman tagit efter, för trots att han själv gärna äter både kött och fisk låter han ofta grönsakerna stå i centrum. Som han säger själv, "Fänkål kan vara en mycket större smakbärare än torsk", och, "Jag försöker utmana mig själv och tänka mer grönt". Denna veckan lagar han rustik vardagsmat i form av gratinerade pärllökar med knaprigt stekt fläsk och rårörda lingon, en smakrik libanesisk köttfärsgryta, värmande pumpasoppa med getostcigarrer och en ljuvligt söt päronpanna, både för öga och gom! Lite mer om Herman Rasmusson: Veckans reportage handlar om kött. Vad vet vi egentligen om det? Vår reporter Aziza Dhaouadi har frågat krögaren och kökschefen Johan Jureskog, som specialiserat sig på kött, vad man bör veta. Han har ett tips som han brukar ge sin mamma innan hon ska ut och köpa en biff i livsmedelsbutiken. Det här ska man leta efter: Vi får också tips om vad man dricker till efterätten! Karsten Thurfjell, vår ständige dryckesexpert, lär oss mer om dessertviner...    Denna vecka testade panelen tre olika sorters Halloumi, närmare bestämt Christis, Fontana och Zeta, hör vad de tyckte här: