Podcasts about makadam

Nelly Thüring (1875–1972) hann med många saker under sitt långa liv — men som Malin Arvidsson konstaterar i sin nya bok är Thüring idag framförallt känd som teosof, feminist och socialist. Men hur blir en kvinna som växer upp under mycket enkla förhållanden i norra Skåne i slutet av 1800-talet inte bara framgångsrik fotograf med egna ateljéer i Lund och Göteborg, utan också tongivande inom den teosofiska rörelsen, uppskattad politisk agitator och sedermera en av Sveriges första kvinnliga riksdagsledamöter? Malin Arvidsson, doktor i historia och lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, i samtal med Martin Degrell. Läs mer om boken "Nelly Thüring — teosof, feminist, socialist" (Makadam): https://www.makadambok.se/produkt/nelly-thuring-teosof-feminist-socialist/ En podd från Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet: https://www.ht.lu.se/ Producent: Martin Degrell. Musik: "Phases (Instrumental)" av HoliznaRAPS (CC BY 4.0).

2023 var det 900 år sedan Lunds domkyrka invigdes, något som har uppmärksammats och firats under året som gått. I samband med jubileet har olika aspekter av domkyrkan vetenskapligt belysts i sammanlagt åtta bokvolymer, utgivna av Makadam förlag. I det här poddavsnittet diskuterar Martin Degrell den åttonde och sista volymen i serien, "Lunds domkyrka – idéer och världsbilder", med idéhistorikern David Dunér (även redaktör), kyrkohistorikern David Gudmundsson och bokhistorikern Kristina Lundblad. Läs mer om jubileet här: https://www.svenskakyrkan.se/lundsdomkyrka/lunds-domkyrka-fyller-900-ar En podcast från Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet: https://www.ht.lu.se/ Inspelat i Studio 206. Producent: Martin Degrell. Musik: "Phases (Instrumental)" av HoliznaRAPS (CC BY 4.0).

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En lugn eftermiddag slog jag mig ner för att bläddra igenom pärmen och insåg att den var i akut behov av uppdatering. Själva texterna var det inget fel på, de var genomsnittliga svenska dödsrunor; karriär och karaktär sympatiskt sammanfattade med lätt personlig knorr. Tiden hade gått och några texter var närmare ett decennium gamla, men problemet låg inte heller där, för föremålet hade sällan hunnit uträtta något som drastiskt förändrade bilden av honom eller henne. Däremot de snälla skribenter som tjänstvilligt satt sig ner och författat porträtt med sorgflor av sina ännu levande kamrater, de hade ibland hunnit göra något som drastiskt förändrade deras status som nekrologförfattare: de hade själva gått och avlidit. Den röda pärmen rymde flera sådana fall där de döda begrät de levande.Det är svårt att tänka sig en större skillnad än den mellan döda och levande, men det är samtidigt en skillnad som är garanterad att försvinna med tiden. Det var den ena insikten jag fick med mig. Och den andra insikten var att just denna kunskap har vi människor ingen större lust att ta till oss.Vi vill gärna tro att den skillnaden är avgrundsdjup, och att vi tryggt kan stå på vår egen sida om avgrunden och skämta om det som väntar på den andra. Den humoristiska nekrologen är en brittisk specialitet, där på senare år The Daily Telegraphs familjesidor utmärkt sig genom sin smak för det excentriska eller rätt ut bisarra: samlare, strandraggare och svindlare blandas med godsägare, rekordhållare och ärkebiskopar. Idealet formulerades av dåvarande redaktören Hugh Massingberd som att en minnestext i The Daily Telegraph framför allt skulle vara en ”gnistrande hyllning till livet”. Denna hyllning tar sig gärna raljanta uttryck, fokuserar på underliga hobbies eller påstår om en framgångsrik publicist att ”närmast sörjande är hennes papegoja”.”Papegojans död ej ruttnar”, som vår svenske 40-talist Ragnar Thoursie uttryckte saken i sin mest kända dikt. Det är alldeles riktigt, det har gått mer än 300 år sedan amiralen och poeten Werner von Rosenfelt författade sin ”Klagan öfwer en mäckta artig Papegoijas dödh”, och den bjärta kontrasten mellan det tragiska ämnet och dess exotiska, smått komiska föremål får fortfarande ögonbrynen att åka i höjden. Kanske åker de rentav högre nu, för amiralen verkade i en tid då vi såg helt annorlunda på döden. Åtminstone uttryckte vi oss i skrift helt annorlunda och mycket mera drastiskt om döden. Alla minns hur Fredman tröstar sig över ett förlorat barn ”med kalas på dess mull / jag söp dödgrävarn full”. Ännu hårdare är karolinerpoeten Johan Runius i sin tröst till en syster över hennes lilla sons död: ”Gå bort och giör en an' / så har J sorgen glömt”.Under karolinertiden, sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, var döden lika närvarande i diktkonst som i vardagsliv. I litteraturvetare Daniel bok Om de döda allt annat än gott erbjuder en enastående insyn i våra förfäders till synes otvungna umgänge med de yttersta tingen, manifesterat i gravdiktning från svensk stormaktstid och något sekel framåt. Möller har grävt fram ett digert material som visar upp det svenska epitafiet, eller gravdikten, i dess enastående känslomässiga och stilistiska bredd – från drastiska cynismer och regelrätta karaktärsmord till mer ömsinta uttryck för saknad intimitet, även om också ömsintheten känns rätt robust, som när Israel Holmström år 1697 apostroferar sin avlidna fästmö Ingrid Nohlanwäder som ”ett så vackert lik”. Holmström skrev även det kända epitafiet över Karl XII:s hund Pompe, som sov var kväll vid kungens fötter. Gravdikten var generös i sin omfattning. Man behövde inte ha varit betydande, omtyckt eller ens mänsklig. Varje hädanfärd var värd att besjungas. Även en illa tåld svärfar och kollega som komminister Hans Bjugg får 1769 en gravdikt av den dödsbesatte Brynolph Hallborg där smädelserna i stenstil blir så lakoniska att de får ett sorts buddhistiskt djup: ”Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta. / War. Han. Ganska. Lärd.”Döden var inte som för oss ett annorlunda tillstånd som krävde känslomässig justering och självcensur, ingen gräns för smädelser, avund och rent förtal. Det gick lika bra att reta upp sig på de döda som på de levande. Man vet att allting, också själva försvinnandet försvinner med tiden, vilket Johan Peter Kjellberg manifesterar i sin gravskrift över en gravskrift: tiden utplånar allt, även insikten att tiden utplånar allt. En särskild genre är gör-det-själv-epitafiet, ofta ett sätt att manifestera sin oberördhet inför det egna kommande frånfället, som när Carl Gustaf Tessin leker med orden och säger att ”en lätt luft var mig ofta tung / en tung jord är mig nu lätt”.I april 1969 tillfrågas Vladimir Nabokov av New York Times hur han skulle formulera sin egen dödsruna. Förflutna bedrifter har aldrig intresserat honom lika mycket som framtida möjligheter, svarar han: ”Vad jag vill betona är en viss ilning av förväntan vars själva natur gör att den inte kan behandlas nekrologiskt.”Död eller inte är det framtiden som lockar: samma optimistiska attityd, mindre tröst än trots, finner vi i våra inhemska gravdikter och runor. Ett försök till bravur som kan jämföras med den japanska samurajtradition som lär ut vikten av att dagligen föreställa sig sin död. Låt oss därför avsluta med den andra av de båda dödsdikter som Yukio Mishima traditionsenligt skrev dagen för sitt självmord den 24 november 1970:Under natten blåser stormen upp,förekommer dem som tvekar, säger: ”blommans väsen är att falla”Kristoffer Leandoerförfattare, essäist och översättareLitteraturAndrew M. Brown (red): Eccentric Lives. The Daily Telegraph Book of 21st Century Obituaries. Unicorn Publishing House, 2022.Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen. Makadam förlag, 2023.

Vilken ställning hade humaniora i efterkrigstidens Sverige? Vilken plats tog humanister i offentligheten och akademin? Ett samtal med historikerna Anton Jansson och Johan Östling, som tillsammans med Ragni Svensson Stringberg är redaktörer för den nya boken "Humaniora i välfärdssamhället – kunskapshistorier om efterkrigstiden" (Makadam). Läs boken här: https://www.kriterium.se/site/books/e/10.22188/kriterium.49/ En podcast från Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet: https://www.ht.lu.se/ Inspelat i Studio 206. Producent: Martin Degrell. Musik: "Phases (Instrumental)" av HoliznaRAPS (CC BY 4.0).

MAKADAM Les Motards en Action est une association Morbihannaise luttant contre les maltraitances faites aux enfants, les situations de handicap, la maladie et le harcèlement scolaire.Découvrez les prochaines actions pour récolter des fonds en faveur de leurs engagements. https://www.makadam-lesmotardsenaction.fr/

L'association "Makadam, les motards en action" organise une collecte de jouets pour les enfants en difficulté dans plusieurs magasins de l'Ouest le Week-end du 10, 11 et 17, 18 décembre. Pour participer, retrouvez toutes les informations : https://www.facebook.com/MakadamLesMotardsenAction

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare.Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmålDet händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare.Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera detVi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och oftast inte kan. Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta. Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker. Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid. Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats. Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien. Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger. Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar. Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling. Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern. En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl. Honom hade jag inte heller hört talas om fast jag nog borde, med mina specialintressen. Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister. Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid som hos oss inte kallas guldålder utan upplysning. Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot. Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar. Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång. Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska. På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde. Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap. Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder. Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en skattkammare för den orientaliska litteraturen. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster. Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet. Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki. Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap. Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska. Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturJohan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa Europa och Konstantinopel 17671779. Makadam förlag, 2021.

Pri moških ponavadi zmagovalcu podelijo kos mesa. No, pri ženskah je ta kos mesa drugačne oblike. Zmaga Jana Polanca na dirki Trofeo Laigueglia. Epski solo pobeg na toskanskih cestah, ki ga je uprizoril Tadej Pogačar. In pa premoč ekipe Jumbo Visma na prvi etapi dirke Pariz - Nica. Obetamo si odličen teden! Prisluhni. Disko grupa smo Matej, Blaž, Martin in Uroš. Veseli bomo vseh vprašanj, mnenj, kritik in predlogov. Tudi pohval. Predvsem pohval. V bistvu samo pohval.

Lars "Lasse-Maja" Molin (1785-1845) är känd som stortjuven i kvinnokläder. En Robin Hood-figur som iklädd kvinnokläder drog på äventyrliga rövarstråk genom landet – och till slut åkte fast. I 28 år satt sedan Lasse-Maja på Carlstens fästning. Lasse-Majas berömmelse har inte så lite att göra med den egna självbiografin, skriven under fängelsetiden och en av 1800-talets stora bästsäljare. Men mytbildningen kring Lasse-Maja är stor, inte bara för att Lasse-Maja själv var en skrävlare av stora mått. Vad kan vi egentligen veta om Lasse-Maja? Hur mycket av de äventyrliga historierna är sanna? Varför är det så lite känt att Lasse-Maja under stora delar av sitt liv levde som kvinna, också under perioder helt utan kriminalitet? Vad kan självbiografin lära oss om fattiga kvinnors situation under 1800-talet? Bildningspodden ger en introduktion till ett av 1800-talets mest fascinerande livsöden. Gäst i studion är Sam Holmqvist, doktor i litteraturvetenskap och lektor i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Holmqvist disputerade vid Uppsala universitet på avhandlingen "Transformationer. 1800-talets svenska translitteratur genom Lasse-Maja, C J L Almqvist och Aurora Ljungstedt" (Makadam, 2017) och skriver för närvarande på en biografi om Lasse-Maja. Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer Bildningspodden är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på Anekdot.se.

I dagens avsnitt pratar jag med Tobias Hübinette, som är docent vid Karlstads universitet, med fokus på kritiska vithets- och rasstudier. Anledningen är att vithetsstudier aktualiserats av att Arvid Haag, tidigare aktiv i Medborgerlig samling, wallraffat på Sveriges första kurs i Kritiska vithetsstudier, som ges på Stockholms universitet. (Jag har intervjuat Arvid och kommer skriva en text på temat.) När Adam Cwejman och jag skrev Så blev vi alla rasister (som gavs ut i ny utgåva i maj på Timbro) var Tobias Hübinette, och kritiska vithets- och rasstudier mer generellt, en av dem vi ägnade mest tid åt att läsa och kritisera. Jag har utöver boken skrivit ett stort antal texter i olika tidningar där jag utvecklat kritiken. Men ett återkommande problem är att det är närmast omöjligt att få till samtal med den andra sidan av debatten. Tobias Hübinette är ett lysande undantag. Även när vi inte håller med varandra har jag alltid haft utbyte av att prata med honom (och att läsa hans blogg). Ju längre jag har varit i offentligheten desto mer har jag insett hur ovanligt det är med meningsmotståndare man kan ha artiga debatter med. För att kunna förstå sina egna argument måste man höra de bästa motargumenten, och ibland kanske till och med ändra sig. I podden tar vi upp ett exempel på när jag har ändrat mig, och närmat mig Tobias position.Tobias Hübinette är dessutom en av de mest produktiva svenska forskarna på området kritiska vithets- och rasstudier och gav ut hela två böcker under 2021: Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt (Verbal förlag, 2021) och Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977 (Carlsson bokförlag, 2021). Vi pratar om båda, men även om Vit melankoli. En analys av en nation i kris (Makadam förlag, 2020) som han skrev ihop med Catrin Lundström, en annan central forskare i Sverige inom fältet kritiska vithetsstudier. Hoppas ni har lika stort utbyte av samtalet som jag hade. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Frida Mannerfelt och Alexander Maurits berättar utifrån boken ”Kallelse och erkännande – berättelser från de första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan” (Makadam förlag) om det unika källmaterial med 34 av de första prästvigda kvinnorna som de har fått tillgång till och som har lett fram till den här boken. I breven framkommer berättelser om vägen fram till prästvigning och de första åren i församlingstjänst. Boken handlar om dessa kvinnors egna berättelser om kallelse och erkännande.

Makadam je poimenovanje po inženirju in graditelju cest J. L. McAdamu, Matevž je lastno moško ime ali občno za pretlačeni fižol s krompirjem. Kaj je in kako poteka apelativizacija?

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort. Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år: Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder. Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf. Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige. När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt. Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien. Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad. Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna. Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla. Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien. Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra. I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar. Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare. Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning. Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga. I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare Litteratur Anna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018. Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005. Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018. Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018. Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Greetings dear Earthlings. It’s a Higher Intelligence and we are here to present you Moon Koradji Records podcasts. Today in episode 9 - Makadam. Enjoy the record. And see you next month ;)

Den känslomässiga insikten att vi är en art bland andra arter kan fortfarande vara svår att fullt ut ta in. Anna Thulin reflekterar över hur vi speglar oss i andra djur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2019. En julidag 1827 anlände en av Paris mest uppmärksammade invånare genom tiderna till staden, iklädd en gul kappa och två par skor. Det var en nubisk giraff, senare kallad Zarafa, som sänts som gåva till den franska kungen från Muhammed Ali av Egypten. Från Sudans öken fördes hon till Khartoum på kamelrygg och vidare på båt i Nilen till Alexandria. I Alexandria togs hon ombord på ett skepp till Marseille, där ett hål sågats ut i trädäcket så att hon kunde sträcka på halsen. Slutligen väntade en nätt promenad på nittio mil till Paris. Människor hade aldrig sett något liknande, skriver Michael Allin i sin bok Zarafa: A Giraffes True Story. Ja, för varje stad ökade uppståndelsen. I Lyon välkomnades hon av trettio tusen åskådare. När hon anlände till Paris kom hundratusen stadsbor för att se det märkvärdiga djuret. Hon satte snart avtryck i kulturlivet, där det blev på modet att ha prickiga kläder, köpa porslin med målade giraffer och bära högt uppsatta frisyrer à la girafe. När Zarafa dog gick hon samma öde till mötes som många andra omhuldade kändisdjur: hon stoppades upp och ställdes ut på museum, och där sträcker hon ut sin hals mot besökarna än idag. På många sätt har vårt förhållande till djur inte förändrats särskilt mycket sedan Zarafas tid. Vi intresserar oss mest för djur i hur de skiljer sig eller liknar oss, det vill säga i sitt förhållande till människan och inte i egen rätt. Vi ställer ut och betraktar dem, låter oss underhållas med skojiga klipp på internet, men tar inte riktigt djuren på allvar. Oftast ser vi dem inte ens som individer utan talar om stim, horder och flockar. Det finns såklart undantag: den folkkära isbjörnsungen Knut på Berlins zoo, katten Choupette som fick ärva en förmögenhet av Karl Lagerfeld, våra egna älskade familjemedlemmar på fyra tassar, Karo och Missan. Och först då, när vi ger dem namn och förmänskligar, tycks djuren få högre status. Kanske borde vi förmänskliga dem ännu mer? Eller snarare betrakta människan som det djur hon faktiskt är. När Charles Darwin 1859 publicerade On the Origin of Species, om det naturliga urvalet och arternas utveckling, var det inte bara vetenskapligt utan också socialt sprängstoff. Släkt med apor? Jag! Men än idag rör hans idéer upp känslor. Förutom att hans teorier går på tvären med många religiösa skrifter, där människan pekas ut som skapelsens krona, så kan den känslomässiga insikten att vi är en art bland andra arter vara svår att ta in. Ja, om barriären mellan människor och djur inte är så knivskarp, hur ska vi stå ut med det lidande som vi orsakar andra djur? Är det inte motsägelsefullt hur vi bryr oss om enstaka djur och sedan massivt exploaterar deras släktingar för mat och kläder? Kanske inte så motsägelsefullt ändå. I den tankeväckande antologin Djur, tar redaktörerna Simon Ekström och Lars Kaijser i inledningen upp tanken att det är just eftersom vi matas med berättelser om hur vi hjälper och räddar vissa, som vi kan stå ut med vetskapen om det lidande vi orsakar andra djur. Boken visar på olika sätt det som vi egentligen vet, men ändå har så svårt att verkligen inse: Skillnaden mellan människor och andra djur är främst kulturella. Men, tänker jag, att lyfta fram människans unika värde och särskilja oss från andra djur har i många fall varit positivt. Detta eftersom nästan alla grymheter som vi utsatt varandra för slaveri, folkmord, kolonisering har sin grund i avhumanisering, i att en annan grupp pekas ut som underordnade nästanmänniskor. Ja, mänskliga zoon fanns kvar långt in på 1900-talet, till exempel i Zarafas Paris, där man hämtade människor från koloniserade länder och visade upp i byar, alltmedan världsutställningarna pågick där man firade mänsklighetens framsteg. Att erkänna människors lika och unika värde har alltså varit avgörande för ett anständigt samhälle. Men är vi redo att låta det värdet, rätten till liv och frihet, även omfatta djuren? Kanske finns det en existentiell anledning till att vi gärna drar en linje mellan oss själva och andra djur: den för att hantera vår egen dödsångest. I antologin skriver Sverker Hyltén-Cavallius om naturhistoriska museer där vi samlar på utdöda arter, från dinosaurier och mammutar, till sabeltandade katter och dronter. I berättelsen om vår planet talar vi ofta om epoker där vissa arter haft herraväldet och att det efter ett massdöende getts plats för nya liv och härskare i djurriket som om det vore en successionsordning där människan nu tagit över. Men det är ingen långsökt gissning att samma öde väntar människan som många arter före oss. Ja, en dag är det vi som går under, och kanske rent av ställs ut på museum, som en historisk parentes bland andra utdöda djur. Våra bleka skelett upplysta i honungsgult sken. Samtidigt som vi vill särskilja oss från djuren, så använder vi dem gärna för att spegla oss: från folksagornas fabler till barnprogram med tecknade kaniner och björnar. Det är som om vi behöver en viss distans för att få syn på oss själva. Också våra mest mörka sidor. Nazisternas dödsläger och systematiska utrotning har sällan framställts med sådan brutal tydlighet som i Art Spiegelmans serieroman Maus, där judarna är möss och tyskarna katter. Förskjutningen fungerar klargörande och skillnaden belyser likheterna. Och jag kan inte låta bli att tro att något går förlorat när vi så kategoriskt håller fast vid artgränsen. Inte bara för andra djur, utan också för människan själv. I vår strävan efter att vara skapelsens krona, finns det inte en risk att vi blir främmande för oss själva och vårt ursprung? Jag tänker på den suggestiva romanen Väggen av Marlen Haushofer, där huvudpersonen en dag upptäcker en osynlig vägg i närheten av sin stuga i bergen. Under romanens gång förändras berättarens syn på djuren, som går från att betraktas som boskap till att ses som vänner och jämbördiga varelser. Allting ställs på sin spets när en främmande människa dyker upp och dödar ett djur. Vilket straff är rimligt? Berättarens agerande kan ses som förkastligt eller etiskt försvarbart, beroende på vem man identifierar sig med och tillskriver värde. Tillbaka på djurparken där vi skådar genom en annan genomskinlig vägg. Är vi de enda som betraktar? Eller blir vi lika mycket betraktade? Tre forskare vid Lunds universitet bestämde sig för att undersöka saken, genom att titta på hur människor och apor interagerade på Furuviks djurpark. Studiens resultat förvånade och belönades med IG-nobelpriset 2018. Det handlar alltså inte om det riktiga Nobelpriset, utan om en utmärkelse för forskning som först får folk att skratta, och sedan får dem att tänka. Som till exempel att schimpanser och människor som möts på en djurpark imiterar varandra, exakt lika mycket. En ömsesidig fascination och nyfikenhet djur emellan. Anna Thulin, frilansjournalist Källor Michael Allin: Zarafa: A Giraffes True Story. Delta, 1999. Simon Ekström och Lars Kaijser (red.): Djur berörande möten och kulturella smärtpunkter. Makadam förlag, 2018. Marlen Haushofer: Väggen, översättning av Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén Lindskog, 2014. Tomas Persson, Gabriela-Alina Sauciuc och Elainie Madsen: Spontaneous Cross-Species Imitation in Interaction Between Chimpanzees and Zoo Visitors, Primates, 2018. Art Spiegelman: Maus: a survivors tale 12. Pantheon Books, 1986 och 1991.

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort. Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år: Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder. Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf. Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige. När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt. Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien. Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad. Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna. Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla. Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien. Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra. I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar. Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning. Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga. I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare Litteratur Anna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018. Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005. Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018. Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018. Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Au menu de votre émission : L'actu du mois : Elections européennes, allez-vous voter ?  L'Eco'mot : Police administrative : qu'est-ce ? Le Coup de fil du mois : UFC-Que-Choisir : action groupée des abonnés contre l'opérateur Free, qu'en est-il ? Le Combat de Coqs : vous êtes plutôt vélo ou trottinette ? Avantages et inconvénients  Eco & Nous : Réglèmentation cycliste en France, des règles qui roulent. Interviews de Timothée de Guidoline et d'Alexandre de Makadam Shop Crédits musique : Vélo vole - Dick Annegarn On est ensemble - Dub Inc

U ovoj epizodi čućete razgovor sa neverovatnom Milenom Radenković, preduzetnicom koja je osnovala koncept stor Makadam! Ona kroz Makadam podržava lokalne preduzetnike, nudeći im prostor da pokažu zbir pažljivo odabranih, jedinstvenih i ručno rađenih predmeta, nekih i sa tradicijom dužom od nekoliko vekova! Milenin cilj jeste da podrži talentovane ljude iz Srbije i zato je stalno u pokretu i istraživanju srpskih predela. Sa njom smo razgovarali o tome kako je došla na ideju da osnuje prvi koncept stor u Beogradu, i na taj način našu prestonicu učini svetskim gradom. Kako je pronašla zanatlije, zašto nekada rešava probleme štapom i kanapom, kako prebroditi trenutke kada ne zarađujemo dovoljno novca, da li je teško biti i žena i preduzetnik, zašto je plaši loša kopija, a ne dobra konkurencija i zbog čega joj je bilo teško da se odvoji od sigurnosti koju joj je pružao porodični biznis u kome je radila dok nije osnovala Makadam.

I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst, hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia om mötet: Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst, varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag. Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934. Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid så skulle mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen. Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande vägar. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som ryms i antologin Den kvinnliga tvåsamhetens frirum (redaktörer: Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita Nathorst var den mindre kända av de två hon läste teologi och blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade ofta relationer med studenter vänskaper eller svärmerier, som de utåt sett kallades. Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva Borgström i Berättelser om det förbjudna, en bok som handlar om begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita gestaltas i Lydias självbiografiska roman Biskopen från 1924. Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den yngre Carry. Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och hjältinnan Carry var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström. Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för att komma runt censuren. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944 legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig. Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran, svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap som var accepterad så länge den inte var erotisk. Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa. Nämligen Ensamhetens brunn av Radclyfffe Hall, år 1928. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken. Efter att ha bott tillsammans i ett par år, kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan Lydia ville hålla fast och forma sin tronföljare. Själv kallade Lydia sig skämtsamt för storfursten. Ibland var de mor och dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog smeknamn på varandra ord som kan signalera utvaldhet och ömhet, eller en önskan om över- och underordning i relationen men att Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja henne. Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri, som Lars Gårdfeldt skriver i Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I hennes diktsamling De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter finns följande välkända rader som riktar sig till Anita: Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig. Vad vet jag om din hud och dina lemmar. Det bara skakar mig att de är dina, så att för mig finns ingen sömn och vila, tills de är mina. 1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes partner. Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer, där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och vågade se. Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i uppförsbacke. Men många par som Anita och Lydia, Karin och Margot har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade före, kan många av oss andra följa efter. Anna Thulin, journalist   Litteratur Den kvinnliga tvåsamhetens frirum kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.). Appel Förlag, 2018. Berättelser om det förbjudna begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.

Jadu, Frick. Det här med att du alltid har sluppit sköta inspelningen eftersom du har åkt snålskjuts med mig hela tiden kanske inte var så bra i efterhand? Du vet när jag frågar Tobbe och Hampus varje gång om de har testat sitt ljud? Det finns en anledning till det. För att det inte ska bli såhär. Alltså Victor Frick, inte Victor Frisk. Han gör bra låder.…

Humanist- och teologdagarna i Lund avslutas alltid med den så kallade Rausingföreläsningen, som vartannat år hålls av en Lundaforskare, vartannat av framstående nordiska kulturpersonligheter. 2017 hölls föreläsningen av Karina Klok och Tove Marling Kallrén, som driver förlaget Makadam. De talade om sina erfarenheter från den svenska bokbranschen, och om bokens framtid. Inspelat under HT-dagarna i Lund, 22 april 2017. Producent Martin Degrell. Tekniker Peter Roslund. Läs mer om forskningen på Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet på www.ht.lu.se.

Vad är ett akademiskt seminarium? Har seminariet sett likadant ut sedan urminnes tider, eller är det ett nytt påfund? Och vad skiljer egentligen ett bra seminarium från ett dåligt? Martin Degrell i samtal med Marie Cronqvist, docent i mediehistoria vid KOM, och Alexander Maurits, doktor i kyrkohistoria vid CTR. Marie och Alexander är också redaktörer för antologin "Det goda seminariet" (Makadam). Producent Martin Degrell. Tekniker Peter Roslund. Musik Graham Bole. Läs mer om forskningen på Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet på www.ht.lu.se.

Wir haben uns für euch Tilt von Maeckes und Makadam von Olexesh angehört. Außerdem Top/Flop der Woche und soviele neue Rap Videos wie wir nur schauen konnten

Del 2. Trebenta ankor och jordens undergång Varför sjunger Carl-Michael Edenborg när han skriver? Hur gör man en 1700-talsdialog trovärdig? Och varför är vi egentligen så upptagna med världens undergång? Håkan Håkansson har tagit tåget upp från Snogeröd i Skåne och satt sig vid ett köksbord på Södermalm i Stockholm, hemma hos Carl-Michael Edenborg. Deras samtal rör sig från barockens kuriosakabinett till kärlekens mirakel. Håkan Håkansson är nominerad till Årets svenska fackbok för ”Vid tidens ände: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand”, Makadam förlag. Carl-Michael Edenborg är nominerad till Årets svenska skönlitterära bok för ”Alkemistens dotter”, Natur och Kultur.