Podcasts about sigurd lewerentz

Hur förvarar du ädla drycker? I detta avsnitt berättar Andreas Siesing allt om sin favoritmöbel: barskåpet! Du hör hur det spektakulära skåpet har rest genom rum och formgivning från 30-talet till idag – via Swedish Grace, väggfasta bokhyllor, James Bond-hydraulik, buskisintarsia, Nationalmuseum, jordglober och gillestugor. Lotta och Andreas avhandlar också annan design kopplat till drickat och rökat, och frågar sig vilken status de olika decenniernas dryckesförvaring har på andrahandsmarknaden idag.Omnämnt i avsnittet:Barskåpet Home-pub av Kai Kristiansen (Feldballe Møbler 1968)Barglober från italienska ZoffoliBarskåpet Pärlan av Svante Skogh (AB För. Möbelfabr. 1950-tal)Barskåp med intarsia av Sture Lindholm, ett av priserna i Stockholm stads hantverkförenings lotteri år 1934 (Per Jönssons Verkstäder Stockholm, gesällarbete 1934)Barskåp av Sigurd Lewerentz som finns på Nationalmuseum (Nordiska kompaniets verkstäder 1929)Vinställ av Torsten Johansson (AB Formträ, Värnamo, 1960/1970-tal)Askfatet Ultima av Beck & Ljung Shaker av Folke Arström (Guldsmedsaktiebolaget GAB 1930-tal)Askfat av Erik HöglundRetrorundan görs av Lotta Reberg och Tredje Statsmakten Media.Följ oss på instagram.com/retrorundan, facebook där vi också heter Retrorundan eller maila retrorundan@tredjestatsmakten.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera, funderar arkitekten Rasmus Waern. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2021-09-30.Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande.Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt.Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg. I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext.Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar.Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur.Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om.Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare.Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog.Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara.Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. ”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter.Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte.Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade.Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig.Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel.Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin?Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner.Rasmus Wærn

Våra tankar den här veckan är med människorna som drabbats av krig i Ukraina och en del av intäkterna som kommer av lyssningar av det här poddavsnittet kommer jag att skänka till Röda Korset som finns på plats i landet. Veckans avsnitt är ett historiskt avsnitt där vi går tillbaka till design, konst och arkitektur under 20-talet i Sverige, till det som kom att kallas för ”Swedish Grace”. Under många år har Nationalmuseum samlat in föremål från den här tidsperioden och nu har de precis öppnat en fantastisk utställning som är som att få gå in i en stor skattkista. Här visas allt från Sigurd Lewerentz barskåp, Edward Halds ”Himmelsgloben” till 20-talskläder och Greta Garbo. Och så får vi veta lite mera om flaggskeppet M/S Kungsholm som byggdes med dåtidens främsta designers och trafikerade Göteborg och New York. Välkommen till Inredningspodden Cilla Robach på Nationalmuseum!För dig som är ny lyssnare finns över 115 avsnitt som finns där poddar finns. Inredningspodden med mig Johanna Hulander tar upp olika ämnen inom inredning, design och arkitektur. Det kan vara allt från konst, färgsättning, inredning eller trädgård. Följ gärna podden på olika kanaler t ex på Instagram där kontot heter @inrednings_podden. NYHET för 2022 är att Inredningspodden kommer att ordna kurser och workshops med olika gäster under året. OCH den första endagskursen med ett fåtal platser kommer att vara med byggnadsvårdaren och författaren Göran Gudmundsson i maj. Mera info om det kommer men du kan redan nu anmäla ditt intresse på info(@)inredningspodden.com så skickar vi mera info när datum är bestämt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

OP.™ – short for Office of Possibilities – is a multi-disciplinary design studio that creates objects and spaces based on well-informed strategic ideas. Their competences span architecture, art direction, exhibition design, industrial design, brand strategy, graphic design and innovation strategy.I've been following them since they moved into their Gothenburg studio, in the same building where I was living at the time. Since then, they have built a formidable portfolio of projects involving brand identity, product design, architecture, exhibition design, and more; with clients such as Volvo, Ikea, H&M, Voi Scooters, and Elektron Music Machines.For this conversation, I went back to my old neighborhood and sat down with co-founders Petter Hillinge and Caspar Andrén. We talked about their personal journeys that led to owning a design studio together; how they grew their company 100% during a pandemic (partly due to their experience in functioning as a remote, distributed team); how they communicate, sell, and execute truly multi-disciplinary work; the great designers that they have learned from; the tensions between business and creativity; and other topics that shed light on their practice of design.https://designdisciplin.com/op:: Books, Links, Resources*+ Alvar Aalto: https://en.wikipedia.org/wiki/Alvar_Aalto+ BIG (Bjarke Ingels Group): https://big.dk/+ Charles and Ray Eames: https://en.wikipedia.org/wiki/Charles_and_Ray_Eames+ Deglabbet: https://www.deglabbet.se/+ Forsman & Bodenfors: https://forsman.co/+ Grid Systems in Graphic Design by Josef Müller-Brockmann: https://geni.us/grid-systems+ Gunnar Asplund: https://en.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Asplund+ Josef Müller-Brockman: https://en.wikipedia.org/wiki/Josef_M%C3%BCller-Brockmann+ Kilo: https://kilodesign.dk/+ Louisiana Museum of Modern Art: https://louisiana.dk/en/+ Ogilvy on Advertising by David Ogilvy: https://geni.us/ogilvy-on+ Pål Svensson: http://www.palsvensson.se/+ Sigurd Lewerentz: https://en.wikipedia.org/wiki/Sigurd_Lewerentz+ Skewed: https://skewed.com/+ Sprint by Jake Knapp: https://geni.us/sprint-dd+ The Futur: https://thefutur.com/:: Connect with Design Disciplin+ Website: http://designdisciplin.com​+ Podcast: http://podcast.designdisciplin.com​+ Instagram: http://instagram.com/designdisciplin/​+ Twitter: http://twitter.com/designdisciplin/​+ YouTube: http://youtube.com/designdisciplin+ Bookstore: http://designdisciplin.com​/bookstore:: Connect with OP.™+ Website: https://op-web.se/+ Instagram: https://www.instagram.com/op_update/:: Episode Bookmarks00:00:00​ Intro00:02:32 What does OP.™ do?00:06:50 Co-founders' stories00:15:10 Investments that led to success00:19:27 Remote work experiences, tools of the trade, and getting hands-on00:24:40 Research trips00:27:53 Job titles at a small design studio00:30:56 Scoping and managing projects of different sizes00:40:55 The good design brief00:43:59 Achieving creative satisfaction00:49:00 Saying "no"00:51:39 Reputation, making a mark, and attention to detail00:55:34 OP.™'s design philosophy and style01:02:12 Influences01:05:19 Books and resources01:06:56 Failures that lead to success01:09:10 Iteration, evolution, and imitation in design01:12:07 How to do research01:15:50 Advice for students and aspiring creatives01:21:56 What is next for OP.™?01:23:41 Parting advice and food for thought 01:26:25 Closing*: May contain affiliate links – at no extra cost to you, we earn a commission if you purchase from these links.

Moderna museet är inte intresserade av att ta in Lars Vilks verk "Profeten Muhammed som rondellhund" i sina samlingar. Det är inte ett tillräckligt konstnärligt intressant verk, enligt Moderna museets chef Gitte Ørskou. Men på vilket sätt är det ett ointressant verk? Och går det att se på verket på andra sätt? Samtal med Fredrik Liew, chef för Moderna Museets intendenter och en av de som beslutar om vilka verk som ska tas in i samlingen, samt Mårten Arndtzén, P1 Kulturs konstkritiker. MED LEWERENTZ GENOM LIVET OCH DÖDEN Han har kallats livets och dödens arkitekt kanske mest känd för sina kyrkor och begravningsplatser, Sigurd Lewerentz. Just nu visar Arkdes en utställning om den svenska arkitektens liv och värv. Samtal med vår kritiker Cecilia Blomberg och arkitekten och kritikern Tomas Lauri. HAR MUSIKALEN FÅTT EN NY PUBLIK? I helgen var det premiär på Göteborgsoperan för musikalen Kärlek skonar ingen, baserad popartisten Håkan Hellströms låtar; samtidigt var det på Helsingborgs stadsteater premiär för rockgruppen Bob hunds nyskrivna musikal och om några veckor har musikalen "Noice rockmusikalen" premiär. Detta får P1 Kultur att ställa frågan: Har musikalen fått en ny publik? Samtal med vår musikkritiker Viveca Bladh. ESSÄ: SLOTTET SOM RESTE SIG UR HAVET OCH KLÄDDES I ETERNIT Ska nya byggnader vara samtida eller igenkännliga från äldre tiders bebyggelse? Författaren och journalisten Lars Anders Johansson vill i dagens essä uppmärksamma oss på den mångfald som traditionen erbjuder. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) ritade huset i slutet av sitt liv, när han var över åttio. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975)  är en av Sveriges internationellt mest uppmärksammade arkitekter. Blomsterkiosken är hans mest avskalade och extrema, fri från allt onödigt. Byggnaden saknar hängrännor och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Hit kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin. En Klassiker från 2009.

Den statliga utredningen "Återstart för kulturen återhämtning och utveckling efter coronapandemin" lämnades över till kulturminister Amanda Lind under torsdagsmorgonen. Vår reporter Jens Möller har läst den och pratat med ansvariga och berörda. DE FÖRSTA KULTUREVENEMANGEN UTAN RESTRIKTIONER Hur var egentligen första kvällen utan restriktioner? Reportern Morris Wikström gav sig ut i ösregnet i Malmö för att ta tempen och träffa personer som skulle gå på olika kulturella evenemang i staden. AFRIKANSK BLUES MÖTER SKANDINAVISK FOLKMUSIK Musikern Ebo Krdum släpper sin solodebut "Diversity" där han bland annat sjunger på åtta olika språk och blandar musikgenrer. Möt den sudanesiska musikern som nu hittat ett hem i den svenska musikvärlden och samarbetat med artister som Sara Parkman och Ale Möller på skivan. BANNLYST AMERIKANSK UNGDOMSLITTERATUR Vi träffar också författaren Angie Thomas vars böcker både blivit bannlysta på grund av skildringar av våld, dråger och gängkulturen. Men som också blivit hyllade, omgjorda till filmer och högst aktuella efter protesterna mot polisbrutaliteten mot unga svarta människor i USA. ESSÄ: Därför fortsätter arkitekten Sigurd Lewerentz byggnader att fascinera I dagens OBS essä av arkitekten Rasmus Waern tittar vi på spåren från det mödosamma arbetet som människor lämnat efter sig i hantverket under 1900-talets annars automatiserade och tekniska landvinningar som var tänkta att befria människan från tungt arbete. Programledare: Lisa Wall Producent: Saman Bakhtiari

Berättelsen om 1900-talet handlar till stor del om hur automatisering och tekniska landvinningar gjort det möjligt att befria människor i stora delar av världen från tungt och mödosamt arbete. Men i hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför arkitekten Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera. Det funderar arkitekten Rasmus Waern på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande. Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt. Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg.  I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext. Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar. Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur. Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om. Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare. Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog. Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara. Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade konstens egen aristokrati. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter. Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte. Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade. Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig. Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel. Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin? Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner. Rasmus Wærn

Alvar Aalto, Othmar Barth, Peter Celsing, Sverre Fehn, Clemens Holzmeister, Sigurd Lewerentz – eine illustre Runde hat sich hier versammelt. Nicht im realen Leben, sondern als Namensgeber für die Rechner der Mitarbeiter von Domenik Schleicher und Michael Ragaller vom Stuttgarter Büro Schleicher Ragaller Architekten. Diese Auswahl ist kein Zufall, mehr ein Bekenntnis. Es geht den Architekten um die Auseinandersetzung mit dem Bestand. Die Kenntnis der Geschichte ihrer Profession, das Wissen um Vorbilder und das Studium ihrer Werke prägt das Schaffen des 2008 gegründeten Büros. Man kann Schleicher Ragaller als klassisches Architekturbüro bezeichnen. Es gibt keine Spezialisierung auf Typologien, Formen oder Materialien – vom Wohnhaus bis zum Sakralbau fächert sich das Portfolio auf. Luigi Snozzi wird zitiert: „Baust Du einen Weg, ein Haus, ein Quartier, dann denke an die Stadt!“ Wie man Respekt vor der Aufgabe und Gelassenheit miteinander verbindet, darüber sprechen wir heute mit Domenik Schleicher und Michael Ragaller in unserem Podcast.

Det 35:e avsnittet handlar om kyrkogården och är inspelat under alla helgona-helgen. Vi pratar allmänt om kyrkogårdens historia och specifikt om Östra kyrkogården i Malmö och Skogskyrkogården i Stockholm och dess arkitekter (Sigurd Lewerentz och Gunnar Asplund). Avsnittets växter är sorgeträdet och ljungen och det kommer en framtidsspaning om "Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda".

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Byggnaden saknar hängränna och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) som blivit allt mer uppmärksammad över hela världen ritade huset i slutet av sitt liv när han var över åttio. Byggnaden är hans mest avskalade och extrema. Till kiosken kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin.

In this episode, we had the immense pleasure to interview Murray Legge, FAIA, an architect and Toronto native working in Austin, TX. Murray discussed his boundless creativity, the influence of growing up in Toronto, how is architecture is influenced by filmmaking and his love for Louis Kahn and Sigurd Lewerentz. Get on board for a journey through Murray’s creative mind to discover what makes him tick. Enjoy! About the podcast: The intent behind our podcast series "Truth Is Golden" is to look at renowned creatives and their work with a critical eye. We aim to ask deep questions in order to peel back the layers of marketing, clever one-liners and sexy branding. We want to show the world what it truly takes for genuinely creative forces to find their own voice make a go of a career at it. We want to hear about the successes, the failures, the inspirational stories and the lessons gleaned from all of it. In short, we want the truth, so that we can inspire other people to fulfill their creative vision and in the process hopefully make the world a better place.

itunes.apple.com/se/podcast/lisbe…016996?l=en&mt=2 Den moderne gastronomen är en illusionist, slår formgivaren Simon Klenell fast. Han har den hemliga och utmanande uppgiften att skapa formen för presentationen för den svenska Bocuse-kandidaten Alexander Sjögrens tävlingsrätter. Kockar idag är som trollkarlar, utbrytarkungar de skapar en föreställning, ett spektakel av naturliga ting. Klenell är inspirerad av Houdini, art nouveau och för kommunicera den svenska särart som tävlingsreglerna efterlyser, har han tittat på svensk modernister som Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz och bland annat skapat formelement med svepande kurvor i materialen glas och mässing.

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Byggnaden saknar hängränna och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) som blivit allt mer uppmärksammad över hela världen ritade huset i slutet av sitt liv när han var över åttio. Byggnaden är hans mest avskalade och extrema. Till kiosken kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin.

Abstract: The Woodland Cemetery was designed and constructed over a period of 25 years, by Sigurd Lewerentz and Gunnar Asplund and in its completed form bears very little resemblance to the competition winning scheme. Recognised as one of the great “Modernist” landscapes, the history of its design shows that rather than the transcription of an idea, its form is the result of the repeated reconsideration and erasure of its earlier incarnations. By assembling the available fragments drawings, and placing them in the context of the architectural projects carried out by the authors over the same period, the struggle to overcome the memory of past architectures in order to produce a new synthesis is seen as analogous to the “Trauerarbeit” of mourning. Biography: Kevin Fellingham is principal of Kevin Fellingham Architecture + Urbanism. He worked at Rick Mather Architects and Arup Associates, and was a Design Fellow at Cambridge University. He is a graduate of the University of the Witwatersrand in Johannesburg and of MIT, where he won the Ralph Adams Cram Award for outstanding interdisciplinary research. His House J in South Africa won the World Architecture News House of the Year Award in 2007.

K1 Sigurd Lewerentz 20100401 1403 20100405 1815 Sigurd Lewerentz, som gick bort 1975, är en av vårt lands mest internationellt och inhemskt uppmärksammade arkitekter. Han skapade Skogskyrkogården i Stockholm tillsammans med Gunnar Asplund, han ritade Malmö Stadsteater och Östra kyrkogården i Malmö samt ett flertal mäktiga kyrkobyggnader. I år är det 50-årsjubileum för Markuskyrkan i Björkhagen utanför Stockholm och alla som varit i S:t Petri kyrka i Klippan i Skåne vet att Lewerentz arbete med det mörkbruna teglet skapar märkliga, dovt mörka och stämningsfulla rum. Louise Epstein återvänder till sin uppväxtstad Malmö för att vandra på Östra kyrkogården och försöka förstå hur Lewerentz utvecklade sin särart. Dessutom pratar hon med Lewerentz-kännare, arktitekturprofessorer och personer som bor i hus han ritat. Sigurd Lewerentz, som gick bort 1975, är en av vårt lands mest internationellt och inhemskt uppmärksammade arkitekter. Han skapade Skogskyrkogården i Stockholm tillsammans med Gunnar Asplund, han ritade Malmö Stadsteater och Östra kyrkogården i Malmö samt ett flertal mäktiga kyrkobyggnader. I år är det 50-årsjubileum för Markuskyrkan i Björkhagen utanför Stockholm och alla som varit i S:t Petri kyrka i Klippan i Skåne vet att Lewerentz arbete med det mörkbruna teglet skapar märkliga, dovt mörka och stämningsfulla rum. Louise Epstein återvänder till sin uppväxtstad Malmö för att vandra på Östra kyrkogården och försöka förstå hur Lewerentz utvecklade sin särart. Dessutom pratar hon med Lewerentz-kännare, arktitekturprofessorer och personer som bor i hus han ritat. Medverkande: Janne Ahlin (pensionerad professor i arkitektur), Lars Asklund (arkitekt) Nina Fex (uppläsare), Anne Friis (husägare), Katja Grillner (professor på KTH), Malte Sahlgren (kyrkogårdschef i Malmö)