Podcast appearances and mentions of harry martinsons

När den etablerade skribenten Helga Johansson, senare Moa Martinson, mötte den 14 år yngre poeten Harry Martinson 1927 uppstod ett ömsesidigt intresse som utvecklades till ett stormigt äktenskap. De arbetade nära varandra och skulle skriva flera av den svenska litteraturens klassiker under äktenskapet.De hade en gemensam historia präglad av fattigdom, lidande och konstnärlig strävan. Poeten Harry var skör och lungsiktig, men kom att utvecklas till en författare i den etablerade Moas närhet. Något som manliga författarkollegor och litteraturvetare senare förtigit eller förnekat.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ebba Witt Brattström, professor i litteraturhistoria och aktuell med boken Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd.Moa och Harry Martinsons vägar korsades år 1927. De gifte sig kort därefter och började en gemensam resa, både som ett par och som författare. Under deras äktenskap, som varade från 1929 till 1941, skrev de totalt nitton böcker. De var bägge två komplexa personer som inte var lätta att leva med. Deras gemensamma verk speglar deras liv och erfarenheter, men också den djupa förståelse och respekt de hade för varandra.Moa Martinson, född som Helga Maria Swartz, är känd för sin skarpa penna och sitt starka engagemang för kvinnors rättigheter. Hon föddes i en fattig familj och tillbringade största delen av sin barndom i fattigdom och osäkerhet. Trots detta lyckades hon bli en av de mest framstående proletärförfattarna under 1920- och 30-talen. Hennes verk, som "Mor gifter sig" och "Kungens rosor", ger en gripande skildring av arbetarklassens liv och kamp.Harry Martinson förlorade båda sina föräldrar i unga år och tvingades till ett liv som sjöman och luffare. Hans erfarenheter från dessa år, liksom hans djupa kärlek till naturen och rymden, återspeglas i hans poesi och prosa. Han är mest känd för sina verk "Nässlorna blomma" och "Aniara", det senare är en dystopisk skildring av en resa genom rymden.Efter deras skilsmässa fortsatte Moa och Harry att föra en litterär dialog med varandra. De refererade till varandra i sina verk och fortsatte att utveckla sina egna författarprofiler. Denna dialog fortsatte fram till deras död, vilket visar den djupa kopplingen mellan dem.Trots deras gemensamma historia har de ofta behandlats separat i litteraturhistorien. Moa har blivit känd som en företrädare för folklitteraturen, medan Harry har hyllats som en mästare inom höglitteraturen.Bild: Harry och Moa i sin trädgård 1934, Kungliga Biblioteket, Public Domain.Lyssna också på Edith Södergran: modernitetens banbrytare i revolutionens skuggaMusik: Livet i Finnskogarna av Calle Jularbo med Ivar Lindberg och Oscar Lundin, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lagom till kvinnodagen kommer boken Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd om författaräktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. Stor kärlek och kreativt utbyte eller destruktivt kaos? Eller kanske både och. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström har än en gång närmat sig Moa Martinsons liv och dikt. Hon kommer till P1 Kultur och förklarar varför hon vill berätta sin version av historien om Moa och Harry Martinsons litterära kärleksdans.OSCARSDAGS: VI RÄKNAR NER TILL FILMFESTEN I HOLLYWOODNatten mot måndag trampar Hollywoodeliten in på Röda mattan, nysminkade och smyckesprydda för att delta i galornas gala. Roger Wilson är på plats i Los Angeles och rapporterar om sistaminuten-skvallret och läget i branschen, och i en studio i Göteborg sitter P1 Kulturs filmkritiker Emma Engström beredd att kommentera årets nomineringar. Vem vinner flest fula guldgubbar i år?MÖT MANNEN SOM SKRIVIT BOKEN ”OSCAR WARS”En person som kan hela historien om Oscarsgalan är den amerikanska författaren Michael Schulman. Han har skrivit boken ”Oscar Wars: A history of Hollywood in gold, sweat and tears” och Roger Wilson har träffat honom.ERNST DE GEER OCH TODD HAYNES HAR GJORT TVÅ AV HELGENS FILMER – HUR BRA ÄR DE?I helgen är det premiär för en av årets mest omtalade svenska långfilmsfilmdebuter, ”Hypnosen” av Ernst de Geer. Berättelsen om uppförandekoder och sociala klavertramp i techmiljö har prisats på flera filmfestivaler och i Göteborgsposten har den fått högsta betyg. En annan efterlängtad premiär är den amerikanska regissören Todd Haynes nya film ”May December” om en olaglig relation mellan en äldre kvinna och en 13-årig pojke. Vår filmkritiker Emma Engström har betygsatt dem.KLASSIKERN OM PICASSOS ”GUERNICA”Den har kallats världens mest kända antikrigsmålning. Pablo Picassos enorma svart, vit, grå ”Guernica” som han målade på sex veckor till världsutställningen i Paris 1937. En målning som var en reaktion på Hitlers bombningar av den baskiska staden som bär samma namn. Cecilia Blomberg tar oss bakåt till historien och till en målning som till sist hittade hem i en sal på museet Reina Sofia i Madrid.Programledare: Lisa BergströmProducent: Nina Asarnoj

Anton Ingvarsson presenterar tre musikaliska tolkningar av Harry Martinsons dikter: "Det inre ljuset", "Hjärnvindlingar" och "Mästaren frestad". Texterna är hämtade ur boken "Dikter om ljus och mörker" från 1971 och tolkningarna är musikaliska ljudlandskap och meditationer över Harry Martinsons poesi. All musik är komponerad av Anton Ingvarsson. Trumpet: Adrian Lussi Cello: Emma Augustsson Uppläsare: Habib Nafar, Ottil Säfwenberg och Eli Frankel.

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Tillsammans med Babben Larsson och Stefan Sundström når vi nu vägs ände i läsningen av nobelpristagaren Harry Martinsons "Nässlorna blomma". Men får vi verkligen ett ordentligt slut på romanen? När Lundströms Bokcirkel dyker ner i sista tredjedelen av Harry Martinsons självbiografiska roman om den föräldralöse pojken Martin, som får gå sockengång mellan olika tillfälliga hem, finner vi honom nu på gården Norda. Livet är hårt, snytingen hänger hela tiden i luften och den lille Martin står allra lägst i rang på gården. Våldet uppifrån tar pojken ut över djuren och när han ska göra rent hos korna slår han dem."Det här hakar tag i mig väldigt mycket", säger Babben Larsson i Lundströms Bokradio. "Det är den yttersta maktlösheten - när man går på djuren.""Det är den här underkastelsen", säger Stefan Sundström. "Maktens våld fortplantar sig neråt. Det är klassiskt."Till slut kulminerar våldet på Norda och den lille Martin rymmer. Istället hamnar han då på en inrättning som är ett slags modern fattigstuga, där han får lyssna på de äldres berättelser. Och där finns också den vänliga föreståndarinnan Tyra.Men just när tillvaron ser ut att ljusna, vänder det igen. Och med det slutar romanen."Det är verkligen en cliffhanger i slutet", säger Babben Larsson "Vilket gör att man funderar på hur fanken han ska klara ännu en smäll i livet." Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin

Under Lundströms Bokradios tio år i etern finns det en roman som lyssnarna har önskat allra flest gånger att få höra talas om i en bokcirkel. Nu tar vi oss an den: Harry Martinsons "Nässlorna blomma". Harry Martinson blev en av våra stora och brett lästa författare. Han föddes 1904 i Nyteboda vid sjön Immeln i västra Blekinge. Tidigt föräldralös drog han sexton år gammal till sjöss. Sju år senare steg han iland för gott på grund av lungsjukdom och samma år, 1927, debuterade han som poet. Harry Martinson har starkt förknippas med naturskildringar, idag med klimatperspektiv, och hans mest kända verk är det postapokalyptiska dikteposet Aniara från 1956. Men det blev också ett antal romaner. Bland annat den självbiografiska "Nässlorna Blomma", om den föräldralöse Martin som blir sockenbarn och slussas runt i gårdarna till olika tillfälliga fosterhem.Tillsammans med Babben Larsson och Stefan Sundström bokcirklar vi nu i tre avsnitt om verket och om Martinsons berättarstil:"Det är fascinerande, för vissa saker är väldigt knapphändigt beskrivna. Tåget gick och plötsligt är mamman borta. Sedan kan han istället lägga sju, åtta blommande meningar på hur en snutt av trädgården såg ut.""En sak jag tänker på är hans självförakt", säger Stefan Sundström. "Han kallar sig själv för 'det själviska barnet'. Det är väl bra att barn är självupptagna? Vilket litet barn är inte det, tänkte jag."Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin

1900-talet var ett århundrade marinerat i motorolja och drömmen om att trycka gasen i botten. Ludvig Köhler funderar över bilkulturens uppgång och fall. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då min yngre bror höll på att ta körkort kom jag på mig själv med att brottas med motstridiga känslor. Å ena sidan sympatiserade jag med hans dröm om att fritt kunna ta sig fram på vägarna, något jag själv både drömt om och gjort (med min Volvo 240 GL). Å andra sidan hade jag svårt att se värdet i att satsa på något så otidsenligt, ett nästan förbjudet nöje i vissa upplysta kretsar. Ja, få ting är väl idag så polariserande som bilen. Många håller den som sin käraste ägodel, andra ser den främst som en av de stora bovarna i klimatkrisen. På sociala medier frodas antagonismen mellan klimataktivister och bilister, och på våra gator förekommer organiserade bilkaravaner såväl som barrikadering av trafikleder i rusningstid. På ett rationellt plan kan jag sympatisera med aktivister och bilskeptiker, deras argumentation övertrumfar vår. Men jag saknar en djupare diskussion kring vad bilens minskande status betyder. Att köra bil kan vara effektiv terapi och meditation. Det kan vara att snabbt ta sig till sin älskare, som Ester Nilsson i sin ärtgröna Renault Twingo i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar. Det kan vara insikter man får i en suv på Österlen, likt Ulf Lundell i hans tegelstensserie Vardagar. Det kan vara magiska möten i svarta taxibilar, som i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Det kan vara en stökig och knausgårdsk familjeresa i en kombi, sinnebilden för en myspappa-aktivitet. Det är drömmen att dra iväg. Det är, kort sagt, vår kultur.Ännu är bilkörning i högsta grad folklig, men liksom med rökningen, en annan stark 1900-talssymbol för frihet, har samhället gjort en tvärgir. Harry Martinsons antibilism har blivit hipp, moderna medborgare färdas fram kollektivt, med cykel eller elsparkcykel. Annat var det i mitten av 1950-talet, då bilen på många sätt peakade. När den franske tänkaren Roland Barthes kommenterar den nya Citroën DS, även känd som Paddan, drar han sig inte för att kalla bilen för en stor epoks skapelse; passionerat utformad av okända konstnärer och ett fullkomligt magiskt föremål.Fortfarande är vår kultur ytterst präglad av bilåkandet, eller i vart fall drömmen om bilåkandet. Idag publiceras få böcker om denna dröm, men den lever kvar från en tid då bilåkandet var ett viktigt litterärt bränsle. Beatförfattaren Jack Kerouac blev i slutet av 1950-talet känd för sin epokgörande På drift, en i flera bemärkelser auto-fiktiv roman om att leva för drömmen om att resa. Beatnikarna tillhörde en generation av frihetstörstande amerikaner vars mål var att sticka ner längs kontinenten och utforska musik och varandra och det blev början på vår tids populärkultur.I ungdomskulturens och bilkulturens ungdom var kärleken till bilen rå och vild, som hos ungdomsvärstingarna i den svenska filmen Raggare! som hade premiär 1959, samma år som Kerouacs På drift kom på svenska. Dagens skönlitteratur skryter sällan med bilen så öppet och oförblommerat. Kulturarbetarna sysslar med ekokörning. Ett undantag är förstås Quentin Tarantinos nostalgitripp Once Upon a Time in Hollywood där Brad Pitts rollfigur bensinstint färdas över Los Angeles autostrador med en taklös Alfa Romeo, helt fri från hämningar och restriktioner. Bilvurmen var en omistlig del av det sena 1960-talets filmkultur.Bilen symboliserar en era som, såhär i backspegeln, känns betydligt mer liberal än vår tid. Vid en närmare besiktning visar sig också bilens historia löpa parallellt med liberalismen som ideologi. Samtidigt som John Locke under andra halvan av 1600-talet publicerade sina banbrytande skrifter, designades de första motordrivna föregångarna till bilen. Fordonet och ideologin utvecklades och växte sig starka tillsammans 1800- och 1900-talen, även om det väl bara var bilen som i slutändan erövrade hela världen. Och om det är som vissa säger, att vi nu är på väg in i en tid med mindre liberalism, är det nog inget sammanträffande att bilens ställning är skakig. Den spelar förvisso ännu en viktig roll för vår kollektiva nytta och individuella glädje. Polisen klarar sig inte utan bilen, inte heller sjukvården, lantbrevbäringen eller färdtjänsten. De flesta som ska föda barn tar släktingens bil eller taxi till förlossningen. Folk lever och dör i sina bilar, en del får sina mer eller mindre briljanta idéer i den (varav några filmas och blir virala på nätet). Många som flyr en kris- eller krigssituation gör det i en bil. Men drömmen om att dra iväg med bilen har hamnat i skuggan av större och viktigare värden; kollektiva lösningar på utmaningar som vår jord står inför. Moralisterna verkar helt enkelt ha historien på sin sida när de uppmanar till bojkott av fossila bränslen och privatbilism.Det känns tungt, men kanske blir det lättare av att den sortens frihet bilen en gång gav är så sällsynt idag. Även om det fortfarande ger en viss känsla att bränna på i 120 på E4:an och sjunga med i sin favoritlåt så innebär ju tillvaron som bilist allt som oftast vad Jan Guillou i ett tv-program kallade för en parodi på civilisation: evighetslånga köer, vägavgifter, parkering, service och tankning. Det sistnämnda har blivit viktig rekvisita i det ständigt pågående kulturkriget men också tung realpolitik där bilåkandet ställs emot digrare konsekvenser för såväl privatekonomi som miljö. Går det att motivera sin bilism när en liter bensin kostar mer än en glass och tär så på klimatet? Det som en gång var ett frihetsprojekt för var man känns alltmer krystat.Bättre förr var det också rent estetiskt. Det är helt enkelt inte så charmigt att sitta på E4:an i en metallicbrun Audi som ser ut som i stort sett vilken anonym rymdfarkost som helst. Känslan som exempelvis Quentin Tarantino frammanar i Once upon a time in Hollywood är i alla fall att racet är över och att bilen (precis som filmen, enligt Tarantino) var bäst på 1960-talet, att sitta i en nedcabbad Alfa Romeo och lyssna på radio. Bilradio förresten, det absolut bästa sättet att avnjuta radio på. Kanske gör du det nu? Om inte, passa på. I morgon kan det vara för sent.Ludvig Köhler, författare

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä Diktaren och samvetet från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen Diktaren i verkligheten att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen Om kräks själsliv, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för det tomma esteteriet i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare. Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut. Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar? För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna. Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon kröp fram ur ett spindelnät. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor. Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar kompakt mörka och illusionslösa som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen. Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen. Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer som under krig och förföljelse när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting. Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser. Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel. Henrik Nilsson, författare och essäist

Satelliten Cheops skulle tisdag förmiddag skjutas upp i rymden för att spana på planeter utanför vårt solsystem. Men under morgonen kom beskedet att uppskjutningen avbrutits på grund av ett fel i raketen. På Chalmers hade forskare samlats för att tillsammans följa uppskjutningen. Nu fick de beskedet att raketen åtminstone denna dag blir kvar på marken i Franska Guyana, på grund av ett fel i datorn i Sojuz-raketen som skulle ta den med upp i rymden. Satelliten kan komma att skjutas upp under onsdagen istället eller när som helst fram till och med den 22 december. Exoplanetforskaren Carina Persson och professorn och ESA-veteranen Malkolm Fridlund, som vi hör i programmet, ser fram emot att satelliten ska komma upp och lämna data om exoplaneters storlek och i viss mån atmosfärer. Under mötet i Göteborg blev det offentligt vad den stjärna och exoplanet ska heta som svenska folket fått ge namn åt: Stjärnan, i stjärnbilden Stora Björn, heter nu Aniara. Planeten runt den, en het gasjätte, heter Isagel. Isagel är piloten på rymdskeppet Aniara i Harry Martinsons rymdepos med samma namn. Namnförslagen kom från Lars Gottberg och röstades igenom i en omröstning öppen för alla i Sverige.  Programledare Camilla Widebeck camilla.widebeck@sverigesradio.se

Vad ska Sverige göra med sin nya, och nydöpta, planet? Hur går det för ryska valen utanför Norges kust? Och så tar vi oss an ett annat val - det estländska. Sverige har fått en alldeles egen exoplanet med tillhörande stjärna, och de kommer att heta Aniara och Isagel, efter rymdskeppet och piloten i Harry Martinsons rymdepos Aniara. Carina Persson, forskare i galaktisk astronomi, hjälper oss att få klarhet i vad en exoplanet är. Och vad ska vi göra med den egentligen? Vi har tidigare pratat om det svenska valsystemet, och slöseriet med papper som kommer med att göra miljontals valsedlar. I Estland ser det lite annorlunda ut. Där kan man rösta digitalt hemifrån. Hur går detta till, och hur har det påverkat valdeltagandet? Vi reder ut det hela tillsammans med Sirle Sööt, ordförande i Sverigeesternas Riksförbund. Den norska journalisten Allan Klo ger oss den senaste uppdateringen om en annan val, nämligen den världskända belugavalen Hvaldimir. Han hittades utanför Norges kust i april. Nu återvänder vi till hans öde - hur går det för honom? Och är han en rysk spion, eller en terapival? Dessutom lyssnar vi på ett par av de låtar som kan bli Göteborgs egen signaturmelodi. Detta, och mycket mer, i dagens Nordegren och Epstein. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Jakob Runevad Kjellmer Redaktör: Niklas Runsten & Elina Perdahl

Arrangeras av: Kreativa Europa Desk Sverige HUR BRANSCHEN JOBBAR MED ADAPTION FRÅN BOK TILL FILM. Det är alltid speciellt att se en filmatisering av en bok. Vilka val har gjorts i filmen och varför? Lyckas det skrivna ordet förmedlas till den vita duken? Statistiken visar att adaptioner oftast går bättre kommersiellt än originalhistorier, men vilka stora utmaningar finns i arbetet, och hur gör en egentligen för att lyckas skriva ett riktigt bra manus? Vi fördjupar oss i aktuella trender och framtiden, både nationellt och internationellt. Medverkande: Pella Kågerman och Hugo Lilja – manusförfattare och regissörer till filmen Aniara (nyligen nominerad som Sveriges Oscarsbidrag) baserad på Harry Martinsons stora rymdepos med samma namn. Sara Bergmark Elfgren – författare till boken Cirkeln som filmatiserats. Sara har dessutom skrivit för en mängd olika format. Alexia Wennberg – Producent på YellowBird där hon leder utvecklingen av nya filmer och serier. Nästa år ska hon producera sin första tv-serie – en adaption. 2013 började hon jobba som agent och startade och ledde avdelningen för manusförfattare på Salomonsson Agency. Moderator: Jan Göransson, Filminstitutets presschef Inspelningstekniker: Jan Cruseman INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED KREATIVA EUROPA DESK SVERIGE DEN 11 SEPTEMBER 2019 PÅ BIOGRAF MAURITZ, FILMHUSET, STOCKHOLM

Arrangeras av: Kreativa Europa Desk Sverige HUR BRANSCHEN JOBBAR MED ADAPTION FRÅN BOK TILL FILM. Det är alltid speciellt att se en filmatisering av en bok. Vilka val har gjorts i filmen och varför? Lyckas det skrivna ordet förmedlas till den vita duken? Statistiken visar att adaptioner oftast går bättre kommersiellt än originalhistorier, men vilka stora utmaningar finns i arbetet, och hur gör en egentligen för att lyckas skriva ett riktigt bra manus? Vi fördjupar oss i aktuella trender och framtiden, både nationellt och internationellt. Medverkande: Pella Kågerman och Hugo Lilja – manusförfattare och regissörer till filmen Aniara (nyligen nominerad som Sveriges Oscarsbidrag) baserad på Harry Martinsons stora rymdepos med samma namn. Sara Bergmark Elfgren – författare till boken Cirkeln som filmatiserats. Sara har dessutom skrivit för en mängd olika format. Alexia Wennberg – Producent på YellowBird där hon leder utvecklingen av nya filmer och serier. Nästa år ska hon producera sin första tv-serie – en adaption. 2013 började hon jobba som agent och startade och ledde avdelningen för manusförfattare på Salomonsson Agency. Moderator: Jan Göransson, Filminstitutets presschef Inspelningstekniker: Jan Cruseman INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED KREATIVA EUROPA DESK SVERIGE DEN 11 SEPTEMBER 2019 PÅ BIOGRAF MAURITZ, FILMHUSET, STOCKHOLM

Arrangeras av: Kreativa Europa Desk Sverige HUR BRANSCHEN JOBBAR MED ADAPTION FRÅN BOK TILL FILM. Det är alltid speciellt att se en filmatisering av en bok. Vilka val har gjorts i filmen och varför? Lyckas det skrivna ordet förmedlas till den vita duken? Statistiken visar att adaptioner oftast går bättre kommersiellt än originalhistorier, men vilka stora utmaningar finns i arbetet, och hur gör en egentligen för att lyckas skriva ett riktigt bra manus? Vi fördjupar oss i aktuella trender och framtiden, både nationellt och internationellt. Medverkande: Pella Kågerman och Hugo Lilja – manusförfattare och regissörer till filmen Aniara (nyligen nominerad som Sveriges Oscarsbidrag) baserad på Harry Martinsons stora rymdepos med samma namn. Sara Bergmark Elfgren – författare till boken Cirkeln som filmatiserats. Sara har dessutom skrivit för en mängd olika format. Alexia Wennberg – Producent på YellowBird där hon leder utvecklingen av nya filmer och serier. Nästa år ska hon producera sin första tv-serie – en adaption. 2013 började hon jobba som agent och startade och ledde avdelningen för manusförfattare på Salomonsson Agency. Moderator: Jan Göransson, Filminstitutets presschef Inspelningstekniker: Jan Cruseman INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED KREATIVA EUROPA DESK SVERIGE DEN 11 SEPTEMBER 2019 PÅ BIOGRAF MAURITZ, FILMHUSET, STOCKHOLM

Arrangeras av: Kreativa Europa Desk Sverige HUR BRANSCHEN JOBBAR MED ADAPTION FRÅN BOK TILL FILM. Det är alltid speciellt att se en filmatisering av en bok. Vilka val har gjorts i filmen och varför? Lyckas det skrivna ordet förmedlas till den vita duken? Statistiken visar att adaptioner oftast går bättre kommersiellt än originalhistorier, men vilka stora utmaningar finns i arbetet, och hur gör en egentligen för att lyckas skriva ett riktigt bra manus? Vi fördjupar oss i aktuella trender och framtiden, både nationellt och internationellt. Medverkande: Pella Kågerman och Hugo Lilja – manusförfattare och regissörer till filmen Aniara (nyligen nominerad som Sveriges Oscarsbidrag) baserad på Harry Martinsons stora rymdepos med samma namn. Sara Bergmark Elfgren – författare till boken Cirkeln som filmatiserats. Sara har dessutom skrivit för en mängd olika format. Alexia Wennberg – Producent på YellowBird där hon leder utvecklingen av nya filmer och serier. Nästa år ska hon producera sin första tv-serie – en adaption. 2013 började hon jobba som agent och startade och ledde avdelningen för manusförfattare på Salomonsson Agency. Moderator: Jan Göransson, Filminstitutets presschef Inspelningstekniker: Jan Cruseman INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED KREATIVA EUROPA DESK SVERIGE DEN 11 SEPTEMBER 2019 PÅ BIOGRAF MAURITZ, FILMHUSET, STOCKHOLM

Arrangeras av: Kreativa Europa Desk Sverige HUR BRANSCHEN JOBBAR MED ADAPTION FRÅN BOK TILL FILM. Det är alltid speciellt att se en filmatisering av en bok. Vilka val har gjorts i filmen och varför? Lyckas det skrivna ordet förmedlas till den vita duken? Statistiken visar att adaptioner oftast går bättre kommersiellt än originalhistorier, men vilka stora utmaningar finns i arbetet, och hur gör en egentligen för att lyckas skriva ett riktigt bra manus? Vi fördjupar oss i aktuella trender och framtiden, både nationellt och internationellt. Medverkande: Pella Kågerman och Hugo Lilja – manusförfattare och regissörer till filmen Aniara (nyligen nominerad som Sveriges Oscarsbidrag) baserad på Harry Martinsons stora rymdepos med samma namn. Sara Bergmark Elfgren – författare till boken Cirkeln som filmatiserats. Sara har dessutom skrivit för en mängd olika format. Alexia Wennberg – Producent på YellowBird där hon leder utvecklingen av nya filmer och serier. Nästa år ska hon producera sin första tv-serie – en adaption. 2013 började hon jobba som agent och startade och ledde avdelningen för manusförfattare på Salomonsson Agency. Moderator: Jan Göransson, Filminstitutets presschef Inspelningstekniker: Jan Cruseman INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED KREATIVA EUROPA DESK SVERIGE DEN 11 SEPTEMBER 2019 PÅ BIOGRAF MAURITZ, FILMHUSET, STOCKHOLM

Arrangeras av: Kreativa Europa Desk Sverige HUR BRANSCHEN JOBBAR MED ADAPTION FRÅN BOK TILL FILM. Det är alltid speciellt att se en filmatisering av en bok. Vilka val har gjorts i filmen och varför? Lyckas det skrivna ordet förmedlas till den vita duken? Statistiken visar att adaptioner oftast går bättre kommersiellt än originalhistorier, men vilka stora utmaningar finns i arbetet, och hur gör en egentligen för att lyckas skriva ett riktigt bra manus? Vi fördjupar oss i aktuella trender och framtiden, både nationellt och internationellt. Medverkande: Pella Kågerman och Hugo Lilja – manusförfattare och regissörer till filmen Aniara (nyligen nominerad som Sveriges Oscarsbidrag) baserad på Harry Martinsons stora rymdepos med samma namn. Sara Bergmark Elfgren – författare till boken Cirkeln som filmatiserats. Sara har dessutom skrivit för en mängd olika format. Alexia Wennberg – Producent på YellowBird där hon leder utvecklingen av nya filmer och serier. Nästa år ska hon producera sin första tv-serie – en adaption. 2013 började hon jobba som agent och startade och ledde avdelningen för manusförfattare på Salomonsson Agency. Moderator: Jan Göransson, Filminstitutets presschef Inspelningstekniker: Jan Cruseman INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED KREATIVA EUROPA DESK SVERIGE DEN 11 SEPTEMBER 2019 PÅ BIOGRAF MAURITZ, FILMHUSET, STOCKHOLM

Arrangeras av: Kreativa Europa Desk Sverige HUR BRANSCHEN JOBBAR MED ADAPTION FRÅN BOK TILL FILM. Det är alltid speciellt att se en filmatisering av en bok. Vilka val har gjorts i filmen och varför? Lyckas det skrivna ordet förmedlas till den vita duken? Statistiken visar att adaptioner oftast går bättre kommersiellt än originalhistorier, men vilka stora utmaningar finns i arbetet, och hur gör en egentligen för att lyckas skriva ett riktigt bra manus? Vi fördjupar oss i aktuella trender och framtiden, både nationellt och internationellt. Medverkande: Pella Kågerman och Hugo Lilja – manusförfattare och regissörer till filmen Aniara (nyligen nominerad som Sveriges Oscarsbidrag) baserad på Harry Martinsons stora rymdepos med samma namn. Sara Bergmark Elfgren – författare till boken Cirkeln som filmatiserats. Sara har dessutom skrivit för en mängd olika format. Alexia Wennberg – Producent på YellowBird där hon leder utvecklingen av nya filmer och serier. Nästa år ska hon producera sin första tv-serie – en adaption. 2013 började hon jobba som agent och startade och ledde avdelningen för manusförfattare på Salomonsson Agency. Moderator: Jan Göransson, Filminstitutets presschef Inspelningstekniker: Jan Cruseman INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED KREATIVA EUROPA DESK SVERIGE DEN 11 SEPTEMBER 2019 PÅ BIOGRAF MAURITZ, FILMHUSET, STOCKHOLM

63 år efter att Harry Martinsons diktepos ”Aniara” gavs ut har boken för första gången blivit film. DN:s Kristofer Ahlström, Jacob Lundström och Greta Thurfjell frågar sig om den himmelska inspelningsplatsen Mall of Scandinavia nu för all framtid är förstörd, hur filmen hade blivit i amerikansk tappning, och om mimaroben är en asswoman. Tekniker: Oliver Bergman.

När Niklas Strömstedts karriär var på botten kom sju personer till en spelning i Åmål. För Vi-poddens Johan Norberg berättar han om vägen tillbaka till de stora scenerna, skilsmässan med Efva Attling, samtalen med Evert Taube och varför han aldrig mer kommer att ställa upp i Melodifestivalen. Filmatiseringen av Harry Martinsons epos ”Aniara” är bioaktuell. Nobelpristagaren Martinson var en flitig medarbetare i Vi, ända tills han kom i otakt med tiden och började skriva arga dikter om bilar.  

Den svenska filmen Aniara har haft premiär och Harry Martinsons rymdepos har återigen blivit aktuellt. Men vad är lockelsen med verket, som kan användas till allt från opera till seriebok? Miman. Mimaroben. Gondoldern och färden mot lyrans bild - betydelsefulla begrepp i Harry Martinsons diktverk Aniara från 1956. I dagens P1 Kultur medverkar kulturredaktionens kritiker Jenny Teleman och dramaturg Magnus Lindman för att diskutera det klassiska diktverket. Hur kommer det sig att det har lockat till så många olika konstnärliga tolkningar - för scen, för text, för bild? Vad är det i berättelsen som gör den så användbar och hur bra är den ursprungliga texten?  Irriterande myggsurr och orgelmusik med brasilianska gamla melodier möter besökarna till helgen på Röda Stens konsthall i Göteborg. Då öppnar ljudkonstnären Vivan Caccuris ljudkonst-utställning och hon menar att myggan är ett politiskt djur. Hon vill att verket ska ge en upplevelse av de visioner och hallucinationer som drabbar offren för gula febern. Hennes verk A Soul Transplant har hon till större delen komponerat och satt ihop på den stora orgeln i Studio Acusticum i Piteå och P1 Kulturs reporter Helene Alm har varit där och träffat Vivan Caccuri. Nu i början av året har diktsamlingar av två debutanter getts ut, Lina Rydén Reynols - som skrivit Läs mina läppar - och Mormorordning, hägringsöar av Kalle Hedström Gustafsson. Litteraturkritikern Hanna Jedvik medverkar i ett kritiksamtal i dagens program, som också har sett Rocky horror show i regi av Nils Poletti på Östgötateatern. Dessutom blir det en OBS-essä om Ingmar Bergmans förhållande till publiken. Flera av hans texter publicerades först i veckotidningar och månadsjournalen, något som kanske inte är särskilt känt i dag. Ulrika Knutson har gått ner i arkiven. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Från den föräldralöse sockenungen i "Nässlorna blomma" över de filosofiska luffarna i "Vägen till Klockrike" till visionen om den hemlösa mänskligheten i "Aniara". Harry Martinsons versepos Aniara från 1956 om rymdskeppet, där mänskligheten dansar instängd mitt ute i den kosmiska oändligheten, är en lyrisk fantasi om ensamheten som aldrig verkar släppa taget om oss, och som ständigt sätts upp på nytt. Men vad var det inuti författaren Harry Martinson som skapade en så skakande ödslig färd som Aniaras 15.000 år långa resa mot ett ouppnåeligt mål? I "Harry och hemlösheten", som sändes första gången 2004 inför 100-års jubileet av Martinsons födelse, betraktar Katarina Wikars och Kerstin M Lundberg författarens egen övergivenhet, rastlöshet och vilsna resor tillsammans med bland andra Staffan Söderblom, Kjell Espmark och Ebba Witt Brattström. Den lille Harrys ständiga färd mot sin mor i Amerika blev aldrig fullbordad. I stället luffade han sig in i den svenska författareliten. Kanske hittade han hem till slut, i språket.

Från den föräldralöse sockenungen i "Nässlorna blomma" över de filosofiska luffarna i "Vägen till Klockrike" till visionen om den hemlösa mänskligheten i "Aniara". Harry Martinsons versepos Aniara från 1956 om rymdskeppet, där mänskligheten dansar instängd mitt ute i den kosmiska oändligheten, är en lyrisk fantasi om ensamheten som aldrig verkar släppa taget om oss, och som ständigt sätts upp på nytt. Men vad var det inuti författaren Harry Martinson som skapade en så skakande ödslig färd som Aniaras 15.000 år långa resa mot ett ouppnåeligt mål? I "Harry och hemlösheten", som sändes första gången 2004 inför 100-års jubileet av Martinsons födelse, betraktar Katarina Wikars och Kerstin M Lundberg författarens egen övergivenhet, rastlöshet och vilsna resor tillsammans med bland andra Staffan Söderblom, Kjell Espmark och Ebba Witt Brattström. Den lille Harrys ständiga färd mot sin mor i Amerika blev aldrig fullbordad. I stället luffade han sig in i den svenska författareliten. Kanske hittade han hem till slut, i språket.

Bonusavsnitt! Johan Stenström, professor i litteraturvetenskap, talar om Harry Martinsons rymdepos Aniaras uppkomst och historia, och vad verket kan säga oss idag. Inspelat under HT-dagarna i Lund, 22 april 2017. Producent Martin Degrell. Tekniker Peter Roslund. Läs mer om forskningen på Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet på www.ht.lu.se.

1956 landade Harry Martinsons versepos Aniara - En revy om människan i tid och rum. Om en emigrerande mänsklighet. Jenny Teleman lyssnar när Ulf Palme läser och hör dagens båtflyktingar sörja. Hela mänskligheten sitter i samma båt, ett väldigt rymdskepp, för alltid vilse kosmos. Aniara blev en av de viktigaste anledningarna till att Harry Martinson fick sitt olycksaliga Nobelpris i litteratur ett par decennier senare. För allting är olycksaligt med detta versepos. Det saknar hopp, framtidstro och lösningar. Der intresserar sig för begreppen försent och förbi och förlorat. Det har kallats en Kassandra varning om en kommande ekologisk katastrof, en vandring genom människan förlorade själ och en sång om den moderna döden. Jenny Teleman kallar det världens bästa läsning vid politisk depression. Hör Klassikern om lyriken för de som sitter hemma och gett upp för de som sitter i gummibåtar och i baggeutrymmen för alla de rekorderliga och inte rekorderliga som tappat passet och riktningen, entreprenörsandan och fastnat i mellan Lyran och solsystemet.  

Här har vi samlat några favoriter från höstens program med Nordegren i P1. Musikern Carl Bagge är med och berättar om Stadsteaterns dramatisering av Harry Martinsons diktepos Aniara och hur han och Andreas Kleerup arbetat med musiken till uppsättningen. Vi får åter njuta av Helén Sjöholm i Rosornas Gud och så får vi höra operaprimadonnan Kjerstin Dellert och Kungliga operans chefdramaturg Stefan Johansson berätta om sina minnen från uruppförandet av Karl-Birger Blomdahls opera Aniara 1959. Vi blickar också tillbaka på den skakande stunden i studion då Thomas Nordegrens blodtryck visade sig vara kraftigt förhöjt och den gången när han konfronterade den nya infrastrukturministern med sitt banbrytande förslag på straff för den som sms:ar och kör bil samtidigt. Missa inte heller samtalet med P3 Musikhjälpens Martina Thun då Thomas undrade om han skulle auktionera ut sig själv som sällskap på operan till en eller två personer. Vad skulle ge mest pengar till Musikhjälpens behjärtansvärda ändamål? Är det mest värdefullt att vara ensam med Nordegren eller att få gå två med honom? Från programserien Valet med Nordegren som ju inledde Nordegrenhösten i P1 2010 kan du höra de sju bisittarnas berättelser om varför de en gång engagerade sig politiskt och så bjuder vi förstås på Nordegrens tio-i-topp-lista med ljud från valet, allt från Bodströms vägran att drogtesta sig till Ohlys försök till frieri i TV4. Och så förstås Thomas minnen från båset på Karolinska sjukhuset på 70-talet när unge herr Nordegrens spermiekvalitet skulle granskas. Bara på webben lägger vi också ut en extra höjdpunkt från hösten, Thomas Nordegrens intervju med Staffan Westerberg! Med i klippen med höjdpunkter hörs Thomas Nordegrens bisittare Nina Lekander och Maja Aase. Tack alla lyssnare för 2010! Under våren får Thomas Nordegren en dag till i etern. Varje måndag och onsdag blir det Nordegren i P1.

NYA ANIARA OCH EN SPLITTER NY INFRASTRUKTURMINISTER! I dag får vi höra hur det kommer att låta på torsdag vid premiären av Stockholms Stadsteaters Aniara med nyskriven musik av Andreas Kleerup. Carl Bagge kommer hit och berättar om hur det har varit att arrangera musiken till Lars Rudolfssons uppsättning som kröner Stadsteaterns 50-årsfirande. Med när det begav sig 1959 var Kjerstin Dellert. Hon spelade med i Stockholmsoperans uruppsättning av Harry Martinsons rymdepos när det blev opera med musik av Karl-Birger Blomdahl. Hur var det den gången de gästspelade i Belgien och ett - för de kungliga åhöraröronen alltför ekivokt stycke - var tvunget att sjungas på svenska? Dellert minns allt! Stefan Johansson, operans dramaturg, berättar om sin relation till Aniara. Maja Aase är dagens bisittare och vi hoppas att hon har med sig Henrik Berggrens Palme-bok till utlottning! Den som är dagens snackis för att den hamnade utanför Augustprisets nomineradelista när den presenterades i går. Och sed I dag får vi höra hur det kommer att låta på torsdag vid premiären av Stockholms Stadsteaters Aniara med nyskriven musik av Andreas Kleerup. Carl Bagge kommer hit och berättar om hur det har varit att arrangera musiken till Lars Rudolfssons uppsättning som kröner Stadsteaterns 50-årsfirande. Med när det begav sig 1959 var Kjerstin Dellert. Hon spelade med i Stockholmsoperans uruppsättning av Harry Martinsons rymdepos när det blev opera med musik av Karl-Birger Blomdahl. Hur var det den gången de gästspelade i Belgien och ett - för de kungliga åhöraröronen alltför ekivokt stycke - var tvunget att sjungas på svenska? Dellert minns allt! Stefan Johansson, operans dramaturg, berättar om sin relation till Aniara. Maja Aase är dagens bisittare och vi hoppas att hon har med sig Henrik Berggrens Palme-bok till utlottning! Den som är dagens snackis för att den hamnade utanför Augustprisets nomineradelista när den presenterades i går. Och sedan ska vår nya infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd få ta ställning till Thomas Nordegrens förslag att införa piskstraff för den bilförare som samtidigt SMS:ar eller talar i mobiltelefon.