Podcasts about glaskupan

2 filmer och en serie plus ett Filmsnack med ingen mindre än Camilla Läckberg! Camilla Läckberg har sålt över 40 miljoner böcker och är nu aktuell med miniserien Glaskupan som går att streama på Netflix. Förutom ett fantastiskt snack så blir det recensioner av Sinners och Thunderbolts* Vill ni stötta denna podcast så får ni hemskt gärna lyssna, gilla och dela :)!

En av Sveriges bästa skådisar gör just nu sitt livs roll i supersuccén ”Glaskupan” på Netflix - Och nu gästar han Nemo!

Är golfvärlden välkomnande eller bara ett gäng översittare? Tor har svaret, hans jakt på The perfect swing i Skåne fortsätter.. På tal om perfekt, Slussen är inte perfekt och den tar tid. Tänka sig att under tiden som slussen byggts har JEFF BEZOS skickat Katy Perry till rymden i 11 minuter, NASA har hittat en planet med potential för liv och hjärnimplantat kan typ läsa tankar. Vi täcker allt detta och avrundar med The Last of Us hype, Glaskupan, Robinson och självklart NBA!

På fredag är det biopremiär för dokumentären Ultras. Möt regissören Ragnhild Ekner och hör vad fotbollsexperten Johan Elmander och kulturredaktionens Fredrik Wadström tänker om filmen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. TV-SUCCÉN ”ADOLESCENCE” SKAPAR DEBATT OM RADIKALISERING I POJKRUMMENDet var länge sedan en tv-serie blivit så unisont kritikerhyllad som ”Adolescence” på Netflix. I hemlandet Storbritannien har det kommit krav på att visa den både i skolorna och i parlamentet, för att motverka pojkars och mäns våld mot flickor och kvinnor. I centrum står en 13-årig pojke som blir anklagad för att ha mördat en jämnårig skolkamrat – en historia om radikalisering på pojkrummet. P1 Kultur gästas av Lisa Kaati, docent vid Stockholms universitet, där hon forskar om extremistiska budskap i digitala miljöer.CAMILLA LÄCKBERG OM ATT BÄRA PÅ EN INRE GUNDE SVANI vår är författaren Camilla Läckberg dubbelt aktuell - i tv-rutan. Dels med den kommande kriminalserien "Glaskupan" på Netflix - som hon skrivit. Och dels med realityserien "Läckbergs" på Viaplay, där tittarna får följa Camilla Läckberg och hennes familj i vardagen – och på hennes 50-årsfest. Nu berättar hon för Björn Jansson om när det ryckte i hennes långfinger och att hon bär på en inre Gunde Svan.ESSÄ: SÅ FÖRGIFTADE NAZISTERNA DET TYSKA SPRÅKETI år är det hundra år sedan den första delen i Adolf Hitlers ökända bok "Mein Kampf" utkom. Där utgår han från att massans val alltid styrs av känslor och fördomar. Litteraturforskaren Jimmy Vulovic funderar över en propagandadoktrin med ödesdigra konsekvenser, samt över den judiske man som analyserade skeendet på plats.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Hon hörs och syns i både TV och i bokhandeln, Camilla Läckberg. Och det senaste är en realityshow, Läckbergs. Vad är det som driver henne? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den 1 april kan man se ”Läckbergs” på Viaplay och bara två veckor senare så kommer thrillern ”Glaskupan” på Netflix, en ny serie skapad av Camilla Läckberg.P1 Kulturs Björn Jansson har träffat Camilla Läckberg. Det blev ett samtal om hennes två liv, hemmalivet med pyjamas, husbil och familj. Och det offentliga livet där drömmen om Hollywood lever och där hon tampas med ”en skitnödig indelning i ful-och finkultur”.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017.Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sigSömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit.Brist på energi, lätt att få skuldkänslorIngenting är kul längre. Självmordstankar.Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en.En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen.Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget.Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demonIdag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid.Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter.I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”.Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion.Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck.Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt.Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse.1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt.I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter.”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat.På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882:”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:'Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!”Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva.Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig?Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv.Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre.Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka.I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över.För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla.Mona Masrimanusförfattare och tidigare medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 90390. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur:Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf ParlandFriedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning WijkmarkRainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo HallerstamSushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispaSylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina LiljencrantzJ.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.”I think I'm dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.”Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! – Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar – munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften –lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

60 år efter att Glaskupan gavs ut tycks intresset för författaren Sylvia Plaths större än någonsin. Alla har sin Sylvia även Pite kammaropera som inspirerats av just Glaskupan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Litteraturredaktör Lina Kalmteg kommer till studion för att prata om ikonen Sylvia Plath, och om ”Glaskupan” som feministisk klassiker. Dessutom har vår Londonkorrespondent Pontus Mattsson ställt frågan till några unga kvinnor i Plaths andra hemland – hur står sig ”Glaskupan” i dag?KRITIK: ”MYTOMANIA” PÅ GÖTEBORGSOPERANVår kritiker Thomas Nordegren har sett höstens stora urpremiär på Göteborgsoperan – nyskrivna ”Mytomania” löst baserad på Macchiariniaffären. Hur funkar livslögnen som opera?KRITIK: WES ANDERSONS ROALD DAHL-FILMATISERINGAR PÅ NETFLIXDen hyllade regissören Wes Anderson har gjort fyra nya kortfilmer baserade på några av författaren Roald Dahls mindre kända berättelser – däribland ”Den underbara historien om Henry Sugar”. Anderson ska ha haft som uttrycklig ambition att överföra texten så oförstört som möjligt till film. Vår filmkritiker Joakim Silverdal är begeistrad.ESSÄ: LINDA SKUGGE OM SYLVIA PLATHS SISTA BREVVad är det i poeten Sylvia Plaths tragiska liv som lockat så många genom åren? I en OBS-essä som sändes första gången 2019 läser Linda Skugge den andra och sista volymen med Plaths brev och reflekterar över hennes paradoxala krav på full kontroll och total frihet.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletterDen som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar  munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen.Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller finns jag? vad är ett liv?Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgonHon är så himla underbarHennes kyl är aldrig tomHon tänker alltid på att det är en dag i morgon ocksåNä, visst kan man inte se det framför sig?Men så upptäckte jag att Mauro trettio år senare har skrivit en ny låt om Nelly. Det har föga förvånande inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.En manic pixie dream girl är alla de där ljuva och på samma gång lite konstiga tjejerna på film och i romaner som alla killar faller som käglor för. Och vars uppgift är att förändra killens liv. Och likt samtliga huvudpersoner i ungdomsförfattaren John Greens böcker är de allt på en gång: gåtfulla och äventyrliga och jättesmarta, och naturligtvis har de jättespeciella namn som Alaska, Margo och Hazel.En perfekt och foträt Linda har med andra ord inte en chans.Men som en gammal dö kärring på femtio jordsnurr är jag inte längre bitter eller avundsjuk på Mauros alla manic pixie dream girls. Däremot blir jag sur när pixiebrudarna försöker profitera på kvinnor som inte är det minsta vare sig pixie eller manic. Som min älskade själsfrände Sylvia Plath.Ive been tearing around in my fucking nightgown / 24/7 Sylvia Plath, sjunger Lana Del Rey i Hope is a dangerous thing for a woman like me to have.Ursäkta mig, men så gjorde aldrig Sylvia. Saken är den att när ni andra behagar vakna hade hon redan läst, skrivit, bakat och tagit hand om den enorma trädgården. Förmodligen skurat bort lite av det där vidriga brittiska flottet också. Och kanske målat en vägg. Teds manus renskrev hon kvällen innan och såg till att de gick iväg med dagens post. Men myten är seglivad. Hur många filmer har ni inte sett där den suicidala pixie-tjejen sitter och läser "Glaskupan"?Sylvia var åtta år när hon fick sin första dikt publicerad. När hon fick ett B bland alla A gjorde det henne fysiskt sjuk. Hon var bäst på allt hon tog sig för, inklusive bedriften att vara matglad men trots det ha en slank kropp. Sylvia stod inte ut med att inte vara perfekt. Hon var extremt ambitiös, målmedveten och disciplinerad.Jag tror dock inte att Sylvia vänder sig i sin grav på grund av sin felaktiga image. Sylvia visste något. Att den som är perfekt alltid vinner i slutändan. Alla Mauros vill ändå till sist ha en varm välstädad lägenhet att rumla hem till där lakanen är så där krispigt nytvättade och kylen är full av hans favoritkäk. Där räkningarna aldrig sparkas in under någon byrå utan faktiskt betalas i tid. Och där han inte heller behöver utföra någon jävla manssyssla som att byta bildäck eller klippa gräs. Det finns appar för sådant. Fiffigt va!Alla pixiebrudar kan sitta och ruttna i sina opiumhålor. De har inte en chans mot perfekta kvinnor som Sylvia! Inte en chans. För de vet inte vem de tävlar mot. För Sylviorna är beredda att gå i döden för sin sak. Att vara perfekt. Och dö var ju något som bekant något Sylvia the girl who wanted be god gjorde mycket bra. Hade hon levt hade hon fått Nobelpriset.Sex dagar innan Sylvia dog skrev hon Edge.The woman is perfectedHer deadBody wears the smile of accomplishmentLinda Skugge, författare

Vissa har har hävdat att Sanna Tahvanainens fokus på yttre attribut nedvärderar de historiska kvinnoöden hon gestaltar i sina romaner. Helena Fagertun funderar på om det inte är precis tvärtom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nyårsafton för drygt hundra år sedan när finlandssvenska Sanna Tahvanainens roman Den lilla svarta inleds med klass. Första världskriget är slut och det glada tjugotalet står för dörren. I utkanten av festen står en mystisk ung kvinna; hon beskrivs som dimma eller cigarettrök. Ur sina klänningsfickor fiskar hon upp spegel och läppstift och börjar bättra på läpparna.Romanen om Coco Chanel är en del av en romantrilogi om historiska kvinnoöden som Tahvanainen publicerade mellan 2013 och 2019. Förutom Chanel handlar det i Körsbär i snön om Sylvia Plath och om drottning Victoria av England i romanen Bär den som en krona. Jag tar fasta på titeln, lägger böckerna som en krona på huvudet och försöker balansera runt med dem. Jag målar också läpparna i rött och sprutar på mig Chanel no. 5 i en föreställning om att jag, genom att ikläda mig attribut ur romanerna, ska bli den stilsäkra läsare som trilogin suktar efter.De här romanerna är nämligen ovanligt besatta av materiella ting: kläder, smink, parfym. Efter att ha köpt en blåvit bomullsklänning, en liten jacka kopierad direkt ur Diors sommarkollektion och en klänning med mexikanskt mönster fastnar Tahvanainens Sylvia för en grå regnkappa med blankt och tuggummirosa foder. Jag tar den! utropar hon och konstaterar: Älskar ögonblicket när jag bestämt mig för att köpa något, så jag säger det igen och igen. / Jag tar den! / Jag tar den! / Jag tar den!Jag betraktar böckerna jag nyss bar på huvudet. Boken om Chanel är utsmyckad med stiliserade pärlor som lossnar från ett halsband, den om Plath fångar en mörkröd läppstiftsmun bakom en fågelbur och drottning Victoria pryder själv sin bok, genom ett fotografi i helfigur, visserligen avklippt strax ovanför näsan.Det kan tyckas onödigt att dröja vid böckernas fysiska utformning, men eftersom utseende är så pass centralt i verken blir böckernas omslag också en viktig del av själva läsakten. Vissa recensenter har kritiserat främst Körsbär i snön för att bokens fokus på yttre attribut nedvärderar den omskrivna historiska personen, men kanske är det tvärtom? Kanske måste böcker som berättar om kvinnoöden som de här ta fasta på just föremål som smink och parfym. De utgör centrala litterära teman hos en författare som strävar efter att uppvärdera både föremålen och kvinnorna som genom tiderna ägnat sig åt dem. Den stil som Tahvanainen presenterar för att matcha ett sådant perspektiv, för att låna ett uttryck ur Sara Danius Den blå tvålen (2013), har föga att göra med den hemingwayska isbergstekniken och mer med den balzacska löken: skalar man den hittar man ingen kärna den innehåller flera lager av ytor och ytan är allt.Svarta klänningar finns i olika modeller i alla tre romaner och jag riktigt känner shantungens textur när jag för handen över omslaget till Den lilla svarta. När jag sedan öppnar boken badar den i en äng av aldehydiska abstrakta blommor. För att få en liknande känsla för dofterna i Körsbär i snön grottar jag ner mig i parfymentusiasternas diskussioner på Fragrantica om parfymer som Fabergés Tigress och Estée Lauders Youth Dew. Djupast sätter sig odörerna från upplösningen av Bär den som en krona där drottning Victoria ligger i sängen och gluffar i sig sötsaker i en ätstörd misär nedfallna matrester ruttnar under sängen, hakorna blir fler och fler och matfläckarna på kläderna täcks av broscher. Sorgen efter prins Alberts död täcks bokstavligt talat över med stil.Som Englands regent på 1800-talet var det själva livet som utgjorde drottning Victorias verk och vi möter henne från den lilla flickan som uppmanades att inte läsa böcker utan istället just bära dem på huvudet viktigare än bildning var att få en bra hållning inför sin framtida kröning.Kanske är det Tahvanainens ambition att hitta ett nytt litterärt sätt att gestalta kvinnohistorien som gör att hon ofta närmar sig sina huvudpersoners öden från oväntade håll. Körsbär i snön utspelar sig under den heta sommarmånaden juni 1953, när en ung Sylvia har blivit utvald att göra en praktikmånad på modetidningen Mademoiselle i New York. Valet att skildra denna period istället för att vända sig till någon av de mer mytomspunna delarna av Sylvia Plaths liv handlar inte enbart om att det var en viktig och förlösande månad för den historiska personen Plath utan minst lika avgörande för den västerländska litteraturen. Det är en sommar som knappt alls finns återgiven i Plaths dagböcker men som hon själv valde som startpunkt för debutromanen Glaskupan (1963), i Christina Liljencrantz översättning: Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.I Körsbär i snön erbjuds ett annat perspektiv på samma sommar och att det finns många fler möjliga berättelser om Sylvia Plath ger Tahvanainen en hint om redan i bokens inledande stycke: Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.I Den lilla svarta följer vi Coco Chanels mest produktiva och framgångsrika period i 20-talets Europa. Att Tahvanainen väljer att skildra modeskaparens genombrottsperiod där både mode och affärer blomstrar, snarare än tiden när hon främst var känd för sin öppna antisemitism och samröre med tyska säkerhetstjänsten, tyder på att det främst är som kreatör och inte historisk person hon intresserar sig för Chanel.Här framträder modeskaparen som betonade att den lilla svarta klänningen inte i första hand skapades för mannen att betrakta utan för kvinnan att bära det var viktigt att den hade fickor så att bäraren kunde lägga sina saker någonstans. Någonting liknande händer när Chanel pitchar doft för parfymören Ernest Beaux; det är för varandra och sig själva som kvinnorna ska lukta gott. Kanske kan Marilyn Monroes uttalande om att hon om natten inte bar mer än några droppar Chanel no. 5 ses som det ultimata beviset på att Chanel lyckades med sin ambition. Tahvanainen låter Chanel säga att kvinnorna ska börja längta efter någonting de inte ens visste att de saknade.Det är inte förrän jag läser Tahvanainens trilogi som jag inser hur mycket jag har längtat efter just det här: en prosa där traditionellt sett kvinnliga företeelser som mode och parfym genomsyrar allt från omslag till innehåll och litterär stil. Eller för att travestera Coco Chanel i parfymtillverkartagen: Kanske är det så att för att få en roman om kvinnor ur historien att kännas naturlig, måste det ske på konstgjord väg.Helena Fagertun, författare och översättare LitteraturSanna Tahvanainen: Körsbär i snön (2019), Den lilla svarta (2016) och Bär den som en krona (2013). Alla utgivna på Schildts & Söderströms.BildenCoco Chanel, foto av Marion Golsteijn: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coco_Chanel_tentoonstelling.JPGDrottning Victoria (här som prinsessa), målning av George Hayter (17921871): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Princess_Victoria_and_Dash_by_George_Hayter.jpgSylvia Plath, foto av Vicile: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:To_be_sylvias_daughter.jpg

En roman baserad på två otroligt starka kontraster - eller är de kanske två sidor av samma mynt? Vi blir roade av en direkt humor, men också oroade av den mentala ohälsan. Genom att bjuda in oss i sin 'Glaskupa' får vi kanske en viss förklaring till Sylvia Plaths tragiska självmord. Ett liv som väckt mycket intresse och spekulation,  inte bara angående hennes mentala tillstånd och författarskap, utan också hennes äktenskap, syn på kvinnan, etc. Vi förstår verkligen varför Cullhed valde att skriva om just detta livsöde...

Sylvia Plath är en ikon sedan länge. Vi har läst hennes enda roman Glaskupan och är förtjusta över dikterna och de autofiktiva romanena Eufori och Övervintring.

Välkomna till säsong två av Mor skiljer sig! Här kommer en teaser och boklistan: 26 jan ”Efterbörd”, Rachel Cusk (2009) 9 feb ”Mrs Dalloway”, Virginia Woolf (1925) 23 feb ”Rädd att flyga”, Erica Jong (1973) 9 mar ”Orkansäsong”, Fernanda Melchior (2021) 23 mar ”Glaskupan”, Sylvia Plath (1963) 6 apr ”Eufori: en roman om Sylvia Plath”, Elin Cullhed (2021) 20 apr ”Americanah”, Chimamanda Ngozi Adichie (2014) 4 maj ”Kyrkbröllop”, Moa Martinson (1938) 18 maj ”Mammorna”, Alexandra Pascalidou (2019) 1 jun ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, Amanda Romare (2021) Klippare: Rebecka Lyhne; Jingel: Fredrika Markstedt; Profilbild: Jonas Hellström

Tidigare i år släppte Elin Cullhed romanen Eufori som skildrar hur författaren Sylvia Plaths sista år i livet kan ha tett sig. I samband med att boken släpptes kom också dagböckerna av Sylvia Plath på nytt på svenska och det fick oss på Lundströms bokradio att tänka tillbaka till 2015 då författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander bokcirklade om Glaskupan av just Sylvia Plath. Bokcirkeln är uppdelad i tre delar och i den första delen diskuterar vi kapitel ett till sju. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Vi är mitt uppe i bokcirkeln om Glaskupan av Sylvia Plath. Det här är en repris från 2015. Till det här mötet läste och författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander romanens intensiva mittenparti. Bokcirkeln är uppdelad i tre delar och i den här delen diskuteras kapitel 8 till 13. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Bokcirkeln om Glaskupan av Sylvia Plath går i mål. Det här är en repris från 2015 där författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander analyserar och diskuterar slutet på Sylvia Plaths klassiker. Hur ska det gå för Esther Greenwood? Det här är den sista delen av tre. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Vi diskuterar författaren och ikonen Sylvia Plath utifrån hennes roman, den moderna klassikern "Glaskupan", men också hennes diktning. Alice och Patrik gästas av kollegorna Karin Cellton och Maria Bünger, vilka breddar perspektivet i egenskap av Plath-kännare och poesiuttolkare. Vad kännetecknar Plaths författande och gör att varje tid tycks ha "sin" Sylvia Plath? Solen är en podcast om litteratur och bibliotek med bibliotekarierna Alice Thorburn, Elias Hillström och Patrik Schylström på Stadsbiblioteket i Stockholm. Som vanligt hittar du alla boktips samlade i en lista på www.biblioteket.se/boktips/bibliotekspodden-solen

Nina åker till Skrivarakademin och träffar huvudlärare Elin Cullhed som är aktuell med Eufori, en roman om Sylvia Plath. Handlingen utspelar sig under Sylvias sista år i livet innan Glaskupan kom ut. Vi pratar förstås om Sylvia, och om det kringelikrokiga skrivandet, runt moderskap och lappar till fritids, om att skriva ur kraften och villfarelsen att allt ska bli bra när boken kommer ut.I avsnittet hörs även Not All Who Wonder Are Lost med Lana Del RayDebutera eller Dö produceras av Nina De Geer#debuteraellerdö See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det här avsnittet snackar vi böcker som betytt. Böcker vi minns, böcker som påverkat vårt skrivande, böcker som känns. Stora läsupplevelser helt enkelt. Trevlig lyssning!I avsnittet pratar vi om:1. "Ölandssången" av Tove Folkesson2. "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson3. "Högre än alla himlar" av Louise Boije af Gennäs4. "Tisdagarna med Morrie" av Mitch Alborn5. "Glaskupan" av Sylvia Plath6. "Naiv. Super." av Erlend Loe7. "Den vita staden" av Karolina Ramqvist8. "Testamente" av Nina Wähä9. "Skrivliv" av Gun-Britt Sundström10. "Arv och miljö" av Vigdis Hjort11. "Börjar jag blomma så börjar jag dö" av Isabelle LöfAndra författare som nämns: Katarina von Bredow och Katarina Kieri. 

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Amanda, 25, känner att hon inte riktigt hör hemma någonstans. Hon lever mer i sin inre värld än i verkligheten. Men nu vill hon ut ur glaskupan. Redan som liten var Amanda ett högkänsligt barn. Hon grät ofta av trötthet hela vägen hem från förskolan. Hennes mamma hade svårt att hantera det och Amanda har ofta känt sig som en börda för sin omgivning. Amanda känner sig fortfarande oförmögen att tycka om sig själv. Hon har svårt att gå ut och möta människor eftersom hon tror att de ser på henne med kritisk blick. Därför blir hon kvar i sin glaskupa. - Det finns en barriär mellan mig och verkligheten. Jag skjuter ifrån mig den del av världen jag inte tycker om, berättar Amanda.

I det första samtalet, ”Samtal med vänner”, pratar vi om hur vi lärt känna varandra och på vilka sätt litteraturen format vår vänskap. Med utgångspunkt i Sally Rooneys debutroman och Hanya Yanagiharas ”Ett Litet liv" diskuterar vi hur samtal mellan vänner egentligen kan se ut. Kaneli hävdar att det finns bättre och sämre läsare och Hanna berättar om sitt behov att blotta sig själv. I samarbete med HBL ... I det första samtalet nämner vi: ”Samtal med vänner” av Sally Rooney, ”Ett Litet liv” av Hanya Yanagihara, Kontur #1 2018, ”Betinkan” av Sabine Forsblom, ”Glaskupan” av Sylvia Plath och tv-serien "Friends".

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017. Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sig Sömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit. Brist på energi, lätt att få skuldkänslor Ingenting är kul längre. Självmordstankar. Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en. En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen. Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon Idag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid. Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet.  Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som Den unge Werthers lidande. Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt?  Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck. Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt. Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse. 1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman Glaskupan, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt. I Harry Potter gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret Dementor; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,tormentor. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat. På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882: Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig: Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt () Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal! Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv. Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre. Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka. I Brev till en ung poet skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över. För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla. Mona Masri, kritiker och medarbetare på kulturredaktionen i P1.   Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112.   Litteratur: Johann Wolfgang von Goethe Den unge Werthers lidande (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf Parland Friedrich Nietzsche Den glada vetenskapen (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning Wijkmark Rainer Maria Rilke Brev till en ung poet (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo Hallerstam Sushrut Jadhav The Cultural Origins of Western Depression (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispa Sylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi.  Översättare: Christina Liljencrantz J.K Rowling Harry Potter och fången från Azkaban (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sig Sömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit. Brist på energi, lätt att få skuldkänslor Ingenting är kul längre. Självmordstankar. Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en. En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen. Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon Idag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid. Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet.  Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som Den unge Werthers lidande. Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt?  Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck. Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt. Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse. 1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman Glaskupan, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt. I Harry Potter gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret Dementor; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,tormentor. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat. På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882: Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig: Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt () Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal! Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv. Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre. Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka. I Brev till en ung poet skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över. För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla. Mona Masri, kritiker och medarbetare på kulturredaktionen i P1.   Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112.   Litteratur: Johann Wolfgang von Goethe Den unge Werthers lidande (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf Parland Friedrich Nietzsche Den glada vetenskapen (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning Wijkmark Rainer Maria Rilke Brev till en ung poet (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo Hallerstam Sushrut Jadhav The Cultural Origins of Western Depression (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispa Sylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi.  Översättare: Christina Liljencrantz J.K Rowling Harry Potter och fången från Azkaban (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Hör författarna Nina Lekander och Qaisar Mahmood om slutet på Sylvia Plaths klassiker. Och så berättar Linn Ullmann och Torgny Lindgren vad de läser för att koppla av. När det gäller att komma till ro, gå ned i varv, koppla av - vilken bok hamnar då på nattduksbordet? Vi har bett fyra författare dela med sig av sin lektyr i koppla-av-genren. Hör Torgny Lindgren, Jessica Schiefauer, Linn Ullmann och John Swedenmark om vilken litteratur som leder dem till glädje och avspänning.Och så bjuder vi på en lektion i konsten att ge bort en bok! Du kanske tror att det här är en lättsinnig sak - men efter att ha hört Anna Tullbergs reportage i ämnet kommer livet att vara mycket rikare om än mer komplicerat.

Hör författarna Nina Lekander och Qaisar Mahmood om slutet på Sylvia Plaths klassiker.

Hör Klas Östergren om hur en novell ska börja och sluta, hör Nina Lekander och Qaisar Mahmood i Bokcirkeln, och var med när vi slår upp en ny, stor och vacker bok om poeten Tomas Tranströmer. Det är en bok som är tung att bära men lätt att läsa. Författaren Klas Östergren har kommit ut med en nästan sjuhundrasidig lunta med Samlade noveller, skrivna under trettio års tid. Här finns berättelser som Veranda för en tenor, Vardagkväll före sekelskiftet, Röd jul och Ravioli. Vi snor formatet och bjuder på en serie intervjunoveller med författaren.Hur ska det går för Esther Greenwood? Huvudperson i Glaskupan av Sylvia Plath. Författarna Nina Lekander och Qaisar Mahmood brottas med frågan och bokcirklar i romanens intensiva mittparti, vi har läst kapitel 8 - 13. Och så öppnar vi dörren till ett mycket märkvärdigt litterärt skafferi, poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmers hemarkiv. Och ur skafferiet kliver nu en bok fram, I arbetets utkanter heter den, med valda delar av Tranströmers dagböcker, manuskript, brev och fotografier. Urvalet har gjorts av Monica och Tomas Tranströmer tillsammans med redaktören Magnus Halldin, och boken har formgetts av Nina Ulmaja.

Hur ska det går för Esther Greenwood i Glaskupan av Sylvia Plath. Författarna Nina Lekander och Qaisar Mahmood brottas med frågan i romanens intensiva mittparti, vi har läst kapitel 8 - 13.

Ja! Slå följe med tonårsflickan Esther och följ hennes glamorösa och intensiva gratisätarmånad i New York 1953. Läs t o m kapitel sju, tillsammans med författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander. Möt författaren Carola Hansson, Augustprisnominerad för sitt inkännande porträtt av Leo Tolstojs älsklingsdotter Masja, i boken med samma namn. Vår reporter Anna Tullberg har i Masja fått en vän för livet, och hon träffar Carola Hansson i Uppsala. Och så tar vi tag i det här med spriten och skrivandet! Otaliga är de författare som brottats med alkoholen, och det finns både romantiska som förfärande skildringar av supandets betydelse för litteraturen. Men vad har de här verksamheterna egentligen med varandra att göra? Möt bland andra författaren och nyktre alkoholisten Gunnar Ardelius i Joanna Goreckas reportage.

Slå följe med tonårsflickan Esther och följ hennes glamorösa och intensiva gratisätarmånad i New York 1953. Läs t o m kapitel sju, tillsammans med författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander.

Ett lite försenat, lite för långt avsnitt om en fjäril i en glaskupa eller något. Håll till godo!   https://ia601503.us.archive.org/12/items/Spoilervarning2/Avsnitt05-BrostPiratPenisOchFjarilenIGlaskupan.m4a

Just när ni trodde att ni var av med oss för gott är vi tillbaka med... kanske det roligaste avsnittet hittills? Det handlar om författardrömmar. Vi har läst Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant, och pratar skrivande med 19-åriga Johanna Vinter. Dessutom listar vi våra allra bästa skrivtips till dig som drömmer om att skriva en egen bok och Per reciterar en låttext av Asta Kask.Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller ladda ner mp3-filen här. Vi finns också på iTunes.I avsnittet nämner vi de här titlarna:Allt det där jag sa till dig var sant, av Amanda Svensson, Norstedts.Hey Dolly, av Amanda Svensson, Norstedts.Välkommen till den här världen, av Amanda Svensson, Norstedts.Ett moln i byxor, av Vladimir Majakovskij.Sherlock Holmes versus Professor Moriarty, av Sir Arthur Conan Doyle. Övers. Charlotte Hjulström, Bakhåll förlag.Anna d'Arc, av Mårten Sandén, Rabén & Sjögren.Här ligger jag och blöder, av Jenny Jägerfeldt (och alla hennes andra böcker), Gilla böcker.Allt jag säger är sant, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.The fault in our stars (Förr eller senare exploderar jag), av John Green. Övers. Ylva Stålmarck, Bonnier Carlsen.Syskonkärlek, av Katarina von Bredow, Rabén & Sjögren.Att skriva - en hantverkares memoarer, av Stephen King, Bra böcker.Om konsten att läsa och skriva, av Olof Lagerkrantz, Wahlström & Widstrand.Konsten att skriva en bästsäljare, av Lina Wennersten och Katarina Lagerwall, Alfabeta.Skriv om och om igen, av Ylva Karlsson och Katarina Kuick, X Publishing.Writing the breakout novel, av Donald Maass.Glaskupan, av Sylvia Plath, övers. Christina Liljencrantz, Albert Bonniers.Gentlemen, av Klas Östergren, Albert Bonniers.Alla Christoffer Carlssons deckare, till exempel Den osynlige mannen från Salem, Piratförlaget.Och så pratar vi om två låtar också:Fri av Asta Kask, och Betongbarn av Strebers.

Dags för avsnitt sju! Den här gången är temat svaga tjejer i litteraturen. Finns dom? Hur är dom? Får man ens prata om dom? Gäst är författaren Ulrika Lidbo, och boken vi läst heter Dagboksanteckningar från ett källarhål, och är skriven av David Wiberg.Lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller hämta mp3-filen här. Vi finns också på iTunes! I avsnittet nämns följande böcker:Dagsboksanteckningar från ett källarhål, av David Wiberg, Lilla Pirat. Twilight-serien, av Stephanie Meyer, B Wahlströms.Pippi Långstrump, Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren.Hungerspelen, Suzanne Collins, Bonnier Carlsen.Decembergatans hungriga andar, Ulrika Lidbo, Alfabeta.Farsta fritt fall, Ulrika Lidbo, Alfabeta.Inte vatten värd, Ulrika Lidbo, Alfabeta.Allt jag säger är sant, Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Tusen gånger starkare, Christina Herrström, Bonnier Carlsen.Millenniumtrilogin, Stieg Larsson, Norstedts.Jag finns, Maja-Maria Henriksson, Natur & Kultur.Glaskupan, Sylvia Plath, Albert Bonniers.Prozac, min generations tröst, Elisabeth Wurtzel.Homecoming queen, Moa Herngren, Bonnier Carlsen.Kårnulf was here, Josefine Adolfsson, Atlas.Den femte systern, Mårten Sandén, Rabén & Sjögren.I en klass för sig, Curtis Sittenfeld.