Podcasts about faber faber

In the first episode of season 2, we speak with Jack Smyth – a freelance designer and illustrator from Ireland. His clients include Penguin Random House, Faber & Faber, Harpercollins, Granta, Daunt Books, Simon & Schuster, The New York Times, The New Yorker, Politico and The Atlantic. He has previously worked inhouse at 4th Estate, Simon & Schuster, Little, Brown and Tower Records and holds an MA in Graphic Design from Kingston University. In 2024, he was named the designer of the year at the British Book Awards. He has received 9 ABCD awards, a BBDPA award and has been featured in Creative Review, It's Nice That, Communication Arts and the 100 Archive. He lives in Dublin with his wife and cat. Cover Meeting was hosted by Steve Leard and produced by James Ede of beheard.org.uk.

Faber is met zijn 81 jaar inmiddels een monument in de Nederlandse acteerwereld. De acteur in hem werd ‘geboren' in een kapperszaak in Amsterdam-Noord. Faber kende in Noord een moeilijke jeugd in de naoorlogse jaren. Net toen hij op het punt stond om per boot te vluchten en de weide wereld in te trekken, kreeg hij van een kapper een advertentie waarin werd gevraagd naar acteurs voor een Shakespeare. Sindsdien bouwde Faber een rijke carrière op en speelde hij talloze producties, films en series. Peter Faber trouwde in zijn leven vijf keer en scheidde even zo vaak. Hij heeft vijf kinderen bij vier vrouwen. Ook al is hij op hoge leeftijd en lag hij na een openhartoperatie meerdere dagen in coma, Peter Faber is nog altijd zeer levenslustig. Hij is productief schilder en geeft samen met zijn zoon Jesse workshops aan gevangenen in de gevangenis.

One night, in the desolate waiting room at Crewe, a stranded train passenger hears the strange story of how the former servant to a country vicar ended up sleeping rough at the station. This original recording is an audio presentation by Jasper L'Estrange for EnCrypted Horror. “Crewe” by Walter de la Mare (1929). You can hear me discuss this story by becoming a channel member and listening to a future episode of The EnCrypted Postmortem. https://www.youtube.com/playlist?list=PL7JYpOrSDoCfvPbjBn6DZGIXDlK-eOzpR).

Ted Hughes, one of the giants of twentieth-century British poetry, was born in Mytholmroyd, Yorkshire. After serving in the Royal Air Force, Hughes attended Cambridge, where he studied archeology and anthropology and took a special interest in myths and legends. In 1956, he met and married the American poet Sylvia Plath, who encouraged him to submit his manuscript to a first-book contest run by the Poetry Center. Awarded first prize by judges Marianne Moore, W. H. Auden, and Stephen Spender, The Hawk in the Rain (Faber & Faber, 1957) secured Hughes's reputation as a poet of international stature. According to poet and critic Robert B. Shaw, Hughes's poetry signaled a dramatic departure from the prevailing modes of the period. The stereotypical poem of the time was determined not to risk too much: politely domestic in its subject matter, understated and mildly ironic in style. By contrast, Hughes marshaled a language of nearly Shakespearean resonance to explore themes which were mythic and elemental.Hughes remained a controversial figure after Plath's suicide left him as her literary executor and he refused (citing family privacy) to publish many of her papers. Nevertheless, his long career included unprecedented best-selling volumes such as Lupercal (Faber & Faber, 1960), Crow (Faber & Faber, 1970), Selected Poems 1957–1981 (Faber & Faber, 1982), and Birthday Letters (Faber & Faber, 1998), as well as many beloved children's books, including The Iron Man (Faber & Faber, 1968), which was adapted as The Iron Giant (1999). With Seamus Heaney, he edited the popular anthologies The Rattle Bag (Faber & Faber, 1982) and The School Bag (Faber & Faber, 1997). Hughes was named executor of Plath's literary estate and he edited several volumes of her work. Hughes also translated works from classical authors, including Ovid and Aeschylus. Hughes was appointed Britain's Poet Laureate in 1984, a post he held until his death in 1998. Among his many awards, he was appointed to the Order of Merit, one of Britain's highest honors.Hughes married Carol Orchard in 1970, and the couple lived on a small farm in Devon until his death. His forays into translations, essays, and criticism were noted for their intelligence and range. Hughes continued writing and publishing poems until his death from cancer on October 28, 1998. A memorial to Hughes in the famed Poets' Corner of Westminster Abbey was unveiled in 2011.-bio via Poetry Foundation Get full access to The Daily Poem Podcast at dailypoempod.substack.com/subscribe

Today's poem comes from Matthew Hollis' remarkable collection, Earth House, which blends explorations of the four cardinal directions and original translations of Anglo-Saxon verse from the Exeter Book. Matthew Hollis was born in Norwich in 1971, and now lives in London. His debut Ground Water (Bloodaxe Books, 2004) was shortlisted for the Guardian First Book Award, the Whitbread Poetry Award and the Forward Prize for Best First Collection; it was a Poetry Book Society Recommendation. He is co-editor of Strong Words: Modern Poets on Modern Poetry (Bloodaxe Books, 2000) and 101 Poems Against War (Faber & Faber, 2003), and editor of Selected Poems of Edward Thomas (Faber & Faber, 2011). Now All Roads Lead to France: the Last Years of Edward Thomas (Faber & Faber, UK, 2011; Norton, US, 2012) won the Costa Biography Award and the H. W. Fisher Biography Prize, was Radio 4 Book of the Week and Sunday Times Biography of the Year. He has published the handmade and letterpress pamphlets Stones (Incline Press, 2016), East (Clutag Press, 2016), Leaves (Hazel Press, 2020) and Havener (Bonnefant Press, 2022). Leaves was shortlisted for the Michael Marks Poetry Award 2021. He is the author of The Waste Land: A Biography of a Poem (Faber & Faber, UK, Norton, US, 2022). He was Poetry Editor at Faber & Faber from 2012 to 2023. His second book-length collection, Earth House, was published by Bloodaxe Books in 2023 and was longlisted for The Laurel Prize 2023.-bio via Bloodaxe Books Get full access to The Daily Poem Podcast at dailypoempod.substack.com/subscribe

Melanie O'Loughlin of Lamplight Books reviews Tremor by Teju Cole published by Faber & Faber.

** VIDEO EN NUESTRO CANAL DE YOUTUBE **** https://www.youtube.com/watch?v=TYKVAT2e1zI +++++ Hazte con nuestras camisetas en https://www.bhmshop.app +++++ #historia #historiamilitar #medieval #hundredyearswar Agosto de 1356. Tras una larga y sangrienta marcha desde la Península de Cotentin, Eduardo III y su ejército de 12.000 hombres se retiran hacia el Paso de Calais tras haber amenazado a la misma París. Persiguiéndole, un gran ejército bajo el mando directo del rey de Francia, Felipe VI, que suma más de 30.000 hombres. Tras pelear el paso a través del río Somme, los ingleses toman posición sobre las lomas cercanas a dos localidades: Crécy y Wadicourt. Uno de los choques más trascendentales de la Guerra de los Cien Años estaba a punto de tener lugar. Analizamos las campañas desde 1341 hasta 1347. Nos detendremos especialmente en algunos choques de armas como la Batalla de Morlaix o el Sitio de Calais, sin olvidar el plato fuerte de esta etapa de la guerra: Crécy. Hombres, armas, panoplias, tácticas y el desarrollo de la batalla. ¿Te lo vas a perder? ----------------------------------------------------------------------------------- La Guerra de los Cien Años es una serie original de Bellumartis Historia Militar Presentada por Juan Molina y David Nievas (el dúo de Flandes), junto a José Luis Costa Si quieres ayudarnos a mejorar nuestro contenido, o agradecernos estos programas, puedes darnos un extra a través de: https://paypal.me/davidnievas --- Créditos de la composición de la portada --- The free company of Aquitaine (https://www.facebook.com/FreeCompanyO...) --- Agradecimientos por las fotografías a los grupos de recreación histórica --- Lífthrasir, Genz D'Armes 1415, Viri Armati, Toxophilus.net, La Guerre des Couronnes, Recreating history with Andrea, Projekt 14, The free company of Aquitaine, Bob Degreef y Compañía de Bellomonte --- BIBLIOGRAFÍA RECOMENDADA --- ALLMAND, C. "The Hundred Years War: England and France at War c.1300–c.1450", Cambridge University Press, 2012 CURRY, A. "The Hundred Years War. 1337-1453", Osprey, 2002 CAPWELL, T. "Armour of the English Knight 1400 - 1450", Thomas Del Mar ltd, 2015 LIVINGSTON, M. "Crécy: Battle of Five Kings", Osprey, 2022 HARDY, R. "Longbow: A Social And Military History", Sutton Pub Ltd, 2006 SUMPTION, J. "Hundred Years War Vol 2: Trial by Fire", Faber & Faber, 2001 ----------------- BELLUMARTIS PREMIUM ------------------------ Código descuento "BELLUMARTISHM" para acceder a todos los servcios de @elrinconmilitar407 en Enlace de suscripción: https://rinconmilitar.com/cuenta-de-membresia/pago-de-membresia/?level=1 ----------------------------------------------------------------------------------- COMPRA EN AMAZON CON EL ENLACE DE BHM Y AYUDANOS ************** https://amzn.to/3ZXUGQl ************* Si queréis apoyar a Bellumartis Historia Militar e invitarnos a un café o u una cerveza virtual por nuestro trabajo, podéis visitar nuestro PATREON https://www.patreon.com/bellumartis o en PAYPALhttps://www.paypal.me/bellumartis o en BIZUM 656/778/825 No olvidéis suscribiros al canal, si aún no lo habéis hecho. Si queréis ayudarnos, dadle a “me gusta” y también dejadnos comentarios. De esta forma ayudaréis a que los programas sean conocidos por más gente. Y compartidnos con vuestros amigos y conocidos. SIGUENOS EN TODAS LAS REDES SOCIALES ¿Queréis contactar con nosotros? Puedes escribirnos a bellumartispublicidad@hotmail.com como por WHATSAP o en BIZUM 656/778/825 Nuestra página principal es: https://bellumartishistoriamilitar.blogspot.com ¿Quieres anunciarte en este podcast? Hazlo con advoices.com/podcast/ivoox/618669

Melanie O'Loughlin reviews Big Swiss by Jen Beagin, published by Faber & Faber.

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-18.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

In this episode, Mary Adams delve into issues related to the trauma of being a replacement child. She illustrates this with the example of James Joyce, as "he seemed to overcome the debilitating effects of this early trauma and survivor guilt by using his writing".  Mary Adams is a psychoanalyst with the British Psychoanalytic Association, having completed her training in 1996.  She was a training analyst with the Association of Child Psychotherapists, has a particular interest in the work of Donald Meltzer and has written several papers using his ideas.  She is a past editor of the Journal of the British Association of Psychotherapy. Her book on James Joyce as a replacement child was published by Routledge in 2022. Link to the paper https://docs.google.com/document/d/1-hL8XbcupQQXAwbwh4ow4hQkBwccIyTo/edit?usp=share_link&ouid=112457875385152358388&rtpof=true&sd=true       Further reading on the Replacement Child: Anisfeld, L., & Richards, A. D. (2000). The replacement child: Variations on a theme in history and psychoanalysis. Psychoanalytic Study of the Child, 55: 301–318. Capps, D. (2012).  The Replacement Child: Solomonic Justice and the Sublimation of Sibling Envy   American Imago, 69(3): 385-400 Pollock, G. H. (1972). Bertha Pappenheim's Pathological Mourning: Possible Effects of Childhood Sibling Loss. J. Amer. Psychoanal. Assn., 20:476-493 Pollock, G. H. (1978). On Siblings, Childhood Sibling Loss, and Creativity. Annual of Psychoanalysis 6:443-481 Reid, M. (1992). ‘Joshua — Life after death. The replacement child', Journal of Child Psychotherapy, Vol. 18, 2.  Pp. 109-138.  Sabbadini, A. (1988).  The Replacement Child.  Contemporary Psychoanalysis. 24: 528-547. Schellinski , K. (2019). Individuation for Adult Replacement Children: Ways of Coming into Being. Routledge Schwab, G. (2009). Replacement children: The transgenerational transmission of traumatic loss. American Imago 66 (3), 277-310. Silver, D. (1983). The Dark Lady: Sibling loss and mourning in the Shakespearean sonnets. Psychoanalytic Inquiry, 3: (3): 513–527. Storey, D. (2021).  A Stinging Delight.  David Story:  A Memoir.  Faber & Faber. Whitebook, J. (2017).  Freud.  An Intellectual Biography. Cambridge UP Wilson, E. (1988). Stendhal as a Replacement Child: The Theme of the Dead Child in Stendhal's Writings. Psychoanalytic Inquiry, 8:108-133     This Podcast Series, published by the International Psychoanalytical Association, is part of the activities of the IPA Communication Committee and is produced by the IPA Podcast Editorial Team. Head of the Podcast Editorial Team is Gaetano Pellegrini. Editing and Post-Production: Massimiliano Guerrieri.

Den brittiske poeten Philip Larkins litteratur är läst och älskad. I brev och biografier framkommer mindre smickrande sidor, som till exempel rasism. Men när hans brev till livskamraten Monica Jones publicerades nyanserades bilden något. Jan Norming har läst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 mars 2011.För en tid sen stod en notis i engelska The Guardian. En okänd kärleksdikt av poeten Philip Larkin hade hittats i en skokartong. Dikten låg instucken i ett gammalt, tummat internkuvert. Föremålet för Larkins ömma känslor var Betty Mackereth. Han var bibliotekarie på universitetet i Hull och hon var hans sekreterare.Till notisen fanns ett foto. Larkin sitter i sina hornbågade glasögon lutad mot en pelare av betong. Bakom honom står en cykel. Är det hans? Jag vet att han cyklade och på omslaget till diktsamlingen The Whitsun Weddings finns också en cykel. Whitsun betyder pingst. Det är en tunn bok i vitt och olivgrönt med hård pärm, jag hittade den hos Blackwells i Oxford. Den ser ut som en sådan där liten skolradioutgåva från femtiotalet.Larkin är läst och älskad i England. Föra året hade han varit död ett kvartssekel. Hans dikter är ofta rimmade bilder av engelskt liv och kynne. Jag vill fånga, tolka och bevara livet som det ter sig, skriver Larkin i ett tidigt brev till sin livskamrat Monica Jones. Kanske bevara i meningen konservera, som att lägga in frukt eller syra grönsaker, och noggrant anteckna innehållet på etiketterna.Det får mig att tänka på Tomas Tranströmers dikt Decemberkväll från 1972. Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd av ett stort Minne för att leva just nuJag tänker mig att det är Larkin som kommer på sin cykel. Och samma svävande exakthet finns i hans dikter, små sakliga och gåtfulla stycken om att dricka te, åka tåg och gå i kyrkan, allt det där som finns och sen inte finns, som skingras och försvinner som rök ur våra liv. Om ingen minns åt oss.I samband med 25-årsminnet av diktarens död utkom nyligen Letters to Monica, ett urval av hans korrespondens med Monica Jones. Philip Larkin föddes 1922. Som ung bibliotekarie kom han 1946 till universitet i Leicester där jämnåriga Monica Jones föreläste i engelsk litteratur. Båda hade examen i ämnet från Oxford, han vid St Johns, hon vid St Hughes. Men i Oxford möttes de aldrig.På omslaget ser man de bägge. De är på semester. Det är mitten av femtiotalet. Hela sitt långa förhållande åker de regelbundet på semester. Tillsammans planerar de resrutter. Larkin beställer biljetterna, kollar tidtabeller och bokar hotell. Andra har äktenskap, barn, hushåll och ekonomi ihop. De har sina semestrar. Så kallade semestrar, skriver den elake Martin Amis i en anmälan av boken. Resmålen var inte alltför vidlyftiga. Hope you got my letter from Pocklington, citerar Amis.Larkin var en motvillig semesterfirare. Semestern som koncept, hävdade han, bygger på en huvudsakligen kvinnlig föreställning om att allt blir bättre i Venedig eller Frinton. Själv stannade han helst hemma. Hela sitt vuxna liv försörjde han sig som bibliotekarie, de sista trettio åren i Hull, en håla vid Nordsjön med låga moln, dis, dimma, fukt och frånlandsvind, en perfekt plats för utövare av den speciella sorts misantropi som var Larkins.Men här är de alltså på Sark, en av kanalöarna intill den franska kusten, hav och obruten horisont, ett bukoliskt landskap med bräkande får och en varm bris. Omslagets foto är svartvitt. Det är en fin dag av skuggorna att döma. I fonden ett band av kobbar och skär. Hon sitter och han står, rygg mot rygg, hon i solglasögon, han med kikaren i händerna, hon med en ryggsäck av smärting, han barfota i sandalerna, hon ser ut mot havet, han in mot land, de är så unga, redan så ensamma och så vita i solen.Kanske är semestrarna hans offer. Hennes är i så fall större. Hon vill gifta sig, kanske ha barn. Det vill inte han. Eller törs inte. Kan inte bestämma sig. Så det blir som det blir. Varje gång frågan kommer upp skyller han på sitt skrivande och hon fogar sig, han får dåligt samvete och hon förebrår sig, han tröstar henne och hon honom, prisgivna åt varandra. Red ut det, den som kan.I nästan fyrtio år försökte de, skrev och skrev, Philip skickade mer än 1 421 brev och 521 kort, inalles cirka 7 500 sidor. Hon postade säkert lika många. Någon borde ge ut dem i urval, Letters to Philip. Här finns bara några få brottstycken av Monicas brev återgivna i finstilta fotnoter.Varför har du alltid mer tid för andra än för mig, undrar hon, och ber genast om ursäkt, intill förtvivlan resonabel. I ett annat fragment framgår att hon är djupt sårad av hans affärer med andra kvinnor, särskilt när hon blir varse att han tagit med en dikt om en av dem i The Whitsun Weddings. Fast han lovat. Hennes behärskning är hjärtskärande. Samtidigt som han skrockar något om hur ogärna han ser att hon träffar en PhD i åttkantiga glasögon, någon som var i Rom förra året.Philip Larkin och Monica Jones bodde aldrig ihop, förutom hans sista år. Ett kort tag kom de att dela adress och leva i något som liknade ett äktenskap. Hon fick bältros och flyttade in efter en sjukhusvistelse. Larkin dog först. Enligt hans önskemål maldes dagböckerna ner till makulatur under överinseende av hans sekreterare. I brev till Monica hade han betackat sig för illvilliga levnadstecknare.  Hon bodde ensam kvar. På sexton år gick hon knappt utanför dörren. Efter Monicas död hittade man högarna av brev. Den digra samlingen köptes av Bodleian Library i Oxford.Deras brevväxling ger begreppet resonemangsförhållande en ny innebörd. Här avhandlas allt, också sånt som inte blir sagt när de ses, i varandras närhet är de valhänta, blyga, försagda. Det är lättare att komma till tals i breven, tonen är stundtals ömsint och kärleksfull, de leker och tumlar runt som kattungar i texten. Båda har en fäbless för Beatrix Potter och hennes sagovärld. Larkin illustrerar breven med små teckningar i trubbig blyerts. Han är sälen och hon är kaninen. Dear bun, inleder han sina depescher.De kommenterar politik och boxning, cricket och litteratur, han rådgör löpande med henne om sina dikter, hon är uppskattande men inte okritisk. Som korrekturläsare är hon omutlig och säger ifrån. Det kan gälla stilen i stort, enstaka ordval eller ett tveksamt demonstrativt pronomen. De skriver om böcker och författare, levande och döda, skvallrar och baktalar, få finner nåd inför deras ögon. Philip som redigerar Oxford Book of Twentieth Century English Verse, anförtror henne vad han tycker, att det mesta är skräp, ingen som är född efter 1930 kan skriva, Ted Hughes klarar sig med knapp nöd.Andra råkar värre ut. Who cares about asses like Blake or bores like Byron? Några duger, Thomas Hardy alltid, W. H. Auden för det mesta, John Betjeman åtminstone ibland, Kingsley Amis för gammal vänskaps skull, Barbara Pym, Shakespeare förstås, är det inte underbart att han finns och är engelsk och att vi är engelska, tänk om du var tjeck, oupphörligt knorrande, och jag en jänkare som skrev på en avhandling om vattenmetaforer hos Pound.De klagar ständigt över sakernas tillstånd, vädret, krämpor, huvudvärk, hösnuva, matsmältning, sprit, brist på pengar, Larkins morsa, tristess, tråkiga historier, grannar som grälar eller spelar fel musik för högt, något atonalt som låter som en färja på väg ut ur en pianofabrik.Med åren blev Larkin a grumpy old man enligt principen om att aldrig underskatta sanningshalten i en djupt rotad fördom, fast så värst gammal blev han inte, och sin språkliga skärpa tappade han aldrig, heller inte sin osvikliga blick för tillvarons mer absurda sidor. Han är emellanåt rätt underhållande och klarsynt i sin grinighet.Letters to Monica är en text full av koder, förkortningar, tecken, medvetna felstavningar, omskrivningar, ordlekar, ett partitur för två ensamma röster. Idag bär jag de gula strumporna du gav mig. Ikväll tog jag en stor G & T, synd på citronerna annars. De dricker för mycket, var och en på sitt håll. Åren går och man undrar hur hon har det, Monica Jones, när breven glesnar och han får medalj av drottningen, går på fest hos Faber & Faber eller träffar sina älskarinnor.When it comes to women, I fucking give you up, skrev en gång Kingsley Amis till Larkin. I Amis roman Lucky Jim från 1954 får en av figurerna, Margaret, låna drag av Monica. Det är ett infamt porträtt. Larkin slutade inte umgås med vännen för det. Föga ridderligt mot Monica kan man tycka. Om han med tiden fick svårare att fördra Amis berodde det på annat. Framför allt var det Amis obestridliga talang för ett bekymmersfritt leverne som väckte hans harm, eller möjligen förtäckta avund. Åtminstone om man får tro Marin Amis, Kingsleys son.Åtskilligt har sagts om Larkins dystra tillvaro, och om motsättningen mellan liv och dikt, de till synes vattentäta skotten. Men jag tänker att det ena hör ihop med det andra, och att det har med hans ambivalens att göra, hans vacklan, det dubbla seende som berikar hans konst men föröder hans liv.Å andra sidan, vad vet vi? Kanske njöt han i hemlighet av att skrubba skjortkragar, tvätta lakan, klippa gräs, av sina eviga stuvningar och persikor på burk, sina stunder med The Archers i radion, en halv flaska sherry till Händels Water Music, cykelturerna i Hull med omnejd, två stora gin och tonic medan Sidney Bechet snurrade på skivtallriken, kanske njöt han så skamlöst att han var tvungen att beklaga sig, och som sagt förmågan att förvandla ledan till skön dikt hade han, som i Home is so Sad, Days, Church Going och den oändligt sorgsna Take One Home for the Kiddies.Men vad vet vi? Vad vet vi om varandra, om varandras liv? Ingenting, inte ett vitten, inte ens när vi tror oss veta, inte ens när vi vet, vet vi.Jan NormingLitteratur: Larkin, Philip: Letters to Monica Edited by Anthony Thwaite, Faber and Faber och Bodleian Library Larkin, Philip: The Whitsun Weddings, Faber and Faber Larkin, Philip: Collected Poems, The Marvell Press och Faber and FaberLarkin, Philip: Döden är ett moln, dikter i urval, översättning av Olle Thörnvall, Ellerströms förlagLänkar: Diskussionssida om och med Philip Larkins nyupptäckta dikt, Dear JakeThe Poetry Archive, med inläsningar av Philip Larkin Programledare: Fredrik Pålsson  fredrik.palsson@sr.se Producent: Lena Birgersdotter  lena.birgersdotter@sr.se

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletterDen som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar  munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

The Martini Shot podcast is now part of The Ankler podcasts. Follow us (and like us!) at Apple Podcasts or wherever you listen to your favorite podcasts, and follow us on Twitter. Also please subscribe to The Ankler at TheAnkler.com for more podcasts and stories like these about the entertainment industry.When you're filming a movie or a television show, when it's the last shot of the day, the First Assistant Director will call out, This is the Martini Shot!Meaning: after this shot is done, we're calling it a day.  After this shot, you get your martini.     Since 2004, veteran TV scribe Rob Long has been recording short commentaries on the foibles and fortunes of working in Hollywood on his Martini Shot podcast. For a decade and a half, the segments aired on KCRW and today we're delighted to have Martini Shot join The Ankler family and bring it to our subscribers.In this first Ankler installment, Rob explains why managing “the talent” — a term applicable to anyone in senior studio management, show-running, agencies or production — sometimes calls for techniques that are more commonly associated with calming infants. Or 19th century schizophrenics. Rob also reveals the strategy to winning any exchange involving talent, notes, deals, or even controversies that play out in the media. He guarantees it. Are you listening, Mr. Chapek? And don't miss his example of Netflix vs. Apple, which somehow managed to miss subscriber targets and bury “disappointing” viewership for season 2 of The Morning Show…and then went on to win the Oscar for CODA. More about Rob: he's been a television writer and producer for a long time. Longer, frankly, than anyone could have predicted. He's a co-founder of the conversation and podcast network, Ricochet, a regular contributor to Commentary magazine and the Washington Examiner, and a contributing editor at National Review. Early career milestones include being writer and co-executive producer of television comedy Cheers, and you can hear him discuss that experience in The Case For Broadcast TV in last week's Ankler Hot Seat podcast.Later career milestones include “a string of canceled television shows,” two books, a weekly commentary on public radio, a column for the English-language Abu Dhabi-based newspaper, The National and occasional writing for Time and (what was then) Newsweek. His first book, Conversations with My Agent, chronicled his early career in television. It was published in the U.K. by Faber & Faber, in the U.S. by Dutton, and in France by Actes Sud. His second book, Set Up, Joke, Set Up, Joke, was published in November 2005 by Bloomsbury.Rob's Martini Shot will be back every Wednesday. Listen and subscribe to this podcast on Apple, Spotify or your favorite podcasting app, and remember to subscribe to The Ankler.If this was forwarded, we invite you to subscribe and join the entertainment insiders already addicted to The Ankler's analysis, stories and podcasts.New on The AnklerGreat reads:The Dumpster Fire of the Vanities: The Met Gala was mere metaphor for all out-of-touch entertainment/media.A Star is Born heads to Broadway and Jurassic to China. Plus much more in this week's issue of The Transom.Nasty, Brutish, Short: The End of a Disney PR Man's TenureThe Entertainment Strategy Guy weighs Amazon's Judge Judy bet and the verdict is in.CinemaCon: Disney, Uni and the Tale of Two Slates, Rothman's Revenge and Warners' slate.Great listen:Pod: The Case for Broadcast TV. Rob Long joined The Ankler Hot Seat last week to discuss Hollywood's struggle to find the right business model.Subscribe to The OptionistThis week, Heidi Fleiss, the Lindbergh Baby + 7 More Ready for the ScreenLast week, Korean Cannbials, Lady Assassins + 6 More Great Tales This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit theankler.com/subscribe

Subscribe to Quotomania on Simplecast or search for Quotomania on your favorite podcast app!Thomas Stearns Eliot was born in St. Louis, Missouri,  on September 26, 1888. He lived in St. Louis during the first eighteen years of his life and attended Harvard University. In 1910, he left the United States for the Sorbonne, having earned both undergraduate and masters degrees and having contributed several poems to the Harvard Advocate. After a year in Paris, he returned to Harvard to pursue a doctorate in philosophy, but returned to Europe and settled in England in 1914. The following year, he married Vivienne Haigh-Wood and began working in London, first as a teacher, and later for Lloyd's Bank.It was in London that Eliot came under the influence of his contemporary Ezra Pound, who recognized his poetic genius at once, and assisted in the publication of his work in a number of magazines, most notably "The Love Song of J. Alfred Prufrock" in Poetry in 1915. His first book of poems, Prufrock and Other Observations, was published in 1917, and immediately established him as a leading poet of the avant-garde. With the publication of The Waste Land in 1922, now considered by many to be the single most influential poetic work of the twentieth century, Eliot's reputation began to grow to nearly mythic proportions; by 1930, and for the next thirty years, he was the most dominant figure in poetry and literary criticism in the English-speaking world.As a poet, he transmuted his affinity for the English metaphysical poets of the seventeenth century (most notably John Donne) and the nineteenth century French symbolist poets (including Baudelaire and Laforgue) into radical innovations in poetic technique and subject matter. His poems in many respects articulated the disillusionment of a younger post–World War I generation with the values and conventions—both literary and social—of the Victorian era. As a critic also, he had an enormous impact on contemporary literary taste, propounding views that, after his conversion to orthodox Christianity in the late thirties, were increasingly based in social and religious conservatism. His major later poetry collections include Ash Wednesday (1930) and Four Quartets (1943); his books of literary and social criticism include The Sacred Wood (1920), The Use of Poetry and the Use of Criticism (1933), After Strange Gods (1934), and Notes Towards the Definition of Culture (1940). Eliot was also an important playwright, whose verse dramas include Murder in the Cathedral, The Family Reunion, and The Cocktail Party.He became a British citizen in 1927; long associated with the publishing house of Faber & Faber, he published many younger poets, and eventually became director of the firm. After a notoriously unhappy first marriage, Eliot separated from his first wife in 1933, and remarried Valerie Fletcher in 1956. T. S. Eliot received the Nobel Prize for Literature in 1948. He died in London on January 4, 1965.From https://poets.org/poet/t-s-eliot. For more information about T. S. Eliot:Previously on The Quarantine Tapes:Simon Critchley about Eliot, at 26:10: https://quarantine-tapes.simplecast.com/episodes/the-quarantine-tapes-008-simon-critchley“T. S. Eliot”: https://www.poetryfoundation.org/poets/t-s-eliot“Tradition and the Individual Talent”: https://www.poetryfoundation.org/articles/69400/tradition-and-the-individual-talent“A Hundred Years of T. S. Eliot's ‘Tradition and the Individual Talent'”: https://www.newyorker.com/books/page-turner/a-hundred-years-of-t-s-eliots-tradition-and-the-individual-talent

Briar Lawry from Unity Books Auckland reviews Wild Pets by Amber Medland, published by Faber & Faber.

Briar Lawry from Unity Books Auckland reviews Wild Pets by Amber Medland, published by Faber & Faber.

When our Young Person's Mentor Greg spoke to BBC Radio 5 Live on 30 September about Shared Reading, many listeners wrote in to say it was the most inspiring thing they'd ever heard on the radio. We caught up with Greg for an extended conversation about his role at The Reader and to hear more about how Shared Reading fits into this and into Greg's own story so far. We'll also hear from another Reader staff member, Sue, who reads a poem by Wordsworth and talks about the powerful and unexpected sense of calm that this old poem can create in her groups.    The Reader on BBC Radio 5 Live    BBC Radio 5 Live Word Matters project    Young Person's Mentoring Scheme at The Reader    ‘Love After Love' by Derek Walcott from The Poetry of Derek Walcott 1948-2013 published by Faber & Faber. We have applied for permission of the publishers FSG to read this poem here.    ‘Composed upon Westminster Bridge, September 3, 1802' by William Wordsworth    ‘Spiderweb' by Kay Ryan Kay Ryan's poem 'Spiderweb' is from her collection Odd Blocks: New & Selected Poems published by Carcanet. We are grateful for the kind permission of the publishers to read it here. 

Briar Lawry of Unity Books Auckland The Country of Others by Leïla Slimani, published by Faber & Faber.

It's our latest Book Club episode, and we're discussing Rachel Cusk's latest novel, Second Place. It was longlisted for the 2021 Booker Prize, but didn't make the cut for the shortlist. Sally Rooney calls it ‘masterful', saying it ‘achieves a kind of formal perfection' while the Observer newspaper lauds it as ‘A landmark in twenty-first-century English literature.' But what did Laura's book club make of it? And who would we rather have to dinner, Rachel Cusk or Deborah Levy? Listen in to find out. Book recommendations To The Lighthouse by Virginia Woolf The Outline trilogy, by Rachel Cusk, read on audio by Kristen Scott Thomas Things I Don't Want to Know by Deborah Levy The Sorrows of Young Werther by Goethe The audiobook of Second Place by Rachel Cusk is published by Faber & Faber and narrated by Kate Fleetwood. It's available for download now. Listen to the Rachel Cusk interview Phil mentioned at the Edinburgh Literary Festival Find our full episode archive and sign-up link for our newsletter at our The Book Club Review website. Follow us on Instagram or Facebook @BookClubReview podcast, on Twitter @bookclubrvwpod or email thebookclubreview@gmail.com. And if you're not already, why not subscribe to us on iTunes or wherever you get your podcasts. If you like what we do please help spread the word and tell a book-loving friend about our show. 

In a change to the episode trailed last week, Sophie speaks to Matt Williams, author of The Science of Hate: How prejudice becomes hate and what we can do to stop it.The Science of Hate is published by Faber & Faber and is available now in paperback, eBook and audio. For more information about Sophie and her books please visit www.sophiehannah.comIf you're enjoying How to Hold a Grudge please leave a rating or review, or tell a friend.

On episode 189 of The Quarantine Tapes, guest host Naveen Kishore is joined by Durs Grünbein. A writer and poet from Germany, Durs talks to Naveen about his most recent book of poetry, Porcelain: Poem on the Downfall of My City.In Porcelain, Durs writes about Dresden, the city he grew up in. Durs expresses how his childhood felt determined by history, growing up still surrounded by the ruins of the bombing of Dresden years earlier. He and Naveen talk about how his work struggles against that feeling of determination and what it was like to return to poems Durs wrote years ago. They discuss Kurt Vonnegut, Durs’ Oxford Lectures, and his hesitancy to try to reflect in the midst of the pandemic. Durs Grünbein, 1962 born in Dresden, lives in Berlin and Rome. After the decline of the Soviet Empire he started travelling throughout Europe, South Asia and the United States. Since 2005 Professor for Poetics and Aesthetics at the Kunstakademie Düsseldorf. Member of several German Academies and since 2009 member of the Order Pour le mérite for Science and Arts in Germany. He published fifteen collections of poetry, one diary, a book of memories and four books of essays. Also translations of Aischylos, Seneca, Juvenal. His work has been awarded many major German and International literary prizes, including Georg-Büchner-Price 1995, Friedrich-Nietzsche-Price 2004, Friedrich-Hölderlin-Price 2005, Pier-Paolo-Pasolini-Price in Italy 2006, Tomas-Transtömer-Price in Sweden 2012 and Zbigniew-Herbert-Price for International Poetry in Poland 2020. His poetry has been widely acclaimed and translated into several languages. Italian edition, translated by Anna Maria Carpi: »A metà partita«, 1999. »Il primo anno«, 2004. »Della neve«, 2005. »Strofe per dopodomani«, 2011. (Einaudi Editore Torino) English edition, translated by Michael Hofmann: »Ashes for breakfast. Selected Poems«, Farrar, Straus & Giroux, New York 2005. »The Bars of Atlantis. Selected Essays« Farrar, Straus & Giroux, New York 2010 + Faber&Faber, London. »Descartes’ Devil. Three Meditations« (transl. by Anthea Bell), »The Vocation of Poetry«, »Mortal Diamond« (transl. by M. Eskin), Upper West Side Philosophers, Inc., New York, 2010, »Porcelain« (transl. by Karen Leeder), Seagull, London, New York, Calcutta, 2020. Forthcoming: »For the dying calfs. Oxford Lectures« (trans. by Karen Leeder), Seagull 2021.

Thrillers and crime fiction are genres of writing that fascinate the reader through the depiction of danger, of darkness, of suspense and anxiety that surrounds the criminal or crime-related events described in the story.   Join Nisa and Bryony as they discuss some books that fall neatly and not-so-neatly within the overlapping boundaries of these genres:   The Herd by Andrea Bartz, Ballantine Books, 2020   Keeper by Jessica More, Penguin, 2020   Your House Will Pay by Step Cha, Faber & Faber, 2019   The Animals of Lockwood Manor, Mantle, 2020

In De Top van Nederland een uitgebreid gesprek met Ingrid Faber, algemeen directeur van de Faber Halbertsma Group. Deze marktleider op het gebied van palletproductie besloot de productieketen af te stoten en zich volledig te gaan richten op de verhuur van logistieke onderdelen. Wat heeft deze verandering het bedrijf tot nu toe gebracht?

Palletfabrikant Faber Halbertsma Groep gaf een positie als marktleider uit handen om zich volledig te richten op circulariteit. Met verhuur en reparatie wil het familiebedrijf Europa veroveren. Algemeen directeur Ingrid Faber is te gast in BNR Zakendoen.

Obelisk och Olympia press gav ut böcker ingen annan vågade röra. Några blev odödliga klassiker. Gabriella Håkansson berättar den vilda historien om Parisförlagen som förändrade litteraturhistorien.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2017. William S Burroughs, Samuel Beckett, Jean Genet, Henry Miller och James Joyce: alla har de en sak gemensamt de har publicerat sig på ett obskyrt litet förlag i Paris, som under 1950-talet gav ut engelskspråkig litteratur i små gröna pocketböcker i serien Travellers Companion. Bakom den gemytliga rubriken dolde sig all den litteratur som inga andra förlag i Europa eller USA ville ta i med tång, av rädsla för att bli stämda. Allt började med att den brittiske dandyn Jack Kahane 1914 trampade på en landmina i Ypern (Ieper) i Belgien och entledigades från sin krigstjänstgöring. Under konvalescensen träffade han sin fru, fransyskan Marcelle Girodias, flyttade till Paris och började skriva böcker. Kahanes produktion var medelmåttig och innehöll lite för många erotiska anspelningar för att de engelska biblioteken skulle känna sig bekväma, så böckerna plockades bort och han fick dåligt rykte. Samtidigt började romanerna efterfrågas i bokhandeln. Kahane fick en insikt. Minsta inslag av erotik och den mest mediokra bok börjar sälja. I USA och England rådde fortfarande ålderdomliga censurlagar som satte stopp för allt som uppfattades som moraliskt eller erotiskt utmanande, men i Frankrike var situationen en annan, och nu hade Kahane fått en affärsidé. Han registrerade en fransk firma under namnet Obelisk Press och hyrde sunkig kontorslokal på vänstra stranden, nu gällde det bara att hitta sexuellt frispråkiga författare. Det var lättare sagt än gjort. I slutet av 20-talet kontaktar Kahane Sylvia Beach på bokhandeln Shakespeare & Co och får henne att förmedla kontakt med James Joyce, som några år tidigare gjort skandalsuccé på hennes förlag med den frispråkiga Ulysses. Hade Joyce möjligen något mer som kunde publiceras? Det hade han. Experimentboken Haveth Childers Everywhere blev Kahanes första framgångsrika publikation, snabbt åtföljd av Radcliffe Halls lesbiska roman Ensamhetens brunn, som precis blivit förbjuden i England. Även D H Lawrences indragna Lady Chatterleys älskare lades till på utgivningslistan, och nu rullade det på. Kahane fick snabbt rykte om sig att ge ut sånt som ingen annan vågade publicera, och snart köade folk utanför kontoret. Först ut var en helt okänd författare som hette Henry Miller och hade skrivit en bok med en titel som lät som något som handlade om cancer. Det var Kräftans vändkrets. Snart hade även hans vänner Anaïs Nin och Lawrence Durrell fått manus antagna och Kahane var på banan, men när Kräftans vändkrets efter många turer väl skulle ut, ja, då hade Kahane slut på pengar. Ett mönster som skulle komma att upprepa sig. Anaïs Nin visade handlingskraft och finansierade via sin psykoanalytiker Otto Rank trycket av både Millers och Durrells böcker. Som en gentjänst betalade sedan Durrell tryckningen av hennes bok Incest. Sedan hann inte Kahane ge ut mer. Han dog oväntat 1939 vid bara 52-års ålder. Och med det kunde allt ha tagit slut. Det gjorde det inte. Hans 27-årige son Maurice Girodias hade hjälpt pappa på förlaget sedan han var liten, och när andra världskriget var över bestämde han sig för att blåsa liv i verksamheten igen. Nu skulle kampen för den sexuella frispråkigheten stegras ytterligare. Han började med att byta förlagsnamn till Olympia Press och kontaktade sedan faderns gamla författare för att sondera terrängen. Miller skickar in Plexus men sedan var det stopp, så Girodias låter översätta alla franska erotiska böcker han hittar; Genet, Apollinaire, de Sade, Bataille, Queaneau, Reage men det räcker inte, läsarna går inte igång på litterär erotika, de vill ha hederlig porr som kan läsas med vänsterhanden. Girodias gör nu ett genidrag. Han kontaktar klicken kring avantagardetidskriften Merlin som som var de som hade översatt de franska erotiska böckerna, och frågar om de kan tänka sig att börja skriva pornografi istället. Naturligtvis under pseudonym, och gärna med lite kinky inslag. På så vis skulle de kunna finansiera sin tidskrift. Det vill de gärna. Merlin består av ett gäng jazzdansande, amfetaminsnortande utlänningar av båda könen, ledda av författaren Alexander Trocchi och finansierade av amerikanskan Jane Lougee. Kvinnor som män tar sig an uppgiften med förtjusning, och nu börjar Olympia Press glanstid. Merlin flyttar in på kontoret och redaktionen blir förlagets hårda kärna av redaktörer, sekreterare, korrekturläsare och allmänna hangaroaunds. Ur tryckpressarna spottas heta titlar som Tender was my flesh och The Loins of Amon. Olympia Press billiga gröna pocketböcker förses med myndigheternas varning att de inte får säljas i England eller USA, och sprids sedan till turister, matroser, soldater och pornografer som smugglar dem över gränserna en masse. Inkomsterna flödar, men Girodias är ännu värre än sin far vad gäller det ekonomiska. Han vägrar skriva kontrakt och betalar ut royalties lite när det passar. Författarna får köa utanför hans kontor när han är på gott humör, och hoppas på det bästa. Inte heller för han bok över hur många utgåvor han trycker. Ibland ger han ut en censurerad version för bokhandeln, och en annan för illegal spridning. Allt detta fungerar till en början väl med Merlins glada pornografer, men det går inte med riktiga författare som J.P. Donleavy och Vladimir Nabokov. De rasar och drar honom inför rätta. Inte heller går det att betala skatt med vänsterhanden. Bara några år in på det nya äventyret är Maurice Girodias skuldsatt, belånad och åtalad för såväl brott mot obscenitetslagarna som obetalda royalties. Och så här håller det på. Mygel, skulder, porr, åtal allt i en eskalerande spiral, tills Girodias mot slutet av sextiotalet tröttnar på myndigheternas hetsjakt och författarnas pengatjat, och flyttar till USA för att starta ett amerikanskt Olympia Press. Där går det ännu sämre. Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Förläggaren som hela sitt liv bekämpat censuren verkar ha grävt sin egen grav. Den nya tidens libertiner behövde inte längre hans förlag, och när han 1968 struntar i att publicera en av sina nya författare som det är bestämt, så går hon upp på kontoret för att skjuta honom. Girodias är inte på plats och Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Girodias är inte sen att utnyttja publiciteten och får snabbt iväg SCUM-manifestet till tryck, det blir hans sista viktiga utgivning, innan allt går utför i ett träsk av hårdporr, scientologi och boxningsböcker. Hans livshistoria kan låta tragisk, men den ledde faktiskt fram till en av 1900-talets stora landvinningar: avskaffandet av censuren. De många och långa rättsprocesserna Girodias drogs inför och tappert utkämpade blev prejudicerande, och satte stopp för en puritanism som präglat bokbranschen i flera hundra år. Vi har familjen Kahane/Girodias att tacka för den frihet litteraturen åtnjuter idag. Och för att banbrytande böcker som Millers Kräftans vändkrets, Burroughs Den nakna lunchen, Trocchis Young Adam och Nabokovs Lolita överhuvudtaget kom i tryck. Och de gröna pocketböckerna som på 50-talet kostade några kronor när de kom ut, betingar idag skyhöga priser på den antikvariska marknaden. Samlarna dammsuger gamla lumplådor och porraffärer för att hitta kvarglömda Olympia Press, och granskar sedan böckernas omslag med lupp för att avgöra vilken utgåva det kan röra sig om. Finns påklistrade prislappar, myndighetsstämplar och korrekta tryckorter där, kan de ha stött på en äkta förstautgåva. Är det någon av klassikerna, som till exempel Lolita kan de räkna med att vara 100 000 kronor rikare. Maurice Girodias dör utblottad och bitter 1990 och begravs på Père-Lachaisekyrkogården i Paris. På hans gravsten låter brodern Eric Kahane gravera Une journée sur la Terre. En dag på jorden. Gabriella Håkansson, författare Litteratur John de St Jorre Venus Bound. The Erotick Voyage of the Olympia Press and its Writers, Random House, 1994. A Life in Pieces. Reflections on Alexander Trocchi. Edited by Alan Campbell & Tim Niel, Rebel Inc, 1977. Lawrence Durrell and Henry Miller. A Private Correspondance. Edited by George Wickes, Faber&Faber, 1962. Sylvia Beach Shakespeare and Company, översättning ERik Andersson, Ellerström, 2008. Ett urval av berömda Olympia Press-titlar från Parisåren: Samuel Beckett Watt (1953) Henry Miller Plexus (1953) D.A.F. de Sade 120 Days of Sodom (1953) Jean Genet The Thief's Journal (1953) Pauline Reage The Story of O (1954) Vladimir Nabokov Lolita (1955) J.P. Donleavy The Ginger Man (1955) Jean Cocteau The White Paper (1957) William S. Burroughs The Naked Lunch (1959) Lawrence Durrell The Black Book (1959) Raymond Queneau Zazie dans la Métro (1959)

From 1776 to 1969 to 2021, all we can say is: get it together, America!!!!Email us at mylittletonyspodcast@gmail.com, and follow us on Twitter and Instagram (@mylittletonys) for additional content about this season’s shows! Zolotow, Sam. “2 Musicals Get 8 Nominations For Tony Prizes.” The New York Times, 18 Mar. 1969. Funke, Lewis. “'Great White Hope' and '1776' Win Tonys.” The New York Times, 21 Apr. 1969.Grode, Eric. “The 1969 Tonys Was a Night to Remember. Just Ask James Earl Jones.”The New York Times, 5 June 2019.Wilson, John S. “1776' -- No Tunes For Humming.” The New York Times, 27 Apr. 1969.Barnes, Clive. “Theater: Spirited '1776'; Founding Fathers' Tale Is a Happy Musical.” The New York Times, 17 Mar. 1969.Funke, Lewis. “1776, 'Like It Was'; The Rialto: 1776, 'Like It Was'.” The New York Times, 8 Sept. 1968.Barnes, Clive. “Theater: Spirited '1776'; Founding Fathers' Tale Is a Happy Musical.” The New York Times, 17 Mar. 1969. Lasson, Robert, and David Eynon. “Was That the Spirit of 1776?; Spirit Of '76?” The New York Times, 9 Mar. 1969. Kerr, Walter. “1776,' And All's Well; 1776,' and All's Well.” The New York Times, 23 Mar. 1969.Canby, Vincent. “'1776' Comes to the Music Hall Screen.” The New York Times, 10 Nov. 1972. Calta, Louis. “White House Books Uncut '1776'.” The New York Times, 23 Jan. 1970. Robertson, Nan. “White House Is Host to '1776,' Its First Full‐Length Broadway Show.” The New York Times, 23 Feb. 1970. France, Simone. “A RARE TREAT.’” The New York Times, 27 Apr. 1969. “The Legacy of 1776: A Conversation with William Daniels and Lin-Manuel Miranda.” New York City Center, 2016. Funke, Lewis. “1776' Reaps Fruit Of Long Research.” The New York Times, 18 Mar. 1969. Paulson, Michael.“The Musical '1776' Will Return to Broadway in 2021.”The New York Times, 6 May 2019. Genzlinger, Neil. “Peter Hunt, Who Directed the Broadway Hit '1776,' Dies at 81.” The New York Times, 30 Apr. 2020. Fassler, Ron. “FOR LOVE OF LIBERTY AND ‘1776’.” Medium, 13 July 2018. Fassler, Ron. “MORE OF ‘1776.’” Medium, 17 Mar. 2019.“Is It True?: Fact-Checking 1776.” New York City Center, 2016.Brantley, Ben. “Review: 'Zorba!' Starring John Turturro.” The New York Times, 7 May 2015. Rich, Frank. “THE STAGE: 'ZORBA' AND QUINN.” The New York Times, 17 Oct. 1983. Kerr, Walter. “'Zorba' -- Palette or People?; 'Zorba' -- Palette or People?” The New York Times, 24 Nov. 1968.Wilson, John S. “A Fired-Up 'Zorba'. The New York Times, 15 Dec. 1968. “'Zorba' to Close Saturday.” The New York Times, 5 Aug. 1969. Herz, Manuel David. “Which One Is Right About 'Zorba'?” The New York Times, 15 Dec. 1968. “Detained 'Zorba' Composer Transferred to Sanitarium.” The New York Times, 12 Apr. 1970. McCandlish, Phillips.“'Zorba,' in a Musical Guise, Is Alive and Well in Boston.” The New York Times, 4 Nov. 1968. Calta, Louis. “'Zorba' and Musical, 'Company,' To Occupy Harold Prince in '70.” The New York Times, 12 Nov. 1969. Barnes, Clive. “Theater: 'Zorba' Is Here With Music; Bernardi Star of Show Staged by Prince.” The New York Times, 18 Nov. 1968. Yavers, Steven. “EXCELLENT.” The New York Times, 19 Jan. 1969. Reed, Rex. “Say, Darling, Look At Hal Prince Now; Say, Darling, Look At Hal Prince Now.” The New York Times, 24 Nov. 1968. Miller, Scott. “Inside Zorba.”The Hollywood Reporter Staff. “John Turturro in 'Zorba!': Theater Review.” The Hollywood Reporter, 9 May 2015. Rich, Frank. “Zorba: News: The Harvard Crimson.” The Harvard Crimson, 1968. Murray, Larry. “ZORBA! from Kander and Ebb Returns and Is Livelier – and Darker – than Ever at Encores!” BERKSHIRE ON STAGE, 9 May 2015.Christiansen, Richard. “JOEL GREY SUPERVISES RE-CREATION OF `ZORBA`.” Chicagotribune.com, 4 Sept. 2018.Green, Jesse. “Theater Review: At Encores!, Zorba Tries to Find the Greek Fire.” Vulture, 7 May 2015. Mondello, Bob. “George M. Cohan, 'The Man Who Created Broadway,' Was An Anthem Machine.” NPR, 20 Dec. 2018. “George M. Cohan, 64, Dies at Home Here. The New York Times, 6 Nov. 1942.Nicholas, Antonella. “10 Things You Didn't Know About George M. Cohan” The National Endowment of the Arts, 2019. “George M!' Players Move. The New York Times, 19 Aug. 1968. Barnes, Clive. “The Theater: 'George M!'; Joel Grey Plays Cohan in Musical at Palace.” The New York Times, 11 Apr. 1968. Kerr, Walter. “Yankee Doodle's Out of Breath; ' George M!'.” The New York Times, 21 Apr. 1968. “Nixon Applauds and Is Applauded at 'George M!'; Attends Theater Here With Family and Friends -- Calls Musical 'Wonderful'.” The New York Times, 14 Nov. 1968. “MUSICAL'S SPONSOR GETS STAY ON TONYS.” The New York Times, 27 Mar 1968. Filichia, Peter. Broadway Musicals: The Biggest Hit & the Biggest Flop of the Season 1959 to 2009. Applause Books, 2010.Kander, John, et al. Colored Lights: Forty Years of Words and Music, Showbiz, Collaboration, and All That Jazz. Faber & Faber, 2004.Mordden, Ethan. Open a New Window: the Broadway Musical in the 1960s. Palgrave Macmillan, 2002.Mandelbaum, Ken. Not Since Carrie: Forty Years of Broadway Musical Flops. St. Martin's Press, 1992.Guernsey, Otis L. Curtain Time: The New York Theatre (1965-1987). Applause , 1987.Jones, John Bush. Our Musicals, Ourselves: a Social History of the American Musical Theatre. Brandeis University Press, 2011.Viertel, Jack. Secret Life of the American Musical: How Broadway Shows Are Built. Sarah Crichton Books,Farrar, Straus and Grioux, 2017.Prince, Harold. Sense of Occasion. Applause Theater, 2019. 

Welcome to Chippy Lane’s Podcast, series two the PICTURES / LLUNIAU PROJECT. This series celebrates Welsh and Wales-based writers and their stories. This is our NY 2020 special, an extract from OVER THE HILL by Emily White. Moira is in her late 80's and has been stuck indoors being looked after by carers on 15-minute shifts, for as long as she can remember.  She is bored, lonely, pissed-off and longing for adventure but her daughter won't let her leave the house.  Until Rhodri, an eighteen-year-old oddball arrives to care for her full-time and together they set off on a road trip of the imagination. Writer: Emily White  Emily is an emerging screenwriter and playwright.  She originally trained as an actress at RADA before changing tack and obtaining an MA in Theatre Writing at the University of York in 2015.  In the five years since graduating she has been shortlisted and longlisted for numerous competitions including: Bolton Octagon Top Five Season, Arcola Heretic Voices, 4 Screenwriting, 4Stories, and BBC Drama Room. In 2018 she won a place on Channel 4’s 4Screenwriting Course where she developed her pilot Land of My Fathers about a Syrian refugee coming to live in a small Welsh town.  She was then selected to be part of the BBC Wales Writersroom group ‘Welsh Voices’ in 2019. Her acclaimed play, Pavilion, premiered at Theatr Clwyd in Sept-Oct 2019, directed by the Olivier award winning director Tamara Harvey and published by Faber & Faber. Her digital theatre microplay ‘Homework’ was released in October online for Wrapt Films/Open Sky Theatre, to high acclaim.   She is under commission to write another play for Theatr Clwyd and was one of six writers selected for English Touring Theatre’s Nationwide Voices Program 2020.  She also has a television serial in development with Little Door Productions.   Director: Chelsey Gillard Chelsey is the Carne Trust Associate Director at the Stephen Joseph Theatre, where she recently worked on The Snow Queen. She is also a co-founder of PowderHouse, the Company in Residence at the Sherman Theatre in Cardiff. Recent Directing credits include: Antigone (National Theatre Wales/ Sherman Theatre/ PowderHouse), The Invisible Woman (Wales Millennium Centre and tour), Saethu Cwnigod/Shooting Rabbits (Sherman Theatre and tour) and BLUE (Chippy Lane/Chapter Arts Centre). Currently Chelsey is on the script reading panel for both the Theatre Uncut Political Playwriting Award and The Other Room’s New Page programme. Chelsey is an Associate Director of Chippy Lane.  Performer: Michelle McTernan Michelle has been a professional actress for 24 years. She is also a Drama Practitioner and runs a disability theatre in Swansea S.Wales. Theatre Credits Includes: Metamorphosis (Hijinx Theatre Company) The Revlon Girl (Edinburgh Festival/Park Theatre, London) Mission Control (Hijinx Theatre/National Theatre Wales) The Three Night Blitz, (Joio Productions/Swansea Grand Theatre) Titania, A Midsummer Night's Dream, (Pontardawe Arts Centre) The Revlon Girl, Barren (October Sixty Six Productions) Bara Bread (Theatr Gwalia) Macbeth, Merchant Of Venice, Buoy, Fall Out 84 (Pontardawe Arts Centre) GrannyAnnie,Trivial Pursuits, Erogenous Zones, Roots And Wings, Family Planning, Kiss On The Bottom (GrassrootsProductions)FleshAndBlood(ShermanTheatre/Hampstead Theatre),TheOystercatchers )SwanseaGrand/ShermanTheatre),Blue Remembered Hills (Torch Theatre), Under Milk Wood, Rosencrantz And Guildenstern Are Dead (Clwyd Theatr Cymru/Tour),Twelfth Night, Cymbeline, The Merchant Of Venice (Ludlow Festival) And (Wales Theatre Company/Tour). Television And Film Work Includes: The Crown (Netflix) Casualty (BBC Wales) The Lost Viking (Tornado Productions), Sisters, (Tornado Productions), Aetheled, Tree Bastards, (Tornado Films/Nowhere Fast Productions),The Healers (Pooka Films) Stella (Tidy Productions, Sky1 Hd) 4 Series semi regular,  Rain (Tornado Films) Caerdydd (S4C) Midnight (Nowhere Fast Productions) Dr Terrible’s House Of Horrible (Bbc), Tales From Pleasure Beach (Bbc), Light In The City (Bbc Wales) And The Feature Film Very Annie Mary (Dragon Pictures). Bobinogs. Cbeebies/Bbc Wales/Worldwide. Radio Work Includes: Goat St Runners, Return Journey (Lighthouse Theatre Co),Cottage Industry (BBC Radio Wales) Commercial- GumTree, BT Advert, Llandovey House Advert, Mind Cymru Advert. Performer: Lissa Berry Lissa is an actress, voiceover artist and narrator. Her theatre career began at the Sherman Theatre in Cardiff in the mid 80s in productions of Mishima and Hamlet. She performed in many productions in London, including Queen Christina at BAC, White Lies at the Finborough Theatre and NewsRevue at The Canal Cafe Theatre. She is a regular performer at Short Stories Aloud in Oxford and also at The Berko Speakeasy where in 2018, she had the privilege of performing a duologue with Geoffrey Palmer called Easter Lilies. Also in 2018 she wrote and performed her first solo piece, Sin Eater, directed by Chelsey Gillard at the Offbeat Festival in Oxford and then as an extract for the Chippy Lane Welsh Women’s showcase at The Old Red Lion in London. In 2019 she was selected as the Welsh entrant for the BBC Radio 4 Norman Beaton Fellowship Award where she became a finalist. She began her voiceover career as a continuity announcer for BBC Choice, Sky Arts and as a co-announcer with Phill Jupitus for the Paramount Comedy Channel. She has narrated many TV shows and documentaries for BBC, ITV, Channel 4,, Sky Arts and Discovery, such as Horizon, Ancient Apocalypse and World’s Most Extreme. Her most recent audiobook titles for Audible are Impossible Causes by Julie Mayhew, The Librarian by Salley Vickers and How to Belong by Sarah Franklin. Written by Emily White Directed by Chelsey Gillard Performed by Michelle McTernan & Lissa BerryProduced & Edited by Chippy Lane Productions Ltd. Music by Grand Tradition  This podcast has been kindly supported by The Carne Trust.

Toby Faber grew up with Faber & Faber - its books and stories have played an important role in his life. He was the company's managing director for four years and remains a non-executive director and chairman of sister company Faber Music. He has written two celebrated works of non-fiction, Stradivarius and Fabergé 's Eggs. His first novel, Close to the Edge, was published by Muswell Press in 2019. He lives in London with his wife and two daughters.    We met via Zoom to talk about his book Faber & Faber: The Untold Story. Toby tells the story in the words of those who founded and worked for the company during the 20th century. One of founder Geoffrey Faber (Toby's grandfather)'s great strengths, he says, was recruitment. ​Toby provides me with verbal sketches of many of those recruited to the firm, including T.S. Eliot, Morley Kennerley, Frank Morley, Richard de la Mare, Charles Monteith, Robert McCrum and others.    In addition to tracing the history of Faber we look at some of the reasons why it continues to thrive as an independent company, including the fact that, years ago, it chose to maintain control of publishing its own paperback editions of backlist titles. 

What is your relationship to Auras? Berry, Emily. “Aura.” Stranger, Baby. Faber & Faber, 2017. ___________________________________________________ As a minimalist lifestyle coach and professional organizer, I'd love to help you build a more mindful and peaceful lifestyle. Please visit me at whylessequalsmore.com to access free resources and learn more about my services.

Melanie O'Loughlin of Unity Books reviews This Mournable Body by Tsitsi Dangarembga, published by Faber & Faber. A follow-up to the highly acclaimed Nervous Condition, written as Rhodesia came to an end, and Zimbabwe began. In this new work, Tambu is no longer an outspoken child full of hope, she is a thirty-year-old woman living in Harare - educated yet unemployed, and forced to reckon with the knowledge that her country has betrayed its convictions. Long-listed for the Booker Prize 2020, for good reason. Complex, rich and simply wonderful.

John II: King of France 1350-1364 King John II of France, called The Good. John ruled during a tumultuous time, the Plague was in full force killing large parts of France’s population, the Hundred Years’ War was raging and France was in financial trouble. With all that going on how did John get dubbed, The Good? We’ll take a look at his rise to the throne, his exploits in battle and on the home front to see if he was truly a good king. John II: Prisoner of War King John II and his son Philip The Bold were captured by the English during the Battle of Poitiers. King John spent the next four years in England trying to negotiate a release and raise the ransom money. His eldest son, Charles worked on the home front trying to raise money and support for his father’s return. In 1360 England and France signed the Treaty of Brétigny ensuring the release of King John Further Reading If you are interested in learning more about Medieval Mercenaries below is a list of books I used while researching this episode. Tuchman, Barbara Wertheim. A Distant Mirror: The Calamitous 14th Century. Ballantine, 1979. Jones, Michael K. The Black Prince: England’s Greatest Medieval Warrior. Pegasus Books, 2019. Jones, Michael, ed. The New Cambridge Medieval History, Volume 6: C.1300 – c.1415. Vol. 6. The New Cambridge Medieval History 6. Cambridge University Press, 2015. Sumption, Jonathan. Trial by Battle: The Hundred Years War. Vol. 1. 3 vols. The Hundred Years War 1. Faber & Faber, 1990.   Disclaimer: Affiliate links are used on this site. While they don’t cost you anything when you purchase through them they help support Medieval Archives. Lesson Notes In today's lesson we discuss: Salic Law The Black Death The Hundred Years War England & King Edward III The Battle of Poitiers The Order of the Star Get your free audio book from Audible.com at https://www.medievalarchives.com/AudioBook Download the MP3 and listen to it on your favorite MP3 player. Subscribe to the feed so you do not miss a single episode. Apple Podcasts | Stitcher Radio | Download MP3 | RSS Feed   The intro music was provided by Tim Rayburn.  It is available at Magnatune.com

The broadcaster, critic, composer and author Stephen Johnson has recently published a new study of Mahler's Symphony No 8 – The Eighth: Mahler and the World in 1910. James Jolly spoke to him about the book: why Mahler's Eighth and the extraordinary story of its 1910 Munich premiere. The Eighth: Mahler and the World in 1910 is published by Faber & Faber (hardback: £18.99 & ebook: £14.99). The musical excerpts come from Lorin Maazel's third (!) recording of the work, one captured live with the Philharmonia Orchestra, five choruses and nine soloists, and available from Signum Classics.

Simon Annand on Learning on the Job, Developing Your Style, Approaching A-List Actors & Making Mistakes."You can make a good picture great but you can't make a bad picture very good."  - Simon Annand Simon Annand (@simonannandphotography | simonannand.com) Simon Annand has been a photographer for over 30 years focusing on all aspects of the theatre, including production and rehearsal photographs, posters, headshots, editorial commissions and his own project, The Half about actors preparing for the stage.Companies Simon has worked for include the National Theatre, Royal Shakespeare Company, Royal Court, Comédie-Française, Moscow Arts Theatre, Theatre de Complicite, Sonia Friedman Productions, Glyndebourne and many other leading theatre producers.The Half is a book published by Faber & Faber and an exhibition toured by the V&A (London, UK, Paris, New York and Moscow) since 2008. It has been widely acclaimed for the rarity and intimacy of the images. The photos are taken in the 30 minutes before curtain up in the dressing rooms of London's top theatre. The aim is to promote theatre as live performance and there has been enthusiastic support from actors. Among those who have contributed are Cate Blanchett, Martin Sheen, Juliette Binoche, Daniel Craig, Vanessa Redgrave, John Gielgud, Judi Dench, Kathleen Turner, Michael Gambon, Daniel Day-Lewis, Tilda Swinton, Helen Mirren, Daniel Radcliffe, Glenn Close and Mark Rylance. Please enjoy!***If you enjoy the podcast, would you please consider leaving a short review on Apple Podcasts? It takes less than 60 seconds, and it really helps makes a difference in helping to convince hard-to-get guests.Follow Matthew:Twitter: twitter.com/matthewdawalker Instagram: instagram.com/matthewdawalker

The business of making people laugh dates back far into antiquity. Kitty Flanagan excelled at it on The Project, David Mitchell does a fine job through his comic rants, Celeste Barber gives joy to many on Instagram and David Ayoade has kept it going through the IT Crowd and beyond. Join Katherine, Nisa and Sandra for an upbeat chat about books recently written by all four. Books Discussed: Dishonestly is the second best policy: and other rules to live by / David Mitchell. Guardian Faber Publishing, Nov 2019. Ayoade on top / Richard Ayoade by Richard Ayoade. Faber & Faber, October 2019.  Challenge accepted: 253 steps to becoming an anti-it girl by Celeste Barber. Harper Collins, September 2018. Kitty Flanagan’s 488 rules for life: the thankless art of being correct by Kitty Flanagan. Allen & Unwin, October 2019.    

A chance to hear again an episode from May 2019 of Words Lightly Spoken, a podcast of poetry from Ireland. Paul Muldoon reads his poem The Birth from his Selected Poems 1968-2014, published by Faber & Faber. This episode of Words Lightly Spoken was funded by the Arts Council of Ireland.

A blend of slow radio, gardening advice and conversation, and readings from the best garden and wildlife writing.   These notes may contain affiliate links.        Garden soundtrack   Poem 00:53   Digging by Seamus Heaney   Read by Jemma Mullholland   from Death of a Naturalist, Seamus Heaney, Faber & Faber 1966 (new edition 2006) https://amzn.to/3bwuPpk     A feeling of connection to the land. Taken for granted.     Interview with the Claire Ratinon 03:39    4:50 TV Production in New York: Claire’s Eureka Moment Brooklyn Grange Farm https://www.brooklyngrangefarm.com/   8:14 Career change gardeners   11:15 Early plant memories. Or not!   16:47 Formative food memories.   18:42 Living and growing in Hackney   20:33 Claire’s organic growing training   OrganicLea https://www.organiclea.org.uk/   Growing Communities https://www.growingcommunities.org/   25:14 The importance of urban growing   27:58 A taste of what’s possible. The role of a growing educator.   30:32 Organic. Urban. Mindful.   37:39 The representatino of People of Colour within gardening and growing. Tokenism, racial passing. Having to aggressively assimilate.   44:58 Burden, responsibility or privilege?   51:09 The party played by Claire’s relationship to the land in her identity.    58:09 After Hackney   60:56 What’s next for Claire?   ***     Thank you to Claire for joining me on this episode. You can preorder Claire’s book How to grow your dinner without leaving the house, to be published by Laurence King in September 2020, here https://amzn.to/2xx6O2p     Claire’s website: https://www.claireratinon.com/ Claire on Instagram https://www.instagram.com/claireratinon/     Thanks too to Jemma Mulholland for reading for us. You can find Jemma on social media here https://www.instagram.com/popcorn_for_lunch/   I’m ever grateful to all my listeners for your continued support and reviews, I really do appreciate them. You can support the podcast by buying its producer a virtual cup of coffee for three quid, at https://ko-fi.com/andrewtimothyOB. Proceeds will go towards equipment, software and the monthly podcast hosting fees.      One-to-one online garden coaching I’m very excited about my new venture – it’s a way for me to work with more people than I can physically get around to, helping them to make the very best of their gardens in a way that suits the life they lead. A few limited places left on introductory prices! https://www.gardensweedsandwords.com/garden-coaching       website: gardensweedsandwords.com email: gardensweedsandwords@gmail.com Instagram: instagram.com/AndrewTimothyOB Twitter: twitter.com/AndrewTimothyOB   

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Irish poet and Nobel laureate Seamus Heaney is widely recognised as one of the major poets of the 20th-century and was described by Richard Lowell as 'the most important Irish poet since Yeats'. In this special recording at the 1988 Cheltenham Literature Festival, Seamus Heaney discussed the influence T.S. Eliot had on his writing in his Cheltenham Lecture 'Learning From Eliot'. Chaired by Alan Hancox. A special thanks to Faber & Faber for this podcast, the great publishing house is celebrating their 90th anniversary this year, visit faber.co.uk for more information. Tickets for the 2019 programme are on sale: cheltenhamfestivals.com/literature To get the latest #cheltlitfest updates, sign up to our eNews: http://bit.ly/2QZLp6l 

Justin meets acclaimed author and songwriter Peter Murphy . Peter is a writer and spoken-word performer from Wexford, Ireland. He is the author of two novels, John the Revelator (2009) and Shall We Gather at the River (2013), published by Faber & Faber in Ireland and the UK, and by Houghton Mifflin Harcourt in the US and Canada. Peter’s journalism and non-fiction has appeared in Rolling Stone, The Guardian, the Irish Times, Hot Press and Huffington Post. He has released two spoken word/music albums with the Revelator Orchestra, The Sounds of John the Revelator and The Brotherhood of the Flood. He currently performs live under the name Cursed Murphy with his band the Resistance, and his first single ‘Foxhole Prayer’ was released last September. He was also writer-in-residence at Carlow College St. Patrick's in winter 2018. Peter is currently completing his third book and recording his first album under the Cursed Murphy banner. A new single, 'The Bells of Hell', will be released this autumn.

Justin meets acclaimed author and songwriter Peter Murphy . Peter is a writer and spoken-word performer from Wexford, Ireland. He is the author of two novels, John the Revelator (2009) and Shall We Gather at the River (2013), published by Faber & Faber in Ireland and the UK, and by Houghton Mifflin Harcourt in the US and Canada. Peter’s journalism and non-fiction has appeared in Rolling Stone, The Guardian, the Irish Times, Hot Press and Huffington Post. He has released two spoken word/music albums with the Revelator Orchestra, The Sounds of John the Revelator and The Brotherhood of the Flood. He currently performs live under the name Cursed Murphy with his band the Resistance, and his first single ‘Foxhole Prayer’ was released last September. He was also writer-in-residence at Carlow College St. Patrick's in winter 2018. Peter is currently completing his third book and recording his first album under the Cursed Murphy banner. A new single, 'The Bells of Hell', will be released this autumn.

David Gewanter is author of four books of poetry: Fort Necessity (Spring 2018), War Bird (2009), The Sleep of Reason (2003), and In the Belly (1997),all published by the University of Chicago Press; and co-editor, with Frank Bidart, of Robert Lowell: Collected Poems (Farrar Straus & Giroux, Faber & Faber, 2003; paperback, 2007). He earned a B.A. in Intellectual History from the University of Michigan, an M.A. and Ph.D. in English at U.C. Berkeley, and then ran writing programs at Harvard. Book awards include: the John C. Zacharis first book prize, Ploughshares (for In the Belly); finalist, James Laughlin Award, American Academy of Poets (for The Sleep of Reason); the Ambassador Book Award, English Speaking Union - US, and the Contemporary Poetry Review Book of the Yearо (for Robert Lowell: Collected Poems).

In the inaugural episode I visited Faber & Faber, the iconic publishers of authors like Sylvia Plath, William Golding, TS Eliot and Ted Hughes.This week's guest is Louisa Joyner, Faber's Publishing Director. We discussed her background as an academic and the difference (or rather lack thereof) between publishing commercial and literary fiction.Louisa's books include some of the most successful novels of recent times like Call Me By Your Name, The Shock of the Fall and Milkman, winner of the 2018 Booker Prize. We also discuss some of her non-fiction, such as working with the likes of Samantha Irby and Jay-Z. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Paul Muldoon reads his poem The Birth in this episode of Words Lightly Spoken, a podcast of poetry from Ireland, funded by the Arts Council of Ireland. The poem is from his Selected Poems 1968-2014, published by Faber & Faber.

Sally Rooney breathes new life into fiction. Her novels deal with ordinary life in all its unexpected ways. The Guardian said of Rooney’s debut novel, Conversations with Friends: ‘It’s rare that a novel elicits such ferocious and unmitigated awe from just about everyone you know, whether male, female, or millennial’. Rooney’s second novel, Normal People (published by Faber & Faber last September), was called ‘superb . . . a tremendous read, full of insight and sweetness’ by Anne Enright. Olivia Laing has stated that ‘Rooney is the best young novelist – indeed one of the best novelists – I’ve read in years.’ On the occasion of the paperback publication of Normal People, Rooney was in conversation with Kishani Widyaratna, editor at Picador Books and contributing editor at The White Review. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Glen Erik Hamilton's debut PAST CRIMES won the Anthony, Macavity, and Strand Magazine Critics awards for Best First Novel, and was also nominated for the Edgar, Barry, and Nero awards. Publishers Weekly and Library Journal gave Past Crimes starred reviews, and Kirkus called the book "an exciting heir to the classic detective novel". His next two Van Shaw novels earned starred reviews. MERCY RIVER, the fourth in the serioes was just published by William and Morrow in the US and Faber & Faber in the UK. A native of Seattle, Glen grew up aboard a sailboat, finding trouble around the islands and marinas and commercial docks of the Pacific Northwest. He now lives in California with his family but frequently returns to his hometown to soak up the rain. Matt Coyle is the author of the award-winning Rick Cahill crime novels.

Normal People was named Waterstones book of the year, was longlisted for the 2018 Booker Prize and most recently won the Costa Novel Award. Sally Rooney's editor at Faber & Faber dubbed her a ‘Salinger for the Snapchat generation', while praise has been heaped on the book by the critics. But did it make for a good book club read? Is the hype justified? Listen in to find out.

Stephen Page is the Chief Executive Officer at Faber & Faber.  We met at his offices in Bloomsbury, London, and invited Geoffrey Faber into the room. The three of us talk, among other things, about publishers being a race apart, comets, the unevenness of publishing, the low barriers to entry, maintaining humility, Paul Hamlyn, colour books and technological breakthroughs, the elasticity of books,  e-books and the beauty of analogue, reading and shopping environments, seduction and hand-crafted books, millennials and the book as object, the Mainstreet Trading bookshop, starting the process of getting people to read a book, Milkman and the difference between originality and difficulty, "legacy" businesses, trust and relationships, providing value to writers, the 'ff' colophon and cultural value, CATS, risk and editorial impulse, Kazuo Ishiguro and honouring authors now, sales and realism, superlatives, copy and honesty, formats and creating energy, design briefs, Woody Allen, the vocation of publishing, the gift of social media, advertising, James Daunt, Waterstones, independents and Amazon, The Doves Press, and books as a life-blood of civilized humanity.   

Will Atkinson is Managing Director of Atlantic Books, U.K. Prior to this he was, for many years, with Faber & Faber, serving as Director of Sales & Marketing from 2006 to 2014. During this time he spearheaded the Independent Alliance, a very successful sales organization that comprises some of the U.K.'s leading independent publishers, including Granta and Canongate.  I met with Will at his offices in Bloomsbury, London. We talk here, among other things, about the Alliance (Faber, Canongate, Granta, Querus, Profile, Atlantic, Short Books, & Icon), access to book buyers, Steig Larsen, must-have books, faith and trust, selling books abroad, being misquoted, brands, car-dealerships, Waterstones' golden era, Michael Joseph, grounding, classic sales people, enthusiasm, libraries, T.S. Eliot, catalogues, book wholesalers, Gardners Books, Amazon, Call me by Your Name, the Net Book Agreement, Harry Potter, best-sellers and over-publishing, big data, the law of threes, publishing popular people, social media, Rome by Matthew Neale and fluff.

Jonathan Galassi is the author of three collections of poetry and a novel, Muse (2015) set in the publishing world. He is also president and publisher of Farrar, Straus & Giroux, and an eminent translator of Italian poetry.  We met in his New York office (with the window open) to talk about, among other things, book publishing, Stanley Unwin; convincing, moving, artful voices; the capacity to hear; reading, aesthetic response and shrewdness; Tom Friedman; confidence, style, overpaying for books, reader loyalty, Faber & Faber, Bob Giroux, T.S. Eliot, Mitizi Angel, Elizabeth Bishop, the Random House system, the magical aura of FSG, Giacomo Leopardi, editors becoming publishers, Roger Straus, conglomerates, paperback rights, Hothouse, old maids and cocksmen, Bob Gotlieb, pertinent questions, Marilynne Robinson, fragmented culture and disturbing politics, Trump taking the air out of the publishing business, Rupi Kaur and Instagram poets, diverse cultures, the average age of The New Yorker reader, Amazon reviews, and the rewards of owning books. 

"Why do you not write them yourself?" [ABBE]  Aside from the untold tales which are hinted at occasionally by Watson, the most intriguing writings in the Canon are those penned by Sherlock Holmes himself. We of course refer to his famous monographs. In his earliest published cases, Holmes himself admits "in fact, I have written a monograph on the subject" [STUD] and "I have been guilty of several monographs" [SIGN], seemingly qualifying himself in the good doctor's (and our) eyes. How many monographs were there and what were they? We sum them up and categorize them, with the help of T.S. Blakeney and S.C. Roberts.   Please be sure to leave us a rating or review on the podcast platform of your choice. And consider supporting the show through PayPal or Patreon.   Links / Notes Sherlock Holmes: Fact or Fiction by T.S. Blakeney (1932, John Murray) Dr. Watson by S.C. Roberts (1931, Faber & Faber)   Music credits Performers: Uncredited violinist, US Marine Chamber Orchestra  Publisher Info.: Washington, DC: United States Marine Band  Copyright: Creative Commons Attribution 3.0   --

Gary Younge is an acclaimed writer and journalist, best known for his reporting on the United States for the Guardian in the United Kingdom. The author of several books, he spoke to This Writing Life podcast about his most recent: Another Day in the Death in America (Faber & Faber). As he explains in the introduction, its premise is tragically simple: every day on average seven children and teens are shot dead by guns in America. Younge decided to tell the story of one day, 23rd November 2013, selected at random, on which 10 young people were killed. ----more---- We spoke at the offices of Faber & Faber in the autumn of 2016: hence the red hot topical reference to the imminent debate between Donald Trump and Hilary Clinton (them were the days). Younge begins by describing the background and thesis of the book, how the stories themselves suggested themes, rather than the other way around, how the demographics of the day differed from the average. From there we moved through: the role of mental health in one of the shootings myths about parenting and African-American fathers fatalism and the poignant refrain of 'If only'... Part 2 to follow. Read Gillian Slovo's review of Another Day in the Death of America: here.

The fourth and final part of DBC Pierre's conversation with This Writing Life podcast begins with a discussion of fraud. Pierre writes about this at the start of his excellent writing guide, Release the Bats, and hit headlines following his Man Booker victory for seemingly defrauding a former friend out of his house. ----more----After some Jeffrey Archer preamble, Pierre responds ('I think I can be concise'): 'There are in the liar and the bullshitter a great many qualities which are useful to fiction writing...It is incredibly useful to have been a bullshitter, but at a certain point you need to have made the distinction between what is and isn't.' 'I wasn't a happy fraud...You need to remain ignorant for that to work...' 'People bullshit because their worlds aren't good enough...' 'Life's too complicated to be disappointing' living up to Vernon God Little: Pierre on his life of writing parties, agents and writing with people looking over your shoulder the future (and beer at the Faber Social) Release the Bats is published by Faber & Faber and can be bought: here.

Oliver Burkeman is an award-winning feature writer for The Guardian and the author of The Antidote: Happiness for People Who Can't Stand Positive Thinking, published by Faber & Faber in 2012. He has interviewed a wide range of high-profile figures, including Bill Clinton, Al Gore, Jimmy Carter, David Cameron, Dolly Parton, 50 Cent, and Larry David. Oliver has spoken extensively – on themes such as the problems with overfocusing on goals, the upsides of uncertainty in business, finding time for creative work, and ancient Stoicism as a philosophy for modern life – at events including: the 99U Conference at Lincoln Center in New York; the Edinburgh International Book Festival; the World Knowledge Forum in Seoul, South Korea; the creativity conference Adobe MAX in Los Angeles; and The Guardian 's Masterclass series and at the School Of Life in London. His radio appearances have included NPR's All Things Considered, BBC Radio 4's Today program, and WNYC's The Leonard Lopate Show, and he is working on two BBC radio programs on psychology to be broadcast in 2016.

As a trailer for our next This Writing Life subject, soldier-novelist Harry Parker reads from his debut, Anatomy of a Soldier.  For further information, visit Faber & Faber: here.

If Kate Hamer's debut novel The Girl in the Red Coat sounds familiar, in part because it joins a horde of books with the word 'Girl' in the title,----more---- then readers might be pleasantly surprised by the strange story that awaits. By turns Gothic and emotional, funny and heard-breaking, supernatural and realistic, it tells the story of a kidnapped girl and a grieving mother that takes a number of strange turns. When I met Kate at her London publisher, Faber and Faber, we began by talking about the (for her) strange, new prospect of discussing her first work of fiction. We then moved onto: her creative writing course at Aberystwythanswering personal questionsreading work-in-progress aloudKate described her novel21st century fairytaleswhere did the idea for the novel come from (I had to ask it!) writing and working through universal fearsthe cultural power of red coatsthe title of the novelusing the word 'girl' in the titlethe character of the 'girl', Carmelto research or not to researchthe unknowableness of children and parentsrural childhoodsdivorcethe problem of spoilersKate Hamer's profile at Faber & Faber is: here.

Th Best Ever You Show is honored to wecome Camilla Chance to our show. Camilla is the author of Wisdom Man by Banjo Clarke as told to Camilla Chance:  the compassionate life and beliefs of a remarkable [Australian] Aboriginal Elder Born of Russian, Irish and English parentage, Camilla Chance came to Australia in 1946.  She has worked as an editor at Faber & Faber, London, an English teacher, a lyric writer and a book reviewer for prestigious newspapers, and now lives in Byron Bay, Australia.  In 1975 she became a close friend of Banjo Clarke, and, at his request, continued interviewing him until his death 25 years later.  Camilla believes that indigenous people who are true to their old laws are living the closest to how we all need to live now, for our planet to survive.  

As part of Faber & Faber's 80th anniversary celebrations, the London Review Bookshop welcomed two Faber authors to read from and discuss their first works: Sarah Hall's debut novel Haweswater and Clare Wigfall's collection The Loudest Sound and Nothing. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.