Podcasts about lidandet

I nya dokumentärfilmen Sanna från Nablus får vi följa Sanna som arbetar som specialpedagog i en Stockholmsförort samtidigt som hennes släktingar dör i krigets Gaza. P1 Kulturs Lisa Bergström har träffat filmaren Maj Wechselmann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I nya dokumentären Sanna från Nablus får vi följa Sanna som arbetar som specialpedagog i en Stockholmsförort samtidigt som hennes släktingar dör i kriget i Gaza. P1 Kulturs Lisa Bergström har träffat filmaren Maj Wechselmann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. BJÖRN CARLBERG LÅTER DOCKORNA TALABjörn Carlberg, känd för dockorna i ”Operation Klotty” på SVT, åker i veckan ut på Sverigeturné med föreställningen ”Peptalk” som gått för utsålda hus på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. I centrum står ”den lätt misslyckade patriarken” Tord som tillsammans med inbjudna gäster vill skingra tankarna från vardagens vedermödor. Björn Carlberg (och Tord) gästar P1 Kultur.”CAPTAIN AMERICA” ÄR TILLBAKA – MEN HUR MÅR SUPERHJÄLTEN 2025?I dag är det biopremiär för ”Captain America: Brave New World. Men hur funkar scenariot i en tid som denna? Möt filmikonen Harrison Ford som spelar president/monster i nya filmen. Och hör vår filmkritiker Måns Hirschfeldt.LIVELY VS. BALDONI – HOLLYWOODGRÄLET SOM ALDRIG TAR SLUTKonflikten mellan skådespelarna Blake Lively och Justin Baldoni, som spelar mot varandra i filmen ”Det slutar med oss”, uppdagades redan under pressturnén i augusti 2024. Blake Lively har berättat att hon känt sig trakasserad av Justin Baldoni under filminspelningen. Sedan dess har de två skådespelarna stämt varandra i ett slags korseld. P1 Kulturs filmreporter Emma Engström reder ut turerna i den uppmärksammade och utdragna Hollywoodkonflikten.ESSÄ: MED HÄSTAR OCH UNDERSTÄLL TAR VI OSS AN APOKALYPSENKylan är underskattad, både som hot och som välgörare. Författaren och litteraturkritikern Aase Berg reflekterar över allt från hästbuksöppning och igelkottsandning till paradoxal avklädning. Följ med ut i kylan...Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017.Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sigSömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit.Brist på energi, lätt att få skuldkänslorIngenting är kul längre. Självmordstankar.Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en.En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen.Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget.Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demonIdag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid.Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter.I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”.Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion.Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck.Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt.Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse.1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt.I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter.”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat.På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882:”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:'Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!”Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva.Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig?Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv.Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre.Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka.I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över.För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla.Mona Masrimanusförfattare och tidigare medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 90390. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur:Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf ParlandFriedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning WijkmarkRainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo HallerstamSushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispaSylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina LiljencrantzJ.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Rösterna är som värst på kvällarna, berättar Mats. Han stålsätter sig och lyssnar inte på dem. Om han lyssnar på rösterna kan det bli som för en av hans kompisar, som just nu ligger inlagd på psyket. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Mats är 19 år gammal blir han deprimerad. Det känns som att allting håller på att gå sönder. Han stiger på tåget för att göra lumpen i Luleå när han hör den första rösten, som kommer genom tågväggen. Efter en vecka i lumpen har han fått sin första djupa psykos.Nu är det längesedan Mats hade en psykos. Han får hjälp av sin syster Åsa att medicinera och klara vardagen. Mats ser rösterna i huvudet och sjukdomen schizofreni som en del av hans kreativa sinne. Lidandet kan bli vackra målningar.Det kan vara svårt att berätta att man hör röster. Rädslan för att bli klassad som galen eller onormal är stor. Funk i P1 handlar denna säsong om just röster inuti huvudet och i den här serien hör du människor som valt att berätta öppet om sina röster. Det kan handla om hemska röster som är elaka och trakasserande, men det finns också hjälpsamma röster som fungerar som livsguider eller kommer och tröstar på natten. Dokumentärserien görs av Stina Näslund och produktionsbolaget Filt för Sveriges Radio P1.

 Den här veckan är temat "Döden och livet" och bibeltexten är hämtad från Johannesevangeliet 11:28-44. “5 minuter med Gud” med Sebastian Stakset och Hanna Simonsson är en lättillgänglig andaktpodd med bön och bibel som grund.

Surret kring de totalt värdelösa ordinarie tid-streakarna! VAR-rånet på Wembley! Lidandet i att supporta en provinsklubb! IFK Göteborgs obefintliga sjukdomsinsikt! Det här är bara några av höjdpunkterna från veckan med Tutto Balutto. Med Podme Premium får du varje vecka två fullmatade och reklamfria avsnitt. Starta ditt konto redan idag på https://podme.com/se/tutto-balutto

Dagens avsnitt:Säsongen är slutSpelade matcherKommande matcherÖvrig slutspelshockeyÖvrig sportSäsongen är över, lidandet är över. Varför blev det så? Och hur kunde detta starka lag på papperet inte få ut all kapacitet som finns? Vi delar våra tankar kring det, vi pratar även om övrig hockey som fortfarande spelas, J20 såklart, och sen mot slutet lite övrig sport! Nicke är långt in i de djupa norrländska skogarna, hoppas ni har överseende med ljudet denna vecka. Vi önskar er god lyssning, GLAD PÅSK, och nu siktar vi på silly season fullt ut! Här är avsnitt 109! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Predikan 24 mars 2024. Matt 21:1–11 Textläsning: Jan Mattson Ta del av hela gudstjänsten på www.youtube.com/betlehemskyrkangöteborg.

Predikan från Stefan Svensson on 2024-02-18

Att få cancer är en omvälvande kris och vi reagerar så olika, det går ofta inte att smälta allt på en gång. Det säger Felicia Hume, samtalsterapeut och författare, i det här avsnittet av Lungcancerpodden. Hon berättar om trauma, kris och olika faser man går igenom, som man kan behöva hjälp med. ”Våga visa dig … Fortsätt läsa ”Det stora lidandet finns i förväntningar” – Avsnitt 98

Kevin och Benjamin talar om utvalda delar ur 1 Petrusbrevet. Några frågor som behandlas i avsnittet: Vem är den utvalda, dyrbara hörnstenen? Varför snubblar och faller vissa på stenen, medan andra tror och blir uppbyggda på den? Kan lidande vara något gott? Var finns nåden i det oskyldiga lidandet? God lyssning!

Ett uppsnack om våra visioner för framtiden, i stora penseldrag åtminstone. I den absoluta närtiden finns det 12 nya datum där du kan gå på föreläsningen Nakna Hälsan, bland annat. Avsnitt 394 är också avsnittet där vi efter 8 år av podcast äntligen öppnar upp för ekonomiskt lyssnarstöd, vi har numer en Patreonsida där du som lyssnare kan stödja vårt arbete. Länk hittar du i slutet av den här texten, och där hittar du också ett swishnummer som du kan använda om du inte orkar skapa ett Patreonkonto eller om du bara vill stödja enskilda avsnitt. Märk gärna din Swishbetalning med "Coltings Nakna Sanning"Veckans ämne, om du orkar lida dig igenom det, handlar om just lidande, och tar vid 59 minuter in i avsnittet. Är lidande bara något vi upplever i avsaknaden av den bekvämlighet vi lärt oss att vi är värda? Leder bekvämligheten bara till mer lidande? Eller är lidandet egentligen en belöning? Inga klara svar kommer att levereras, men en lång diskussion.Huvudpartner:getacetrack.com Kod: Colting-easterelitista.se Kod: coltingwww.patreon.com/ColtingsNaknaSanningSwish: 1236763023 - Märk betalningen med Coltings Nakna Sanning Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gott Nytt År med en påminnelse om lidandet, lyckan och den universella metoden bakom.När du förstår skillnaden på balans och obalans har du hittat den hemliga vägen.Vill du sponsra Solkarinas podcast och den kunskap hon förmedlar gör du det genom att Swisha 1230079061 ( Sinnligkunskap AB) skriv Solkarina i Swishenhttp://www.medireiki.sehttp://www.solkarina.sehttp://www.sannessens.seInstagram: http://www.instagram.com/solkarina.seFacebook: http://www.facebook.com/SinnligkunskapYoutube: https://www.youtube.com/user/sinnligkunskap/videosMin varmaste innerligaste kärlek till er allaSolkarina Sinnligkunskap® // Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära.Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag somsäger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ettDu inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.Det skriver han, och det var det jag hade insett.Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt?Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskadOch även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.Lidandet ger livet meningAtt nå fram till världen är det möjligt?Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus!Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppsligdeformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke.Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud.I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva.På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakardöd enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt   Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga.Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv.Att stå öga mot öga med naturenFör den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig?Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstraktbeskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus?Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste.Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära.Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog.Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv.Ömsesidighet som gåta och svarNär den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det?Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.Var det kärlek jag saknade?Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget?Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans.Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.I den nymixade reprisen av avsnitt 26 av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Läs mer på: Tomas-oberg.se, Instagram och Facebook 

De ryska trupperna har dragit sig tillbaka från området kring Kiev. Men nya strider kommer att bryta ut och bli ännu mera brutala, då ryssarna hunnit mobilisera. Och nu är det invånarna i östra Ukraina som uppmanas fly. Forskaren Charly Salonius-Pasternak från Utrikespolitiska institutet och journalisten och Rysslandsexperten Kerstin Kronvall diskuterar kriget i Ukraina under ledning av Bettina Sågbom. E-post: slaget@yle.fi

Kontraster i livet krävs för att man ska känna något överhuvudtaget. Så ett visst mått av lidande behövs för att vi ska kunna uppleva mening och lycka. Björn och Lina reder ut vilken typ av lidande det handlar det om och i hur stora doser är det faktiskt är bra för oss att må dåligt.Klipp och musik:Twilight Zone, A Nice Place To VisitThe Exorcist (1973)The Matrix (1999)500 Days Of Summer (2009)Akira The Don Jordan B Peterson - Life Is SufferingLogic & Ty Dolla $ign ft X Ambassadors - Sucker for PainLittle Miss Sunshine (2006The meaning of sufferingFernandoz - Det Gör Ontmail: dummamanniskor@gmail.comredigering: Peter Malmqvistproducent: Clara Wallin See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ska det vara så här sa Patienten till kirurgen när canceroperationen plötsligt ställdes in. Kirurgen blev bekymrad och tänkte samma tanke. I dag har hon utvecklat ett verktyg som gör en komplicerad operation enkel. Ett verktyg som kan diagnostisera och behandla cancer. En patenterad teknik som ska rädda livet på och minska lidandet för cancerpatienter. Just nu testas tekniken på grisar. Om allt går som det ska genomförs redan nästa år operationer på patienter på Sahlgrenska i Göteborg.Kirurgen, läkaren och entreprenören Miden Melle-Hannah är veckans gäst i podden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

WAO Conference är en årlig konferens i We Are One Church och temat i år 2021 var "Reforge". Gud kan återsmida varje del som gått sönder i våra liv och på nytt göra oss till användbara redskap i Hans hand.

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Och han [Gud] ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta. (Upp 21:4)

Varför finns det så mycket lidande runt om kring oss och vad gör detta med vår Gudsbild? Kan Gud vara god när världen ser ut som den gör? Hur skall en kristen människa reagera på lidande och ondska? Vad vill Gud och vad är hans del i det som sker i världen? Hur går Jesus ord ”Mitt ok är lätt” och ”Ta på er mitt kors” ihop? Tuffa frågor som panelen berör i veckans och det sista avsnittet för den här säsongen: Jesus och lidandet. I programserien "Magasin T" öppnar vi upp för samtal om tro, teologi och tvivel. Hur kan vi egentligen veta att Jesus har funnits? Hur ska kyrkan ställa sig till normkritik? Dessa är några av de många ämnen som vår panel samtalar om. Ett nytt avsnitt släpps varje måndag under våren 2021. Magasin T är ett programsamarbete mellan Filadelfiakyrkan och Kaggeholms folkhögskola.

Niklas Piensoho predikar om en av trons stora paradoxer: att Gud ibland gör under samtidigt som det finns så mycket meningslöst lidande. Hur ska man tänka och vad finns det för vägledning i bibeln Filadelfiakyrkans verksamhet finansieras med frivilliga gåvor. Vill du vara med och bidra att täcka kostnaderna? Bli månadsgivare för 99kr i månaden. https://www.filadelfiakyrkan.se/online#signup Engångsgåva. Swisha: 123 311 76 94 https://www.filadelfiakyrkan.se/bidra

Möt Tati Ali Khan.Delar av hans familj har under flera år pekats ut av poliser och socialarbetare som ett kriminellt nätverk.Journalisten Johanna Bäckström Lerneby har i sin bok ”Familjen” skildrat enligt henne den ”sanna”historien om Släkten Ali Khan.I denna intervju berättar Tati Ali Khan själv hans syn på myndigheternas anklagelser och förföljelser. Gillar du det vi gör och vill stötta med en engångssumma så swishar du på: 123 64 508 86 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är en av mänsklighetens största gåtor – frågan om lidandet. När det känns som allra tyngst, när mörkret är som tätast, vad är det då som hjälper? Lidandet må vara ett mysterium, men det gör det inte alltid meningslöst. Den saken försöker vi undersöka i det här avsnittet.Vill du höra mer? Glöm inte att stötta serien via Patreon (patreon.com/myterochmysterier) eller Swish (123 565 3803) http://www.myterochmysterier.se/wp-content/uploads/2015/03/MM55.mp3

Jacob Walter var en vanlig tysk menig soldat i Napoleons väldiga armé som invaderade Ryssland 1812. Det som gjorde honom ovanlig var att han skrev en dagbok om en av militärhistoriens största katastrofer.Napoleons fälttåg i Ryssland 1812 tillhör den militära historiens mest dramatiska händelser. I slutet av juni 1812 korsade en väldig armé omfattande mer 450 000 man – till och med över 600 000 om man räknar alla reserver – den ryska gränsen vid floden Njemen och rördes sig mot Moskva.Den ryska huvudstaden intogs i september efter ett antal brutala strider där slaget vid Borodino den 7 september var det i särklass blodigaste. Trots att Moskva var i franska händer kunde Napoleon inte tvinga Ryssland och Alexander till en fred på sina villkor.I oktober inleddes reträtten tillbaka. Efter övergången av floden Beresina i slutet av november bröts armén slutligen samman. Endast mellan 20 000 och 30 000 återkom av den väldiga armén. Resten dog eller tillfångatogs. Det hela var en katastrof.I detta det 26:e avsnittet av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en av deltagarna i fälttåget: den menige tyske soldaten Jacob Walter. Med utgångspunkt i hans bevarade dagbok rör sig samtalet kring det katastrofala fälttåget ur den enskilde soldatens perspektiv. Hur tedde sig umbärandena för den enskilde krigsdeltagaren? Varför utvecklades fälttåget till en katastrof? Vilken betydelse hade vintern egentligen?Den franska armén – La Grande Armée – bestod bara till hälften av franska soldater. Resten kom från andra delar av det franska imperiet utanför det egentliga Frankrikes gränser. Med i fälttåget fanns polacker, tyskar, österrikare holländare, italienare och så vidare. Jacob Walter kom från det tyska kungariket Würtemberg vars armé tämligen ovilligt deltog i fälttåget mot Ryssland.Jacob var veteran från tidigare fälttåg i den tyska armén som slogs mot Napoleon 1806-07 och även 1809. Efter 1812 fick han avsked på grund av sina skador som en följd av umbärandena i Ryssland. Men han var en av de mycket få som levande återvände hem. Jacob kom att skriva ner sina upplevelser i en dagbok som via utvandrande efterkommande hamnade i USA. Historikerna kan genom hans realistiska och i alla högsta grad trovärdiga berättelse få en inblick i detta världsdrama som är långt ifrån strategierna och de höga officerarnas staber. Lidandet i krig får ett ansikte.Om du vill lära dig mer om Napoleonkrigen, fälttåget 1812 och Jacob Walter kan du läsa hans dagbok som finns utgiven på svenska Jakob Walter Fotsoldat i Napoleons armé. Dominic Lieven har skrivit en fantastisk bok på engelska Russia against Napoleon. The battle för Europé 1807 to 1814 som rekommenderas för hard core-läsaren. En skönlitterär skildring är naturligtvis Leo Tolstoj Krig och Fred. En sammanfattning av hela Napoleonkrigen hittar du i Martin Hårdstedts Omvälvningarnas tid som innehåller ett par kapitel om ryska fälttåget.Bild: Korsandet av floden Berezina den 17 november 1812 av Peter Hess, målad 1844. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Programledaren, tv-personligheten och skribenten Gina Dirawi gästar äntligen Framgångspodden! Det är få i Sverige som har missat hennes otroliga succéer när hon guidat oss igenom program såsom Melodifestivalen, Musikhjälpen och Grammisgalan, något som hon blivit prisbelönad för. Hon kom även nyligen ut med sin första bok, ”Paradiset ligger under mammas fötter”, efter att under ett par år hållit sig undan kändisskapet. Vi pratar om det extrema hat Gina fick utstå efter att hon blivit utsedd till julvärd i SVT och som ledde till att hon vid en tidpunkt behövde fyra livvakter. Vi pratar också om att gå sin egen väg, om att bryta ny mark för nästa generation och att trotsa rädslan. Detta och mycket, mycket mer i ett avsnitt fyllt av både allvar och skratt! Tusen tack för att du lyssnar! Beställ Framgångsboken: bit.ly/2DK4cvy Alexander Pärleros Instagram: www.instagram.com/alexanderparleros Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet: www.framgangspodden.se Ginas bok: https://www.adlibris.com/se/bok/paradiset-ligger-under-mammas-fotter-9789113073606

Programledaren, tv-personligheten och skribenten Gina Dirawi gästar äntligen Framgångspodden! Det är få i Sverige som har missat hennes otroliga succéer när hon guidat oss igenom program såsom Melodifestivalen, Musikhjälpen och Grammisgalan, något som hon blivit prisbelönad för. Hon kom även nyligen ut med sin första bok, ”Paradiset ligger under mammas fötter”, efter att under ett par år hållit sig undan kändisskapet. Vi pratar om det extrema hat Gina fick utstå efter att hon blivit utsedd till julvärd i SVT och som ledde till att hon vid en tidpunkt behövde fyra livvakter. Vi pratar också om att gå sin egen väg, om att bryta ny mark för nästa generation och att trotsa rädslan. Detta och mycket, mycket mer i ett avsnitt fyllt av både allvar och skratt! Tusen tack för att du lyssnar! Beställ Framgångsboken: bit.ly/2DK4cvy Alexander Pärleros Instagram: www.instagram.com/alexanderparleros Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet: www.framgangspodden.se Ginas bok: https://www.adlibris.com/se/bok/paradiset-ligger-under-mammas-fotter-9789113073606

Rebecka och Annafia bjuder in Den lilla sjöjungfrun. Mötet med hennes historia och lidandet hon går igenom blir en väg till att prata om lidandet. Samtalen blir den här gången både personligt och teologiskt.

Lever du i det normala lidandet? Det är det de här avsnittet handlar om. KUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄR!! DU ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Har du frågor eller funderingar tveka inte att höra av dig till Marika på Mail: marika@varamedveten.se Hemsida: http://www.varamedveten.se YouTube Kanal: https://www.youtube.com/c/MarikaLarsTapper Facebook: https://www.facebook.com/baramig.se Instagram: https://www.instagram.com/marika.tapper Söndags Podcast på ca 30 min: https://soundcloud.com/user-159591503 --- Send in a voice message: https://anchor.fm/marika-tapper/message

Vi får Guds fantastiska tankar om hur vi går igenom denna prövningens tid. "Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen." Rom 12:12

Lidandet kommer in i våra liv vare sig vi vill eller inte. Hur hanterar vi detta och finns det någon hjälp att få? Palmsöndagen. Varje fredag lägger vi ut ett nytt avsnitt av Bönepodden. Varje avsnitt ger möjligheten till reflektion och stillhet över avsnittets innehåll. Starta helgen med en lugn och meditativ stund. Musiken framförs av Nóra Johansson Abaffy och Jacob Mólen.

Varför finns ens något så meningslöst som Coronaviruset? Vi diskuterar det evolutionära teodicéproblemet: Kan en god Gud verkligen skapa en värld där evolutionen av liv har skett genom så mycket lidande? En värld där evolutionära processer till exempel leder fram till virus som skapar pandemier? Vi leker med tanken på Gud som en programmerare som gör en genetisk algoritm.

Så här enkelt slutar du bry digTänk dig själv att du är på väg till jobbet och fastnar i trafiken (som inte är första gången). Du var avkopplad och glad tills trafiken stannade helt och din puls höjs samtidigt som dina tankar och känslor attackerar dig.NEJ NEJ NEJ! Det här är inte sant!? Varför idag?! Vart kommer alla bilar ifrån? Kan de inte åka någon annan väg?!  Pulsen slår i taket och du förvandlas till ett vulkanutbrott när en idiot tränger sig före. Illröd i ansiktet skriker du skällsord som skulle få din mor att tappa öronen. En präst skulle behöva skrubba din mun med tvål i flera dagar men den skulle ändå inte bli ren. Skällsorden flyger ut blandat med spott som regnar ned på instrumentbrädan likt magma som faller från skyn vid ett riktigt vulkanutbrott.Eller vänta nu, är vägen din? Om inte, hur kan du då förvänta dig att något ska sära på alla bilar, rulla ut röda mattan, ge dig fri passage hela vägen till city under tiden du badar i ett badkar av guld, äter hummer och dricker champagne? Det vore häftigt och om du skulle uppleva det, mejla gärna och berätta. Med största sannolikhet kommer det inte ske men ändå sitter du där med liknande förväntningar. Du förbannar personen som trängde sig före, hela trafiksystemet, och till slut alla människor på jorden, vädret, djuren för att avsluta med hela universum. Du åkte i god tid för att slippa trafiken men ändå fastnade du vilket är komiskt om du frågar mig. Som tur är kan du inte svart magi eftersom du då hade kastat förbannelser till höger och vänster. Dessa förbannelser skulle du kastat för att försöka lindra det lidande som skapats inom dig. Lidandet som skapats utav att dina förväntingar.Morgonen som började så fantastiskt hemma rasade samman som ett sandslott blir tagen utav en våg och alla dina planer spolas bort med vattnet. När du väl har duellerat dig igenom trafiken och hittat en parkering efter tio varvs körande kliver du in på jobbet.–Varför är du sen? frågar chefen.– Det var inte mitt fel utan trafikens, svarar du.– Det är inte trafiken det är fel på utan det är ditt val att åka sent som gör det, svarade chefen tillbaka.Du knyter näven i fickan och behåller lugnet på utsidan även om du egentligen helst velat slita honom i stycken. Han skakar på huvudet och går iväg, eftersom i hans värld har han rätt och du fel. Han är ju helt …, tänker du medan du går och sätter dig ned för att starta dagen.  När du öppnar mejlen ser du att du har fått allt skitjobb. Bitterheten du känt tidigare skjuter genom kroppen. Dagen fortsätter med att arbetskollega A börjar snacka skit om person B. I bästa fall bryr du dig inte och säger det, i värsta fall kastar även du skit på person B fast du är långt från perfekt själv. Du är självklart för naiv för att förstå att kollegan A som kastar en tunna skit på person B,  trycker ned dig med person C. Självklart skulle A aldrig erkänna det här eftersom kollegan är ryggradslös och patetisk.Efter det meningslösa samtalet med kollega A som förhoppningsvis inte varade mer än en sekund tar du en paus för att hämta kaffe. När du ska ta muggen råkar du spilla på dig själv och du skäms eftersom en kvinna du velat bjuda ut över tio gånger står bredvid och ser allt. Istället för att se det som en konversationsöppning tänker du: nu är det kört! Så du vågar inte prata med henne den här gången heller. Hon kan ju börja prata med mig? tänker du för att lindra ditt patetiska beteende. Du ångrar dig självklart efter hon gått iväg och ångesten går hand i hand med dig resten av dagen. Inte nog med det, utan på väg till lunchen kliver du i en vattenpöl och när du väl kommer fram och sätter dig vid bordet får du inte rätt mat. Ett möte är försenat, en kund fattar inte när du förklarar och istället för att träna efter jobbet väljer du att sitta i bilkö på väg hem.“Hemligheten till ett bättre liv är inte att bry sig om fler saker, utan om färre “Läs hela inlägget här: https://tomas-oberg.se/konsten-av-att-inte-bry-dig/Glöm inte följa mig på https://www.instagram.com/tomasoberg89/https://www.facebook.com/tomasoberg89https://www.youtube.com/tomasoberg89Om du vill vara med i podden, har en fråga eller ämne du vill ta upp -> Tomas@tomas-oberg.se

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse. Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet? Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat. Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd. Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära. Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg. Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ett Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen. Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa. Det skriver han, och det var det jag hade insett. Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt? Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt? Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet. Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär. Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen. Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskad Och även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt. Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten. Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det. Lidandet ger livet mening Att nå fram till världen är det möjligt? Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar. Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus! Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar. Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppslig deformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat. Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke. Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag. Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud. I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga. Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt. Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet? Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva. På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv. Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting. I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp. Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakar död enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör. Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet. Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt   Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga. Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv. Att stå öga mot öga med naturen För den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart? En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig? Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt beskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer. Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se. Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss. Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet. Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus? Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus? Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet. Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv? Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv. Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där? Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste. Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor. Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för. Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära. Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv. Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog. Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt. Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv. Ömsesidighet som gåta och svar När den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet. Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord. Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av. Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus. Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt. Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det? Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du. Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen. Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan. Var det kärlek jag saknade? Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus. Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra. Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets? Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen? Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget? Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt. Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad. Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans. Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun. Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Predikan av Per Hammarström Tema: Lidandet harnosand.pingst.se

Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. 9Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.10 Den som älskar livet och vill ha goda dagar,han skall avhålla sin tunga från det som är ontoch sina läppar från svekfulla ord.11 Han skall undvika det onda och göra det goda,han skall sträva efter att hålla fred.12 Ty Herrens ögon ser de rättfärdiga,och hans öron hör deras bön.Men han vänder sig mot dem som gör det onda.Lidandet leder till liv13Vem kan göra er något ont om ni arbetar för det goda? 14Om ni också får lida för rättfärdighetens skull är ni saliga. Var inte rädda, låt dem inte skrämma er. 15Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. 16Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal. 17Bättre lida för goda gärningar, om det är Guds vilja, än för onda.1 Pet 3:8-17 (Bibel 2000)

Christina Wåhlin predikar om lidandet i livet. Vad kan man göra åt det egentligen?

Veckans morgonandakter hålls av Lars Segerstedt som är sjukhuspräst vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig. Matteus 26 - Stanna här och vaka med mig. Det är en text som återkommer i slutet av påskfastan under den så kallade passionstiden. Passionslidande är nu inte bara något som är bestämt för en avgränsad tid under året. Lidandet rör sig genom alla tider utan att fråga om tiden är lämplig att ge sig till känna. Text Matteus 26: 36-41 I en av mina kritmålningar har jag skrivit in i det röda stoppmärket: Stop! In the name of love. Stanna! I kärlekens namn. Det är nog inte meningen att vi alltid ska rulla på! I livet finns inga uppmålade stopplinjer. Men jag tror att jag är medveten om att dom bildligt finns. Och att den kommande påskfastan kan få bli en tid att bli mer vaksam över det.  Lars Segerstedt  Musik Din klara sol går åter upp - Anders Widmark Mitt hjärta väntar på Gud - Sjung lovsång alla länder inspelad i Taizé Producent Gunilla Nordlund Sveriges Radio Västerbotten gunilla.nordlund@sverigesradio.se

Författaren Eva Ström har låtit Strindbergs Fröken Julie få nytt liv i romanen "Rakkniven" och så är brittiska Marina Benjamin på Sverigebesök med klimakterieboken "Mellantid". När den brittiska författaren och journalisten Marina Benjamin närmade sig femtio kombinerade hon dödsångesten med en hysterektomi. Hon opererade alltså bort livmodern som bara krånglat på sistone. Så utöver åldersnojan kastades hon in i klimakteriet över en natt, och hade därmed slagit ut både kropp och själ. Lidandet resulterade i boken "Mellantid" som är hennes berättelse om denna svåra tid. För att hantera situationen tog hon hjälp av aktuell forskning och letade också efter kvinnliga föregångare i litteraturen. Men det var ont om exempel och den allmänna kunskapsnivån var låg. Ett proffs på att åldras var i alla fall den franska författaren Colette, som mest såg möjligheter i denna livsfas, som att starta tillverkning av sexiga underkläder. Inte heller författaren Eva Ström tycker att livet förvandlats till det sämre, tvärtom. Enligt henne frigjordes väldigt mycket kraft åren efter femtio, som legat bunden i de cykliska berg- och dalbanorna.  Hon har tagit sig friheten att skriva en fortsättning på August Strindbergs världsberömda pjäs "Fröken Julie" från 1888. Eva Ströms bok heter "Rakkniven" och i den lever fina fröken Julie vidare efter natten med betjänten Jean. Hon tillfrisknar från sitt självmordsförsök på ett mentalsjukhus i Danmark och fortsätter sedan sitt kroppsliga liv. Programledare: Marie Lundström Producenter: Fredrik Wadström och Nina Asarnoj

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017. Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sig Sömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit. Brist på energi, lätt att få skuldkänslor Ingenting är kul längre. Självmordstankar. Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en. En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen. Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon Idag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid. Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet.  Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som Den unge Werthers lidande. Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt?  Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck. Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt. Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse. 1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman Glaskupan, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt. I Harry Potter gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret Dementor; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,tormentor. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat. På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882: Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig: Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt () Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal! Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv. Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre. Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka. I Brev till en ung poet skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över. För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla. Mona Masri, kritiker och medarbetare på kulturredaktionen i P1.   Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112.   Litteratur: Johann Wolfgang von Goethe Den unge Werthers lidande (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf Parland Friedrich Nietzsche Den glada vetenskapen (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning Wijkmark Rainer Maria Rilke Brev till en ung poet (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo Hallerstam Sushrut Jadhav The Cultural Origins of Western Depression (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispa Sylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi.  Översättare: Christina Liljencrantz J.K Rowling Harry Potter och fången från Azkaban (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Det här är inte ett särskilt plågsamt avsnitt, namnet till trots. Men om du mot förmodan inte skulle orka lida dig igenom uppsnacket så vill du kanske veta att det är 45 minuter långt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sig Sömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit. Brist på energi, lätt att få skuldkänslor Ingenting är kul längre. Självmordstankar. Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en. En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen. Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon Idag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid. Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet.  Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som Den unge Werthers lidande. Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt?  Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden. Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck. Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt. Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse. 1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman Glaskupan, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt. I Harry Potter gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret Dementor; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,tormentor. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat. På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882: Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig: Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt () Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal! Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen. När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv. Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre. Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka. I Brev till en ung poet skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig? För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över. För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla. Mona Masri, kritiker och medarbetare på kulturredaktionen i P1.   Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112.   Litteratur: Johann Wolfgang von Goethe Den unge Werthers lidande (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf Parland Friedrich Nietzsche Den glada vetenskapen (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning Wijkmark Rainer Maria Rilke Brev till en ung poet (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo Hallerstam Sushrut Jadhav The Cultural Origins of Western Depression (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispa Sylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi.  Översättare: Christina Liljencrantz J.K Rowling Harry Potter och fången från Azkaban (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

#Metoo-rörelsen om sexuella trakasserier fortsätter att engagera kvinnor och män under hösten 2017. I detta avsnitt samtalar Solveig Langkilde med Pernilla Rosell om den aktuella debatten och fördjupar perspektivet på människans utveckling utifrån Martinus analyser om polförvandlingen, med särskilt fokus på det feminin-mänskliga perspektivet.  Solveig och Pernilla ger sina personliga reflektioner över olika aspekter av kvinnlig identitet och över förhållandet mellan kvinnor och män i samhället i dag. Enligt Martinus analyser bär alla jordmänniskor på en ur-identitet som härstammar från den rent maskulina resp. feminina enpoliga perioden genom spiralkretsloppet, och beteendet från denna epok finns kvar som vanemedvetande än i dag.  Kvinnor och män har upplevt den enpoliga delen av spiralkretsloppet utifrån olika horisonter och har därmed skilda erfarenheter, som dock i dag håller på att utjämnas allt snabbare i takt med att den sexuella polförvandlingen fortskrider. #Metoo-rörelsen och öppenheten kring främst kvinnors upplevelser av sexuella trakasserier och ojämlikhet, kan här ses som ett befriande steg mot en ökad insikt och en ökad jämställdhet mellan könen.  Enligt Martinus analyser sår och skördar både kvinnor och män sitt eget öde och bägge könen måste uppleva samma mängd av lidanden under sin utveckling mot den riktiga människan. Lidandet kan dock ske inom olika områden. Kvinnan är överlag särskilt utsatt på det sexuella området på grund av sin fysiska underlägsenhet, men kvinnor kan också utöva kränkningar och maktmissbruk gentemot andra människor bland annat på det psykologiska området. Männen å sin sida har sått och skördat sina lidandeerfarenheter inte minst genom sitt utövande av krig och kamp och genom sina erfarnheter av hårda fysiska umbäranden. I samtalet blickar vi också framåt och gläds åt att vi går mot en allt ljusare framtid, i takt med att den gamla, djuriska sexualiteten gradvis lämnar plats åt den sant mänskliga, osjälviska smekningssexualiteten, där givandet står i fokus på alla plan.  Till slut reflekterar vi över det faktum att Martinus analyser om den mänskliga utvecklingen i hög grad illustreras utifrån ett  maskulint perspektiv, även om analyserna i sig avspeglar en allmängiltig kosmisk utvecklingsprocess. Detta kan leda till att den framtida kosmologiska forskningen kommer att fördjupa kunskapen om utvecklingen sett från en feminin-mänsklig horisont ännu mer . 

Det börjar med Navid som programledare för ett mörkare Bolibompa. Fortsätter med Björns bländade känslor för hösten. Navid pratar om Legoland-körkort och Ouroboros-ormen. Vi dömer frejdigt föräldrar som gör fel, och Björn har ett moment med Sigrid. Vi talar om att skjuta ut sig själv ur gemenskapen, och att bryta eremitåret med två backar läsk. Lidandet som kreativ källa avhandlas, och dåligt-väder-vännerna hyllas. Den kosmiska tuktuken, dom existentiella brustabletterna och rummen i oss ingen annan någonsin kommer att få besöka finns alla med. Välkommen ombord på isflaket! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens program pratar Thella Johnson och Philip Teir om hatet som går i arv med den Sverigeaktuella finländska författaren Sirpa Kähkönen. Hatet som arv En av Finlands främsta författare, Sirpa Kähkönen, medverkar i dagens program. Hon är ordförande i finska PEN och i höst utkommer boken Granitmannen i svensk översättning. För att förstå Finland är det Kähkönen man ska läsa. Granitmannen och den stora sjudelade Kuopiosviten där hon skildrat förlorarsidan efter inbördeskriget och tankegångarna som går i arv. Vykortsexperiment (äntligen!) I gårdagens sändning hann vi inte följa upp vykortsexperimentet. Men idag är det äntligen dags. Finska posten har ju beslutat att sluta dela ut post på tisdagar. Man vill spara på krafterna och tycker att man kan använda brevbärare till annat istället - som gräsklippning eller blomvattning. Vi tänkte kolla hur det går för den finska posten och har genomfört ett experiment. I fredags skrev vi sammanlagt fem vykort som vi postade till olika orter i Finland. I dagens sändning får du veta hur experimentet gått.   Polentips Dessutom ringer vi till Stefan Ingvarsson som ger sina bästa kulturtips för att förstå sig på grannlandet Polen. Här är hans litteraturtips:  Olga Tokarczuk, Jakobsböckerna Zofia Nalkowska, Medaljonger Anna Swirszczynska, Lidandet och glädjen Gabriel Byströms kommande bok Med Guds hjälp - Religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern Och filmtips: Sista familjen United States of Love Villebråd Podd: Polenpodden Vad vill du veta om Finland, Polen och Baltikum? På torsdag är det dags för väkteri med lyssnarfrågor. Fråga vad du vill! Ring in redan nu på 08 784 39 51 eller mejla: korrespondenterna@sverigesradio.se Programledare: Thella Johnson Bisittare: Philip Teir Producent: Minna Grönfors

En ny säsong av teveprogrammet ”Domstolen” i SVT startade förra veckan. Första avsnittet rörde Sveriges långa häktningstider. Det pratar vi om. Och så pratar vi om HD:s nya dom om rättskällor bakom betalvägg (alltså typ är det rimligt att man ska behöva betala för att ta reda på innehållet i gällande rätt?) och så lite om ”Stefan Holms högtflygande processplaner” som Mårten kallar dem. Dessutom juridikglosor på bokstaven G! ("Godmanskap" och "gilla". Apropå det - man kan gilla oss på Facebook fast det är en annan typ av gilla.) Plus vi GILLAR våra sponsorer: Lindahl, Familjens jurist, G&D och Delphi.

Tröst i lidandet [Min understrykning] by Insidan

Blir du religiös, lille BDSM-utövare? Åsiktsmaskinen tar en titt på gamla traditioner inom de stora religionerna, självflagellering, skjortor av hår och flogging med knivar är några av godsakerna. Lidandet har en central roll inom många religiösa rörelser och till stor del så är lidandet av betydelse för en hel del av vårt BDSM-utövande. Därför diskuterar åsiktsmaskinen likheter och olikheter, i relation till lidandet, inom religion och BDSM. The post Blir du Religiös, lille BDSM-utövare – RFMS042 appeared first on KinkyPod.

Finns den smärtfria döden? Åsa Furuhagen möter läkare och sjuksköterskor i Linköping som hjälper döende patienter och deras anhöriga och hon träffar Jenny som mist sin man i cancer. - På slutet gjorde varje steg, varje andetag ont, berättar Jenny som följde sin mans kamp mot en svår cancer.Jennys man fick mycket smärtlindring och mot slutet av sitt liv sov han hela dygnet. Hennes historia är bara en av många kring smärta i livets slut. Lidandet kan vara både fysiskt, vilket sjukvården på många sätt kan avhjälpa, men också psykiskt.- Vi ska ta avsked från våra nära och kära, från livet, säger sjuksköterskan Eva Åstradsson som arbetar på avdelning 96 i Linköping.De flesta patienter på LAH i Linköping dör hemma men får hjälp av olika vårdlag som utgår från sjukhuset. I Östergötland var man tidigt ute med att utveckla en speciell vård för döende. Den så kallade palliativa vården har utvecklats i Sverige men fortfarande finns det svåra etiska dilemman i vården av allvarligt sjuka och döende. Ett sådant områden är det som kallas för palliativ sedering, när man söver patienten, som vid en operation. Läkaren Marit Karlsson, berättar om ett fall vid LAH i Linköping som kan sägas vara typiskt för hur palliativ sedering används i Sverige idag:- Det var en patient med svår oro och ångest och vi hade prövat allt, berättar Marit Karlsson.

Varför dödar romanhjälten Alec Leamas en östtysk vakt? Finns det goda och onda människor? Och vad är det egentligen som händer vid Berlinmuren, i slutet av boken? Författarna Kerstin Ekman och Christoffer Carlsson har en hel del att reda ut i den avslutande delen av bokcirkeln. Nobelpristagare och unga litterära stjärnskott, svårmodiga posörer och glada deckarförfattare - fotografen Ulla Montan har jobbat med de flesta. I över 30 års tid har hon porträtterat en yrkesgrupp vars kärnverksamhet är ord. Nu kommer hennes bok Författare i bild, och vår reporter Jenny Teleman har träffat Ulla Montan. Och så bjuder vi på en julklapp i förskott till alla er lyssnare, i finaste presentpapper men svår att slå in. Hör poeten Lars Gustafsson läsa en dikt av poeten Bruno K Öijer. Kan bli en klassiker. - Vilken bok ska jag ge bort i jul? är en högaktuell fråga. Vi har tagit hjälp av de bästa - slappna av och hör tips från Augustprisvinnaren Kristina Sandberg, Lotta Olsson från Dagens Nyheter och Stefan Ingvarsson från Stockholm Literature. Och såhär ser listan ut: JULKLAPPSTIPS FRÅN LOTTA OLSSON: 0-3 år Anna-Clara Tidholm: ”Hela natten” (Alfabeta) 3-6 år Björn F Rörvik och Gry Moursund: ”Bockarna Bruse kommer igen” (Lilla Piratförlaget) (andra boken, den första heter ”Bockarna Bruse på badhuset”) 6-9 år Stefan Casta och Emma Tinnert: ”Min fjärilsbok” (Opal) FAKTABOK Elin Lindell: ”Efterlysta: Harry Hansson och jag” (Alfabeta) (andra boken i en serie, den första heter ”Borttappat: Katt, kalsong, kompis”) 9-12 år Åsa Larsson, Ingela Thorsell och Henrik Jonsson: ”Pax: Nidstången” och ”Pax: Grimmen” (Bonnier Carlsen) 12-15 år Sarah Rees Brennan: ”Outtalat” (Modernista) Deckare Nevada Barr: ”Stum rädsla” och ”Vargavinter” (Hoodoo förlag) Noveller Novellix söta lilla julbox med franska klassiker: Guy de Maupassants ”Pauls flicka”, Gustave Flauberts ”Ett enkelt hjärta”, Marcel Prousts ”Madame de Breyves melankoliska sommar” och Simone de Beauvoirs ”Marcelle”. Fotobok Nils Carmel: ”Södra Djurgården under fyra årstider” (Trafiknostalgiska förlaget) Pocket Jo Baker: ”Huset Longbourn” (Månpocket) Fantasy Lev Grossmans ”Magikerna”-trilogi som äntligen kommit fram till tredje delen. (”Magikerna”, ”Magikernas kung”, ”Magikernas land”) (Pocketförlaget) JULKLAPPSTIPS FRÅN STEFAN INGVARSSON: Anna wirszczyska Lidandet och glädjen. Dikter i urval. Översättning: Irena Grönberg & Lisa Mendoza Åsberg. Brev från Tove Jansson Urval och kommentarer: Boel Westin och Helen Svensson Sjón. Máni Steinn Pojken som inte fanns. Roman. Översättning: John Swedenmark. Anne Sexton Sanningen de döda vet. Diktbok. Översättning: Niclas Nilsson & Jenny Tunedal. Agneta Rahikainen Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran. Torgny Lindgren Klingsor. Roman. Stefan Lindberg Du vet väl om att du är värdefull. Roman. KRISTINA SANDBERG JULKLAPPSTIPS: Ebba Witt-Brattström Stå i Bredd.70-talets kvinnor, män och litteratur. LARS GUSTAFSSONS JULKLAPPSTIPS Bruno K Öijer Och natten viskade Annabel Lee.

Påskens knepiga bakgrund, Skule som nya Dalhalla, Persbrand-gate, bästa filmcitaten någonsin och nya youtube-kändisar. Det är bara några av de ämnen som diskuteras i veckans podcast! Klicka nedan för att lyssna: http://st.nu/misc/ljud/CarlssonUllerstamavsnitt30.mp3 Inlägget Avsnitt 30: ”Det stora lidandet” dök först upp på Carlsson och Ullerstam.

I det sjätte programmet av tio medverkar tre musiker och tonsättare som alla har djupa rötter i den amerikanska södern. Kontratenoren, pianisten och posören M Lamar är känd för en svensk publik, och har bland annat spelat vid Stockholm International Queerfeminist & Anti-Racist Performance Festival. M Lamar tar upp ämnen som makt, kön och slaveriets historia. Vi hör delar av hans musikstycke Speculum Orum. – Många slavar försökte begå självmord genom att bita sig igenom sina egna handleder. Andra vägrade äta. Då uppfann vita doktorer Speculum Orum, en saxliknande anordning för tvångsmatning, berättar M Lamar, vars stycke The Tree handlar om lynchning. – Författaren James Baldwin sa att ”Historia är inget som vi läser om i böcker. Historia är inte det förflutna, historia är nu!”. Att förstå lidandet och var det kommer ifrån ger mig kraft att fortsätta. Vi bär ju med oss lidandet antingen vi vill eller inte, säger M Lamar. Pianisten Althea Waites upplevde 50-talets segregation i New Orleans.Där fanns skiljeväggar mellan säten för vita och svarta i bussarna, just det som Rosa Parks upplevde. Althea kunde inte prova kläder i varuhusen och det fanns biografer för vita dit svarta aldrig fick tillträde. Hon har uruppfört flera bortglömda pianoverk av svarta tonsättare, bland annat Pianosonat i e-moll av Beatrice Price. – Flera är mästerverk och det krävs en bländande teknik och djup musikalitet för att tolka dem, förklarar Althea Waits. Jazzlegenden, trumpetaren Wadada Leo Smith, komponerade sviten Ten Freedom Summers. Sviten spelas av kammarensemble och jazzkvintett. Styckena har titlar som Emmet Till, Rosa Parks, Medgar Evers, Black Church, John F Kennedy och Martin Luther King. – Denna musikaliska svit är en omfattande undersökning av medborgarrättsrörelsen i USA mellan 1954 och 1964, förklarar Wadada Leo Smith. Jag vill visa att svarta erfarenheter är amerikanska erfarenheter, inte isolerade rasistiska företeelser. De två absolut viktigaste uppgifterna idag är att bekämpa rasismen och sexismen, säger Wadada Leo Smith. Manus och produktion: Birgitta Tollan

Inledning - syndabekännelse - predikan - Martin Helgesson - Sönd e. Alla Helgons dagGT:text: Ps. 94:16-19Ev.text: Matt. 5:1-12Predikotext:2 Kor 1:1-7