Podcasts about patienterna

I veckans avsnitt är det Idas tur att berätta om den före detta amerikanska neurokirurgen Christopher Duntsch, som efter att ha utsatt flertalet patienter för grova felbehandlingar fick smeknamnet Dr. Death eller på svenska Dr. Död. Patienterna han opererade fick allvarliga skador och många blev förlamade, fick nervskador eller till och med dog. Har ni tips på ämnen eller olika fall ni vill att vi tar upp får ni mer än gärna kontakta oss på stapalspodcast@gmail.com eller på Instagram via Stapalspodcast eller via lucasternestal och utt3rclou. Glöm inte att prenumerera på podden så ni får notiser om när nya avsnitt läggs ut och ge oss gärna betyg! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den internationelle stjärnkirurgen Paolo Macchiarini rekryteras till Karolinska Institutet. Han genomför operationer där patienterna får konstgjorda luftstrupar av plast. Metoden är banbrytande och Macchiarini hyllas, men det visar sig snart att transplantationerna har misslyckats. Patienterna dör och Macchiarini åtalas för misshandel.   Medverkande: Christian Dahlman, Lena Wahlberg och Tova Bennet Del 1/3

Den internationelle stjärnkirurgen Paolo Macchiarini rekryteras till Karolinska Institutet. Han genomför operationer där patienterna får konstgjorda luftstrupar av plast. Metoden är banbrytande och Macchiarini hyllas, men det visar sig snart att transplantationerna har misslyckats. Patienterna dör och Macchiarini åtalas för misshandel.   Medverkande: Christian Dahlman, Lena Wahlberg och Tova Bennet Del 2/3

Den internationelle stjärnkirurgen Paolo Macchiarini rekryteras till Karolinska Institutet. Han genomför operationer där patienterna får konstgjorda luftstrupar av plast. Metoden är banbrytande och Macchiarini hyllas, men det visar sig snart att transplantationerna har misslyckats. Patienterna dör och Macchiarini åtalas för misshandel.   Medverkande: Christian Dahlman, Lena Wahlberg och Tova Bennet Del 3/3

Semaglutid, ett läkemedel som fått stor uppmärksamhet för sin effekt på viktminskning, fungerar också mot symtom vid hjärtsvikt hos överviktiga. Det visar en ny studie. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Medicinen mot diabetes typ2 och obesitas, det vill säga allvarlig övervikt, som blivit så omskrivet – inte bara i medicintidskrifter utan i alltifrån kulturartiklar till skvallerpress – verkar också fungera mot symtom vid hjärtsvikt.Veckans avsnitt av Vetenskapsradion Hälsa handlar om hjärtsvikt, ett vanligt och ofta svårt tillstånd, och nya behandlingar.Diabetesläkemedel gjorde livet lättare för överviktiga Resultaten från en ny studie* presenterades nyligen vid den stora hjärtkonferensen ESC i Amsterdam och i tidskriften New England Journal of Medicine**. I studien ingick 529 patienter med allvarlig övervikt och så kallad diastolisk hjärtsvikt, ett tillstånd då hjärtat blivit stelt och får svårt att fylla på sig med blod, och som saknar bra behandling. Patienterna lottades till att få riktigt läkemedel eller placebo.Studien visade att läkemedlet semaglutid hjälpte patienter med allvarlig övervikt och diastolisk hjärtsvikt. Efter ett år skattade de som fått aktiv substans sin livskvalitet och sina förmågor att klara vardagssysslor högre. De hade ökat hur långt de kunde gå på sex minuter med 21,5 meter jämfört med kontrollgruppen, som ökat med 1,2 meter. Läkemedelsgruppen hade också fått en kraftigare sänkning av inflammationsmarkör i blodet (CRP). De hade även gått ner betydligt mer i vikt.Men var det själva viktminskningen som framför allt orsakade symtomlindringen, eller andra mekanismer?Medverkar gör Lars Wallentin, professor i kardiologi vid Uppsala universitet och Annika Rosengren, professor i medicin vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.Programledare och producent: Sara Heymansara.heyman@sverigesradio.se*Studien var finansierad av företaget bakom läkemedlet, Novo Nordisk.**Studiens abstract finns här.

Det handlar om inkludering. Om hållbarhet. Om hänsyn gentemot de människor som är i behov av humanitär hjälp. Inom Läkare Utan Gränser pågår därför arbetet med att involvera lokalsamhällena mer i insatserna. I Sila i östra Tchad har de tagit över helt.

Våren 2023 avslutade NSPH projektet Inflytande i rättspsykiatrin. Under projektets tre år jobbade man med en mängd olika aktiviteter för att ge patienterna i rättspsykiatrin bättre förutsättningar att vara med och påverka innehållet i den vård de får. I det här avsnittet berättar Emelie Lundin (projektledare) och Sten Lundin (erfarenhetsexpert) om vad de genomfört i projektet och om vilka frågor som patienterna lyfter när de får chansen att vara med och utveckla verksamheten. Du kan läsa mer om projektet och dess resultat på NSPH:s hemsida.

Agnes och Ella fick höga doser av starka mediciner utskrivna av en psykiatriker som plötsligt inte gick att nå. Kaliber om förtvivlade patienter och allvarliga anmälningar som utreds år efter år samtidigt som läkare får jobba kvar. Annelies dotter Agnes, som egentligen heter något annat, har sedan hon var barn haft svårt att hålla fokus på en sak i taget, och i mellanstadiet börjar hon må dåligt. De söker hjälp från skolan och BUP, men det är inte förrän Annelie får tag i en västsvensk psykiatriker som de känner att de når fram. Agnes blir utredd och får diagnosen ADD, precis det som Annelie misstänkt att hon haft hela tiden.Agnes börjar gå på centralstimulerande mediciner som psykiatrikern skriver ut. Men en tid senare märker Annelie och hennes man Thomas att något är konstigt.– Klockan var framåt halv elva på kvällen och hon satt och gjorde läxor, och hade märkbart svårt att sitta still. Hon hade mycket energi helt enkelt, på ett sätt som aldrig har haft förut. Vi bara "men herregud hon är ju hög. Hon är ju speedad liksom".Psykiatrikern går inte att nåNär Kai Knudsen, överläkare och universitetslektor i klinisk toxikologi, tittar på medicinerna Agnes fick utskrivna till sig kan han konstatera att doserna är höga och att psykiatrikern överskrivit rekommenderad dygnsdos.– Där finns en alldeles särskild fara, det är att man blir hyperaktiv. Man blir speedad, och i värsta fall att man får en akut psykos för det här är alltså amfetamin man förskriver. Och med psykosen, om det blir det, följer en ökad suicidrisk, säger Kai Knudsen.Men när Agnes föräldrar försöker få tag i Agnes läkare för att justera medicindoserna, går han inte längre att nå. Annelie skriver själv ner doserna för sin dotter innan de till slut får fatt i psykiatrikern.Ella är en annan som försökt nå psykiatrikern. Hon har ADHD, har mått dåligt nästan hela sitt liv och i perioder tar hon droger. Den vanliga sjukvården upplever hon som för fyrkantig, men den västsvenska psykiatrikern är annorlunda. Psykiatrikern skriver ut starka mediciner även åt Ella.– Det var ganska liberalt. Aldrig haft så mycket problem på apoteket. Hämta sin chef och liksom står och bara "vi får inte göra såhär". Men ja, det kunde vara tre månader ibland och då kunde det vara gatuvärde på många tiotusentals kronor liksom.Samtidigt som hon börjar må sämre får hon allt svårare att få tag i psykiatrikern.IVO: "Tyvärr långa handläggningstider"Kalibers granskning visar att det finns fler patienter som försöker nå mannen, och att IVO, inspektionen för vård och omsorg, startade en utredning mot honom redan i mars 2021 – som ännu inte är klar.Mannen själv hävdar att han är oskyldigt anmäld, och att han brinner för att hjälpa sina patienter. Han tycker IVO:s utredning tagit alldeles för lång tid och att det påverkat honom negativt.Marie Åberg är avdelningschef på IVO. Hon vill inte svara på några frågor om utredningen av den västsvenske psykiatrikern eftersom den fortfarande pågår, men hon säger att IVO försöker få ner sina handläggningstider.– Det är ju så att vi har tyvärr för långa handläggningstider när det kommer till att utreda legitimerad personal. Och jag kan bara beklaga att IVO:s handläggningstider är långa, och vi ser över arbetssätten. Samtidigt behöver våra utredningar av legitimerad personal vara rättssäkra och tillräckligt underbyggda för att vi ska kunna till exempel anmäla till HSAN.

Hur kan vi underlätta för patienter att vara i livet och inte i vården trots svår sjukdom? Dialysenheten på Östersunds sjukhus har utvecklat påsdialys där patienterna kan genomföra dialys hemma och ändå bli monitorerade från sjukhuset. Patienterna får frihet och sjukvården kan snabbt agera vid förändringar. Caroline Andersson och Marina Förström, sjuksköterskor på kliniken och som varit drivande i arbetet, berättar om detta goda exempel när vården blir nära och personcentrerad.

Tekniken har en utopisk potential, men varför är det så svårt att förverkliga den? Erik Isberg söker ett svar i den teknologiska distansvårdens historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En eftermiddag i Boston 1876 såg läkaren Clarence John Blake en telefon för första gången. Jag föreställer mig hur han försiktigt lyfte upp luren och höll den mot sitt hjärta, varpå hans vän Alexander Graham Bell, som förevisat sin nya uppfinning, tittade frågande på honom. Varför höll han inte luren mot örat, som det var tänkt? De började diskutera vad det var för apparat de hade framför sig. Deras föreställningar om telefonen skiljde sig åt. Där Graham Bell såg ett kommunikationsmedel, såg Blake ett slags elektroniskt distansstetoskop. Möjligheterna, menade Blake, var enorma. Runt om i Boston skulle människor hålla luren mot sina bröstkorgar och låta sina hjärtslag färdas genom de nyligen utdragna telefonledningarna, för att till sist landa i en sambandscentral där Blake och hans kollegor satt redo att lyssna och diagnostisera.Ett par år senare tvingades Blake konstatera att han trots idoga försök ”inte var i närheten” av att få till en tillräckligt bra ljudkvalitet. Det skulle aldrig bli någon sambandscentral. Patienterna pressade sina telefoner mot bröstkorgen, men Blake hörde bara brus.Drömmarna om att utöva vård på distans har, trots Blakes misslyckande, knappast försvunnit. Idag utgör insamlingen av hälsodata en miljardindustri, appbolag erbjuder läkarbesök via videosamtal, där knastriga telefonlinor har bytts ut mot högupplösta frontkameror. 2016 slog den dåvarande regeringen och Sveriges kommuner och regioner fast att Sverige bli världens bästa land när det kommer till digital vård. Kommunikationstekniken har aldrig, skrev man i överenskommelsen, erbjudit så här stora möjligheter. På TikTok kan en stor mängd följare ta del av KaisTheSurgeons försök att utföra operationer på distans. Med 5G-nätets utbyggnad är tanken att man med fjärrstyrda skalpeller ska kunna genomföra operationer med patienten i ett land, och kirurgen i ett annat. I väntan på mänskliga patienter får KaisTheSurgeon hålla tillgodo med frukt. I sina närmast hypnotiska klipp dissekerar han elegant vindruvor, bananer och apelsiner utan att själv befinna sig i rummet. När KaisTheSurgeon filear en apelsin som ligger i rummet intill, ter sig framtiden för en stund både ljus och högteknologisk. Men samtidigt som utopiska löften om tekniska revolutioner avlöser varandra verkar många av vårdens centrala problem inte alls vara på väg att försvinna; det gäller tillgänglighet, jämlikhet, personaltäthet. Varför är det så svårt att realisera teknikens utopiska potential? Läkaren och medicinhistorikern Jeremy A. Greene menar i sin bok The Doctor Who Wasn't There. History, Technology and the Limits of Telehealth att en anledning till att de som kommit med storslagna löften om tekniska innovationer ofta haft svårt att förverkliga dem är ett enögt fokus på tekniken i sig. Bara för att en teknik finns och fungerar, är det inte självklart att man vet hur den kommer att användas, eller vem som kommer ha nytta av den. I slutet av 1800-talet var det inte bara Blake som experimenterade med telefonen. Exakt vad man skulle ha den till var oklart. Den användes såväl för livesändningar av konserter som för privata samtal. Efter hand stod det klart att telefonen hade skapat ett nytt slags rum: där man kunde vara fysiskt frånskilda men ändå nära. Rösten kunde kopplas loss från kroppen. Men telefonen blev också en symbol för modernitetens anonyma och ensamma tillvaro, där tunna telefonledningar var det enda som band samman de isolerade individerna. I Franz Kafkas Slottet är telefonen den ansiktslösa byråkratins redskap. Protagonisten K ser förtvivlat på när byråkraterna ringer sina samtal, men vad som egentligen sägs och vem det är som säger det förblir oklart. Inom sjukvården kom telefonen under 1900-talets första decennier att få en motsatt symbolik. Snarare än att markera distans, blev den ett uttryck för en modern och alert läkarkår som ständigt var närvarande. En läkare som inte svarade i telefon var inte bara ålderdomlig, utan också dålig på sitt jobb. I USA sammanfattades den nya läkarrollen med en slogan: The doctor is on call. Med tiden kom andra kommunikationstekniker in i bilden. Men även om de ofta fungerade utmärkt, visar Greene hur detta ändå inte räckte för att de skulle bli långsiktigt framgångsrika. Ett sådant exempel hittar han i ett pilotprojekt i Harlem, New York, under tidigt 1970-tal. I fattiga områden i USA:s större städer var det vid den här tiden inte ovanligt att ett område delade på en tv-antenn, som sedan var kopplad med telekablar till hushållen runt omkring. En grupp läkare i Harlem insåg att de här lokala kabel-tv-nätverken kunde användas för att anordna videomöten och på så vis nå en grupp patienter som var vana vid ett rasistiskt vårdsystem och drog sig för att söka vård. Ett lokalt system för telemedicin började ta form: filmkameror riggades upp i samlingslokaler runt om i Harlem och sjuksköterskor som själva bodde i området fanns på plats för att assistera. Kabelnätverket ägdes av invånarna själva. Även om projektet inte var perfekt, visade det en väg framåt för en demokratiskt förankrad distansvård, som satte de mest utsattas behov i centrum. Men detta var inte tillräckligt. 1977 lades projektet ner. De statliga pengarna var slut och lokala kabelnätverk hade börjat köpas upp av stora telekombolag, i syfte att skapa en nationell tv-marknad. Ekonomi, inte teknik, avgjorde utgången. Om allt istället bara hade handlat om teknikens prestanda hade historien sett annorlunda ut. Då är det enda som krävts för att Blakes sambandscentral skulle fungera en tillräckligt bra ljudkvalitet och videosamtalen i Harlem hade fortsatt så länge det fanns patienter. Vår förtjusning över spektakulära tekniska lösningar skymmer sikten, allt det där andra – pengar, människor, kunskap – trängs i bakgrunden.Vägen från Clarence John Blakes sambandscentral för hjärtslag till KaisTheSurgeons virala fruktoperationer är kanske inte så lång som den kan verka. De representerar båda en utopisk tekniksyn, som fångar potentialen i ny teknik men samtidigt missar allt som finns runtom och som är nödvändigt för att tekniken ska fungera. Det spelar ju faktiskt ingen roll om telefonen kan uppfatta ens hjärtslag om det inte finns någon läkare att ringa till. Motsatsen till närvaro, påminner teknikhistorikern Hannah Zeavin, är inte distans, utan frånvaro. I KaisTheSurgeons kommentarsfält skriver en av hans följare lakoniskt: ”Den där apelsinen får nog bättre sjukvård än jag”. Erik Isberg, idéhistorikerLitteraturJohn Durham Peters, Speaking into the Air. A History of the Idea of Communication (Chicago: The University of Chicago Press, 2001). Jeremy A. Greene, The Doctor Who Wasn't There. History, Technology and the Limits of Telehealth (Chicago: The University of Chicago Press, 2022). Hannah Zeavin, The Distance Cure. A History of Teletherapy (Cambridge, MA: MIT Press, 2021).

Gåtan Alzheimer har kommit ett litet steg på väg mot sin lösning, menar professor Henrik Zetterberg vid Göteborgs Universitet. I veckan var det glädjeyra i både börs- och forskarvärlden över att det svenska läkemedelsbolaget Bioarctics bromsmedicin lecanemab ser ut att kunna ge patienter i tidig fas ytterligare 2-3 friska år. I en intervju med Johanna Hinteregger på Alzheimer Life berättar Henrik Zetterberg att det redan i höst ser ut att komma fler glada nyheter om nya bromsmediciner mot Alzheimer. Bioarctics läkemedel är den första riktigt verksamma bromsmedicinen som på allvar tycks fördröja sjukdomen, säger professor Zetterberg. Men politikerna måste vakna upp. Efterfrågan på bromsmediciner kommer att göra att landets minnesmottagningar behöver byggas ut. Eftersom bromsmedicinen ger störst effekt på patienter i tidiga stadier så gäller det att upptäcka sjukdomen tidigare än idag. Här i samtalet berättar Henrik Zetterberg om den nya bromsmedicinen och hur den kommer att påverka patienter och sjukvården.

Sara Widén, leg. psykolog, berättar om beteendeanalys som metod för att förstå och förändra våra tränings- och levnadsvanor. Hon ger oss handfasta tips för ett bättre resultat utifrån ”EAST-modellen”. Sara är flerfaldig vinnare av ”evidensblomman”, ett pris som blivande fysioterapeuter på Karolinska Institutet delar ut till bästa lärare på programmet.

I veckans avsnitt av Tyngre Träningssnack gästar forskaren Helene Rundqvist som berättar om hennes forskning på träning och cancer. I det här avsnittet täcker vi hela spannet när det gäller forskning. Från djurstudier, vidare till epidemiologin och sedan interventionsstudier på människor. Framför allt fokuserar vi på deras RCT studier där de testade effekterna av mer högintensiv träning för cancerpatienter under behandling. På Tyngre Träningssnacks instagram kan du hitta bilder relaterat till detta (och tidigare) avsnitt. Hålltider 00:00:00 Jacob har spelat fotbollsmatch i div 6 00:05:41 Wille ska bli pappa vilken dag som helst 00:07:46 Veckans gäst, Helene Rundqvist 00:11:37 Varför spåret träning och cancer tilltalade Helene 00:15:27 Hur studerar man träning och cancer när det inte går att göra RCT studier över decennier? 00:20:02 Vad visar den epidemiologiska forskningen kring träning och cancerrisk 00:24:47 Hur gör man djurstudier på träning? 00:32:41 En hel del cancertyper växer långsammare hos djur som tränar 00:34:39 Djurstudier är främst till för att försöka hitta eventuella mekanismer 00:38:53 Hur förmedlar man osäkerheten i forskning på ett bra sätt till allmänheten? 00:45:25 Vad vet man kring styrketräning och cancer? 00:50:40 Vilka cancertyper verkar mer livsstilsberoende än andra 00:54:28 En stor träningsstudie på cancerpatienter 00:59:51 Patienterna tyckte att träningen var väldigt rolig och rapporterade högre livskvalitet 01:02:59 Det finns några kontraindikationer för träning 01:11:14 Hur mycket varierar kvalitén på passen från gång till gång för cancerpatienter? 01:16:04 Påverkar träning det faktiska sjukdomsförloppet vid cancer? 01:19:29 Argumentet för att träna när man har cancer är för att man mår bättre där och då 01:21:41 Skiljer sig effekten hos de som tränade mycket mot de som tränade mindre? 01:34:06 Wille summerar dagens avsnitt på några minuter

Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.Problemet med så kallad museum fatigue, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen Rom, Neapel och Florens utgjuter han sig om sina känslor; Min själ erfar ett slags druckenhet, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. Dantes, Michelangelos och Leonardos hem! Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.Men när han lämnar kyrkan händer något:När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken.Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken Il Sindrome di Stendhal, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis Venus födelse.Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas. Det var vid samma tidpunkt skyltar med rör ej konsten började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.Just det där med osnygghet  kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: finnes det icke en säkrare garanti för lycka // än att ha ett hjärta utformat så.Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.Sonia Hedstrand, konstnär och kritikerLitteraturEva-Lena Bergström: Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.

Åsikterna går isär om vad postcovid är. En svår ny sjukdom? Eller ren inbillning? Mellanlägen och nyanseringar saknas. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Danmark. På en danskt sjukhus börjar sjuksköterskan Pernille ana oråd. Pernille ser hur patienterna blir sämre när sjuksköterskan Christina Aistrup Hansen tar hand om dem. Några av patienterna avlider i händerna på Christina - patienter som inte varit i närheten av döden tidigare. Frågan är: ligger Christina bakom patienterna död eller är allt ett olyckligt missförstånd? Källor: Berlingske www.domstol.dk BT Tv2east Politiken DR Expressen Kontakt: Instagram: https://www.instagram.com/sagaspringcorn/?hl=sv Mejl: jaktenpomordaren@springcorn.se

Israel-Palestina-konflikten eskalerar vad sker nu? Vi hör från Tusse inför ESC-semifinalen, och vi träffar Kalle Moraeus hemma hos Tusses föräldrar. Patienterna på IVA minskar och den uppstoppade stulna björnen i Rättvik har återfunnits. Lasse Persson är i Karlskrona och släcker bränder på en stor brandövning.

Hanin Mshenesh jobbar på intensivvårdsavdelningen med svårt sjuka covid-19 patienter. Hon berättar om jobbet och om hur Sverige förbereder vaccinering. Hanin Mshenesh är utbildad narkossköterska i Syrien. Nu jobbar hon som undersköterska vid Ljungby sjukhus och möter dagligen människor som är svårt sjuka i covid-19 -Det är värre nu är det var i våras, säger hon i programmet. Hanin ger en bild från vården av de svårt sjuka och hur de lärt sig jobba för att patienterna ska få lättare att andas Över hela världen pratar man om att börja vaccinera mot covid-19. På vissa ställen i världen har vaccineringen dragit igång. Men Sverige avvaktar -Vi börjar vaccinera när det finns ett vaccin som är testat och säkert. Till dess avvaktar vi oavsett vad man gör på andra håll i världen

Anna Forsblom är djursjukskötaren som fördjupat sig inom intensivvård av hund och katt. Hon har över 20 års erfarenhet av intensivvård och har varit med och byggt upp IVA på flera stora djursjukhus i landet. I det här avsnittet berättar hon om sitt arbete, sin utbildning till Cert VNECC, och om sina tankar kring hur arbetet med våra intensivvårdspatienter utvecklats och fortsätter att utvecklas.  Kurserna med Anna Forsblom och Emelie Pettersson hittar du på Swevets kurshemsida!

De kallas ibland för zombies, eftersom de inte är helt medvetna om vad de gör eller var de är. En del svårt sjuka covid19-patienter blir kraftigt förvirrade. Vad beror det på? Medverkande: Michelle Chew, professor och överläkare i anestesi och intensivvård vid Linköpings universitetssjukhus. Magnus Gisslén, professor i infektionssjukdomar vid Sahlgrenska akademien i Göteborg. Annika Östman, Vetenskapsradions medicinreporter. Programledare: Katarina Sundberg   katarina.sundberg@sverigesradio.se

Patienter som har mycket kontakt med vården sitter på en bank av kunskap och erfarenheter. Hur kan vården bäst tillvarata den kompetensen, för att göra vården bättre? Och hur kan standarder skapa förutsättningar för att mäta och jämföra patientdelaktighet?

På 2019-års mässa MVTe -”Mötesplats välfärdsteknologi och e-hälsa” i Kista norr om Stockholm, medverkade Neuro i ett seminarium om e-hälsa, utifrån den e-hälsorapport som togs fram 2018. Neuros utredare Ida Malm höll presentationen av rapporten och Neuros e-hälsovision 2025. Grunden för detta är en stor medlemsundersökning 2018, om hur olika e-tjänster används idag via Internet. En av slutsatserna som Neuro drar av resultaten är att okunskapen är stor. Dessutom saknas det vettiga snabba Internetuppkopplingar för nästan en miljon personer i Sverige. Sammantaget gör detta att Neuro alltså har tagit fram en vision om e-patient 2025, som lyder: ”År 2025 ska patienter i Sverige vara bäst i världen på att tillgodogöra sig e-hälsans möjligheter. Detta uppnås genom att alla patienter har tillgång till bredband och utrustning samt e-hälsans tjänster och verktyg. Patienterna erbjuds dessutom riktad information och utbildning, anpassad efter var och ens intresse och förmåga. ”  E-hälsa innebär att använda digitaliseringen och elektroniska tjänster för att främja god och jämlik hälsa. Landets nationella e-hälsovision innebär att Sverige till år 2025 ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter för att uppnå just god och jämlik hälsa samt välfärd. Därigenom kommer också individernas egna resurser att stärkas så att ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet uppnås. Men om en e-hälsovision inte inkluderar även en e-patient riskerar grupper av människor att hindras vara delaktiga. I 2018 års Neurorapporten om e-hälsa ser vi att det finns en stor nyfikenhet på e-hälsa, men att behovet av riktad utbildning är omfattande. De undersökningar som Neurorapporten bygger på visar att patienterna behöver kunskapsrustas för e-hälsa. Rapporten visar att e-hälsa inte kommer alla till del, av flera orsaker. Det krävs insatser på många områden om e-hälsovisionen ska bli verklighet. Förutom utbildningsinsatser är även infrastrukturen, tillgång till teknisk utrustning och utbudet av e-hälsa viktiga faktorer. Bredband och tillgång till digitala tjänster inom hälso- och sjukvården är ojämnt uppbyggt över landet. Den vision för e-patient som Neuro förespråkar kan motverka ett utökat kunskapsglapp och överbrygga den klyfta som finns och riskerar att vidgas mellan människor som har olika kunskap och möjlighet att använda Internet beroende på var i landet man bor. Medverkande i denna podcast är Lise Lidbäck ordförande i Neuro, Ida Malm utredare i Neuro och Kristina Niemi, kanslichef Neuro. Dessutom medverkar utställare. Denna podcast är producerad av Håkan Sjunnesson NeuroMedia för Neuropodden. För mer info, medlemskap i Neuro och för att stödja den neurologiska forskningen via Neurofonden; www.neuro.se      

E-hälsa är temat för Neurorapporten 2018 som intresseorganisationen Neuro tagit fram. Alltså de förutsättningar för bästa möjliga hälsa och ökad tillgänglighet till vården som digitaliseringen erbjuder. Det handlar om kontakter mellan patienter och vårdgivare, patienter emellan liksom vårdgivare emellan. -Vår medlemsundersökning visar, tillsammans med fokusgruppsdiskussion och en specialbeställd rapport, att nyfikenhet på e-hälsa är stor. Men vi ser också att behovet av både information och riktad utbildning är omfattande, säger Neuros utredare Karin Månsson, som skrivit rapporten. Eva Helmersson är ett av patientporträtten i neurorapporten, som verkligen lever med e-hälsans möjligheter för optimerade vårdkontakter, trots en neurologisk diagnos. Men någonting måste göras åt kunskapsglappet för att överbrygga den klyfta som annars riskerar att vidgas. För att inte bli en ny ”postnummerfråga” krävs dessutom modern bredbandsutbyggnad och tillgång till såväl e-hälsotjänster som utrustning. Patienterna över hela landet måste bli delaktiga i detta med E-hälsa.   En podcast av NeuroMedias Håkan Sjunnesson Läs mer på www.neuro.se #neuro #neurorapporten #patient #Almedalen #neurologiveckan #neurologi #karinmånsson #evahelmersson #håkansjunnesson #neuromedia #neuropodden #2018  

I det nittiofemte avsnittet av podden pratar vi om vårdcentralernas roll i behandlingen av psykisk ohälsa. Gäst är läkaren och forskaren Pär Höglund, som bland annat har forskat på sjukvårdsutveckling. När Psykologförbundet undersökte Sveriges alla vårdcentraler 2015, visade det sig att patienterna på̊ var tredje vårdcentral i landet inte hade tillgång till psykolog överhuvudtaget. Det var dessutom en förbättring från 2011, då hela 46 procent saknade psykolog. Av alla landsting i Sverige var det bara Gotland som hade psykologer på̊ alla sina vårdcentraler.På Gustavsbergs vårdcentral satsar man dock på psykisk ohälsa sedan ett tiotal år. Man har femton anställda psykologer och kuratorer och bara något fler läkare. Patienterna erbjuds gruppterapier, guidad självhjälp, fysisk aktivitet i grupp vid depression, mindfulnessgrupper och öppna föreläsningar. Vi pratar om vilka incitament som saknas för att få vårdcentralerna att ta efter Gustavsbergs-modellen. Faktum är att Sverige skiljer sig även från våra grannländer, där psykoterapi är kraftigt subventionerat eller helt kostnadsfritt. Fortsätt gärna att posta bilder på var du lyssnar på podden under hashtaggen #sinnessjukamoments!Hjälp till att hålla podden gratis och få tillgång till Dokument-serien på: http://patreon.com/sinnessjuktKöp Christians böcker och tavlor signerade här: https://vadardepression.seKöp Sinnessjukt-tishan här: http://sinnessjukt.se/butikBoka föreläsning här: http://vadardepression.se/forelasning-psykisk-ohalsa/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Överbeläggningar och felplacerade patienter är vardag på landets sjukhus. Förra veckan visade vi att platsbristen leder till att patienter dör. I dag berättar vi om en ond cirkel där arbetsbelastningen får sjuksköterskor att säga upp sig. Men först till en av de patienter som blivit svensk sjukvårds Svarte Petter. Vill du ha kaffet eller kakan? – Kakan. Sture Lundquist sitter i sin permobil i solen utanför korttidsboendet Sjöglimten i Norrtälje och äter toscakaka. För ett halvår sedan var han en pigg 89-åring som spelade gitarr och klarade sig själv utan hemtjänst. I dag kan han inte gå själv, och han behöver hjälp med allt från att laga mat till att gå på toaletten. – Jag är uppfödd att jag ska klara mig själv så långt det går men… men när man inte kan göra nåt med händerna... Det var i höstas som Sture föll och bröt både nacken och lårbenet. På sjukhuset fick han också lunginflammation och på grund av platsbrist flyttades han flera gånger mellan olika avdelningar. När han var färdigbehandlad var han fortfarande för svag för att klara sig hemma. Han skulle ha behövt rehabilitering men där fanns ingen sådan plats.  Istället  blev han kvar en månad på sjukhuset i väntan på att komma till det kommunala boendet Sjöglimtens korttidsboende. Men här kan han inte heller stanna kvar.  – De vet ju inte vad de ska göra av mig egentligen utan det förslag de har det är då att om jag nu kan klara mig hemma, eh… Ja, Sture ska troligen flytta hem till lägenheten i Norrtälje igen, efter att ha bott på olika sjukhus och boenden ända sedan september. I förra veckans Kaliber berättade vi att många vårdskador på landets sjukhus kan kopplas till brist på vårdplatser eller personal. Bland förra årets Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall som helt eller delvis orsakats av plats- eller personalbrist. Nu handlar det alltså om orsakerna. Vårdplatserna på sjukhus har minskat de senaste åren och Sverige har nu minst platser per 1000 invånare i västvärlden. Vår sjukvård har blivit effektivare och behandlingarna går allt snabbare. Samtidigt blir befolkningen äldre och personer som Sture Lundqvist förväntas klara sig själva högre upp i åldrarna. – Jag kan äta själv…   Över kaffet och toscakakan förklarar Sture hur kroppen påverkats av det senaste halvårets åkommor… – …men händerna de är okänsliga de här händerna och jag har svårigheter att trycka på knappar och... Jag klarar tv:n ganska bra. När benbrottet och lunginflammationen läkt blev Sture alltså kvar på sjukhuset en månad. Det fanns ingen plats inom rehabiliteringen och han var för svag för att skickas hem. Kommunen kunde inte heller ordna plats på ett lämpligt boende. Istället upptog han en sjukhusplats i onödan. Norrtälje kommun har haft ont om platser på särskilda boenden, men Cristine Dahlbom-Nygren på Sjukvårds- och omsorgskontoret säger till Kaliber att det blivit bättre och att man från och med i år kommer att ha tillräckligt många platser. Enligt lag är kommunerna skyldiga att skaffa fram särskilt boende eller hemtjänst inom fem dagar efter det att patienten är behandlats klart på sjukhus. Klarar kommunerna inte det måste de betala en straffavgift för varje dag som patienten ligger kvar på sjukhus. Förra året fick landets kommuner betala 174 miljoner kr till sjukhusen i såna avgifter. Det visar Kalibers enkät till samtliga landsting. – Ännu dyrare blir det för sjukhusen som måste upplåta sina sängar åt färdigbehandlade patienter. Enligt Socialstyrelsen kostar det landstingen 1,7 miljarder under 2012 – alltså tio gånger mer än för kommunerna. Ett av sjukhusen som har problem att få iväg sina färdigbehandlade patienter är Danderyd Sjukhus i Stockholm. – Då ser vi att på kvinnokliniken finns det platser… Chefläkare Carl-Göran Ericsson sitter framför sin dator där han kan följa hur många lediga platser de olika avdelningarna har timma för timma. Det är några dagar efter jul och sjukhuset har många överbeläggningar, det vill säga fler patienter än vad det finns vårdplatser och personal för. – På ortopedsidan finns det en del platser… de kommer säkert bli fulla… och kanske behöver det läggas ortopedplatser på kirurgen också. Telefonen ringer och Carl-Göran Ericsson lyfter luren: – Jag tror att det här är från akutmottagningen… Eriksson...hej.   Carl-Göran blir uppringd av en läkare från akuten som undrar vad hon ska göra med en patient hon inte har någon ledig plats för. Flera av sjukhusets sängar är upptagna av äldre patienter som är färdigbehandlade och som väntar på att kommunen ska ordna särskilt boende åt dem. – Jag har nyss haft kontakt med infektion också och de har speciell smitta där på någon sal så att de inte kan lägga mer än en patient där. Carl-Göran Ericsson instruerar akutläkaren hur hon ska placera patienterna… – ...och då tycker jag att man redan nu planerar in flyttning av fyra till sex patienter till kirurgen från medicin, sådana som är stabila, färdigbehandlade.   Fem vardagar är alltså den maxtid kommuner har på sig att få fram ett på särskilt boende eller hemtjänst så att patienterna kan lämna sjukhuset när de vårdats färdigt där. Men såhär vid storhelger med många röda dagar kan fem vardagar bli betydligt längre tid berättar chefläkare Carl-Göran Ericsson när han har lagt på luren.   – De här fem dagarna om man utnyttjar de här fem dagarna kan de bli 17 dagar över helgerna, så jag skulle vilja säga att det är ett lagstadgat systemfel att fem dagar kan bli sjutton. Och hur mycket kostar det er för varje dag som patienten ligger kvar fast att den inte borde? – Pengar är inte huvudproblemet egentligen även om det kostar oss kanske ungefär 6-7 000 kr per dygn och efter fem dagar får vi, jag tror 3 400 från kommunen, då kostar det oss 3000 så att säga emellan, men den stora kostnaden är ju i slitaget i personal, det är otroligt jobbigt att ha överbeläggningar och att väcka patienter för att flytta till andra avdelningar. Det är inte bra att patienter med en åkomma vårdas på fel klinik, det är större risk för vårdskador och därigenom längre vårdtider. Så det är det stora, riskerna för patienterna och slitage för personal. Det är dom som får betala. Ja, ett problem för landets pressade sjukhus är att det ligger kvar patienter som är färdigbehandlade men som kommunerna inte tar emot. Patienterna blir ofta en slags Svarte Petter som både kommuner och landsting vill bli av med. – Vi skulle behöva överenskommelse med alla kommuner om att man har en funktion som tar emot och vårdplanerar patienter, alla röda dagar, sju dagar i veckan året om. Det skulle lösa vårt problem det är jag säker på. Carl-Göran Ericsson undrar varför samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) inte tagit tag i problemet som funnits länge. – Sveriges kommuner och landsting det hörs ju på namnet att man borde se till att det blir en optimal samverkan. Ska vi börjar med att du presenterar dig? – Ja, Mats Eriksson, är ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation….. Varför har ni inte fixat det här med samordningen? – Vi jobbar med frågan mellan två olika delegationer här. Det viktiga är väl att man inte ska behöva ligga fem dagar heller… utan när man inte behöver sjukhusets resurser så ska man ligga någon annanstans. Men den här lagen har ju funnits länge? – Man kan nog säga att samarbete är lite svårt. Sen har vi sagt till staten att det kanske är dags att förändra lagstiftningen, men det är inte gjort än. Nyligen tillsatte regeringen en utredning som ska se över femdagarsregeln och samarbetet mellan kommun och landsting. Men det är inte bara att patienter ligger kvar för länge som gör att det saknas platser på sjukhusen, det finns en annan och kanske ännu viktigare orsak – det fattas sjuksköterskor. Sen Kaliber besökte Danderyds sjukhus i vintras har platsbristen där förvärrats. Man har nämligen tvingats stänga 33 platser därför att man saknar sjuksköterskor. Och samma sak händer på många sjukhus. På Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm står 160 sängar tomma på grund av sjuksköterskebrist. En avdelning bemannas helt av hyrpersonal. På en annan avdelning bestämde man sig i höstat för att hyra in sig på privata mottagningar på stan för att kunna operera sina patienter.   – Då hyrde vi extern operationssal hos privata vårdgivare där vi åkte ut själva som operatörer och så hyrde vi övrig personal och tog med oss våra egna patienter.   Gunilla Tegerstedt är tillfördordnad områdeschef för gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, där man bland annat behandlar kvinnor med förlossningsskador, cystor och  endometrios. Eftersom operationsavdelningen saknar sköterskor kan patienter få vänta i upp till 8 månader på operation här, och det var därför som de valde att hyra in sig hos privata vårdgivare berättar Gunilla Tegerstedt:  --Vi tittade på vår operationskö och så valde vi ut de patienterna, de mest friska. För att på de här privata vårdenheterna vill man helst ha friska patienter, de ska vara lätta att söva, och det innebär att våra sjukaste patienter, de kunde vi inte operera så de står kvar ju kvar i kön. Så då åkte era läkare ut till de här privata vårdgivarna på stan och opererade i deras operationssalar? – Precis, så gick det till. Det låter dyrt att hyra in sig på privata ställen… – Ja det var förstås dyrt, det kostade mellan 45 och 65 000 per operationssal per dag. Som Karolinska fick stå för, fast att man redan har sina egna operationssalar? – Ja. Det var alltså för att det saknades narkos- och operationssköterskor som avdelningen hyrde in sig hos privata vårdgivare under nio dagar till en kostnad av cirka en halv miljon kr. Hur kommer det sig att de här privata vårdgivarna där ni hyrde in er kan rekrytera sjuksköterskor men att Karolinska inte kan det? – Delvis är det förstås löner, men inte bara det, jag tror också att det är många som lockas av att arbeta på små enheter där man ej behöver gå jour, där man kan jobba dagtid, där man kan arbeta med friska patienter.   Så det är lite lättare arbete helt enkelt? – Ja. I år planerar kliniken att öppna en egen dagmottagning för att beta av köerna. Gunilla Tegerstedt säger att det var problematisk att hyra in sig hos privata vårdgivare – även om det var bra för de patienter som på så sätt fick sin operation. – Alltså vi tänkte på våra patienter… vi var ledsna för att de inte kunde bli opererade så vi kände patienterna och de kunde lita på vi följde med och att vi opererade på det sätt som vi skulle ha gjort i Huddinge. Och varför har ni inte fortsatt med det här nu då? – Det beror mycket på att det är svårt att välja ut patienterna som är tillräckligt friska för att operera i den här privata enheten för där vill de ha bara patienter som är friska typ, som är lätta att söva, som inte har för mycket andra sjukdomar, helst unga också. Så då blev det lite konstig prioritering, att de friskaste fick vård först? – Absolut så blev det. Medan universitetssjukhusets kirurger opererade patienterna på privata mottagningar i city stod alltså deras egna operationssalar i Huddinge tomma. Vi besöker ännu en sal som är tom i brist på sjuksköterskor på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Specialistsjuksköterskan Emanuel Sjöström visar runt på intensivvårdsavdelningen: - Så då går vi in på en sal som egentligen är tom nu då men, det här är en fyra-sal och här... när vi har plats för 12 patienter då är den här salen också full. Så är det här ett av de rummen som är tomma på grund av personalbrist? – Exakt. Intensivvårdsrummet ser ut som ur en Science fiction film. Det är nästan 100 kvadrat stort, med två högteknologiska sängar och tillhörande datorer, respiratorer och dialysapparater. De här vårdplatserna kostar 40 000 kr per dygn och är till för människor som svävar mellan liv och död. – Nu simulerar vi att det här är en patient med den här lungan och om man är så trött att man inte andas, då går respiratorn in och andas åt en och då larmar den först och talar om att nu måste ni komma och kolla… Det finns 12 sådana här platser här i Huddinge men sedan några månader tillbaka står två av dem tomma. Inte för att det saknas patienter utan för att det saknas sjuksköterskor. – Om vi hade haft tillräckligt många sköterskor skulle vi kunna ha fler vårdplatser, vad som händer och har hänt under den här tiden är att vi varit tvungna att jobba mycket extrapass, sjuksköterskor och undersköterskor måste jobba dubbelpass, båda dag-kväll eller kväll-natt... Emanuel berättar att 12 specialistsjuksköterskor på den här avdelningen har sagt upp sig bara sen i januari – Det är många faktorer som spelar roll, det är inte bara en punkt men faktum är ändå att vi har för lite personal och att de som finns här mår jättedåligt just nu. Emanuel berättar att jobbet som sjuksköterska har blivit tyngre under de 12 år han jobbat här: – Jag tycker att arbetsgivaren försöker att möta eländet med att dra ner på vårdplatser men lyckas ändå inte för det räcker ändå inte för det är så många som slutar och så många vårdtunga patienter att ta hand om. Stockholm är det landsting i landet som har minst antal vårdplatser per person. När hundratals platser dessutom stängs i brist på personal så ökar trycket ytterligare på avdelningarna Just det, de där breven som du prata om… – Du kan få se lite hur de ser ut här... Emanuel Sjöström som är avdelningens skyddsombud har bett sina kollegor skriva ner hur de upplever arbetssituationen på intensiven, nu läser han upp några citat ur breven. – ”Tack Emanuel, valde att säga upp mig igår då jag kände att det blivit för mycket och måste se till min hälsa, tungt men genomtänkt beslut.”  /Vänligen sjuksköterska... – En läkare skriver: ”…känns sorgligt att det gått så långt…” – En annan läkare har skrivit: ”…för alla, framför allt IVA-sköterskorna är läget ohållbart, det handlar trots allt om en arbetsplats om inte ett krigstillstånd...” – Och så är det ett långt brev från en sköterska… och….”Jag är som sagt förtvivlad… och utmattad i själen av allt detta jag ser heller ingen ljusning som kan hålla modet uppe. Tvärt om ser jag ju att vi inom kort har förlorat ett dussin sköterskor till… som då lämnar för en mer mänsklig arbetsbelastning. Det här låter förtvivlat, det är det också men vi kan inte säga att vi ska dra ner på platser för det har vi redan gjort och det betyder att patienter som behöver vård dör i förtid…” – Sen avslutar hon med ”Det här blev ett riktigt klagobrev, tack för att ni ville lyssna. Jag är i grunden stolt över mitt jobb och det jag gör.” Klas Östman är presschef på Karolinska universitetssjukhuset. Hur kommer det sig då att ni inte kan hålla alla de här platserna öppna som ni borde hålla öppna? – Brist på sjuksköterskor – Det är hela förklaringen egentligen. Och varför kan ni då inte bemanna med sjuksköterskor? – Därför vi lyckas inte anställa fler. Och varför lyckas ni inte med det? – Därför att det inte finns tillräckligt många, det är nationell brist på sjuksköterskor, och sen har vi ju som universitetsjukhus med väldigt avancerad vård också lite speciellt för vi kan ju inte ta vilka sjuksköterskor som helst, det är inte i första hand de nyutexaminerade grundutbildade sjuksköterskor som vi behöver, vi behöver ju erfarna och gärna specialistutbildade sjuksköterskor och de trollar man inte fram hur som helst. Men det är ju inte bara det att ni inte lyckas anställa nya sjuksköterskor till exempel, som på Intensivvårdsavdelningen i Huddinge där jag var och där väldigt många har slutat nu.   – Det där varierar, men generellt sätt så har vi inte jättestor personalomsättning, den ligger på ungefär 10 procent per år. Sen är det vissa kliniker som har speciellt stora problem, svårt att rekrytera och många som slutar… det blir ju en ond cirkel därför att om många slutar blir arbetssituationen pressad och då blir det svårt att rekrytera flera. Karolinska universitetssjukhuset har bland annat infört trainee-utbildningar och karriärsstegar för att locka sjuksköterskor. Och den medarbetare som rekryterar en ny sjuksköterska får 25 000 kr i bonus. Men det tycks inte hjälpa - just nu fattas 160 sjuksköterskor på sjukhuset. Stockholms läns landsting gick förra året med nästan en miljard i överskott. Vi frågar Klas Östman varför man inte bara höjer sjuksköterskornas löner? – 5000...det är i själva verket lite mer… Han tar fram miniräknaren i mobilen. – Om du höjer lönerna för dem med 2000 kr per år blir det 24 000 per år per sköterska… 132 miljoner. Vad är det du har räknat ut här? – Jag har räknat ut att det skulle kosta 132 miljoner om vi höjde alla sköterskors löner rakt av med 2000 kr i månaden, så skulle det kosta 132 miljoner på ett år. Och det har ni inte råd med, eller? – Nej. Men har ni råd att ha stå med så många tomma platser som ni inte får betalt för av landstinget? – Nej. Hur mycket kostar det? – Det blir ju också hundratals miljoner i värsta fall… Hur stort problem är det här med sköterskebristen för Karolinska sjukhuset skulle du säga? – Jag skulle säga att det är vårt största problem precis som jag tror att det är för de allra flesta sjukhus i Sverige. Över hela Sverige stängs vårdplatser på sjukhusen därför att det fattas sjuksköterskor. Kaliber har frågat samtliga landsting om de just nu har stängda vårdplatser på grund av personalbrist. 15 av 21 landsting svarade ja. På Helsingborgs lasarett tex, har man stängt sex platser på grund av sjuksköterskebrist. Samtidigt ökar trycket från patienter, berättar sjuksköterskan Anja Backlund. – Jag tror att det är fler äldre som behöver vård och söker sig in till sjukhuset. Anja Backlund säger att det blivit vanligare att sjukhuset har fler patienter än vad det finns platser och personal för. – Framför allt de sista 4-5 åren har man märkt en konstant ökning, innan kunde det vara perioder när det var högre tryck och vi hade kanske överbeläggningar nån kort stund, men sista åren så känns det som att trycket har varit högt året runt. På Akademiska sjukhuset i Uppsala sade flera sjuksköterskor och läkare upp sig förra året. Det ledde till att man tvingades stänga vårdplatser. Just nu är mellan 50 och 60 platser stängda på grund av personalbrist. Infektionsläkare Erik Salaneck berättar om en avdelning där personalen går på knäna. – Arbetsbelastningen, stressnivån, känslan av att inte ha utfört ett gott arbete när dagen är slut har bidragit till detta. Jag vet att många har uppgett också den inte särskilt positiva löneutvecklingen på det här universitetssjukhuset som ytterligare en anledning så det finns ju många faktorer. Det är definitivt så att vi har slitit ut våra sköterskor och inte betalat dem tillräckligt. Erik Salaneck menar att ett stort problem är att man dragit ner på antalet vårdplatser. – Om man inte är insatt i sjukvården kan tycka att färre vårdplatser, att det blir mindre arbete men det blir precis tvärt om. Vi ska utföra samma uppdrag med mindre resurser så vi har precis lika många patienter som kommer in på sjukhuset men vi har färre sängar att lägga dem på. De betyder att det blir mer flyttningar mellan avdelningar, snabbare hemgångar, de som ligger inne är alla väldigt sjuka. En sköterska som för tio-15 år sedan hade hand om 10 patienter kanske hade fem som var dåliga och fem som var på väg att bli bättre. Nu har samma sköterska samma antal patienter men de är betydligt mer vårdkrävande. De behöver fler insatser. Det är alltså jobbigare att ta hand om tio patienter idag än för tio-femton år sen. Divisionschef Mikael Köhler på Akademiska sjukhuset håller med om att de inskrivna patienterna kräver mer vård idag än tidigare. Han säger att sjukhuset just nu ser över lönerna och hur mycket personal som behövs för varje sängplats. Men det här med att många sjuksköterskor slår larm om att de tycker att arbetsmiljön har blivit alldeles för tuff på sjukhusavdelningarna, kan det spela in? – Det kan spela in. Vi har ett problem med att rekrytera sjuksköterskor, men vi har ett starkt inflöde. Men vi har under en period hamnat efter. Det ska sägas. På Gävle Sjukhus har över hälften av sjuksköterskorna på akuten sagt upp sig på drygt ett år. Sjuksköterskan Rafael Saers säger att sjuksköterskebristen märks: – Dels blir det ju svårt att täcka korttidsfrånvaron, att folk blir sjukskrivna, det är svårt att få in vikarier. Sen är det ju svårt att lägga ett schema som blir vettigt. Det sätts upp listor på många olösta pass. Man blir ofta inringd på lediga dagar för att komma in och täcka korttidsfrånvaro och så. Gävle sjukhus har inte stängt nåra vårdplatser trots att det saknas sköterskor. Divisionschef Helena Björkman, säger att man försöker rekrytera ny personal. Och genom intervjuer försöker man ta reda på varför de gamla har slutat. – Det finns många orsaker till det förstås, och de stora delarna handlar om arbetstider, ökad arbetsbelastning, ökad mängd patienter som kommer. Det är liksom grundproblematiken. Och det är ett problem som vi delar med många andra akutmottagningar. Ja, allt sjukare och allt äldre patienter som behandlas för allt fler åkommor i ett allt högre tempo skapar en tung arbetsbelastning på många avdelningar. När sjuksköterskor säger upp sig en efter en tvingas sjukhusen stänga vårdplatser. I dagens Kaliber har vi hört att platsbrist ofta är detsamma som personalbrist, och att 15 av 21 landsting just nu har stängt sjukhusplatser därför att det saknas personal. Vi har också hört att äldre patienter ofta ligger kvar på sjukhus efter att de behandlats klart därför att kommunerna inte ordnar särskilt boende till dem i tid. 174 miljoner kr fick kommunerna betala i straffavgift till sjukhusen under förr året.   89-årige Sture Lundquist i Norrtälje ska snart flytta hem till sin lägenhet igen, för korttidsboendet där han vårdas idag är just bara ett korttidsboende. Men han oroar sig lite för hur det ska gå eftersom han har svårt att röra sig, ser dåligt och behöver hjälp med det mesta. Tror du att det går att flytta hem? – Ehh… ja de har ju gjort i ordning här hemma så... med alla attiraljer och telefoner och grejer och nu ska vi hem och prova…. men som sagt jag behöver ju hjälp på morgonen, och middag och kvällen. Nästa vecka fortsätter granskningen av platsbristen i svensk sjukvård. Då får vi höra vad Sveriges kommuner och landsting vill göra åt problemet. Reporter/producent: Maja Lagercrantz och Anna Iversen Exekutiv producent: Thomas Björklund kaliber@sverigesradio.se

När Åsa Pehrsson var 17 år blev hon intagen på en sluten psykiatrisk avdelning för ungdomar. En verklighet som få känner till. Det skulle ta åtta år innan hon kom ut igen. En verklighet som få känner till. - Ibland drar de in allt toalettpapper. Patienterna får istället gå och be om papper. Det är roligast att be om riktigt mycket, absurt mycket, bara för att se hur de rodnar. Bara för att fantisera över hur diskussionen måste gå på rapporten efteråt. ”Nu bad Åsa om asmycket toapapper igen, hon måste verkligen bajsa supermycket!” Åsa Pehrsson är när hon berättar 31 år gammal och bor i Stockholm där hon pluggar för att bli socionom. Programmet i serien "Svenska berättelser" är producerad av Ola Hemström och detta program sändes första gången den 8 januari 2008.

The post Stroke-patienterna Filip & Fredrik appeared first on Filip & Fredrik.

För fyra år sedan, bara några dagar innan då 31-åriga Daniel Erman skulle fira sin tvååriga bröllopsdag kände han att något inte var som det skulle. Han kunde inte känna några smaker längre. - Jag kände mig lite allmänt borta, och de lade in mig akut direkt. De röntgade huvudet och jag fick titta på olika bilder och förklara vad jag såg. Jag blev förvånad och undrade vad detta kunde vara. Och så hittade de något på magnetröntgen. Daniel fick diagnosen MS, multipel skleros. Även om det var skönt att ha fått ett namn på de konstiga symptomen så skrämde diagnosen honom. – Jag trodde det var något som gamla fick, något som hade med leder att göra.  Jag blev nervös, det kändes inte bra. Det är en allvarlig sjukdom som man kan bli väldigt dålig av. Och så är den så oviss. Omkring 17 000 svenskar lider av nervsjukdomen MS. Patienterna får återkommande inflammationer som drabbar olika delar av centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. De vanligaste symptomen är synproblem, yrsel och onormal trötthet. Sjukdomsattackerna kan vara i allt från några dygn till ett par månader, och det kan gå någon månad eller flera år mellan varje attack. Det finns ännu inget botemedel mot MS, men sjukdomen går att bromsa med hjälp av mediciner. Varannan dag tar Daniel en spruta som påverkar immunförsvaret och gör så att sjukdomsförloppet bromsas. Men Daniel nöjer sig inte med att låta medicinerna hantera sjukdomen. – Jag förväntade mig att ligga på sjukhus flera gånger om året, och jag ville bygga en stark kropp för att klara av det. Så jag köpte mitt livs första gymkort en månad efter diagnosen. Ett par månader senare tog han sina första löpsteg. Målet var att klara av att springa sju kilometer på vägarna runt huset hemma på Söderslätt utanför Trelleborg. Knappt två år efter att han fick sin diagnos stod han på startlinjen på New York marathon.

Att plötsligt tappa minnet och inte vara lika alert som förr är ett tidigt tecken på alzheimer, men hur vet man att det verkligen handlar om demens och inte bara är en tillfällig svacka? Dagens program reder ut hur man i dagsläget kan ta reda på om man har demens eller inte. Forskarna letar efter ett tydligt mätvärde som snabbt ska kunna avgöra vem som kommer att drabbas och i vilken grad. Samtidigt är man på god väg att hitta medicinen som stoppar eller till och med botar sjukdomen. I dag utreder man demens på Minnesmottagningen och det är en omständlig procedur för att komma fram till hur allvarligt det står till med minneskapaciteten. Patienterna får genomgå intervjuer, minnestester och olika kroppsliga undersökningar. Psykolog Marie Persson och överläkare Eva Pilenvik berättar hur det går till. Vi följer också med till en avdelning för dementa och träffar sjuksköterskan Lotta Rääf som jobbar med att försöka nå fram till de sjuka, och när hon gör det är utdelningen total. Gäster i programmet är också Lars Lannfelt, professor i geriatrik vid Uppsala universitet, Maria Bjerke, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och Susanne Axelsson vars mamma fick diagnosen demens när Susanne var 15 år gammal.

Det är som vilken svensk vårdcentral som helst. Den stora skillnaden är att läkarna jobbar gratis, medicinerna tar slut och patienterna saknar personnummer. I dokumentärserien Hemliga Kliniken hamnar lyssnaren mitt i vardagen på en klinik för papperslösa. Patienterna söker vård för allt från tortyrskador till halsont. Idag har papperslösa i Sverige bara rätt till akut sjukvård, och då mot full betalning. Många vågar inte söka sig till den vanliga vården. Istället går de hit, till Läkare i världens vårdcentral för papperslösa, i en vanlig lägenhet med vikväggar mellan undersökningsrummen. I första avsnitten möter du unga doktorn Emma, följer läkarparet Nora och Lidji som inte hunnit fixa någon barnvakt, och så tar vi dig in i köket där stammisarna äter uigurisk mat. Så dyker en patient med ovanligt lågt blodvärde upp och volontärerna bedömer att hon måste in till akuten. Men vad kan ett sånt besök kosta och vilken vård har hon egentligen rätt till?

1942 har 99,9 procent av Sveriges mönstrande värnpliktiga hål i tänderna. Stora hål. Ända in till pulpan. En lagning innebär två månaders sjukskrivning i värsta fall. Svenskarnas tandhälsa är usel. Och det kostar pengar att laga. Regeringen ber därför medicinalstyrelsen att utreda orsaken till karies och hur man bäst förebygger hål i tänderna. Det kommer att bli det största människoexperimentet i Sverige. Och svaret på frågorna kommer att innebära en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Den perfekta försöksstationen finner man i Lund, på Vipeholms sjukhus för svårskötta obildbara sinnesslöa. Här finns slutförvaring för de värst psykiskt sjuka och utvecklingsstörda i landet, och man har full koll på vad de äter. De redan rättslösa i Anstaltssverige bli försöksdjur. Under två års tid matar man patienterna med enorma mängder socker. Patienterna får äta kolor, socker och choklad under uppsyn, sponsrat av sötsaksindustrin, och resultatet blir förstås ännu fler hål i tänderna. Upptäckten satte Sverige på den internationella forskningskartan, och resultatet blev lördagsgodis och färre hål i tänderna för den svenska befolkningen. Men det var vipeholmspatienterna som fick betala priset. Producent: Ida Lundqvist