Podcasts about clive bell

Brian Harnetty's recent record, Words and Silences, takes voice recordings made by the famed American Trappist monk Thomas Merton and sets them within Harnetty's musical compositions. The meditative and revealing result has been lauded by critics in The Wire, MOJO, and Aquarium Drunkard.  In this episode, we share a Phantom Power exclusive: a brand new narrative piece that Brian created about the making of his record. “Words and Silences: The Thomas Merton Hermitage Tapes” is much more than a behind-the-scenes look at Brian's process. Harnetty's audio diary is its own moving meditation on Merton, solitude, sound, media, and the self.  This is the second piece that Brian has shared with Phantom Power–you may remember his Forest Listening Rooms episode. Like that episode, this is something special. We highly recommend taking a walk in the woods or finding a quiet space to listen to this beautiful meditation. And after we listen, Mack talks to Brian about what we've heard.  (And, of course, we'll have a longer version of the interview and our What's Good segment for our Patrons.) Who was Thomas Merton? Thomas Merton was an author, mystic, poet, and comparative religion scholar who lived from 1915 to 1968. It's hard to imagine a spiritual superstar quite like Merton appearing in America today. His first book, 1948's “The Seven Storey Mountain,” became a best-seller and led to a flood of young men applying to join Catholic monasteries.  Merton had a major influence on spaces such as the progressive Catholic church Mack grew up going to. He was outward facing, committed to leftist causes, and fascinated by other religions, but at the same time, he retreated from his fame into his hermitage in KY. In The New Yorker, Alan Jacobs called him “perhaps the proper patron saint of our information-saturated age, of we who live and move and have our being in social media, and then, desperate for peace and rest, withdraw into privacy and silence, only to return.” Brian Harnetty Brian Harnetty is an interdisciplinary sound artist who uses listening to foster social change. He is known for his recording projects with archives, socially engaged sound works, sound and video installations, live performances, and writings. His interdisciplinary approach has been compared to “working like a novelist…breathing new life into old chunks of sound by radically recontextualizing them” (Clive Bell, The Wire). Brian is currently a Faculty Fellow at Ohio State University's Global Arts and Humanities Discovery Theme (2022-23), Harnetty is a two-time recipient of the MAP Fund Grant (2021, 2020), and received the A Blade of Grass Fellowship for Socially Engaged Art in Contemplative Practices (2018) and the Creative Capital Performing Arts Award (2016). He has also twice received MOJO Magazine's “Underground Album of the Year” (2019, 2013). Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

Brian Harnetty's recent record, Words and Silences, takes voice recordings made by the famed American Trappist monk Thomas Merton and sets them within Harnetty's musical compositions. The meditative and revealing result has been lauded by critics in The Wire, MOJO, and Aquarium Drunkard.  In this episode, we share a Phantom Power exclusive: a brand new narrative piece that Brian created about the making of his record. “Words and Silences: The Thomas Merton Hermitage Tapes” is much more than a behind-the-scenes look at Brian's process. Harnetty's audio diary is its own moving meditation on Merton, solitude, sound, media, and the self.  This is the second piece that Brian has shared with Phantom Power–you may remember his Forest Listening Rooms episode. Like that episode, this is something special. We highly recommend taking a walk in the woods or finding a quiet space to listen to this beautiful meditation. And after we listen, Mack talks to Brian about what we've heard.  (And, of course, we'll have a longer version of the interview and our What's Good segment for our Patrons.) Who was Thomas Merton? Thomas Merton was an author, mystic, poet, and comparative religion scholar who lived from 1915 to 1968. It's hard to imagine a spiritual superstar quite like Merton appearing in America today. His first book, 1948's “The Seven Storey Mountain,” became a best-seller and led to a flood of young men applying to join Catholic monasteries.  Merton had a major influence on spaces such as the progressive Catholic church Mack grew up going to. He was outward facing, committed to leftist causes, and fascinated by other religions, but at the same time, he retreated from his fame into his hermitage in KY. In The New Yorker, Alan Jacobs called him “perhaps the proper patron saint of our information-saturated age, of we who live and move and have our being in social media, and then, desperate for peace and rest, withdraw into privacy and silence, only to return.” Brian Harnetty Brian Harnetty is an interdisciplinary sound artist who uses listening to foster social change. He is known for his recording projects with archives, socially engaged sound works, sound and video installations, live performances, and writings. His interdisciplinary approach has been compared to “working like a novelist…breathing new life into old chunks of sound by radically recontextualizing them” (Clive Bell, The Wire). Brian is currently a Faculty Fellow at Ohio State University's Global Arts and Humanities Discovery Theme (2022-23), Harnetty is a two-time recipient of the MAP Fund Grant (2021, 2020), and received the A Blade of Grass Fellowship for Socially Engaged Art in Contemplative Practices (2018) and the Creative Capital Performing Arts Award (2016). He has also twice received MOJO Magazine's “Underground Album of the Year” (2019, 2013). Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/sound-studies

Brian Harnetty's recent record, Words and Silences, takes voice recordings made by the famed American Trappist monk Thomas Merton and sets them within Harnetty's musical compositions. The meditative and revealing result has been lauded by critics in The Wire, MOJO, and Aquarium Drunkard.  In this episode, we share a Phantom Power exclusive: a brand new narrative piece that Brian created about the making of his record. “Words and Silences: The Thomas Merton Hermitage Tapes” is much more than a behind-the-scenes look at Brian's process. Harnetty's audio diary is its own moving meditation on Merton, solitude, sound, media, and the self.  This is the second piece that Brian has shared with Phantom Power–you may remember his Forest Listening Rooms episode. Like that episode, this is something special. We highly recommend taking a walk in the woods or finding a quiet space to listen to this beautiful meditation. And after we listen, Mack talks to Brian about what we've heard.  (And, of course, we'll have a longer version of the interview and our What's Good segment for our Patrons.) Who was Thomas Merton? Thomas Merton was an author, mystic, poet, and comparative religion scholar who lived from 1915 to 1968. It's hard to imagine a spiritual superstar quite like Merton appearing in America today. His first book, 1948's “The Seven Storey Mountain,” became a best-seller and led to a flood of young men applying to join Catholic monasteries.  Merton had a major influence on spaces such as the progressive Catholic church Mack grew up going to. He was outward facing, committed to leftist causes, and fascinated by other religions, but at the same time, he retreated from his fame into his hermitage in KY. In The New Yorker, Alan Jacobs called him “perhaps the proper patron saint of our information-saturated age, of we who live and move and have our being in social media, and then, desperate for peace and rest, withdraw into privacy and silence, only to return.” Brian Harnetty Brian Harnetty is an interdisciplinary sound artist who uses listening to foster social change. He is known for his recording projects with archives, socially engaged sound works, sound and video installations, live performances, and writings. His interdisciplinary approach has been compared to “working like a novelist…breathing new life into old chunks of sound by radically recontextualizing them” (Clive Bell, The Wire). Brian is currently a Faculty Fellow at Ohio State University's Global Arts and Humanities Discovery Theme (2022-23), Harnetty is a two-time recipient of the MAP Fund Grant (2021, 2020), and received the A Blade of Grass Fellowship for Socially Engaged Art in Contemplative Practices (2018) and the Creative Capital Performing Arts Award (2016). He has also twice received MOJO Magazine's “Underground Album of the Year” (2019, 2013). Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Brian Harnetty's recent record, Words and Silences, takes voice recordings made by the famed American Trappist monk Thomas Merton and sets them within Harnetty's musical compositions. The meditative and revealing result has been lauded by critics in The Wire, MOJO, and Aquarium Drunkard.  In this episode, we share a Phantom Power exclusive: a brand new narrative piece that Brian created about the making of his record. “Words and Silences: The Thomas Merton Hermitage Tapes” is much more than a behind-the-scenes look at Brian's process. Harnetty's audio diary is its own moving meditation on Merton, solitude, sound, media, and the self.  This is the second piece that Brian has shared with Phantom Power–you may remember his Forest Listening Rooms episode. Like that episode, this is something special. We highly recommend taking a walk in the woods or finding a quiet space to listen to this beautiful meditation. And after we listen, Mack talks to Brian about what we've heard.  (And, of course, we'll have a longer version of the interview and our What's Good segment for our Patrons.) Who was Thomas Merton? Thomas Merton was an author, mystic, poet, and comparative religion scholar who lived from 1915 to 1968. It's hard to imagine a spiritual superstar quite like Merton appearing in America today. His first book, 1948's “The Seven Storey Mountain,” became a best-seller and led to a flood of young men applying to join Catholic monasteries.  Merton had a major influence on spaces such as the progressive Catholic church Mack grew up going to. He was outward facing, committed to leftist causes, and fascinated by other religions, but at the same time, he retreated from his fame into his hermitage in KY. In The New Yorker, Alan Jacobs called him “perhaps the proper patron saint of our information-saturated age, of we who live and move and have our being in social media, and then, desperate for peace and rest, withdraw into privacy and silence, only to return.” Brian Harnetty Brian Harnetty is an interdisciplinary sound artist who uses listening to foster social change. He is known for his recording projects with archives, socially engaged sound works, sound and video installations, live performances, and writings. His interdisciplinary approach has been compared to “working like a novelist…breathing new life into old chunks of sound by radically recontextualizing them” (Clive Bell, The Wire). Brian is currently a Faculty Fellow at Ohio State University's Global Arts and Humanities Discovery Theme (2022-23), Harnetty is a two-time recipient of the MAP Fund Grant (2021, 2020), and received the A Blade of Grass Fellowship for Socially Engaged Art in Contemplative Practices (2018) and the Creative Capital Performing Arts Award (2016). He has also twice received MOJO Magazine's “Underground Album of the Year” (2019, 2013). Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/christian-studies

The acclaimed Spanish auteur Pedro Almodovor talks about this new film The Room Next Door, which won the top prize at the Venice Film Festival the Golden Lion and stars Tilda Swinton as a woman dying of cancer who enlists her friend Julianne Moore to help her end her life at a time of her choosing.The Bloomsbury Group of writers and thinkers that included the likes of Virginia Woolf, Clive Bell and John Maynard Keynes has enduring appeal, so as a new exhibition at the MK Gallery in Milton Keynes opens to explore the life and legacy of Vanessa Bell, Virginia's sister, her granddaughter the writer Virginia Nicholson and the show's curator Anthony Spira talk about what made this circle of lovers and friends so unique.Playwright Richard Bean had a smash in the West End with his smash hit farce One Man, Two Guvnors, starring James Corden. Now he talks about his new play Reykjavik which is now on at the Hampstead Theatre and explores the British fishing trawler industry, which like coal, was once a mass employer of men and had a terrible safety record. Presenter: Samira Ahmed Producer: Ruth Watts

Daily QuoteLines and colors combined in a particular way, certain forms and relations of forms, stir our aesthetic emotions. (Clive Bell)Poem of the DayThe Way through the WoodsRudyard KiplingBeauty of Words石榴花周领顺

Durante il viaggio con Vanessa e Clive del 1908, Virginia fa tappa anche a Milano. Una città in fermento e brulicante di novità che negli anni precedenti ha visto nascere le prime società di produzione cinematografica, ha accolto l'Esposizione internazionale al Parco Sempione e lo spettacolo di Buffalo Bill all'Arena, ha inaugurato il Castello Sforzesco appena restaurato, la Torre del Filarete e la porta centrale del Duomo. E dall'hotel Manin di questa Milano "che sale" (come la definirà Boccioni qualche anno dopo) Virginia scrive lettere anche molto divertenti che ci riportano alla mente la geniale Beffa della Dreadnought, che vide Virginia trasformarsi in un… dignitario abissino al cospetto della Royal Navy! Consigli di lettura:Per approfondire il rapporto tra Virginia e i suoi nipoti, Vanessa Bell, Duncan Grant e Clive Bell, due letture bellissime sono:l'autobiografia di Angelica Garnett, "Ingannata con dolcezza. Un'infanzia a Bloomsbury", La Tartaruga.la biografia di Virginia scritta da Quentin Bell, “Virginia Woolf, mia zia”, La Tartaruga.Aggiunta a latere: apparentemente potrebbe sembrare un consiglio di lettura assurdo, eppure la prima volta che mi sono imbattuta nella beffa di Dreadnought non ho potuto che pensare a "La Novella del Grasso Legnaiuolo", che racconta una delle beffe più famose della storia (datata 1409) con protagonista lo stesso Brunelleschi. La mia edizione è quella, deliziosa e curatissima, di Garzanti.

Tra i tanti viaggi in Italia di Virginia Stephen, quello in terre senesi si fa denso di colori e descrizoni "umane". È il 1908 e Virginia è in compagnia della sorella Vanessa e del marito di lei, Clive Bell. Il misticismo e la passionalità della fede cattolica son molto diversi dalla severità quasi militaresca delle funzioni anglicane e colpiscono la scrittrice al pari dei tramonti infuocati. Ma sono soprattutto le persone, quelle comuni e non quelle più altezzose, che conquistano Virginia e trovano spazio tra le sue pagine. Come la donna con gli occhi azzurri che Virginia incontra nel 1933, sempre in terre senesi, assieme a un gruppetto che ha voglia di chiacchiere: “E ci siamo strette la mano: le sue erano sporche di terra e non voleva darmele; ma tutti ci siamo stretti la mano e avrei voluto andare a casa sua, nel più incantevole dei paesaggi”.Consigli di lettura:Il libro che la Woolf legge durante il suo viaggio senese del 1908 è "Due sulla torre" di Thomas Hardy.Le pagine di diario cui facciamo riferimento in questo episodio si possono leggere in V. Woolf, "Diario di una scrittrice", Minimum Fax.La biografia di Vanessa Bell che più di ogni altra caldeggio è F. Spalding, "Vanessa Bell. Portrait of the Bloombsury Artist", Tauris."In Viaggio con Virginia" è il podcast del progetto "My Travelling Library". Ideato e raccontato da Luana Solla.

Karina speaks with Prof Mark Hussey about an often misunderstood  member of the Bloomsbury Group, Clive Bell. Hussey touches on Bell's pacifism, his love affairs, and his powerful influence on Bloomsbury thought. Prof Hussey is the author of Bell's biography, 'Clive Bell and the Making of Modernism' and has edited 'The Selected Letters of Clive Bell: Art, Love, and War in Bloomsbury.'You can purchase copies and learn more at:https://www.markhusseybooks.comFor a 30% discount on The Letters of Clive Bell:See https://edinburghuniversitypress.com/book-selected-letters-of-clive-bell.htmlCode NEW30 gets a 30% discount. To learn more about Literature Cambridge, go to https://www.literaturecambridge.co.uk or follow them on:Twitter @LitCamband Instagram: @litcamb

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-18.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

Det skulle bli middagarnas middag med modernismens främsta namn samlade vid samma bord. Men att bjuda genier på mat är ingen picknick. Annina Rabe berättar mer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 18 maj 1922 och vi befinner oss på Majestic hotel i Paris. Personalen är i full gång med att iordningställa ett chambre separée till en privat tillställning för ett femtiotal gäster. Kanske ligger det i luften att det kommer att bli en alla-var-där-bjudning, en sådan som det fortfarande kommer att talas om hundra år senare. En middag som samlar och definierar den nya modernistiska eran. Där ska spjutspetsarna inom konst, litteratur, scenkonst och musik blandas upp med en grädda av förmögna, inflytelserika, adliga eller rentav kungliga gäster.Här finns Pablo Picasso, Igor Stravinsky, Virginia Woolfs svåger konstkritikern Clive Bell liksom alla dansare från den ryska baletten i Paris. De sistnämnda har premiär för föreställningen Le Renard, baserad på ett verk av Stravinsky, och den officiella anledningen till sammankomsten är att fira balettkompaniet och dess ledare Sergei Diaghilev, som förstås också är där. Men kvällens värdar, det socialt och kulturellt ambitiösa mecenatparet Sydney och Violet Schiff, har en baktanke.Varje viktig epok har en tidpunkt när den står på den absoluta toppen. När den balanserar på gränsen mellan avantgarde och det etablerade, men fortfarande känns som om den bryter ny mark. I maj 1922 provocerade inte modernismen lika mycket som den gjort några år tidigare, men fortfarande hade några av dess mest betydande verk inte sett dagens ljus. Det här var ett viktigt år, inte minst för den litterära modernismen. I februari 1922 publicerades James Joyces 900-sidor långa Ulysses, en bok som skulle skriva om litteraturhistorien. TS Eliots Det öde landet utkom samma år, liksom Virgina Woolfs Jacobs room och fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.Värden Sidney Schiff, som själv är en medelmåttig romanförfattare, är besatt av Proust på gränsen till stalkning. Och kvällens verkliga hedersgäster är inte den ryska baletten, utan Proust och Joyce. Två författare som representerar diametralt olika sidor av modernismen, två personligheter lika disparata som deras verk. Det skulle bli de två modernistiska portalfigurernas första och enda möte.Middagen på the Majestic måste ha planerats med en rusig känsla av att befinna sig här och nu, mitt i en tid när något håller på att förändras för alltid. Sättet att se, gestalta, skriva och leva.Den utsökta menyn var utformad helt till de illustra gästernas ära. Rysk kaviar och ryska horsdeuvres för att ära den Ryska baletten. Därefter kunde man välja på en sjötunga Walewska eller lammnoisetter med haricots verts. Men paret Schiff var så ivriga över att Proust skulle hedra dem med sin närvaro att hela resten av menyn var utformad efter honom och maträtter som förekommer i På spaning efter den tid som flytt. Här fanns förstås sparris i överflöd -vilken tur att sparrisen råkade vara i säsong just vid tiden för denna middag! Där fanns lammstek med bearnaise och köttaladåb med kalvfötter. Det serverades kyckling financiére, med en sås på madeira garnerad med kycklinglever, tryffel och gröna oliver. För den Proustian som var mer fisk- och skaldjurssinnad bjöds hummer lamericaine, det vill säga med tomat, konjak, vitt vin och grädde, eller slätvar i vin- och smörsås. För den som därefter till äventyrs hade något utrymme kvar för dessert bjöds flera överdådiga alternativ i Prousts anda: Kastanjepudding serverad med vaniljglass och körsbär, mandelkaka, glass gjord på pistage och kaffe, jordgubbsmousse och tryfflar. Genomgående dracks champagne.Hur såg Proust på denna hyllning? Vad tyckte Joyce. Inspirerade den överdådiga middagen och ruset från champagnen dem till avgörande och oförglömliga samtal?Inte riktigt. Faktum är att ingen av hedersgästerna tog del av den kulinariska mångfalden. Klockan var långt över midnatt och tallrikarna undanröjda när den första av dem dök upp. En sjavigt klädd man, kraftigt berusad, kom in och damp ner på den ena tomma stolen bredvid värden. Enligt konstkritikern Clive Bell satt han bara stum med huvudet i händerna. Ganska snart började han snarka högljutt. Det var James Joyce. Proust dök upp vid tre på natten, en spröd figur insvept i en stor päls. Enligt Clive Bell var det något råttliknande över den eleganta uppenbarelsen. Vid den här tiden av sitt liv lämnade Proust ytterst sällan sitt sovrum; svårt försvagad av hälsoproblem och drogmissbruk slet han för att slutföra sitt livsverk.Det som skulle bli århundradets fest har istället gått till historien som den obekvämaste middagen i middagsbjudningarnas historia. Exakt vad som hände kan vi inte veta, vittnesmålen skiljer sig åt i historikern Richard Davenport-Hines underhållande bok A night at the Majestic citeras inte mindre än sex olika versioner men alla är överens om att det var ett misslyckande, stämningen var stel och nervös. James Joyce själv berättade för sin vän målaren Frank Budgen att hela konversationen hade bestått av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: Nej. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst Ulysses och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst På spaning efter den tid som flytt.Det finns anledning att misstänka att ingen av dem talade sanning.Kanske kunde modernismens många uttryck inte låta sig inordnas under ett och samma tak. Men det kan å andra sidan helt enkelt rört sig om en ganska typisk mingelsituation som kan uppstå när ett antal inflytelserika människor i kulturvärlden möts. En gnagande och paranoid konkurrenskänsla, ett ständigt sneglande över axeln, en malande inre oro över den egna statusen i förhållande till andras. Lägg därtill det skamlösa fjäskande som nästan alltid uppstår när vanliga dödliga ska umgås med upphöjda genier.Exakt sex månader efter den här misslyckade kvällen avled Marcel Proust. Modernismen fortsatte att blomstra i flera år till och hade inte det här historiska och ack så intetsägande mötet mellan några av tidens största konstnärer ägt rum hade den här middagsbjudningen fallit i glömska, i det stora tysta arkivet av bortglömda kulturfester. Nu är den en anekdot, ett trivialt snedsteg i 1900-talets främsta estetiska rörelse. Som en påminnare om att även i de största intellektuella djupen finns en ytlig och helt mänsklig faktor.På tal om det, så lättade stämningen enligt flera källor upp något när de båda författarna delade en taxi hem och började prata krämpor. Joyce klagade över sin återkommande huvudvärk och sina ögon, medan Proust klagade över sitt magont. Det enda vi vet säkerhet är att det inte var matens fel.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturRichard Davenport-Hines bok: A night at the majestic. Faber & Faber, 2007.BildenBilden är ett montage/illustration baserad på tre målningar:Jacques-Émile Blanches porträtt av James Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Portrait_of_James_Joyce_P529.jpgEn avbildning av Marcel Proust-skulpturen på Château de Breteuil (av ManoSolo1324132): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Marcel_Proust_statue_au_ch%C3%A2teau_de_Breteuil.jpgJohn Singer Sargents "A dinner-table at night": https://www.wikiart.org/en/john-singer-sargent/a-dinner-table-at-night-1884

“Bella en la adolescencia, llegó bruscamente el instante – por ejemplo, en el río, bajo los bosques de Clievenden – en que, en méritos de una contracción de este frío espíritu, Clarissa había frustrado a Richard. Y después en Constantinopla, y una y otra vez. Clarisa sabía qué era lo que le faltaba. No era belleza, no era inteligencia. Era algo central y penetrante; algo cálido que alteraba superficies y estremecía el frío contacto de hombre y mujer; o de mujeres juntas….” Fragmento de “La señora Dalloway” de Virginia Woolf Una de las novelistas inglesas que de un tiempo a esta parte ha suscitado mayor cantidad de estudios es Virginia Woolf. En pocos años todo parece haberse dicho acerca de la formación de su personalidad en el seno de una familia de holgada economía y de prestigio intelectual sobrado; de su particular sensibilidad, inseparable de su desarrollo como escritora; y de su inestabilidad mental que la condujo a la muerte. De los ingentes comentarios se desprende claramente que el amor al oficio de las letras se encontraba latente en Virginia Woolf cuando de pequeña buscaba libros en la biblioteca de su casa para satisfacer su voracidad lectora. La autora nació en 1.882 en Hyde Park Gate, Kensington, Londres. Fue la tercera de los hijos de Sir Leslie Stephen, editor de “The Dictionary of National Biography” - diccionario biográfico en lengua inglesa, publicado por primera vez entre 1.885 y 1.901, que consta de sesenta y tres volúmenes y en el que aparecen en orden alfabético la biografía de eminentes personalidades que vivieron en el Reino Unido -, y de Julia Duckworth, mujer subordinada a los dictámenes del esposo y al cuidado de sus hijos. Alguno de los rasgos de ambos, como el sarcasmo del padre y la sensibilidad de la madre, serán plasmados en la novela “Al faro” por los señores Ramsay. La débil salud de Virginia la obligó a apartarse de las usuales actividades de las niñas de su edad ya permanecer en casa leyendo todo lo que encontraba allí. La muerte de su madre en 1.895 puso a flote los síntomas del desequilibrio nervioso que Virginia Woolf guardaba en el fondo de su mente. Más adelante el esfuerzo de escribir la sumía en un estado de excitación aguda. La escritora no pudo soportar la vorágine de una nueva guerra, la II Guerra Mundial; ella que en 1.928 había dicho con optimismo: A su castigado cerebro vino a sumarse la fuerte impresión que le causó la muerte de su sobrino, combatiente en el bando republicano en la Guerra Civil española. Luego vendría el bombardeo de su casa londinense. Y en el último acceso de locura, que la hizo pensar en un decaimiento irreversible, Virginia Woolf decidió ahogarse en el río Ouse, la mañana del viernes veintiocho de marzo de 1.941, después de que dejara una nota de despedida a su esposo, que tanto la había cuidado. En 1.912 Virginia Stephen se había casado con el historiador y sociólogo Leonard Woolf. Juntos fundaron la editorial Hogarth Press, que publicó obras de vanguardia. Su casa del barrio londinense de Bloomsbury mantuvo un cenáculo literario y artístico conocido como el y del que ella fue partícipe destacada. Los asistentes a estas reuniones compartían gustos similares y unas creencias comunes en torno a lo que debía ser el arte además de charlar sobre cualquier tema, por muy trivial que fuese. Algunos habían pertenecido a la Sociedad que con propósitos parecidos había constituido un grupo de avanzados estudiantes en la Universidad de Cambridge a principios de siglo. Una de las asiduas a Bloomsbury fue Vanessa Bell, hermana de Virginia, quién ha descrito los primeros años del grupo en los siguientes términos: En el volumen autobiográfico “Beginning again” (Empezando de nuevo), Leonard Woolf incluye en el a los hermanos Vanessa, Virginia y Adrian Stephen; Lytton Strachey, Clive Bell, Leonard Woolf, John Maynard Keynes, Duncan Grant, E.M. Foster, Saxon Sydney y Desmond y Molly MacCarthy.No hay duda de que las pautas de comportamiento del grupo no encajaban con las imperantes en aquellos momentos. Eran todos ellos y ellas de una intelectualidad exquisita, escépticos, anti religiosos, enemigos de las usanzas sociales heredadas del victorianismo; cultivaban las relaciones sexuales con franqueza y entera libertad, y algunos se autoconsideraban de izquierdas. Sin embargo, no existió entre sus participantes una decidida intención de agruparse en o artístico. Aun así, aquellas conversaciones hasta las tantas de la noche conformaron la vida y la obra de Virginia Woolf. Sus dos primeras novelas, “Viaje de ida” de 1.915 y “Noche y día” de 1.917, deben mucho a los cauces de la narrativa tradicional, es decir, la modelación de los personajes sujeta a la influencia de una ordenada serie de acontecimientos. Pero a partir de 1.919, la autora empezó seriamente a reflexionar sobre cómo hacer una novelística libre de andamiajes cronológicos, sin intrigas argumentales y sin comedias ni tragedias que contar. Es interesante resaltar que por esas fechas ya había leído a James Joice y Dorothy Richardson. A ese mismo año, 1.919, corresponde su ensayo “La ficción moderna” en donde expresa: . El resultado inmediato de indagar precisamente tras > fue “El cuarto de Jacob”, escrita en 1.922, que anticipa logros posteriores. Se trata de una recolección de reflexiones por parte de varios personajes que revelan la personalidad del protagonista Jacob Flanders: desde su infancia y juventud hasta su prematura muerte en la Primera Guerra Mundial. La acción de “La señora Dalloway”, la gran novela de Virginia Woolf escrita en 1.925, transcurre dentro de los límites de un sólo día, comenzando cuando la esposa de un miembro del Parlamento se dispone a ultimar los detalles para una importante fiesta. La anfitriona, recorriendo las calles londinenses, rememora unos acontecimientos que creía olvidados. La asociación mental se activa en sus misteriosos mecanismos y las inesperadas impresiones se suceden. A intervalos y entre los recuerdos se oyen las campanas del que anuncian a la señora Dalloway la realidad del presente, osea, sus inmediatos quehaceres. Los sonidos, los colores y los más nimios detalles se acumulan con vívida presencia en “Al faro” de 1.927. Abren la primera página de esta historia los Ramsay, reunidos en la casona que poseen cerca del mar. A excepción del padre, el resto de la familia sueña con ir a la isla del faro que se divisa tras las ventanas. Las condiciones atmosféricas del atardecer aconsejan el aplazamiento de la excursión tal como lo previera el señor Ramsay. Bajo este intrascendente motivo aparece un tema profundo: el tiempo, que en su irreversible fluir todo lo altera. Si la primera parte de la novela capta las alegrías de un verano lleno de proyectos, la segunda se ocupa de la pospuesta visita con un interludio de diez años. Semejante lapso de tiempo indica que ya nada es igual: la casa ha perdido el esplendor de antaño, la muerte se ha llevado a varios de sus moradores, las ilusiones se han desvanecido. Y, llegados por fin los visitantes a su destino, ¿qué ocurre? Aquel lugar imaginado años antes como una maravillosa y excitante meta no es en realidad más que una decepcionante conclusión: > A esta novela, estimada por muchos como la mejor de Virginia Woolf, le siguió “Orlando”, escrita en 1.928. La trama de esta peculiar fantasía se extiende a lo largo de cuatro siglos. Su protagonista es un aristócrata dotado de una longevidad sin límites y una facultad que le permite transformarse en mujer. Pero como se lee en un momento de la obra: Sus dos últimas novelas, menos conseguidas que las anteriores, fueron “Los años” de 1.937, y “Entreacto” de 1.941. Compuso Virginia Woolf numerosos artículos para el suplemento literario del periódico Times, posteriormente reunidos bajo el título de “El lector común” (1.925-1.932). En “Una habitación propia” de 1.929, la autora plantea los problemas que salen al encuentro de las escritoras, partiendo del punto que a ella le parecía fundamental: >. Considerada como una de las escritoras referentes del modernismo vanguardista del siglo XX y del movimiento feminista, a Virginia Woolf le tocó vivir en un mundo de hombres. En su casa se respiraba arte, política y un ambiente tan liberal como complejo. A pesar de esto, fueron sus hermanos varones los únicos que pudieron estudiar en la universidad. A los trece años, Virginia sufrió un duro golpe: su madre murió repentinamente. Este hecho provocó en ella su primera crisis depresiva. A esto se unió, dos años más tarde la muerte de su hermana Stella. Pero esto no fue lo único por lo que tuvo que pasar. En una obra autobiográfica la autora desliza que tuvo que soportar abusos sexuales por parte de dos de sus hermanastros y que a raíz de ello jamás pudo dejar de sentir desconfianza hacia los hombres. Al fallecer su padre, en 1.905 y cuando tenía 22 años ya se había intentado suicidar. No lo consiguió pero sufrió una fuerte crisis nerviosa por la que tuvo que ser ingresada durante un tiempo. Hoy en día se considera que Virgina Woolf padeció un trastorno bipolar con fases depresivas severas. Los trastornos más graves que padeció, ya casada, los sufriría entre los año 1.913 y 1.915; Virginia llegó a ingerir cien gramos de veronal, en otro intento por quitarse la vida. En 1.923 conoció a la también escritora Vita Sackville-West, con la que mantuvo una relación amorosa. Vita también estaba casada y aunque la relación entre ellas acabó sin que se separasen de sus respectivos maridos, la amistad entre ambas mujeres se mantendría durante el resto de sus vidas. En el marco de la Operación León Marino, por la cual el ejército nazi iba a invadir Gran Bretaña, Hitler redactó una lista negra en la que se encontraban los nombres de autores tan carismáticos como Aldous Huxley, H.G. Wells y la propia Virginia Woolf. Ella ignoraba que existiera tal lista, pero en el caso de que Alemania acabara invadiendo el país, el matrimonio sabía que tarde o temprano los nazis irían a por ellos, puesto que Virginia era una renombrada intelectual y su esposo Leonard era judío. Llegado el caso, la pareja tenía planeado suicidarse en su garaje aspirando los gases del tubo de escape de su vehículo. Además, Leonard guardaba bajo llave un frasco con una dosis letal de morfina que le había proporcionado Adrián, el hermano psiquiatra de Virginia, por si se complicaban las cosas. Virginia Woolf se veía reflejada en los personajes de sus obras, que rezuman angustia y escepticismo, y en los cuales la idea del suicidio y el miedo a la gente son recurrentes. Le aterraba la soledad, era muy autocrítica y se sentía invadida a menudo por un sentimiento de culpa. También sufría terribles dolores de cabeza e insomnio. Algunos médicos que la trataron, atribuyeron a la escritura sus problemas de salud y algunos le recomendaron incluso que lo dejara, ya que los brotes más fuertes que sufría, que en su diario ella definía como “la ola” y “el horror”, se producían tras el gran esfuerzo que le suponía escribir. A pesar de ello, la escritura fue la tabla de salvación de Virgina Woolf ante el naufragio de su existencia. Pero el 28 de Marzo de 1.941, incapaz de hacer frente a la desesperación que la envolvía, se puso el abrigo, llenó los bolsillos de piedras y se adentró en el rio Ouse dejándose llevar por la corriente. Antes de tomar esa trágica decisión, escribió dos cartas, una para su hermana Vanessa y otra para su marido, las dos personas más importantes de su vida. En su carta de despedida de su querido esposo no sólo se percibe su padecimiento, tristeza y profundo dolor, sino también la gratitud y el gran amor que sentía hacia él. Su cuerpo fue encontrado tres semanas después. Virginia Woolf creía que era necesario que cada vez hubiera más mujeres que escribieran, e incluso llega a hacer una apología de las diferencias entre sexos; dejó escrito:

Programa Viagem Espiritual – 6/3/2022 Título: ““Mãos de Luz e Ensinamentos Espiritualistas” Link para a música de fundo durante a leitura do texto sobre São Paulo: “A Distante Longing” (CD “Kailash Mandala) – dos músicos Clive Bell & Max Reed. … Continue lendo →

[Spoiler Alert] In this episode of K-Drama School, Grace discusses the show Coffee Prince (MBC, 2007) as a queer text for both queer pleasure and queer upset. Grace cites Jack Halberstam's theory on female masculinity and Judith Butler's theory on gender as a performance in reference to Go Eun-chan's tomboyism. Grace's guest is Dr. Mark Hussey who is a Virginia Woolf scholar and now professor emeritus of Pace University's English department where Grace earned her B.A. Dr. Hussey is the author of Clive Bell and The Making of Modernism: A Biography which is newly published by Bloomsbury Press. He and Grace discuss what the purpose of reading a biography is, how to harness anxiety for productivity, what the English major is, why theory and jargon are necessary, how the fear of the future never stops, and what it takes to be a good feminist as a man. Follow @KDramaSchool on Instagram, Twitter and TikTok. Visit kdramachool.com to learn more. --- Support this podcast: https://anchor.fm/kdramaschool/support

[Spoiler Alert] In this episode of K-Drama School, Grace discusses the show Coffee Prince (MBC, 2007) as a queer text for both queer pleasure and queer upset. Grace cites Jack Halberstam's theory on female masculinity and Judith Butler's theory on gender as a performance in reference to Go Eun-chan's tomboyism. Grace's guest is Dr. Mark Hussey who is a Virginia Woolf scholar and now professor emeritus of Pace University's English department where Grace earned her B.A. Dr. Hussey is the author of Clive Bell and The Making of Modernism: A Biography which is newly published by Bloomsbury Press. He and Grace discuss what the purpose of reading a biography is, how to harness anxiety for productivity, what the English major is, why theory and jargon are necessary, how the fear of the future never stops, and what it takes to be a good feminist as a man. Follow @KDramaSchool on Instagram, Twitter and TikTok. Visit kdramachool.com to learn more.

a cura di Alessandro Achilli. Musiche di B-52’s, Fairport Convention, Julie Tippetts & Martin Archer, Stonephace, Joan La Barbara & Morton Feldman, Céu, Accordions Go Crazy, National Jazz Trio of Scotland, Adu-Cooper-Spera, Ajugada Quartet (seconda parte)

Nightingales singing, with musicians responding to them, in the Sussex woods. They are joined under the trees by Clive Bell playing bamboo flute, and by folk singer Sam Lee. .

Although beginning and ending somewhere in the vicinity of Japan, this podcast travels beyond our normal geographical boundaries in order to preview some of the artists who'll be performing alongside TA2MI on his forthcoming UK tour. The mix is inspired sequentially from the line-up for our Sound Portraits event at The Rose Hill in Brighton on Sunday 24th February http://www.therosehill.co.uk/events/2019/2/24/japan-sound-portrait https://www.facebook.com/events/1998259136955218/ thereby featuring: Nick Luscombe/Japan Sound Portrait - Monomachi Theme Simon James - OCT Meditation Bonus D/L track from Musicity 003 Shenzhen/Shanghai Moulay Ahmed Elhassani - Mi Hanna Dada, from Atlas Electric, forthcoming on Hivemind Records F.Ampism - Om Shandy khimera - Rise and Fall Sophie Brown - Live at The Bleeding Hearts Club All-Dayer You&TH - Te Voglio Bene Assaije Unknown, from Chii Poppins Nihon mix TA2MI - Mysterious Hi-Tempo amoeba - KanZeOn Xap Mo Xnok Dub before then previewing a little of our 'Thus Have I Heard: Sound and Japanese Buddhism' event at SOAS, on Saturday 2nd March https://www.soas.ac.uk/buddhiststudies/events/buddhisminsideout/02mar2019-thus-have-i-heard-sound-and-buddhism-in-japan.html https://www.facebook.com/events/307645966747046/ which will include Clive Bell talking about Buddhist aspects of the shakuhachi, as he does here.

The woods are the setting for a magical late night duet between a musician and a nightingale. Verity Sharp eavesdrops on shakuhachi player Clive Bell and an unseen yet vocal co-performer.

Society is the happiness of life (stare insieme è la felicità). Il verso di Shakespeare descrive alla perfezione il valore e il senso che i protagonisti del circolo di Bloomsbury – Virginia Woolf, Vanessa Bell, Duncan Grant, Clive Bell, Roger Fry, Leonard Woolf, Thoby Stephen, J.M. Keynes, Lytton Strachey, per nominarne alcuni – attribuiscono all’idea di “comunità”. I giovani di Bloomsbury escono di slancio dall’epoca vittoriana opponendo all’esaltazione dell’egoismo borghese e del conformismo sociale il valore creativo di chi nella comunità e nell’utopia trova la forza per creare nuove forme di conoscenza e soprattutto nuove forme di vita. Insieme questi giovani uomini e donne reinventano la loro esistenza in assoluta libertà intellettuale e sessuale rispetto a codici esausti e inerti. La loro è una delle proposte più ardite dell’intero Novecento, a cui ancora oggi ispirarsi per recuperare il senso profondo della libertà individuale. E del bene comune.

Tra la la… Never know quite what to say here, so I’ll just let you know there’s an hour of top improvised music and inane blather for your lugholes tonight. The show is dedicated to The Shaking Ray Levi Society and all who sail in her.   Tracklisting: Fred Casadei – A Calm Starry Night – Spiritual Unity LOVE (Self Released) – Buy Twinkle³ – David Ross, Richard Scott, Clive Bell – First Night’s Sleep – Let’s Make a Solar System (Sound Anatomy) – Buy Anthony Braxton – Composition N. 213 (Edit) – Ninetet (Yoshi’s) 1997 Volume 4 (Leo) – Buy The Shaking Ray Levis – Lady Ms Girl Shine – False Prophets Or Dang Good Guessers (Incus) – Buy Voice of the Dewclaws – Six – Voice of the Dewclaws (Self Released) – Buy Blazing Flame – Stone Circle – Murmuration (Leo) – Buy Giorgos Christianakis – The Collector – …Should Be Feared (?) TLM presents Volume 1 – (Thirsty Leaves Music) – Buy Paul Hession, Alan Wilkinson, Simon H Fell – Snog With My Drums – Foom! Foom! (Bruce’s Fingers) – Buy Chicago Underground Duo – Fluxus – Synesthesia (Thrill Jockey) – Buy Cecil Taylor – Lazy Afternoon – World of Cecil Taylor (Candid) – Buy

durée : 01:49:00 - Les Grandes Traversées - par : Martin Quenehen - Au début du siècle dernier, un critique d'art américain, Clive Bell, publie un livre intitulé "Since Cezanne". Et, cent ans plus tard, l'enquête mérite d'être reprise...

A bank holiday special of material from our recent Japanese Playback event held at Spiritland in London, featuring the one and only Clive Bell. http://www.clivebell.co.uk/ --- CLIVE BELL is a musician, composer and writer with a specialist interest in the shakuhachi, khene and other Far Eastern wind instruments. He has travelled extensively in Japan (where he studied the shakuhachi ­ or Japanese flute with the master Kohachiro Miyata), Thailand, Laos and Bali, researching music and meeting local practitioners. In 2011 he played with Jah Wobble at Ronnie Scott’s and the Glastonbury Festival, and toured the UK with Mugenkyo Taiko drummers (contemporary Japanese drumming). Clive is the shakuhachi player on Karl Jenkins’s album Requiem on EMI Classics, and the final two Harry Potter movies. His shakuhachi playing was featured in a live solo session on Radio 3’s Late Junction, and in 2013 on Radio 3’s In Tune. A musician who regularly joins David Ross, Sylvia Hallett and Peter Cusack in improvisation duos and trios, Clive Bell has a substantial recording history as both a solo artist (his solo album, Shakuhachi: The Japanese Flute was reissued in 2005 by ARC Records) and as a composer for film, TV and theatrical productions (Complicite, IOU, Whalley Range Allstars). Kazuko Hohki, Jah Wobble, Jaki Liebezeit, Harry Beckett, Robert Lippok, David Sylvian, David Toop, Jochen Irmler of Faust, Paul Schütze and Bill Laswell number among Clive Bell’s collaborators. As a record producer, his latest release is Taeko Kunishima’s Late Autumn on 33Jazz (2011). Based in London, he writes regularly for the music monthly The Wire.

Programme de RIE NAKAJIMA pour webSYNradio : A SONIC PASSAGE.Avec Pierre Berthet, David Cunningham, Clive Bell, et Billy Steiger+Marie Roux+David Toop+Ken Ikeda.