Podcasts about idealet

Timerne under dynen er ikke bare en daglig nødvendighed, men også et våben mod en stresset hverdag og høje produktionskrav. Det mener kvinderne bag 'lurtid', som arrangerer fælles-lur for 350 kroner. Vi tager en lur, og taler med en søvn-interesseret forsker om, hvorvidt søvnen er en doven revolution. I USA kan man nu læne sig tilbage i biografmørket og se ... kattevideoer. Idealet om det skønne og det smukke er måske blevet erstattet af det nuttede og det gakkede. Vi undersøger om, kattevideoer kan være udtryk for et skifte i vores æstetik. Vært: Casper Dyrholm.

Dëgjim të këndshëm

2. juni har blitt til det man kaller «emotional awareness day», altså en dag man oppfordres til å være oppmerksom på sine følelser. Som psykolog vil man nok innvende at oppmerksomhet på egne følelser er noe man bør tilstrebe resten av året også, men det er fint med en dag som setter følelsene i fokus. På SinnSyn har jeg nærmere 30 episoder om følelser, og det er et tema som vil dukke opp her på det mentale helsestudioet i all overskuelig fremtid. I dagens episode skal jeg fokusere på det jeg mener er det viktigste ved oppmerksomhet på følelser. Jeg vil påstå at mange følelser forsøker vi å unngå da de av ulike årsaker kan forekomme oss litt ubeleilige eller ubehagelige. Hvis vi undertrykker dem over lengre tid, ignorerer dem og later som om de ikke er der, mister vi etterhvert kontakten til vårt «følelsesmessige kompass», og da blir det uhyre vanskelig å orientere seg rent psykologisk og mellommenneskelig. Undertrykte følelser er kanskje ute av syne, men som regel er de ikke ute av sinn. Følelser som undergraves kan komme til å opponere mot behandlingen vi gir dem, og da kan de skape revolusjon og opprør, altså en slags borgerkrig i vårt indre liv, noe vi ofte merker som stress eller panikkangst. Følelser vi vi ikke tar ansvar for eller gir noen oppmerksomhet, kan også skyves helt ut av vår egen bevissthet og projiseres over på andre. Da havner i vi krig med omverden, kolleger, ektefelle og så videre, og vi sier setninger som «Det er ikke jeg som er sint, det er du». Hvis ikke vi har en viss orden og kontroll på vårt følelsesliv, vil vi på sikt oppleve en form for symptomer og ubehag. Vi risikerer å ryke uklar med våre omgivelser, bli unødvendig skeptiske og samarbeid kan bli vanskelig. Derfor er oppmerksomhet på følelser ikke noe som er forbeholdt privaten, men også helt avgjørende på jobb. Det er mange studier som viser at mennesker som lykkes godt i arbeidslivet er de med høy emosjonell intelligens. Noen steder er det viktig med spisskompetanse, lang erfaring og mye kunnskap, men de færreste jobber helt alene og uten behov for samarbeid og kontakt med kollegaer, og det er nettopp den biten hvor følelsene våre spiller en viktig rolle. Idealet om å skru av følelser for å fungere rasjonelt og effektivt er ikke veldig godt begrunnet. Men evnen til å sette ord på sine følelser, tåle dem, forstå dem, ta anafor for dem og bruke dem aktiv i eget liv er kjennetegnet på en en emosjonelt intelligent person. Det er også forbudet med gode relasjoner og god psykisk helse. I dag skal jeg nemlig markere 2. juni og «Emotional awerness day» med et foredrag jeg holdt 27. mai 2023 på Filosofifestivalen i Kragerø. Arrangørene ville at jeg skulle snakke om det jeg selv anså som viktigst hva angår menneskets følelsesliv. Følelseslivet er et stort tema, og jeg endte med overskriften: «I krig med seg selv». Kort sagt skal jeg snakk om krig i menneskesinnet, og nettopp her spiller følelsene våre en helt sentral rolle. Hypotesen er at undertrykte følelser blir til borgerkrig i menneskesjelen, mens avviste følelser blir til krig med omverdenen. Dette er noe som er like viktig på arbeidsplassen som på hjemmebane, og du er herved velkommen til et dypdykk i de ubevisste krokene i mennesket åndsliv for å konfrontere en del av de følelsene vi kanskje helst vil unngå. Klokken er 16.00 og det er sommer i Kragerø. Jeg står på scenen, litt nervøs, men klar for å oppsummere hva jeg anser som det viktigste ved menneskers følelser.  Få tilgang til ALT ekstramateriale som medlem på SinnSyns Mentale Helsestudio via SinnSyn-appen her: https://www.webpsykologen.no/et-mentalt-helsestudio-i-lomma/ eller som Patreon-Medlem her: https://www.patreon.com/sinnsyn. For reklamefri pod og bonus-episoder kan du bli SinnSyn Pluss abonnent her https://plus.acast.com/s/sinnsyn. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

*Dette afsnit er en live-optagelse fra DGI Byen d. 21. maj 2024.* I dette program binder vi en fin sløjfe på nogle af de emner, vi vel dybest set har talt rundt om i de seneste to år; hvilken mor vil jeg gerne være? Vi taler om idealer, påvirkning og hvor, den mon kommer fra. Vi taler om at indse, at man ikke behøver nå i mål med idealerne HVER dag og om, at man sagtens kan vise sig at være én slags mor, selvom man troede, man var en helt anden. Og så runder vi pøller, svømmehallen og drømmen om et landbrug. Programmet er optaget foran et publikum i DGI-byen d. 21. maj. Panelet består af Ane Høgsberg og Tine Høeg. Vært: Majbritt Maria Lundgaard. Redaktør og tilrettelæggelse: Emma Kleist Christensen. Har du input eller idéer til podcasten? Du kan altid række ud til os via podcast@momkind.dk.

Är det verkligen fred vi vill ha? I så fall måste vi veta vad fred är. Dan Jönsson läser Immanuel Kants Om den eviga freden och inser att vi kanske aldrig riktigt har vetat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerat i en tidigare version 2018-09-13.Någonstans i ett kontrollrum i staden Langley i den amerikanska delstaten Virginia rör en människa sin hand över ett tangentbord. Vi får tänka oss scenen ungefär som vilket större myndighetskontor som helst, med rader av blinkande datorskärmar, pappmuggar med automatkaffe, folk i lediga kontorskläder bekvämt tillbakalutade på sina snurrstolar som då och då hojtar något till en kollega eller fäller en förströdd kommentar om inget särskilt. En helt vardaglig miljö alltså – bara det att var och en av de här datorerna i verkligheten är ett dödligt vapen. När fingrarna utfört sitt kommando på tangentbordet lyfter en så kallad drönare från ett hangarfartyg i Indiska Oceanen, minuten senare exploderar ett hus någonstans i Jemen och ett okänt antal människor dör. Operationen går att följa via gps på datorskärmen, kaffet i pappmuggen hinner knappt svalna innan det är klart.Det görs flera hundra av den här sortens robotattacker varje år – några stycken om dagen – de allra flesta i Afghanistan, men också i Somalia, Pakistan och alltså Jemen: länder där USA inte officiellt befinner sig i krig men där man alltså ändå uppenbarligen anser sig ha rätt att fälla bomber. Frågan är: om dessa tillslag, eller vad vi nu ska kalla dem, inte är att se som krigshandlingar, vad är de då? För personen i kontrollrummet har det förmodligen ingen praktisk betydelse, lika lite som för den som sprängs i luften. För alla oss andra, däremot, kan det kanske vara av visst intresse.Jag tycker nog att han kunde ha förutsett den här situationen, Immanuel Kant, när han 1795 skrev sin traktat ”Om den eviga freden”. Kanske inte just att krig i framtiden skulle föras med datorstyrda robotar – men däremot att det skulle kunna dyka upp en Storebror som påstår att krig är fred, och faktiskt få folk att acceptera det: eftersom gränsen mellan krig och fred är på väg att suddas ut. Och eftersom makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen. Som pacifist var han trots allt inte helt naiv, Kant – det är med en sorts besvärjande ironi han inleder sin lilla skrift med den berömda bilden av en värdshusskylt föreställande en kyrkogård, Zum ewigen Frieden. Som för att redan från början göra klart att den enda riktigt beständiga freden är den där alla människor är döda.Nu var han inte fullt så cynisk heller, när allt kommer omkring. Kants fiktiva traktat är skriven i upplysningens anda, och genomsyras av en trotsig förnuftstro, en övertygelse att människan trots historiens förskräckande spår har förmågan att utvecklas till det bättre – inte för att vår moral i sig skulle förädlas, utan helt enkelt för att vi med tiden inser att vi alla tjänar på gemensamma principer och civiliserade institutioner. Kants vision är en folkrättslig världsfederation av suveräna republiker, bundna till varandra genom några enkla grundsatser, som förbud mot stående arméer och skuldsättning för militära ändamål. Men att denna korta skrift fått så stor betydelse beror nog mest på dess dubbla perspektiv, att den så ledigt förenar en historiskt luttrad realism med en idealistisk framstegstanke. Kanske kan man rentav säga att det är här den moderna fredstanken föds, i dessa visionära, lätt naiva tankar om en fredlig världsordning säkrad genom ömsesidigt bindande principer. Folkrätten som begrepp är svår att tänka sig utan inspirationen från Kant.Men en sak slarvade han med, tyvärr – och det gäller just definitionen av vad fred är. De krig som Kants traktat avser att förhindra är de som utspelar sig mellan suveräna stater. Hans fredsbegrepp utgår med andra ord från det som i modern fredsforskning kallas ”negativ fred”. Om inbördeskrig och befrielsekrig säger den ingenting – än mindre om det som idag brukar ingå i det så kallade ”positiva” fredsbegreppet, det vill säga sådant som mänskliga rättigheter, frånvaro av sociala konflikter, rasism och segregering. I traktatens allra första artikel fördömer han den sortens fredsslut som ingås med baktanken om ett nytt krig – de har ingenting med verklig fred att göra, hävdar Kant, men glömmer sedan bort att tala om hur dessa baktankar ska avslöjas och överhuvudtaget precisera vad de innebär. Fred blir ett tillstånd som är på en gång självklart och problematiskt, ett begrepp så diffust att det för en av historiens största tänkare borde te sig närmast oanvändbart.Jag tror faktiskt att ett av fredsrörelsens historiska misstag är just att den har struntat i den här frågan. När jag själv, för många år sedan, höll på med fredsaktivism minns jag inte att vi egentligen någonsin diskuterade saken. Vi jobbade med konkreta frågor, för kärnvapennedrustning, mot vapenexport, och det gjorde vi säkert rätt i. Visst fanns en diskussion om huruvida krig ibland kunde ses som ”rättfärdiga”, om freden alltid var att föredra ”till varje tänkbart pris”, för att citera Hoola Bandoolas gamla låt. Pacifisterna hade sina organisationer, antiimperialisterna sina – men det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ”ondskan”.Det här har gjort att myterna fått fritt spelrum. Att Sverige har haft fred i över tvåhundra år – trots att landet deltagit i krig både med trupper under internationell ledning och genom att sälja vapensystem, eller delar av vapensystem, till krigförande länder – är ett exempel på en sådan myt. Men viktigare är de seglivade föreställningarna om stora mäktiga imperier och deras förmåga att garantera fredliga förhållanden. Idealet här är den så kallade Pax Romana under det romerska kejsardömets första tvåhundra år – en guldålder som stått modell för begrepp som Pax Britannica, den period mellan Wienkongressen och första världskriget när den brittiska flottan kontrollerade världens handelsvägar, och den så kallade Pax Americana vi numera brukar sägas leva under. Men den romerska freden krävde, precis som den brittiska, ständig krigföring i imperiets periferier för att hålla illusionen vid liv. Och vår tids amerikanska fred bygger på ett globalt system av hundratals militärbaser, ständiga förebyggande krig och hemliga, robotbaserade operationer utan krigsförklaring. Allt till priset av halva världens samlade militärbudget.Med sådana förutsättningar känns utsikterna till en ”evig fred” mest dystopiska. Det så kallade världssamfund som i vår tid upprätthåller den globala ordningen tycks tyvärr förväxla fred med militär och ekonomisk stabilitet. Att läsa Kants lilla traktat idag är ganska nedslående när man ser till hur få av hans idéer som förverkligats – ta bara de båda grundläggande förbuden mot yrkesarméer och mot skuldsättning för militära ändamål – detta trots idoga försök att bygga permanenta, mellanstatliga institutioner och på så vis ersätta makt med rätt. Man vill ju gärna tro att det är möjligt – men rätt ersätter inte makt så länge makten att avgöra vad som är rätt är bortom all rättslig kontroll. Försök själv föreställa dig: den lilla staden någonstans i Jemen; människor samlas till marknad när ett av husen på torget oväntat exploderar. Krig, eller fred? I en rättslös värld spelar den frågan ingen roll.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturImmanuel Kant: Om den eviga freden. Översättning Alf W Johansson. Daidalos, 2018.

Sanna köper en paketresa för att göra BBL, Brazilian Butt Lift. Men så kommer det fram att en svensk kvinna dött efter en BBL-operation hos samma kirurg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det har kallats världens farligaste skönhetsoperation. Trots det exploderar BBL i popularitet. Idealet med stor rumpa sprids världen över med förebilder som Kim Kardashian.BBL går ut på att fettsuga kroppsdelar som mage och lår och spruta in samma fett i höfter och skinkor. Kirurger arbetar för att öka säkerheten i ingreppet.P1 Dokumentär följer "Sanna" som betalat runt 45 000 kronor för sin "SAFE BBL" som hon bokat hos företaget Skönhet By Esra. De som säljer BBL marknadsför sig med före- & efterbilder på appar som Instagram. Kirurgen som "Sanna" ska till, dr Mehmet Veli Karaaltin, har över 20 000 följare där.Ett halvår tidigare dog Anna Wallentin efter en BBL hos honom. Ska "Sanna" våga gå hela vägen ändå?I del två av Operationsresorna söker vi svaret på vad som hände Anna Wallentin.En dokumentär från 2022.Reporter: Caroline KernenProducent: Magnus ArvidsonSlutmix: Tor SigvardsonHar du tips eller vet mer om det här ämnet? Kontakta Caroline Kernen på caroline.kernen@sverigesradio.se

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En lugn eftermiddag slog jag mig ner för att bläddra igenom pärmen och insåg att den var i akut behov av uppdatering. Själva texterna var det inget fel på, de var genomsnittliga svenska dödsrunor; karriär och karaktär sympatiskt sammanfattade med lätt personlig knorr. Tiden hade gått och några texter var närmare ett decennium gamla, men problemet låg inte heller där, för föremålet hade sällan hunnit uträtta något som drastiskt förändrade bilden av honom eller henne. Däremot de snälla skribenter som tjänstvilligt satt sig ner och författat porträtt med sorgflor av sina ännu levande kamrater, de hade ibland hunnit göra något som drastiskt förändrade deras status som nekrologförfattare: de hade själva gått och avlidit. Den röda pärmen rymde flera sådana fall där de döda begrät de levande.Det är svårt att tänka sig en större skillnad än den mellan döda och levande, men det är samtidigt en skillnad som är garanterad att försvinna med tiden. Det var den ena insikten jag fick med mig. Och den andra insikten var att just denna kunskap har vi människor ingen större lust att ta till oss.Vi vill gärna tro att den skillnaden är avgrundsdjup, och att vi tryggt kan stå på vår egen sida om avgrunden och skämta om det som väntar på den andra. Den humoristiska nekrologen är en brittisk specialitet, där på senare år The Daily Telegraphs familjesidor utmärkt sig genom sin smak för det excentriska eller rätt ut bisarra: samlare, strandraggare och svindlare blandas med godsägare, rekordhållare och ärkebiskopar. Idealet formulerades av dåvarande redaktören Hugh Massingberd som att en minnestext i The Daily Telegraph framför allt skulle vara en ”gnistrande hyllning till livet”. Denna hyllning tar sig gärna raljanta uttryck, fokuserar på underliga hobbies eller påstår om en framgångsrik publicist att ”närmast sörjande är hennes papegoja”.”Papegojans död ej ruttnar”, som vår svenske 40-talist Ragnar Thoursie uttryckte saken i sin mest kända dikt. Det är alldeles riktigt, det har gått mer än 300 år sedan amiralen och poeten Werner von Rosenfelt författade sin ”Klagan öfwer en mäckta artig Papegoijas dödh”, och den bjärta kontrasten mellan det tragiska ämnet och dess exotiska, smått komiska föremål får fortfarande ögonbrynen att åka i höjden. Kanske åker de rentav högre nu, för amiralen verkade i en tid då vi såg helt annorlunda på döden. Åtminstone uttryckte vi oss i skrift helt annorlunda och mycket mera drastiskt om döden. Alla minns hur Fredman tröstar sig över ett förlorat barn ”med kalas på dess mull / jag söp dödgrävarn full”. Ännu hårdare är karolinerpoeten Johan Runius i sin tröst till en syster över hennes lilla sons död: ”Gå bort och giör en an' / så har J sorgen glömt”.Under karolinertiden, sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, var döden lika närvarande i diktkonst som i vardagsliv. I litteraturvetare Daniel bok Om de döda allt annat än gott erbjuder en enastående insyn i våra förfäders till synes otvungna umgänge med de yttersta tingen, manifesterat i gravdiktning från svensk stormaktstid och något sekel framåt. Möller har grävt fram ett digert material som visar upp det svenska epitafiet, eller gravdikten, i dess enastående känslomässiga och stilistiska bredd – från drastiska cynismer och regelrätta karaktärsmord till mer ömsinta uttryck för saknad intimitet, även om också ömsintheten känns rätt robust, som när Israel Holmström år 1697 apostroferar sin avlidna fästmö Ingrid Nohlanwäder som ”ett så vackert lik”. Holmström skrev även det kända epitafiet över Karl XII:s hund Pompe, som sov var kväll vid kungens fötter. Gravdikten var generös i sin omfattning. Man behövde inte ha varit betydande, omtyckt eller ens mänsklig. Varje hädanfärd var värd att besjungas. Även en illa tåld svärfar och kollega som komminister Hans Bjugg får 1769 en gravdikt av den dödsbesatte Brynolph Hallborg där smädelserna i stenstil blir så lakoniska att de får ett sorts buddhistiskt djup: ”Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta. / War. Han. Ganska. Lärd.”Döden var inte som för oss ett annorlunda tillstånd som krävde känslomässig justering och självcensur, ingen gräns för smädelser, avund och rent förtal. Det gick lika bra att reta upp sig på de döda som på de levande. Man vet att allting, också själva försvinnandet försvinner med tiden, vilket Johan Peter Kjellberg manifesterar i sin gravskrift över en gravskrift: tiden utplånar allt, även insikten att tiden utplånar allt. En särskild genre är gör-det-själv-epitafiet, ofta ett sätt att manifestera sin oberördhet inför det egna kommande frånfället, som när Carl Gustaf Tessin leker med orden och säger att ”en lätt luft var mig ofta tung / en tung jord är mig nu lätt”.I april 1969 tillfrågas Vladimir Nabokov av New York Times hur han skulle formulera sin egen dödsruna. Förflutna bedrifter har aldrig intresserat honom lika mycket som framtida möjligheter, svarar han: ”Vad jag vill betona är en viss ilning av förväntan vars själva natur gör att den inte kan behandlas nekrologiskt.”Död eller inte är det framtiden som lockar: samma optimistiska attityd, mindre tröst än trots, finner vi i våra inhemska gravdikter och runor. Ett försök till bravur som kan jämföras med den japanska samurajtradition som lär ut vikten av att dagligen föreställa sig sin död. Låt oss därför avsluta med den andra av de båda dödsdikter som Yukio Mishima traditionsenligt skrev dagen för sitt självmord den 24 november 1970:Under natten blåser stormen upp,förekommer dem som tvekar, säger: ”blommans väsen är att falla”Kristoffer Leandoerförfattare, essäist och översättareLitteraturAndrew M. Brown (red): Eccentric Lives. The Daily Telegraph Book of 21st Century Obituaries. Unicorn Publishing House, 2022.Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen. Makadam förlag, 2023.

När huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs roman Förvillelser från 1895 går på operan är det reklam för kaffesurrogat på ridån. I en värld av snarlika konsumentprodukter kom reklamen att bli ett flyktigt alltid närvarande fenomen.Bilden blev en viktig betydelsebärande del av reklamens budskap i slutet av 1800-talet. Och den borgliga kvinnan blev ofta både objekt och mottagare i reklamen. Reklamen kom att präglas av en kapitalistisk ideologi med yrkesarbetande aktiva kvinnor i strid med den borgliga ideologin om att kvinnorna främst skulle sköta om hemmet.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Leif Runefelt som är professor i idéhistoria vid Södertörns högskolan. I boken Den magiska spegeln undersöker Leif Runefelt idealbilder av kvinnan i annonserna i denna den svenska bildsatta annonsens genombrottstid.Under 1800-talet ökade varuutbudet och hur konsumenterna handlade varor förändrades. Priserna blev fasta och själva förhandlandet vid köp försvann så att konsumenten istället kunde fokusera på smak, funktionalitet och estetik. Samtidigt förändrades stadsbilden dramatiskt med fler butiker på renoverade shoppinggator med stora skyltfönster och skyltar. På 1880-talet slog emaljskylten igenom brett.Vi fick nya shoppingbeteenden och stadsbilden präglades av shoppinggator med stora skyltfönster, skyltar och reklamaffischer. Reklamen blev en integrerad del av det kapitalistiska konsumtionssamhällets framväxt i slutet av 1800-talet. Valet mellan snarlika produkter blev centralt för hur industrialismens människor skapade sin identitet.Varuhusen med sitt stora utbud gjorde ökade betoningen på konsumentens val vid shopping. Samtidigt uppstod den bildsatta reklamen med bilder på produkterna och varumärkena. Här blev pressens annonser en integrerad del av varukulturen inte en spegling av den.Konstruktionen av kvinnan som aktiv konsument, som flitigt arbetande i hem och på kontor och som sexualiserat objekt kom redan då att bli en väsentlig del av kapitalismens språk. Reklamens kvinna var ung och vacker, ibland självständig men oftare underordnad – bilderna både förstärkte och utmanade samtida ideal.Reklamen var en magisk spegel i vilken konsumenten såg sin potential om hon valde rätt. Den speglade inte bara sin tid utan formade såväl sin samtid som framtiden – vår tid.Lyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnad.Musik: Piano Impromptu No 2 In F med Roberto Diana, Soundblock Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Syddansk Universitet findes en forbløffende samling af over 9.500 hvide plastikspande. Hver af dem indeholder en hjerne fra en psykiatrisk patient, konserveret i formalin. I en specialserie i to afsnit inviterer vi dig ned i hjernekælderens dyb. I seriens andet afsnit ser vi nærmere på, hvad vi kan bruge samlingen til i moderne forskningssammenhæng. Idealet for hjernesamlingen, da den blev skabt i efterkrigstiden, var nemlig at indsamle data, der engang i fremtiden kunne analyseres og forskes på. Og måske er den dag kommet, hvor hjernesamlingens formål sker fyldest... Medvirkende: Martin Wirenfeldt Nielsen, patolog og leder af Hjernesamlingen, Mia Kristina Hansen, formand for SIND, Thomas Erslev forskningskonsulent ved Aarhus Universitet. Vært: Peter Løhde.See omnystudio.com/listener for privacy information.

De levde på almisser og lot veien bestemme hvor de gikk .Idealet var å slippe tak i alle ting. Hør episoden i appen NRK Radio

Hur svarar konsten när makten förordar allt snävare ramar för både form och innehåll? Mattias Hagberg utforskar en sovjetisk, litterär motståndshandling som han döpt till sovjetisk fantastik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det börjar med ett meddelande i den sovjetiska statsradion:Här talar Moskva. Vi sänder en förordning utfärdad av Socialistiska Rådsrepublikernas Unions Högsta Sovjet. I samband med det växande välståndet och för att tillgodose de breda massornas önskningar har beslutits att förklara söndagen den 10 augusti 1960 för de Fria mordens dag.Upptakten till den ryska författaren och dissidenten Julij Daniels novell Här talar Moskva från början av 1960-talet är skrämmande. Utan förklaring deklarerar makthavarna i Sovjetunionen att alla vuxna medborgare ska vara fria att döda i stort sett vem de vill under en hel dag.Denna dag har alla sovjetmedborgare, som uppnått en ålder av sexton år, rätt att mörda varje annan medborgare med undantag av personer, som nämns under punkt tio i anmärkningarna till denna förordning. Förordningen träder i kraft den 10 augusti 1960 kl. 06oo Moskvatid och slutar att gälla kl. 24oo. Anmärkningar. Punkt ett. a) Mord förbjudes på barn under 16 år. b) uniformsklädda militärer och militärtjänstemän c) transportarbetare under tjänsteutövning och så vidare. I sin novell leker Julij Daniel lika mycket med det byråkratiska språket och med sovjetsamhällets absurditeter, som han bearbetar stalinismens terror. Textens jag, en medelålders tjänsteman, påverkas starkt av beskedet, framför allt av omgivningens snabba anpassning till partiets senaste utspel. Hans älskarinna ser en chans att bli av med sin trista make; hans närmsta vän, en illustratör i partiets tjänst, ser en möjlighet att tillverka propagandaplakat inför mordens dag och därmed ta ett kliv i karriären; och hans granne, en gammal politruk, har snabbt hittat en förklaring som placerar in det fasansfulla beskedet i en revolutionär logik:Medvetenheten har dött ut. Därför har staten rätt att göra ett brett upplagt experiment och överlämna vissa av sina funktioner i folkets händer! [-] Den här förordningen är inget annat än en logisk fortsättning av en redan påbörjad process demokratiseringsprocessen. [-] Idealet är ju [] en succesiv upplösning av den exekutiva makten i de breda folkmassorna. Julij Daniels text befinner sig någonstans mitt emellan knivskarp realism och grotesk skräck, i ett litterärt rike som aldrig fått någon egentlig etikett, men som i brist på bättre alternativ kan kallas sovjetisk fantastik. I detta rike har så vitt skilda författare som Vladimir Majakovskij, Michail Bulgakov, Andrej Platonov och bröderna Arkadij och Boris Strugatskij rört sig, författare som alla har det gemensamt att de låtit fantasin löpa fritt utan hänsyn till föreställningar om genre och stil, och än mindre till censurmyndighetens krav på litteraturen. Kanske kan man säga att detta spår i den ryskspråkiga litteraturen började med Jevgenij Zamjatin, eller möjligen med Vladimir Majakovskij, två författare som båda verkade under revolutionens inledande och febriga år, när konsten fortfarande bar på drömmar och radikala estetiska ideal. Det var då som Vladimir Majakovskij bröt sig loss ur tiden och skapade futuristiska dikter som faktiskt går att beskriva som science fiction. Och det var då som Jevgenij Zamjatin skrev sin skrämmande skildring av ett slutet, totalitärt och fullständigt planlagt samhälle, som med tiden skulle framstå som en skarp parodi på sovjetsystemet, men som vid sin tillkomst snarare hade udden riktad mot revolutionens motståndare än mot dess förkämpar.Ja, Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi är på många sätt en text som fångar essensen av den sovjetiska fantastiken. Romanens jag, matematikern D-503, lever i ett samhälle som helt och hållet bannlyst fantasin till förmån för förnuftet. Allt är genomlyst, rationellt och inriktat på tillfredsställelse av fysiska behov. Medborgarna lever bakom glasväggar utan hemligheter och tilldelas sexpartners enligt en noga genomtänkt statistisk plan. Men D-503 kan inte låta bli att lockas av det irrationella. Han dras till matematikens gränser, där talens strikta logik löses upp i mystikens dimmor. För honom blir roten ur minus ett en symbol för ett annat liv, ett annat sätt att tänka och känna, där den rena lyckan, den fullständiga tillfredsställelsen, aldrig är ett mål utan snarare en återvändsgränd. Jevgenij Zamjatins budskap är klart och tydligt: Utan det som skaver, utan det som inte passar in och utan det som är oförklarligt, inget liv.Jevgenij Zamjatin slog an en ton för den ryskspråkiga litteraturen som fortsatte att ljuda i decennier. Den sovjetiska fantastiken blev ett rike för det irrationella, en plats för en fantasi som inte visste några gränser. I takt med att det sovjetiska samhället stelnade och förlorade sin radikala framtidstro, till förmån för ett ihåligt tillbakablickande, blev också denna litteratur, ja, själva fantasin i sig, en motståndshandling.När Andrej Platonov gav den sovjetiska vardagen ett absurt skimmer i Grundgropen från 1930 blev hans böcker genast bannlysta, och när Michail Bulgakov lät fantasin löpa fritt i Mästaren & Margarita från 1940 skrämde han slag på makthavarna. Det irrationella, det som inte gick att begripa, och därmed inte heller att angripa, blev ett hot.Arvet efter Jevgenij Zamjatin, Vladimir Majakovskij, Andrej Platonov och Michail Bulgakov förvaltades under efterkrigstiden framför allt av författare och filmare som tog spjärn mot science fiction-genrens konventioner, men som hade mer gemensamt med absurdister som Franz Kafka och Samuel Becket än med västerländska genreförfattare som Arthur C Clarke och Aldous Huxley.Författarbröderna Boris och Arkadij Strugatskij och filmaren Andrej Tarkovskij skapade var för sig och tillsammans poetiska mästerverk, där realismen bröts sönder under trycket av oförklarliga krafter utifrån.  Bara genom att visa upp en bild av något okänt, något som inte gick att kontrollera och inordna, hotade alla dessa berättare att slå upp ett hål i den totalitära logiken. Den ohämmade fantasin verkade ofta vara ett lika stort problem för makthavarna som sanningen. Ja, kanske till och med ett större problem eftersom sanningen gick att bemöta med lögn, medan fantasin Ja, hur ska man egentligen beskriva fantasin? Hur ska man fånga den där vaga känslan av något närvarande, men ändå undanglidande, något som existerar, men ändå inte finns?Kanske med de poetiska slutorden i Julij Daniels skräcknovell om de Fria mordens dag: Jag går och säger mig själv: Detta är din värld, ditt liv, och du är en cell, en liten del av det. Du får inte låta dig skrämmas. Du ska svara för dig själv, så svarar du också för andra. Och med ett svagt sus av yrvaket samtycke och förvånat gillande svarar mig de oändliga gatorna och torgen, kajerna, träden och husen, som likt en ofantlig, drömmande ångbåtskaravan svävar mot det okända.Mattias Hagberg, författareLitteraturJevgenij Zamjatin: Vi. Översättare: Sven Vallmark. Modernista, 2016.Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten samt En miljard år före världens slut. Översättare: Ola Wallin, Ersatz, 2020 och 2022.Julij Danil: Här talar Moskva: noveller. Översättning Johan Munck. Albert Bonniers förlag, 1966. Andrej Platonov: Dzjan ; Grundgropen ; Lyckliga Moskva. Översättare: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2017. Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Översättare: Lars Erik Blomqvist. Norstedts, 2010.

Det sägs att tidsbegreppet förändrats, att vi lever i ett expanderande nu. Men kanske bevisar klimatkrisen dåtidens och framtidens makt över våra liv. Det funderar författaren Helena Granström på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 2017 dog en åtta månader gammal bebis av drunkning, efter att hennes mamma lämnat henne utan uppsikt i badkaret. Mamman var förtvivlad: Hon hade ju inte varit ifrån sin dotter mer än någon minut. Men polisens undersökningar visade något annat: Flickans mamma hade ägnat närmare tjugo minuter åt sitt Facebookkonto, innan hon återvände till sitt barn.Den digitala teknikens oerhörda förmåga att dra till sig vår uppmärksamhet och närmast upplösa vår tidsuppfattning, hur ska den egentligen förstås? Har den som scrollar bland inlägg och uppdateringar upphört att vara närvarande i nuet eller är den tvärtom så djupt hängiven det att all känsla för framtid och förflutet, ja, för själva tidens gång, sätts ur spel? Kanske är vi aldrig så fullständigt uppslukade av det enskilda ögonblicket som när vi motståndslöst låter hjärnan följa den digitala sfärens algoritmiskt utstakade vägar, förda av vår fria vilja i en omgivning exakt utformad för att styra just denna viljas beslut.Den amerikanske tänkaren Jonathan Crary gör i boken Scorched Earth en iakttagelse som många har gjort före honom: Att människans förhållande till tiden och till det bortom den idag är under omdaning. Om hon tidigare har uppfattat sin naturliga omgivning som bestående av beständiga och orubbliga strukturer strukturer som tycktes vara här för att stanna har denna betryggande länk till evigheten nu ryckts ifrån henne. Den flertusenåriga skogen har fallit sedan länge. Berget är inte här för att stanna, det innehöll värdefulla metaller, så det har kapats ned och schaktats bort. Glaciärerna är inte här för att stanna, många av dem har redan smält. Det enda, konstaterar Crary, som i vår tid tycks vara här för att stanna är det radioaktiva avfallet, mikroplaster och onedbrytbara kemikalier. I denna mening är den virtuella verklighetens ögonblick på en gång intensivt närvarande och befriat från den fysiska världens förgänglighet kanske det mest beständiga vi har.Och det glupska nu som ständigt väntar i våra fickor, redo att uppsluka den vars blick riktas mot skärmen är långt ifrån bara en privat angelägenhet tvärtom kan det sägas utgöra den digitala teknikens själva centrum. Nya tekniska innovationer ständigt nya, då de som bar nyhetens prägel igår kan vara föråldrade imorgon utlovar realtidsfunktioner och omedelbar tillgång till efterfrågade tjänster. Idealet är att varje begär ska kunna tillfredsställas med ett klick, i trotsig negation av såväl tidsliga som rumsliga och materiella begränsningar. Och också mer konkret bidrar våra maskiner till att hjälpa nuet tugga i sig framtiden. Syftet med den alltmer omfattande datormodelleringen är att åstadkomma prognoser och simuleringar som kan befria framtiden från osäkerhet: att belägra och neutralisera framtiden innan den har inträffat. I takt med att de storslagna framtidsvisionerna har fallit, tycks vår lösning istället ha blivit att expandera vårt nu så långt det bara går.Det är en iakttagelse besläktad med den som för mer än trettio år sedan gjordes av litteraturforskaren Frederic Jameson i den numera klassiska essän Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism. Jameson argumenterar här för att det postmoderna tillstånd i vilket vi fortfarande lever kännetecknas just av nuets fullständiga övertagande på bekostnad av både förflutet och framtid. Den postmoderna människan orienterar sig i världen främst utifrån rumsliga kategorier, och upplever inte längre tidens närvaro. Den moderna människans upplevelse av tid härrörde nämligen, menar Jameson, från det förflutnas spår i landskapet: naturen framstod ännu som evig, och också människans egen historia fanns representerad i olika delar av samhället. På landsbygden hängde en doft av förmoderniteten ännu kvar. Men när moderniseringsprocessen väl är fullbordad och de sista spåren av det förflutna har eliminerats känner människan inte längre tidens rörelse historiens förlopp har inte längre någon mening, det enda som finns är ett utsträckt, allt övertagande nu.Tvärtom, menar emellertid humanekologen Andreas Malm, som i boken Stormens utveckling utsätter Jamesons resonemang för hård kritik. Den historiska tiden är inte borta, den är inte ens på tillbakagång. Faktum är att dess närvaro aldrig har varit så påtaglig eller så hotfull som nu. Det må vara sant att både de åldriga skogarna och mycket av den traditionellt brukade jordbruksmarken är borta eller åtminstone att den samtida människan aldrig konfronteras med dem men icke desto mindre insuper hon det förflutna med varje andetag hon tar. Det kol och den olja som under årmiljoner inkapslats och lagrats i jordskorpan togs en dag upp och förbrändes, och mycket av deras destruktivitet härrör just från det faktum att de tillhör ett sedan länge svunnet kretslopp, en helt annan tid än vår.Men inte nog med det: De utsläpp som idag ger upphov till smältande glaciärer, försurade hav, översvämningar och värmeböljor är inte våra egna, utan de som gjordes av generationer före oss. Koldioxidhalten i atmosfären är i varje givet ögonblick summan av alla dessa historiska handlingar, av alla människor som färdats, fraktat och ätit; summan av var och en av alla de eldar som tänts. Det vi trodde var nuet, lätt och flyktigt som en svepning över skärmen, äger i själva verket historiens fulla tyngd. Vi kan aldrig, skriver Malm, vara i stundens hetta, bara i hettan av detta ständigt pågående förflutna. Och på samma sätt kommer våra egna utsläpp att ha återverkningar långt in i framtiden hur långt vet ingen, men 10 000 år är en uppskattning. Det som avgörs av våra handlingar när de läggs till alla de handlingar som utförts av människorna som kom före oss är inte bara våra barnbarns framtid eller deras barnbarns det som avgörs är, för varje mänskligt vidkommande, evigheten.Och mot bakgrund av den belägenheten är det kanske inte så konstigt att vi flyr in i den digitala teknikens omsvepande ögonblick, in i ett evigt och uppslukande nu där inga skogar brinner, inga byar svämmas över, inga barn drunknar i badkaret; där det förhandenvarande är tillräckligt, eftersom det är allt som finns. Som Crary formulerar det i en annan av sina böcker, 24/7: Ju mer man identifierar sig med det fysiska jagets immateriella, elektroniska surrogat, desto mer tycks man frambesvärja ett undantag från det biocid som pågår överallt på planeten.Men kanske gör vi bäst i att påminna oss att den tillflykten riskerar att vara högst temporär. Det uppvärmda tillståndet det i vilket historien oupphörligt gör sig påmind har, noterar Malm, ett tydligt övertag relativt det postmoderna tillståndets abstrakta nu: Det har naturlagarna på sin sida, och fortsätter vi att foga decennier av utsläpp till dess börda kommer det troligen att inte dröja alltför länge innan det överskuggar allt. På en sex grader varmare planet kommer nog inte ens en stunds lättjefullt slösurfande att kunna skänka särskilt mycket lättnad alls.Helena Granström, författare

Hur svarar konsten när makten förordar allt snävare ramar för både form och innehåll? Mattias Hagberg utforskar en sovjetisk, litterär motståndshandling som han döpt till sovjetisk fantastik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det börjar med ett meddelande i den sovjetiska statsradion:Här talar Moskva. Vi sänder en förordning utfärdad av Socialistiska Rådsrepublikernas Unions Högsta Sovjet. I samband med det växande välståndet och för att tillgodose de breda massornas önskningar har beslutits att förklara söndagen den 10 augusti 1960 för de Fria mordens dag.Upptakten till den ryska författaren och dissidenten Julij Daniels novell Här talar Moskva från början av 1960-talet är skrämmande. Utan förklaring deklarerar makthavarna i Sovjetunionen att alla vuxna medborgare ska vara fria att döda i stort sett vem de vill under en hel dag.Denna dag har alla sovjetmedborgare, som uppnått en ålder av sexton år, rätt att mörda varje annan medborgare med undantag av personer, som nämns under punkt tio i anmärkningarna till denna förordning. Förordningen träder i kraft den 10 augusti 1960 kl. 06oo Moskvatid och slutar att gälla kl. 24oo. Anmärkningar. Punkt ett. a) Mord förbjudes på barn under 16 år. b) uniformsklädda militärer och militärtjänstemän c) transportarbetare under tjänsteutövning och så vidare. I sin novell leker Julij Daniel lika mycket med det byråkratiska språket och med sovjetsamhällets absurditeter, som han bearbetar stalinismens terror. Textens jag, en medelålders tjänsteman, påverkas starkt av beskedet, framför allt av omgivningens snabba anpassning till partiets senaste utspel. Hans älskarinna ser en chans att bli av med sin trista make; hans närmsta vän, en illustratör i partiets tjänst, ser en möjlighet att tillverka propagandaplakat inför mordens dag och därmed ta ett kliv i karriären; och hans granne, en gammal politruk, har snabbt hittat en förklaring som placerar in det fasansfulla beskedet i en revolutionär logik:Medvetenheten har dött ut. Därför har staten rätt att göra ett brett upplagt experiment och överlämna vissa av sina funktioner i folkets händer! [-] Den här förordningen är inget annat än en logisk fortsättning av en redan påbörjad process demokratiseringsprocessen. [-] Idealet är ju [] en succesiv upplösning av den exekutiva makten i de breda folkmassorna. Julij Daniels text befinner sig någonstans mitt emellan knivskarp realism och grotesk skräck, i ett litterärt rike som aldrig fått någon egentlig etikett, men som i brist på bättre alternativ kan kallas sovjetisk fantastik. I detta rike har så vitt skilda författare som Vladimir Majakovskij, Michail Bulgakov, Andrej Platonov och bröderna Arkadij och Boris Strugatskij rört sig, författare som alla har det gemensamt att de låtit fantasin löpa fritt utan hänsyn till föreställningar om genre och stil, och än mindre till censurmyndighetens krav på litteraturen. Kanske kan man säga att detta spår i den ryskspråkiga litteraturen började med Jevgenij Zamjatin, eller möjligen med Vladimir Majakovskij, två författare som båda verkade under revolutionens inledande och febriga år, när konsten fortfarande bar på drömmar och radikala estetiska ideal. Det var då som Vladimir Majakovskij bröt sig loss ur tiden och skapade futuristiska dikter som faktiskt går att beskriva som science fiction. Och det var då som Jevgenij Zamjatin skrev sin skrämmande skildring av ett slutet, totalitärt och fullständigt planlagt samhälle, som med tiden skulle framstå som en skarp parodi på sovjetsystemet, men som vid sin tillkomst snarare hade udden riktad mot revolutionens motståndare än mot dess förkämpar.Ja, Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi är på många sätt en text som fångar essensen av den sovjetiska fantastiken. Romanens jag, matematikern D-503, lever i ett samhälle som helt och hållet bannlyst fantasin till förmån för förnuftet. Allt är genomlyst, rationellt och inriktat på tillfredsställelse av fysiska behov. Medborgarna lever bakom glasväggar utan hemligheter och tilldelas sexpartners enligt en noga genomtänkt statistisk plan. Men D-503 kan inte låta bli att lockas av det irrationella. Han dras till matematikens gränser, där talens strikta logik löses upp i mystikens dimmor. För honom blir roten ur minus ett en symbol för ett annat liv, ett annat sätt att tänka och känna, där den rena lyckan, den fullständiga tillfredsställelsen, aldrig är ett mål utan snarare en återvändsgränd. Jevgenij Zamjatins budskap är klart och tydligt: Utan det som skaver, utan det som inte passar in och utan det som är oförklarligt, inget liv.Jevgenij Zamjatin slog an en ton för den ryskspråkiga litteraturen som fortsatte att ljuda i decennier. Den sovjetiska fantastiken blev ett rike för det irrationella, en plats för en fantasi som inte visste några gränser. I takt med att det sovjetiska samhället stelnade och förlorade sin radikala framtidstro, till förmån för ett ihåligt tillbakablickande, blev också denna litteratur, ja, själva fantasin i sig, en motståndshandling.När Andrej Platonov gav den sovjetiska vardagen ett absurt skimmer i Grundgropen från 1930 blev hans böcker genast bannlysta, och när Michail Bulgakov lät fantasin löpa fritt i Mästaren & Margarita från 1940 skrämde han slag på makthavarna. Det irrationella, det som inte gick att begripa, och därmed inte heller att angripa, blev ett hot.Arvet efter Jevgenij Zamjatin, Vladimir Majakovskij, Andrej Platonov och Michail Bulgakov förvaltades under efterkrigstiden framför allt av författare och filmare som tog spjärn mot science fiction-genrens konventioner, men som hade mer gemensamt med absurdister som Franz Kafka och Samuel Becket än med västerländska genreförfattare som Arthur C Clarke och Aldous Huxley.Författarbröderna Boris och Arkadij Strugatskij och filmaren Andrej Tarkovskij skapade var för sig och tillsammans poetiska mästerverk, där realismen bröts sönder under trycket av oförklarliga krafter utifrån.  Bara genom att visa upp en bild av något okänt, något som inte gick att kontrollera och inordna, hotade alla dessa berättare att slå upp ett hål i den totalitära logiken. Den ohämmade fantasin verkade ofta vara ett lika stort problem för makthavarna som sanningen. Ja, kanske till och med ett större problem eftersom sanningen gick att bemöta med lögn, medan fantasin Ja, hur ska man egentligen beskriva fantasin? Hur ska man fånga den där vaga känslan av något närvarande, men ändå undanglidande, något som existerar, men ändå inte finns?Kanske med de poetiska slutorden i Julij Daniels skräcknovell om de Fria mordens dag: Jag går och säger mig själv: Detta är din värld, ditt liv, och du är en cell, en liten del av det. Du får inte låta dig skrämmas. Du ska svara för dig själv, så svarar du också för andra. Och med ett svagt sus av yrvaket samtycke och förvånat gillande svarar mig de oändliga gatorna och torgen, kajerna, träden och husen, som likt en ofantlig, drömmande ångbåtskaravan svävar mot det okända.Mattias Hagberg, författareLitteraturJevgenij Zamjatin: Vi. Översättare: Sven Vallmark. Modernista, 2016.Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten samt En miljard år före världens slut. Översättare: Ola Wallin, Ersatz, 2020 och 2022.Julij Danil: Här talar Moskva: noveller. Översättning Johan Munck. Albert Bonniers förlag, 1966. Andrej Platonov: Dzjan ; Grundgropen ; Lyckliga Moskva. Översättare: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2017. Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Översättare: Lars Erik Blomqvist. Norstedts, 2010.

Sanna köper en paketresa för att göra BBL, Brazilian Butt Lift. Men så kommer det fram att en svensk kvinna dött efter en BBL-operation hos samma kirurg. Det har kallats världens farligaste skönhetsoperation. Trots det exploderar BBL i popularitet. Idealet med stor rumpa sprids världen över med förebilder som Kim Kardashian.BBL går ut på att fettsuga kroppsdelar som mage och lår och spruta in samma fett i höfter och skinkor. Kirurger arbetar för att öka säkerheten i ingreppet.P1 Dokumentär följer "Sanna" som betalat runt 45 000 kronor för sin "SAFE BBL" som hon bokat hos företaget Skönhet By Esra. De som säljer BBL marknadsför sig med före- & efterbilder på appar som Instagram. Kirurgen som "Sanna" ska till, dr Mehmet Veli Karaaltin, har över 20 000 följare där.Ett halvår tidigare dog Anna Wallentin efter en BBL hos honom. Ska "Sanna" våga gå hela vägen ändå?I del två av Operationsresorna söker vi svaret på vad som hände Anna Wallentin. En dokumentär från 2022.Reporter: Caroline KernenProducent: Magnus ArvidsonSlutmix: Tor Sigvardson Har du tips eller vet mer om det här ämnet? Kontakta Caroline Kernen på caroline.kernen@sverigesradio.se.

När järnvägen byggdes ut i Sverige på 1800-talet skapade det möjligheter för turistandet för fler än adelsmän. Badorter som Mölle i Skåne, som tidigt blev en internationell destination, fick sin järnväg till den närliggande orten Höganäs år 1885. Ännu viktigare för turismen blev den norra stambanan till Dalarna och senare Jämtlandsfjällen och Lappland.Järnvägen, som kom flera decennier senare till Sverige än övriga Europa, blev en succé direkt. Jonsered någon mil utanför Göteborg blev år 1856 ett av de första utflyktsmålen som de första svenska järnvägsresenärerna besökte. Första månaden efter invigningen av sträckan Göteborg-Jonsered hade 4 000 människor testat att flyga fram i 40 km/h. Jonsered låg naturskönt vid sjön Aspen och det byggdes en restaurang på platsen för förfriskningar och måltider.Den norra stambanan som började byggas under den senare delen av 1800-talet fick en stor betydelse för turismens utveckling först i Dalarna och senare i Jämtland och Lappland. Järnvägen gjorde det möjligt för en uppåtsträvande borgarklass att besöka fjällen först i Jämtland och senare i Lappland.Utomlands startade tågturismen ännu tidigare. När frikyrkopastorn Thomas Cook år 1841 organiserade en utflykt med tåg för 500 personer från Leicester till den närbelägna staden Loughborough blev det starten på ett av världens största resebolag.Semester för flertalet kom först när den första svenska semesterlagen infördes 1938, som gav arbetstagare två veckors betald ledighet per år. När den vanliga arbetarens fick semester fanns det en stor oro för att hen mest skulle lata sig. Idealet var tidigt friluftsliv och även arbetarrörelsen ville se skötsamma arbetare på semester.Under 1950-talet blev den amerikanska företeelsen camping allt vanligare i Sverige. Många arbetsplatser och organisationer arrangerade semestrar för sina anställda eller medlemmar. Med tiden fick allt fler svenskar fick råd att resa utomlands, till en början med buss, färja och tåg.De första charterresorna med flyg kom på 1950-talet och gick till Spanien. Med tiden kom kommersiella företag att ta över semesterarrangerandet framför organisationer. Under 1960- och 70-talen ökade antalet husvagnar stort, i takt med att bilismen växte i Sverige. Samtidigt kom charterresandet igång på riktigt. Det närmast maniska flygandet kom med lågprisflygets framväxt på 1990-talet.I reprisen av det nymixade avsnitt 55 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Per J Anderson, journalist och snart aktuell med boken Ta tåget samt docent Lena Eskilsson, idéhistoriker vid Umeå universitet.Bild: Svensk tredjeklass vagn av konstnären Oscar Stenvall. Public Domain.Pianomusiken i programmet är låten Escovado av Ernesto Nazareth som är under public domain, Wikipedia. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Årets sista avsnitt har vi här. Om att känna sig i icke samklang med idealet. Att vilja vara 30-någonting på 90-talet. Att sakna skjuts i steget och om att försöka leva som man lär. TACK för det här året. Gott nytt år!!!

När huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs roman Förvillelser från 1895 går på operan är det reklam för kaffesurrogat på ridån. I en värld av snarlika konsumentprodukter kom reklamen att bli ett flyktigt alltid närvarande fenomen.Bilden blev en viktig betydelsebärande del av reklamens budskap i slutet av 1800-talet. Och den borgliga kvinnan blev ofta både objekt och mottagare i reklamen. Reklamen kom att präglas av en kapitalistisk ideologi med yrkesarbetande aktiva kvinnor i strid med den borgliga ideologin om att kvinnorna främst skulle sköta om hemmet.I avsnitt 160 samtalar programledare Urban Lindstedt med Leif Runefelt som är professor i idéhistoria vid Södertörns högskolan. I boken Den magiska spegeln undersöker Leif Runefelt idealbilder av kvinnan i annonserna i denna den svenska bildsatta annonsens genombrottstid.Under 1800-talet ökade varuutbudet och hur konsumenterna handlade varor förändrades. Priserna blev fasta och själva förhandlandet vid köp försvann så att konsumenten istället kunde fokusera på smak, funktionalitet och estetik. Samtidigt förändrades stadsbilden dramatiskt med fler butiker på renoverade shoppinggator med stora skyltfönster och skyltar. På 1880-talet slog emaljskylten igenom brett.Vi fick nya shoppingbeteenden och stadsbilden präglades av shoppinggator med stora skyltfönster, skyltar och reklamaffischer. Reklamen blev en integrerad del av det kapitalistiska konsumtionssamhällets framväxt i slutet av 1800-talet. Valet mellan snarlika produkter blev centralt för hur industrialismens människor skapade sin identitet.Varuhusen med sitt stora utbud gjorde ökade betoningen på konsumentens val vid shopping. Samtidigt uppstod den bildsatta reklamen med bilder på produkterna och varumärkena. Här blev pressens annonser en integrerad del av varukulturen inte en spegling av den.Konstruktionen av kvinnan som aktiv konsument, som flitigt arbetande i hem och på kontor och som sexualiserat objekt kom redan då att bli en väsentlig del av kapitalismens språk. Reklamens kvinna var ung och vacker, ibland självständig men oftare underordnad – bilderna både förstärkte och utmanade samtida ideal.Reklamen var en magisk spegel i vilken konsumenten såg sin potential om hon valde rätt. Den speglade inte bara sin tid utan formade såväl sin samtid som framtiden – vår tid.Lyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnad.Musik: Piano Impromptu No 2 In F med Roberto Diana, Soundblock Audio See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denne episode går snakken på kroppen. For vi har alle én og skal gå rundt med den resten af vores liv - og alligevel er det meget svært for mange af os og blive gode venner med den. Vi vil snakke om hvordan det kan være at vi alle sammen går rundt og tænker så meget over hvordan vores og andres kroppe ser ud, hvad der påvirker vores syn på den og kommer også ind på vores egne største kropslige usikkerheder. Vi snakker blandt andet om:  Det umulige kropsideal At gemme sin krop væk under sex At ændre udseende gennem ansigtsfiltre Skal manden være højest? At sammenligne sig selv med sin tidligere krop Falske idealer og forbilleder Denne episode er sponsoreret af Zetland. I kan tjekke vores link ud her og få en god deal på et abonnement: https://www.zetland.dk/nusnakkerviomdet    Artiklerne vi nævner: “Billedmanipulation er blevet så mainstream, vi ikke kan kende forskel på ægte og falske kroppe” https://www.zetland.dk/historie/sO3E4P2D-mo4EYgyB-e26b1 “Idealet er en sexet Disney-pige-ræv.” Hvordan et socialt medie ensrettede vores idé om skønhed og gjorde læbefillers til en ny normal” https://www.zetland.dk/historie/sop1NvLM-mo4EYgyB-489ec

I denne podcast-episode sætter Playmaker fokus på sammenhængen mellem uddannelse og elitefodbold i de sene teenageår. For mange unge fodboldspillere forsøger at færdiggøre en ungdomsuddannelse samtidig med, at de jagter drømmen om at blive profesionelle fodboldspillere. Hvordan sikrer man den rette balance? Og hvorfor er den vigtig? Det spørger vi ph.d. Martin Treumer Gregersen om med udgangspunk i hans ph.d.-afhandling om emnet.

Mångsyssleriet har fått ett uppsving det senaste året, många har skaffat sig nya intressen eller blivit hemmafixare. Är det en renässans för den breda kompetensen vi ser? Efter en tid då specialisten ofta hyllats våras det nu för generalisten. Den nytänkande människan med gott självförtroende som kan lite om det mesta. I takt med digitaliseringen och teknikens framfart på många områden har det skapats en längtan efter värden som inte går att digitalisera. Mänskliga värden som kreativitet, flexibilitet och social färdighet. Och även pandemin har påverkat detta. - Generalistens tid är nu. När allt är osäkert och ingen vet vilken fot den ska stå på, då behövs generalisten. Det menar Linus Jonkman, författare och verksamhetsutvecklare. Lena Edlund har varit vaktmästare, teaterlärare, jobbat i butik, varit journalist, sångerska, jobbat med reklam, utvecklat en app, jobbat med turism, varit översättare, servitris och trumpetare på militärbegravningar i London. Nu lär hon sig bygga båtar. - Jag vill lära mig nya saker hela tiden. Jag är lättmotiverad, om någon föreslår något säger jag ja. Jag har alltid haft en grundmurad kärlek till mig själv och tycker att jag är bra på saker, berättar hon. För några år sedan köpte Finn Lindberg en stor tomt med en lite stuga. Han satte genast spaden i jorden och idag är platsen fylld av pågående projekt. En jordkällare, ett vindkraftverk, växthus, solpaneler och hönsgård. Till våren ska ha leda om bäcken för att skapa en damm för kräftor. - Jag är inte expert på någonting och det är det jag är expert på, att kunna lite om allt. Gäster i programmet: David Epstein, journalist och författare, Kata Nylén, psykolog, Linus Jonkman, författare och verksamhetsutvecklare, Johan Reunanen, managementkonsult. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman. Producent Clara Lowden. Programmet sänds direkt.

Tills döden skiljer oss åt... eller kanske tills vi tröttnat, kärat ner oss i någon annan eller helt enkelt växt ifrån varandra. Många upplever skilsmässa som ett misslyckande men är det faktiskt så? Eva Frantz och Hannah Norrena grunnar på om kärleken måste vara livet ut eller om det kanske rent av är bättre att byta partner då och då.

Da freden kom i 1945, ble husmødrene hyllet for sin krigsinnsats. Idealet om den hardtarbeidende husmoren var et moderniseringsprosjekt fra slutten av 1800-tallet, og i etterkrigstida ble disse kjønnsrollene sementert. Med store barnekull ble byggingen av et sosialdemokratisk Norge en kjønnsdelt affære. Men hvilke følger fikk det for kvinnene?Historiker Iselin Theien møter forfatter Iris Furu i en samtale ledet av Linn Stalsberg. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

14. etape af Sidemakker! Vi optager på Ulla T i Aalborg og snakker om manderoller. Hvad eller hvem er den klassiske mand? Hvor bor han og er man en moderne mand, hvis man ikke er den klassiske mand? Mest af alt snakker vi om de begrænsninger, som de forskellige mandeidealer har og om vores sprog ofte bliver en begrænsning, når vi ubevidst kønsbestemmer forskellige følelser fremfor at tale om dem, som generelle karaktertræk.  Derudover snakker vi også om vi egentlig gider at spise rigtig mande-mad og om at snakke som Schwarzenegger! Tusind tak fordi I lytter med, anmelder os og deler os på de sociale medier - det sætter vi virkelig pris på! /Mads & Thomas Instagram: https://www.instagram.com/sidemakker/ Facebook: https://www.facebook.com/sidemakker  

Stora Hyttnäs är en gammal bergsmansgård i Sundborn i Falun med anor från 1500-talet. I slutet av 1800-talet skapades dagens trädgård - med fruktträd, köksväxtland, slingrande gångar och rabatter. Idealet var den tyska trädgårdsstilen, med färgstarka blomstergrupper i fantasifulla formationer, och både organiska och symmetriska former. Tina Westerlund visar och berättar. Biokol kan vara bra på flera sätt. Kolets håliga struktur binder näring på ett sätt så att växterna kommer åt det, och även tungmetaller från t ex vedaska kan bindas av biokol. Gustaf har pratat med Holger Kirchmann, professor i växtnäringslära och markvård vid SLU. Maj-Lis Pettersson är beredd att ta sig an ett par nya, färska  lyssnarfrågor.

Erobring av ytringsfrihet og stemmerett er lite verdt om man ikke samtidig kan gjøre seg gjeldende som en myndig samtalepartner som blir hørt og respektert. Dette er et hovedperspektiv i Anders Johansens nye bok om politisk kommunikasjonshistorie: I Norge ble folkestyret til etter hvert som flere og flere ble i stand til å handle med ord. De første hundre årene etter 1814 bar preg av at beboerne av «de stummes leir» rettet seg opp og krevde å få komme til orde. Dermed ga de også avkall på vold. Utviklingen av retorisk medborgerskap var en avvikling av de truende og talende handlingers språk. Men denne siviliseringen av stridens former var samtidig en avgjørende betingelse for radikalisering av det politiske innholdet. Kampen for å komme til orde fant sted i en ytringskultur i stadig forandring. Idealet om fornuftig, enighetsorientert dialog var lenge et avgjørende argument for å reservere offentlig ordskifte for en liten, eksklusiv krets. Veien til et større og mer samlende politisk fellesskap måtte gå gjennom åpen konflikt og agitatorisk konfrontasjon. For så vidt kan denne historien gi innsikt i det mer generelle poeng, at krigen med ord virker samlende. Boka «Komme til orde. Politisk kommunikasjon 1814-1913» (Universitetsforlaget) utkom i høst, og anmelder Trygve Riiser Gundersen skrev i Klassekampen at han ikke kan «huske å ha lest en så ambisiøs, original og nyskapende bok om framveksten av det moderne Norge siden Rune Slagstads legendariske «De nasjonale strateger» fra 1998. Som Slagstad guider Anders Johansen oss gjennom et historisk landskap vi tror vi kjenner – men på en slik måte at de fleste landemerker oppleves annerledes etterpå».

Nordmenn er «omtrentlig informert» og «sporadisk overvåkende» – og det er godt nok, mener forfatterne av den nylig utgitte boken «Informerte borgere? Offentlig tilknytning, mediebruk og demokrati». Idealet om «den informerte borger» bør legges på hylla, ifølge forfatterne, som mener det er viktigere at alle har veier nok inn til den offentlige samtalen når det trengs. Men har alle samfunnsgrupper det – og hvilken betydning spiller mediene for folks offentlige tilknytning? Det er blant temaene i denne utgaven av Den norske mediepodden. Du møter to av bokens forfattere, Hallvard Moe, som er professor i medievitenskap ved Universitetet i Bergen, og Tine Figenschou, professor i journalistikk ved Oslo Met. Programleder er direktør Mari Velsand i Medietilsynet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denne episode taler vi om de ekstreme kropsidealer. Too skinny, Too big, Too muscular. Hvor går grænsen, og hvordan kan man huske at få den mentale sundhed med, når medier og Youtubers uge efter uge slynger den nyeste diæt eller træningsprogram ud!?Dette er vores hidtil mest personlige episode, da vi tager vores egne erfaringer frem og taler ud fra dem.

När järnvägen byggdes ut i Sverige på 1800-talet skapade det möjligheter för turistandet för fler än adelsmän. Badorter som Mölle i Skåne, som tidigt blev en internationell destination, fick sin järnväg till den närliggande orten Höganäs år 1885. Ännu viktigare för turismen blev den norra stambanan till Dalarna och senare Jämtlandsfjällen och Lappland.Järnvägen, som kom flera decennier senare till Sverige än övriga Europa, blev en succé direkt. Jonsered någon mil utanför Göteborg blev år 1856 ett av de första utflyktsmålen som de första svenska järnvägsresenärerna besökte. Första månaden efter invigningen av sträckan Göteborg-Jonsered hade 4 000 människor testat att flyga fram i 40 km/h. Jonsered låg naturskönt vid sjön Aspen och det byggdes en restaurang på platsen för förfriskningar och måltider.Den norra stambanan som började byggas under den senare delen av 1800-talet fick en stor betydelse för turismens utveckling först i Dalarna och senare i Jämtland och Lappland. Järnvägen gjorde det möjligt för en uppåtsträvande borgarklass att besöka fjällen först i Jämtland och senare i Lappland.Utomlands startade tågturismen ännu tidigare. När frikyrkopastorn Thomas Cook år 1841 organiserade en utflykt med tåg för 500 personer från Leicester till den närbelägna staden Loughborough blev det starten på ett av världens största resebolag. Semester för flertalet kom först när den första svenska semesterlagen infördes 1938, som gav arbetstagare två veckors betald ledighet per år. När den vanliga arbetarens fick semester fanns det en stor oro för att hen mest skulle lata sig. Idealet var tidigt friluftsliv och även arbetarrörelsen ville se skötsamma arbetare på semester.Under 1950-talet blev den amerikanska företeelsen camping allt vanligare i Sverige. Många arbetsplatser och organisationer arrangerade semestrar för sina anställda eller medlemmar. Med tiden fick allt fler svenskar fick råd att resa utomlands, till en början med buss, färja och tåg. De första charterresorna med flyg kom på 1950-talet och gick till Spanien. Med tiden kom kommersiella företag att ta över semesterarrangerandet framför organisationer. Under 1960- och 70-talen ökade antalet husvagnar stort, i takt med att bilismen växte i Sverige. Samtidigt kom charterresandet igång på riktigt. Det närmast maniska flygandet kom med lågprisflygets framväxt på 1990-talet.I avsnitt 55 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Per J Anderson, journalist och snart aktuell med boken Ta tåget samt docent Lena Eskilsson, idéhistoriker vid Umeå universitet.Bild: Svensk tredjeklass vagn av konstnären Oscar Stenvall. Public Domain. Pianomusiken i programmet är låten Escovado av Ernesto Nazareth som är under public domain, Wikipedia.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hvordan føles det som mor, når man ikke altid er to om at passe barn? Er man så ikke en rigtig familie? Hvordan tackler man den dårlige samvittighed, og hvad er det for et liv, man lever, når barnet er hos sin far og man pludselig har en masse tid til sig selv? I første del af ‘Helt ærligt, mor', live fra Bremen, er gæsterne Iben Maria Zeuthen og Jasmin Gabay, der begge har erfaring med at være alenemødre. Jasmin Gabays søn ser sin far hver 2. weekend, mens Iben Maria Zeuthen opererer med en 7:7-ordning. Det er to meget forskellige liv at være sammen med sit barn og så at have alenetid. For lige pludselig kan man godt drikke gin på en tirsdag, selvom man faktisk er nogens mor, men det er samtidig helt legitimt at have dårlig samvittighed. Lyt med, når Iben Maria Zeuthen og Jasmin Gabay deler ud af deres tanker, vaner og giver gode råd – det er altsammen helt ærligt! Sisse Sejr-Nørgaard, vært på ‘Helt ærligt, mor', har bevæget sig ud af studiet og ind på Bremen Teater foran et livepublikum for at være helt ærlig sammen med et kyndigt panel af mødre, der har masser af gode historier på hjerte.Dette afsnit er optaget lørdag d. 27. april 2019 på Bremen Teater.Disclaimer: Alle udtalelser i programmet er udelukkende udtryk for deltagernes egne holdninger.

Är det verkligen fred vi vill ha? I så fall måste vi veta vad fred är. Dan Jönsson läser Immanuel Kants "Om den eviga freden" och inser att vi kanske aldrig riktigt har vetat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Någonstans i ett kontrollrum i staden Langley i den amerikanska delstaten Virginia rör en människa sin hand över ett tangentbord. Vi får tänka oss scenen ungefär som vilket större myndighetskontor som helst, med rader av blinkande datorskärmar, pappmuggar med automatkaffe, folk i lediga kontorskläder bekvämt tillbakalutade på sina snurrstolar som då och då hojtar något till en kollega eller fäller en förströdd kommentar om inget särskilt. En helt vardaglig miljö alltså bara det att var och en av de här datorerna i verkligheten är ett dödligt vapen. När fingrarna utfört sitt kommando på tangentbordet lyfter en så kallad drönare från ett hangarfartyg i Indiska Oceanen, minuten senare exploderar ett hus någonstans i Jemen och ett okänt antal människor dör. Operationen går att följa via gps på datorskärmen, kaffet i pappmuggen hinner knappt svalna innan det är klart. Det görs flera hundra av den här sortens robotattacker varje år några stycken om dagen de allra flesta i Afghanistan, men också i Somalia, Pakistan och alltså Jemen: länder där USA inte officiellt befinner sig i krig men där man alltså ändå uppenbarligen anser sig ha rätt att fälla bomber. Frågan är: om dessa tillslag, eller vad vi nu ska kalla dem, inte är att se som krigshandlingar, vad är de då? För personen i kontrollrummet har det förmodligen ingen praktisk betydelse, lika lite som för den som sprängs i luften. För alla oss andra, däremot, kan det kanske vara av visst intresse. makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen.  Jag tycker nog att han kunde ha förutsett den här situationen, Immanuel Kant, när han 1795 skrev sin traktat Om den eviga freden. Kanske inte just att krig i framtiden skulle föras med datorstyrda robotar men däremot att det skulle kunna dyka upp en Storebror som påstår att krig är fred, och faktiskt få folk att acceptera det: eftersom gränsen mellan krig och fred är på väg att suddas ut. Och eftersom makten att definiera vad som är vad tillkommer den som har de tyngsta vapnen. Som pacifist var han trots allt inte helt naiv, Kant det är med en sorts besvärjande ironi han inleder sin lilla skrift med den berömda bilden av en värdshusskylt föreställande en kyrkogård, Zum ewigen Frieden. Som för att redan från början göra klart att den enda riktigt beständiga freden är den där alla människor är döda. Nu var han inte fullt så cynisk heller, när allt kommer omkring. Kants fiktiva traktat är skriven i upplysningens anda, och genomsyras av en trotsig förnuftstro, en övertygelse att människan trots historiens förskräckande spår har förmågan att utvecklas till det bättre inte för att vår moral i sig skulle förädlas, utan helt enkelt för att vi med tiden inser att vi alla tjänar på gemensamma principer och civiliserade institutioner. Kants vision är en folkrättslig världsfederation av suveräna republiker, bundna till varandra genom några enkla grundsatser, som förbud mot stående arméer och skuldsättning för militära ändamål. Men att denna korta skrift fått så stor betydelse beror nog mest på dess dubbla perspektiv, att den så ledigt förenar en historiskt luttrad realism med en idealistisk framstegstanke. Kanske kan man rentav säga att det är här den moderna fredstanken föds, i dessa visionära, lätt naiva tankar om en fredlig världsordning säkrad genom ömsesidigt bindande principer. Folkrätten som begrepp är svår att tänka sig utan inspirationen från Kant. det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ondskan. Men en sak slarvade han med, tyvärr och det gäller just definitionen av vad fred är. De krig som Kants traktat avser att förhindra är de som utspelar sig mellan suveräna stater. Hans fredsbegrepp utgår med andra ord från det som i modern fredsforskning kallas negativ fred. Om inbördeskrig och befrielsekrig säger den ingenting än mindre om det som idag brukar ingå i det så kallade positiva fredsbegreppet, det vill säga sådant som mänskliga rättigheter, frånvaro av sociala konflikter, rasism och segregering. I traktatens allra första artikel fördömer han den sortens fredsslut som ingås med baktanken om ett nytt krig de har ingenting med verklig fred att göra, hävdar Kant, men glömmer sedan bort att tala om hur dessa baktankar ska avslöjas och överhuvudtaget precisera vad de innebär. Fred blir ett tillstånd som är på en gång självklart och problematiskt, ett begrepp så diffust att det för en av historiens största tänkare borde te sig närmast oanvändbart. Jag tror faktiskt att ett av fredsrörelsens historiska misstag är just att den har struntat i den här frågan. När jag själv, för många år sedan, höll på med fredsaktivism minns jag inte att vi egentligen någonsin diskuterade saken. Vi jobbade med konkreta frågor, för kärnvapennedrustning, mot vapenexport, och det gjorde vi säkert rätt i. Visst fanns en diskussion om huruvida krig ibland kunde ses som rättfärdiga, om freden alltid var att föredra till varje tänkbart pris, för att citera Hoola Bandoolas gamla låt. Pacifisterna hade sina organisationer, antiimperialisterna sina men det vi alla var emot, kriget, förblev i stort sett lika otydligt som, låt oss säga ondskan. Det här har gjort att myterna fått fritt spelrum. Att Sverige har haft fred i över tvåhundra år trots att landet deltagit i krig både med trupper under internationell ledning och genom att sälja vapensystem, eller delar av vapensystem, till krigförande länder är ett exempel på en sådan myt. Men viktigare är de seglivade föreställningarna om stora mäktiga imperier och deras förmåga att garantera fredliga förhållanden. Idealet här är den så kallade Pax Romana under det romerska kejsardömets första tvåhundra år en guldålder som stått modell för begrepp som Pax Britannica, den period mellan Wienkongressen och första världskriget när den brittiska flottan kontrollerade världens handelsvägar, och den så kallade Pax Americana vi numera brukar sägas leva under. Men den romerska freden krävde, precis som den brittiska, ständig krigföring i imperiets periferier för att hålla illusionen vid liv. Och vår tids amerikanska fred bygger på ett globalt system av hundratals militärbaser, ständiga förebyggande krig och hemliga, robotbaserade operationer utan krigsförklaring. Allt till priset av halva världens samlade militärbudget. Med sådana förutsättningar känns utsikterna till en evig fred mest dystopiska. Det så kallade världssamfund som i vår tid upprätthåller den globala ordningen tycks tyvärr förväxla fred med militär och ekonomisk stabilitet. Att läsa Kants lilla traktat idag är ganska nedslående när man ser till hur få av hans idéer som förverkligats ta bara de båda grundläggande förbuden mot yrkesarméer och mot skuldsättning för militära ändamål detta trots idoga försök att bygga permanenta, mellanstatliga institutioner och på så vis ersätta makt med rätt. Man vill ju gärna tro att det är möjligt men rätt ersätter inte makt så länge makten att avgöra vad som är rätt är bortom all rättslig kontroll. Försök själv föreställa dig: den lilla staden någonstans i Jemen; människor samlas till marknad när ett av husen på torget oväntat exploderar. Krig, eller fred? I en rättslös värld spelar den frågan ingen roll. Dan Jönsson, författare och kritiker   Litteratur Immanuel Kant: Om den eviga freden. Översättning Alf W Johansson. Daidalos, 2018.

I veckans första avsnitt snackar Amat och Peter om deras två(!) "utgångar" på krogen den senaste veckan. Det pratas om att inte orka dansa och att byta plats på grund av för hög musik. Men också om vissas klädstil som sedan blir till en resa down memory lane om förebilder och utanförskap i grundskolan.Vi hör om vem Amat, aningen påtvingat, identifierade sig med i Backstreet Boys, om att hamna mellan förortens två perioder av revival och om att breakdancea till Ted Gärdestad. One! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det er mye snakk om selvhjelp og selvutvikling i vår tid. Som alle samfunnsfenomener er det en salig blanding av sprøyt og klokskap, gode råd og tåkeprat.  Mennesket er et foranderlig vesen, vi vokser og lærer og utvikler oss, både frivillig og mot vår vilje. Vi er en barokk masse av gode og dårlige vaner.  Men hvor mye makt har vi over oss selv? Idealet om foranderlighet og perfeksjonering kan lett misforstås og overdrives. Og hva er det vi egentlig forsøker å oppnå?  Det er et stort og uhåndterlig vi forsøker oss på i denne episoden, men noen gode poenger blir det forhåpentligvis.    Om du setter pris på denne episoden og podcasten vår, si det gjerne til oss på vår facebookside og gi oss en vurdering på iTunes. Del også gjerne podcasten med venner og bekjente, det blir vi veldig glade og takknemlige for!  

Idealet om det perfekte liv, den perfekte kropp og den perfekte jobb kan overvelde en ungdom som står på terskelen til voksenlivet. Men hvordan er det å leve i et prestasjonssamfunn hvis du er 18 år og utviklingshemmet ?

Vi ger er: EN JÄVLA MASSA SVAR !!! https://ia902505.us.archive.org/22/items/sulle_mac_63/63.mp3 Kvällsakt: What – Alice Boman Låten som spelas under ”drömdagen” är Marlon, en gammal kvällsakt av Nils Berg Cinemascope!

Idealet är idag att vara ung till sinnet och tänka ungt. Man ska arbeta, resa, sporta och vara aktiv intill döden. Hänga med. Dessutom bör man även se ung ut. Eller åtminstone yngre än vad man egentligen är. Madonna, 53 år, är en av dem som lyckats med den saken. Men vad har hon gjort? I veckans STIL tittar vi närmare på dagens strävan efter ungdomligt utseende. Dagens övertygelse om att åldrande är något som man kan betvinga –besegra – fick fäste under det sena 1960-talet. Då började inte bara ungdomstiden förskjutas framåt, den blev dessutom allt längre. Det var inte längre nödvändigt att ”klippa håret och skaffa sig ett jobb” direkt efter tonåren, som tidigare generationer varit tvungna till. Man kunde vänta. Man kunde till och med låta bli att hoppa på vuxentåget, överhuvudtaget. Parallellt med denna trend utvecklades plastikkirurgin och skönhetsoperationer ökade explosionsartat i USA. 1969 konstaterade tidningen Newsweek att: ”den fårade pannan, den rynkiga kinden, det påsiga ögonlocket och de hängande dubbelhakorna har inte längre någon plats i det moderna USA, där man idag dyrkar ungdomens släta och spänstiga hud”. Idag kan man fiffa till fejset på andra vis, som inte kräver kniv. I USA har skönhetsingrepp som inte fordrar operationer fördubblats de senaste tio åren, och Sverige hänger med i den utvecklingen. I veckans STIL möter vi bland annat Quetzala Blanco som är journalist, bloggare och författare och ännu inte fyllda 30. Hon har också en av de få som öppet och ärligt vågar prata om de skönhetsingrepp hon gjort. Själv säger hon att hon inte vill lura sina läsare, som ofta undrar hur det kommer sig att hon har en sådan slät hy. Konstvetaren Carolina Brown (som skrivit boken Skönhetens mask) berättar om vilken tid i historien vi har varit som mest utseende- och ungdomsfixerade. Vi får även höra Tallulah Topac (modeskapare för märket Monki) och Roland Hjort (designer på Whyred) berätta om hur det är att bli äldre, och designa för yngre. Och så har vi dammat av Thomas Manns klassiska kortroman Döden i Venedig, från 1912. I den reser författaren Gustav von Aschenbach till Venedig för att vila upp sig på ett flott hotell. Väl i staden blir han förhäxad av den undersköna ynglingen Tadzio. Det är en berättelse om en man som tror sig vara förmer än fåfänga ytligheter, men som tvingas konfronteras med sitt eget åldrande och sin nära förestående död. Johan Hilton, biträdande kulturchef på Expressen, analyserar. Veckans gäst är Jan Jernbeck, plastikkirurg på Akademikliniken i Stockholm.