Podcasts about romanens

Romanen som vi känner den föds i slutet på 1700-talet och slår på några årtionden ut verseposet och poesin. Ny tryckteknik, fotogenlampan och moderna kommunikationer gjorde romanen tillgänglig för en större publik. Särskilt kvinnorna drogs till romanerna, som också varandes för konsekvenserna av allt för omfattande romanläsning.Romanen krävde inte samma klassisk bildning som eposet och svarade på borgarklassens behov av identifikation och individualitet.  Romanen passade in den nya offentligheten av tidningar, magasin och förläggare där många kända verk skrevs och publicerades som följetonger.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingrid Elam professor emerita i litterärgestalning vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Romanens segertåg.Världens första kända roman, Berättelsen om Genji, skrevs av den japanska hovdamen Murasaki Shikibu strax efter år 1000. Men den moderna romanens segertåg började i slutet på 1700-talet som ett barn av upplysningen. Romanen var inledningsvis en föraktad genre, men den tog snabbt över från episka hjältedikter och teater som lånade stil och format från antiken.Där eposet var ett färdigt format med stilmallar som förfinats under 2000 år var romankonsten öppen och sökande. När vi började läsa romaner gick läsandet från kollektiv högläsning till en ensam sysselsättning för individen. I takt med att samhället och vetenskapen utvecklas förändras romanen i fråga om perspektiv och berättande.Eftersom romanen säljs till läsarna på en växande marknad blir läsarna allt viktigare för författarna som tidigare försörjts av mecenater och sinekurer. Och en stor del av läsarna och författarna var tidigt kvinnor.Bild: Läsande kvinna av Anna Nordgren 1882, Wikimedia Commons, Public Domain.Musik: Schubert: Moment Musical Op. 94, No. 3, D780 av Audio Waves - Eliche Remblon, Storyblocks AudioLyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnad Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi får höra den spanska serietecknaren Sebas Martín om sin serieroman "Dansa hela natten på undergångens brant", som nyligen kommit ut på svenska på Palabra förlag. Romanen utspelar sig i 1930-talets Barcelona då man på barerna i stadsdelen Barrio Chino kunde se könsöversrkidande uppträdanden och män som dansade med varandra. Vi fick även ett kort snack med Sebas svenska förläggare Ellinor Broman. (Romanens originaltitel: Que el fin del mundo nos encuentre bailando) Läs mer om boken här: https://palabra.se/produkt/dansa-hela-natten-pa-undergangens-brant/ Serietecknarsamtal med Sebas Martín torsdag 13/2: https://serieframjandet.se/evenemang/10871-2/ Sedan kommer två recensioner: teaterföreställningen Homo Sweet Homo, som vi såg på Bastionen i torsdags och operan Salome, premiär på Malmö Opera i lördags. Och så nyheter och det händer! Musik i programmet: El tren blindado - Coro Popular Jabalón Que sera - Pi de la Serra, Carme Canela Selmas sång - Wermlandica Valda klipp från Salome - Malmö opera Sång om syrsor - Zarah Leander Life on Mars? - David Bowie

Léa Romanens parle de la crise financière de Fri-son et de sa programmation 2024-2025. The post Fri-son : un avenir en jeu, un soutien en marche first appeared on Radio Vostok.

Léa Romanens parle de la crise financière de Fri-son et de sa programmation 2024-2025. The post Fri-son : un avenir en jeu, un soutien en marche first appeared on Radio Vostok.

Varför har svenska romaner så otighta slut?Detta och mycket annat i ett avsnitt som kommer att resultera i ett quiz som Fritte plockar fram helt på uppstuds. Det blir kul, naket och personligt. Som alltid när två herrar i 55-årsåldern får en stund över tillsammans. Väl mött!patreon.com/fyrameter Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Två samiska kvinnor i två tidsåldrar, som båda slåss för sin tillvaro. Romanens nutida gruvhot är fiktivt, men inspirerat av liknande processer runt om i Sápmi där samer och naturskyddsorganisationer slåss för att freda markerna. Tina Harnesk i samtal med Åsa Nyström, biskop Luleå stift. Medarrangör Bokfabriken

Larry Niven og Jerry Pournelle fortæller i The Mote in God's Eye en opfindsom historie om mødet mellem menneskeheden og en udenjordisk civilisation. Romanen, fra 1974, er både en old school first contact-historie og et forsøg på filosofisk undersøgelse af konsekvenserne af mødet med det radikalt fremmede. Et møde med "Moties" Romanen foregår i år 3017 i et fremtidigt menneskeligt imperium kaldet "Det Andet Imperium af Mennesket". Historien begynder, da en ekspedition ledet af Kaptajn Lord Roderick Blaine opdager et fremmed rumskib nær New Caledonia-stjernesystemet. Det fremmede fartøj viser sig at indeholde et enkelt væsen fra en hidtil ukendt alien-race. Denne race bliver senere kendt som Motierne på grund af deres hjemstjernes placering i forhold til en tåge, der ligner et støvkorn i Guds øje. Det bliver afsættet for en videnskabelig og militær ekspedition til Mote Prime systemet og mødet med Motierne. Biologisk specialisering Motierne er teknologisk avancerede, men meget forskellige fra menneskene. De er inddelt i forskellige racer, der er fysisk og mentalt tilpassede til specialiserede roller, som de udfylder med enorm effektivitet. En motie ingeniør kan reparere en fremtids-ipad med hænderne og deres forhandlere/ambassadører kan lære sprog lynhurtigt, og næsten læse tanker. Efterhånden opdager menneskene, at Motierne skjuler vigtige oplysninger om deres historie og biologi. Det afsløres, at Motierne er fanget i en cyklus af vækst, overpopulation, krig og sammenbrud på grund af deres ukontrollerede reproduktion; en ukontrolleret reproduktion, som vil overvælde menneskeheden, skulle Motierne slippe ud fra deres stjernesystem og sprede sig til resten af galaksen. Frygten for det ukendte The Mote in God's Eye er lige dele military scifi og old school first contact. Romanens styrke ligger i dens spekulationer om, hvad der sker, når to radikalt forskellige kulturer mødes. Når den er bedst fascineres man af at opleve menneskeheden gennem Motiernes øjne. Når den er svag, skyldes det, at verdensopbygningen, særligt på Mote Prime, ikke virker særlig troværdig og gennemtænkt. Jens og Anders har SCIFI Snakket The Mote in God's Eye. Shownotes til The Mote in God's Eye Intro og siden sidst Anders  Har set Dark Matter – stadig underholdende og superflot Fik endelig set Silo færdig i forberedelse til kommende sæson 2, men synes nok stadig den er lidt træg… Fik læst Quantum Magician af Derek Künsken færdig, og må indrømme at jeg småløb gennem anden halvdel. Måske var det bare mig, men jeg kunne ikke holde overblik i det komplicerede heist-plot, og var inderligt ligeglad med karaktererne… Har læst Ann Leckies Translation State Har læst Marie-Helene Bertino's Beautyland (sær men cool bog, der handler om en pige/kvinde som måske er alien, måske “bare” autist…) Har læst Some Desperate Glory  af Emili Tesh (military YA-scifi med multiverser og moralske dilemmaer) Har læst In Ascension af Martin MacInnes (samme vibes som Meg Howrey's Wanderers– fokus på drama omkring en tre-personers ekspedition i ultrahurtigt rumskib på vej ud af Solsystemet) Er gået igang med Sunny på ATV+ (men har foreløbig droppet den igen…) Keanu skriver bog med Mieville?! https://www.wired.com/story/china-mieville-writes-a-secret-novel-with-the-internets-boyfriend-keanu-reeves/ Jens  Læst dispossesed af Ursula K. Le Guin. Mind. Blown! - Meget meget interessant bog om anarkisme/sociale og samfund (odonians) og hvordan det føles, hvis man er vokset op i et stærkt idealistisk samfund, og køber totalt ind på principperne om total frihed og anarki. Samtidig følger vi Chevek, som er fysiker og forsker i temporal teori (noget som kan bruges til at FTL) - han ender med at skabe det der “Ansible” device som også refereres i Left Hand. Den er del af samme bogserie. Hainish cycle. Adrian tchaikovsky - Service Model. Nyeste bog fra juni 2024. Når vi har overladt alt til robotter og det så begynder at gå ...

Ce soir, nous accueillons Alain Berset accompagné de : Zoé Më, Pablo, Flavien Droux, Rana Bassil, Léa Romanens, Thierry Jobin, Christophe Tiberghien, Roxanne Ischi, Véronique Reymond, Stéphanie Chuat, Mathieu Jaton, Thierry Romanens, Louis Ruffieux

"Fjorårets beste svenske roman er stor skrivekunst" skrev VG om Ia Genbergs nye roman "Detaljene", som hun fikk den prestisjetunge Augustprisen for. Romanens forteller er en febersyk kvinne, som tenker tilbake på fire mennesker fra fortiden som har vært viktige for henne. "Detaljene" beveger seg fra 1990-tallets Stockholm via København til havnebyen Galway i Irland, og tar også en snartur til Stavanger. Hør Genberg samtale om romanens mange fine detaljer med programleder Heidi Marie Vestrheim. --- Innspilt på Sølvberget bibliotek og kulturhus i september 2023. Produksjon: Åsmund Ådnøy

Ce soir, nous accueillons Alain Berset accompagné de : Zoé Më, Pablo, Flavien Droux, Rana Bassil, Léa Romanens, Thierry Jobin, Christophe Tiberghien, Roxanne Ischi, Véronique Reymond, Stéphanie Chuat, Mathieu Jaton, Thierry Romanens, Louis Ruffieux

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en författare som närmade sig livet genom dess upphörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta förgänglig jordisk gestalt.När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både sitt eget och andras.Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna självsäkerhet?En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog” från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting i fred”, säger han.Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”. Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet: döden är inte så mycket slut som klimax.Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad som är, det är.”Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken. För honom framstår döden som en intim del av livet på samma självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som invaderar våra liv.Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det främmande.Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930, ”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter döden”.En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”, sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans – och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans liv.I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet. Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det ändå tills mamman är död och begraven.Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering, i versifierad form i dikten ”Sorg”.Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet, utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar Ekelöfs översättning en dikt:Så låt mig leva att jag må dö,förväntansfullt lämnande livets virrvarrför dödens äventyr, förväntansfull,som inför skönheten, vänd emot döden,mot döden av ännu en skönhetfärdig att blomma i döden.

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) är den svenska romantikens främsta poet. Han var ett geni vars yttre väckte anstöt i omgivningen. I år är det 200 år sedan Stagnelius dog bara 29 år gammal märkt av sjukdom och missbruk i ett sjaskigt hyresrum på Södermalm i Stockholm.Erik Johan Stagnelius mest kända dikter handlar om döden och ofullbordad kärlek, men också en längtan till naturen på barndomens Öland. De biografiska uppgifterna om Stagnelius är knapphändiga och motstridiga.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han är aktuell med boken Näktergalen - Erik Johan Stagnelius.Erik Johan Stagnelius är sinnebilden för ett självförbrännande geni som inte passade in i vår värld. I en tid av politiska omvälvningar diktade Stagnelius om dödslängtan och ofullbordad kärlek. Han erövrade tidigt i livet en klassisk bildning i faderns, sedermera biskopens, bibliotek i prästgården i Gärdslösa på Öland.Bristen på biografiska uppgifter understryker hur isolerad och ensam Stagnelius levt. När poeten Carl Wilhelm Böttiger skrev en biografi 1872 återger han andrahandsuppgifter som ska ha kommit från Stagnelius syster Catarina Sofia: “Denne son var redan från späda år ett underligt barn och föreföll vara ett av naturen vanlottat, huvudet hade en besynnerlig form. Kroppen tycktes ej veta av varken hälsa eller skönhet. Man anade redan nu att något organiskt fel låg till grund för dess sjuklighet.”Författaren och poeten Erik Gustaf Geijer skriver i brev att Stagnelius tedde sig “genialisk, men besynnerlig, lurvig, och burschikos. Varm och oklar och allra mest rasande fantastisk, då han bemödar sig att tala förstånd. Till hälsan synes han mig tyvärr redan förstörd, och hans diet lär ej vara den bästa.” Efter samma sammanträffande skrev fru Geijer till Malla Silfverstolpe att ”Han såg högst svår ut … jag önskar nästan att jag ej sett honom, emedan han gav mig en outplånlig bekräftelse på den ledsamma opinion man har att han är liderlig – du kan ej tro hur vidrig och drucken hans hela gestalt annoncerade sig – var bor geniet i en så förfallen och otrevlig hydda?”Inget av detta kan ta ifrån Stagnelius att han var den svenska romantikens främsta poet.Bild: Montage av oljemålningen ekskogen av den tyske konstnären [Caspar David Friedrich från 1809–1810. Den ingår i Alte Nationalgaleriessamlingar i Berli. Dessutom en profil av en okänd konstnär. Wikipedia, Public Domain.Musik: Mässa No. 2 in G major, D.167 - 6. agnus dei framförd av MIT Concert Choir (dirigent: William Cutter), Wikimedia Commons, Creative Common.Lyssna också på Romanens segertåg i det borgerliga samhälletKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Man kan lära sig språket, och de kulturella koderna, men att verkligen träda in i en annan kulturell identitet är svårare än så. Dan Jönsson reflekterar över svårigheter, på hemmaplan och långt borta. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns blicken. Dimmig och enögd. Det var grisfest i byn, årets tema var sjörövare och vi stod och hämtade luft ute på trappan till gamla Folkets Hus när han plötsligt vände sig mot mig med en svart blick ur den blinda ögonlappen: ”ådu ska hålla flabben jävla nollåtta!”. Jag kände hur tygpapegojan på min axel ryckte till, liksom i chock medan jag sluddrande försökte försvara mig med att jag faktiskt hade bott i den här byn i tjugofem år och i Skåne hela mitt liv, men det räckte inte tydligen. Inte förrän Janet i kiosken grep in och utbrast, på sin vackraste Eslövsdialekt: ”Dan e min granne!”. Det räddade mig från den i luften hängande smockan, men jag kunde likförbannat inte göra mig fri från känslan att den här brännvinsdoftande Kapten Enöga ju i själva verket hade rätt. Jag hade avslöjat mig. Igen. Hela mitt liv hade jag inbillat mig att jag var skåning, eftersom jag inte kunde annat, och hela mitt liv hade det stupat på dessa rullande ”r”, som obevekligt röjde mig som en representant för kolonialmakten. Vad hjälpte det om jag hade bott här hela livet, när jag inte klarade att säga ”stickelbärsgröd” så man begrep?Identitet är luriga saker. Under en resa i Japan gör jag mitt bästa för att göra som japaner gör. Det är inte svårt. De första dagarna gör man förstås pinsamma misstag hela tiden: glömmer bort att byta innetofflor när man går på toaletten på sitt ryokan, ställer sig på fel sida i rulltrappan, råkar kanske vinka till med handen istället för att göra den där lilla avmätta bugningen när man lämnar sevenelevenbutiken med ett förbindligt ”arigato gozaimasu”. Men redan efter en vecka har man ju lärt sig de där sakerna. Det svåra kommer sedan. När turisten har åkt hem och de överbetalda expatsen har installerat sig i sina curlade utlänningsgetton sätter den seriöse kulturkameleonten igång och lär sig språket. Det kan gå bra det med. Kanske lär man sig det rentav flytande; man tycker man bemästrar de sociala koderna och börjar i sitt övermod känna sig som fisken i innanhavet. Utan att fatta att man fortfarande bara simmar runt i sitt privata akvarium. Och att man från andra sidan glaset ser precis lika exotisk och främmande ut som någonsin.Lurigt, som sagt. Frans Wachtmeister beskriver den här processen väldigt roligt i sin roman ”Territoriella anspråk”. Romanens berättare är en svensk man som har bott i Tokyo i tio år och för länge sedan förlorat alla kameleontens illusioner. Han pratar språket flytande, han vet hur man beter sig utan att krocka med de sociala och kulturella normerna, men inser att han trots det aldrig kommer att smälta in. Aldrig kommer att bli japan. All hans samlade, men väl dolda bitterhet väcks till liv när han en dag får en ny, tysk kollega som – precis som han själv en gång – är full av entusiasm och fast besluten att låta sig uppslukas av den japanska kulturen och identiteten. Plötsligt får hans tillvaro en ny mening när han skadeglatt ställer sig på den japanska sidan och börjar göra allt för att torpedera kollegans integrationsprojekt. Utan att avslöja för mycket lyckas det över förväntan.Vad Wachtmeister pekar på är det naiva i tron att kulturell identitet skulle vara en fråga om anpassning och inlärning. Man kan tala språket hur perfekt som helst – med en vit, europeisk kropp gör det en i bästa fall till en sorts kuriositet. Man kan lära sig äta, buga, tala, tiga som en japan, inser romanens berättare – men ”hur blir man exempelvis luktfri som en japan?” Samma genetiska barriär är det som reser sig i Hanna Sahlbergs ”Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines.” Sahlberg berättar hur hon efter många år i Kina till slut försökte sondera möjligheterna att plastikoperera sig till ett asiatiskt utseende. Något som möttes av total oförståelse – att asiater opererar ögonlocken för att få ett europeiskt ansikte är väl en sak, precis som när svarta i USA eller Afrika rakpermanentar håret eller bleker huden. Men om en vit person försöker något liknande ses det som dårskap, om inte rentav som en form av kulturellt övergrepp.Det här är inga konstigheter. Identitet handlar om så mycket mer än bara kulturella koder och språkkunskaper. Det är en fråga om makt och erkännande, om klassklyftor, historisk dominans och kolonialt förtryck. Identiteten är med andra ord alltid politisk – och den vita europeiska kroppen har i århundraden varit bärare av alla de privilegier som förknippats med den västerländska civilisationens koloniala herrefolk. Främst bland dem just förmånen att slippa den etniska och kulturella identitetens alla begränsningar. Som en av Hanna Sahlbergs kinesiska bekanta lite krasst säger någon gång när den osynliga muren ställer sig i vägen: ”Ni kan ju alltid resa härifrån.”Så blir kanske Östasiens osynliga murar mer begripliga. Självklart är det så att även den västerländska privilegierade identiteten kan ses som ett fängelse – och självklart kan det vara lockande, särskilt för den som faktiskt inte ställer upp på den koloniala världsbild som ligger till grund för dessa privilegier, att försöka bryta sig ut ur den gyllene buren och skapa sig ett liv på andra sidan. Det finns mängder av sådana människor i världen: västerländska avhoppare som har tagit sig ut ur privilegiernas bubbla och bytt dess bekvämligheter mot ett enklare men mer autentiskt liv i Indien, i Senegal, eller Peru. Men ytterst få av dem kapar den verkliga livlinan och ger upp sitt västerländska pass. Något som till slut också går upp för Hanna Sahlberg när hon funderar över vad hon skulle kunna offra för att bli kines på riktigt. För vill hon verkligen bli kinesisk medborgare?Här går en gräns. Det som formuleras i medborgarskapet är ingen postmodern, flytande identitet. Den är skarp och obeveklig – liksom i högsta grad dess konsekvenser. Titeln på Wachtmeisters roman, ”Territoriella anspråk”, uttrycker det rätt brutalt: för oss med rätt sorts pass har världen blivit något att erövra och penetrera. ”Det enda globaliseringen har lyckats med är att utvidga gränserna för våra drifter och begär”, filosoferar han. För en majoritet av jordens befolkning ser saken annorlunda ut. I min egen by har det hänt en del sedan den där grisfesten. Kiosken har lagt ner, och pizzerian drivs numera av en familj från Pakistan. Men framför allt har byn sedan dess fått ett stort tillskott av inflyttare, flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan som plötsligt får mig att likna en urskåning. Några av dem har blivit mina vänner, och jag följer deras kamp för uppehållstillstånd och medborgarskap medan jag undrar vad det egentligen blev av drömmarna om en jord där alla människor förenas i ett gränslöst världsmedborgarskap? Utopiskt, visst. Men kanske inte mer naivt, trots allt, än att försöka bli någonting man inte är. Sjörövare, till exempel.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrans Wachtmeister: Territoriella anspråk. Ellerströms, 2023.Hanna Sahlberg: Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines. Weyler förlag, 2023.

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans 'söt' och engelskans 'sweet' – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza 'civiliseras' genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.Amanda Svensson, författare och översättareLitteraturRebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022. Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.

Den prisbelønnede, norske forfatter Carl Frode Tiller er lige om lidt aktuel på dansk med romanen ”Flugt”. En roman, som kredser om sorg. Romanens hovedpersoner har mistet deres 12-årige søn, og det efterlader dem med en følelse af, at der kan være mere mellem himmel og jord. Men det er langt fra alt, der bygger på selvoplevelse i romanen. I romanen er den lille søn nemlig transkønnet. ”Hvis man ikke skal have lov til at sætte sig ind i andre mennesker og leve sig ind i andre menneskers tilværelse, så bliver det til sidst kun en selv og ens eget liv, man kan skrive om,” siger Carl Frode Tiller i programmet. ”Flugt” bliver kaldt en musikalsk roman, og både formmæssigt og tematisk er musik dominerende i romanen. Men den del af arbejdet har også krævet, at Tiller rakte ud til andre i sin arbejdsproces. Vært: Karoline Kjær Hansen. I Radio4-podcasten ”Mellem Linjerne” taler Karoline Kjær Hansen med aktuelle forfattere om researchen til og arbejdsmetoderne bag deres bøger. Programmet sendes hver uge på Radio4.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Makten är rädd för läsning, det gäller i de klassiska dystopierna såväl som i verklighetens diktaturer. Jimmy Vulovic funderar över vari faran ligger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Johns mor dör. Han gråter vid sjukhussängen. Några barn är på sjukhuset för att vänja sig vid döden. De förundras över hans beteende, som om döden vore hemsk, som om någon enskild människa skulle kunna betyda så mycket att den kan sörjas. Otroligt. Scenen finns i Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 och är viktig för att förstå romanen. Sorg och alla andra former av olycka har nämligen avskaffats i Världsstaten. Ingen är ledsen där. Det finns heller ingen ensamhet. Staten härskar med en kollektivistisk paroll som säger att alla tillhör alla andra i samhället. Ingen är speciell, alla är utbytbara. Ändå tycks alla så ensamma som en människa någonsin kan bli. Det är ur en förening mellan masskonsumtionssamhället och ett trygghets- och lyckoberoende tyranniet föds. I denna roman, liksom i flera av de klassiska nittonhundratalsdystopierna, varnas vi högljutt för statsmonstret som växer sig starkt då individens naturliga mänskliga relationer till andra och till sig själv dör.John sörjer. En sörjande människas blick är avslöjande, vittnar om brustna band som en gång var ett liv. Med sorgens påminnelse om slutet ställs livet på sin spets. Därför är den avskaffad i Världsstaten. Genom Johns blick ser vi även hur fri- och rättigheter vi idag tar för givna har gått förlorade, att de bytts bort mot en trygg kugghjulstillvaro och snäv konsumtionslycka. Är du ledsen, ta dig då en tablett. Piller finns det gott om. Känner du obehag, köp dig då något nytt eller byt sexpartner. Du får ligga precis hur mycket du vill bara det inte blir barn, för barn görs inte på det gamla sättet längre. Reproduktionen är strikt reglerad. Det finns inga familjer och ord som kärlek, mamma och pappa är skamliga. Staten lämnar inget åt slumpen, eller åt Gud eller åt naturen eller något sådant eftersom det ju kan bli fel då. Med biologisk ingenjörskonst produceras i stället framtida generationer på löpande band i barnfabriker, bokstavligt talat. Så att alla glatt intar sin plats i samhället. Eliten framställs för att bli lycklig i sin roll. Därunder produceras olika grader av tjänarklasser som är lika tillfreds med sin lott i hierarkin. Inget får rubba samhällsordningen.Men John bryter mönstret. Han älskar ju sin mamma. Och han sörjer henne. Tidigare bodde de utanför själva Världsstaten, i ett reservat för ursprungsbefolkningen. Där lever människor som förr, med kärlek, familj, Gud, sorg och inte minst litteratur. Johns främlingsblick, som ju även är läsarens, kan därför se massmarknadskollektivismens falska lycka. Dessutom avgudar han William Shakespeare och kan inte förstå varför staten har förbjudit den sortens litteratur. Men vi, vi som för en stund ser med hans ögon, vet såklart vad det handlar om. För vi vet att sådan litteratur, det vill säga individens möjliga samtal med sig själv, med själen, alltid är förbjuden i dystopier. Och efter moderns död, då Shakespeares ord om en skön ny värld ekar mörkt ironiskt inom John, åskådliggörs också varför den förbjuds. För när han stormar ut ur sjukhuset växer orden till ett upprorsförsök, till en vilja att få väcka den nya världens levande konsumtionsdöda till liv, till ett levande fritt liv bortom ytlig lycka. Givetvis misslyckas han. Romanen är trots allt en dystopi, inte en utopi.Franz Kafka skrev en gång till sin vän Oskar Pollak att en bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Läser vi romaner som Du sköna nya värld i skenet av hans ord lär de oss att Makten alltid fruktar sprickor i den spegelblanka tunna isen under dess fötter. Och därför gör den allt för att förhindra yxan, höjd och redo att när som helst hugga till. Det som förenar flera av de idag klassiska dystopierna är att invånarnas liv bara fyller en enda funktion, att alltid tjäna staten, aldrig någonsin sig själva eller medmänniskorna. Vi ser det hos Aldous Huxley. Men vi ser det även i föregångaren Jevgenij Zamjatins roman Vi samt i Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984. Fast i Ray Bradburys Fahrenheit 451 från 1953 framträder det väl allra tydligast i relation just till litteratur. Där bränns nämligen böcker för att de orsakar splittring, krossar isen, i både individen och samhället. Romanens huvudperson Guy Montag är brandman i ett framtida USA där brandmän för trygghetens och stabilitetens skull bränner böcker i stället för att släcka bränder.I dystopier har alltså Makten insett att skönlitteratur minst lika tydligt som sorg kan spegla vad det är att vara en människa bland andra människor, kan ge en bild som ärligt visar den vackra och smärtsamt sorgliga terräng vi har att leva i. Och den som läser bilden är mindre benägen att kasta bort sin utmätta tid på att lyda. Likt John står heller inte Guy Montag i Fahrenheit 451 ut i det frusna havet längre. Han uthärdar inte de blanka tv-skärmarnas ständiga beroendeframkallande underhållning, pallar inte längre med det gapskrattets tyranni han lever i. I stället söker han liksom John tröst i böcker, vilka han i hemlighet och av för honom själv oklar anledning har räddat undan lågorna. Men han förstår dem inte, förstår bara, eller rättare sagt hoppas, att det i de förbjudna böckerna finns något som kan rädda honom. Guy Montag söker desperat en yxa för att få kontakt med sitt inre hemliga liv. Därför letar han med fara för sin egen säkerhet upp Faber, en gammal professor i engelska som lär honom att litteraturen kan sy ihop ”universums tygbitar till en klädnad” åt oss.Mellan liv och litteratur finns ett starkt band, menar Faber, åtminstone mellan livet och bra litteratur. I den ser och förstår vi allt skönt och allt smärtsamt som livet för med sig. Faber förklarar att bra författare genom orden kan nå fram till livet självt. De medelmåttiga snuddar bara flyktigt vid det medan de dåliga våldför sig på livet för att sedan slänga det på sophögen. Professorn sammanfattar en humanistisk grundsyn. Hans ord slår en bro från den tidige renässanshumanistpoeten Francesco Petrarcas Secretum meum, ett 1300-talsargument för den själsdiskuterande läsningens väg, till det sökande som den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom så ofta betonade som läsningens mål och mening. Den goda litteraturen visar oss slutet och därmed också oss själva. I boken Hur läsa & varför från år 2000 skriver Harold Bloom (skriver) att skönlitterärt läsande är ”att förbereda oss själva på förändring och förvandling, och den yttersta förvandlingen delar vi alla”. Det är döden och sorgen han talar om och det står var och en fritt, oavsett klass- och kulturursprung, att ur bokhyllan ta fram någon av de kartor som varje dystopisk makt inte vill att vi ska se, kartor där bilden av oss själva tecknas och vår olydnad föds.Jimmy Vulovic, litteraturforskare och författareLitteraturRay Bradbury: Fahrenheit 451. Översättning: Siv Nordin. Modernista, 2018.Aldous Huxley: Du sköna nya värld. Översättning: Greta Tiselius. Lind & co, 2000.

1936 skrev Klaus Mann, som var son till Thomas Mann, romanen "Mefisto" om en skådespelande kameleont i Nazi-Tyskland. Mann hade likt många andra kulturellt verksamma lämnat Tyskland redan 1933. Romanen handlar om skådespelaren Henrik Höfgen som anpassade sig till det nya naziststyret trots att han innan maktövertagandet gjort sig känd som kommunist. Hans paradroll som Mefisto i Goethes "Faust" symboliserar hans beredvillighet att underkasta sig ondskan, och Manns roman blev naturligtvis förbjuden av nazisterna.”Mefisto” översattes till tolv språk men stötte även efter kriget på patrull i Tyskland. 1956 kom den ut i DDR men i väst hävdade adoptivsonen till skådespelaren Gustaf Gründgens att Gründgens stått modell för Manns nidbild och var förtalad. Omständliga juridiska processer följde och först 1980, 44 år efter bokens tillkomst och 35 år efter den nazistiska diktaturens fall gavs ”Mefisto” ut i Västtyskland.Klaus Mann som begick självmord 1949 hävdade så länge han levde att, trots att han känt Gründgens, velat skildra en ”symbolisk typ” . Romanens sista ord lyder: ”Alla personerna i denna bok är typer, inte porträtt.”Uppläsare: Gunnar Bolin.En Klassiker av Maria Edström från 2013.

Romanen som vi känner den föds i slutet på 1700-talet och slår på några årtionden ut verseposet och poesin. Ny tryckteknik, fotogenlampan och moderna kommunikationer gjorde romanen tillgänglig för en större publik. Särskilt kvinnorna drogs till romanerna, som också varnades för konsekvenserna av allt för omfattande romanläsning.Romanen krävde inte samma klassisk bildning som eposet och svarade på borgarklassens behov av identifikation och individualitet. Romanen passade in den nya offentligheten av tidningar, magasin och förläggare där många kända verk skrevs och publicerades som följetonger.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingrid Elam professor emerita i litterärgestalning vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Romanens segertåg.Världens första kända roman, Berättelsen om Genji, skrevs av den japanska hovdamen Murasaki Shikibu strax efter år 1000. Men den moderna romanens segertåg började i slutet på 1700-talet som ett barn av upplysningen. Romanen var inledningsvis en föraktad genre, men den tog snabbt över från episka hjältedikter och teater som lånade stil och format från antiken.Där eposet var ett färdigt format med stilmallar som förfinats under 2000 år var romankonsten öppen och sökande. När vi började läsa romaner gick läsandet från kollektiv högläsning till en ensam sysselsättning för individen. I takt med att samhället och vetenskapen utvecklas förändras romanen i fråga om perspektiv och berättande.Eftersom romanen säljs till läsarna på en växande marknad blir läsarna allt viktigare för författarna som tidigare försörjts av mecenater och sinekurer. Och en stor del av läsarna och författarna var tidigt kvinnor.Bild: Läsande kvinna av Anna Nordgren 1882, Wikimedia Commons, Public Domain.Musik: Schubert: Moment Musical Op. 94, No. 3, D780 av Audio Waves - Eliche Remblon, Storyblocks AudioLyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnadKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens avsnitt handlar om romanens historia, från dess genombrott i slutet på 1700-talet till idag. Gäst är litteraturvetaren och författaren Ingrid Elam som skrivit den hyllade boken ”Romanens segertåg”. Vi samtalar om omständigheterna som gjort romanen till den dominerande litterära genren, vilka verk och författarskap som haft särskild betydelse för dess utveckling och om den har en given plats i framtiden. Ingrid Elams bok "Romanens segertåg":  https://www.adlibris.com/se/bok/romanens-segertag-9789127172937Köp biljetter till Bildningskomplexet LIVE med Horace Engdahl den 8 februari på Stora Nygatan 7:  https://billetto.se/e/bildningskomplexet-live-drottning-kristinas-maximer-med-horace-engdahl-biljetter-766956?utm_source=billetto+advertising&utm_medium=frontpage&utm_campaign=billetto+web&utm_content=2SEStötta podden på patreon.com/bildningskomplexet och få avsnitt före alla andra eller på SWISH på 0709262541.Facebook: BildningskomplexetInstagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin

Vad läste vi innan vi läste romaner? Och vad var det som gjorde att romanen så småningom inledde sitt segertåg över världen? Det ska vi undersöka i dagens avsnitt med hjälp av Ingrid Elam, litteraturvetare, kulturskribent och kritiker. Ingrids boktips:Stendahl: Rött och svartJ. P. Jacobsen: Fru Marie GrubbeGeorge Perec: Livet, en bruksanvisningProgramledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastFoto Ingrid Elam: Natalie Greppi Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vår kritiker Emma Engström har sett femte säsongen i den succéartade tv-serien om det brittiska hovet, som nu har premiär på Netflix. Och som samtidigt är den första efter Drottningens död. SVENSK-AMERIKANSK KONSTNÄR SKAPAR "PLAKATKONST" FÖR ABORTDen svensk-amerikanska konstnären Michel Pred har skapat ett konstprojekt för tolv gånger fyra meter stora billboards (reklamplakat). Hon har bett ett tiotal kvinnliga konstnärer som är för abort att göra verk för projektet - och hennes eget bidrag är en handväska med ett visst årtal broderat utanpå.VARFÖR FICK ROMANEN ETT SÅ SNABBT HISTORISKT GENOMSLAG - OCH VARFÖR ÄLSKAR VI DEN FORTFARANDE?Kulturjournalisten och författaren Ingrid Elam har skrivit boken "Romanens segertåg", som handlar just om dess snabba framgång. Hon kommer till studion för att berätta mer om vad som egentligen fick romanen att tränga så djupt in i oss - och spekulera lite om dess framtid.VACKERT, SORGLIGT OCH PERSONLIGT OM UKRAINAS HISTORIAJournalisten och översättaren Victoria Belim lämnade sitt födelseland Ukraina 1994 när hon var 15 år. Men när Ryssland angrep Ukraina 2014 sköljde minnena från barndomen över henne. Hon började åka tillbaka till Ukraina, till mormor Valentina och körsbärsträden i den lilla byn utanför Poltava. Hon bodde där i längre perioder, åkte fram och tillbaka i fem år, tills pandemin och sedan kriget bröt ut. Resultatet är debutboken "Röda sirener", en utforskning av Victoria Belims egen släkts hemligheter mot fonden av hela Ukrainas historiska utveckling. Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg intervjuar henne.OBS: OM HÄNDER, DEL 3 - HAR HANDEN NÅGON FRAMTID?Den här veckan handlar alla OBS-essäer om händer. Händerna, och särskilt tummarna, har varit helt avgörande för människans utveckling, men hur kommer det att bli om händerna får en minskad roll i en alltmer digital verklighet? Journalisten och författaren Anna Thulin reflekterar över detta - och den som läser upp texten är Sofia Strandberg.Programledare: Cecilia Blomberg. Producent: Mattias Berg.

28022022 Ulla Svalheim har nylig utgitt sin første roman: Til troende. Den handler om Bie Veronika, en seksten år gammel jente som baler med noen ganske dyptgående trosspørsmål. Hun har fått sommerjobb som kirkegårdsarbeider og surrer hver dag rundt graven til en nylig avdød klassekamerat. Her, midt i den norske sommeren, leter Bie V etter Gud og mening. Til troende har blitt godt mottatt. Morgenbladets Vilde Sagstad Imeland skriver blant annet: «Romanens følsomhet for de tilforlatelige og konkrete sidene ved et ungt menneskes liv kan minne om det Maria Navarro Skaranger lykkes så godt med i sine bøker. Til troende insisterer hverken på å være alvorlig eller dyp, men oppleves kanskje nettopp derfor likevel som begge deler». Ulla Svalheim er (ved siden av å være forfatter) litteraturkritiker og redaktør for BLA - Bokvennen Litterære Avis. Samtalen ledes av Marthe Udnæs fra redaksjonen.

Virginia Woolfs "Jacob's Room" betraktas ofta som en förstudie till hennes verkliga storverk. Det är dags att ändra på den uppfattningen, säger litteraturvetaren Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem är Jacob? Var är Jacob? Jag läser Virginia Woolfs roman Jacobs Room och frågorna kommer till mig, gång på gång. För jag får liksom inte kläm på honom, han glider hela tiden undan.Jag är inte ensam om att känna så. Redan på romanens första sida frågar sig hans mamma: var är den där besvärlige lille pojken? och skickar iväg hans bror för att leta. Ja-cob! Ja-cob! ropar brodern så som så många fler ska göra innan den korta berättelsen är slut.För inte är det mycket vi reda på om Jacob. Istället får vi veta vad andra tänker:  när de betraktar honom, förälskar sig i honom, skriver brev om honom och skvallrar om honom. Huvudpersonen själv förblir ett slags gäckande frånvaro, även om vi följer tätt i hans spår: från en dag på stranden i den tidiga barndomen, till studierna i Cambridge, till rummet i London, till le grand tour i Italien och Grekland, och sist till det slutgiltiga försvinnandet, i det första världskrigets stora anonyma död.Så blir romanen till ett slag antibiografi: den tecknar fram ett liv som förblir preludier och skisser; den är en bildningsroman som inte går i mål.Och just däri ligger förstås dess storhet. För vad kan vi veta om en annan människa, eller ens om oss själva? Och hur kan vi fånga det där som är människans mest grundläggande begränsning och samtidigt hennes största och enda möjlighet: livet självt?Romanen är Virginia Woolfs tredje. Den kom ut under det år som ofta blir kallat vidunderligt när litteraturhistoria ska skrivas: 1922. Ur ett engelskspråkigt perspektiv är det nästan Året med stort Å. I februari gav James Joyce ut sin tegelsten Ulysses med hjälp av den modiga Sylvia Beach i Paris. I oktober publicerade T.S Eliot The Waste Land i sin egen tidskrift The Criterion. Och senare samma månad lät paret Woolf trycka upp Jacobs Room på det egna förlaget Hogarth Press.Virginia Woolf kallade själv Jacobs Room för ett experiment, och möjligen är det detta uttalande som får författaren Lawrence Norfolk att i förordet till min engelska utgåva utbrista att romanen saknar det självförtroende som kännetecknar Joyces och Eliots böcker. Självklart har han fel. För det första har en roman inga känslor alls. För det andra och så klart är detta viktigare kräver experimentet en stark och trygg självkänsla. Och det verkar inte som om Woolf skulle darrat på pennan någonstans eller på något sätt valt en försiktig väg här. Några år tidigare - 1919 hade hon skrivit så här om litteraturens nya uppgift: Låt oss skriva ner atomerna så som de dyker upp i vårt sinne, i den ordning de kommer, låt oss följa mönstret, hur osammanhängande och motsägelsefullt det än ter sig, som varje syn eller händelse ristar på medvetandet.Om Virginia Woolfs romaner saknade intrig var det för att livet självt saknar det: bättre då att registrera sinnenas intryck, som bildkonstnären.Woolf menade att litteraturen befann sig vid en skiljeväg, då, i början av tjugotalet. Själv stod hon för det nya, det som mer autentiskt och ärligt förmådde gestalta tillvaron. På andra sidan placerade hon författare som John Galsworthy han som skrev Forsytesagan och som snart skulle få Nobelpriset eller den framgångsrika Arnold Bennett, som skrev böcker i en traditionellt realistisk stil med tydliga huvudpersoner och en allvetande berättare och som till skillnad från Woolf sålde i drivor.Bennett var för övrigt en av alla dem som sågade Jacobs Room. Han menade att romanens gestalter omöjligt kunde få liv hos läsaren eftersom författaren, som han syrligt skrev var besatt av originalitet och smarthet.Woolf skulle snart hämnas och formulera sitt förslag på en ny estetik för romanen: i essän Mrs Brown and Mr Bennett från 1923 skriver hon om hur en tänkt kvinna på ett tåg, Mrs Brown, kan skildras litterärt på olika sätt beroende på författarens övertygelser. Woolf låter där  den daterade Mr Bennett och hans gelikar tynga ner den stackars Mrs Brown till oigenkännlighet med en omständlig prosa, trots att hon förtjänar att gestaltas på ett helt annat sätt. Vi måste lära oss att stå ut med det krampaktiga, det obscena, det fragmentariska, misslyckandet, skriver Virginia Woolf. Något annat skulle vara att svika Mrs Brown.Här finns alltså en litteratursyn som bygger på en helt ny människosyn. I Virginia Woolfs värld kan ingen kan längre fångas in, paketeras, eller ges prydlig gestaltning. För att lyckas måste litteraturen misslyckas. Så kan världen skildras sant.Många kritiker har i efterhand betraktat Jacobs room som en förövning till de verkligt stora verken i Woolfs författarskap: hon skulle snart komma att skriva Mrs Dalloway och To the Lighthouse, Mot fyren..Men Jacobs Room är en storartad roman i sin egen rätt Och faktiskt är det den enda av Woolfs romaner som översattes till svenska medan hon själv levde bara en sån sak.Romanens grundtes är att även om vi i sällsynta ögonblick kan uppleva att vi verkligen ser och känner någon så är dessa stunder av absolut närvaro oerhört sällsynta. Istället är det frånvaron som kännetecknar våra liv och våra mänskliga mellanhavanden. Vi skriver, ringer, talar med, till och om varandra, utan att riktigt nå fram. Våra intryck av den rikt myllrande världen är flyktiga och övergående, även om de är fyllda av aldrig så mycket akut skönhet och känsla. Så kan de här stunderna skildras litterärt på samma sätt som impressionisterna tecknade solens förflyttningar över vatten: bara ögonblicket kan fångas, det undflyende.Den som vill filmatisera Jacobs Room borde ha ett lätt jobb: texten består av korta scener som avlöser varandra: vi är på stranden, så - klipp -vid Piccadilly, och klipp - på ett tåg på väg till Cambridge. Och så klipp på Akropolis i Aten.Och överallt alla dessa människor. Inte mindre än 156 namngivna personer befolkar Woolfs roman. Flera av dem får inte ens en halv sida. Alla dessa liv, som vi inte vet någonting om. Och där nånstans, ibland, Jacob, med en bok under armen.1922 var ett storartat litterärt år. Men alla de storverk som skrevs då gick de flesta förbi: både Woolf och Eliot ägnade sig ju åt egenutgivning i små upplagor, och Joyces Ulysses kom ut på ett litet och okänt förlag långt från den engelskspråkiga sfären.  Jag läser vidare om Jacob. Och tänker på dagens litterära utgivning. Vilka böcker kommer att vara framtidens omistliga klassiker vilka författare den framtida historieskrivningens fixstjärnor? Ges de också ut på egna och obskyra förlag?Det enda vi säkert vet är att vi har absolut ingen aning. Men jag är allt lite avundsjuk på dem som i framtiden får läsa årets bästa böcker. Vår tids Jacobs Room.Karin Nykvist, litteraturvetare och kritikerFotnot: Jacob's Room finns översatt till svenska som Jacobs Rum av Siri Thorngren-Olin.

Hur svarar konsten när makten förordar allt snävare ramar för både form och innehåll? Mattias Hagberg utforskar en sovjetisk, litterär motståndshandling som han döpt till sovjetisk fantastik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det börjar med ett meddelande i den sovjetiska statsradion:Här talar Moskva. Vi sänder en förordning utfärdad av Socialistiska Rådsrepublikernas Unions Högsta Sovjet. I samband med det växande välståndet och för att tillgodose de breda massornas önskningar har beslutits att förklara söndagen den 10 augusti 1960 för de Fria mordens dag.Upptakten till den ryska författaren och dissidenten Julij Daniels novell Här talar Moskva från början av 1960-talet är skrämmande. Utan förklaring deklarerar makthavarna i Sovjetunionen att alla vuxna medborgare ska vara fria att döda i stort sett vem de vill under en hel dag.Denna dag har alla sovjetmedborgare, som uppnått en ålder av sexton år, rätt att mörda varje annan medborgare med undantag av personer, som nämns under punkt tio i anmärkningarna till denna förordning. Förordningen träder i kraft den 10 augusti 1960 kl. 06oo Moskvatid och slutar att gälla kl. 24oo. Anmärkningar. Punkt ett. a) Mord förbjudes på barn under 16 år. b) uniformsklädda militärer och militärtjänstemän c) transportarbetare under tjänsteutövning och så vidare. I sin novell leker Julij Daniel lika mycket med det byråkratiska språket och med sovjetsamhällets absurditeter, som han bearbetar stalinismens terror. Textens jag, en medelålders tjänsteman, påverkas starkt av beskedet, framför allt av omgivningens snabba anpassning till partiets senaste utspel. Hans älskarinna ser en chans att bli av med sin trista make; hans närmsta vän, en illustratör i partiets tjänst, ser en möjlighet att tillverka propagandaplakat inför mordens dag och därmed ta ett kliv i karriären; och hans granne, en gammal politruk, har snabbt hittat en förklaring som placerar in det fasansfulla beskedet i en revolutionär logik:Medvetenheten har dött ut. Därför har staten rätt att göra ett brett upplagt experiment och överlämna vissa av sina funktioner i folkets händer! [-] Den här förordningen är inget annat än en logisk fortsättning av en redan påbörjad process demokratiseringsprocessen. [-] Idealet är ju [] en succesiv upplösning av den exekutiva makten i de breda folkmassorna. Julij Daniels text befinner sig någonstans mitt emellan knivskarp realism och grotesk skräck, i ett litterärt rike som aldrig fått någon egentlig etikett, men som i brist på bättre alternativ kan kallas sovjetisk fantastik. I detta rike har så vitt skilda författare som Vladimir Majakovskij, Michail Bulgakov, Andrej Platonov och bröderna Arkadij och Boris Strugatskij rört sig, författare som alla har det gemensamt att de låtit fantasin löpa fritt utan hänsyn till föreställningar om genre och stil, och än mindre till censurmyndighetens krav på litteraturen. Kanske kan man säga att detta spår i den ryskspråkiga litteraturen började med Jevgenij Zamjatin, eller möjligen med Vladimir Majakovskij, två författare som båda verkade under revolutionens inledande och febriga år, när konsten fortfarande bar på drömmar och radikala estetiska ideal. Det var då som Vladimir Majakovskij bröt sig loss ur tiden och skapade futuristiska dikter som faktiskt går att beskriva som science fiction. Och det var då som Jevgenij Zamjatin skrev sin skrämmande skildring av ett slutet, totalitärt och fullständigt planlagt samhälle, som med tiden skulle framstå som en skarp parodi på sovjetsystemet, men som vid sin tillkomst snarare hade udden riktad mot revolutionens motståndare än mot dess förkämpar.Ja, Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi är på många sätt en text som fångar essensen av den sovjetiska fantastiken. Romanens jag, matematikern D-503, lever i ett samhälle som helt och hållet bannlyst fantasin till förmån för förnuftet. Allt är genomlyst, rationellt och inriktat på tillfredsställelse av fysiska behov. Medborgarna lever bakom glasväggar utan hemligheter och tilldelas sexpartners enligt en noga genomtänkt statistisk plan. Men D-503 kan inte låta bli att lockas av det irrationella. Han dras till matematikens gränser, där talens strikta logik löses upp i mystikens dimmor. För honom blir roten ur minus ett en symbol för ett annat liv, ett annat sätt att tänka och känna, där den rena lyckan, den fullständiga tillfredsställelsen, aldrig är ett mål utan snarare en återvändsgränd. Jevgenij Zamjatins budskap är klart och tydligt: Utan det som skaver, utan det som inte passar in och utan det som är oförklarligt, inget liv.Jevgenij Zamjatin slog an en ton för den ryskspråkiga litteraturen som fortsatte att ljuda i decennier. Den sovjetiska fantastiken blev ett rike för det irrationella, en plats för en fantasi som inte visste några gränser. I takt med att det sovjetiska samhället stelnade och förlorade sin radikala framtidstro, till förmån för ett ihåligt tillbakablickande, blev också denna litteratur, ja, själva fantasin i sig, en motståndshandling.När Andrej Platonov gav den sovjetiska vardagen ett absurt skimmer i Grundgropen från 1930 blev hans böcker genast bannlysta, och när Michail Bulgakov lät fantasin löpa fritt i Mästaren & Margarita från 1940 skrämde han slag på makthavarna. Det irrationella, det som inte gick att begripa, och därmed inte heller att angripa, blev ett hot.Arvet efter Jevgenij Zamjatin, Vladimir Majakovskij, Andrej Platonov och Michail Bulgakov förvaltades under efterkrigstiden framför allt av författare och filmare som tog spjärn mot science fiction-genrens konventioner, men som hade mer gemensamt med absurdister som Franz Kafka och Samuel Becket än med västerländska genreförfattare som Arthur C Clarke och Aldous Huxley.Författarbröderna Boris och Arkadij Strugatskij och filmaren Andrej Tarkovskij skapade var för sig och tillsammans poetiska mästerverk, där realismen bröts sönder under trycket av oförklarliga krafter utifrån.  Bara genom att visa upp en bild av något okänt, något som inte gick att kontrollera och inordna, hotade alla dessa berättare att slå upp ett hål i den totalitära logiken. Den ohämmade fantasin verkade ofta vara ett lika stort problem för makthavarna som sanningen. Ja, kanske till och med ett större problem eftersom sanningen gick att bemöta med lögn, medan fantasin Ja, hur ska man egentligen beskriva fantasin? Hur ska man fånga den där vaga känslan av något närvarande, men ändå undanglidande, något som existerar, men ändå inte finns?Kanske med de poetiska slutorden i Julij Daniels skräcknovell om de Fria mordens dag: Jag går och säger mig själv: Detta är din värld, ditt liv, och du är en cell, en liten del av det. Du får inte låta dig skrämmas. Du ska svara för dig själv, så svarar du också för andra. Och med ett svagt sus av yrvaket samtycke och förvånat gillande svarar mig de oändliga gatorna och torgen, kajerna, träden och husen, som likt en ofantlig, drömmande ångbåtskaravan svävar mot det okända.Mattias Hagberg, författareLitteraturJevgenij Zamjatin: Vi. Översättare: Sven Vallmark. Modernista, 2016.Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten samt En miljard år före världens slut. Översättare: Ola Wallin, Ersatz, 2020 och 2022.Julij Danil: Här talar Moskva: noveller. Översättning Johan Munck. Albert Bonniers förlag, 1966. Andrej Platonov: Dzjan ; Grundgropen ; Lyckliga Moskva. Översättare: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2017. Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Översättare: Lars Erik Blomqvist. Norstedts, 2010.

Hur svarar konsten när makten förordar allt snävare ramar för både form och innehåll? Mattias Hagberg utforskar en sovjetisk, litterär motståndshandling som han döpt till sovjetisk fantastik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det börjar med ett meddelande i den sovjetiska statsradion:Här talar Moskva. Vi sänder en förordning utfärdad av Socialistiska Rådsrepublikernas Unions Högsta Sovjet. I samband med det växande välståndet och för att tillgodose de breda massornas önskningar har beslutits att förklara söndagen den 10 augusti 1960 för de Fria mordens dag.Upptakten till den ryska författaren och dissidenten Julij Daniels novell Här talar Moskva från början av 1960-talet är skrämmande. Utan förklaring deklarerar makthavarna i Sovjetunionen att alla vuxna medborgare ska vara fria att döda i stort sett vem de vill under en hel dag.Denna dag har alla sovjetmedborgare, som uppnått en ålder av sexton år, rätt att mörda varje annan medborgare med undantag av personer, som nämns under punkt tio i anmärkningarna till denna förordning. Förordningen träder i kraft den 10 augusti 1960 kl. 06oo Moskvatid och slutar att gälla kl. 24oo. Anmärkningar. Punkt ett. a) Mord förbjudes på barn under 16 år. b) uniformsklädda militärer och militärtjänstemän c) transportarbetare under tjänsteutövning och så vidare. I sin novell leker Julij Daniel lika mycket med det byråkratiska språket och med sovjetsamhällets absurditeter, som han bearbetar stalinismens terror. Textens jag, en medelålders tjänsteman, påverkas starkt av beskedet, framför allt av omgivningens snabba anpassning till partiets senaste utspel. Hans älskarinna ser en chans att bli av med sin trista make; hans närmsta vän, en illustratör i partiets tjänst, ser en möjlighet att tillverka propagandaplakat inför mordens dag och därmed ta ett kliv i karriären; och hans granne, en gammal politruk, har snabbt hittat en förklaring som placerar in det fasansfulla beskedet i en revolutionär logik:Medvetenheten har dött ut. Därför har staten rätt att göra ett brett upplagt experiment och överlämna vissa av sina funktioner i folkets händer! [-] Den här förordningen är inget annat än en logisk fortsättning av en redan påbörjad process demokratiseringsprocessen. [-] Idealet är ju [] en succesiv upplösning av den exekutiva makten i de breda folkmassorna. Julij Daniels text befinner sig någonstans mitt emellan knivskarp realism och grotesk skräck, i ett litterärt rike som aldrig fått någon egentlig etikett, men som i brist på bättre alternativ kan kallas sovjetisk fantastik. I detta rike har så vitt skilda författare som Vladimir Majakovskij, Michail Bulgakov, Andrej Platonov och bröderna Arkadij och Boris Strugatskij rört sig, författare som alla har det gemensamt att de låtit fantasin löpa fritt utan hänsyn till föreställningar om genre och stil, och än mindre till censurmyndighetens krav på litteraturen. Kanske kan man säga att detta spår i den ryskspråkiga litteraturen började med Jevgenij Zamjatin, eller möjligen med Vladimir Majakovskij, två författare som båda verkade under revolutionens inledande och febriga år, när konsten fortfarande bar på drömmar och radikala estetiska ideal. Det var då som Vladimir Majakovskij bröt sig loss ur tiden och skapade futuristiska dikter som faktiskt går att beskriva som science fiction. Och det var då som Jevgenij Zamjatin skrev sin skrämmande skildring av ett slutet, totalitärt och fullständigt planlagt samhälle, som med tiden skulle framstå som en skarp parodi på sovjetsystemet, men som vid sin tillkomst snarare hade udden riktad mot revolutionens motståndare än mot dess förkämpar.Ja, Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi är på många sätt en text som fångar essensen av den sovjetiska fantastiken. Romanens jag, matematikern D-503, lever i ett samhälle som helt och hållet bannlyst fantasin till förmån för förnuftet. Allt är genomlyst, rationellt och inriktat på tillfredsställelse av fysiska behov. Medborgarna lever bakom glasväggar utan hemligheter och tilldelas sexpartners enligt en noga genomtänkt statistisk plan. Men D-503 kan inte låta bli att lockas av det irrationella. Han dras till matematikens gränser, där talens strikta logik löses upp i mystikens dimmor. För honom blir roten ur minus ett en symbol för ett annat liv, ett annat sätt att tänka och känna, där den rena lyckan, den fullständiga tillfredsställelsen, aldrig är ett mål utan snarare en återvändsgränd. Jevgenij Zamjatins budskap är klart och tydligt: Utan det som skaver, utan det som inte passar in och utan det som är oförklarligt, inget liv.Jevgenij Zamjatin slog an en ton för den ryskspråkiga litteraturen som fortsatte att ljuda i decennier. Den sovjetiska fantastiken blev ett rike för det irrationella, en plats för en fantasi som inte visste några gränser. I takt med att det sovjetiska samhället stelnade och förlorade sin radikala framtidstro, till förmån för ett ihåligt tillbakablickande, blev också denna litteratur, ja, själva fantasin i sig, en motståndshandling.När Andrej Platonov gav den sovjetiska vardagen ett absurt skimmer i Grundgropen från 1930 blev hans böcker genast bannlysta, och när Michail Bulgakov lät fantasin löpa fritt i Mästaren & Margarita från 1940 skrämde han slag på makthavarna. Det irrationella, det som inte gick att begripa, och därmed inte heller att angripa, blev ett hot.Arvet efter Jevgenij Zamjatin, Vladimir Majakovskij, Andrej Platonov och Michail Bulgakov förvaltades under efterkrigstiden framför allt av författare och filmare som tog spjärn mot science fiction-genrens konventioner, men som hade mer gemensamt med absurdister som Franz Kafka och Samuel Becket än med västerländska genreförfattare som Arthur C Clarke och Aldous Huxley.Författarbröderna Boris och Arkadij Strugatskij och filmaren Andrej Tarkovskij skapade var för sig och tillsammans poetiska mästerverk, där realismen bröts sönder under trycket av oförklarliga krafter utifrån.  Bara genom att visa upp en bild av något okänt, något som inte gick att kontrollera och inordna, hotade alla dessa berättare att slå upp ett hål i den totalitära logiken. Den ohämmade fantasin verkade ofta vara ett lika stort problem för makthavarna som sanningen. Ja, kanske till och med ett större problem eftersom sanningen gick att bemöta med lögn, medan fantasin Ja, hur ska man egentligen beskriva fantasin? Hur ska man fånga den där vaga känslan av något närvarande, men ändå undanglidande, något som existerar, men ändå inte finns?Kanske med de poetiska slutorden i Julij Daniels skräcknovell om de Fria mordens dag: Jag går och säger mig själv: Detta är din värld, ditt liv, och du är en cell, en liten del av det. Du får inte låta dig skrämmas. Du ska svara för dig själv, så svarar du också för andra. Och med ett svagt sus av yrvaket samtycke och förvånat gillande svarar mig de oändliga gatorna och torgen, kajerna, träden och husen, som likt en ofantlig, drömmande ångbåtskaravan svävar mot det okända.Mattias Hagberg, författareLitteraturJevgenij Zamjatin: Vi. Översättare: Sven Vallmark. Modernista, 2016.Arkadij och Boris Strugatskij: Picknick vid vägkanten samt En miljard år före världens slut. Översättare: Ola Wallin, Ersatz, 2020 och 2022.Julij Danil: Här talar Moskva: noveller. Översättning Johan Munck. Albert Bonniers förlag, 1966. Andrej Platonov: Dzjan ; Grundgropen ; Lyckliga Moskva. Översättare: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2017. Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Översättare: Lars Erik Blomqvist. Norstedts, 2010.

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna  det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna  och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. Vi kristna libaneser, påstår mina släktingar, är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner George gripa in: Du Michael, säger han, du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här? Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vadVäst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har  åtminstone sedan korstågens tid gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.Men det finns naturligtvis också en annan historia och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad  och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet  och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, Orientalism, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards Boussole. Denna flerfaldigt prisbelönta roman  titeln kan översättas med Kompass  tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer  utan diktare, konstnärer och kompositörer.Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva  och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst  och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.Boussole utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling  från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa  tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.På samma sätt som det faktiskt också är ditt.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

Debuterande författaren och journalisten Karin Filén samtalar med kollegan Matilda Gyllenberg om sin bok Alla mina katastrofer, en barndomsskildring från sommaren 1986 där vi följer 12-åriga Sandras förundran över den vuxenvärld som börjar öppna sig. Samtalet handlar om tidsmarkörer, att skriva med humor och allvar, och att växa upp i en tid som kanske var friare på gott och ont. Romanens målgrupp är 9–12-åringar men alla som varit barn på 1980-talet kommer att ha stort utbyte av Karins observationer och Sandras insikter! Alla mina katastrofer utkom på Förlaget våren 2022.

Då menneska på tampen av 1800-talet og vidare inn i starten av 1900-talet las Dostojevskij, Flaubert og Proust, var det ingen andre stader enn i dei store romanane å hente desse innsiktene frå. Men når ein i dag les Solstad eller Knausgård, får vi ikkje vite noko vi ikkje alt visste, er påstanden frå dosent ved Høgskulen på Vestlandet, Per Bjørnar Grande. I dag sel romanar som aldri før, men likevel er ikkje sjangeren like innovativ som han ein gong var, ifølgje Grande, som i dette føredraget tek for seg førestellinga om romanens død. Akademisk lunsj arrangeres i samarbeid med Universitet i Bergen, Høgskulen på Vestlandet og Norges Handelshøyskole. Opptak fra Bergen offentlige bibliotek den 23. februar 2022.

Kriget satte stopp för Elena Rubashevskas filmprojekt i Donbas, och vägen hem till mamman i Kiev är lång och svår. Läget är så spänt vid vägspärrarna att hon valt att gömma sina kameror i bilen. KRIGETS FÖRSTA DYGN FÖR KULTURARBETARNAI Kiev vaknade filmregissören Tonya Noyabrova av att hennes mamma ringde och sa nu är det krig. Dramatikern och regissören Pavlo Yurov hörde avlägsna explosioner och började packa för att ta med sin flickvän västerut. I Lviv vaknade översättaren Sofia Cheliak av ett flygalarm som hon trodde var en av många övningar. P1 Kulturs Emma Engström har samlat röster inifrån Ukraina.PÅVERKAS PUTIN AV PROTESTERNA?Hör Kulturredaktionens Östeuropaexpert Fredrik Wadström.LYUBA YAKIMCHUK LÄSER SIN DIKT "UPPLÖSNING"Igår intervjuade vår reporter Anton Brennebrant poeten Lyuba Yakimchuk. Hon var då hemma i Kiev och hade tejpat för sina fönster. Idag tog vi kontakt med henne och frågade om hon kunde välja en dikt som hon kände fångar situationen idag. Hör henne läsa sin egen dikt "Upplösning"."ON THE ROAD" - BOKEN SOM LOCKAR DIG UT PÅ VÄGARNADen 12 mars skulle författaren Jack Kerouac fyllt 100 år. 5 september 1957 kom hans roman "On the road" ut. På svenska kom den att heta "På drift", eller "På väg". Romanens inflytande har varit stort, och den tjänar fortfarande som en Bibel för den som vill ge sig ut som en modern vagabond med liftartummen lyft i skyn.Programledare: Lisa BergströmProducent: Ulph Nyström

En roman om Thure Erik Lund? Virkelig? Dette må vi snakke om. Med Ane Farsethås og Bernhard Ellefsen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Kan man finna livets mening i en bok? Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" är visserligen inte en utan sju böcker, men att de kan bära en människa genom krig och fångenskap visar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1924 reste den polske konstnären Jósef Czapski till Paris. Några år tidigare hade hans familjeförmögenhet exproprierats av den nybildade Sovjetunionen, men det gjorde honom inget. Han var en ung man, och bohemlivet passade honom utmärkt. Han var välutbildad och behärskade fyra språk flytande, däribland franska. Den tid han inte ägnade åt konstnärligt arbete gick därför åt till läsning. Medan han botaniserade i en av stadens boklådor fick han syn på en volym med titeln À la recherche du temps perdu, På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust. Han köpte boken, och började läsa. Språket var alltför konstlat, tyckte han, och handlingen var alldeles för långsam. Det var inte förrän tre månader senare, då han plågades av olycklig kärlek, som Jósef plockade upp boken igen. Nu var han mottaglig för dess budskap: huvudpersonens förälskelse i den unga flickan Albertine, hans ansträngningar för att ta reda på var hon befann sig och hans svartsjuka som emellanåt tycktes angränsa till galenskap. Den sommaren insjuknade Czapski i tyfoid feber, och blev sängliggande i veckor. Under konvalescenstiden lät han sig uppslukas av verket. Vid tillfället för Czapskis upptäckt hade romanen ännu inte uppnått sin klassikerstatus. Bara två år tidigare hade författaren gått ur tiden, och det sista bandet Le temps retrouvé var ännu inte utgivet. När Czapski återvände till sitt hemland blev han den förste att presentera Prousts författarskap för en polsk publik. Intresset för romanen skulle kvarstå livet ut. 15 år senare utbröt krig mellan Tyskland och Polen. Året var 1939, och Czapski var 43 år gammal. Han och ett hundratal andra var satta att försvara en befästning vid staden Lwów från den tyska invasionen. Czapski hade knappt hållit i ett vapen, men eftersom han var adelsman fick han tjänstgöra som officer. Tids nog dök fienden upp, men det var inte bara Wehrmacht som angrep posteringen, utan även röda armén. Några månader tidigare hade Molotov-Ribbentrop-pakten trätt i kraft, som delvis i hemlighet hade slutits av Tysklands och Sovjets utrikesministrar. Stormakterna hade delat upp Polen mellan sig, och nu stod barbarerna vid porten. Enligt avtalet skulle tyskarna få landets fotsoldater att använda som slavar i sina läger, medan Sovjet skulle samla officerarna och avrätta dem. Mellan den 5 april och 5 maj år 1940 mördades över 20 000 män. Kropparna grävdes ner och täcktes med åkerjord. För att hemlighålla morden lät man plantera granar över massgravarna. Enligt vittnen var det inte nog för att dölja stanken av lik. Czapski och de andra officerarna Lwów tillfångatogs och förflyttades till ett övergivet kloster utanför den ryska staden Grjazovets. Av någon anledning avrättades de inte utan skulle hållas fångna där ändå tills alliansen mellan Stalin och Hitler slutligen sprack, och den polska armén återbildades för att tjäna kommunismen. Männen tvingades arbeta från morgon till kväll, i 40 graders kyla och i snöstorm. De fick inte veta något om omvärlden: Hade Warszawa fallit? Var deras kamrater vid liv? Skulle de få återse sina barn? Snart kom officerarna på en idé. För att hålla sig vid liv skulle de ägna kvällarna åt att föreläsa för varandra. De flesta av männen hade haft andra yrken innan kriget, och alla hade något att berätta. I den spartanskt inredda matsalen hölls föredrag om arkitekturhistoria, geografi och den europeiska folkvandringstiden. För Czapski var ämnesvalet enkelt. Han skulle berätta om Marcel Proust. Medan han tillfrisknade från en sjukdomsperiod fick Czapski tillåtelse att hålla sig inomhus och skrubba golven. Under arbetet började minnesbilderna från Prousts romanvärld sakta återvända. Han såg skådespelerskan Bermas pudrade ansikte, med ögonen som gnistrade som marmor; hertiginnan de Guermantes i sin röda aftonklänning och det blänkande rubinhalsbandet; författaren Bergotte med handen över bröstet, när han avlider i hjärtinfarkt framför Vermeers mästerverk Vy över Delft. I frånvaro av den förströelse som livet i frihet hade att erbjuda dagstidningar, böcker och teaterföreställningar blev minnet av romanen mera levande. Förvecklingarna i berättelsen framstod som mera verkliga för Czapski än både lägret och fångenskapen. Han dikterade sitt manuskript för en medfånge, som skrev ner det på papperslappar. Efter kriget gavs de ut i bokform. I sina föreläsningar målar Czapski upp bilden av Proust som ett ensamt geni. Författaren tillbringade 15 år till sängs i ett sovrum med väggar av kork. Han offrade sitt liv för skrivandet, liksom munken offrar sitt liv för Gud. Romanens handling presenteras i sammandrag, även om den mest kända passagen är utelämnad, den om madeleinekakan och lindblomsteet. Texten har en detaljrikedom som gör det svårt att begripa att Czapski saknade tillgång till ett bibliotek. Långa passager ur romanen är citerade ordagrant, och händelser i författarens liv är återgivna med exakta datum. De litterära jämförelser som görs med Dostojevskij, Tolstoj, och Pascal ger intryck av att Czapskis minne, också vad gäller dessa författare, var osedvanligt gott. Medan Czapski talade satt officerarna hopträngda på pallar framför honom, med frost i skägget och med rufsigt hår. Deras uniformer hade stulits, och istället var de klädda i den ryska fångdräkten fufaika, en form av bomullssärkar, som täckts med snöslask och gyttja under den långa arbetsdagen. Ovanför dem hängde porträtt av Lenin, Marx och Stalin. Verksamheten betraktades som kontrarevolutionär, och somliga av Czapskis vänner deporterades till följd av sina föredrag. Ändå fortsatte berättandet. Kanske frågade sig Czapski emellanåt vad det var för mening med hans tillvaro i Grjazovets. Lidandet som hade drabbat honom var knappast begripligt. Barbarerna hade slutit pakt och ville förgöra inte bara honom och hans kamrater, utan hela den polska civilisationen. Landets västra delar skulle bli en del av det nationalsocialistiska Tyskland, och få sina ortsnamn germaniserade. De östra delarna skulle inlemmas i den kommunistiska maktsfären, och förvandlas till en lydstat under Kreml. Mot detta ställde Czapski Marcel Proust: den perfekta symbolen för allting de totalitära ville utrota; en sjuklig, homosexuell och judisk man som ägnade sitt liv åt att skriva en roman om sig själv, full av bilder och associationer. När vi tvekar på meningen med livet är det inte en rationell förklaring vi söker, utan en lindring av plågorna. Sådan lindring står att finna i Czapskis föreläsningar. Man behöver bara läsa mellan raderna: Vi är slagna i bojor och tvingade att arbeta. Vårt hemland är erövrat, och vi är förödmjukade. Men skönheten är evig, och undgår förstörelse. Den är svaret på lidandets problem. Vincent Flink Amble-Naess

Læser du dine romaner, eller lytter du dem? Uanset hvordan du 'forbruger' din litteratur, er der stor sandsynlighed for, at du har prøvet at 'sætte den i ørene'. Salget af lydbøger er nemlig steget de seneste par år, og vi lytter vores bøger mere end nogensinde, men hvad lytter vi til, og hvorfor er vi egentlig blevet så vilde med lydbogsmediet? I denne uges udgave af Skønlitteratur på P1 undersøger programvært, Nanna Mogensen, hvad der sker, når vi hører en bog. Lydforsker og lektor ved Medievidenskab ved Aarhus Universitet, Iben Have guider lytterne rundt i lydbogens verden. Hun gør os klogere på, hvad lydbøgerne kan, og hvordan de er gået fra at være et produkt tiltænkt synsbesværede til at være et foretrukket format for det moderne travle menneske. Lytterne får smagsprøver på helt nye lydbøger, der 'kan' noget forskelligt. Vi skal høre et klip fra lydbogsindspilningen af Christina Hesselholdts nye roman 'Feje blade sammen op mod vinden'. Den er indtalt af 6 skuespillere, som både snakker med og i munden på hinanden. Romanens hovedkarakter Camilla er indtalt af skuespiller Tammi Øst, som har indtalt rigtig mange lydbøger. Hun svarer på, hvad hun gør, for at give stemmerne liv. Desuden spiller vi klip fra det, der er blevet kaldt, 'verdens sværeste roman', 'Ulysses' af James Joyce. Kan man overhovedet følge med i den, når man kun har lyden? Og så giver skuespiller, Morten Kirkskov liv og lyd til modstandsmanden, Jens Thue Jensen, når vi skal høre hans afskedsbrev. Han blev henrettet i 1945. Vært: Nanna Mogensen.

Mathieu Romanens est un jeune plein d'ambitions. Entre ses études de droit et la présidence de la section UDC Ville de Genève, il nous a parlé de ses origines péruviennes et de son attachement Genève. 

Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys Mary Jones historia från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i Saturnus tecken, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning., säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs Nätterna på Mon Cheri dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning,  varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia. Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts Waverly från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman Prinsessan de Clèves från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.

1936 skrev Klaus Mann, son till Thomas Mann, romanen Mefisto om en karriär i exil i Amsterdam. Mann hade likt många andra kulturellt verksamma lämnat Nazi-Tyskland redan 1933. Romanen handlar om skådespelaren Henrik Höfgen som likt en kameleont anpassade sig till det nya naziststyret trots att han innan maktövertagandet gjort sig känd som kommunist. Hans paradroll som Mefisto i Goethes Faust symboliserar hans beredvillighet att underkasta sig ondskan och Manns roman blev naturligtvis förbjuden av nazisterna. Mefisto översattes till tolv språk men stötte även efter kriget på patrull i Tyskland, 1956 kom den ut i DDR men i väst hävdade adoptivsonen till skådespelaren Gustaf Gründgens att Gründgens stått modell för Manns nidbild och var förtalad. Omständliga juridiska processer följde och först 1980, 44 år efter bokens tillkomst och 35 år efter den nazistiska diktaturens fall gavs Mefisto ut i Västtyskland. Klaus Mann som begått självmord 1949 hävdade så länge han levde att, trots att han känt Gründgens, velat skildra en symbolisk typ . Romanens sista ord lyder: Alla personerna i denna bok är typer, inte porträtt. Ett reportage av Maria Edström.

Hermann Broch (1886–1951) är en österrikisk författare vars ryktbarhet vilar i huvudsak på två omfattande romaner: Sömngångare och Vergilii död. I Sömngångareskildras hur 1800-talets värderingsvärld går under och 1900-talets bryter in. Romanens tre delar utspelas 1888, 1903 respektive 1918. Den segrande moderniteten kännetecknas av sin platthet, sin krasshet och sin fulhet. Vergilii död är å sin sida ett epitafium över själva litteraturen. Richard Swartz, som under decennier var Svenska Dagbladets öst- och centraleuropakorrespondent, samtalar med Peter Luthersson.

Hans Petter Blad har tidligere skrevet romaner som «I skyggen av små menn midt på dagen» (2002), «Å leve biografisk» (2015) og «Kart over ømhetens rike» (2017), samt diktsamlinger som «Museum» (2014), «Clair-obscur» (2016) og «Reisen» (2017). I hans siste roman, «Paris-kontorene», retter Blad den franske antropologens verdensoptikk mot Frankrike generelt og Paris spesielt. Romanens idé ble unnfanget under en samtale med professor Per Buvik på Litteraturhuset i Bergen. Nå møtes forfatteren og litteraturprofessoren for å snakke om hvordan romanen ble til og om hvilken bok romanen dypest sett er. Arrangør: Boksalongen og Forlaget Oktober

Med Hans Petter Blad og Per Buvik. Hans Petter Blad har tidligere skrevet romaner som I skyggen av små menn midt på dagen (2002), Å leve biografisk (2015) og Kart over ømhetens rike (2017), samt diktsamlinger som Museum (2014), Clair-obscur (2016) og Reisen (2017). I hans siste roman, Paris-kontorene, retter Blad den franske antropologens verdensoptikk mot Frankrike generelt og Paris spesielt. Romanens idé ble unnfanget under en samtale med professor Per Buvik på Litteraturhuset i Bergen. Nå møtes forfatteren og litteratu

I denna essä från 2013 läser Isabelle Ståhl Sara Danius bok "Den blå tvålen" och funderar över romanens relation till verkligheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är från 2013. Danius börjar med Boticellis målning Venus födelse från 1480-talet. Man kastar en enda blick på kvinnan på bilden och inser att hon inte är av denna världen. Hon kommer inte att dö, inte bli sjuk, inte känna smärta, eftersom hennes existens är förlagd till en tid bortom den jordiska. Hennes mjölkvita kropp är uppstigen ur mytens vatten på det rosa snäckskalet. Det är visserligen en kropp, men samtidigt bara en allegori, en bild som symboliserar skönhet, ungdom, fruktbarhet och begär. Samma modell arbetade det sena sjuttonhundratalets idealistiska romanförfattare efter.  Idealismen tillbad det goda, eviga, sköna och dygdiga: karaktärerna hade ädla känslor och uppbyggliga karaktärer, som  hämtade ur antika draman. Många provocerades när realismen ville börja skildra samtiden och världen som den var, pyrande av cynism, orättvisa och egenintresse. Under 1830-talet slog den realistiska romanen igenom på riktigt och alla symboler och metaforer rensades bort ur litteraturen. Orden skulle skildra verkligheten här och nu, inte någon avlägsen, evig idévärld. Inget avstånd skulle finnas mellan språk och värld, ord och kött. Man ville få fram världens tinglighet. I romantikens litteratur hade metaforen härskat, nu var den hopplöst ute. I måleriet förbyttes upphöjda motiv hämtade ur historien, myter och bibeln mot en medvetet trivial bildrepertoar, som människor som äter middag eller sitter och syr. Realismen intresserade sig för vardagliga detaljer, som dubbelhakor, vägglöss, kotletter och lervälling. Den franske författaren Stendahl tyckte till och med att romanen skulle vara en spegel för verkligheten. I dag kanske vi tycker att spegelmetaforen är fullkomligt absurd: hur skulle man kunna avbilda något objektivt när det finns  lika många verkligheter som det finns människor?  De realistiska romanerna skrevs till exempel oftast av vita män med slående likartade bilder av världen, livet och särskilt kvinnorna. Så fort en kvinna dyker upp i Gustave Flauberts romaner är hon försjunken i något, och alltid i något trivialt: hon vilar i en fåtölj, broderar, står under ett parasoll, suger på fingrarna, vrider huvudet åt höger och vänster samtidigt som hon ler, och framför allt återgäldar hon aldrig den andres blick, tittar aldrig rakt in i kameran, menar Sara Danius. Realismen uppstår delvis som effekt av att fotografiet börjar konkurrera med den skrivna texten om tolkningsföreträdet på verkligheten. Zola, Flaubert och Proust tittade alla på fotografier när de skrev, för att konkretisera och beskriva med största möjliga exakthet. För att ha en chans mot mikroskop och kameror måste litteraturen bli beskrivande, försynligande, och försinnligande. Samtidigt växte medelklassen fram tillsammans med industriell revolution och sekularisering. Världen blev allt svårare att överblicka. Filosofen Theodor Adorno skriver att realismen inte egentligen vill beskriva verkligheten utan frambesvärja den, göra den verklig igen, kanske återförtrolla den. En vanlig missuppfattning är att den realistiska författaren är hemmastadd i världen: men Adorno säger att det är precis tvärtom, realisterna lider av en svår verklighetsförlust. De måste beskriva världen med överdriven noggrannhet just på grund av att den blivit främmande och inte längre inger kroppslig närhet. De måste beskriva allt exakt som det är, annars är det inte. De försöker hålla kvar vatten i kupade händer. Verkligheten reproduceras inte, den framkallas. Bilden av Venus i snäckan ger inte längre löfte om en bättre plats bortom tiden. Tillvarons fulhet och förgänglighet kan inte längre bekämpas med romaner om mytisk skönhet. Flaubert rensar bort alla metaforer, språket får inte laddas med något utöver sig självt. Romanen lånar friskt från andra medieformer, som den växande dagstidningen, brevet och storstadens nya språk: namnplåtar, skyltfönster och reklam. Det ryktas förresten att Balzac produktplacerade den kände och rike skräddaren Staub i en roman för att vinna hans gillande och rädda sin usla ekonomi. Den realistiska romanen är samtidigt en reaktion på kommersialiseringen av språket. I en värld som svämmar över av trycksaker degraderas texten till ett redskap för att sprida information och sälja varor. Dagstidningen hotar boken genom att hela tiden erbjuda något nytt. Flaubert fascineras hela sitt liv av dagstidningarnas klichéartade språk, nötta fraser och borgerliga dumhet: han vill till och med ge ut ett lexikon över vedertagna sanningar . I Madame Bovary ironiserar han ständigt över det platta dagstidningsspråket. I en värld av slitna slogans blir då bilden ett sanningens ögonblick, skriver Sara Danius. När språket har urvattnats blir bilden en frizon från ironi, upprepningar och banala klichéer. När man skriver, måste man skriva en bild. Tidigare har det framträdande, visuella inte ägnats någon särskilt stor uppmärksamhet i litteraturen, snarare har man beskrivit hur någon betett sig och talat, känt, tänkt, handlat: handlingen har stått i förgrunden. Men något förändras för alltid med Flauberts Madame Bovary. När han skildrar Emma Bovary ur Rodolphes ögon är det inte en kvinnovarelse som beskrivs utan en kvinnovarelse uppfattad som bild: hennes profil framträder i fullt ljus under den ovala hatten med bleka band som liknar vassblad, hennes ögon med sina långa böjda ögonfransar riktar blicken rakt fram, ögonen verkar åtstramade av kindknotorna där blodet pulserar under den tunna huden. En ljusröd färg tränger igenom hennes näsvägg. Hon lutar huvudet mot axeln och tändernas pärlemor skimrar mellan läpparna. I Flauberts romaner ser betraktaren alltid tingen i ett här och ett nu som genom en osynlig ram. Och allt är platt och tvådimensionellt som en bild. Handlingens ersätts av bilder och synintryck. Romanen berättar inte, den gör världen synlig och belyser en direkt, fenomenologisk erfarenhet av det närvarande nuet. Saker och ting inträffar men inga händelser äger rum. Världen både framställs som och uppfattas som bilder. Bilderna erbjuder inte fönster till andra världar, som Venus i snäckan, utan ytor. Realismens författare drivs av viljan att göra världen verklig på nytt, och inget förlänar texten en så stark verklighetseffekt som bilden. Men hur uttrycker man då abstrakta fenomen, som tystnad och oro, om texten måste vara som en bild? Tystnaden och oron syns ju inte, de glider undan språkets förtingligande. Sara Danius visar hur elegant Flaubert löser detta när han ska beskriva den obekväma tystnaden mellan huvudpersonen Frederic och hans kurtisan Rosanette i en hästdroska.I stället för att försöka beskriva hur tystnaden känns och hur den låter, räknar han noggrant upp exakt vilka vagnstyper som rullar förbi utanför fönstret, hästar som tuggar på betsel, munnar som gapar, folk som hälsar på varandra, händer och fötter som rör sig, regnet som gör uppehåll. På detta vis gör han klart att paret i droskan inte talar med varandra utan tittar ut genom fönstret och att atmosfären är djupfryst. Genom att beskriva en yttre verklighet lyckas Flaubert beskriva ett inre tillstånd hos den manliga huvudpersonen, menar Danius. Han beskriver inte hur det ser ut, bara exakt vad som syns just nu. Vi ser bilden framför oss. Men känner vi tystnaden stryka sig som ylle mot huden? Realismens romaner har alltid lämnat mig likgiltig. Deras tiosidiga in- och utzoomningar av scener kan te sig så långsamma och katalogiska för någon som växt upp i en hypermedialiserad verklighet efter filmens uppkomst. Det är för platt, för bildlikt. Drivs vi av samma verklighetsförlust som realisterna, försöker vi också göra världen verklig på nytt? När man ser på instagrambildernas drömska femtiotalsfilter, skälvande ljus och dovt strålande färger tänker man vi försöker ta oss ur realismen, återförtrolla världen och mytologisera våra liv. Instagram har förmågan att få en promenad till jobbet att se ut som om den var hämtad ur en episk film, någon annans liv eller en mytisk tid. Realisterna närde en dröm om att hitta tillbaka till verkligheten, nuet och sanningen: de senaste åren har vi gjort exakt samma sak, till leda. Kanske är det därför jag vill att litterauren ska erbjuda en väg ut, ett sätt att lämna världen.  Isabelle Ståhl, författare och idéhistoriker

Den här veckan läser vi ut Gabriel García Márquez roman "Hundra år av ensamhet". Pierre Schori och Martina Montelius berättar om hur det känns när bokens universum, den colombianska byn Macondo, blivit en stor del av deras medvetande. Romanens sista del är ett fyrverkeri av passion och undergång: Vad tycker Bokcirkeln om slutet?Och så kommer Lars Lerin till studion med en ny fyrahundrasidig bok full av egna texter och målningar: Naturlära.Programledare: Marie Lundström Producent: Lisa Bergström