Podcasts about kvinnans

Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre – en bok – maskulinum, une peinture – en målning – femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt.Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre – en målare, un auteur eller un écrivain – en författare. Eller un ministre – en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna – en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna.Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte.Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse – det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte”– på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr.Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln ”le” och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet ”la”. Det är det här striden främst har handlat om – att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket.Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal – då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering. Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten.I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter.Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol.Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet – så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur. Eller rätten att använda slutstavelser som –aine, –ale, –esse, –ice eller det lite skämtsamma –otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring.Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses.Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär.Nästa steg i utvecklingen i många språk är just de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt.Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala – det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem – än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen

Kvinnans orgasmer ÄR egentligen inget svårt eller mystiskt. Vi behöver bara förstå hur kvinnans väg till orgasm ser ut, vilket jag förklarar i det här avsnittet.Lyssna och njuuut :) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tingsrätten friade henne från mord men hovrätten gör en annan bedömning och dömer en idag 20-årig kvinna till livstids fängelse. Det gör henne till den första kvinnan i Sverige som döms för en gängrelaterad dödsskjutning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det var på eftermiddagen den 20 december förra året som en 17-årig kille sköts ihjäl på öppen gata vid en hållplats i Norrköping. En 20-årig kvinna åtalades för mordet – som ska ha skett som en del i den infekterade konflikten mellan Kalonätverket och en gruppering från stadsdelen Marielund i Norrköping. I tingsrätten erkände kvinnan att hon haft kontakt med 17-åringen, via Facebook om att köpa ett par airpods – hon säger att hon fick det i uppdrag på Signal. Övervakningskameror placerar henne på väg till platsen men hon har hela tiden nekat till att ha skjutit 17-åringen. Tingsrätten friade kvinnan för mordet men hon dömdes för försök till mord för en skjutning mot en lägenhetsdörr i Norrköping tidigare under hösten. Idag kom hovrättens dom, och hovrätten dömer kvinnan för såväl mordförsök som för mordet – till livstids fängelse. Det är en unik dom – de experter vi pratar med säger att man inte känner till att någon kvinna tidigare dömts för ett sådant här mord. Hon är alltså den första kvinnan i Sverige som döms för en dödsskjutning i en gängkonflikt.Kvinnans försvarsadvokat, Viktor Banke, uppger i en skriftlig kommentar till P3 Krim, att han inte delar hovrättens slutsatser. ”Jag påstår alltjämt att utredningen inte visar vem som sköt - en uppfattning tingsrätten delade - och kommer nu arbeta för att Högsta domstolen ändrar dagens dom”, skriver Banke.

Den väntande kvinnan har inte alltid varit en stereotyp. Och väntan kan vara värdefull, inte minst i en kreativ process. Karin Brygger reflekterar kring litteraturens väntande kvinnor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mina starkaste barndomsminnen av väntan handlar om en far som inte kom. Eller kom för sent. Inte tio minuter, men kanske en timma, två timmar, en dag, en vecka. Jag minns en sommardag när jag stod på trottoaren utanför mitt och mammas hyreshus, med min väska. Pappa hade, trodde jag, kommit hem från någonstans långt bort och skulle hämta mig för en sommarvistelse. Jag stod i sommarens ljus. Väntade. Men pappa kom aldrig och jag fick till slut gå tillbaka in och bekänna min övergivenhet för mamma.Men väntan behöver inte vara en död erfarenhet. Ur den stiger det vi ännu inte vet fram. Väntan är därmed som lyssnandet, en förutsättning för ny kunskap. Om vad? Tid? Om jaget? En annan människa? Eller kanske om hårt fästa föreställningar om vad en väntande kvinna är?Sedan något halvsekel har kvinnan som väntar på en man blivit en stereotyp man ser på med beklagande blick. Men hon har inte alltid betraktats så. Se på Penelope, som väntade på Odysseus i tjugo år. Väntan utarmar inte hennes gestalt. Som karaktär byggs hon tvärtom upp genom sin hängivenhet. Förlöjligandet av den väntande kvinnan kan med det i bakhuvudet ses som ett slags utsuddande av nyanserna i relationen mellan väntan och frånvaro. Kvinnans svar på frånvaro beskrivs som passivt, medan orsaken – den försvunna mannen – skildras som aktiv frihet. Och med ens har vi glömt att en vuxen kvinna har förutsättningarna för att själv definiera vad hennes väntan innebär.Simone Weils nästintill sakrala påminnelse om att de som inte upplever avstånd, faktiskt inte heller är åtskilda säger något om vad det betyder att vänta. Oavsett smärtan det kan medföra att vänta så är det älskande tillstånd som är väntans förutsättning ett priviligierat tillstånd.Romaner och dikter med väntan i centrum skildrar ofta väntan som en kombination av förtrollad leda och vidgad erfarenhet. Den koncentrerade ensamheten ger upphov till existentiell kunskap. Inte sällan är den början på en konstnärlig process. Men väntan kan förstås vara både en startpunkt för skrivande och enformig leda. Poeten Debora Vogel skriver i dikten Trötthet om hur tiden förvrängs: ”Räkna inte år. /Det finns bara dagar”.Det är i dikten åter den femtonde dagen i månaden – många ”den femtonde” har redan kommit och gått. Många gånger har äppelträden blommat och blivit gula. För henne finns nu bara en enda dag, och den kommer tillbaka tusen gånger.Det repetitiva står i centrum för Vogels poetik men för den noggranna läsaren är det ändå lätt att upptäcka hur den väntande blicken framtvingar nya dimensioner ur gatorna där dikterna utspelar sig. Det är inte bara en enda dag, som träder fram ur det stora havet av tid. Tvärtom! Fram träder den ena färggranna dagen efter den andra. Tristessen ger näring åt ett för tiden radikalt och nytt poetiskt bildspråk. Och ibland kommer han faktiskt, om det nu är en han, som diktjaget söker: ”Det var inte en gul dag, då allt står på spel/ inte heller en blå kväll, då man är utom sig av väntan - / när du kom till mig- /utan en grå eftermiddag/ mellan två tryckande eftermiddagar”.Debora Vogel föddes 1900 i staden Burshtyn, i nuvarande Ukraina i en judisk familj. Det mesta av brevväxlingen med författaren Bruno Schulz, som hon inte gifte sig med eftersom hennes mor avvärjde den kärleken, är förstörd. Ändå faller det sig lätt att undra om dikternas väntan handlar om honom. De flesta utspelar sig på gatorna och de två brukade promenera.En samtida beteendeterapeut skulle säkert gett vogel rådet att släppa taget och ”börja leva”, övertygad om att detta ”leva” inte finns inuti människan och inte heller i skrivandet, utan bara handlar om vad vi gör eller inte gör. Kanske hade det rådet gjort Fogel lyckligare. Men det skulle ha omintetgjort en del av hennes starkaste poesi. Identitet och skrivande är sammantvinnat och skrivande en praktik som alltid riktar sig mot något eller något, utanför det egna jaget.1942 sköts Debora Vogel brutalt till döds i Lvivs ghetto. Två år senare föds en annan kvinna som skildrat väntan. Det är 2022 års nobelpristagare Annie Ernaux. Också hon fyller sina papper med bågnande begär bundet i väntan. Från vogels poetik, som drivs av ”det statiskas mobilitet”, det vill säga av en leda som blir levande, är det faktiskt inte så långt till den fusion av besatthet och väntan som Ernaux levandegör i boken Sinnenas tid.Ernaux väntar på den ryske diplomat som var hennes älskare i ett och ett halvt år. Under denna tid ockuperar han, och hennes väntan på honom, Ernauxs hela varelse. ”Sen september förra året har jag inte gjort annat än väntat på en man: att han ska ringa mig eller komma till mig.”Där Vogel skriver fram hur världen utanför gestaltar sig medan hon väntar, undersöker Ernaux vad den sexuella passionen gör med hennes eget liv. Allt förtrollas. Därvidlag är de två författarna lika: väntan visar dem vad de förut inte visste. Kroppens hetta och leda fungerar som ett framkallningsbad. Ur det osynliga sköljs det synliga fram och måhända är det inte mannen de ser, men något vad han gjorde med den väntande. Vad som uppstått är ett tänkande.Gemensamt för de väntande är dessutom att de börjar mäta tiden på nya sätt. Som Ernaux uttrycker det: plötsligt mäter hon den med hela sin kropp. Vad är det om inte en upptäckt av att kroppen är alltings mått. Och att det måttet inte är hugget i sten.Det är förvisso möjligt att väntan gör en människa galen. Men det är också möjligt att det är passionen som gör det. Det verkligt intressanta med detta står ändå fram: det är bättre där, i galenskapen och ledan, än det skulle vara om jaget slutade vänta.När jag betraktar dessa kvinnors passion och väntan som källan till så mycket mer än en bild av en passiv kropp, minns jag plötsligt att både Ernaux och ännu en passionerad kvinna, Marguerite Duras, ständigt återvänder till sina passioner för att skriva om dem på nytt. Vad har hänt? Jo, tiden har åter verkat. I Se perdre skriver Ernaux ut hela sin dagbok om tiden med den ryske älskaren. När Duras sent i livet får veta att den kinesiska älskare hon skildrar i romanen Älskaren dött skriver hon helt sonika ännu en bok: Älskaren från norra Kina.I Ernauxs förord till dagboken beskrivs hur den ryske älskaren förkroppsligade den universella principen om begär, död och skrivande. Duras menar att återvändandet till berättelsen gör henne till romanförfattare igen. Litteraturens väntande kvinnor motsäger således tanken på att tid skulle sakna värde om den tillbringas i väntan. Den väntande kvinnan hos Vogel och hos Ernaux mister inte sin subjektivitet. Hon bygger upp kunskap om både den värld hon vistas i - och om sig själv. Väntan som upptäcksresa, helt enkelt.Karin Brygger är poet, författare och adjunkt i Medier, estetik och berättande

Isabella misslyckas med ett första intryck. Sheila räddar situationen när både hon och Rasmus glömde sin bröllopsdag. Stressens påverkan på både hälsa och självvärde och Isabellas magsår. Dessutom, allt om gravitation och den mörka natthimlen efter Isabellas möte med kosmologen Lawrence Krauss. Välkomna!Obvi klippt av @thepodfather_magnus Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Många har frågat sig om eller till vilken grad Charles och Anne Lindbergh var nazister. Intressantare är att se hur enkelt det fascistiska tänkandet sprider sig, menar Maria Küchen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-03-30.Amerikanskan Anne Morrow Lindbergh var pilot, kritikerhyllad bästsäljande författare och mamma till sex barn. Fem av dem fick leva till vuxen ålder. En av hennes söner mördades när han var två år.Hennes man var sällan hemma. Hans yrke och hans rastlöshet lockade honom ut på ständiga resor världen över. Förutom äktenskapet i USA med Anne, hade han sju barn med tre olika kvinnor i Europa.Anne Morrow Lindbergh dog 2001 och blev nästan hundra år. Flera av nittonhundratalets stora omvälvningar i västerlandet speglades i hennes liv. Kvinnans frigörelse, massmediernas framväxt och ökande inflytande, USA:s uppgång och fall som nation – och nazismen.Var Anne Morrow Lindbergh nazist? Var hennes man nazist? Många har ställt frågan. Bland annat den amerikanske romanförfattaren Philip Roth och den New York-baserade svenske journalisten Lennart Pehrson.2004 publicerade Roth en roman i ämnet, ”Konspirationen mot Amerika”. Och Lennart Pehrson gav år 2017 ut ”Historien om Charles A Lindbergh – från Jesus till Judas”. Det är en mycket grundlig, omfattande och intressant biografi över Annes man, flygpionjären Charles Lindbergh junior.1927 skrev Lindbergh historia när han blev den första som korsade Atlanten i ett flygplan. Eller var han verkligen först?Redan 1919 hade två britter flugit över norra Atlanten. De startade från Newfoundland och landade föga glamouröst sexton timmar senare på en irländsk mosse. Deras namn, Jack Alcock och Arthur Whitten Brown, är det få som minns idag. Charles Lindberghs flygning från New York till Paris åtta år senare gjorde honom däremot till världsstjärna.Förgäves försökte han värja sig. Kanske var han västvärldens första globala superkändis, första offret för den offensivt växande medieindustrins sensationslystnad och personfixering.1932 kidnappades och mördades hans och Annes tvåårige son. En tysk immigrant, Bruno Hauptmann, greps, dömdes och avrättades för dådet. Rättegången mot Hauptmann blev så att säga meta-medial. ”Det var något helt nytt”, skriver Lennart Pehrson, ”att journalisterna på plats även rapporterade om sig själva, om hur många de var, om sina arbetsmetoder”.Charles och Anne Lindbergh förlorade chansen till ett privatliv. Men värre var det nog att Charles Lindbergh så småningom förlorade sin heder.Charles Lindbergh avskydde kommunismen och han engagerade sig politiskt för att till varje pris hålla USA utanför andra världskriget. När han besökte USA:s Berlinambassadör 1938 fick han ta emot Tyska örnens orden, en civil hedersmedalj, av pilotkollegan riksmarskalk Hermann Göring. Anne Morrow Lindberg kastade en snabb blick på medaljen och konstaterade att den skulle bli Charles Lindberghs ”albatross”. Hon syftade på en känd 1700-talsdikt av Samuel Taylor Coleridge, där en sjöman skjuter en albatross som fört tur med sig, drar olycka över sin besättning och tvingas bära den döda fågeln runt halsen som straff. Charles Lindbergh samarbetade med Henry Ford, bilindustrimagnaten som kanske är mest känd för att ha uppfunnit det löpande bandet, men Ford var också grov antisemit. En annan av Lindberghs mentorer och inspiratörer var transplantationskirurgen Alexis Carrel, som 1912 hade fått Nobelpriset i medicin. I sin bok ”Den okända människan”, utgiven på svenska år 1936 av Bonniers, propagerade Carrel för att vetenskapen skulle skapa ”intelligenta, kraftiga, moraliskt sunda människor”.Rashygien skulle tillämpas för att främja den vita rasen. Kvinnor skulle koncentrera sig på att föda och fostra barn. De ”abnorma”, de som hindrade den normala människans utveckling, skulle snabbt och smärtfritt gasas ihjäl.I Sverige fick Carrels bok utförliga recensioner, i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Recensenterna uttryckte inga invändningar mot idén om rashygienisk ihjälgasning.Boken sålde mycket bra och trycktes i flera nya upplagor. I ett sådant idéklimat levde och verkade Charles Lindbergh.En religiöst färgad tro på teknik och vetenskap, förakt för det annorlunda och främmande, skräcken för att dras in i ett nytt världskrig – i USA löpte allt detta samman i brokig och heterogen rörelse, America First, där Lindbergh blev en frontfigur.Och om han hade velat, hade han möjligen kunnat bli USA:s president. I Philip Roths roman ”Konspirationen mot Amerika”, blir han det. Han slår ut Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940. Resultatet blir ett samhälle där fascismen tar över.Det går inte till inte som i Hitlers Tyskland – inget statligt fascistiskt våld, inga brunskjortor och militärmarscher, inga hakkors. Det är som att det inte behövs. I stället sipprar fascismen sakta in och genomsyrar som ett slags tändvätska. Den framstår faktiskt som rimlig, människovänlig och demokratisk, tills allt tar fyr och pogromerna börjar.Var Charles och Anne Morrow Lindbergh nazister? Lennart Pehrson är försiktig med att antyda det. Han understryker också att Charles Lindberghs ställningstaganden ofta gjorde Anne olycklig. Roths dom är hårdare. Han citerar Charles Lindberghs dagbok, där Lindbergh skriver om behovet av att ”skydda oss själva mot främmande raser och mot inblandning av underlägset folk.” Roth citerar också Anne Morrow Lindbergh, som efter Berlinolympiaden 1936 skrev om ”den strängt puritanska åsikten som råder där hemma om att diktatur med nödvändighet måste vara något ont” och om den ”självklart mycket starka judiska propagandan i de judiskägda tidningarna.”Vem är nazist? Kanske är det mer fruktbart att fråga VAD nazism och fascism är. Det är en människosyn och en världsbild som gradvis sipprar in och genomsyrar våra samhällen och våra tankar. Lögner och rykten förvandlas till något som ”alla vet”, till alternativa fakta. Värnandet om medmänskliga kärnvärden förvandlas till något ”puritanskt”, till ”politiskt korrekthet”.Ihjälgasning av dem som anses hindra en sund utveckling börjar ses som normalt och rationellt. Löpande band-principen användes så småningom inte bara vid biltillverkning. Den tillämpades i nazisternas förintelseläger.Men motviljan i USA mot Charles Lindberghs grumliga politiska sympatier var utbredd. Nationens Jesus, som hade stått för utvecklingstro och framtidshopp, blev en Judas, som det heter i undertiteln till Lennart Pehrssons bok. En brun skugga faller över piloterna Charles och Anne Morrow Lindberghs insatser i flyghistorien.Där var de banbrytare. De flög världen över, de kartlade nya rutter, och Anne skrev. Hennes fackböcker från trettiotalet om flyg, ”Norröver till Orienten” och ”Hör, vinden!”, prisbelönades och lovsjöngs. Efter andra världskrigets slut reste hon runt i Europa, och publicerade sedan artiklar om krigets förödelse och Europas förväntningar på framtiden i tidskrifter som Harper's, Life och Reader's Digest.När hennes man som tjugofemåring gjorde sin flygning från New York till Paris, då låg världen och framtiden för USA:s fötter. Charles Lindbergh blev aldrig president och USA blev ingen fasciststat. Men år 2017 – nittio år efter pionjärflygningen över Atlanten – i ett USA som tycks ha sina glansdagar bakom sig, dammade president Donald Trump av Lindberghs isolationistiska trettiotalsslogan och började upprepa den som ett mantra: America First.Maria Küchen, författare och kritiker LitteraturLennart Pehrson: Historien om Charles A Lindbergh – från Jesus till Judas. Albert Bonniers förlag, 2017.Philip Roth: Konspirationen mot Amerika. Översättare Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag, 2005.

Från 2017. Bakom varsin dator i Mariestad och Eskilstuna bygger två män upp en droghandel. De blir Sveriges största säljare på darknet. En flickvän kommer spela en viktig roll. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. Männen bakom den dolda droghandeln kallar sig för JW och Tomas.För P3 Dokumentär berättar ”Tomas” för första gången om hur de byggde upp sin olagliga verksamhet. Allt sker på den del av internet där man kan agera anonymt i skydd av krypterade nätverk. Narkotikan smugglas in från utlandet och flyttas mellan olika platser i landet.Sommaren 2015 flyttar JW ihop med en kvinna. De lever ett dubbelliv i småstaden Mariestad och inte ens deras närmaste vet vad som händer innanför lägenhetens väggar.”JW” är bra på datorer och ”Tomas” vet hur man får tag i droger.- Vid löning kunde vi dra in 200-300 000 kronor, pengar var inga bekymmer man hade det jävligt bra. Det var som ett företag fast ett olagligt företag, säger ”Tomas” som intervjuas inne på Kumlaanstalten.- De som sitter i toppen på något så här stort ser ju till att skydda sig själva så det känns orimligt att man ska kunna hitta dem, säger en av polisens utredare.Kvinnans pappa berättar om ett av hennes svåraste beslut och en dåvarande chef om ett samtal som får avgörande konsekvenser.En dokumentär av: Pernilla WadebäckProducent: Rosa FernandezDokumentären producerades år 2017.

Ett fint samtal om hur vi blir programmerade, perspektiv, att läka och att få läka i varandra närvaro.  Kvinnans olika faser, transformation in till moderskap och vidare till övergångsåldern. Att jobba med kroppen och transformationerna och inte emot.  Önskar dig allt det bästa  Kärlek   

Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra Ekström Lindbäck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som föreställer mig att jag är en fladdermus.Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel ”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer till våldtäkter.När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på en fruktansvärd plats.”Kvinnornas historia inom den akademiska filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att göra.”I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider, men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med varandra.Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under historiska undantagstillstånd. Under andra världskriget förändrades till exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt. Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor. ”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver Benjamin Lipscomb.I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära, livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala tider”.Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna. Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande majoritet män.Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd begåvning är avgörande för framgång har en skevare könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och med matematik och fysik.Det tycks alltså vara självtvivlen som får kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna. Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan kvinnors texter.Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning, skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det läser.”Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som självtvivel.Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”. Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli underlägsen.”Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”. Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.Hur är det att vara kvinna i filosofin?Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser dig rakt i ögonen.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och filosof LitteraturSimone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg, Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox: What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in Academia”. Scientific American, 2017-09-01.Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”. Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review 94, no. 1 (2018): 36-47.Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”. (2021-10-29)Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”. Grove Press, 2023.What is it like to be a woman in philosophy?

När huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs roman Förvillelser från 1895 går på operan är det reklam för kaffesurrogat på ridån. I en värld av snarlika konsumentprodukter kom reklamen att bli ett flyktigt alltid närvarande fenomen.Bilden blev en viktig betydelsebärande del av reklamens budskap i slutet av 1800-talet. Och den borgliga kvinnan blev ofta både objekt och mottagare i reklamen. Reklamen kom att präglas av en kapitalistisk ideologi med yrkesarbetande aktiva kvinnor i strid med den borgliga ideologin om att kvinnorna främst skulle sköta om hemmet.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Leif Runefelt som är professor i idéhistoria vid Södertörns högskolan. I boken Den magiska spegeln undersöker Leif Runefelt idealbilder av kvinnan i annonserna i denna den svenska bildsatta annonsens genombrottstid.Under 1800-talet ökade varuutbudet och hur konsumenterna handlade varor förändrades. Priserna blev fasta och själva förhandlandet vid köp försvann så att konsumenten istället kunde fokusera på smak, funktionalitet och estetik. Samtidigt förändrades stadsbilden dramatiskt med fler butiker på renoverade shoppinggator med stora skyltfönster och skyltar. På 1880-talet slog emaljskylten igenom brett.Vi fick nya shoppingbeteenden och stadsbilden präglades av shoppinggator med stora skyltfönster, skyltar och reklamaffischer. Reklamen blev en integrerad del av det kapitalistiska konsumtionssamhällets framväxt i slutet av 1800-talet. Valet mellan snarlika produkter blev centralt för hur industrialismens människor skapade sin identitet.Varuhusen med sitt stora utbud gjorde ökade betoningen på konsumentens val vid shopping. Samtidigt uppstod den bildsatta reklamen med bilder på produkterna och varumärkena. Här blev pressens annonser en integrerad del av varukulturen inte en spegling av den.Konstruktionen av kvinnan som aktiv konsument, som flitigt arbetande i hem och på kontor och som sexualiserat objekt kom redan då att bli en väsentlig del av kapitalismens språk. Reklamens kvinna var ung och vacker, ibland självständig men oftare underordnad – bilderna både förstärkte och utmanade samtida ideal.Reklamen var en magisk spegel i vilken konsumenten såg sin potential om hon valde rätt. Den speglade inte bara sin tid utan formade såväl sin samtid som framtiden – vår tid.Lyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnad.Musik: Piano Impromptu No 2 In F med Roberto Diana, Soundblock Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att Finland anses vara ett jämställt land och kvinnorna är både välutbildade och allt mer sysselsatta finns det få kvinnor i inkomsttoppen. Nationellt sett finns det inte en enda kvinna bland de tjugo personer som tjänade mest förra året.  Löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Finland är i genomsnitt 16 procent, sett till hela arbetsmarknaden. I lördags inföll Kvinnornas lönedag, det är den dag då kvinnorna tjänat färdigt för i år.  Hyyppä Kosti som är specialsakkunnig inom arbetsmarknads- och samhällspolitik på Finlands ekonomer skriver att löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av våra mest centrala jämställdhetsproblemen. Varför är det så och vad borde man i så fall göra? I debatten deltar Eva Österbacka, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, Anita Westerholm, ordförande för Kvinnoförbundet och Nils-Johan Englund, verksamhetsledare för Finlands Svenska Socialdemokrater. Mikaela Löv leder debatten. E-post: slaget@yle.fi

Avsnitt 6 Varför behöver du mens? Vad kan en utebliven mens orsaka? Hur påverkas kroppen av sen mens? Vilka fördelar får du av mens? I dagens avsnitt lyfter Emma och Bex upp vikten av MENS, kvinnans femte hälsotecken och alla fördelar med mens som INTE handlar om graviditet. Både Emma och Bex har levt utan mens och fått kända och okända konsekvenser som du kommer få ta del av. Ett avsnitt för alla som vill få hormonbalans, träningsutveckling och leva ångestfritt. Om du inte har fått din mens innan 16, bör du kolla upp det oavsett om du har eller inte har en ätstörning. Tack för att DU lyssnar

Första gången som kvinnor får rösta till riksdagen är i september 1921. I denna andra valspecial går jag igenom vågen till valet, hur valet går till och vad som händer efter valet.   För att få lyssna på hela avsnittet måste du bli månadsgivare.   Litteratur: "Demokratins genombrott i Sverige" so-rummet.se "Kvinnans rösträtt" Riksarkivet "Sveriges kvinnor fick till slut rösta – trots alla hån" SvD "Den första riktiga valrörelsen" Timbro "Överenskommelsen om rösträtten" riksdagen.se "Det första demokratiska valet" riksdagen.se  

https://youtu.be/azRwj65L4k4

Efter en välbehövlig kortsemester har grabbarna nu hemvävt till Sverige från varmare breddgrader, Barcelona för att vara exakta. Mycket öl, sangria och annat har gjort att Joacim har förlorat ett lager skinn på näsan och Oskar obekvämt medveten om irriterande flugor. Lyssna och häng med! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Söndagsgudstjänst med Per-Åke Eliasson

Veckan råd: Bli aldrig ihop med en småbarnsmorsa, raka inte helt, lite lagom och fräscht räcker, och fixa en Aupair som hjälper till med sex.Veckans frågor: Hur ska man ha lust till sex när man har massa småbarn? Hur har man kul en helg i Stockholm utan stor plånbok? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I Johannesevangeliet 4:6-35 möter Jesus en kvinna vid en brunn i Samarien. Kvinnans utanförskap och historia avslöjas, men vänds också till upprättelse när Jesus och Guds rike spränger kulturella gränser. Tillbedjan står i centrum för samtalet, att rätt plats att möta Jesus på är här och nu, inte där borta eller någon annan gång.  I bibeln återkommer tre grupper av människor som Guds hjärta blöder för: Flyktingen, den faderlösa och änkan, det går som en röd tråd genom boken. Jesus möte med kvinnan ger glimtar av Guds stora hjärta för ”den andre”, den som inte är lika svenskt privilegierad som jag. En text om Guds kärlek, upprättelse och nåd. 

När huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs roman Förvillelser från 1895 går på operan är det reklam för kaffesurrogat på ridån. I en värld av snarlika konsumentprodukter kom reklamen att bli ett flyktigt alltid närvarande fenomen.Bilden blev en viktig betydelsebärande del av reklamens budskap i slutet av 1800-talet. Och den borgliga kvinnan blev ofta både objekt och mottagare i reklamen. Reklamen kom att präglas av en kapitalistisk ideologi med yrkesarbetande aktiva kvinnor i strid med den borgliga ideologin om att kvinnorna främst skulle sköta om hemmet.I avsnitt 160 samtalar programledare Urban Lindstedt med Leif Runefelt som är professor i idéhistoria vid Södertörns högskolan. I boken Den magiska spegeln undersöker Leif Runefelt idealbilder av kvinnan i annonserna i denna den svenska bildsatta annonsens genombrottstid.Under 1800-talet ökade varuutbudet och hur konsumenterna handlade varor förändrades. Priserna blev fasta och själva förhandlandet vid köp försvann så att konsumenten istället kunde fokusera på smak, funktionalitet och estetik. Samtidigt förändrades stadsbilden dramatiskt med fler butiker på renoverade shoppinggator med stora skyltfönster och skyltar. På 1880-talet slog emaljskylten igenom brett.Vi fick nya shoppingbeteenden och stadsbilden präglades av shoppinggator med stora skyltfönster, skyltar och reklamaffischer. Reklamen blev en integrerad del av det kapitalistiska konsumtionssamhällets framväxt i slutet av 1800-talet. Valet mellan snarlika produkter blev centralt för hur industrialismens människor skapade sin identitet.Varuhusen med sitt stora utbud gjorde ökade betoningen på konsumentens val vid shopping. Samtidigt uppstod den bildsatta reklamen med bilder på produkterna och varumärkena. Här blev pressens annonser en integrerad del av varukulturen inte en spegling av den.Konstruktionen av kvinnan som aktiv konsument, som flitigt arbetande i hem och på kontor och som sexualiserat objekt kom redan då att bli en väsentlig del av kapitalismens språk. Reklamens kvinna var ung och vacker, ibland självständig men oftare underordnad – bilderna både förstärkte och utmanade samtida ideal.Reklamen var en magisk spegel i vilken konsumenten såg sin potential om hon valde rätt. Den speglade inte bara sin tid utan formade såväl sin samtid som framtiden – vår tid.Lyssna också på När sprätthökar och rangsjuka fruntimmer hotade samhällets överlevnad.Musik: Piano Impromptu No 2 In F med Roberto Diana, Soundblock Audio See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nyheterna Radio 07:00

Kalle Berg och Babs Drougge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3. En artist som sitter häktad i samma kidnappningsmål som Yasin försökte be någon utanför att hota eller kidnappa någon från P3 för att få sin musik spelad i kanalen. Vi har tagit del av det handskrivna brevet, som stoppades av Kriminalvården. Sen pratar vi om att kvinnan som anmälde Göran Lambertz för våldtäkt för första gången har uttalat sig sedan utredningen lades ner i brist på bevisning. Lambertz har fått ge sin bild av vad som hände och nekar till brott. Vad säger kvinnan efter den omdiskuterade presskonferensen?

Tao- vad är det och hur fungerar det? Träffa Irene Andersson som är certifierad qigonginstruktör som skrivit böcker och håller kurser i ämnet!

Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre en bok maskulinum, une peinture en målning femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt. Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre en målare, un auteur eller un écrivain en författare. Eller un ministre en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna. Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte. Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till  kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet. Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice. Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten. Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist. Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig. Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr. Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln le och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet la. Det är det här striden främst har handlat om att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen. På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket. Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering.  Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten. I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter. Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol. Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur.  Eller rätten att använda slutstavelser som  aine, ale, esse, ice  eller  det lite skämtsamma otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring. Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram  och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket". Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses. Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt. I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär. Nästa steg i utvecklingen i många språk är just  de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt. Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid. Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen

I vissa länder är det förbjudet med abort och i Sverige tror vi att vi är säkra. Men även en demokratisk utveckling kan gå tillbaka om man inte passar sig och inskränkningar i aborträtten står redan på det politiska schemat. Vad innebär abort egentligen? Vad blir konsekvensen för kvinnor om abortgränsen sänks? Hur många aborter är ok? Får man använda abort istället för preventivmedel och vad ska vi göra med de som gör just det? Vad händer med alla oönskade bebisar som föds och bör män kunna avsäga sig faderskapet i en retroaktiv abort om de inte vill vara pappor? Fayme och Natashja går igenom sina egna erfarenheter men fokuserar även på det historiska och politiska läget. Kvinnans kropp är en krigszon och konsekvensen är i värsta fall döden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sommarbus på ingång i form av novellerna: "Åtrå" samt "Rita, 23 år studerande" som avslutar följetången: "Kvinnans hemliga sexdrömmar, 11 kvinnor berättar". Bara att fnissa iväg! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Veckans Sexnoveller Deluxe geggar till det med novellerna: "Bartjejen ville ha mig" samt "Cecilia, 24 år ogift" som utgör del fyra vår följetång "Kvinnans hemliga sexdrömmar ..." Och som glitter på guldet så bjuds det såklart på sexspalt och ett gäng kontaktannonser - sicken lyx! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Veckans Sexnoveller Deluxe bjuder på novellerna: "Biosugen" samt "Tove, 20 år ogift" som utgör tredje delen i följetongen "Kvinnans hemliga sexdrömmar ..." Därtill snackas det nudism i sexspalterna och crossdressing i kontaktannonserna. Jippiiiii! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Veckans Sexnoveller Deluxe innehåller novellerna: "Först tog hon mig och sen försvann hon" samt "Britt-Marie, 35 år skild" som är del två i följetongen "Kvinnans hemliga sexdrömmar ..." Och som grädde på det goda moset såklart såväl kontaktannonser som sexspalter - sicken glädje! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sexnovellerna, sexspalterna och kontaktannonserna är tillbaka. Den här veckan startar dessutom följetången: "Kvinnans hemliga sexdrömmar, 11 kvinnor berättar". Det vill ni inte missa! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens avsnitt kommer jag prata om kvinnans menstruation och dess relaterade problem. Jag vill att du ska lära dig mera om menstruationscykeln både från kinesiskt medicinskt samt funktionell medicinskt perspektiv, de olika faserna samt hur du kan tyda vad som besvärar kroppen och vad du kan göra för att hjälpa dig själv, för att ha en så balanserad men framför allt så smärtfri cykel som möjligt.

Många har frågat sig om eller till vilken grad Charles och Anne Lindbergh var nazister. Intressantare är att se hur enkelt det fascistiska tänkandet sprider sig, menar Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Amerikanskan Anne Morrow Lindbergh var pilot, kritikerhyllad bästsäljande författare och mamma till sex barn. Fem av dem fick leva till vuxen ålder. En av hennes söner mördades när han var två år. Hennes man var sällan hemma. Hans yrke och hans rastlöshet lockade honom ut på ständiga resor världen över. Förutom äktenskapet i USA med Anne, hade han sju barn med tre olika kvinnor i Europa. Anne Morrow Lindbergh dog 2001 och blev nästan hundra år. Flera av nittonhundratalets stora omvälvningar i västerlandet speglades i hennes liv. Kvinnans frigörelse, massmediernas framväxt och ökande inflytande, USA:s uppgång och fall som nation och nazismen. Var Anne Morrow Lindbergh nazist? Var hennes man nazist? Många har ställt frågan. Bland annat den amerikanske romanförfattaren Philip Roth och den New York-baserade svenske journalisten Lennart Pehrson. 2004 publicerade Roth en roman i ämnet, Konspirationen mot Amerika. Och Lennart Pehrson gav år 2017 ut Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Det är en mycket grundlig, omfattande och intressant biografi över Annes man, flygpionjären Charles Lindbergh junior. 1927 skrev Lindbergh historia när han blev den första som korsade Atlanten i ett flygplan. Eller var han verkligen först? Redan 1919 hade två britter flugit över norra Atlanten. De startade från Newfoundland och landade föga glamouröst sexton timmar senare på en irländsk mosse. Deras namn, Jack Alcock och Arthur Whitten Brown, är det få som minns idag. Charles Lindberghs flygning från New York till Paris åtta år senare gjorde honom däremot till världsstjärna. Förgäves försökte han värja sig. Kanske var han västvärldens första globala superkändis, första offret för den offensivt växande medieindustrins sensationslystnad och personfixering. 1932 kidnappades och mördades hans och Annes tvåårige son. En tysk immigrant, Bruno Hauptmann, greps, dömdes och avrättades för dådet. Rättegången mot Hauptmann blev så att säga meta-medial. Det var något helt nytt, skriver Lennart Pehrson, att journalisterna på plats även rapporterade om sig själva, om hur många de var, om sina arbetsmetoder. Charles och Anne Lindbergh förlorade chansen till ett privatliv. Men värre var det nog att Charles Lindbergh så småningom förlorade sin heder. Charles Lindbergh avskydde kommunismen och han engagerade sig politiskt för att till varje pris hålla USA utanför andra världskriget. När han besökte USA:s Berlinambassadör 1938 fick han ta emot Tyska örnens orden, en civil hedersmedalj, av pilotkollegan riksmarskalk Hermann Göring. Anne Morrow Lindberg kastade en snabb blick på medaljen och konstaterade att den skulle bli Charles Lindberghs albatross. Hon syftade på en känd 1700-talsdikt av Samuel Taylor Coleridge, där en sjöman skjuter en albatross som fört tur med sig, drar olycka över sin besättning och tvingas bära den döda fågeln runt halsen som straff.   Charles Lindbergh samarbetade med Henry Ford, bilindustrimagnaten som kanske är mest känd för att ha uppfunnit det löpande bandet, men Ford var också grov antisemit. En annan av Lindberghs mentorer och inspiratörer var transplantationskirurgen Alexis Carrel, som 1912 hade fått Nobelpriset i medicin. I sin bok Den okända människan, utgiven på svenska år 1936 av Bonniers, propagerade Carrel för att vetenskapen skulle skapa intelligenta, kraftiga, moraliskt sunda människor. Rashygien skulle tillämpas för att främja den vita rasen. Kvinnor skulle koncentrera sig på att föda och fostra barn. De abnorma, de som hindrade den normala människans utveckling, skulle snabbt och smärtfritt gasas ihjäl. I Sverige fick Carrels bok utförliga recensioner, i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Recensenterna uttryckte inga invändningar mot idén om rashygienisk ihjälgasning. Boken sålde mycket bra och trycktes i flera nya upplagor. I ett sådant idéklimat levde och verkade Charles Lindbergh. En religiöst färgad tro på teknik och vetenskap, förakt för det annorlunda och främmande, skräcken för att dras in i ett nytt världskrig i USA löpte allt detta samman i brokig och heterogen rörelse, America First, där Lindbergh blev en frontfigur. Och om han hade velat, hade han möjligen kunnat bli USA:s president. I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika, blir han det. Han slår ut Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940. Resultatet blir ett samhälle där fascismen tar över. Det går inte till inte som i Hitlers Tyskland inget statligt fascistiskt våld, inga brunskjortor och militärmarscher, inga hakkors. Det är som att det inte behövs. I stället sipprar fascismen sakta in och genomsyrar som ett slags tändvätska. Den framstår faktiskt som rimlig, människovänlig och demokratisk, tills allt tar fyr och pogromerna börjar. Var Charles och Anne Morrow Lindbergh nazister? Lennart Pehrson är försiktig med att antyda det. Han understryker också att Charles Lindberghs ställningstaganden ofta gjorde Anne olycklig. Roths dom är hårdare. Han citerar Charles Lindberghs dagbok, där Lindbergh skriver om behovet av att skydda oss själva mot främmande raser och mot inblandning av underlägset folk. Roth citerar också Anne Morrow Lindbergh, som efter Berlinolympiaden 1936 skrev om den strängt puritanska åsikten som råder där hemma om att diktatur med nödvändighet måste vara något ont och om den självklart mycket starka judiska propagandan i de judiskägda tidningarna. Vem är nazist? Kanske är det mer fruktbart att fråga VAD nazism och fascism är. Det är en människosyn och en världsbild som gradvis sipprar in och genomsyrar våra samhällen och våra tankar. Lögner och rykten förvandlas till något som alla vet, till alternativa fakta. Värnandet om medmänskliga kärnvärden förvandlas till något puritanskt, till politiskt korrekthet. Ihjälgasning av dem som anses hindra en sund utveckling börjar ses som normalt och rationellt. Löpande band-principen användes så småningom inte bara vid biltillverkning. Den tillämpades i nazisternas förintelseläger. Men motviljan i USA mot Charles Lindberghs grumliga politiska sympatier var utbredd. Nationens Jesus, som hade stått för utvecklingstro och framtidshopp, blev en Judas, som det heter i undertiteln till Lennart Pehrssons bok.  En brun skugga faller över piloterna Charles och Anne Morrow Lindberghs insatser i flyghistorien. Där var de banbrytare. De flög världen över, de kartlade nya rutter, och Anne skrev. Hennes fackböcker från trettiotalet om flyg, Norröver till Orienten och Hör, vinden!, prisbelönades och lovsjöngs. Efter andra världskrigets slut reste hon runt i Europa, och publicerade sedan artiklar om krigets förödelse och Europas förväntningar på framtiden i tidskrifter som Harper's, Life och Reader's Digest. När hennes man som tjugofemåring gjorde sin flygning från New York till Paris, då låg världen och framtiden för USA:s fötter. Charles Lindbergh blev aldrig president och USA blev ingen fasciststat. Men år 2017  nittio år efter pionjärflygningen över Atlanten i ett USA som tycks ha sina glansdagar bakom sig, dammade president Donald Trump av Lindberghs isolationistiska trettiotalsslogan och började upprepa den som ett mantra: America First. Maria Küchen, författare och kritiker   Litteratur Lennart Pehrson: Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Albert Bonniers förlag, 2017. Philip Roth: Konspirationen mot Amerika. Översättare Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag, 2005.

Lyssna på dagens poddavsnitt som handlar om mannens och kvinnans perspektiv på damunderkläder. I detta avsnitt deltar delägaren och sambon Anders LaBrosse i diskussionen. Ställ gärna frågor som ni skulle vilja att vi pratar om. Ni kan skicka DM på Instagram och email till: INFO at AVIANI punkt SE.

Den här gången funderar Linda över vad det egentligen innebär att vara kvinna och stå i sin fulla kraft. Det blir ett samtal och reflektioner kring att dra sig tillbaka, om män som är ute och jagar pengar, feminism och kvinnans alla perioder och cykler.

En radiobrevväxling om stavgång, sexrådgivning och krigaren som bor inne i Annika Lantz. Dagens brevvän? Olof Wretling!

Två ouppklarade mordbränder och en misstänkt gärningsman som alla känner delar en by på norra Öland i två läger, de som tror att den lokala snickaren är skyldig och de som inte tror det. Under drygt sju år lever en by på norra Öland i skräck och en del bybor känner sig till slut tvungna att beväpna sig. Det är den 31 augusti 2006 när en man och en kvinna på norra Öland påträffas döda i sitt nedbrända hus. En vecka senare konstateras det som flera i byn redan misstänkt, det är en mordbrand. Kvinnans son åtalas, men tekniska bevis saknas och han frikänns. Efter den ouppklarade mordbranden sprider sig skräcken och den lilla byn delas i två läger, en del kan inte tro att deras goda vän, han som alltid ställer upp, är skyldig, medan andra är övertygade om hans skuld. Åren som följer präglas av rädsla och ovisshet på bygden. Och på Luciadagen, den 13 december 2012, brinner det på norra Öland igen. Ett par, båda gamla vänner till snickaren, hittas döda i sitt nedbrända garage. En dokumentär av Lovisa Lamm Nordenskiöld som gjordes 2015. Lovisa är journalist och radioproducent, utbildad vid Dramatiska institutet i Stockholm. Hon har gjort flera uppmärksammade dokumentärer för Sveriges Radio P1 och P3, och skrivit boken "Ambassaden i Paradiset" om Sveriges unika relation till Nordkorea. lovisa.lamm@gmail.com  

Marit avslöjar en chockerande kärlekshistoria & Lyssnare: ”Jag har det bra med min man, ändå är jag dödskär i en annan!” Magnus missar poängen när han försöker trösta Marit & Nej, du får inget tydligt tecken på att du bör lämna… See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När den kvinnliga rösträtten drevs igenom för 100 år sedan låg det helt i linje med idén om "den nya kvinnan". Men vem var hon egentligen? Hör del 2 i vår serie om kvinnlig rösträtt. Dessutom: Klassikern om "Rhapsody in Blue". I år är det 100 år sedan riksdagen beslutade om kvinnlig rösträtt i Sverige. I en serie i tre delar, som de gett namnet "Eld och glömska åt dessa rader", ger P1 Kulturs reportrar Anna Tullberg och Mattias Berg sin version av historien, genom att resa bakåt i historien och ned i arkiven. Idag handlar det om idén om "den nya kvinnan" en central figur i kampen för kvinnlig rösträtt. Klassikern handlar om Gershwins "Rhapsody in Blue" ett experiment inom modern musik. Kulturredaktionens Per Feltzin vet mer.

När den kvinnliga rösträtten drevs igenom för 100 år sedan låg det helt i linje med idén om "den nya kvinnan". Men vem var hon egentligen? Dessutom: Spice girls återförenas - vilken relevans har gruppen idag? I veckan är det 100 år sedan riksdagen beslutade om kvinnlig rösträtt i Sverige. I en serie i tre delar ger P1 Kulturs reportrar Anna Tullberg och Mattias Berg sin version av historien, genom att resa bakåt i historien och ned i arkiven. Idag handlar det om idén om "Den nya kvinnan" - en central figur i kampen för kvinnlig rösträtt. Den brittiska popgruppen Spice girls satte med sin kaxiga "girl power" och 85 miljoner sålda skivor en enorm prägel på populärkulturen under några år på 90-talet. På fredag står de på scen igen när de inleder sin återföreningsturné - hur relevanta är Spice girls idag? Samtal med Musikguiden i P3:s Tina Mehrafzoon. I dagens essä från OBS fortsätter författaren Dan Jönsson sin långessä om framtid, undergång och hopp. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Ett samtal om kvinnans åldrar, om tidens gång; om att vara kvinna och skådespelare, om de roller kvinnor både får och förväntas spela. Medverkande: skådespelarna Melinda Kinnaman, Nina Rashid och Mia Benson och Ellen Nyman som alla går att se i Tracy Letts pjäs Mary Page Marlowe. Bisittare: kulturjournalist och kritiker Åsa Beckman. Vem är hon? Vad är hon? Med utgångspunkt i några aktuella föreställningar på Dramaten hålls under våren 2019 fyra samtal med fokus på kvinnliga rollgestalter och kvinnans roll på teatern. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Samtalen leds av Anneli Dufva. Presenteras av Dramaten&.

När gammelmormor Hertha föddes hade enbart män med god ekonomi rösträtt.  Kvinnan var inte ens myndig. Mens var inget som pratades om. Och hur skötte man det när det inte fanns tamponger eller bindor? Idag sker sex mest på mannens villkor. Hur var det med kvinnans sexualitet för hundra år sedan? Fanns det några preventivmedel?  

Hur vi ser på klimakteriet, är kanske vad vi väljer att se. Tina Lindgren är sjuksköterskan som blev barnmorska som också jobbar som yogaterapeut. Hur upplever hon det är att vara på väg in i den visa kvinnans tid? Och får sjukvården mer pengar om man vårdar en man än om man vårdar en kvinna? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Inledning Vi har tidigare pratat om kärleken till Ahl al-Bait(A) samt hur lyssnandet påverkar kärleken och få den att blomstra eller vissna. Utifrån denna syn, att kärlek är grunden till Islam, som Profeten(S) sade,...

Kvinnans rätt att bestämma över sin kropp har återigen fått en stor symbolisk betydelse. Vems människovärde ska värnas och varför är åsikterna så polariserade? USA:s president Donald Trump har i veckan utsett en ny domare i Högsta domstolen och många befarar att det kan påverka aborträtten i landet. Hör vår utsände Per Enander om den senaste utvecklingen. Nyligen röstade Irlands befolkning bort en av Europas strängaste abortlagstiftningar. Hör frilansjournalisten Philip OConnors reportage från ön, där kvinnor länge fått åka utomlands vid oönskade graviditeter. Vi får en kommentar från biskop Anders Arborelius om irländarnas förändrade syn på abort. I Polen går utvecklingen åt motsatt håll. Där finns medborgarförslag för en ännu striktare lagstiftning mot abort. Vår korrespondent Erika Gabrielsson rapporterar från Warszawa, där tiotusentals svartklädda demonstranter stoppade ett totalförbud av abort år 2016. I studion finns RFSU:s tidigare ordförande Kristina Ljungros och Helena DArcy från Stockholms katolska stift och ordförande för den katolska rörelsen respekt.   Programledare: Tithi Hahn Producent: Julia Wiraeus

Niklas Piensoho talar på sommarbibelskola från Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Med anledning av hundraårsjubileumet av den ryska revolutionen anordnade CMS en salong på Teatertribunalen i november 2017. Fokus för kvällen var genusrelationer och litteraturens roll i de sociala och kulturella processerna under revolutionen. Vilken roll hade kvinnorna under revolutionen? I denna podd ger Shabane Barot från CMS Stockholm en introduktion till Aleksandra Kollontaj och hennes tänkande. För vidare läsning: Essä av Shabane Barot i Arbetaren: https://www.arbetaren.se/2016/05/25/kamratskap-och-kvinnopolitisk-kamp/ Marxist.org: https://www.marxists.org/archive/kollonta/ Fronesis temanummer om familjen: http://fronesis.nu/nummer/familjen/, nr 50-51 Poesi av Felicia Mulinari: https://politiskpoesi.wordpress.com/2016/04/17/942/ https://politiskpoesi.wordpress.com/2016/05/25/om-karlek-fortsattning/ Av Aleksandra Kollontaj: Aleksandra Kollontajs dagböcker 1930-1940. - Stockholm, 2008. Arbetaroppositionen. - Stockholm, 1972. Arbetsbiens kärlek : sedeskildringar från revolutionens Ryssland. - Stockholm, 1925. Den första etappen. - Stockholm, 1945. Jag har levt många liv. - Stockholm, 1985. Kvinnan och familjen. - Stockholm, 1976. Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse. - Stockholm, 1973. Kvinnans kamp för politiska rättigheter. - Stockholm, 1977. Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. - Stockholm, 1926. Kära kamrat! Allrakäraste vän! : brev i urval. - med en biografisk essä av Britta Stövling. - Stockholm, 1977. Den nya moralen och arbetarklassen. - Stockholm, 1923. Den stora kärleken. - Stockholm, 1978.

Idag pratar Barnmorskepodden om Abort, historiskt och hur det ser ut i Europa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att vara sentimental är att ha dålig smak, att vara kladdig och vulgär. Eller? Handlar kanske föraktet för sentimentalitet mer om en beröringsskräck för känslor i stort? funderar Elisabeth Hjorth. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ett språk som kommer med modersmjölken rinner i ådrorna, rinner mellan fingrarna ut på pappret. Det går inte att skriva sig ur. Jag undrar varför ensamheten i mitt språk är så förgörande. Jag undrar varför stumheten känns som en olycklig tillflykt.  Den första kärleken saknar spår av sentimentalitet. Den uttrycks som begär, anknytning, förspråklighet eller lycka. Barnet vid bröstet älskar med en rå, djurisk kärlek. Inte sentimental. Ordet modersmjölk, däremot, har en sentimental klang. Och den ikoniska bilden av det ammande barnet väcker förstörelselusta. Läckande uppsvällda och oigenkännliga bröst, stelnade fläckar på kläderna och den ambivalenta erfarenheten av att bokstavligen bli konsumerad får kvinnor att skriva itu bilden. De skriver i protest mot sentimentaliteten, som inte rymmer alienationen. Sentimentalitet kräver historia och sammanhang. Så småningom blir barnet sentimentalt. Kanske mamman också. Jag minns alla mina mjölkstockningar men inte fullt hur outhärdliga de var. När jag slutat amma ångrar jag mig. Tiden när jag var den utvalda och enda, mitt barns källa till en särskild fenomenologisk kunskap om världen, är över. Sentimentalt. Känslan sväller i takt med att min betydelse minskar. Det vi hade, nu är det över. Nu kan vem som helst ge henne mat, nu är jag utbytbar. Och det vi hade var ju himlastormande. Minne, referenser och metaforer skapar sentimentalitetens rum. Utifrån liknar det skammens garderob. Spetsar, leopardimitationer, målade pärlor. I en essä om sentimentalitet och sötningsmedlet Sackarin skriver Leslie Jamison att hungern efter sådana intryck har en outtalad skam på tungan. Vi håller den i schack för att inte avslöjas som banala, egocentriska eller helt enkelt vanliga. Det är genant att ta genvägar till känslorna, att trösta sig med falskt socker. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Att ha fått något med modersmjölken är att hänvisa till band så starka att de berättar om vem jaget är. Hon fick musiken med modersmjölken. Han fick tennisen med modersmjölken. Jag fick ett språk med modersmjölken. Ett språk som å ena sidan var högstämt och existentiellt, å andra sidan manipulativt och sentimentalt. Bibelns skönhet och fasa, pingströrelsens stränga sötma. Ett arv av absolut obeveklighet i kombination med en ömsom lockande, ömsom hotfull, sentimentalitet. Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever. Refrängen på radio spelas som ett omkväde för en tid, uttryckt i en hitlåt som lika gärna kunde vara hämtad ur de senaste samtidsromanerna. Utsagan framstår som sentimental för mig, som en koketterande överdrift. För att det inte har varit mitt problem. För att mitt problem är allt annat än brist på känsla. Att leva är att känna, för mycket. Och därmed löpa en ständig risk att falla ner i något kladdigt och pinsamt. Sentimentaliteten är skamlig för att den tyder på dålig smak. Att vara för mycket är att sakna stil. För mycket smink, för hög röst, för tårdrypande meningar. Anklagelsen riktas uppenbarligen mot kvinnor, som följaktligen utvecklar en finkalibrerad förmåga till självcensurerande omskrivningar av känslor. A smart girl leaves before she is left. Vi avfärdar sentimentaliteteten för att kunna sätta oss till doms över konsten och det subtila, vi är så hyperkänsliga att vi inte behöver ett primitivt överflöd av känslor, skriver Jamison. Den kvinna som vill bli tagen på allvar gör bäst i att hålla sin primitivitet i schack. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Nostalgin rymmer ett överseende med att gå tillbaka till det som på ett eller annat sätt har format en. Kvinnors möjlighet att göra detsamma begränsas av att själva bilden är sentimental. Alltså hugger flickor huvudet av sina dockor, kvinnor skriver fram fulhet och äckel för att förstöra en ikonisk bild men också för att undkomma sentimentalitet. För att äntligen kunna utgöra ett hot. när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor Känslan säger att jag lever. Den säger att jag finns. Det är glädjefullt att känna glädje, det är upphetsande att bli upphetsad, skrev psykologen Silvan Tomkins. Oavsett kön. Men känslan är samtidigt historiskt och politiskt konstruerad. Varför kallas känslan sentimental och varför betraktas den som en låtsaskänsla? Föraktet för sentimentalitet, dess ytlighet och yviga gester, har att göra med en beröringsskräck för känslor i stort, menar Robert Salomon. I sitt försvar för sentimentaliteten skriver han att en akademisk manschauvinism härskar genom att svartmåla känslor generellt. Att stämpla dem som sentimentala är ett sätt att förvisa dem ur diskursen. Vilket kunde betyda att när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor. Ibland till priset av att bli kallade sentimentala. Ibland i protest mot sentimentaliteten som en plats reserverad för dem. Sentimentaliteten kom med modersmjölken. Mötas vi uti den staden, som vid livets klara älv, är med jaspis, guld och pärlor byggd, utav vår Fader själv? Det finns ett lyckoland bortom bergen, det dryper av mjölk och honung. Det finns alltid ett lyckoland, men bara för vissa. Lockelsen i det paradisiska tillståndet sätter varje kritik ur spel. Den nationalistiska, patriarkala eller religiösa sentimentaliteten tystar med hjälp av den hemliga, skamliga rädslan att kanske inte duga för paradiset. Sentimentaliteten talar alltså om vad du ska känna. Den fungerar att förföra med, moralistiskt, religiöst och politiskt. Men erotiskt? Tveksamt, säger du. För du vill inte ligga med den som talar om vad du ska känna. Du vill känna. Men tänk om känslan uppstår av rosor som vägrar vara ironiska? Som kastar om föraktet för sig själva som kliché och blir åtråvärda? Kanske är det bara queer litteratur som kan fatta detta. Queerteori är fortfarande bättre än modern litteratur på att förstå, använda och omfamna sentimentalitet, skriver Kevin Kopelson. Jag tror att han menar: bättre på att gå in i skamgarderoben och leta fram de mest anslående stereotyperna att klä upp sig i. Som motstånd och kärleksförklaring i ett.   Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln.  Både sentimentalitet och antisentimentalitet fungerar självrättfärdigande, enligt Jamison. Sentimentaliteten är paradoxal och riskabel. Bilden av det gråtande barnet talar till betraktarens önskedröm om sig själv som den empatiska betraktaren. Stilpolisen, å sin sida, söker bekräftelse av sitt ogillande omdöme för att få räknas bland de smarta och sofistikerade. Oscar Wilde sa: En sentimental person vill helt enkelt njuta lyxen av en känsla utan att betala för den. Att bli påkommen med något sådant, att syssla med känslor en inte har rätt till, väcker skam. Någon tittar och fäller domen: för mycket. Ställer den gamla frågan: vem tror du att du är? Saken är den att kvinnor betalar hela tiden. Föraktet för att känna för mycket, för att vara too much, är ett självförakt. Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln. Det hjälper inte att tala till det. Skam sätter sig och skriver. Någon som inte älskar mig måste säga att jag finns. Skam glömmer så fort. Hjälp skam. Hjälp skam att skriva rosor och regnbågar, enhörningar och stjärnor. Hjälp skam att skriva hjärta. XOXO Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik Litteratur Jamison, Leslie: Empatiproven, övers Sofia Nordin Fischer, Weyler, Stockholm, 2016 Kopelson, Kevin: Sentimental journey, i n+1, 29/4 2009 Kristeva, Julia: Stabat mater och andra texter, i urval av Ebba Witt-Brattström, övers. Ann Runnqvist-Vinde, Natur & Kultur, Stockholm, 1990 #Monroe, Marylin Salomon, Robert C: In Defence of Sentimentality, Oxford University, New York, 2004 Tomkins, Silvan S: Affect Imagery Consciousness Vol III, Springer, New York, 1991

Terapisession 30: Raka reaktioner & den vita kvinnans zoner by SNAKK

Bakom varsin dator i Mariestad och Eskilstuna bygger två män upp en droghandel. De blir Sveriges största säljare på darknet. En flickvän kommer spela en viktig roll. Männen bakom den dolda droghandeln kallar sig för JW och Tomas. För P3 Dokumentär berättar "Tomas" för första gången om hur de byggde upp sin olagliga verksamhet. Allt sker på den del av internet där man kan agera anonymt i skydd av krypterade nätverk. Narkotikan smugglas in från utlandet och flyttas mellan olika platser i landet. Sommaren 2015 flyttar JW ihop med en kvinna. De lever ett dubbelliv i småstaden Mariestad och inte ens deras närmaste vet vad som händer innanför lägenhetens väggar. "JW" är bra på datorer och "Tomas" vet hur man får tag i droger. - Vid löning kunde vi dra in 200-300 000 kronor, pengar var inga bekymmer man hade det jävligt bra. Det var som ett företag fast ett olagligt företag, säger "Tomas" som intervjuas inne på Kumlaanstalten. - De som sitter i toppen på något så här stort ser ju till att skydda sig själva så det känns orimligt att man ska kunna hitta dem, säger en av polisens utredare. Kvinnans pappa berättar om ett av hennes svåraste beslut och en dåvarande chef om ett samtal som får avgörande konsekvenser. Dokumentär av: Pernilla Wadebäck Producent: Rosa Fernandez Programmet är inspelat 2017

Förundersökningen om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande på människor när de skulle utvisas ur Sverige lades ned. Kaliber har tagit reda på vad polis och åklagare gjort - eller inte gjort. Jag är på resa, långt hemifrån, och har stannat till i vägrenen för att ringa ett samtal.Hello? Hi, this is Markus from the Swedish Radio.Jag har letat efter honom i flera veckor nu, en ung man som kan sitta på viktig information. Och nu ska vi äntligen träffas. Wait ten minutes or five minutesHan möter mig på ett litet och anonymt hotell.En försiktigt leende man i 25-årsåldern möter mig. Han leder mig igenom korridorerna i det gamla hotellet, förbi en liten tvättstuga och över gamla heltäckningsmattor till det rum där han bor.Vi sätter oss ner på en smal säng med skumgummimadrass, och jag förklarar hur jag hittat honom. Men jag aktar mig för att säga för mycket jag vill inte påverka det han ska berätta för mig.För den här mannen kan ha varit utsatt för ett brott, av personer som jobbat på uppdrag av svenska staten.Nyheter i Ekot oktober 2014:"Lugnande narkotikaklassade injektioner har getts till personer som ska utvisas.""Uppgifterna idag om att det har använts tvångsinjektioner för att lugna ner människor som utvisas från Sverige har lett till att Kriminalvården har polisanmält flera händelser."Kaliber kunde avslöja tidigare okända dokument som visade att det förekommit tvångsinjektioner av det lugnande preparatet Stesolid under utvisningar från Sverige som Kriminalvården utfört tillsammans med gränspolisen.Något som väckte starka reaktioner.I Sverige får inte myndigheter utsätta oss för påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter i grundlagen. Med undantag för särskilda fall av tvångsvård inom psykiatrin eller missbruksvården, så får staten inte tvinga på oss behandlingar eller mediciner.Men i sjukvårdsrapporterna från utvisningarna så kunde vi läsa om hur personer som vägrat att följa med och kanske varit bråkiga, aggressiva eller hotfulla, fått lugnande medicin mot sin vilja.Min tanke var att försöka komma överens om att han skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion.Slutsatsen blir att för att hans hälsotillstånd inte skall förvärras ännu mera och att hans utåtagerande ska dra med sig andra deportier så erbjuds han T [tablett] Stesolid alt inj [alternativt injektion] Stesolid. Han vägrar bådadera så jag ger honom en inj [injektion] Stesolid 5 mgInj [injektion] ges i hö [höger] lår då deporti ej är samarbetsvillig.Det visade sig helt ogörligt och han fick en inj. [injektion] Stesolid 10 mg i.m. [intramuskulärt].Åklagaren kunde inte styrka brottEfter Kalibers avslöjande så polisanmälde Kriminalvården det som hänt, och det inleddes en förundersökning. En sjuksköterska och en läkare misstänktes för misshandel, men nekade båda till brott.Också Inspektionen för vård och omsorg, IVO, anmälde injektionerna.Det gick ett år. Sen i slutet på 2015 så kom åklagaren fram till ett beslut. SVT Nyheter:Nej det blir inget åtal mot den läkare och den sjuksköterska som ska ha tvångsinjicerat personer med lugnande medel vid utvisningar.Förundersökningen lades ned. Åklagaren Lotta Karlsson sa att hon inte kunde styrka brott. Hon intervjuades i SVT Nyheter: De här personerna är nu avvisade från Sverige till länder där man har en bristfällig myndighetsstruktur. Och där det helt enkelt är svårt att få tag på personerna, säger åklagaren.Det visade sig att de inte ens hade försökt att prata med de som fått injektionerna. Jag har mer kontrollerat möjligheterna att kunna få tag i de här personerna och inte bedömt att det har varit meningsfullt då. Jag tror sannolikt inte att vi skulle kunna få något svar från de här länderna.De var inte meningsfullt att leta efter de som fått injektionerna, enligt åklagaren.Vi blev nyfikna. Hur väl hade åklagare och polis egentligen utrett det som hänt?Vi får ut den 194 sidor långa förundersökningen, och börjar läsa. Den innehåller förhör med den då misstänkta läkaren och sjuksköterskan, och vittnesmål från kriminalvårdare och polis.När vi har läst klart så har vi flera frågor som vi vill ställa till åklagaren Lotta Karlsson. Jag åker och träffar henne, på Västerorts åklagarkammare i Solna.Ovanligt ärende som var svårutrettDet var i höstas som Lotta Karlsson tog över förundersökningen från en annan åklagare, som bytt tjänst. Jag har ju inte haft något liknande ärende, det har jag ju inte. Och jag har inte hittat liknande ärenden heller när jag har sökt. Så att det var nog lite ovanligt skulle jag säga.Ärendet har varit svårutrett, även om det finns relativt bra dokumentation i form av de sjukvårdsrapporter som Kaliber avslöjade hösten 2014. Så att de här injektionerna som har getts har ju dokumenterats av den person som har gett dem. Så att jämfört med ett annat brottmål, så var det ju god dokumentation. Men det var svårt att se vilka personer, vilka enskilda personer som fått de här injektionerna.I sjukvårdsrapporterna står det tydligt att personer fått injektioner mot sin vilja. Det tyckte också inspektionen för vård och omsorg, IVO, när de gjorde sin anmälan. I förundersökningen så ser vi också att den då misstänkta sjuksköterskan i polisförhör sagt att när han gett injektioner så var det ofta mot personens vilja, efter att han blivit ombedd att agera. Ändå tyckte inte åklagaren att det höll för att väcka åtal för misshandel. En misshandel är ju ett effektbrott, man ska ha en viss följd för att det ska vara ett misshandelsbrott, antingen ska man ju få en skada eller en sjukdom eller så eller så kan de ju vara så att man kan bli försatt i vanmakt. Och vanmakt i juridisk mening då ska man ju i princip vara utom kroppslig kontroll. Alltså väldigt nära medvetslöshet, säger åklagare Lotta Karlsson.De sprutor som getts ska inte ha innehållit så höga doser av lugnande att personerna kunde bli medvetslösa, enligt de experter som polisen pratade med. Därför trodde inte åklagaren att hon kunde få till en fällande dom, trots det som stod i sjukvårdsrapporterna. Så attäven om jag tycker att formuleringarna är väldigt besvärande för de här misstänkta så tror jag inte att jag skulle kunna luta mig mot dem och få en fällande dom. För det är ändå det jag måste titta på, säger Lotta Karlsson.Inte heller att sjuksköterskan i förhör medgav att det var tvångsinjektioner räckte, enligt åklagaren. Vi pratade om att ha ett till förhör med den här personen men kom fram till att vi ändå inte skulle komma vidare i det här ärendet utan målsägandena, säger Lotta Karlsson.Vi har bedömt det som lönlöstFör att komma vidare behövde åklagaren prata med de som fått injektionerna. Men de har alltså inte ens sökt dem, eftersom de enligt Lotta Karlsson skickats till länder där de är svåra att få tag på. Även om de drabbade skulle kunna nås, så skulle polis och åklagare inte kunna genomföra förhör med dem. Det inte finns något sådant samarbete med de här länderna. Och det är ju länder med en ganska bristande myndighetsstruktur. Och vi har bedömt att vi svårligen skulle få någon kontakt med de här personerna. Vi har bedömt det som lönlöst, eller jag har bedömt det. Att vi inte skulle ha någon framgång med att få tag i de här personerna utifrån namn bara i de här länderna.Vi undrar om vi skulle kunna lyckas göra det som polisen inte gjorde få tag på de personer som fått tvångsinjektioner, och höra deras berättelser?Vi får inte veta de fullständiga namnen på de som utvisats, de har strukits över i förundersökningen. Men vi hittar ändå vissa detaljer som gör att vi kan ta reda på vilka de är. Och vi börjar leta.Snart får vi kontakt med en person som kan ha något att berätta, han varit med på en av de polisanmälda utvisningsresorna.I en kyrka i Stockholm träffar jag pastor Jean Kabuidbuidi, som 2012 utvisades till Kongo Kinshasa, men som nu är tillbaka i Sverige. Han har klara minnen från den där kvällen när han och en annan man fördes ombord på ett ambulansflygplan. Klockan var fem minuter i nio på kvällen. Jag skriker, jag ropar till Gud, för jag vet redan att om jag återvänder i Kongo det är bara döden som väntar på mig.Ombord på flygplanet fann kriminalvårdare och poliser. Men Jean lägger märke till att det också finns en annan person med på planet. Han var inte polis men han var läkare. Han hade medicin med sig. Han var med oss också där.Jean säger att han slutade att protestera. Han var rädd för vad de skulle göra med honom. Men den andre mannen som skulle utvisas, Tobias, fortsätter att göra motstånd. Han var jättestark, mer än mig. Han ville inte återvända i Kongo. Han var jättestark. Och alla poliser var runtom honom för att prata med honom. "Du måste lugna dig, du måste lugna dig".Jean säger att han inte kunde inte se vad som hände där, i den andra delen av planet.Två utvisade hittar vi i Kongo och MongolietMen det finns beskrivet i anteckningar, skrivna av mannen med mediciner, som Jean berättade om. Han är inte läkare, utan sjuksköterska. Han var anlitad av Kriminalvården för att följa med på resan. Sjuksköterskan skriver att han erbjöd honom en lugnande tablett, som han vägrade att ta emot den.Situationen omöjliggör en vettig diskussion och jag gör bedömningen att för hans egen hälsas skull använda min medicinska delegation för att i första hand få honom i ett mer lugnare/normalare tillstånd! Administrerar och ger honom 5 mg Stesolid im!Pastor Jean Kabuidbuidi som satt i den andra delen av planet såg inte vad som hände. Men han hjälper oss att få tag på ett telefonnummer till Tobias, han som vägrade sätta sig ner.Han är nu i Kongo. Men telefonlinjen är dålig, och vi har svårt att prata. Vi bestämmer att han ska skicka sin berättelse skriftligt istället, per e-post.Medan vi väntar på Tobias berättelse så letar vi vidare. För han är inte den enda som vi har lyckas identifiera. Vi letar också efter en kvinna som 2012 utvisades till Mongoliet, iförd handfängsel och midjefängsel. Med på resan var samma sjuksköterska som utvisningen till Kongo.I sjukvårdsrapporten från resan så beskriver han kvinnan som aggressiv och orolig. På Arlanda flygplats ger han henne en lugnande injektion.Vi har tagit hjälp av en journalistkollega i Mongoliet för att leta rätt på kvinnan. Och bara efter några dagar så har hon lyckats hitta henne.Vår kollega i Mongoliet Munkhzul Tsengelsaikhan gör en intervju med henne på plats i Ulan Bator. Kvinnans berättelse börjar på häktet, där hon satt i förvar inför sin utvisning. Jag satt fängslad i den anstalten i ungefär två månader, och efter två månader på gryningen fick jag lämna ett blodprov till anstaltens läkare, översätter tolken Seiko Johannesson. Och sedan kom igen de personerna med uniform, och de sa inte att jag skulle åka tillbaka till Mongoliet, utan de bara vill att jag ska följa med. Jag trodde att jag kanske skulle flyttas till någon annanstans. Men sedan hamnade vi i flygplatsen. Och jag skrek och grät och jag vädjade och jag sa: snälla, utvisa inte mig, säger kvinnan.I polisförhör så beskriver en kriminalvårdare kvinnan som aggressiv och bråkig:Hon är liten och satt till kroppsformen vilket gjorde det svårt för personalen att ha kontroll på henne. Och fick en injektion av något och kunde föras ombord på planet.Kvinnan säger att hon tvingades ta en tablett, medan två storvuxna vakter höll fast henne. Medan de två vakterna höll fast mig, plötsligt någon har injicerat med en stor spruta i min vänster lår. Och efter det kommer jag inte ihåg någonting. Och plötsligt vaknade jag av att någon kallade mig: Vakna, nu är du i Mongoliet, berättar kvinnan från Mongoliet.Berättelserna går isärI sin rapport från resan så ger sjuksköterskan en berättelse som är delvis annorlunda.Enligt honom så var kvinnan vaken stora delar av resan, men sov om vartannat. Det står inget om att kvinnan tvingades att ta en tablett. Inte heller något om att hon hölls fast när hon fick sprutan. Det som står är han först erbjöd henne att ta egen medicin, som hon hade med sig, men fick sparkar och nekande till svar. Därefter gav han henne sprutan.Vi får ett mail från Kongo. Tobias, han som vägrade sätta sig ner under utvisningen till Kongo, har skrivit.Han skriver att han kände sig behandlad som ett vilddjur, och att han hade svårt att andas när han var fastspänd mot flygplansstolen.Sjuksköterskan injicerade mig med ett läkemedel, jag vet inte vad det var, skriver han.Jag skrek mycket av smärta, de stoppade något i min mun för att få mig att bli tyst.För tydlighetens skull frågar vi om han gått med på att få sprutan. Nej, skriver han. Sjuksköterskan tvingade mig. Jag var fastspänd mot flygplansstolen, skriver han.Vi har sökt sjuksköterskan för en kommentar till berättelserna från Mongoliet och Kongo, men har inte fått något svar.Vi tar med oss förundersökningen till människorättsorganisationen Civil Rights Defenders kontor i Stockholm.Därmed så bör det också hållas någon ansvarigRobert Hårdh är jurist och chef för Civil Rights Defenders och var bland annat med och drev det uppmärksammade fallet med två egyptier som 2001 utvisades från Sverige med hjälp av amerikansk underrättelsetjänst. Han har läst igenom förundersökningen. Jag menar att det har skett en tydlig kränkning av de här människornas rättigheter. Och därmed så bör det också hållas någon ansvarig för de rättighetskränkningar som har skett. Det framgår klart och tydligt i vår grundlag och i de internationella konventioner som Sverige har antagit att man får inte ägna sig åt kroppsligt påtvingade ingrepp, säger Robert Hårdh. Åklagaren var tveksam till om hon skulle kunna få till en fällande dom för misshandel i alla fall utan vittnesmål från de som fått sprutorna. Doserna av läkemedlet Stesolid bedömdes inte vara så starka att de kunde leda till medvetslöshet. Hon har inte heller utrett ärendet som tjänstefel, eftersom hon menar att läkaren och sjuksköterskan, trots att de var inhyrda av Kriminalvården, inte ägnade sig åt myndighetsutövning. Ett resonemang som Robert Hårdh har svårt att förstå. Jag tycker att det är ett solklart fall av myndighetsutövande. Vi pratar om personer som befinner sig frihetsberövade. Men ändå så lyckas man formulera sig på ett sätt där svensk lag inte ger människor det grundlagsskydd och det skydd man har enligt internationell rätt. Utan här går människor fria från ansvar trots ganska uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna, säger Robert Hårdh.Myndighetsutövande eller inte?Ett solklart fall av myndighetsutövande, enligt Robert Hårdh. Åklagaren Lotta Karlsson håller inte med: Det är svåra gränsdragningar om det är myndighetsutövning eller inte när det gäller vård då. Men jag har gjort den bedömningen att vården inte är att bedöma som myndighetsutövning.Hur gör man den gränsdragningen? Ja, jag kan bara konstatera att jag har gjort den bedömningen. Jag nöjer mig med att svara så, säger åklagare Lotta Karlsson.Om det här inte går att komma åt straffrättsligt, vad innebär det i så fall? Ja, det skulle ju innebära att vi har ett ganska tandlöst grundlagsskydd. Om ingen kan hållas ansvarig eller bedömas ha gått något fel trots att det här har skett, ja då finns det ju en uppenbar diskrepans mellan verkligheten och grundlagsskyddade rättigheter som vi tror oss ha. Och det här måste ju förstås åtgärdas, säger Robert Hårdh.Tvångsinjektioner är en uppenbar kränkning av grundlagsstadgade och mänskliga rättigheter, enligt Robert Hårdh.Men åklagaren Lotta Karlsson menar att hon inte kunnat komma vidare i förundersökningen utan att höra de som fått injektionerna.Vi har alltså lyckats hitta två av dem, en i Kongo och en i Mongoliet. Men det är personer som åklagaren förmodligen inte hade kunnat förhöra, eftersom det inte finns något rättsligt samarbete med de länderna.Men stämmer verkligen det som åklagaren säger, att alla har utvisats från Sverige?I förundersökningen kan vi läsa om en utvisning till Libyen 2012. En man som beskrivs som orolig, hotfull och aggressiv, och som belagts med fängsel, får en spruta på Arlanda flygplats. I sjukvårdsrapporten från resan till Libyen skriver läkaren:Vid säkerhetskontrollen på Arlanda förflöt allt enligt planering, men när det var dags att gå ombord på bussarna blev en person plötsligt orolig, hotfull och aggressiv och vägrade. Han belades med fängsel och fick vid 9-tiden en inj. Stesolid 10 mg i.m.En drabbad kvar i SverigeMannen förs ombord på planet, och väl framme i Libyen så lämnar Kriminalvården och polisen lämnar över honom till libyska myndigheter. Men mannen blir inte insläppt i landet. Han får följa med tillbaka till Sverige. Det framgår både av rapporter från resan och i förhör med av kriminalvårdarna som var med.Vi lyckas ta reda på vem mannen är.Och vi ringer till gränspolisen för att höra efter vad som har hänt med honom har han nu utvisats från Sverige? Nej nej nej, gud nej, jag ser att han har gått under en uppsikt som han har skött, och vi har inte ens försökt att verkställa honom. Håkan Ejdervik är gruppchef på gränspolisen. Det är inga verkställigheter som går att köra till Libyen på grund av de stridigheter som pågår. De släpper inte ner någon, släpper inte in någon. Det finns ingen fungerande statsapparat. Så den här killen, han är kvar i Sverige. Så enkelt är svaret.En av de som fått en injektion under en utvisning är alltså kvar i Sverige. Han hade stod under uppsikt av gränspolisen fram till och med december förra året, enligt Ejdervik. Alltså under hela den period som förundersökningen pågick. Det hade räckt med ett telefonsamtal så hade utredaren kunnat hitta honom. Men ingen har ringt för att kolla. Det är ju dåligt av utredaren. De kan de ju göra väldigt enkelt gentemot oss, säger Ejdervik.Polisens utredare Ulf Malm vill inte vara med på en inspelad intervju, men säger till oss att han aldrig fick några instruktioner från åklagaren att söka efter personerna vare sig i Sverige eller utomlands. Och trots att han läst Kriminalvårdens rapporter från utvisningarna, och gjort förhör med de som var med, så registrerade han aldrig att den här mannen fick följa med tillbaka till Sverige, berättar han.Nasir vill berättaVi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms.Han vill träffas.Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.Det är här han bor, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse.Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige.Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka.Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer.Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet.Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas.Det var så starka injektioner.Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa.Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.10:05 Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan.Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.Många gånger väldigt åtråvärt att få lugnandeMen det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014. Jag blev ditkallad och pratade med honom och föreslog att han skulle ta en lugnande tablett. Han ville inte ha någon tablett, utan istället såhan krävde att i så fall få en spruta för att det skulle vara någonting som tog bättre. Och då fick han det. Och i och med det så upplever jag att vi var överens jag och patienten, säger läkaren.Han blev orolig hotfull och aggressiv och vägrademen i en sån situation hur lyckas man då förmå personen att ta lugnande? Han ville ju inte åka så att säga. I min erfarenhet så är det många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande. Och då, för många människor, så upplevs en spruta som någonting som är liksom bättre, som är liksom mer än en tablett.Jag återberättar läkarens version för Nasir, som helt avfärdar den.Jag gick aldrig med på att ta någon spruta, säger han, och han erbjöd mig aldrig någon tablett.Och det var inte en injektion, utan två, säger han.Nu ringer vi upp läkaren en gång till. Jag har ingen kommentar i det här läget.Han säger att han absolut inte gav sitt medgivande till detta, det var ett stort trauma för honom. Jag harjag har gjort en redogörelse och jag har ingen ytterligare kommentar.Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna är nedlagd. De som utvisats återvändarna, deportierna, eller deporna, som de kallas inom Kriminalvården blev aldrig hörda i förundersökningen. Åklagare och polis försökte inte ens få tag på dem.Överväger att återuppta förundersökningenMen vi har lyckats hittat tre. Tre personer som oberoende av varandra berättar om hur de fått lugnande sprutor mot sin vilja. En av dem fanns i Sverige under hela förundersökningen.När vi går igenom förundersökningen så har vi dessutom upptäckt ytterligare en brist. Polisen har missat att utreda en av de anmälda resorna, som gick till Irak. Det visar sig att han har blandat ihop den med en annan resa som också var till Irak. Utredaren skriver i ett mail det nog inte påverkar utredningen.Vi ringer upp åklagaren Lotta Karlsson, och berättar för henne att en av målsägarna fanns i Sverige under hela förundersökningen. Hon blir förvånad, och menar att hon frågade utredaren på polisen om någon målsägande fanns i Sverige när hon tog över förundersökningen, och hon fick då svaret att det inte fanns någon kvar här. Så jag utgick från att de hade kontrollerat det då när jag fick det svaret. Och sen om det är så att de har gjortom det har funnits brister i deras kontroller eller vad anledningen är till att de inte hittar den här målsäganden, det vet jag faktiskt inte, säger Lotta Karlsson.Polisens utredare, däremot, säger att han aldrig fått några instruktioner om att söka personerna i Sverige. Han minns inte att han har fått någon fråga av åklagaren, skriver han i ett mejl. Ja, min minnesbild är att jag ställde den frågan, säger Lotta Karlsson, som nu överväger att återuppta förundersökningen. Jag konstaterar bara i så fall att om det finns en målsägande i Sverige så får vi titta på det och överväga att återuppta förundersökningen. För om man har en målsägande i Sverige så kan kanske den målsäganden tillföra uppgifter som kan göra att man gör en annan bedömning, att man får ett annat bevisläge. Reporter: Markus Alfredsson och Sofia BooProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se  

Kvinnans ställning i judendomen.

Två ouppklarade mordbränder och en misstänkt gärningsman som alla känner delar en by på norra Öland i två läger, de som tror att den lokala snickaren är skyldig och de som inte tror det. Under drygt sju år lever en by på norra Öland i skräck och en del bybor känner sig till slut tvungna att beväpna sig. Det är den 31 augusti 2006 när en man och en kvinna på norra Öland påträffas döda i sitt nedbrända hus. En vecka senare konstateras det som flera i byn redan misstänkt, det är en mordbrand. Kvinnans son åtalas, men tekniska bevis saknas och han frikänns. Efter den ouppklarade mordbranden sprider sig skräcken och den lilla byn delas i två läger, en del kan inte tro att deras goda vän, han som alltid ställer upp, är skyldig, medan andra är övertygade om hans skuld. Åren som följer präglas av rädsla och ovisshet på bygden. Och på Luciadagen, den 13 december 2012, brinner det på norra Öland igen. Ett par, båda gamla vänner till snickaren, hittas döda i sitt nedbrända garage. En dokumentär av Lovisa Lamm Nordenskiöld som gjordes 2015. Lovisa är journalist och radioproducent, utbildad vid Dramatiska institutet i Stockholm. Hon har gjort flera uppmärksammade dokumentärer för Sveriges Radio P1 och P3, och skrivit boken "Ambassaden i Paradiset" om Sveriges unika relation till Nordkorea. lovisa.lamm@gmail.com  

Åsa Sandell, före detta proffsboxare i USA, sitter på vardagsrumsgolvet hemma i Sverige. Framför henne på filten griper Vera 4 månader efter klossar i tyg. För Åsa kom beslutet att skaffa barn ganska sent i livet. När hon träffade sitt livs kärlek vid 42 års ålder fick de bråttom, men varken den naturliga vägen eller fertilitetsbehandling fungerade. Vera kom till slut till genom en äggdonation och föddes när Åsa hade hunnit fylla 45 år. Dagens program handlar om varför många väntar med att skaffa barn, om vad som gör det möjligt och vilka fördelar och risker det innebär. Länge har man tänkt att begränsningen för att bli föräldrar senare i livet legat på modern, men med hjälp av den moderna tekniken är det möjligt för kvinnor att bli gravida till och med efter klimakteriet. Dessutom visar ny forskning att många av de genetiska defekterna faktiskt inte följer med moderns anlag. Kvinnans ägg är relativt välbevarade under hela tiden som de fortfarande produceras. Däremot försämras spermiekvaliteten betydligt i takt med att mannen åldras. Babyboomer kommer och går, faktum är att det är en myt att det bara är nu som mammorna är gamla. 1920 var medelåldern för mammor 28 år inte långt från idag. Samhällstrukturen och normer påverkar hur och när vi skaffar barn, säger Disa Bergnéhr, socialantropolog vid Linköpings universitet. Medverkar i programmet gör också: Outi Hovatta, professor i obstretik och gynekologi vid Karolinska Institutet, Monalill Lundquist, laboratoriechef vid Huddinge Sjukhus, Kari Stefansson, VD för företaget Decode och fd. professor i Genetik.

Nu, när det lackar mot jul, ska vi ägna rödstrumpan lite extra uppmärksamhet. I veckans STIL tar vi en titt på den fula feministen, klädd i säck och aska och utan smink. En vanföreställning som är segare än både kola och knäck. Och den är försåtlig, halare än julbordets ål, då den fått många - inte minst unga kvinnor- att anse att feminism, ja det är något som står i motsättning till flärd och mode. Men ett alltför stort modeintresse är heller inte bra att ha som kvinna. Varför är det så? Ja, det berättar vi om i programmet. Idag är många snabba att idiotförklara dagens unga modeintresserade kvinnor som konsumerar kläder, trender och smink. ”Modebloggare” har blivit till ett skällsord, en beteckning på någon vars huvud är tomt på annat än tankar om ”dagens outfit”.  Inget nytt med den dissningen, tyvärr. Den kvinnliga konsumtionen har ända sedan varuhusens framväxt i mitten av 1800-talet fått ta emot kritik. Kvinnans köplust – ”köpfebern” – har beskrivits somen farlig och okontrollerad lidelse, inte olik erotiskt begär. Skulle man kunna vända på resonemangen och hävda att kvinnor, i och med de nya varuhusen, fick tillträde till det offentliga rummet och att deras självständiga konsumtion banade väg för den moderna feminismen? Ja, det får vi höra mer om i programmet. Modevetaren Karin Falk berättar om sin tes. Vi har även pratat med Nina Lekander, journalist och kulturredaktör på Expressens kulturredaktion, om hur laddat smink var på 80-talet. Då hade hon kontaktat några av de mest aktiva och ledande feministerna för ett rundabordssamtal. Märken och mirakeleffekter diskuterades initierat, men den typen av kunskap ville ingen av dem stå för. Alla medverkande valde att vara anonyma. Vi får även höra om hur man på 70-talet tänkte när man ville skapa kläder för barn som var könsneutrala. Och så har vi träffat några stickande män. Är det så att det är först när männen tar upp handarbetet som det plötsligt kallas ”trendigt” och ”nyskapande”? Veckans gäst är Gunilla Thorgren, journalist, författare (just nu aktuell med boken Ottar och kärleken) och en av grundarna till Grupp 8.

1800-talets svenska tonsättarinnor har länge sållats bort i den musikhistoriska urvalsprocessen. Med sju dokumentärer inleder P2 en satsning på dessa musicerande och komponerande kvinnor. Musikalisk bildning och gärna eget musicerande ansågs vara en stor tillgång inom aristokratins och det växande borgerskapets sällskapsliv under 1800-talet. Ett piano skulle finnas i varje respektabelt hem, och det användes flitigt av framför allt frun i huset och av döttrarna. Många blev skickliga pianister och sångare. Inte sällan komponerade de också egna stycken för salongsbruk. Kvinnans sfär var länge begränsad till hemmet och den privata salongen. Att framträda offentligt passade sig inte.Under loppet av 1800-talet skedde stora och omvälvande förändringar i samhället. Kvinnorörelsen växte sig stark, och kvinnans livsrum vidgades. Hennes intellektuella och skapande förmåga var dock länge ifrågasatt. I en liten artikel om Kvinnan som tonsättare stod följande att läsa i Damernas musikblad 1903: Det finnes till och med tänkande män, som med all filosofisk dialektik sträfvat att bevisa, att det egentligen är mot kvinnans egentliga och innersta väsen att därvidlag åstadkomma något betydande.De kvinnor som dristade sig till att framträda på den offentliga arenan som välutbildade tonsättare med samma ambitioner som sina manliga kolleger, fick vara beredda att utstå duster. De vidgade gränserna och komponerade i större former både för orkester och operascenen. En av pionjärerna var Helena Munktell den enda kvinnan bland Föreningen Svenska Tonsättares stiftare 1918.I Sveriges Radios arkiv finns en hel del musik av sällan hörda kvinnliga tonsättare. Denna kommer att klinga i och i anslutning till programmen. Även nyinspelningar utifrån manuskript hämtade från arkivens gömmor, görs exklusivt för serien. Så har Radiokören spelat in den kantat Helena Munktell skrev till kvinnokongressen 1897. Tonsättarinnor i ett manligt musikliv - en programserie i 7 delar av Christina Tobeck:1. 1800-talet omvälvningarnas århundrade 2. Musicerande kungligheter 3. Musikaliska salongsmiljöer 4. Familjen Munktell och musiken 5. Helena Munktell med konsten som äkta hälft 6. Helena Munktell i kvinnorörelsens kretsar 7. Helena Munktell vid Siljans långa arpeggierUnder 2012 återkommer vi med flera tonsättarporträtt. Den första att presenteras i ord och ton är Helena Munktell!

Hedlund och Berglöf pratar om det senaste från TV-spelsvärlden!