Podcasts about inspekt

I denne episoden møter du Benjamin Tveit Lillenes og Kristoffer Stokken, som deler sine erfaringar med å flytte frå Fitjar til internatskulen KVS Bygland i Setesdalen – 10 mil nord for Kristiansand og 12 mil sør for Hovden. Kvifor valde dei å flytte, og kva skal til for at dei kjem tilbake til Sunnhordland? Dei fortel om korleis det var å flytte heimanfrå, korleis interessa for maskiner og arbeidsklede starta, og korleis skuletida har påverka framtidsplanane deira. Dei deler òg humoristiske historier om matvanar og brannalarmar. Inspektør Jon Gunnar Kjetso gir eit innblikk i dei unike tilboda innan naturbruk og byggfag på KVS Bygland, og korleis skulen legg til rette for eit godt og inkluderande skulemiljø. Episoden er laga i eit kommersielt samarbeid med KVS Bygland: Sjekk ut: https://kvsbygland.no KVS Bygland tilbyr utdanning innan byggfag og naturbruk i vakre omgjevnader med fjord, skog og høgfjell like i nærleiken. For dei som er interesserte i hest, jakt, fiske og turar i skog og mark, finst det eit vell av moglegheiter.

Vidkunn Eidnes var født i 1932 på Trondenes. Han var lærer, rektor og idrettsleder flere steder i Nord-Norge. Han var også politiker for Venstre og jobbet med tidskriftet Håløyminne i mange år.Som idrettsleder har han skrevet jubileumshefte i forbindelse med Harstad Orienteringslags 40 års jubileum og vært redaktør for Troms orienteringskrets' 50-årsjubileumsskrift i 2007. I Åbok for Harstad har han skrevet artikler i 1997, 2006, 2010 og 2011.I 2014 ble Vidkunn Eidnes tildelt Harstad bys fortjenstmedalje.Lærer ved framhaldsskolen i Tjeldsund 1954-1955 (alene lærer i alle fag).Vefsn Folkehøgskole 1955-1959 (med vikariat i folkeskolen i Mosjøen)Askov Højskole i Danmark – 3. mnd. lærerkurs sommeren 1956Videreutdanning ved Norsk Lærerhøgskole, Trondheim med eksamen i historie, vinteren 1956-1957. (Her hadde han professor Magne Skodvin som lærer, noe som ga varig historieinteresse.)Elev ved Statens lærerskole i forming, Notodden (– lærte bl. a. keramikk).Lærer på Trondarnes Folkehøgskole 1959 (med permisjon første året) og underviste i historie, matematikk, norsk, folkedans og formingsfag. Inspektør ved skolem fra 1987 og overtok som rektor etter at skolen ble reorganisert etter konkursen i 1989, og hadde stillingen til oppnådd aldergrense i 1999.Medlem i Harstad Venstre og var aktiv i lokalarbeidet der i mange år – også en periode som medlem av skolestyret.Medlem av landsstyreti Norsk Folkehøgskolelag 1971-1977.Styremedlem i Informasjonskontoret for folkehøgskolen, Oslo.Ansvar for regnskap og abonnement i bladet Håløygminne siden 1962.Redaktør i Håløyminne fra 2009.Leder for Pensjonistuniversitetet i Harstad siden starten i 2000.Kilde: https://lokalhistoriewiki.no/Vidkunn_Eidnes Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Åtgärder mot oseriösa HVB-hem hade kunnat komma mycket tidigare, men Ivos ledning har återkommande bromsat sina egna inspektörer. Det uppger flera personer inom Inspektionen för vård och omsorg för Ekot. Ivo-ledningen tillbakavisar kritiken och menar att man förändrat sitt arbetssätt så det ska bli mer rättssäkert och ge mer stabila underlag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Vi får ju inte agera på ganska mycket allvarliga uppgifter som kommer in. Och sen att man vet att de här barnen bor där under tiden. Och vi liksom agerar inte alls, säger en inspektör som vi kallar för Erik, till Ekot. Ekots granskning har visat på stora brister i hur Ivo hanterat polisers anmälningar om allvarliga missförhållanden på HVB-hem. Så här säger en kille som tidigare var placerad på ett hem som poliser larmat om. Vi kallar honom Sam och har bytt ut rösten. – Ja, det var nog det värsta året i mitt liv, jag funderade på bryta mitt egna ben för att komma därifrån...alltså så illa var det. – Man känner sig utlämnad, alltså det är ord mot ord, de lyssnar ju hellre på personalen och hemmet än på mig liksom. Ivos svar på kritiken har varit att man just nu utvecklar sina arbetssätt för att kunna agera snabbare. Ivo har också hittills i år stängt 17 hem varav 14 i höst. Men de flesta HVB-hem som polisen under året slagit larm om är fortfarande öppna. Precis som stället där Sam var placerad för flera år sedan. Flera personer inom Ivo uppger nu för Ekot att myndighetens ledning under flera år tvärt om försvårat för inspektörer att snabbt åka ut när de får larm om missförhållanden, eftersom besluten ska hanteras i en utdragen process med chefer och jurister. Något som enligt inspektörer Ekot talat med lett till att tuffa krav på åtgärder blivit liggande – så länge att man fått börja om från början. En av dem, som vi kallar Erik, beskriver så här: – När vi hittade jätteallvarliga bitar tog det så lång tid att när vi väl var framme och kunde fatta beslut så tyckte man att det var för gamla uppgifter. Vi kunde inte fatta de där besluten som vi hade velat göra från början.Ekots granskning visar att Ivo vid flera tillfällen fått in tips om namngivna personer som ska ha varit kriminella eller på annat sätt olämpliga, men där Ivo antingen bara nöjt sig med HVB-hemmets svar eller inte ens ställt frågor om påståendena. Till exempel har inspektörer fått höra att de bara ska ställa frågor om det som är årets tema. – De samtalen som vi har nu med barn och ungdomar som är placerade...man sitter där och önskar att de inte ska säga någonting som inte passar temat för att man vet att jag kan inte ta hand om det. Trots att årets tema skulle vara “hot och våld” fick inspektörerna på ett möte veta att man inte skulle ställa frågor om det fanns kopplingar till gängkriminalitet på HVB-hemmen. – I början av året så lyftes “Hur ska vi tänka kring gängkriminalitet? Hur ska vi fånga upp det?” och då säger han att ”Det är inte en stor risk på HVB, det fångar vi i SIS-tillsynen.” Så det skulle vi strunta i. Inspektörerna menar också att det är ett problem att alla inkommande tips i dag samlas hos en mindre grupp som ska bedöma dem: – Så även om det kommer in tips så kommer de inte till mig fast jag har ett ärende öppnat. Om det nu inte är så att någon bedömer att det är jätteallvarligt. Peder Carlsson, tillsynschef på Ivo, vill inte kommentera de uppgifter som vi fått från enskilda inspektörer på myndigheten men pekar på att inspektörerna själva ska söka fram tips om den verksamhet man inspekterar och att förändringen i arbetssätt har handlat om att få till mer rättssäkra beslut.– Och det är klart att då kan det finnas personer som inte självständigt kan göra det de tänker sig att de vill göra.Kan det då vara en förklaring att det så att säga objektivt sett har bidragit till att saker har tagit längre tid?– Nu när vi driver de här frågorna rättsligt så har vi ett väldigt stabilt underlag. Hade vi inte gjort det hade det här kunnat tagit ännu längre tid. Vad säger du till de ungdomar som idag sitter på HVB-hem där ni har fått konkret information om namngivna personer och de HVB-hemmen har fortfarande inte stängts? – Jag säger att vi håller på med tillsyn och det gör vi fortlöpande i detta nu.

Niklas Persson, VD på snabbväxaren Inspekt, berättar om sin syn på framgångsrikt ledarskap i starkt tillväxt. Att företaget dessutom är utspritt på 15 orter ställer ytterligare krav på ledarskapet. Vi pratar om att skapa en stark företagskultur, där värdegrunder som ansvar, förtroende och transparens ligger i fokus. Niklas säger att det är viktigt att vara närvarande i verksamheten och att medarbetarna skall skall känna sig delaktiga trots att de kanske inte alltid är på plats på kontoren. 

Inspekt är tillväxtföretaget som vuxit med 25 % per månad de senaste 18 månaderna. VD Niklas Persson berättar hur det gått till och den strategi han har för att tillväxten skall bli hållbar.  Niklas berättar om hur det behåller kvaliteten på arbetet, bygger trovärdighet och hur de hanterar det ökande antalet anställda och kunder under samtidig starkt tillväxt. 

Niklas Persson är VD för Inspekt, ett företag inom teknisk kontroll, som vuxit från 2 till 85 anställda på 18 månader. Han berättar hela historien bakom tillkomsten av Inspekt, från att vara dykinstruktör på Filippinerna till att leda ett snabbväxande företag. Vi pratar om inspektionsbranschen och hur det uppstod en möjlighet att starta ett nytt företag med hjälp av en ägare som vill satsa. Vi pratar också om ledarskap, sälj och affärsutveckling och att ha en motiverad personal. 

Eva Plogeus sätter sig i den orangea volvon på väg till ett möte i en villa längre bort. Hennes uppdrag är att få hemmafruarna att börja arbeta utanför hemmet. Uppdraget blir allt annat än enkelt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På 60-talet skickar myndigheterna ut aktiveringsinspektörer över hela landet. Deras uppdrag är att få en miljon hemmafruar att lämna hemmet och komma ut i arbetslivet. För samhället behöver arbetskraft. På 60-talet är de flesta kvinnor hemmafruar. När männen går till jobbet blir de kvar med förkläde, tvätt och disk.Men 1965 startar den kanske största kampanjen någonsin i Sverige. Målet är att kvinnor ska ut i arbetslivet och få ett eget, betalt jobb. I Jönköping börjar Eva Plogeus köra runt i sin orangea Volvo. Hon bjuder in till kvällsmöten, och hemmafruarna strömmar till. Men utmaningarna är stora.MedverkandeIngrid Eriksson, hemmafru på 50- och 60-talet. Anita, hemmafru på 60-talet.Marianne Rocklind, hemmafru på 70-talet. Eva Plogeus, arbetade som aktiveringsinspektör på 70- och 80-talet.Åsa Lundquist, sociolog på Lunds universitet.Reporter Cecilia OhlénProducenter Sofia Kottorp och Ola HemströmLjudmix Elvira Björnfot

Veckopanelen med Gunnar Wetterberg, Josefin Utas och Henrik Mitelman under ledning av Magnus Thorén. Vänsterpartiets ledning slår tillbaka mot anklagelser om antisemitism inom rörelsen, Vattenfall sätter prestigeprojekt inom vindkraft på paus och miljöskandalen kring bolaget Think Pink har hamnat i rätten. Inspektörerna på IVO fintas bort av kriminella, rekommendationer kring barns skärmtid har presenterats och vem efterträder Tobias Billström som utrikesminister?

Veckopanelen med Gunnar Wetterberg, Josefin Utas och Henrik Mitelman under ledning av Magnus Thorén. Vänsterpartiets ledning slår tillbaka mot anklagelser om antisemitism inom rörelsen, Vattenfall sätter prestigeprojekt inom vindkraft på paus och miljöskandalen kring bolaget Think Pink har hamnat i rätten. Inspektörerna på IVO fintas bort av kriminella, rekommendationer kring barns skärmtid har presenterats och vem efterträder Tobias Billström som utrikesminister?

Mer revy, revy til folket! Hvem var Arve Opsahl før han var Egon? Bottolph, Inspektør Snusen, kineser, tyrefekter, boms, lydmann, og fyllik, viser det seg. Med lydklipp hentet fra åpne kilder på nett og benyttet i henhold til god skikk for sitering. Disse inkluderer klipp fra Norge i Rødt Hvitt og Blått (Jens Book-Jenssen), Olsenbanden Siste Skrik (2022), Uno (2004), Lasse og Geir (1976), Flåklypa Grand Prix (1975), Mot i Brøstet (1994), Fort Boyard (1990), Snake Eater (Norihiko Hibino), Døden på Oslo S (1990) og Filmmagasinet (1961).

En velvoksen samling af kostbare dinosaurus-fossiler er på vej til at blive internationalt trækplaster på et nyt dansk museum. Evolutionsmuseet i Knuthenborg Safaripark på Lolland vil fortælle historien om 300 millioner års udvikling af arterne med effektfuld brug af sjældne knogler fra de fortidsdyr, som har banet vejen for nutidens levende dyr i parken. Det er så vild en historie, at mange har svært ved at tro på den. Hvordan kan det lade sig gøre? Og hvordan har en ung dansk palæontolog fået ansvaret og drømmejobbet? Gæst: Anna Øhlenschlæger, geolog og palæontolog. Inspektør og kurator på Evolutionsmuseet i Knuthenborg Safaripark. Værter: Biologerne Johan Olsen & Vicky Knudsen. Producer: Carsten Nielsen. vildtnaturligt@dr.dk

Sist enytt fra VG kl 11.45

Hva skal man si? Hva er egentlig husmorporno, og klarer Odd-Ivar og Pål seg som privatetterforskere? Vi blåser liv i en utdødd spalte, og i samkvem med Petter Røren tar det litt avgårde inn på den erotiske autobahn... Kjør hardt - kjør stil! Vi håper du sender inn massevis av bidrag til de to nyeste spaltene våre "Men e'kje det greit då?" (send oss problemer og drit) og "Bak scenen tester ubeskyttede titler". Send inn dine bidrag til podkast@lyngdalkulturhus.no eller via Facebook eller Instagram. Stay tuned motherfolkens! Har du ris, ros eller trenger du noen å chatte med? Send oss et elektrotelegram til podkast@lyngdalkulturhus.no Denne tjenesten tilbys av Lyngdal kommune. Musikken er gjengitt med tillatelse fra TONO. Uautorisert fremføring eller kopiering er ulovlig.

I dagens episode, får ein mellom anna svar på korleis Firdaposten hjalp Benjamin med å få ny jobb, og kva grep Kristian tok for å auke lyttertala i sør-Asia.I tillegg til dette, får ein høyre meir om sommerens begivenheter, kjønnsdiskriminering under forkjølelses-sesongen, spermpriser, helsesøster Svortevik, ei lenge etterlengta avslutta tapsrekke, og mykje meir! Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

I dagens episode, får ein mellom anna svar på korleis Firdaposten hjalp Benjamin med å få ny jobb, og kva grep Kristian tok for å auke lyttertala i sør-Asia.I tillegg til dette, får ein høyre meir om sommerens begivenheter, kjønnsdiskriminering under forkjølelses-sesongen, spermpriser, helsesøster Svortevik, ei lenge etterlengta avslutta tapsrekke, og mykje meir! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Medan världens uppmärksamhet är fokuserad på att bekämpa coronapandemin, har miljön drabbats av ett antal bakslag. Inspektörer som ska förhindra illegalt fiske kan inte arbeta som vanligt, skogvaktare i Amazonas har lämnat sina poster med risk för ökad avverkning och det finns tecken som tyder på att tjuvjakten i Afrika har ökat på en del håll. Samtidigt har stormakterna USA och Kina signalerat att man lättar på kraven för företag att efterleva miljöregler och rapportera in utsläpp, för att man vill prioritera ekonomin i det här läget. Även om coronakrisen också har lett till minskad klimatpåverkan och bättre luft i många länder, så är miljön alltså mer utsatt på många sätt nu under coronakrisen. Veckans Klotet i P1 handlar om hur miljön drabbas av coronakrisen. Programledare: Niklas Zachrisson Producent: Mona Hambraeus Reporter: Sara Sällström

Oslo by er rystet av et groteskt mord på Ullevål Stadion. En kvinne er funnet drept. Morderen har stappet stangen av et sykkelsete ned halsen hennes og Inspektør Gerardsen og Detektiv Andersen er satt på saken. Et mord blir til fler, og snøret strammer seg sakte men sikkert rundt en mistenkt. Hva kan en seriemorder som dreper syklister ha med en nord norsk humorpodkast og gjøre? Her får du alle episodene av Fortellerstolens første hørespill: Sykkel seriemorderen, i en lang episode. Skrevet av: Baard Jakobsen Stemmer: Klaus Jakobsen, Baard Jakobsen, Freddy Vith og Idar Pettersen. Klipping: Baard Jakobsen Har du noen tips, tilbakemeldinger eller kanskje en historie du har lyst til å dele med oss og vårt publikum? Ta kontakt med oss! Hvis du liker podcasten vår, husk at du kan gi oss en rating i din app! Jo fler som gjør det, jo mer synlig blir vi, og det koster deg bare noen sekunder :) Facebook: www.facebook.com/fortellerstolen/ Twitter: twitter.com/fortellerstolen - @fortellerstolen Instagram: @fortellerstolen Epost: info@fortellerstolen.no Medvirkende: Freddy Vith, Baard Jakobsen og Klaus Jakobsen. Idè av: Freddy Vith og Baard Jakobsen Klipping: Baard Jakobsen Donér til oss: Patreon: https://www.patreon.com/fortellerstolen PayPal: https://www.paypal.me/fortellerstolen Ethereum: 0x34706f86DF2165B62e303AC8D37d9c2d464b4335 Bitcoin: 32MZM88ZsCJMfUB5Xh4Zwn35MEWcb4sYBJ Bitcoin Cash: qp9u3kst6xa2rc9l4a5jz5as4dwdewxhggcxg0fsfm Ethereum Classic: 0x0f0B9Cc438feb56E02AFF0f03Cfebb8da0849891 Litecoin: MUTq1JSvDRTN8WYLLAcA78yg3KambUgvxQ XRP adresse: rw2ciyaNshpHe7bCHo4bRWq6pqqynnWKQg XRP Tag: 24111375 Monero: 44w7uvcPzFkgKpiytvVLybf6D6zsZcn8wEDtZmVZBDmwbxLJtjJgkuXU1RXGM5RJomB9MU6xoVhQHGBCFQxmTLM6PuG1E1F

Følg med i første episode av hørespillet Sykkel seriemorderen! I første episode blir vi kjent med Detektiv Andersen og Inspektør Gerardsen. Det har blitt begått et grusomt mord utenfor GSport på Ullevåll Stadion. Hvem er denne morderen som dreper sykelister? Hør neste episode av Sykkel seriemorderen neste søndag på Fortellerstolen! Eller som en egen episode onsdag neste uke! Vi gleder oss! Sykkel seriemorderen: Skrevet av Baard Jakobsen Klipping: Baard Jakobsen Facebook: www.facebook.com/fortellerstolen/ Twitter: twitter.com/fortellerstolen - @fortellerstolen Instagram: @fortellerstolen Epost: info@fortellerstolen.no Donér til oss: Patreon: https://www.patreon.com/fortellerstolen PayPal: https://www.paypal.me/fortellerstolen Ethereum: 0x34706f86DF2165B62e303AC8D37d9c2d464b4335 Bitcoin: 32MZM88ZsCJMfUB5Xh4Zwn35MEWcb4sYBJ Bitcoin Cash: qp9u3kst6xa2rc9l4a5jz5as4dwdewxhggcxg0fsfm Ethereum Classic: 0x0f0B9Cc438feb56E02AFF0f03Cfebb8da0849891 Litecoin: MUTq1JSvDRTN8WYLLAcA78yg3KambUgvxQ XRP adresse: rw2ciyaNshpHe7bCHo4bRWq6pqqynnWKQg XRP Tag: 24111375 Monero: 44w7uvcPzFkgKpiytvVLybf6D6zsZcn8wEDtZmVZBDmwbxLJtjJgkuXU1RXGM5RJomB9MU6xoVhQHGBCFQxmTLM6PuG1E1F Attributions www.freesound.org: iwiploppenisse - explosion cabeeno-rossley - phone vibrate rivernile - door open and close fedefrede - car door engine start vincepest11 - ambience food market scrampunk - suspense loop Attributions: www.soundbible.com: Tim Fryer - Footsteps on cement Maximilien - News Intro Mike Koenig - Rain Background Mike Koenig - Store Door Chime SoundBible.com - Click SoundBible.com - Paparazzi Cameras

#S1E100. Med oss på feiringen av 100 sendinger er skuespiller Odd-Magnus Williamson, som blant annet forteller at han har stor tro på egne kriminelle evner. På besøk kommer også Inspektør ved Bredtveit Kvinnefengsel, Siri Gaarder Brock-Utne og Fengselsleder i Oslo Fengsel, Øyvind Alnæs – de skal snakke om alt de som fengsel må tenke på når har radio i fengselet. Og vår kjære Redaktør Mina Hadjian, tar en pause fra mammapermisjonen for å fortelle hvorfor i alle dager hun valgte å starte opp fengselsradio. Hurra for Røverne!

Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård. ”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.” En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar. ”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.” Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg. ”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.” Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården. Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna. – Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer. Men ett år efter att Göran Hägglund gjort det uttalandet så körs Moa till en rättspsykiatrisk klinik för att vårdas just med dömda personer, trots att hon inte begått något brott själv. Och Kaliber kan visa att patienter som skadar sig själva fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin. Trots krav på andra alternativ och trots att vården flera gånger fått kritik. Vi kan också berätta om resursbrist och långa väntetider till behandlingar ute i landstingen. Jag börjar läsa Moas blogg för några år sen. Då var hon inlåst här, på den rättspsykiatriska enheten i Öjebyn utanför Piteå. När jag kliver ur bilen på den mörka parkeringen är det december 2014. Byggnaderna omgärdas av ett gult träplank och grindar. Idag finns inte Moa kvar bakom grindarna, men när hon kommer till Öjebyn en vinterdag 2010 är det dagen efter hennes 18-års dag, och hon möts av samma plank och grindar som jag. – Det var grindar och det var kallt, kyligt….mm….ja….…men det var ju skrämmande så klart.…det var….mest dömda brottslingar på den avdelningen jag var på….….ja..alltså det var som en mardröm men…ja….en mardröm som typ aldrig tog slut… Moa har vårdats flera år inom barn- och ungdomspsykiatrin, men när hon fyller 18 år är det dags att ta klivet in i vuxenpsykiatrin. Moa, som skadar sig själv och flera gånger försökt ta sitt liv, anses svårt sjuk, för sjuk för den vanliga psykiatrin. Det blir alltså Rättspsykiatrin som får ansvaret att vårda henne under tvång. Rättspsykiatrin, som främst finns till för att vårda personer som dömts till vård efter att de begått brott. – Jag vet inte…de ville väl vara säkra på att inget skulle hända med mig och att jag skulle må så dåligt att jag tog livet av mig eller…liknande. Men det är ändå ingen bra lösning på problemet. Det är en sak om jag varit där en kort stund, men nästan tre år det är ju….det är ju alldeles för länge. – Vad tänker du om att det blev nästan tre år? – Nej att de har tagit tre år ifrån mitt liv. Det går inte direkt att ta igen åren som har gått. När jag besöker rättspsykiatrin i Öjebyn december 2014 vårdas här ett femtiotal patienter, ungefär hälften dömda till rättspsykiatrisk vård, de andra är inte dömda till vård. Här vårdas de sida vid sida. En man låser upp entrédörren. Och innanför möts jag av chefsläkare sedan 14 år, Per-Axel Karlsson. Till vänster står en larmbåge, men den behöver jag inte passera idag. Rättspsykiatrin i Öjebyn har så kallad säkerhetsklass två, näst högst av tre säkerhetsklasser. Chefsläkare Per-Axel Karlsson och verksamhetschef Rolf Stenvall lotsar mig genom de breda korridorerna. – Nu är vi på väg in till vårdnivå två, säkerhetsklass två. Alltså en högre säkerhetsklassificering. Med hjälp av ett nyckelkort låser de upp en sluss, bestående av två dörrar. Sedan är vi på en klass-två avdelning. Det var en sådan avdelning som Moa vårdades på. Tillsammans med personer som dömts för brott. I ett av patientrummen står ett skrivbord vid ena väggen, det finns en säng och en garderob. Men det finns också detaljer som man inte först ser. – Sedan har vi också säkerhetsdetaljer här inne. Vi har kapslat in radiatorn där, vi har en gardin som man inte kan hänga sig i. vi har lampor som inte går att krossa och vi har petsäkra kontakter. Sådant där som inte syns så där direkt. Vi tycker att vi så gått som vi kan med säkerhet ändå försöker få det så att man kan vara där. Per-Axel Karlsson pratar om hängningssäkra gardiner, skydd för lampor och element, allt för att man inte ska skada sig. Det finns ingen toalett och dusch på rummen, det finns i korridoren. I ett gemensamt sällskapsrum sitter några patienter och tittar på oss när vi går förbi.  Det är både patienter från landstinget och de som dömts för brott. På en liten balkong ute på rastgården inhägnad med stålgaller står en man och röker. Det var en sådan här avdelning som var Moas hem i nästan tre år.  – Nej det kändes inte bra, jag själv hade ju inte begått något brott å.,…det kändes ungefär som att sitta i fängelse…oskyldigt dömd…..….det var ju stället var ju utformat efter en kriminalvårdsavdelning…de hade begått brott…att bara ha ett rum och en korridor, en toa utanför rummet och bo så i nästan tre år det är inget värdigt liv direkt utan det….man blir bara deprimerad när man tänker på det. Två år efter Moa kommit till rättspsykiatrin, besöker personal från tillsynsmyndigheten hennes avdelning. Då hette den Socialstyrelsen, nu heter den Inspektionen för Vård och omsorg. De håller på med en utredning efter att en bekant till Moa gjort en anmälan om att hon inte får rätt vård. I ett inspektionsprotokoll beskrivs Moas rum som kalt. Inspektören jämför Moas boendemiljö med ett vandrarhem. Och väckte vid inspektionen frågan om ”denna boendemiljö verkligen är värdig en ung kvinna.” – Alltså det fanns inte…jag hade inte så mycket motivation när man befann sig i den miljön. Å…det bara sänkte, man blev nästan automatiskt sjukare än man egentligen var innan… – Det var det här som IVO beskrev som torftig miljö att de inte tyckte man ska bo så här i flera år?  Chefsläkare Per-Axel Karlsson. – Nja torftig miljö vi.. – Vandrarhem tror jag de pratar om. – Ja alltså jag vände mig ganska starkt emot det. Jag blev arg när jag hörde det. Jag tycker vi satsar ganska mycket på att få en miljö som är både funktionell och trevlig. Vi har ju en säkerhetsaspekt också och Socialstyrelsen kräver ju att vi har säkerhet så vi försöker göra så bra vi kan. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till god vård. Vård ska ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och det ska finnas de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Men I inspektionen för vård och omsorgs beslut som sedan kommer, får Rättspsykiatrin i Öjebyn kritik för vården av Moa. Det handlar dels om boendemiljön, men också vårdinnehållet. Enligt beslutet bestod Moas vård främst av övervakning, mediciner och senare också elchocksbehandlingar. Öjebyn har inte haft den personal som behövs för att kunna ge psykologisk behandling som anses ha bäst effekt för patienter med självskadebeteende. – Jag vet inte riktigt, men det var mest förvaring tycker jag, det var ju inte direkt någon psykoterapeut att prata med, det var mediciner som…..……Jag har i princip prövat hela sortimentet om man så säger…alltså alla mediciner. Nej det var ju kraftiga biverkningar, yr och illamående och svettningar och….ja… – Mådde du bättre av dem? – Nej……. – Vad tänker du om det att de inte hade någon legitimerad psykoterapeut? – Nej jag tycker det var väldigt dåligt, det är ju ändå en verksamhet som borde ha det tillgängligt tycker jag. En ny medicin sätts in, funkar inte, en annan medicin testas, funkar inte heller. Efter ett tag börjar man prova ECT i stället, elektrokonvulsiv behandling eller elchocksbehandling. Moa får över 100 elchocksbehandlingar på drygt ett år, ibland flera i veckan, trots att det enligt Inspektionen för vård och omsorg inte finns stöd för att det kan hjälpa Moa. – Jo…väldigt trött, man gick in i väggar å…..påverkar minnet…å….ja. – Kände du att det hjälpte dig? – Ja till en början kunde jag känna att det kanske gav lite, men sedan märkte jag att det var ingen egentlig långsiktig lösning på problemet utan ja…kunde funnits andra alternativ. Efter behandlingen får hon minnesstörningar, Moa kan inte hänga med i skolarbetet, har glömt glosor som hon tidigare kunde och har svårt att ta del av behandlingen. Enligt Inspektionen för vård och omsorg har rättpsykiatrin genom att ge Moa så många elbehandlingar utsatt henne för risker. Utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingen. – Nej jag tycker det är dåligt att det gick så långt…..mitt minne är ju lite sämre än det brukar vara, svårt att komma ihåg förra veckan å….ja. Under utredningen av Moas vård är en expert på vård av självskadepatienter delaktig. Hon reagerar på att det saknas kompetens att erbjuda DBT, en speciell terapi som kan hjälpa personer med självskadebeteende. Och hon reagerar på att man använder sig av ett system med belöningar och bestraffningar som hon uttrycker det och att Moa fått skriva på ett kontrakt om att hon inte ska skada sig själv. Experten skriver i ett utlåtande. ”Det ter sig grymt att straffa en patient för att hon inte kan hantera sin ångest och/eller sin sorg när det är just den oförmågan som gör att hon är patient.” – Tyckte du det funkade? – Nej…inte alls… Men medan experten och Moa talar om bestraffningar talar chefsläkare Per-Axel Karlsson i stället om konsekvenser, något han menar kan behövas ibland. Men kontraktet om att inte skada sig själv, säger han kan ha varit fel. – Alltså kontrakt ska man bara skriva när individen, patienten har en reell möjlighet att efterkomma det. Så ibland kan det bli fel med kontrakt. – Var det fel här? – Det kan ha varit fel här. Men Per-Axel Karlsson håller inte med om kritiken från Inspektionen för vård och omsorg om att de ska ha utsatt Moa för risker, vare sig när det gäller mediciner eller de många elbehandlingarna. – Jag tycker att vi har gjort bästa möjliga som vi har kunnat. Om du mådde jätte dåligt själv och skulle ha en idé, du vet att inget annat har hjälpt, då skulle du nog tycka att doktorn var ganska snål om du inte fick prova en sak. – Men är prova samma sak som över 100 behandlingar då? – Om effekten är god av en behandling så fortsätter man den. – Var effekten god här tycker du? – Jag tycker……. jag skulle aldrig fortsätta med en behandling om jag inte såg god effekt. – Så IVO har fel? – Jag har en annan åsikt än IVO. Det skäms jag inte för. De gjorde det bästa med de resurser och den kompetens de hade säger Per-Axel Karlsson flera gånger. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg hade de inte rätt kompetens för Moas problem. Förutom medicinering som inte utvärderats och de många elbehandlingar så kunde de ju inte ge den psykologiska behandling som visat sig kunna fungera för just självskadepatienter. Trots det vårdades Moa alltså här under nästan tre års tid. – Återigen, det är ju så att vi har jobbat med de resurser vi har haft, de lokaler vi har, den personal vi har och den utbildning vi har så gott vi har kunnat. Verksamhetschef Rolf Stenvall säger att de tagit till sig av kritiken och bland annat börjat utbilda personal i DBT, alltså den speciella behandlingsmetod som kan hjälpa patienter med självskadebeteende. – Och har sett till att vi har personal som fått och får den utbildningen. Så är det. Allmänpsykiatrin klarade inte att vårda Moa, bästa alternativet ansågs då rättspsykiatrin vara. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg kan de metoder som använts i Öjebyn ha utsatt Moa för risker och kanske till och med försämrat. – Om jag nu ska titta bakåt och om jag kunde göra om det som varit…så kanske jag gjort annorlunda, jag gjorde och alla som jobbar här gjorde så bra som vi kunde. Men den möjlighet vi hade då…..jag tycker att vi har räddat ett liv. – För hon uttrycker det själv som att hon tycker att ni har tagit tre år av hennes liv. – Ja jag vill inte gå in på…jag kan förstå om en människa har en bitterhet mot att det inte blev som man hade tänkt sig……..jag vill inte kommentera det…… – Är rättspsykiatrin rätt plats för de här patienterna? – Ja utifrån det faktum att man har sådana problem att åstadkomma en lugn vårdmiljö och en vårdmiljö som klarar av många gånger de här svåra utspelen som är så jag har inte sett något alternativ. – Så rättspsykiatrin kan vara rätt plats för de här patienterna? – Rättspsykiatrin kan vara rätt plats om det inte finns något alternativ. Men under nästan tre års tid vårdades Moa, inlåst med personer som dömts för brott, och hon fick inte rätt vård enligt Inspektionen för vård och omsorg. Men varför fanns det då inga bra alternativ, trots att Moa vårdades så sent som 2013. Jag beger mig till Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm. 2011 startades Nationella självskadeprojektet.  Genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Projektet har som mål att förbättra vården för personer med självskadebeteende. På SKL:s huvudkontor träffar jag Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL och med i den nationella styrgruppen för nationella självskadeprojektet.  Enligt henne är idag alternativen för de svårast sjuka begränsade. – Idag är ju alternativet att varje landsting sköter det här själva, och då behöver man ju göra specialarrangemang ofta. Och det blir, då blir det också ganska dyra arrangemang, man behöver kanske anställa mycket extrapersonal, jag tror tyvärr också att fortfarande är så att några landsting använder rättspsykiatriska platser. Och det tycker jag ….det är ju så att man måste ju göra det man måste göra för att skydda en person och det är klart då måste man utnyttja enheter som är tillräckligt säkra, men det är egentligen inget bra alternativ. I augusti 2014 tog nationella självskadeprojektet reda på hur många patienter som inte var dömda till vård, som då vårdades inom rättspsykiatrin för sitt självskadebeteende.  Svaret från landstingen blev ungefär 15 personer. Sedan dess har det hänt en del.  Under en granskning av SVT:s Uppdrag granskning i höstas, meddelar plötsligt rättspsykiatrin i Växjö att de slutar ta emot den här gruppen. Växjö som har tagit emot flera patienter med självskadebeteende de senaste åren. I november kontaktar Kaliber både rättspsykiatriska kliniker och de landsting som i augusti enligt NSP hade patienter inom rättspsykiatrin. Vi får veta att några landsting nu tagit hem sina patienter igen eftersom de befunnit sig i Växjö som alltså börjat slussa ut. Men det finns fortfarande självskadepatienter inom rättspsykiatrin. Enligt vår rundringning vårdades minst fem patienter på rättspsykiatriska kliniker i november förra året. Chefen för psykiatrin i ett av de landsting som har en patient inom rättspsykiatrin säger till oss i november att de håller på att hitta en lösning för en patient som de måste ta hem för att Växjö slussar ut självskadepatienter. Men ännu har de inget bra alternativ säger han. Det blir kanske ytterligare ett år på en intensivvådsavdelning. I slutet av 2014 anses alltså fortfarande vård inom rättspsykiatrin i vissa fall vara det bästa alternativet, trots flera år av kritik. I föreläsningsal i Hässleholm i Skåne sitter ett femtiotal läkare från psykiatrin. De ser en teaterföreställning, det handlar om patienter med självskadebeteende och hur de kan bemötas när de söker hjälp inom psykiatrin. Dagen anordnas av Nationella självskadeprojektet. Hanna Parnén, är en av dagens talare. Hon är från föreningen SHEDO som bland annat jobbar för bättre vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende. – Vi tycker absolut inte att någon individ som inte är dömd till rättspsykiatri ska vårdas där. Inte över huvudtaget. – Vad har ni för erfarenheter av den här vården inom rättspsykiatrin? – Vi hör ju väldigt mycket negativt som pågår inom rättspsykiatrin, samtidigt så får man ju säga att många av de individerna som jobbar där verkligen vill göra väl och vill hjälpa och vill förändra, men att man inte erbjuder behandling, att man har mycket konsekvenstänkande, att det är väldigt mycket tvångsåtgärder, som utförs, bältesläggningar, tvångsinjiceringar att det är väldig mycket konsekvenstänkande, mycket uppfostring, att man inte erbjuder behandling, som jag var inne på, kan ju vara väldigt ödesdigert om man vårdas väldigt länge där, och tiden bara går. Hanna Parnén från SHEDO tycker det är bra att Växjö slutar ta emot självskadepatienter, trots att landsting alltså vittnar om att det är svårt att hitta bra alternativ idag.   – Jag hoppas ju att det ska leda till att man inser att nu måste man verkligen ta tag i det här man måste hitta lösningar på hemmaplan och inte lägga problemet hos någon annan som det blir nu. Kan man skicka så finns det ju en risk att man inte tycker att man behöver bli bättre för att det alternativet finns. Inom Nationella självskadeprojektet försöker man nu få till nationella enheter som ska kunna vårda patienter med självskadebeteende. De ska drivas av landstingen och finnas på några platser i landet. De ska kunna erbjuda slutenvård men specialiserad personal ska även kunna skickas ut för att hjälpa till i landstingen. Men enheterna kommer dröja säger Ing-Marie Wieselgren på SKL, som tycker att satsningen på enheterna borde påbörjats tidigare.  – Man ville först jobba med vad kan vi göra var och en och hur kan vi förbättra vården i lite tidigare skede. Och jag tror att det fanns någon förhoppning också att skulle man göra det riktigt bra så skulle de här enheterna inte behövas. Och det tror jag är en felbedömning. Vi kommer att behöva det här. Även Hanna Parnén från SHEDO tror att nationella enheter, specialiserade på självskadebeteende kan vara en möjlig väg att gå för de patienter som är allra sjukast. – Och där bör ju landstingen som tycker sig ha det här behovet, verkligen ta sitt ansvar och se till att de här enheterna startas. Men det är långt ifrån alla patienter som är så sjuka att de behöver läggas in och få slutenvård under en längre tid. För de allra flesta är det behandling inom den öppna vården som behövs. Men på många håll behövs mer resurser enligt vården. Det visar en enkät Kaliber skickat till landsting och regioner. Psykiatriska Kliniker i 18 av 21 landsting och regioner har bland annat svarat på om de kan erbjuda DBT, alltså en metod som anses kunna hjälpa vid självskadebeteende. Nästan alla kan erbjuda DBT, men flera svarar att tillgången inte är tillräckligt och vissa har väntetider så långa som ett och ett halvt år för att få påbörja en behandling. – Jag tycker det är katastrofalt, för det gör att individer får vänta alldeles för länge, de hinner bli alldeles för sjuka, läget hinner bli alldeles för akut och i och med att även suicidrisken ökar så gör det att det kan bli inläggningar som inte är bra för individen bara för att rädda liv, samtidigt som individen kan bli sämre. Ing-Marie Wieselgren, SKL igen. – Ja det är ojämnt och det ser olika ut över landet och vi ser just nu att det kommit en hel del ny kunskap från andra länder och just nu prövar vi en del av de metoderna i Sverige och gör ordentlig forskning och så fort det kommer resultat av det kommer man behöva göra massiva utbildningsinsatser. Moa och jag sitter och sitter och läser tillsammans på en datorskärm. Det är 2014 och vi träffas i hennes nya hemstad. Långt ifrån Piteå. Hon läser igenom sina inlägg från bloggen från de där åren inom rättspsykiatrin. Hon mår bättre idag säger hon. Och trots att Öjebyn menar att de har räddat hennes liv, ser hon det inte på det sättet. – Nej man blir inte hjälpt där…det är bara förvaring…endast. – Är det jobbigt att prata om det nu? – Ja…lite grann….det är just de åren då man…a…sånt där 18, 19 det är då man ska ha kul eller vad man ska säga, ja leva livet, men det var ju inte riktigt så. Nej jag tycker det borde finnas andra lösningar. Borde finnas andra alternativ. Reporter: Sofia Boo Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

1808 föddes i Stockholm en liten flicka som hette Therese Bruce. Hon dog 1885 på Gotland men då som man vid namn Andreas Bruce. Som vuxen hade Andreas en liten dotter som kallade honom far. Han var i själva verket biologisk mor till flickan, som med tiden förde släkten vidare. Therese Andreas Bruce är ett livsöde som fascinerat både i sin egen tid och i vår – nästa vinter planeras det en teaterföreställning på Gotland om denna märkliga person. Therese Andreas själv var angelägen om att världen skulle få veta allt om hans liv, och skrev ner sina minnen när han blivit äldre. Minnesanteckningarna har förvaltats av Hilbert Björkdahl, som bor i Vetlanda, men idag finns den på Landsarkivet i Visby. - Therese Andreas Bruce var min mormors mormor. De flesta som pratar om henne säger ”han”, men jag säger ”hon” – det är ju ändå min mormors mormor, säger Hilbert. Han var ganska vuxen när han första gången fick höra talas om sin märkliga anmoder. -Jag var nog i 20-årsåldern. Min mamma antydde att det fanns några memoarer liggande någonstans, och man sa att min mormors mormor var ”utklädd” hela livet, och man sa också allmänt att ”det måste varit ett väldigt lidande för henne”. De där memoarerna, som Hilbert Björkdahl fick höra talas om som ung finns bevarade, och det är de som gör att vi idag vet hur Therese som senare blev Andreas tänkte, kände och hade det under sitt komplicerade liv. Familjen Bruce var av gammal skotsk adel. Pappan, Adam Bruce, var page vid Gustav den III:s hov, och var med på den berömda maskeradbalen då kungen sköts. Familjen var stor, de var många syskon och rent materiellt hade familjen det ganska gott. Men av den ganska frispråkiga memoartexten förstår man att det inte bara var enkelt. Fadern förgrep sig på både den unga Therese och hennes äldre syster. När han fick kritik försökte han hävda att han bara skulle se om flickorna var lättledda.  Nu vill jag förflytta mig till mitt 14de år, min syster och jag skulle på en gång läsa oss fram till Herrans heliga Nattvard. Wår pröfning af vår Far fortsatte och tilltog nu voro vi stora och utbildade och vackra, att det var mera frästsamt för honom och som han ingen sysellsättning hade annat än hvad som förut är nämnt, skulle han något roga sig med, ty det står i Skriften ”Fåfäng gå lärer mycket ondt”. Wi talade om det då för Prosten, som umgicks i vår faders hus och han talade vid wår Far om saken, han hade svarat att det var bara för att pröfva oss, om vi voro lättsinniga och lätta att förföra, och mig för att han ville se om jag vore gosse som jag sagt honom. (…) Vår Far var inte kallblodig under sina försök utan det svårasste var att {det] var en vålldsam Pasjon, atta man kunde förskräckas och bli rädd, blek var han som lik och darrade då det öfveföll honom, då sade vi Prosten huru han bar sig åt när han skulle pröfva oss då förstod Prosten sanningen och förebrådde honom strängt hans fel, men det hjelpte inte mycket, vi måste akta oss att vara ensamma med honom. När Therese är sexton år har hon bestämt sig – hon vill inte vara kvinna, hon ÄR inte kvinna. Tillsammans med pappan går hon till en doktor för att få hjälp. Han tog mig med sig i ett enskildt rum, gjorde undersökning på alla sätt, jag beskrev huru det var, han yttrade ej ett ord, men jag sa när han gick ifrån mig, om jag ej får gå med Byxsor kan jag inte lefva. (…) Och när han skrifvit och satt sitt sigill under, tog vi afsked; utan att wi fick något af honom eller han af oss. Vi visste ej heller hvad han skrifvit förr än när vi kom dit där Hästen var insatt, då läste far min det för mig. Vi satte oss upp i vagnen körde utom tullen, där var ett Wärdshus kallat Mäster Anders; där tog vi in till bästa, åt litet, drack ett glas vin tillsammans; Då sa Far min, Skål, min nya son, se till att du gör heder af dig Andreas skall du heta, det är min Farfaders namn. - Therese uttalade tydligt att hon inte vill vara något annat än en man, säger Hilbert Björkdahl. Det sa hon ju också under läkarundersökningen. Efter det var hon ju jättelycklig, när hon kom hem och fick sätta sig på manssidan i kyrkan, iförd manskläder. Han tror att doktorn genom sitt agerande räddade livet på sin unge patient. - Den läkaren var så klok att han förstod att den här kvinnan till hela sitt hjärta ville vara en man, och att hon skulle ta livet av sig om hon inte fick leva som man. Från och med nu heter den unge Bruce ingenting annat än Andreas, och rent medicinskt så har man bestämt sig för att han är hermafrodit, dvs tvåkönad. Han får av en slump erbjudande om att flytta till Gotland och bli rättare på en stor gård. Arbetet verkar gå ganska bra, men man förstår att det talas om denne märklige Andreas som nog kanske ändå är en kvinna. Vid ett tillfälle blir han utsatt för ett våldtäktsförsök av en grupp män, och vid ett annat tillfälle kommer en främmande kvinna fram och ber att få ta et titt på som hon säger, hur Naturen har skapat honom. Ett äldre fruntimmer bad mig när jag kom in i hennes förmak, om det vore möjligt få se huru natturen hade danat mig? Jag svarade artigt, att aldrig någon, ännu mer än Docktorn fått tillåtelse därtill och bad henne förlåta, att detta vore för mig omöjligt, jag kysste henne på handen bockade mig och ville gå, då bad hon mig vänta, gick in i ett annat rum och gav mig 50 Rd (riksdaler) samt bad mig hålla till goda. -Hon lockade uppenbarligen både kvinnor och män – senare i livet levde hon ihop med en kvinna. Det var säkert en riktig kärleksrelation, tror Hilbert Björkdahl. Men den kvinna som Andreas med tiden skulle leva samman med hade han ännu inte träffat, där han satt som framgångsrik rättare på den gotländska storgården. Det är där en kväll, som tar livet en ny vändning. Andreas hade suttit tillsammans med ett antal män och det hade druckits en hel del alkohol. En av männen, Inspektör Nyström, blir kvar på natten. När vi nu en afton hade rumlat om med hvarandra var och Inspektoren med, det blef sent han bad att få ligga qvar vegen var lång, jag biföll glömmande mig helt och hållet att ara försigtig och följden blev (…)att jag hade förgått mig, i efterlåtenhet och det hade jag, att tacka min något upprymda Sinnesstämning och min oeftertänksamhet för. Hilbert Björkdahls tolkning av den här händelsen är att Andreas blir ett offer för nyfikenhet och elakhet. - Jag tror att grabbarna runt min morors mormor hade slagit vad. ”Det där är en kvinna”. Och Nyström var väl den som skulle bevisa saken. Och när Therese-Andreas insåg att hon var gravid stod hon helt ensam – Nyström hade redan en fästmö. Med tiden föds en liten flicka som omedelbart blir bortlämnad till en prästfamilj på Gotland. Men Andreas har ändå en intensiv kontakt med sin dotter. -Min mormors mormor hade kontakt med dottern hela tiden, berättar Hilbert Björkdahl. Till slut så fick flickan två pappor, för Nyström erkände faderskapet och också Andreas blev kallad pappa av den dotter han var biologisk mor till. - Andreas skrev väldigt eldiga kärleksbrev till sin dotter. Alla svar från henne är brända, men som tur vad fick de inte tag på säcken med breven från far till dotter. Andreas Bruces efterlämnade bok om sitt liv lämnades över till Hilbert Björkdahl av hans morbror som ville lämna vidare boken till släktens äldste son innan han gick bort. Boken har bevarats trots att tidigare släktled har skämts för sin anmoder och hennes historia. - Idag är det fantastiskt att historien finns kvar och att man kanske kan hjälpa dagens människor med den här läggningen att inse att det inte är så konstigt. Berättelsen om Therese Andreas Bruce levde länge i människors minne. Hilbert Björkdahl har faktiskt själv träffat en person som i sin tur hade träffat Andreas. - Andreas arbetade som lärare på södra Gotland, och när jag var ung grabb spå 50-talet så träffade jag en gammal kvinna som hade haft Andreas som lärare. Hon berättade hur barnen försökte kika in på utedasset för att utröna om Andreas satt eller stod när han kissade. - Det visade sig att hon satt, säger Hilbert Björkdahl, och konstaterar att 200 år går ganska fort. Förra året gavs Therese Andreas Bruces anteckningar ut i bokform. Boken heter "Therese Andreas Bruce: En sällsam historia från 1800- talet" och är skriven av Inger Littberger Caisou-Rousseau. Andra som levde på liknande sätt i historien Förutom att det pratades en hel del om Therese Andreas när han levde, skrevs det också en hel del i pressen om både Andreas och andra som var i samma situation. Det berättar Jens Rydström som är historiker och professor i genusvetenskap vid Lunds Universitet. - Det var inte särskilt vanligt, det kan man inte säga. Men vi vet nu att det funnits ganska många fall av framförallt kvinnor som klädde sig i manskläder av olika skäl i historien, berättar Jens Rydström. I en bok som skrivits av ett par holländska forskare beskrivs fall från hela Europa med just kvinnor som klär sig i manskläder av olika andledningar. Det kunde vara att de ville ut och resa självständigt eller dra ut i krig, för att nämna ett par exempel. - Men hur dessa personer tänkte över sin egen könstillhörighet, det vet vi ju inte idag. Oftast kommer de här personernas berättelser fram när de blir avslöjade och det blir rättegång. Spåren finns idag i rättegångshandlingarna. - De här personerna döms för transvestismen, eftersom det i Bibeln stod att det var förbjudet att klä sig i det andra könets kläder, berättar Jens Rydström. Det finns också ganska många fall där kvinnor inte bara klädde sig i manskläder utan också gifte sig med en kvinna. - De som upptäcktes dömdes för gäckeri med äktenskapet. Ett sådant känt fall från Sverige är Ulrika Eleonora Stålhammar som levde på 1700- talet. Hon klädde sig i manskläder och kallade sig för Vilhelm Edstedt, tog värvning och gifte sig med en kvinna. I och med att Bibeln var en auktoritet långt in på 1900- talet och att det där otvetydigt står att det var förbjudet att klä sig i det andra könets kläder, var det nödvändigt med en attest eller dokument från antingen präst eller läkare. - Om någon sedan idkade otukt som emot naturen är, dvs hade sex eller gifte sig med en person som kanske var av samma kön, beroende på hur man definierade personen, så var ju också det brott ända fram till 1944. Det hjälpte inte att påstå att man var exempelvis hermafrodit utan undersökning eller intyg, säger Jens Rydström. Längre tillbaka i tiden, innan läkaren undersökte och skrev intyg, utfärdade prästen intygen. Men prästen gjorde inga grundliga undersökningar där han klämde på kroppen, berättar Jens Rydström. I vissa fall kunde de tillkalla en barnmorska, en Jordemor, som hade hand om de regionerna. Men även då kunde de ibland bara klämma utanpå kroppen och inte göra någon grundligare undersökning. I reportaget om Therese Andreas hör vi hur en inspektor är tillsammans med Therese Andreas och att det kan ha varit ett vad som låg bakom den händelsen.. - Therese Andreas var på sätt och vis en vandrande provokation mot ett könsuppdelat patriarkalt samhälle och nyfikenheten var ju förstås stor och människor ville ju få reda på hur det egentligen såg ut där nere. Och kanske inspektorn var provocerad och ville bevisa sin manlighet, spekulerar Jens Rydström.  Jens Rydström berättar att det var förståeligt att folk var nyfikna på Therese Andreas, speciellt som han bodde på en mindre ort. Intresset för transberättelsen har blivit större de sista åren. - Det är ju fantastiskt att berättelser som den om Therese Andreas lyfts fram, och det visar också på att tiden är mogen för att berätta transpersonernas historia, avslutar professor Jens Rydtröm.   Om man tror sig ha en ana med liknande bakgrund kan man leta i domböckernas protokoll. I kyrkböckerna kan det också finnas noteringar om en person var hermafrodit. Om dessutom läkarna varit inblandade för att skriva intyg finns läkarutredningar att tillgå. Och vet man namnet på personen kan det vara värt att titta i personregistren för läkartidskrifter eftersom flera av de här personerna har beskrivits av läkare inför lärda sällskap. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Hilbert Björkdahl slaktband@sverigesradio.se

I dagens podkastbonus kommer Bjarne Ringstad Olsen innom og vi lager tidenes første episode av Inspektør Klosett! Etterpå diskuterer vi vennskap, hytteturen som ikke ble noe av, deaktivering av Facebook, TV-serien Bjørnøya som kommer på NRK i november, filmen Bjørnøya som straks har premiere og, sist men ikke minst, den kjøttetende hesten Bjørnøyblakka!!!!!!

Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden? – En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund. – Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven. Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år.  Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän,  det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion. I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande?  Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden. Men först en tillbakablick: – Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik.  Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.   I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden. – Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora. Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor. I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika. Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister. – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber. Att bara granska papper ger en missvisande bild Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare. --Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.  Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken. – Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen. – Ja. – Så det är därför det liksom är… I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare. – Var är kaffet? Där! Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn. – Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck. – Varför har det blivit så? – Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck. – Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten? Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna. Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna. ”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts” ”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.” I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat. – Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum. – Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system? – Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum. Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola. – Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.    Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen  I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående. – Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna. En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått. – Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han: – Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i  att inte bara bli granskade utifrån sina brister. Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund: – Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras. – Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund. Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag. – Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung. De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet. – Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen. – Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är? – Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra -  att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där. – Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören. Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen. Skolinspektionen viktig  Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss. – Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet? – Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg. – Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna? – Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg. – Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om.. – Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre. På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag: – Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns? – Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara. – Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan. Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut. --Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund. --Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven. Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien. – Här är mina betyg. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas. Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR Producent Karl Brodin, UR Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR andreas.lindahl@sverigesradio.se

Det är Skolinspektionen som ska säkra kvaliteten i den svenska skolan. Men hur väl fungerar deras kontroll? Kaliber i P1 är tillbaka efter sommaruppehållet och i samarbete med Utbildningsradions Skolministeriet granskar vi i skolinspektionen - myndigheten som skolministern menar ska agera vakthund mot oseriösa aktörer och dålig kvalitet. I det första programmet möter vi skolinspektörer som ifrågasätter systemet och eleven Nora som inte känner att hon fått den skolgång hon blivit lovad. – Musiken är ju mest så, eftersom jag kommer ihåg… jag gick ju en stund kvar i min gamla skola, i nian, typ hela augusti och lite av september, och bara på den korta stunden så märkte jag hur mycket jag lärde mig ändå… du vet slavarna, musikens tid… alltså vi lärde oss mycket om historien om musiken och toner och gitarr och piano och allt det där… Nora går i nian på den nystartade Deltaskolan i Haninge utanför Stockholm. Det är en liten friskola, här går runt 80 elever. Jag träffar henne en dag i maj, och trots att det bara är några veckor kvar till skolavslutningen så har Nora ännu inte fått någon musik- eller franskaundervisning. Även undervisningen i andra ämnen har varit svajig och problemkantad, berättar hon. – Och allt det har de lärt sig och vi kommer inte ha lärt oss nånting om musik. Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger Nora Jag är på Noras skola för att vara med när Skolinspektionen gör en tillsyn här idag. Skolan har varit igång under nästan ett helt läsår, men det här är första gången som Skolinspektionen gör ett fysiskt besök för att kolla hur den nya skolan fungerar. Deltaskolan har sina lokaler inne i ett större kontorskomplex, en senapsgul byggnad i förortens centrum. Deltaskolan marknadsför sig som en skola för livet, och Visionen är att alla elever ska få godkänt i alla ämnen.  Hur bra fungerar kontrollen? Med skolpeng, aktiebolagsdrivna skolor och en i stort sett fri etableringsrätt har Sverige ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. I teorin kan vem som helst starta en skola. Men för att alla elever ska få en god och likvärdig skolgång, har vi sen 2008 Statens skolinspektion, en myndighet som ska se till att alla skolor – kommunala och fristående – håller måttet. Och tilltron till Skolinspektionen som grindvakt är stor. Utbildningsministern Jan Björklund har sagt att Skolinspektionen ska vara en vakthund mot dålig kvalitet. När det under senare år har rapporterats om problemskolor och oseriösa skolhuvudmän, när skolor gått i konkurs och elever och lärare lämnats vind för våg, så har svaret från politiskt håll ofta varit högre kvalitetskrav – och mer och bättre kontroll. Kaliber i samarbete med Skolministeriet från UR ställer frågan: hur bra fungerar den här kontrollen egentligen? Kan Skolinspektionen leva upp till så höga förväntningar? Och vad släpper man igenom? Och varför har Nora inte haft någon franska eller musik? – Sen kommer vi att intervjua rektorn, i en och en halv timme. Och i princip vad vi gör är att vi intervjuar rektorn utifrån ett strukturerat underlag. Vi kommer göra lektionsobservationer, sen kommer vi ha en intervju med eleverna i årskurs 8 och 9, säger inspektören från skolverket. Det är bara fristående skolhuvudmän som måste söka tillstånd och gå igenom en etableringskontroll för att få starta en ny skola. Den som vill starta en friskola fyller i en blankett och skickar in olika dokument till Skolinspektionen. De gör sen en prövning som nästan helt grundar sig på de inskickade dokumenten. När ansökan är godkänd så går den nya skolan igenom en etableringskontroll innan man startar. När Skolinspektionen gjorde en sån etableringskontroll för Deltaskolan på våren inför skolstarten förra året, så hittade man flera brister:  -      Verksamheten bedrivs inte av den huvudman som har godkännande för utbildningen -      Huvudmannen har inte tillgång till elevhälsa vid skolenheten -      Huvudmannen har inte lokaler för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas -      Huvudmannen har inte den utrustning som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas -      Huvudmannen har inte anställt en rektor som uppfyller behörighetskraven i skollagen -      Huvudmannen har inte rekryterat behöriga lärare i samtliga ämnen som erbjuds vid verksamheten Skolhuvudmannen, Mia Lundberg enskild firma, fick då skicka in papper för att visa hur hon tänkte komma tillrätta med bristerna. Men Skolinspektionen såg att några brister fanns kvar. Det handlade om lärare som saknade behörighet, att det saknades lärare i vissa ämnen och att det inte fanns någon skolkurator. Men i juni 2013, inför skolstarten till hösten, fick Deltaskolan ändå klartecken för att starta och ta emot elever. Skolinspektionen förutsatte att huvudmannen skulle rätta till bristerna före terminsstart. Så långt har det mest varit fråga om en skrivbordskontroll. Det är alltså först nu i maj, när skolan har funnits i nästan ett år, som man tar reda på vad det har blivit av det hela, i verkligheten. "Viljan inte världens största" De två inspektörerna, en jurist och en pedagog, har suttit med på några lektioner under morgonen. Och nu har det blivit dags för ett samtal med skolans rektor Thomas Borg. –  Hur förmedlar ni till eleverna vad det är de ska lära sig och hur kursplanerna ser ut och så där? – Ja, alltså jag kan säga direkt att det som kan göra mig besviken ibland det är att det finns inte världens största engagemang. Om man så att säga ska demokratisera och låta eleverna delta i undervisningen. Så är det ju. Utan de är ju präglade att –planera det där, sköt det där. Viljan är inte världens största eller världens bästa, säger Tomas Borg   – Hos eleverna? – Ja just det, precis.                 Inspektörerna frågar om skolan har skolsköterska och skolkurator. De ställer frågor om bibliotek och utrustning, och de vill veta hur skolan jobbar med särskilt stöd. Det blir snart tydligt att allt inte är på plats, att mycket på skolan inte fungerar, något som rektorn själv medger. – Jag ser ju hellre att en elev går ut härifrån och kan läsa, skriva och räkna, prata engelska än att man kan…ha viss förståelse, förstå mig rätt. – Mm. Sen är det ändå många som har behov av musiken för att förstå engelska. Det får man inte glömma. – I know. Jag vet det. – Jag menar inte…det är inte som så att jag vill sätta det ämnet mot ett annat. Jag menar bara som så här att kan du få över pengar genom att göra så, och kunna anställa två mattelärare istället, eller två språklärare, så tycker jag att det är mer funktionellt. – Mm, jag förstår. Du vi pratade ju lite om lärarnas, och vi har bett om att få en lista och så vidare, men har alla lärare idag… har alla lärare pedagogisk utbildning idag, som jobbar här? – Både ja och nej. Alltså, en del har ju…alla har ju inte pedagogisk utbildning från lärarhögskolan. En del har ju en pedagogisk utbildning från idrottsrörelsen, till exempel. En har jobbat som polis i 20 år, som jag tycker också har en väldigt bra pedagogisk utbildning. Så är det. – Men alla har inte idag formell behörighet? --Nej. Det är riktigt, svarar Deltaskolans rektor Många skolinspektörer ifrågasätter systemet Vi ville veta hur inspektörer på Skolinspektionen själva ser på sina möjligheter att se till så att bara skolor som håller måttet får starta. Vi har fått kontakt med 116 inspektörer, som svarat på frågan om de tycker att kraven som ställs på nystartade skolor är tillräckliga? Och 40 av de uppger att de inte, eller delvis inte, tycker att kraven räcker. ”Bedömning görs utifrån dokument. Svårt att bedöma avsikten med att starta skolan, om de bakom har rätt kompetens mm. Svårt att säga hur det ska bli i verkligheten. Vissa huvudmän är kända som dåliga men får ändå tillstånd att starta nya skolor.” ”Huvudmän startar skolor utan att ha en plan eller veta ens hur man ska se till att eleverna får det de har rätt till. Även vid förstagångstillsyner där skolan uppger att de påbörjat arbete med många olika områden men sen visar det sig att inget gjorts på skolan sedan den startade. Det är inte en skola man bedriver utan en social inrättning för elever med trasslig skolbakgrund och där anställs även lärare som inte är utbildade.” Flera av inspektörerna vittnar om att det är svårt att bedöma om en huvudman är seriös eller ens vet vad det innebär att bedriva en skola. De berättar om uppstartsproblem och att de vanligaste bristerna de ser är att det saknas kompetenta lärare och lämpliga lokaler. Några av inspektörerna ställer också upp på intervjuer med oss mot att de får vara anonyma. Vi har därför låtit andra personer ersätta deras röster. Så här beskriver en av dem hur svårt det kan vara att komma åt olämpliga huvudmän: – Dels är det svårt att få kunskap om en huvudman om man aldrig haft en skolverksamhet innan, dels vet vi att det är många problemhuvudmän eller huvudmän med problem sen tidigare som ändå får tillstånd för att det är juridiskt väldigt svårt att… sätta dit dem eller liksom stoppa dem från att få tillstånd. Det ser vi gång på gång. Det är inte så lätt att komma åt. Det ska ganska mycket till också, det här med bevisbörda. Hon förklarar att även om man upptäcker brister redan i etableringskontrollen så kan det bli svårt att anmärka på bristerna, rent juridiskt, eftersom det är tidskrävande att samla in bevis som ska hålla i domstol - tid som inte alltid finns. Och då väljer man lätt den enklaste vägen. – Vi släpper det, vi låter det gå. Vi kollar det sen i förstagångstillsynen. Vi orkar inte sätta ner foten här heller, för det tar för mycket tid och resurser och det är jobbigt. – Och vad kan man hitta vid de här förstagångstillsynerna?   – Ja, men till exempel så kan man väl redan i förväg ibland se att det här kommer de inte att fixa, de kommer inte att ha kompetenta lärare vid skolstart. De säger att de kommer att ha den här lokalen i ordning och sen när de väl startar… vi kollar ju inte till exempel hur ska ni ge eleverna särskilt stöd. Det gör vi inte i etableringskontrollen. Det finns bara ett visst antal punkter vi kollar på eftersom verksamheten inte är igång. Flera av inspektörerna menar att kraven på nystartade skolor inte är tillräckligt högt ställda, att det inte går att stoppa oseriösa eller dåliga huvudmän så länge de har alla papper i ordning, och att skolorna som tillåts starta kan vara halvfärdiga. Och bilden av en halvfärdig skola är också vad Nora och andra elever på Deltaskolan, målar upp för oss. – I september började jag här… – Och hur tycker du att det har funkat på den här skolan? – Inte så jättebra. Om jag ska vara ärlig så ångrar jag litegrann att jag började här. Den är inte riktigt klar. – Skolan menar du? Hur då? – Det har varit lite sådär med lärare, typ vi har haft tre olika bildlärare. Kafeterian är inte fixad, vi har inga böcker, vi har inga skåp där vi kan lägga våra kläder…ja det är litegrann sådär. Jag tycker inte att den är riktigt förberedd. – Vilka andra ämnen bekymrar dig? Både när det gäller din kunskapsnivå när du ska börja gymnasiet, men också nhär det gäller betyg och så? – Det är musik, det är teknik, sen så är det…vad är det mer? SO… SO också. Det är ungefär de ämnena. Geografi…har vi haft geografi?  (Elever i bakgrunden: – Nä) Vi har inte haft geografi heller… – Har du mycket kamrater på andra skolor så du kan jämföra och höra med dem? – Ja… de tycker att den här skolan är väldigt dålig. Och när jag hör hur mycket de lär sig så mår man själv lite dåligt för jag känner man vill ju inte verka dum sen när man börjar på gymnasiet. – Vad var det som gjorde att du ville byta skola till att börja med? – Det lät så bra, det lockades, rektorn pratade så bra, alla var jättenöjda i början, men sen så började man märka lite grann att den inte var så bra. De får det att låta så bra, så man blev lite lurad, kan man säga. Jag frågar en annan av inspektörerna som vi har pratat med, också hon vill vara anonym och har fått sin röst utbytt, jag frågar om hon tycker att det är rimligt att elever får gå på en skola där allt inte är på plats och kanske förlora en termin eller två. – Nä, nä, absolut inte. Det är det, man är för snäll egentligen och det är väl inte förrän nu man har börjat utarbeta någon form av att man hellre ska fälla än att fria, för egentligen är det tvärtom från vår sida. Det handlar ju om att man måste vara insatt i att det är från dag ett som man ska ha en bra utbildning. Inte att ”vi håller på att göra det här” och ”vi ska fixa”. Om man tänker på vilka som ska gå i de här skolorna, så är det ju för deras skull man ska kunna vara hårdare och stoppa på en gång. Riksrevisionen hittar brister Redan 2012 tittade Riksrevisionen på hur Skolinspektionens kontroller av nystartade friskolor fungerade. Nina Gustafsson Åberg, är utredare på Riksrevisionen och hon menar att Skolinspektionen har svårt att leva upp till den roll man fått i det svenska skolsystemet. – Skolinspektionen har en väldigt viktig roll i det här systemet, för att få hela systemet med fristående friskolor att fungera så behöver man ha en myndighet som släpper in rätt aktörer. Och i den meningen så tycker vi att Skolinspektionen behöver utveckla sin prövning. Riksrevisionen såg i sin granskning att Skolinspektionen hittade brister hos två tredjedelar av alla nystartade skolor när man gjorde en förstagångstillsyn på skolorna. Många av bristerna var återkommande, å det handlade ofta om lärare som inte var behöriga och dålig uppföljning av elevernas kunskaper. Prövningen för att få starta skolor handlar mer om att huvudmannen ska svara rätt på en blankett, säger Nina Gustafsson Åberg: – Och då är frågan lite grann vad prövningen faktiskt lyckas fånga? Man måste komma ihåg att det är en jättekomplex verksamhet… alltså, en majoritet i riksdagen vill ha fristående skolor och man vill att de ska vara bra från dag ett och samtidigt har den här myndigheten ett uppdrag att granska en verksamhet som inte finns. Och det är jättesvårt. Och den här paradoxen, att man fått i uppdrag att granska en verksamhet som inte finns, väcker frågan vad man egentligen kan förvänta sig av Skolinspektionens granskning. – Alltså, vad kan vi ha för förväntningar egentligen på den här prövningen, vad kan man tro att den kan leda till? Det kanske är så att den här prövningen kan sålla bort de allra, allra värsta exemplen och den sållar ju bort väldigt många, det måste man komma ihåg. Men det är samtidigt så som vi också såg att det finns problem med lärare och det finns problem med lokaler och finns ett antal problem som ofta återkommer. Så om man fördjupar prövningen av de områden så kommer man eventuellt de problemen lite tidigare i alla fall. Eller kan se varningstecknen ännu tydligare så att man kanske kan fatta ett annat beslut helt enkelt, säger Nina Gustafsson Åberg. Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen måste bli bättre när de gör sin prövning, men de påpekar också att politikerna har gett Skolinspektionen en svår uppgift, att granska en verksamhet innan den startar. Skönt att lämna skolan För Nora och några av hennes skolkompisar är skadan redan skedd, men hon tycker ändå det ska bli skönt att gå ut nian, trots att hon fortfarande inte vet hur det blir med betyg och ämnen hon inte haft någon undervisning i hittills. – Men det känns skönt ändå, vi ska sluta nu, jag gick bara här i ett år, min brorsa gick här i sjuan, min mamma tog ut honom direkt, och jag ville inte att han skulle gå här för tre år… att gå här, det känns som att han skulle tappa så mycket kunskap som andra lär sig på andra skolor. Om ni kollar runt så märker ni: det är som en fritidsgård. Man gör lite grann hur man vill, man kommer när man vill, man går när man vill. Man har ingen respekt för tiderna och sånt där. Deltaskolans huvudman, Mia Lundberg, har fått chansen att bemöta kritiken från eleverna, men hon hänvisar till rektorn Thomas Borg. Han medger att de haft problem med lokaler och lärare i praktiska och estetiska ämnen, och också när det gäller språkundervisningen. Men trots att han tidigare stolt berättat att skolan är bra på att locka till sig elever, tycker han inte att allt är skolans fel. Noras känsla av att ha blivit lurad, och att skolan är som en fritidsgård, avfärdar han. Och han menar att det är svårt att garantera att eleverna får all undervisning som de har rätt till. – Alltså, det stora problemet är ju vår årskurs 9 där vi inte lyckats med alla bitar. En anledning är ju då att om man byter skola, och byter man skola efter jul, sista terminen som är kvar, det är ju svårt för oss att reparera nånting som man har… man har flytt från nånting va, man hoppar från en tunna till en annan, men vår ambition är att när de går ut så ska de ha betyg i alla ämnen som de har rätt till innan de går ut, säger Thomas Borg. – Det är inte så långt kvar av terminen, hur ska man göra då ? Hur ser du på det? – Först och främst är det så här att, jag har försökt få in antalet timmar som de haft i musik tidigare, och delvis på grund av den timplanslösa skolan så är det svårt att veta hur många timmar musik de haft. – Du har ju ansvar för din skola och för de elever som går här och i det ansvaret ligger ju att ta reda på hur mycket timmar de har gjort i ett visst ämne för att kunna ge den undervisning de har rätt till? – Men alltså, det är klart att jag har ett ansvar för det, men det är ju ganska svårt när man börjar här och har en skolbakgrund där man har bytt skola två eller tre eller fyra eller kanske ännu fler gånger.   fria skolvalet, men en klar nackdel är faktiskt den biten att man kan byta. Man kan hoppa från tunna till tunna när man får problem eller är besviken eller inte är nöjd med betygen, då byter man skola. Och någonstans på resans gång så tappar man information och man tappar nettotid, och det kan ju inte vara som så att den som står sist i produktionskedjan, i det här fallet vi, att skulden enbart ska hamna på oss. Vi har kunnat berätta att Skolinspektionen – kontrollinstansen som ska se till att bara skolor som håller måttet får starta, att de ändå släpper igenom skolor som inte är färdiga. Vi har hört inspektörer som själva berättar om krav som är för lågt ställda. Och när Riksrevisionen undersökte hur bra Skolinspektionens etableringskontroller fungerar, så såg de att två tredjedelar av skolorna som fått starta hade brister när de senare följdes upp. Kanske rättar skolorna till problemen med tiden. Men konsekvenserna – i form av knackig skolgång, uteblivna betyg och osäkerhet inför framtiden, får de elever ta som har oturen att vara först att välja en sådan skola, en skola som trots att den har blivit godkänd av en myndighet, inte kan ge dem den undervisning de har rätt till. Skolinspektionens generaldirektör svarar Är det rimligt att elever som valt en nystartad skola med en massa förhoppningar, att de ska behöva finna sig i att saker inte finns på plats och att undervisningen inte fungerar - under en termin, under ett helt läsår? Nej, det tycker inte den person som är högst ansvarig för kontrollmyndigheten: – Det är naturligtvis inte alls rimligt att elever går i en verksamhet som inte uppfyller lagstiftningens krav och här har ju huvudmannen ett mycket mycket tydligt ansvar, säger Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. – Men man måste också komma ihåg, i det system som finns, de politiska partierna är överens om att det ska finnas fristående skolor och kommunala skolor. Det ska finnas en möjlighet för nya fristående skolor att etablera sig. Då tror jag att man ska vara medveten om att det finns en uppbyggnadsfas för skolorna, precis som det kan finnas stora fördelar i en helt nystartad skola. Men systemet ser ut så att vi har fristående skolor, vi har ett ansökningsförfarande och ansvaret för att bedriva skolan det ligger hos kommunen och de fristående skolhuvudmännen. Och vi ska granska och peka på brister och nödvändiga utvecklingsområden för att eleverna ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd, fortsätter Begler. Ann-Marie Begler är tydlig med att Skolinspektionens verksamhet inte ska ses som någon garant för att skolor som startar verkligen håller måttet. – Nej, och det är ju så att våran etableringskontroll liksom våran tillsyn det skapar ju inga garantier, utan ansvaret för skolverksamheten det ligger ju hos huvudmannen som, när det gäller fristående skolor äger skolan, eller hos de kommunala huvudmännen. Där ligger det, liksom, absolut tydliga ansvaret. Det vi kan göra med vår etableringskontroll det är att se: finns de grundläggande förutsättningarna på plats? Kraven som ställs på nystartade skolor är inte tillräckliga, enligt många av de inspektörer som vi har frågat, men det, menar Ann-Marie Begler, är inte något myndigheten kan rå över. – Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om kraven är tillräckliga. Vi följer ju de kraven som lagstiftningen ställer. Man kan ju liksom ha lagstiftning som anger andra typer av krav. Men vårat uppdrag här, det är ju inte att hitta på någon egen verksamhet utan det är att följa de kraven som Sveriges riksdag har beslutat om ska gälla vid etablering av en skola. – Många av inspektörerna säger då att det är svårt att kontrollera vissa saker, alltså huvudmannens intentioner, seriositet eller kompetens att faktiskt bedriva skolverksamhet, och att det är lätt att missa, alternativt att man inte kan komma åt saker fast man ser dem…hur ser du på er roll i det här? – Jo, naturligtvis är det ju så att vissa saker är ju hemskt hemskt tydliga för oss, och det kan man ju också se i våra beslut. Det finns andra saker som är väldigt mycket svårare att kontrollera där vi är hemskt beroende av att få information från elever, från föräldrar och också från lärare. Så att det är ju alltid en problematik i tillsyn och i granskning. Det som vi har gjort då för att förbättra vårt underlag i vår tillsyn det är att vi frågar elever, vi frågar personal och vi frågar föräldrar inför vår tillsyn hur de ser på sin skola. Och då får vi ett väldigt rikt material. – Den myndighet som ska vara en vakthund mot dålig kvalitet måste alltså kompromissa med elevers rättigheter, för att det ska finnas en möjlighet för nya skolor att etablera sig. Det är så systemet ser ut. Och ansvaret för att ge alla elever en god och likvärdig skolgång har samhället överlåtit åt var och en av de aktörer som verkar på skolmarknaden. Vad kom då Skolinspektionen fram till efter tillsynsbesöket på Deltaskolan i maj? I somras, den 27 juni, kom beslutet: ”Skolinspektionen konstaterar att det fortfarande saknas rutiner och strukturer på många områden. Det saknas exempelvis rutiner för att säkerställa att eleverna får ta del av utbildningens mål och att de ges möjlighet att utöva inflytande över utbildningen …” (ljudet tonar ut) Beslutet mynnar ut i ett föreläggande om 11 punkter. Det betyder 11 konkreta brister som Deltaskolans huvudman måste komma tillrätta med. Kritiken handlar om att alla lärare inte är behöriga eller har utbildning för det de undervisar i. Att det saknas specialpedagogisk kompetens och skolkurator. En annan kritikpunkt är att skolan inte alltid gör klart för elever vad målet med utbildningen är, vilka krav som ställs på dem och vilka rättigheter de har. Och det här bekräftar mycket av Noras kritik mot skolan. Deltaskolan säger till oss att de inte håller med om Skolinspektionens kritik i alla delar. Men senast den 30 september måste de redovisa för Skolinspektionen att de har rättat till bristerna. Då är Nora någon annanstans, men i hennes och klasskamraternas gamla skolbänkar sitter en ny uppsättning elever, som kanske har samma förhoppningar och förväntningar som Nora hade. Och hur gick det då för Nora till slut? Hon erbjöds en nödlösning med franskan som hon inte var nöjd med och tackade nej till, men musiken tog skolan igen genom att de två sista veckorna före skolavslutningen ägnades helt åt musik. – Han fixade ju det de två sista veckorna tror jag det var, så det var ju bra att vi fick musik men det var lite klantigt att fixa det de två sista veckorna när man nästan slutat skolan. – Hur var det, vad gjorde ni på de här veckorna? – Vi lärde oss spela piano några låtar, sjöng, spela trummor… vi hann ändå med ganska mycket för att vi gick ju varje dag i två veckor. – Men tror du att du lärde dig lika mycket som om… – Nä, det tror jag inte eftersom de andra niorna, eller skolorna gick i musik i ett helt år… och man läser ju också på musiken om historien om musik, det gjorde inte vi. Vi hann inte det. Den skolan, Deltaskolan hade behövt ett år till. Den var inte riktigt klar. Man kände det. Reporter: Maya Abdullah UR  maya.abdullah@ur.se Producent: Karl Brodin UR karl.brodin@ur.se Exekutiv producent: Andreas Lindahl andreas.lindahl@sverigesradio.se Nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av Skolinspektionens möjligheter att hålla ordning i den svenska skolan.  Då handlar det om hur fasaderna putsas upp när skolinspektionen kommer på besök. 

Denne gangen startet vi en ny spalte, det var kjempe kjekt. Du får også høre første episode av Inspektør Protese sesong to, den som ble ulovlig delt via The Pirate Bay. Dette er kjempe kult. Kuleste jeg vet, faktisk. Begynner egentlig å bli litt lei av å skrive disse beskrivelsene, men frykt ikke; jeg kommer ikke til å slutte.

Bygg-program är populära på TV. Det handlar om byggfirmor som hjälper familjer att skapa sitt drömboende eller kanske bara att få tak över huvudet. Men hur ser egentligen arbetsmiljön ut på byggena som sedan kablas ut? Kaliber har den här veckan tittat på TV. Promenader på ruttna tak, vårdslös hantering av motorsågar och grävmaskiner, och livsfarliga balansakter högt över marken. Kaliber – om livsfarlig arbetsmiljö på bästa sändningstid. Vi står i en bygghiss som långsamt klättrar upp för fasaden på ett gammalt hus i centrala Stockholm.  – Nu är vi uppe på vinden på… I Vasastan där vi håller på att bygger de här råvindarna och det är tre lägenheter som vi gör, och vi är femton meter upp i luften ungefär nu. Platschefen Jonny Ljungman säger att det här egentligen inte är ett särskilt stort jobb, men att det finns väldigt många risker att ta med i beräkningen. – Det är väldigt mycket att tänka på när man gör ett sånt här jobb. Vi har ju sex meter i takhöjd här inomhus här där vi står. Man måste se till att man får upp ställningar både på utsidan och inne i arbetsområdet. Sex meter är ju ganska högt om man ramlar även inomhus. Med oss är också huvudskyddsombudet Niklas Netterbladt, som här för att gå en skyddsrond. – Jag är deras extra huvud, som ska tänka det de inte har tänkt på innan och försöka se faror och brister och sådär. Se till att vi har det bra, vi gubbar på arbetsplatserna. Känns det bra här då? – Jag tycker det känns jättebra. Ordning och reda. Snyggt. Mycket som händer överallt. Och ändå så är det städat, snyggt, känns bra. – Där kanske… Niklas pekar på en av byggställningarna, där två snickare står och arbetar. – Ja, skyddsräcke på den där skulle vara bra. Jag vet att det är svårt. Men det där behöver vi nästan ha. Eller vi ska ha det. Vad var det du tänkte på för något? – Nej, det är rullställningen som användes där Killarna har ju demonterat skyddsräcket som sitter högst upp för att komma åt. Det är rätt vanligt tyvärr att man gör det. Mens så får man inte göra. Så vi får säga till killarna att sätta upp det igen. Snickarna får omedelbart kliva ner från ställningen, och gå och hämta ett skyddsräcke. Och arbetsledaren Jonny Ljungman berättar att det är just sånt här som kan leda till olyckor – att någon slentrianmässigt har brutit mot säkerhetsrutinerna. – Där är det ju bra att det kommer någon utifrån och tittar på säkerheten därför att vi blir lite hemtama med hur vi jobbar. Det är bra att det kommer någon utomstående och tittar med helt nya ögon för att man blir lite blind när man står mitt upp i ett bygge, och tänker kanske inte på en del saker. Och faktum är att byggen är bland de farligaste arbetsplatserna man kan jobba på i Sverige. I snitt så dör det ungefär en byggarbetare i månaden på svenska arbetsplatser. Och inom byggbranschen anmäls det varje år omkring 3000 olyckor som leder till sjukskrivning. Ofta handlar det om fallolyckor eller att man skadar sig på verktyg. Ändå har Sverige en omfattande arbetsmiljölagstiftning. Och reglerna för hur man ska bete sig på en byggarbetsplats är så många och detaljerade att det är få människor utan för branschen som har koll på dem. Men kanske har de flesta av oss ändå en bild av hur det kan fungera på ett bygge – om inte annat har vi kanske fått det via TV-soffan. Ljudet vi hör kommer från ett av Sveriges populäraste TV-program, Bygglov i TV4. ”Nu får vi akta oss här när farbror Matte kommer och kör grävmaskinen…” Programledaren Willy Björkman ska riva ner taktegel från en villa. Han står i skopan på en grävmaskin. Matte Karlsson, som sitter bakom spakarna, hissar upp honom till takkanten. Men det var något med det här som upprörde flera av de som tittade. – Så får man inte göra. Det är absolut förbjudet. Inger Persson arbetar som inspektör på Arbetsmiljöverket, den myndighet som är ansvarig för att inspektera arbetsplatser, och se till att lagar och regler efterlevs. Hon blev upprörd när hon såg programmet. – De bröt mot flera av Arbetsmiljöverkets föreskrifter väldigt flagrant. Och hon blev ännu mer förvånad över vad programledaren Matte Karlsson säger några sekunder senare i programmet. ”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.” Men enligt Inger Persson så är det här fråga ett klart regelbrott – man får över huvud taget inte lyfta upp någon i en grävskopa. – Och sen kom motorsågen fram… Några sekunder senare i programmet arbetar Matte Karlsson med motorsåg på ett tak. Det finns ingen byggställning på plats och Matte har varken säkerhetslina eller skyddskläder. – Och det jag reagerar över är att det är så många sitter och tittar på de här programmen. Säkert är det en miljon tittare. Och vad får de för uppfattning då, när man ser hur man jobbar på TV? När vi ringer runt till fler arbetsmiljöinspektörer så får vi höra att det här bara är ett exempel av många. – Man kan se på TV att man kan jobba med tak, jobba på tak utan att säkra sig mot fall. Agneta Axelsson är arbetsmiljöinspektör i Härnösand. – Jag tycker det har varit allvarliga fallrisker som jag har sett i de här TV-programmen, som jag har upprörts över. Vi tittar på ett annat program som har fått kritik – Byggfällan i TV3. Några byggare kliver omkring på ett tak, som ska rivas eftersom det är både ruttet och felkonstruerat. Det finns varken ställningar eller andra skydd mot fall. Det ser märkligt ut, inte minst eftersom en besiktningsman bara minuter tidigare i programmet dömt ut taket som osäkert. Är det verkligen farliga saker man ser på TV alltså? – Fallriskerna jag har sett har varit direkt livsfarliga. Så att det är livsfarliga grejer som visas. Inspektörer på arbetsmiljöverket berättar om livsfarliga arbetsmiljöbrott – som kablas ut på bästa sändningstid. Kan det verkligen vara så? För att få reda på mer tar vi tar hjälp av några som jobbar på heltid med arbetsmiljöfrågor på byggen. ”… jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter i skopan så är det ingen som helst fara” Vad säger ni? – Låter lite konstigt att Matte inte har mer kunskaper om vad lagstiftningen säger. Tomas Kullberg är regionalt huvudskyddsombud på fackförbundet Byggnads, och arbetar till vardags med att bland annat inspektera byggarbetsplatser. – För är det över två meter så ska det vara ett treledat skyddsräcke eller säkerhetssele så att han får nog läsa på lite grann. Sen får du inte ställa en person i skopan över huvud taget. – Jag kan instämma helt och hållet där.    Anders Fredriksson jobbar som chef inom Sveriges Byggindustrier, som är byggföretagarnas arbetsgivarorganisation, och har samordningsansvar för arbetsmiljöfrågor. – Det ger fel bild av hur byggbranschen fungerar i stort och hur den ska fungera, det är beklagligt. Vi har bett Tomas Kullberg och Anders Fredriksson att gå igenom  den senaste säsongen av de populäraste byggprogrammen i varje kanal – Byggfällan i TV3, Bygglov i TV4 och Arga Snickaren i Kanal 5. Nu sitter jag med dem i ett konferensrum i radiohuset för att höra vad de kommit fram till. – Han står på ett ben på en stege och utför jobbet… Vi går igenom alla avsnitt av Bygglov som hunnit sändas i år – sju stycken. Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har hittat fel i samtliga avsnitt. Det handlar om ergonomiskt felaktiga arbetsställningar; personer som sågar och bilar utan vare sig hörsel- eller ögonskydd; ställningar utan räcke; arbete på tak utan fallskydd och livsfarliga arbetsmoment från stege. – Vi har även en kille där som kryper på knä utan något takskydd som helst, jag tippar på att det tre och en halv meter ner till kanten där. Det kan bli förödande olyckor för den som trillar ner där. Vi tittar på scenen från TV3:s Byggfällan, där personalen kliver omkring på ett tak som en besiktningsman dömt ut som livsfarligt att gå på. – Många olyckor i branschen idag är genomtrampningsolyckor – det är exakt så här de händer.   – Här leker man med livet som insats. Men det här är inte allt. När ett nytt tak ska byggas lite senare programmet, så balanserar byggarbetarna omkring på väggkanten, utan varken ställningar eller livlinor. – Det är en ren katastrof. Här finns det ingen sele ingenting på den här killen som står tre meter upp i luften och en liten liten vindpust så faller han ner och kan då skada sig riktigt ordentligt. Så att det här jobbet skulle jag stoppa omedelbart. – Det är ett lagbrott att jobba på det här sättet. Vi har en alldeles utmärkt arbetsmiljömyndighet och en bra arbetsmiljölagstiftning som anger vad vi får och inte får göra. Och det här är ju ett klart brott mot den lagstiftningen I samtliga avsnitt av Bygglov och Byggfällan som vi tittar på hittar Anders Fredriksson och Tomas Kullberg sätt att arbeta som de menar bryter mot regelverket. Och de berättar att många av sakerna vi ser är riktigt allvarliga. – Om jag tittar på vad som skulle kunnat inträffa så kan jag se på flera av programmen att dödsolyckor skulle nog inte vara så långt ifrån skulle jag vilja säga. Det är extremt farliga saker. Och det är bara en tidsfråga innan det händer någonting. I svensk lag finns det ett krav på att alla byggen som involverar större risker måste ha en så kallad arbetsmiljöplan som beskriver hur riskmomenten ska hanteras. – Och det finns ett antal speciella risker, till exempel arbete på hög höjd, då man måste göra en särskild planering för det.                      Björn Samuelsson är adjungerad professor vid Luleå Tekniska Högskola – Jag har en professur i arbetsvetenskap med inriktning på industriellt byggande. Vem är det som är ansvarig för att en sån här arbetsmiljöplan är på plats? – Det är byggherren, det är beställaren. Det finns vissa undantag, men i de flesta fall så är det beställaren, alltså byggaren, som är byggherre.  Nu tittar jag på TV-program till exempel. Kan du se att det skulle göra någon skillnad att det i första hand så att säga inte är ett bygge, utan det är en Tv-produktion, vad gäller byggherreansvar? – Nej, är det ett bygg- och anläggningsarbete så är det det, och sker det yrkesmässigt, och då gäller reglerna. Programmet Bygglov görs av produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn, och Byggfällan producerades av Meter Television. Båda produktionsbolagen ägs av Metronome Film & Television. Vem är det som är byggherre för produktionerna i era byggproduktioner som man ser i TV?  – Ja alltså byggherren formellt är ju vi som bolag som utför byggarbetena. Nicke Johansson är kommunikationsansvarig på Metronome, och har även ansvar för arbetsmiljöfrågor. Vem är det som är eller har varit byggarbetsmiljösamordnare på de här byggena som man ser i TV? – Alltså vi har betraktat att den som är byggledare, ibland så är det flera som är byggledare, också har det ansvaret. Sen har jag det på företaget. Men för de här byggena som då finns i era produktioner vem har varit ansvarig för att ta fram arbetsmiljöplaner där? – Ja alltså ansvaret har legat på den byggledare som har jobbat för oss. Och det har varit lite olika på olika program och mellan olika avsnitt och så där också. Det har inte fungerat så bra. Nicke Johansson berättar att redaktionerna som arbetat med Bygglov och Byggfällan inte längre finns på plats, och att han därför inte vet hur de har arbetat. Men han säger att det finns risk att de aldrig tagit fram några arbetsmiljöplaner – som lagen kräver att man ska göra vid riskfyllda byggen. – Alltså jag känner ju inte till hur de här redaktionerna som inte längre arbetar har gjort. Men det finns risk att vi inte har gjort det. Jag tänkte att vi kunde titta på några exempel apropå det du sa också där… – Jag har faktiskt… Jag ska precis ta fram min dator för att visa exempel på några av de fel som Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har pekat ut, när  Nicke Johansson själv tar fram en bild från programmet Byggfällan.  – Det där är ju ett stort övertramp. Och…eftersom det är radio så kan jag berätta vad de gör. De står på taket, det finns inget fallskydd, man har uppenbarligen brutit upp en del av taket, det finns rammelrisk och de har inga hjälmar på sig. Så får inte ske. Det får inte ske och det får inte se ut så. Och ändå har det blivit så. – Ändå har det blivit så, ja. Är det inte rimligt att man innan man drar igång en sån här TV-produktion ser till att man kan lagstiftningen? – Det är rimligt, det finns ju ett antal intressen som jag har definierat som kolliderar med varandra i de här sammanhangen och som vi nu håller på att titta på för de ska kunna samordna de här intressena. Det är inte en ursäkt, möjligen en förklaring. Förklaringar är bra att ha för att veta hur man ska kunna gå vidare. Alltså vi gör ju inte bara byggen i de sammanhang då vi gör byggen, beroende på vilken nivå vi är på. Vi gör ju Tv-program också. Och vår personal är väldigt fokuserad på att göra TV-programmen. Och jag måste försöka få mina medarbetare att förstå att oavsett om det är en kamera här eller inte så finns det lagstiftning kring byggandet Nicke Johansson berättar att de nu har tagit kontakt med Arbetsmiljöverket för att få råd, och att de också ska utbilda sin personal för att förbättra arbetsmiljön i programmen. Men borde man inte ha gjort det här innan man drog igång produktionen? – Det borde man ha gjort, absolut. Varför blev det inte  så? – Det kan jag inte svara på. Det har skötts i redaktionerna, men det är inte redaktioner som finns här just nu. Men det är uppenbart att det inte har skett i alla sammanhang. – De här byggprogrammen som visas i TV är ju i första hand underhållning. Produktionsbolagen vill ju att det ska vara många människor som tittar på TV, och många gånger så går ju underhållningsvärdet före arbetssäkerheten. Det går ju i andra hand. Helt klart.  En som har stor erfarenhet av att spela in byggteveprogram är Jonny Ljungman, arbetsledaren på bygget i Vasastan som vi besökte i början. Han har bland annat medverkat i ”Från koja till slott”, som sändes i TV3 för några år sedan. – Då när man står på plats och bygger så tänker man inte så mycket på det. Man är ganska gasad i att leverera bra underhållning. Det är extremt tidspressat. Alla de här programformaten bygger på att man ska egentligen inte hinna det man förutsätter sig, det är en del av spänningsmomentet. Och det gör ju att man struntar i en säkerhet och tar genvägar. – Man triggas lite till att spela lite tuff och macho just för att det ska bli bra TV. – Några grejer som man har gjort kanske man skulle ha undvikit för att…Det kanske inte hade blivit så bra TV om det hade gått åt pipan. – Som jag ser den problematiken så är det kanske den bild som man visar upp för folk som tittar på de här programmen, att det är så det ska fungera. Och det är just det här som flera vi talar med oroar sig över just det här – att programmen påverkar attityder ute i verkligheten. Vi talar  med företagare som berättar att de blir ifrågasatta av kunder när de vill ta betalt för säkerhetsutrustning. Och flera av Arbetsmiljöverkets inspektörer berättar för oss att TV-programmen påverkar säkerhetstänkandet ute på arbetsplatserna. Agneta Axelsson, som är inspektör i Härnösand, är en av dem. – Jag har stött på ett flertal gånger småbyggare när jag är ute och diskuterar till exempel fallrisker med dem. Då har de framfört det här att de har sett på TV när de har gjort takarbete, till och med att det har saknats fallskydd va så att. Det blir ju en argumentation, för de tycker att det de ser på TV är ju rätt och jag tycker att det följer inget regelverk och det är allvarliga risker och det omkommer alldeles för mycket byggnadsarbetare i Sverige för att det här ska kännas bra. När vi tar del av mailväxling och talar med andra inspektörer förstår vi det också finns det finns en stor frustration inom Arbetsmiljöverket – inte bara över TV-programmen, utan också över att myndigheten inte tagit tag i frågan – trots att man i åratal känt till bristerna i TV-programmen. Och det finns också byggföretag som har hört av sig till Arbetsmiljöverket och ifrågasatt varför ingenting görs. – Vi  har ju fått information om att det är ju brister när det gäller arbetsmiljön i de här programmen då. Thomas Blombäck är chef hos Arbetsmiljöverket i Stockholm, som har samordningsansvar för inspektion av byggbranschen. – Det är ju bland annat anställda som har tittat på de här programmen och som sett att det förekommit sånt som strider mot regelverket. Och jag ska inte peka ut några speciella program, utan det verkar vara generellt när det gäller många av de här programmen. Det har ju funnits en del kritik internt inom verket som jag har förstått mot att man har varit lite långsam med att hantera den här frågan – känner du till den? – Ja, jag känner till att det har varit kritik över att verket inte har tagit tag i de här frågorna. Det känner jag till ja. Tycker du att det ligger någonting i det? – Jag kan inte svara på den frågan. Nej, jag kan inte svara på det, jag vet inte. Men du måste väl tänka någonting om det? – Nu tar vi ju tag i det här och försöker driva det här framåt och ser framåt och försöker hitta då så att säga en bra lösning på det hela. Så att jag försöker titta framåt och inte bakåt. Enligt Thomas Blombäck är det svårt för Arbetsmiljöverket att ta till några sanktionsåtgärder mot produktionsbolagen – eftersom programmen ofta sänds flera månader efter själva inspelningstillfället. Men han berättar att myndighetens kommunikationsavdelning har varit i kontakt med ett av produktionsbolagen, och att Arbetsmiljöverket kommer att kalla de bolag som producerar byggprogram till ett informationsmöte senare i vår. – Första steget här är att informera dem helt enkelt. Och ge dem en chans att lära sig och ta till sig av det vi kommer att framföra. Det är en lite mjukare linje kan man säga, men jag tror mer på den så att säga. Men det har tagit lång tid för Arbetsmiljöverket att agera. För frågan om bristerna i TV-programmen diskussion i verkets högsta ledningsgrupp redan 2010, efter att inspektörer reagerat  på programmen. Då beslutades att det skulle skickas ut ett informationsbrev till de olika produktionsbolagen. – Den tanken vi hade då, det var väl egentligen ett informationsbrev på något sätt. Ansvarig för att skriva brevet blev Håkan Olsson, som är chef för Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning Syd. – Och sen tog jag med mig frågan. Vi diskuterade den och vi kom fram till att vi försöker se mer proaktivt än reaktivt kring det här. Så vi valde i det läget att gå vidare med våra andra prioriteringar. Vi gör ju olika prioriteringar kring att vara ute och besöka företag och så vidare. Vi valde att inte gå vidare med det. Men att bara skicka ut ett informationsbrev, det är väl ingen särskilt resurskrävande eller svår åtgärd, varför kunde man inte bara skicka ut ett brev? –  Att bara skicka ut ett brev till dem och säga att man har sett någonting kan ju starta upp andra diskussioner. Vi hade den diskussionen och vi gjorde den bedömningen att vi bör ta ett större tag kring det här och se på det kanske ut en lite annan synvinkel kring det så att vi valde att i det läget inte gå ut med ett informationsbrev. Men att skriva det här brevet, det var alltså för resurskrävande då, 2010? – Ja vi gjorde den bedömningen kring det att vi avvaktar med det här, vi ser om vi kan hitta fram på andra sätt som skulle kunna fram till en som vi bedömde som bättre och effektivare del kring det. Flera experter vittnar om upprepade arbetsmiljöbrott på bästa sändningstid. Och Arbetsmiljöverket – den myndighet som är tillsatt att inspektera att lagar och regler efterlevs på arbetsplatser – menar att de inte har kunnat göra mer än att informera – något som de inte har börjat med förrän på senare tid, trots att de uppmärksammat problemen redan 2010.  Vi är tillbaka i konferensrummet på radiohuset, där vi precis har tittat klart på Arga snickaren. Det programmet fick betydligt färre fel än Bygglov och Byggfällan – men det fanns saker att anmärka på även där. – Och det är ju när någon står uppe på stolpar och sågar av någonting och det finns ingenting under då. Det är lite Tarzanstuk över hela den situationen. Så får man inte göra. – Vi gör så gott vi kan… Sen så kan jag hålla med dig om att ibland är det vissa som gör spektakulära saker bara för att det blir en ball bild. Anders Öfvergård, mer känd som ”Arga snickaren”. – Och det är där de här två olika yrkeskårerna krockar. – Det är ju två helt olika branscher det spektakulära för en TV-makare kanske inte alltid är säkert. Och det handlar mer om att man måste ta säkerheten på allvar och säga nej. Och där kanske det är några som inte är tillräckligt starka. Har du varit med om en sån situation där en producent har velat regissera till någonting som är farligt för att det ska vara en snygg bild? – Det är klart jag har varit med om det. Alltså deras stora grej är att leverera bilden. Det är klart att det sker misstag. Det ska jag inte sticka under stol med, jag gör mina misstag jag med. I Bygglov och Byggfällan hittade Tomas Kullberg och Anders Fredriksson allvarliga fel i näsan varje avsnitt. – Jag tycker jag har sett extremt allvarliga brister idag. Det är flera tillfällen här som man nästan blir mörkrädd, och jag skulle aldrig tillåta att man jobbar på det sättet över huvud taget. Och tyvärr är det i lite för många program som man ser såna brister. – Jag kan instämma helt och hållet. Jag tycker att man gör en grej av att byggbranschen ska vara lite macho i vissa program. Och en grej av att det inte är så noga med regler, men det är precis tvärtom i verkligheten. ”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.” – Det var kanske ett olycksfall i arbetet. Matte Karlsson, programledare i Bygglov. – Självklart ska man inte göra så och det var väl ett misstag som skedde. – Det var ju väldigt stor ironi när man säger att vi följer de reglerna och det kanske inte framgick tillräckligt bra att så här ska man inte göra. Man ska ta det med en nypa salt och sen man väl… Jag tycker inte att det är så farligt. Men självklart ska man föregå med gott exempel och ibland så gör man fel och det är bra att man blir påmind om felen så man kan ta lärdom av dem och förbättra sig. I Vasastan står kaffebryggaren på. – Förbandsmaterial…fanns… Jonny och Niklas har precis satt sig för att gå igenom dagens skyddsrond. – Ställningen…Ställningen säkerhet funktion…Det är väl där då…där skriver jag väl…även om någon satte upp den där på en gång så skriver jag en liten påminnelse på den att man måste kolla…och att killarna tänker sig för. – Absolut…absolut…Jag går ju igenom varje måndag viktiga punkter. Och det där blir ju en. – Sådär, strålande…ta kopia till mig. Du behåller originalet. Det är strax dags att lämna bygget. Men innan jag går tar fram min dator och visar Jonny och Niklas några sekvenser från Bygglov och Byggfällan. – Det där är ju åt skogen. Om man inte kan säkra sig så måste man ju ha en lina… – Nääe det där fyfan, det där finns ju inte… – Stå och balansera och sen ha en klinga igång liksom.. Halkar han till där kan han ju skära av sig både armar och ben och slå ihjäl sig. Det är ju nästan som ett kinderägg, det är tre grejer på en gång. – Ja, han lyckades pricka det mesta. – Vad hade du fått skriva på din KMA-rond? – Ja du, jag vet inte vad jag skulle skriva. Ett stort kryss bara hade det blivit. Reporter: Markus Alfredsson Producent: Eskil Larsson

Siste episode før påsken, første episode av Inspektør Protese – mannen som ufrivillig (tror ikke noen har mistet armen frivillig(red. anm.)) mister armen og starter som Bergens evige beskytter. En vakker dag, en veldig vakker dag, en veldig veldig veldig veldig vakker dag er påsken slutt, så frykt ikke... vi vender tilbake. Uansett husk å ha en fantastisk langfredag!

Die Ähnlichkeit ist zunächst nicht da, doch tatsächlich, und wir wollen hier wirklich niemanden anlügen, kommt das Wort „inspekt“ vom deutschen Wort „Mistbeet“. Schwer zu glauben? Am besten sehen Sie sich die nächste Folge unserer Animationsreihe Wanderwörter an!