Podcasts about staffans

Vad ska vi med kritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe får en påminnelse om värdet av den initierade ledsagaren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-12-19.Ibland i mitt yrke som litteraturkritiker kan jag undra vad jag egentligen håller på med. Vad är det här för en profession egentligen? Det är ju någonting besynnerligt och tvetydigt i denna metasysselsättning; att skriva om det som redan är skrivet. Att försöka gestalta det redan gestaltade.Den legendariska litteraturkritikern Klara Johanson skrev i en av sina krasst självhäcklande aforismer apropå kritikeryrket: "Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!" Och hur mycket vi kritiker än med viss rätt vill framhålla kritiken som en litterär form i sig, ligger den ändå av hävd ett snäpp under den så kallade äkta varan; litteraturen, de verk vi är satta att recensera. Litteraturkritik är dessutom en aktivitet som oftast är dömd en form av misslyckande; för hur kan man någonsin kunna omfatta ett komplext verk på några ynkliga rader? Jag tror att nästan varje kritiker med någon ambitionsnivå alltid känner att hen kunde ha sagt mer, varit rättvisare.En bra litteraturkritiker bör besitta en säregen kombination av orubblig auktoritet och lyhörd ödmjukhet. Hen bör ha kunskaper nog att kunna förankra verket både i en litterär tradition och dagsaktuella tendenser. Hen ska vara en ledsagare, en introduktör, en uttolkare och sist men inte minst: en passionerad läsare med ett skarpt öga för detaljer, såväl språkliga som innehållsliga.Den typen av specialiserad kritiker är, vågar jag påstå, sakta men säkert på utdöende. Hur sällsynt den håller på att bli påminns jag om när jag läser två essäsamlingar av just sådana litteraturkritiker. Det är Madeleine Gustafsson i en samlingsvolym med namnet "Påminnelser". Och det är James Wood, som delar med sig av sin syn på litteratur och kritik i boken med den talande titeln "Så nära livet man kan komma". Det är skönlitteraturen, i Woods fall framför allt prosaberättelsen, som ligger så nära det verkliga och självupplevda man kan komma. Och kritiken tänker jag, närläsningen, är kanske i sin tur det närmaste man kan komma litteraturen utan att skriva den själv.Madeleine Gustafsson - författare, översättare och mångårig kritiker i bland annat Dagens Nyheter och Bonniers Litterära Magasin - är en av de svenska litteraturkritiker jag under många år allra helst har läst. Och när jag läser den här samlingen, ett koncentrat av texter om såväl lyrik som prosa påminns jag om varför. Det finns ett genomgående drag i Madeleine Gustafssons essäistik som jag skulle vilja beskriva som ett slags klarhet. Den rena tanken som löper genom texterna är tillgänglig utan att för den skull släppa i intellektuell skärpa eller sky abstrakta resonemang. Och Gustafssons kritik är framför allt fri från allt koketteri, från allt positionerande av det slag som gärna frodas på kultursidor. Gustafsson är öppen inför varje text hon läser, men hon gör klart att det är just texten som är i centrum. Just därför fungerar även de recensioner och essäer som har några år på nacken fortfarande så bra att läsa; de är inte överlastade av tidsmarkörer."Förståelse" är ett nyckelord som ofta återkommer i hennes texter, inte minst de som handlar om andra kritiker, som när hon skriver om Klara Johanson eller Gunnar Ekelöfs kritikergärning i BLM. I en sammanfattande text om sin egen syn på litteraturkritik skriver Gustafsson om att kritikern talar igenom verket: "Men då", skriver hon, "menar jag inte att skriva om sig själv i andras förklädnad, utan att sträcka sin egen förståelse så långt den kan nå, kasta in sin erfarenhet i ständigt nya former, tänja den, se hur långt den räcker."Just det där sista tror jag också att den brittisk-amerikanske kritikern James Wood skulle skriva under på. "Så nära livet man kan komma" är en serie personliga betraktelser över samspelet mellan liv och litteratur. Han skriver: "Att läsa romaner är att oavbrutet röra sig mellan världsliga och religiösa tillstånd, mellan vad som kunde kallas skede och form. Romanernas världsliga vilja är att vidga och förlänga livet; romanen är den stora handelsmannen när det rör sig om vardagslivets kredit och debet. Den omvandlar varje skede i våra liv till scener."James Wood är en av världens mest inflytelserika litteraturkritiker, och hans texter i framför allt the New Yorker har bidragit till stora internationella genombrott för författarskap som Karl Ove Knausgård eller Elena Ferrante. Han har så mycket rockstjärnestatus man kan få som litteraturkritiker. Men i sin syn på litteratur och kritik är han närmast en klassicist med en gedigen bildning som skiner igenom i det mesta han skriver.Att läsa och sedan skriva om det man läst handlar till stor del om seende och iakttagelser. Att kunna lyfta ut detaljer. Wood ägnar ett kapitel i sin bok åt den noggranna iakttagelsen. Det handlar inte bara om att se och lyfta fram detaljer, det handlar också om att följa med dessa iakttagelser när de ändrar form och utvecklas till något annat. Att se att en yttre iakttagelse i litteraturen samtidigt kan belysa ett inre skeende. Att följa med. Att vara följsam.När Madeleine Gustafsson i en recension av Jean Rouauds "Des hommes illustres" analyserar bokens första mening gör hon det just så grundligt och följsamt. Scenen är kort och gott en man som har klättrat upp på ett plåttak för att såga av några grenar som trasslat in sig i telefontrådar. Gustafsson kretsar först runt den yttre miljön i allt snävare cirklar, kommer sedan in på mannen, hans rörelsemönster och vad det säger om hans personlighet för att därefter göra en snygg gir in på själva prosan.Den recensionen är skriven 1993. Sedan dess har det hänt en hel del på kultursidorna. Kritik har idag allt svårare att hävda sig när kulturredaktionernas uppdrag förändrats och vidgats. Kultursidorna håller på att förvandlas till förlängda ledar- och debattsidor där samhällsdebatt och krönikor prioriteras framför ren kritik. "Jorden håller på att gå under, så vi har inte plats för kritik just nu" sa en redaktör till mig nyligen. Och ja, vem är jag att komma och hävda litteraturens, språkets och kritikens egenvärde när apokalypsen är nära?Det ställs allehanda krav på skönlitteraturen idag: den ska göra oss mer empatiska, den ska göra oss politiskt medvetna, den ska överbrygga klyftor och ge oss ett språk och den ska framför allt få oss att förstå samhället och verkligheten. Allt det där gör förstås skönlitteraturen, och det är viktigt med sådana argument när klåfingriga politiker och andra beslutsfattare vill reducera skönlitteraturens roll i skolan eller på biblioteken. Men om det är något som Gustafssons och Woods kritikböcker gör så är det att påminna om värdet av den initierade ledsagaren. Den som låter oss glänta på dörren till det där vidunderliga som är litteratur. Den som värnar om litteraturen för litteraturens egen skull, och inte för de eventuellt nyttobringande effekter den kan tänkas ha.Annina Rabelitteraturkritiker och kulturskribent Böcker som nämns i essän:Madeleine Gustafsson, Påminnelser, DaidalosJames Wood, Så nära livet man kan komma, Översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Staffan Oldsberg om sin pappa, den kända tv-mogulen Ingvar. I decennier ledde han stora folkkära tv-program. I skuggan fanns Staffan, både i kulisserna i tv-huset på Delsjövägen i Göteborg men flera år senare också själv som programledare framför tv-kamerorna på både TV3, TV4 och Kanal 5. Hör honom berätta om sin utåtriktade och kontaktsökande pappa, om deras otroliga röstlikhet, om Ingvars arv i svensk tv, om deras såriga relation som far och son och om mamma Lailas roll. Vi pratar också om Staffans egna tv-karriär, nepotism-anklagelserna, hans dåliga självförtroende och om varför han inte fick fortsätta som programledare. Saknar han tv? Vill han tillbaka? Och vad gör Staffan idag. Det handlar också om dokumentären om Ingvar, vad tyckte han om den? Och hur ser han på kritiken mot sin pappa? Och så har Staffan valt ut sina 3 bästa tv-ögonblick med Ingvar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal mördades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2019-05-06.Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 1921–1995.Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning.1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska.Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik.I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod – hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka.Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok ”Dagarna blir ljusare när man älskar någon”. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal.De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen? Och så det märkliga tillägget: bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen ”Jag glömmer ingen”, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. Det finns bara stumma skrik, det finns bara svarta lik som hänger i röda träd! Hör hur tyst det är. Vi vänder oss om och går hem, men ständigt möter vi dem. Allt vi förnimmer i dag är de dödas andetag! Om vi i glömskan står: är det i deras aska vi går. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios.Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos.I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat.Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika, men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta.Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet.I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem. Jag vill se stjärnorna över nattblank sjösom sjunger, sjunger:Härlig är natten,härlig är dagen,Ingen av dem ska dö! Jag vill hem till människorna –som en blindgenomstrålas i mörkretav sorgens stjärnljus.Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt. Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det:Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt. Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket. Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer. Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig. I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth, den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt.Eva Ström, författare LitteraturGunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019.Ruth Maiers dagbok – ett judiskt kvinnoöde. Översättare:Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Vi närmar oss semestern som passar perfekt till läsning, oavsett vad det blir för väder eller aktivitet. Kulturredaktionens litteraturredaktör Lina Kalmteg har därför fått i uppdrag att välja några riktigt bra böcker för den lässugna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. LINAS LÄSTIPS”Pengar på fickan” av Asta Olivia Nordenhof. Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi.”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof. Översättning: Johanne och Khashayar Lykke Naderehvandi.”Om uträkning av omfång”, 1-3. Översättning: Ninni Holmqvist.”Syskonen” av Brigitte Reimann. Översättning: Jesper Festin.”Jag tar inte farväl” av Han Kang. Översättning: Andreas Karlsson och Okkyoung Park.”Nattens skola” av Karl Ove Knausgård. Översättning: Staffan Söderblom.”Middlemarch” av George Eliot. Översättning: Hans-Jacob Nilsson.SEPTOLOGIERNALina Kalmteg har även hittat en trend inom litteraturen bland sina lästips. Vi verkar befinna oss i septologins era. I dagens program möter vi de två danska författarna Solvej Balle och Asta Olivia Nordenhof som båda två bestämde sig för att skriva septologier, nästan samtidigt och ovetandes om den andras planer. KAMMARMUSIKFESTIVAL Går det att kombinera hållbarhet och motion med en kammarmusikfestival?Ja det gör det, om man frågar Fairplay Chamber Music!En av grundarna, Jakob Koranyi gästar programmet för att bland annat berätta om Sveriges mest klassiska lopp, ”Running for Beethoven” som kombinerar motion med klassisk konsert. PHILIP GLASS För första gången någonsin spelar Philip Glass Ensemble den amerikanska tonsättarens verk Glassworks i sin helhet utanför USA. Och det gör dem i Uppsala ikväll. Men vem är egentligen Philip Glass? Hur har han influerat musiken? Och har Glassworks som komponerades 1981 fått en revival? Det är frågor du kommer få svar på av P2s Britta Svanholm Maniette. HANTVERKET OBS essäerna har sommarledigt och under P1 Kulturs sista veckor före sommaren sänder vi Hantverket, vår serie där vi möter människor som verkar bakom kulissen i kulturbranschen. Det kan vara en en tapetmakare, en dockmakare eller som idag, attributmakaren Hanna Pettersson. Hon var i full färd att färdigställa ett gigantiskt bläckhorn till Dramatens uppsättning av ”Brott och straff” vintern 2022, då vår reporter Tove Lindell träffade henne. Programledare: Lisa WallProducent: Saman Bakhtiari

Följ @tabberas1 på Instagram!Den här veckan kliver vi över till andra sidan och pratar om vad för tecken fåglarna bär med sig därifrån. Klara är orolig för att hon håller på att bli Britney Spears.Klara DoktorowFrida LundKlippare: Oskar Hjelm Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur tar man spelförståelse till nästa nivå? Hur kan kognitiva tester bidra till att förstå och utveckla spelsinnet? Hur bygger man framgångsrika lag? Varifrån fick Staffan sitt smeknamn Faxe?I det här avsnittet i Sportpodden berättar handbollslegendaren Staffan Olsson sina bästa insikter om användningen av kognitiva tester för att förbättra spelarnas spelförståelse. Lyssna till Staffans egna berättelser från hans fascinerande resa med ”Bengan boys” och hans över 350 landskamper med Sverige. Från de tidiga ungdomsåren till förbundskapten med landslaget i Nederländerna – var med och ta del av handbollshistoria.Podden produceras av Svenska Epoch Times. Ansvarig utgivare: Vasilios Zoupounidis Vill du läsa mer av Jonas Arnesen? För endast 1 krona får du nu tillgång till alla deras nya texter, varje vecka i Svenska Epoch Times. Klicka här: https://www.epochtimes.se/erbjudande

En tv-legendar vars första produktion var en ungdomsserie om två 12 åringar och en schäfervalp som jagar bovar längs Vindelälven. Staffan Ling rörde sig senare i sin karriär mot underhållningen och kom att bli en av våra mest profilerade programledare. Hör om hans intresse för internationell tv, om hans beef med Kay Pollak, om att göra tv i en annan tid, samarbetet med hans parhäst Bengt Andersson som visar sig var en väldigt känslig typ och inte minst om kultrollen i Sällskapsresan 2 - Snowroller. När drack han en vargtass senast? Han berättar också om tittarsuccén Femettan, varför han sa upp sig från SVT och gick till TV4, kontakten med Martin Timell, Stadskampen och om frugans undringar när Staffan kommer hem med Carola Häggkvists läppstift på sig. Och vad gillar han Wahlgrens? (Staffans granne bilar lite i väggen mellan 8-23 minuter i detta avsnitt men det tar vi inget extra för.) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Our smartphones, laptops and electric vehicles all need batteries to operate, but these powerhouses offer so much more, playing an important role in the clean energy transition. In this episode of The Process Automation podcast, we delve into the world of batteries: how they are being used, their ongoing innovation and development, what happens when a battery reaches the end of its life and what we could expect from this technology in the future. In this episode, host Fran Scott meets Nora Rosenberg Grobæk, Head of Battery Technology at Innovation Norway,Staffan Södergård, Vice President of Battery Manufacturing at ABB, and Maria Åstrand, VP Cathode Active Material at Northvolt.The Process Automation Podcast is a Fresh Air production.See omnystudio.com/listener for privacy information.

ÖVERSÄTTNING: Eva Runefelt och Staffan Söderblom UPPLÄSNING: Johan Svensson DIKT: ”Ensamhet” av Gunvor HofmoDIKTSAMLING: Jag glömmer ingen (Norstedts 2018)MUSIK: Hildergard von Bingen: Spiritus sanctus vivificans vitaEXEKUTÖR: Carolin Widmann, violin

The past months Gustav has been working from Italy and Staffans colleagues work from another city in Sweden. How do they manage to work as teams while they work remote? What are the success factors, and are there any benefits of working remote?

Vi korkar upp bubblet, drar på oss yllestrumporna och avrundar ett innehållsrikt poddår med en retroaktiv nyårsspecial! Och vi gör det tillsammans med en ikonisk barndomsfavorit – dockmakaren och skådespelaren Staffan Westerberg! Det bjuds på många varma minnen från ett långt liv i teaterns tjänst – från barndomens dockmakande till legendariska barnprogram som Herr Ingentings funderingar, Vilse i pannkakan och, kanske de folkkäraste av dem alla – Lillstrumpa och Syster Yster. Vi minns vänner som Basia Frydman, Kristina Lugn och Allan Edwall – och hyllar hemtjänsten som är en viktig del av Staffans tillvaro idag! Dessutom diskuterar vi vännen Lars Winnerbäcks skivproduktion och bjuds på en ljuvlig anekdot från Staffans mönstring!Staffans fina avsnitt, I mitt eget väntrum, från radions Tankar för dagen kan du höra – här. Intervjuar gör Henrik Ahlström, Jakob Olsson och Erik Jensen Omslagsbilden är gjord av Stig Ahlstrand och hämtad från boken Staffan – en ocean av sorg och längtan, av Peo Rask. Förlag: Black Island BooksGOTT NYTT ÅR önskar poddredaktionen! Vi återkommer i etern senare i januari!

Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022. LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag."Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan."Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt."Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts."De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts."Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz."Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren."Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag."Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022. LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag."Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan."Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt."Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts."De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts."Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz."Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren."Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag."Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.FLER TITLAR SOM NÄMNDES:"Kairos" av Jenny Erpenbeck (övers. Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag), "Min är hämnden" av Marie NDiaye (övers. Ragna Essén, Natur & Kultur), "Barfotakvinnan" av Scholastique Mukasonga (övers. Maria Björkman, Tranan), "Bekännelser" av Domenico Starnone (övers. Helena Monti, Bazar), "Under Ukrainas öppna himmel", poesiantologi, redaktörer Mikael Nydahl och Kholod Saghir (Ariel förlag), Februari  33 av Uwe Wittstock (övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt), Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist (Norstedts), Natten av Sara Gordan (Albert Bonniers förlag), Ixelles av Johannes Anyuru (Norstedts), Röda sirener av Victoria Belim (övers. Inger Johansson, Brombergs förlag), Detaljerna av Ia Genberg (Weylers förlag).ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Våra fyra studenter kollar till Staffans kompis och gör en hemsk upptäckt…   Rollspelet börjar vid 10:20   Bild: Joel Sjömark (Instagram: joelstillsvidare) Intromusik: Andreas Lundström (Twitter: rpgpodcaster) (OBS - Försnackets ljud är lite bristfälligt på grund av tekniska problem som upptäcktes precis innan spelet började! Från intromusiken och framåt är allt som vanligt. )

Det har blivit dags för det sista kapitlet i Lundströms Bokradio 2021. Men innan vi slår igen årsboken passar vi på att blicka tillbaka och minnas några av de gäster som vi fått möta under året. En januarikväll ringde Marie Lundström upp Karl Ove Knausgård i hans hem i London. Han berättade om romanen Morgonstjärnan (svensk översättning: Staffan Söderblom) där vi möter människor i Bergen i Norge. Knausgård gör nedslag i nio människors liv, vissa hänger ihop med varandra, andra inte. Det är sommar och ofattbart varmt och över alla skiner en ny stjärna. Men den lyser olycksbådande.Vi minns också mötet med Augustprisvinnaren Elin Cullhed. Hon skrev romanen "Eufori" om hur författaren Sylvia Plaths sista år i livet kan ha tett sig. I Lundströms Bokradio läste Cullhed bland annat ett stycke ur boken som vann i den skönlitterära klassen.Från en sändarbil berättade Göran Greider om självbiografiska Barndomsbrunnen. Boken har som underrubrik: En historia om sjukdom och minne i brutna rader och är skriven delvis från sjuksängen då han i början av januari fick en cancerdiagnos.Vi får också möta Anna-Karin Palm som efter framgångarna med biografin om Selma Lagerlöf nu skrivit självbiografiskt i "Jag skriver över ditt ansikte". Ansiktet är hennes mors, modern som insjuknar i Alzheimers. Romanen handlar om en stark och driven mor och om Palms och moderns relation.God jul önskar vi på Lundströms Bokradio!Programledare: Marie LundströmI redaktionen: Maria Askerfjord SundebyProducent: Fredrik Wadström

På Norrala kyrkogård finns en byggnad kallad Staffans stupa uppförd till minne av Hälsinglands apostel Staffan eller Stenfinn, som han egentligen kallades. Stenfinn var från början benediktinermunk i Corbie vid floden Somme i norra Frankrike men blev en av  ärkebiskop Adalbert utsänd till Norden för att kristna hedningarna. Ett svårt uppdrag som slutade med ond bråd död.  För mer information om oss besök www.historierfranhalsingland.se  JUlklappstips! Våra böcker m.m. hittar du i vår webshop på på hemsidan samt facebook.  Vill du stödja podden? SWISH 1235672431  Historier från Hälsingland finns också på Facebook och Instagram  Har du en historia du vill få uppläst i podden eller förslag på tema? Mejla oss på historierfranhalsingland@gmail.com  Vill du köpa reklam i podden? Ring 0739937451 eller maila på kontakta@historierfranhalsingland.se  Foto: Robert Fors Layout: Thomas Evensson Manus: Robert Fors  Följ gärna vår nya podcast Historier från Dalarna med start i december. Historier från Dalarna finns också på Facebook och Instagram 

Översättning: Eva Runefelt och Staffan Söderblom Uppläsning: EwaMaria Roos Önskad av: Birgit Jacobsson, Borås Diktsamling: Jag glömmer ingen, Norstedts, 2019 MUSIK Gordon Jacob: Andra satsen ur Konsert för klarinett och stråkar EXEKUTÖR Thea King, klarinett, Northwest chamber orchestra, Alun Francis, dirigent

Staffan Mörndal, partner på Verdane, gästar podcasten Framtidens E-Handel och berättar om sin uppväxt och hur han redan som ung investerade i aktier. Vad är riskkapital, vart kommer pengarna ifrån, och hur väljer riskkapitalbolag företag att investera i? Finns det riskkapitalbolag som går under när de inte presterar tillräckligt bra avkastning? Hur har klimatet inom growth equity förändrats den senaste tiden? Vilka bolag investerar Verdane i, hur värderas bolagen, och vilka är värderingsdrivarna inom e-handel? Ta del av Staffans mångåriga erfarenhet i detta avsnitt av Framtidens E-handel. Staffan berättar bland annat om varför Verdane investerar i tech och e-handel, hur ett framgångsrikt grundarteam ser ut, och vilka segment inom e-handel som han tycker är spännande just nu. Han förklarar även skillnaden mellan marketplace och direct-to-consumer e-handel, vad som är de viktigaste nyckeltalen inom e-handel, varför global e-handel kommer fortsätta växa de kommande 20 - 30 åren, och hur fastighetsägare ska överleva när e-handeln tar allt större marknadsandel av handeln. Staffan berättar slutligen hur han får tiden att gå ihop. Missa inte detta avsnitt! Här hittar du Staffan & Verdanehttps://www.linkedin.com/in/morndal/https://verdane.com/ Gillar du podden? Stötta oss & donera en slant

I juli 2020 hjälpte Staffan Bergström, läkare och professor emeritus, en ALS-sjuk man att ta sitt liv genom dödshjälp. Vi pratar om Staffans erfarenheter som läkare, hans övertygelser kring dödshjälp och vad som hände den där omskrivna julidagen. Hur ser Staffan Bergström på framtiden för dödshjälp i Sverige?

I dagens avsnitt hälsar vi en legend välkommen, Bengan-Boys ikonen Staffan Olsson, en av våra mest meriterade handbollsspelare med bland annat fyra VM-guld, fyra EM-guld och tre OS-silver i bagaget. Förutom gatlyktor och vattenpolo pratar vi om Staffans engagemang i Goodsport, en icke-vinstdrivande stiftelse som verkar för integration genom idrott för unga med initiativ som Nattfotboll, Skolträffen och Mentorprogrammet. Vi pratar också om skillnader i ledarskap mellan olika länder och varför idrott är en så stark kraft när det kommer till integration. Välkommen till ett nytt avsnitt av Use – ReUse Podden!

Vi drog ner till Staffans arkiv och röjde runt en timme. Marcus läste alla matchplattor från 1994 och sen tvingade vi Staffan lyssna på hela det referat som vi anser är ett av TV-historiens absolut bästa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi drog ner till Staffans arkiv och röjde runt en timme. Marcus läste alla matchplattor från 1994 och sen tvingade vi Staffan lyssna på hela det referat som vi anser är ett av TV-historiens absolut bästa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Frida och Oscar djupdyker i Adventure Racing med stjärnarn Staffan Björklund. Det snackas om allt från sömn till Staffans före detta stjärnstatus som ungdomshockeyspelare. Och så avhandlar vi ett skidlopp som får Fridas Vasalopp att kännas som en kafferast.

Frida och Oscar djupdyker i Adventure Racing med stjärnarn Staffan Björklund. Det snackas om allt från sömn till Staffans före detta stjärnstatus som ungdomshockeyspelare. Och så avhandlar vi ett skidlopp som får Fridas Vasalopp att kännas som en kafferast. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal dödades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 19211995. Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning. 1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska. Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik. I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd. Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok Dagarna blir ljusare när man älskar någon. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal. De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen?  Och så det märkliga tillägget:  bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig. Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen Jag glömmer ingen, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019.                                             Gud, om du ännu ser:                       det finns ingen vardag mer.                       Det finns bara stumma skrik,                       det finns bara svarta lik                         som hänger i röda träd!                       Hör hur tyst det är.                         Vi vänder oss om och går hem,                       men ständigt möter vi dem.                         Allt vi förnimmer i dag                       är de dödas andetag!                         Om vi i glömskan står:                       är det i deras aska vi går.                         Gud, om du ännu ser:                       det finns ingen vardag mer.   När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios. Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos. I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat. Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika,  men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes  av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta. Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet. I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem.   Jag vill se stjärnorna  över nattblank sjö som sjunger, sjunger: Härlig är natten, härlig är dagen, Ingen av dem ska dö!   Jag vill hem till människorna som en blind genomstrålas i mörkret av sorgens stjärnljus. Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt.  Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det: Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt.  Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. [] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket.  Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer.  Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig.  I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo  skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth,  den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt. Eva Ström, författare   Litteratur Gunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019. Ruth Maiers dagbok  ett judiskt kvinnoöde. Översättare: Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

Staffan Taylor är en professionell drömmare som brinner för att tända “stjärnögon” hos svenska ungdomar som han träffar när han föreläser på landets gymnasieskolor. Ta del av Staffans berättelser när han åker på turné med “Ung företagsamhet” där han lockar fram engagemang, framtidstro, snällhet, inkludering och tron på sig själv. Ett beslut kan förändra hela […] The post 21. Staffan Taylor – En professionell drömmare appeared first on HejEngagemang.

Staffan Taylor är en professionell drömmare som brinner för att tända "stjärnögon" hos svenska ungdomar som han träffar när han föreläser på landets gymnasieskolor. Ta del av Staffans berättelser när han åker på turné med "Ung företagsamhet" där han lockar fram engagemang, framtidstro, snällhet, inkludering och tron på sig själv. Ett beslut kan förändra hela livet! Staffan uppmanar ungdomar att utmana sina rädslor, ta reda på vem man är och vad man vill för att de skall hitta sin plats i livet. Programledare: Beata Wickbom. Avsnittet producerades av 15kstudios.com

Från den föräldralöse sockenungen i "Nässlorna blomma" över de filosofiska luffarna i "Vägen till Klockrike" till visionen om den hemlösa mänskligheten i "Aniara". Harry Martinsons versepos Aniara från 1956 om rymdskeppet, där mänskligheten dansar instängd mitt ute i den kosmiska oändligheten, är en lyrisk fantasi om ensamheten som aldrig verkar släppa taget om oss, och som ständigt sätts upp på nytt. Men vad var det inuti författaren Harry Martinson som skapade en så skakande ödslig färd som Aniaras 15.000 år långa resa mot ett ouppnåeligt mål? I "Harry och hemlösheten", som sändes första gången 2004 inför 100-års jubileet av Martinsons födelse, betraktar Katarina Wikars och Kerstin M Lundberg författarens egen övergivenhet, rastlöshet och vilsna resor tillsammans med bland andra Staffan Söderblom, Kjell Espmark och Ebba Witt Brattström. Den lille Harrys ständiga färd mot sin mor i Amerika blev aldrig fullbordad. I stället luffade han sig in i den svenska författareliten. Kanske hittade han hem till slut, i språket.

Från den föräldralöse sockenungen i "Nässlorna blomma" över de filosofiska luffarna i "Vägen till Klockrike" till visionen om den hemlösa mänskligheten i "Aniara". Harry Martinsons versepos Aniara från 1956 om rymdskeppet, där mänskligheten dansar instängd mitt ute i den kosmiska oändligheten, är en lyrisk fantasi om ensamheten som aldrig verkar släppa taget om oss, och som ständigt sätts upp på nytt. Men vad var det inuti författaren Harry Martinson som skapade en så skakande ödslig färd som Aniaras 15.000 år långa resa mot ett ouppnåeligt mål? I "Harry och hemlösheten", som sändes första gången 2004 inför 100-års jubileet av Martinsons födelse, betraktar Katarina Wikars och Kerstin M Lundberg författarens egen övergivenhet, rastlöshet och vilsna resor tillsammans med bland andra Staffan Söderblom, Kjell Espmark och Ebba Witt Brattström. Den lille Harrys ständiga färd mot sin mor i Amerika blev aldrig fullbordad. I stället luffade han sig in i den svenska författareliten. Kanske hittade han hem till slut, i språket.

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva fågel. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått gråsparv eller pilfink i stället för grå liten fågel i en av hans allra mest mest älskade dikter. Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Så börjar Nils Ferlins dikt Inte ens i samlingen Goggles  som gavs ut 1938. Frasen inte ens en grå liten fågel är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen inte ens en pilfink. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok Fåglar i svensk poesi. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till Den döda fågeln. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. Ingen annan poet har så många fågelarter som han konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis förfåglades. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger en grå liten fågel tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger pilfink gråsparv eller lövsångare har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i Fåglar i svensk poesi. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt Världskråkan gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som hård och grå som en dammig sko, Staffan Söderblom har kallat henne landskapets gånggärn hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare   Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Att fåglar är en vanlig metafor är inte konstigt, dikten vill ju också sjunga och flyga. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva fågel. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått gråsparv eller pilfink i stället för grå liten fågel i en av hans allra mest mest älskade dikter. Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Så börjar Nils Ferlins dikt Inte ens i samlingen Goggles  som gavs ut 1938. Frasen inte ens en grå liten fågel är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen inte ens en pilfink. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok Fåglar i svensk poesi. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till Den döda fågeln. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. Ingen annan poet har så många fågelarter som han konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis förfåglades. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger en grå liten fågel tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger pilfink gråsparv eller lövsångare har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i Fåglar i svensk poesi. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt Världskråkan gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som hård och grå som en dammig sko, Staffan Söderblom har kallat henne landskapets gånggärn hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare   Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Nr 6. Fotbollspodden "Tapper" där Staffan Tapper analyserar Malmö FF:s tävlingsmatcher. 3-0 borta mot Brommapojkarna, en lätt, men svår match, bara dagarna efter urladdningen mot Midtjylland i play off till Europa League. Lyssna på Staffans åsikter om matchen, det nya läget i allsvenskan, lottningen i Europa League samt det svåra med att fokusera både på allsvenskan och Europa. Dessutom några ord om färgen på Johan Dahlins målvaktsdress. Nästa match den 15/9 borta mot Östersund. Men innan dess en pod från en nygammal match, inledningen på 40-årsjubileet av den största framgången för ett svenskt klubblag, Malmö FF:s Europacupäventyr 1978/79. Lyssna på poden och hör mer om vad som kommer hända!

I dagens avsnitt möter vi den professionella drömmaren Staffan Taylor! När man kommer in på Staffans hemsida möts man av hans citat ”det är vi själva som sätter våra begränsningar, din värsta fiende och din bästa vän – är du själv”. Staffan är en inspiratör och en av Sveriges mest bokade och uppskattade föreläsare och moderatorer. Bara för några år sedan berättar Staffan att han inte kunde tala inför andra människor utan att drabbas av skräck. Några år senare skulle han komma att föreläsa inför 1500 personer på näringslivsdagen inom ämnet mental träning och personligt ledarskap. Ja, som ni säkerligen redan förstått har Staffan minst sagt en intressant resa med några djupa insikter att dela med sig av. Insikter om hur man lär känna sig själv, vikten av att omringa sig med medmänniskor och mycket mer. Njut av insiktsfullt avsnitt med Staffan Taylor.

Idag med juristen och violinisten Staffan Sörensson. Om gruppsex, arvet efter Luther och 80-årsgräns för heroin. Producent Mari-Louise Nilebrink

Til at kigge nærmere på et afsnit af Rejseholdet, der endte som en shitstorm har vi inviteret de to værter fra P1-programmet "Shitstorm", Abdel Aziz Mahmoud og Mads Aagaard, ind i mobilkontoret. Vi zoomer helt ind på sagen, der inspirerede dette afsnit, diskuterer den nye mand, Staffans, scoremetoder, og vi ser Rejseholdet krakelere i Gabys fravær. Rigtig god fornøjelse!

Han föddes bokstavligt talat in i den himmelsblå familjen. Pappa Börje var med och bärgade Malmö FF:s första SM guld 1944, själv var han med och tog det 10:e SM guldet. Möt en av MFF:s kaptener, Staffan Tapper. Vi får åka med på Staffans himmelsblå resa via pappa Börje, vidare in som A-lags spelare 1967 och en av de tongivande spelarna under 70-talet, både i klubblaget som i landslaget. Det blir snack om "hövdingen", Eric Persson, om vad som drev honom och vem han egentligen var som person. Staffan berättar även om arbetet  med boken om Bosse Larsson som kommer nästa år. Detta och mycket mycket mer i avsnitt 96 av Blått Snack. Ciceroner som vanligt Skånesports Ole Törner och Retro FM:s Hasse Strandberg.

Staffans superkraft är hans förmåga att skapa feel good moments med människor han stöter på i sin vardag. Vad får man ut av att vara en sådan glädjespridare och hur blir vi bättre på att skapa minnesvärda ögonblick av tiden vi delar med främlingar?

Som författare till boken Pomodoro Technique Illustrated har Staffan Nöteberg lång erfarenhet av personlig effektisering. Nu är han aktuell med metoden Monotasking. I avsnitt 43 gästar han därför podden och ger oss detaljerna. Vi zoomar också in på “laddade ord”, ni vet dom där orden som vissa älskar men som låter som skällsord i andras öron.Staffans bok om Monotasking finns ännu inte utgiven, men hans bok om Pomodoro Technique finns härNågra hållpunkter:[5:28 Inzoomningen][11:47 Huvudämnet]18:50 Vi snackar kypareffekten28:20 Inte prokrastrera38:17 Självpåminnande uppgifter är fint48:40 Börja med kortlistan[58:15 Avkodat]

Möt en av Sveriges tyngsta riskkapitalister, Staffan Helgesson på Creandum. Staffan berättar om sin syn på förhandlingar och delar med sig av några sköna stories – bland annat Spotifygrundarnas häftiga grepp när Creandum skulle investera i bolaget. Hör dessutom Staffans syn på affärsmän inom idrotten. Skicka gärna frågor till forhandlingspodden@maqs.com Teknik/klippning: Simon Löfving.

Martin Smedjeback är tillbaka i Veganprat. Den här gången besöker han studion/Staffans vardagsrum och berättar om projektet Ett år för djuren. Dessutom svarar vi på ett mejl om ridning och veganism. Vi hinner också prata om en resa till veganernas huvudstad – Berlin.

Den 6 oktober öppnade Svenska Akademiens ständige sekreterare dörrarna i Börssalen och meddelade att Tomas Tranströmer vunnit 10 miljoner kronor. Hur är det att läsa Tranströmers poesi? Att översätta den? Hur upptäcker man den? Hur kändes det när han debuterade? Kan man låta bli att härma honom? Hur gör man poesin till sin och kan man bli av med den? Kulturradion: Tomas Tranströmer Del 1 av 3 4 samtida poeter ur olika generationer om hur de förhåller sig till storheten Tranströmer. Ingrid Arvidsson, Jan Erik Vold, Staffan Söderblom, Ann Hallström berättar för Göran Sommardal.

Biblioteket 20110321 Roy Jacobsen Mia Gerdin intervjuar norske författaren Roy Jacobsen i hans hem i Oslo i mars 2011, med anledning av hans senaste roman Underbarn (Norstedts 2011, övers Staffan Söderblom). Utdragen ur boken läses av Mattias Palm.