Podcast appearances and mentions of Katarina Frostenson

Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen romanen, pjäsen, scenframträdandet som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

Äntligen ett sannskyldigt gästabud! Vi frossar en stund i litteraturåret 2021, innan vi går över till vårt huvudsakliga tema: MAT. Måste en god gestaltning redogöra för vad som äts? Vad är egentligen manna, den gåtfulla rätt som enligt Gamla Testamentet föll från himlen? Hur skildras olycka genom mat? Och kan herkuliska måltider fylla en viktig funktion i ett kärleksbrev eller ett försvarstal? Vi pratar om Torgny Lindgren, Moses, Heinrich Böll och Katarina Frostenson, samt julmat, barndomsmat och relationen mellan litteratur och ätande. Med Victor Malm, Lyra Koli, Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist.

Äntligen ett sannskyldigt gästabud! Vi frossar en stund i litteraturåret 2021, innan vi går över till vårt huvudsakliga tema: MAT. Måste en god gestaltning redogöra för vad som äts? Vad är egentligen manna, den gåtfulla rätt som enligt Gamla Testamentet föll från himlen? Hur skildras olycka genom mat? Och kan herkuliska måltider fylla en viktig funktion i ett kärleksbrev eller ett försvarstal? Vi pratar om Torgny Lindgren, Moses, Heinrich Böll och Katarina Frostenson, samt julmat, barndomsmat och relationen mellan litteratur och ätande. Med Victor Malm, Lyra Koli, Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist.

Andrés & Oskar utvecklar sitt pågående samtal om neologismernas varierande kvalitéer. De ger exempel på och bearbetar nyord från författare och poeter så som; Lars Norén, Astrid Lindgren, Paul Celan, Tomas Tranströmer, Katarina Frostenson, Inger Cristensen, Eva Ström mm.

På 1980-talet blev hela det svenska avantgardet stöpt i en postmodernistisk form och poesin sjöng dekonstruktionens och relativismens lov. Eller? Göran Sommardal dyker ner i minnets grumliga vatten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När scener ur historien fladdrar förbi mig, på tv-skärmen, eller på bioduken, och det handlar om bilder ur min egen samtid, kolliderar det flödet ofta med mina egna minnen, och jag blir mer uppfordrad, emellanåt till och med uppretad att reagera. Ofta vad beträffar detaljer som: hade Palme verkligen en så spetsig näsa? Fan att Krustjev verkligen tog av sig skon i FN och dunkade den i bordet framför sig! Och inte var det som kvinna som Ulla Lindström vägrade hovniga inför drottning Elisabeth på Sverigebesök, det var ju som republikan! När vi så närmar oss det begränsade utsnitt av historien där jag själv i en mer bestämd mening har vistats, så blir kalibreringen mer problematisk. Håller jag med, eller inte? En sak minns jag inte, men likafullt är den där, en annan sak finns inte med men borde ha gjort det. Vad var det som utspelades i litteraturen där uppe, medan jag själv befann mig i mina tidiga tonår nere i den svenska blåbärsskogen? Nog stod det klart att det jag just hade börjat bekanta mig med var nå­gonting annorlunda nytt än vad mina dårvarande modernistiska hjältar kunde prestera, det var uppenbart. Och då hade jag ändå stött på sådana som Rimbaud, Alfred Jarry, Apollinaire och surrealisterna. Den första kilen in i den höglitterära högtidligheten som jag gärna vill minnas det utgjordes av Bröderna Casey, en romanparodiroman av Peter Husberg, bakom vilken dolde sig innertrion Torsten Ekbom, P O Enqvist och Leif Nylén. Det var vår svensk­­lärare Torsten Sandhammar som under en lektion i andra ring i gymnasiet 1964 ur sin slitna portfölj plockade fram den nyutkomna boken och började läsa högt. Han gjorde sånt för att chocka oss med "det nya", litteratur som bröt mot normen för vad litteratur fick vara. Sedan dök de upp, en efter en: Carl Fredrik Reuterswärd med I lagens namn och Prix Nobel, den senare en sobert gul volym, som signalerade finfin roman, men vars textuella innanmäte uteslutande bestod av skiljetecken. Sedan Sonja Åkessons Husfrid, Bengt Emil Johnssons Gubbdrunkning, Lars Noréns Inledning nr: 2 till SCHIZZ. Mest häpnade jag nog över Åke Hodell: Bruksanvisning för Symaskinen Singer Victoria, nytryck av originalbroschyren med tilläggen: Åke Hodell, roman och förlaget Kerberos. Och sen böckerna som Hodell gav ut på samma förlag: Elis Eriks­sons oför­glömliga tecknade serie Pavan med felstavade pratbubblor i fem häften, och Stig Bröggers To Lady Victoria Welby, som be­stod av lösa ark nerstoppade i ett brunt A5-kuvert, med adressen utanpå.                      Tillsammans med mitt pågående bing-läsande av den nya franska romanen framträdde detta omedelbara nya utan en skymt av den tänkta undermineringen av universalismen, den objektiva verkligheten, moralen, sanningen, den mänskliga naturen, förnuftet och framsteget allt det som "postmodernismen" senare skulle kom­ma att beteckna. Det var bara sinnesvidgande nytt, helt och enkelt. Kanske först som en effekt av min egen bildningsgång och beläsenhet. Kanske senare på grund av ett scenbyte. Men hur gick då detta svårbeskrivliga till? I Sverige är det ju främst 1980-talet som kommit att förknippas med den postmoderna vändningen. I Kungliga bibliotekets arkiv av Svenska dagstidningar lyckas jag sent omsider spåra det första pratet om postmodernism. Jag söker från början på 1975 till slutet av 1980 och hittar sex förekomster, första gången 1977, i en intervju som Pia Sandelin gör med John Gardner. När jag utökar t.o.m. 1985 blir det 219 träffar. Och omfattar tiden ända fram till och med 1990 dyker postmoder­nismen upp 857 gånger i tidens tidningar. De första fem åren handlar det framförallt om arkitektur och konst. Både utskåpningar, ifrågasättanden och spridda hurrarop. Ingela Lindh skrev i Dagens Nyheter 1982, att den svenska debatten föreföll nyrmornad. Ännu 1985 kunde en insändare till GöteborgsPosten fråga sig: "Vad betyder POSTMODERNISM? Undrar en som aldrig frågat förr. När jag nu läser Victor Malms litteraturvetenskapliga avhandling "Är det detta som kallas postmodernism?" gör jag det av synnerligen privata skäl. Inte för att jag har något emot att få veta något nytt och intressant om huvudpersonerna Katarina Frostensons och Stig Larssons poetiska författarskap, men det som lockar mig bäst är att få bekanta mig med förslaget till karta över ett territorium där jag faktiskt en gång själv har klampat. Går det att hitta tillbaka till mina egna ingrodda och närgångna litterära upp­levelser av tidens tvister och texter? Eller Ve och fasa! om de i den akademiska eftertankens kranka blekhet skulle te sig förverkade, eller åtminstone underminerade. Jag hade ju varit där, i realtid, med hull och hår, läst och recenserat, träffat och t.o.m. blivit bekant med några av huvudpersonerna, till skillnad från Malm, som ju är född 1990 och som varit mer utlämnad åt arkiven och de litterära texterna och figuranternas egna levande minnen för att orientera sig i landskapet. Jag ville känna mig som en orienterare som utan karta och kompass hade hittat ut ur skogen, och nu försökte lokalisera på kartan var jag hade varit. Att äntligen kanske, och naturligtvis med en viss ironi få syn på skogen som till äventyrs skymts av alla träd. Eller kanske rentav skymta ett helt annat skogsbryn, skymt av helt andra träd. Men Malm verkar gå en annan väg och gör sig på sätt och vis av med postmodernismen som ett begrepp med tydligt estetiskt och intellektuellt innehåll. Den postmoderna litteraturen definieras helt enkelt som den som skrivs under den period eller det tillstånd som kallas postmodernitet. Den förklaras som en mångfald av svar på den globala kapitalismens fladdrande bilder. För min egen del erbjöd 80-talet på ett till synes gränslöst och hejdlöst flöde av nya poeter, men det föll mig ändå aldrig in att försvenska det postmoderna till att gälla dem: Kristina Lugn, Göran Greider, Katarina Frostenson, Stig Larsson, Ernst Brunner, Ann-Marie Berglund, Ann Jäderlund, Eva Runefelt, Birgitta Lillpers, Arne Johnsson, Konny Isgren, Magnus William-Olsson, Magnus Jacobsson, Eva Kristina Olsson, Jörgen Gassilewski, Håkan Sandell, och som fortsatte att flöda under 90-talet. Jag avläste det alltid som en saliggörande diversifiering av poesin, aldrig som produkten av en samlande -ism. Möjligen som resultatet att alla kulturideologiska sammanfattningar, och framförallt i en positiv mening, är dömda att misslyckas. Inte ens när nya tidskrifter som Kris, Montage och Res Publica äntligen kunde erbjuda läsning av kontinental filosofi och litteraturteori, i tillägg till det som redan hade smugit sig in i gamla följeslagare som Ord och Bild, BLM, Lyrikvännen och Häften för kritiska studier inte ens då föreföll det mig som något avgörande inbrott eller ge­nom­­brott för det specifikt postmoderna. Utan mer som en upphämtning av en bild­nings­tradition som bara alltför länge hade fått ligga för svensk fäfot. Och när det pro­klamerade postmoderna ovädret hade dragit förbi, så visade sig återstå strax bakom stugknuten "vår" gamla vanliga förtröstan. Där "alla" nyss med ljus och lykta hade le­tat efter en värld att kunna dekonstruera, strävade nu den stora kulturmenigheten plötsligt lika enträget efter alltings entydiga uppbygglighet. Såna blev de postmoderna tiderna när de väl fått av sig camouflagedräkten. Säger en som fortfarande undrar. Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare

Det är tisdag och Kristian ringer sin mamma och de pratar om Yahya Hassan, PO Enquist, Katarina Frostenson och Ulf Lundell.

För två år sedan briserade journalisten Matilda Gustavssons DN-artikel om Svenska akademien och den så kallade kulturprofilen ett avslöjande som ledde till fängelse och en institution i fritt fall. Nu kommer boken. 21 november 2017 publicerade Dagens nyheter artikeln "18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp". Den var skriven av journalisten Matilda Gustavsson, som grävt i kopplingarna mellan Svenska akademien och den så kallade kulturprofilen som är gift med författaren Katarina Frostenson, då ledamot av Svenska Akademien på stol nr 18. Kulturprofilen hade nära band till Svenska Akademien och var under decennier en inflytelserik person i Stockholms kulturliv med sin och hustruns "kulturklubb" Forum. Han anklagades bland annat för sexuella övergrepp och våldtäkter vilket till sist ledde till fällande dom och fängelse. Avslöjandena fick också den anrika institutionen att rista i grunden med interna stridigheter, anklagelser och avhopp. I början av det här året lämnade Katarina Frostenson akademien efter en uppslitande konflikt som slutade med förlikning. Nu ges Matilda Gustavssons bok "Klubben" ut i flera europeiska länder samtidigt. P1 Kulturs Lina Kalmteg och Mattias Berg har läst och diskuterar boken i dagens program. I år är det 100 år sedan den världsberömda konst- och designskolan Bauhaus grundades i Weimar i Tyskland, något som uppmärksammats med nya böcker, utställningar och kanske framför allt ett helt nytt museum i Dessau, dit skolan flyttade 1925. Men Bauhaus arkitektoniska ideal blev snabbt spridda över världen, bland annat till Israel. Vill man till exempel se en hel stad av låga vita rektanglar från tidigt trettiotal, ska man bege sig till Tel Aviv där det finns hela 4000 Bauhaus-hus, "The White city" är på UNESCO:s världsarvslista sen 2003. Katarina Wikars tar oss med till stadens Bauhauscenter. Och förstås, en OBS-essä! I dag förklara författaren Elin Grelsson Almestad varför det kan vara dags för en städrenässans. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Det här är ett minnesprogram med anledning av författaren, professorn och före detta akademieledamoten Sara Danius bortgång. Programmet är sammansatt av Kulturredaktionens Mattias Berg. En torsdagskväll i början av 2013 fick Sara Danius ett telefonsamtal. Det var den dåvarande ständige sekreteraren Peter Englund som frågade om hon ville bli ledamot i Svenska Akademien. Hon svarade ja. På sätt och vis var det kanske väntat att Sara Danius skulle ägna sitt liv åt litteraturen. Hon föddes 5 april, 1962 i Täby, dotter till författaren Anna Wahlgren och militären, författaren och läraren Lars Danius. Till en början var det läsning av böcker som Ture Sventons äventyr och C.S. Lewis Narnia. Senare blev det Honoré de Balzac, Sven Delblanc och Jean-Paul Sartre som gällde. I mitten av 80-talet började hon skriva kritik för Dagens Nyheter, ett uppdrag som hon fortsatte med under resten av sitt liv. Till en början vid sidan av studierna. Först en filosofie kandidat vid Stockholms universitet, en master från Nottinghams universitet och senare disputerade hon vid Duke University och Uppsala universitet. Jag bestämde mig för att fortsätta studera. Det blev tio år. Så här i efterhand tycker jag att jag valde en övermåttan ambitiös väg för att bli en hyfsad dagstidningskritiker! Men jag blev forskare på kuppen, berättade Danius i en intervju med Språktidningen. Karriären inom det akademiska ledde hela vägen till en professur. Först i estetik vid Södertörns högskola, sedan i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Sara Danius forskning riktade in sig på förhållandet mellan litteraturen och samhället med 1800-talsrealism och 1900-talsmodernism som utgångspunkt. Bland annat har hon skrivit om författare som Marcel Proust, Thomas Mann och James Joyce, Honoré de Balzac, Stendhal och Gustave Flaubert. I december 2013 skrev och höll hon sitt inträdestal till Svenska Akademien. Det handlade om hennes företrädare Knut Ahnlund på stol nummer sju. Han hade lämnat akademien redan 2005 efter att Elfride Jelinek valdes till årets mottagare av Nobelpriset i litteratur, men först i och med hans död året innan blev stolen ledig. Då satt man i Svenska Akademien på livstid. Drygt två år senare blev Sara Danius historisk som den första kvinnan på posten som ständig sekreterare. Under hennes tid som ständig sekreterare fick Akademien både beröm och kritik för sina val av Nobelpristagare. Tre gånger klev hon ut framför de väntande reportrarna i Börshuset i Gamla stan i Stockholm och berättade vem som skulle ta emot priset. Först Svetlana Aleksijevitj 2015 som sågs som ett modernt grepp av Akademien att utvidga sin kanon av pristagare med en författare som skriver litterära reportage. Året efter fick Bob Dylan priset, ett val som både välkomnades och kritiserades. En del av kritiken var att en musiker inte borde få ett litteraturpris, men Danius och Akademien framhöll att Dylan verkade för en sjungen poesi i likhet med Homeros och Sapfo. Valet av Kazuo Ishiguro debatterades inte på samma sätt som Dylan året innan, men år 2017 var uppmärksamheten mot Svenska Akademien riktad åt ett annat håll. I Dagens Nyheter gick 18 kvinnor ut och anklagade en man, kallad Kulturprofilen, för sexuella trakasserier och våldtäkt. Denne man hade nära kopplingar till Svenska Akademien och anklagades också för att ha läckt Nobelpristagare innan de hade offentliggjorts. Det var början på vad som i media kallats för krisen i Svenska Akademien. Den ständiga sekreteraren Sara Danius gav advokatbyrån Hammarskiöld & Co i uppdrag att se över läckor i Svenska Akademien, samt institutionens samröre med den så kallade Kulturprofilen som senare dömdes för våldtäkt. När utredningen var färdig ville Sara Danius och några andra ledamöter utesluta Katarina Frostenson, som är gift med Kulturprofilen. Förslaget röstades ner, majoriteten ville inte utesluta och till följd av det lämnade Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark sina stolar. Kort efteråt lämnade Sara Danius sin tjänst som ständig sekreterare och sin stol, i utbyte att Katarina Frostenson också tog en paus från Akademien. Krisen i Svenska Akademien fick stor uppmärksamhet i media, och Sara Danius avsked startade en kampanj där de som stöttade Sara Danius klädde sig i knytblus, plagget som många förknippar med henne. Men turerna inom Akademien förändrade även institutionen i grunden. Stadgarna från 1786 fick tillägg som gjorde det möjligt att avsäga sig uppdraget i Svenska Akademien. Lotta Lotass, Kerstin Ekman, Klas Östergren, Sara Stridsberg och Jayne Svenungsson lämnade. Efter förlikningar lämnade även Katarina Frostenson, och Sara Danius. Hennes intresse för estetik och mode utmärkte sig i hennes fascination för detaljer och mode i de litterära verk hon forskade kring, samt i hennes plats i offentligheten. Specialgjorda klänningar till Nobelprisutdelningarna, designade Pär Engsheden, lyste ofta upp banketterna och 2018 gick hon på Stockholm Fashion Weeks catwalk. Tiden i strålkastarljuset har varit tumultartat kring Sara Danius. Men under tiden som ständig sekreterare, kritiker och på senare år även modeikon tog Danius steget från representant för en anrik institution, till folkkär intellektuell. Sebastian Folcker sebastian.folcker@sverigesradio.se

Det har stormat kring Svenska akademien och dess ledamot Katarina Frostenson i samband med Metoo. Katarina Frostenson är poet och valdes in i akademien 1992 men hon gick ur 2019 som en följd av turbulensen. Vi diskuterar hennes bok K. Är den ett brinnande försvarstal, en roman eller en essä kanske? Hur är den som ett inlägg i Metoo-debatten?

Vad säger det svenska språket om Sverige? Författaren Mara Lee försöker besvara frågan med hjälp av de sammansatta orden. På senare tid har det funnits ett ganska stort fokus på svenskhet, och i synnerhet svenska värderingar och svensk kultur. Oavsett om vi avfärdar tanken på någon ursprunglig svenskhet eller ej, kan det i sammanhanget vara viktigt att visa på en plats, mitt i det svenska, där skillnader är avgörande, utan att det betyder att något är mindre eller mer värt än något annat. Vad är detta för plats? Jo, det svenska språket. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Vi som arbetar med språk kan inte låtsas som om skillnader inte finns. De inte bara finns: de är avgörande för att betydelser ska uppstå. Ljudet k betyder inget i sig, förutom att det inte låter som h eller några andra ljud. Katt betyder katt för att ordets begynnelsebokstav skiljer sig från begynnelsebokstaven i ordet hatt. Och det är så vi skiljer mellan vårt favorithusdjur och plagget vi bär på huvudet. Utan skillnader kan vi inte heller urskilja mening. Men detta betyder inte att ordet katt skulle vara mer värt än ordet hatt. Båda orden är väsentliga för att språket ska fungera. Författarens främsta redskap är språket. Och för en svensk författare är det det svenska språket som står i fokus. Jag tänkte därför beskriva ett par företeelser som framstår som typiska för svenskan, jag skulle rentutav kunna beskriva dem som språkliga, nationella särdrag. Genom att belysa och benämna dessa försöker jag inte nedvärdera andra språk eller kulturer. Det enda jag säger är att det finns skillnader. Men det är väl ingen som på allvar tror att en svensk katt skulle vara mer värd än en fransk chat? Trots att de låter olika: mjau, miole. Många litterära författare har ett ambivalent förhållande till språket. Fler än man kan ana är dyslektiska, och vissa kanske lärde sig läsa och skriva ovanligt sent, eller ovanligt tidigt. Det har också sagts att svenska språket är svårt att lära sig för utlänningar. En poet som jag känner, som kom till Sverige som vuxen från Colombia, berättade för mig att det svåraste svenska ordet hon visste var "tvättstuga". En annan vän från Los Angeles, som flyttade hit för fyra år sedan, berättade att hennes svenska favorituttryck var "fuffens", och på andra plats kom "sunt förnuft". Vad som anses svårt respektive enkelt i ett språk beror på vad vi är vana vid. Våra tungvrickande konsonanträckor - kvastskaft, skridskoinstruktör - kan te sig oöverstigliga för någon med spanska som modersmål, och vårt muttrande lilla korta u-ljud - uh - unikt för svenska språket - kan låta gulligt och exotiskt för amerikanska öron. Om de bara visste hur många av våra svenska fulord som kröns av detta ljud. Svensk poesi låter mycket, den har - kanske på grund av det svenska språkets relativa ordfattighet - en klangrik ljudbild. Det vill säga att den förmedlar mening inte bara via ordens betydelse, utan också genom hur den låter. Svensk natur, till exempel, är ofta enstavig: skog, mark och äng; asp, lönn, och björk. Den enstaviga naturen går igen i en lång tradition av manlig svensk lyrik, från Gustaf Frödings "Gråbergssång" som nästan bara består av enstaviga ord (och som dessutom domineras fullkomligt av vokalljudet - å) till den samtida poeten Joar Tiberg, som lyckades med konststycket att skriva en naturlyrisk dikt enbart bestående av bokstaven "i". Men svenskan är förstås inte bara enstavig och enslig. Den är också uppfinningsrik, och lånar sig gärna till nyordbildningar, pleonasmer och kreativa utbrott.  Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra Ett av de viktigaste verktygen för detta slags kreativitet, är en så till synes trivial sak som vår förmåga att skapa sammansatta ord. Genom dessa kan vi skapa kombinationer av olika led som inte har så mycket med varandra att göra. Ibland kan det bli ganska vackert, som i bändelkorsnäbb, eller vitmossamyra. Men lika ofta blir det klumpigt, överlastat. De sammansatta orden låter inte sällan lika konstruerade som den betydelse som förmedlas av dem: revisionsberättelsemall, ledarskapscoachutbildning. Men är de sammansatta orden bara av ondo? Inte nödvändigtvis. Man kan visserligen tycka att ett ord som kontinentalsockelförordning är lite otympligt, men det är ändå betydligt snärtigare än den engelska motsvarigheten "Proclamation concerning the Application of the Act on the Continental Shelf". För ett substantiv väger trots allt lite tyngre än en massa lösa ord som flyter omkring. Men den allra viktigaste aspekten av de sammansatta orden är att de snabbt kan implementera nya idéer och tankar, i form av regelrätta substantiv. Ordet funktionshinderombudsman är ett långt krångligt ord, men det är för att det också speglar en komplex verklighet. Och jag lever hellre i ett land där ordet funktionshinderombudsman finns, än i ett land där det inte finns. Många av våra långa sammansatta ord, som till exempel antidiskrimineringsverksamhet, jämställdhetsintegreringsprogram, samtyckeslagstiftning, vittnar om ett socialt klimat som försöker adressera svåra frågor utan att ducka. Detta skulle vara svårare att göra om vi inte hade haft ord för dem. De sammansatta ordens speciella status i svenska språket har också fått genklang i litteraturen. Hos poeten Gunnar Ekelöf till exempel förknippas de med en specifikt folkhemsk fyrkantighet, och han illustrerar sin motvilja med ord som "kommunalbarnjungfrur" och "frisportarskogar". Även en poet som Katarina Frostenson har uppmärksammat de sammansatta orden. Men i Frostensons diktning råder ett mer kluvet förhållande till dem: de tycks väcka både kärlek och motstånd; en viss ambivalens. Ja, vissa skulle kanske till och med säga inkonsekvens. I det vanliga livet är inkonsekvens för det mesta ett skällsord. Men hur är det i poesin? Ett möjligt svar ges av den Berlinbaserade svenske poeten Malte Persson, som i en krönika om nationalskalder sjunger just inkonsekvensens lov när det kommer till poesi. Han konstaterar att våra bästa poeter visserligen hyllar moder Sveas bistra kyla, men de drömmer om sol. Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej" Att konstnärlig storhet oftast drivs av konflikt och motsägelser, är varken nytt eller särskilt konstigt. I diktens värld sätts våra vanliga levnadsregler ur spel, och om dikt skulle blåkopiera de normer som gäller i det vanliga livet, som till exempel "att leva som man lär", skulle konsten dö en snabb och säker död. Nej, ett litterärt språkligt arbete handlar aldrig om att endast spegla verklighet, det handlar om att skapa verklighet. Detta görs genom att tänja på gränser, att inte bara bekräfta det rådande, utan också gå emot det. Det som nästan alla svenska poeter har gemensamt, är deras tusen nyanser av "nej". Med detta "nej" knådar de svenska poeterna fram visionen av ett land, eller som man säger nu förtiden - en Sverigebild - som omfattar både kärlek och dess motsats. För poeterna vet, att i äkta kärlek försöker du inte täcka över skavankerna och bristerna. I äkta kärlek blundar du inte för såren och svagheterna. Kanske är det rentav det bristfälliga som förutsätter det storslagna. Kanske är det genom såren som styrkan och modet möjliggörs. Och detta, menar jag, gäller både dikt och liv. Detta gäller också, vill jag hävda, både kärleken till vår nästa och till vårt fosterland. Mara Lee, författare (Essän sändes för första gången i november 2016).

Knut Hoem har lest poeten Katarina Frostenson tekster om hvordan hun opplevde anklagene mot ¨ den voldtekstdømte ektemannen Jean Claude Arnault.

Horace Engdahl, Katarina Frostenson och Fredrik Virtanen är alla aktuella med böcker om sina upplevelser av tiden under och med metoo vad är det för slags texter och hur kan man läsa dem? I slutet av förra veckan så kom då slutligen de länge omtalade böckerna: "K - Berättelsen" av poeten och den forna akademieledamoten Katarina Frostenson och "De obekymrade" av Horace Engdahl, författare och ledamot av Svenska akademien. Båda böckerna har sina utgångspunkter i händelserna hösten 2017 med metoo och kaoset kring Svenska akademien den som utlöstes av  Dagens nyheters artikel om den så kallade "kulturprofilen", Katarina Frostensons make och Horace Engdahls vän. Men texterna är sinsemellan mycket olika, "K - Berättelsen" av Frostenson beskriver tiden efter anklagelserna och om "landsflykt undan förföljelse och förtal". Engdahls bok är ett slags kortessä-bok, där han reflekterar över metoo och de ställningstaganden han gjort. Kulturredaktionens Jenny Teleman och frilanskritikern Lina Kalmteg har läst böckerna och medverkar i dagens P1 Kultur. Men, Frostensons och Engdahls böcker föregicks av Fredrik Virtanens bok "Utan nåd en rannsakning". Det är nu en knapp månad sedan den gavs ut och väckte mycket uppmärksamhet till en början. Det var det första litterära vittnesmålet från en av de utpekade under metoo. I boken riktar den sparkade Aftonbladet-journalisten kritik mot medierna, mot kvinnorna bakom metoo och mot stora delar av det politiska etablissemanget. Men hur blev det med debatten efteråt? Kulturredaktionens Emma Engström reflekterar. Idag delas Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne ut. Årets pristagare är flamländaren och belgaren Bart Moeyaert. Sveriges Radios kulturkorrespondent Naila Saleem har träffat pristagaren för att samtala om barnlitteraturens ställning just nu och hans förhållande till Astrid Lindgren. Och till sist en OBS-essä! I dag om kvinnligt ansiktshår och särskilt sammanvuxna ögonbryn, unibrow, eller monobryn om man så vill. Författaren och kritikern Boel Gerell noppar sig fram i jakt på svar på frågan vad det är som stör så mycket. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Sönderbombandet av platsen där Gunnar Björling levde och skrev utplånade delar av hans verk och förändrade hans språk. Maria Küchen ser hur poeten lyckades fånga sin omgivning i språkliga spillror. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I nästan hela sitt liv bodde den finlandssvenske poeten Gunnar Björling i Brunnsparken i Helsingfors. Parken ligger vid havet, ett stenkast från en av terminalerna där de stora Sverigebåtarna dagligen lägger till. Finlandsbåt, säger man i Sverige, men i Finland heter det Sverigebåt. Språket betingas inte bara av den som talar eller skriver det, utan också av platsen där hon talar och skriver. I Gunnar Björlings fall är det mycket tydligt. En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet Bortsett från en tur ut i Europa i ungdomen, lämnade han inte Norden och Baltikum. Brunnsparken i Helsingfors förblev hans hemmaplan hela livet. När han skrev i sin tredje diktsamling Kiri-Ra! Från 1930 Om Gröna kronors /bolmarmatta, blåa haven då var det Brunnsparkens träd och vatten som inspirerade honom. I flera decennier bodde han i ett hyreshus som förstördes vid ett bombanfall 1944.  Björlings alla tillhörigheter gick upp i rök hans bibliotek som han träget hade samlat ihop under fyrtio år, manuskriptet han just arbetade med, opublicerade prosatexter inklusive en omfattande roman, fotografier, dagböcker, brev. Björling var femtiosex år gammal. Han hade gett ut tio diktböcker och ansågs som en av de mest betydelsefulla diktarna inom den finlandssvenska modernismen. Till sin nya temporära bostad fick han med sig helt svartbrända rester av manuskript som han försökte tyda med hjälp av förstoringsglas. En del av manuskripten föll sönder i smulor, andra började glöda och svedde golvet, skriver litteraturforskaren Fredrik Herzberg i sin stora Björling-biografi Mitt språk är ej i orden, utgiven av Apell förlag år 2018. Hertzbergs grundliga kronologiska genomgång av Björlings liv och verk, bygger bland annat på tidigare okänt material och på samtal med människor som kände Björling. Men från tiden före 1944 är den mesta dokumentationen försvunnen. Bombardemanget av platsen där Björling levde, läste och skrev, omdefinierade hans verk, utplånade delar av det och förändrade hans språk. Hans författarskap hade börjat flödande och närmast profetiskt, i debuten Vilande dag 1922 och i de följande verken Korset och löftet, Kiri-ra! och Solgrönt. Men mot slutet av trettiotalet hade Björling börjat reducera sina texter, och i diktböckerna som kom ut efter andra världskriget blev språket alltmer förtätat. Han strök, tog bort, strök ännu mer, tills bara enstaka ord återstod. Hans sista daterade dikt, skriven några månader före hans död 1960, består av nio ord: Luft jord färgs / hud / hud stofts / ljus / Att är   För mig, som genom decennierna tillbringat mycket tid med att flanera i Brunnsparken i Helsingfors, är den dikten inte fragmentarisk eller abstrakt. Tvärtom. Den är platsens essens. Björlings sista dikt, för mig, helt subjektivt, ÄR Brunnsparken öppenheten, ljuset, jorden. I nio ord fångas mötet mellan land och himmel och hav. Socialt var Björling en centralgestalt i det finlandssvenska kulturlivet. Samtidigt levde han mestadels ensam i Brunnsparken För andra är det annorlunda. Man kan förstås ta fasta på diktens nästan totala allmängiltighet, utan att alls veta eller bry sig om var den kom till. De senaste decenniernas entusiastiska läsningar av Björling i Skandinavien har koncentrerat sig på själva texten, med ett särskilt uppsving under 1980-talet. Katarina Frostenson, Horace Engdahl och Anders Olsson tillhörde dem som tog intryck av honom, men åttiotalets unga svenska poeters och litteraturvetares läsningar av Björling vägde knappast in platsen där hans dikter skrevs, eller för den delen hans liv. Texten i sig sågs som det intressanta. Poeters texter i sig ÄR det intressanta. Men samspelet mellan liv, text och plats går aldrig att helt bortse från. Det blir tydligt i Hertzbergs Björling-studie där liv, text och plats sinsemellan belyser och tydliggör varandra. Socialt var Björling en centralgestalt i det finlandssvenska kulturlivet. Samtidigt levde han mestadels ensam i Brunnsparken från 1947 och fram till sin död 1960 i ett nybyggt hus, uppfört i närheten av det som brunnit. Närmare bestämt bodde han i den nya fastighetens bastu. Han hade många vänner och deltog flitigt i samtidens litterära diskussioner och tillställningar, men hans tillvaro får mig ändå att associera till ett eremitage. Bland högar av böcker och papper, med utsikt över vattnet bort mot Sveaborg, satt Björling vid sitt skrivbord och strök, reducerade, förtätade. Den Björlingska idealismen, skev litteraturvetaren Thomas Warburton, avskär honom på sätt och vis från aktiv inlevelse i människors psyken och villkor och hänvisar honom till sig själv. Vissa anklagade honom för egocentricitet och för bristande omvärldsengemang. Den svenske litteraturvetaren Olov Isaksson frågade sig varför Björling inte påverkats i någon djupare mening av det krig, som han ju i alla fall måste uppleva på ett påtagligt sätt. Men kriget, som sällan uttryckligen syns i hans dikter, påverkade honom i allra djupaste mening. Det tog hans texter och hans hem ifrån honom. Borta var alla de böcker om moralfilosofi som han fördjupat sig i ända sedan tjugoårsåldern vid sekelskiftet. Kvar fanns solen, ljuset, havet, båtarna, träden. Hans diktning genomsyras till stora delar av dagsljus, av sommar. Om diktboken Ord och att ej annat från 1945, som kom till efter bombardemanget medan han temporärt bodde i ett slags exil vid Sandvikstorget, skrev han: Det är brunnsparksstranden då och då. En gång lägger jag mig under min speciellt vackra hägg på Observatorieberget. En kväll på min brända tomt, på en vall där utanför. Det är en utsikt över park och vatten, öar. Och himmelen. När jag går längs Brunnsparkens stränder i Helsingfors, känns det ofta som om jag bokstavligen har Gunnar Björling vid min sida en livlig liten man, mörk med sprudlande blick, impulsivt temperamentsfull, ofta passionerat förälskad i andra män, även om han själv aldrig nämnde sin homosexualitet. i hans dikt finns ett mystikt drag, ett ljus som inte låter sig förklaras i världsliga termer. Orden är spår av ett språk bortom orden. Jag tycker mig se platsen inte bara genom hans dikt, utan också med hans ögon. Och jag tänker ibland, att borde inte en staty av Gunnar Björling resas i Brunnsparken? Ett tag på 1960-talet fanns ett sådant förslag. Gissningsvis skulle han ha ogillat det djupt. Han ville inte ha någon högtidlig samling efter sin död, tal eller musik eller blommor. Enklast möjligt stod det i hans testamente, helst i omålad kista som våra stupades. Ibland har hans poesi kallats svår, men den är i själv verkat ytterligt enkel, befriad från allt onödigt. På 1920-talet hade Björling varit en av de första som utnyttjade de nya religionsfrihetslagarna i Finland och lämnade kyrkan, men i hans dikt finns ett mystikt drag, ett ljus som inte låter sig förklaras i världsliga termer. Orden är spår av ett språk bortom orden. Den enkla trettiotalsdikten ur Kiri-ra som börjar med att beskriva Brunnsparkens gröna trädkronor och blåa vatten, mynnar ut i ett överskridande av plats och liv, en transcendens som skulle förbli Björlings signum ända till slutet: ut seglar du i lufts höjder lyftad på strålarna från jorden.   Maria Küchen, författare och kritiker   * Hertzbergs bok om Gunnar Björling finns att läsa gratis på Svenska litteratursällskapet i Finlands webbsida. Klicka här för komma till den.

Riksdagen valde Stefan Löfven till statsminister. Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar regering. Författaren Katarina Frostenson lämnar Svenska Akademien. Det går bra för Sverige i handbolls-VM. Programledare: Ingrid Forsberg.

Är Svenska Akademien på väg att gå under eller tvärtom återuppstå, likt en Fågel Fenix ur askan?? Och hur skulle man kunna skriva ett tillräckligt trovärdigt tv-serieämanus utifrån händelserna vid och under sammanträdesbordet? Lyssna på första säsongen länk under artikeln I Sveriges Radios andra nyhetsdokumentär om krisen i Akademien försöker Kulturredaktionens Mattias Berg och Rigmor Ohlsson att begripa det psykologiska spelet i detta mörka drama.   Det handlar om de tre huvudkaraktärernas Horace Engdahl, Katarina Frostenson och Sara Danius drivkrafter. Om hur Akademien håller på att förvandlas från en sorts parnass till en sorts rättsinstans, eller kanske från ett slutet sällskap för halvgudar till ett mer eller mindre modernt företag med HR-specialist och externa Nobelpriskonsulter. Och om den största frågan av dem alla vad händer med Nobelpriset nästa år?

Lectura de poesía en castellano: Cristina Peri Rossi, Julio Prieto, Luis Tedesco, Katarina Frostenson, Agustín Abreu Cornelio, Santiago Venturini, Ana Arzoumanian. Música: Niklas Karlsson

Krig, kroppsvätskor och kärlek - Katja Kettu skriver så det smaskar och luktar om en tid i den finska historien många äskat tystnad kring. Marie Lundström har mött henne. Vidare i programmet: för tre år sedan ställde den vitryske poeten Uladzimir Njakljajeu upp i det vitryska presidentvalet och utmanade landets auktoritäre president Aleksander Lukasjenka.  På valnatten misshandlades han svårt av maskerade män och hamnade i säkerhetstjänstens häkte. Under häktesperioden lyckades han ändå skriva, skriva brev till sin fru Volha. Och nu kommer Brev till Volha och friheten på svenska, och vår Fredrik Wadström har träffat både Uladzimir och Volha. Sen är det dags att förnya bekantskapen med starka känslor i Vilda Västern - en nyutgåva av boken Det lilla huset i stora skogen, som en gång ledde till TV-serien Lilla huset på prärien, har kommit. Vi träffar Einar, ett av berättelsens allra mest hängivna och trogna fans. Dessutom möter du Katarina Frostenson, författaren och akademiledamoten som nu kommer ut med boken Tre vägar. Men Frostenson och Lundström verkar inte helt överens om vad det är för slags text...

Katarina Frostenson är en av våra främsta poeter; en språkets och klangernas envetna utforskare. I sin nya diktsamling "Flodtid" återkommer hon till vattnet och vattendragen men också till "sina" platser som Paris, Berlin och Stockholm. Hennes lekfullhet och samhällskritik blir alltmer synliga. Katarina Frostenson berättar om arbetet med "Flodtid" för Maarja Talgre och läser själv ur boken. Katarina Frostenson blev invald i Svenska Akademien 1992 och har skrivit ett 30-tal böcker förutom pjäser och operalibretton. Hon är också översättare.

Han gillar den svenska naturen, översättaren Frank Perry som fått flera priset för sitt arbete med att introducera svensk litteratur och kultur utomlands. Anneli Dufva träffar honom i London för att prata om hans kärlek till och intresse för det svenska språket. Frank Perry är född 1953 i Brighton, men uppvuxen i London, där han också studerade vid University College. Förutom att verka som översättare har Frank Perry bland annat undervisat i tyska och svenska och han har arbetat som kulturjournalist för Svenska Dagbladet. Han har som översättare mest översatt dramatik, bland annat av Magnus Dahlström, Lars Norén, Jonas Hassen Khemiri, Pär Lagerqvist, Niklas Rådström och Katarina Frostenson, men även dikter av ett stort antal svenska poeter. 2004 tilldealdes Frank Perry Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands och han har också fått Göran O Erikssons pris, vilket delas ut av Svenska Dramatikerförbundet.