Podcasts about fotografiet

Fotografiet på kvinnan som slår en nynazist i huvudet har hyllats världen över och har bland annat utnämnts till århundradets bild.Men vad är sanningen bakom bilden och det som hände den dagen? Hur gick det till när fotografen fångade den berömda händelsen? Vad tyckte egentligen kvinnan med handväskan om fotot och om hennes egen handling? Och hur har debatten fortsatt genom åren?Wikipedia säger sitt om kvinnan med handväskan. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Denne episode af Fotografiske Signaler tager dig med en tur i skoven ved Fjellerup. Her går Adam en tur en tidlig morgen for at reflektere over Fotografiet og livet i sin brede almindelighed. Denne gang med en status på det store Projekt 366, tanker omkring det at fotografere et fremmed menneskes store dag og lidt om redigering af billeder på en iPad fremfor en computer.Husk at du kan abonnere på Fotografiske Signaler på Substack - fotografiskesignaler.substack.comHar du lyst til at være en del af vores community på Fotografiske Signaler? Så gå til vores Slack-workspace om meld dig ind: ⁠https://join.slack.com/t/fotografiskesignaler/shared_invite/zt-1xaphbxhs-fduwyIs_wH5o2EWx4q2CiA ⁠Vi ses ... alt godtAdam This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit fotografiskesignaler.substack.com

Torbjörn får en vänförfrågan på Facebook, från USA. En kvinna har hittat ett fotografi av honom som barn, gömt i hennes fars kvarlåtenskap. På baksidan står Torbjörns namn. Kan han vara hennes bror? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fotografiet som faller ur en gammal bok i Amerika blir början på en lång resa där hemligheten hans mor burit på i många år avslöjas. Men vad var det som hände? Torbjörn tvingas pussla ihop berättelsen om sitt eget liv, tillsammans med en okänd kvinna i USA.Har du avslöjat en familjehemlighet som förändrat ditt liv? Hör då av dig till programmet och Gunilla Nordlund så kan din berättelse bli ett nytt avsnitt av serien. Maila till familjehemligheten@sverigesradio.seProducent för serien är Ola Hemström. Programmet är gjort 2023.

Lyt til en samtale mellem to af Europas mest betydningsfulde dokumentarfotografer, Anders Petersen og Henrik Saxgren. Gennem sine fotos, dykker Petersen ind i en verden af karakterer – drankere, dragqueens, hjemløse og cirkusartister – som han knytter dybe bånd til, mens han portrætterer dem med intensitet og poesi. Han navigerer mellem social dokumentation og personlige fortællinger, og formår at afdække det sårbare i menneskers møde med hinanden. Saxgren, en erfaren reportagefotograf, har gennem sin karriere rejst fra Sovjet til Grønland, og hans værker har prydet anerkendte kunstmuseer. I denne podcast diskuterer Petersen og Saxgren hvordan de bevæger sig ind og ud af de miljøer, de portrætterer, samt spørgsmålet om, hvornår man har givet nok til de personer, man arbejder tæt med.   Speak, tilrettelægger og klipper: Marie Louise Madelung

Fotografiet på kvinnan som slår en nynazist i huvudet har hyllats världen över och har bland annat utnämnts till århundradets bild.Men vad är sanningen bakom bilden och det som hände den dagen? Hur gick det till när fotografen fångade den berömda händelsen? Vad tyckte egentligen kvinnan med handväskan om fotot och om hennes egen handling? Och hur har debatten fortsatt genom åren?Wikipedia säger sitt om kvinnan med handväskan. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Kameran var en uppfinning som ropade efter att uppfinnas. Tidens borgerlighet som ville hitta en ny plats i den nya staden, porträtteras som kungar hade porträtterats. Tidens realism inom konst och litteratur som skapade en efterfrågan på verkligheten.Det var i staden denna apparat kunde finna sin funktion.1838 fotograferade Louis Jaque Mande Daguerre, den första människan, Boulevarde de Temple i Paris, en man som får skorna putsade står så pass stilla under den långa exponeringstiden att han inte, likt alla andra som sannolikt passerade inom ramen, suddas ut. Daguerre fångade också ett stycke Paris före Haussmanns regleringar, det medeltida Paris som var på väg att försvinna.Kameran är en maskin som samlar in det vi ser. Kameran lär oss en ny visuell kod, fotografier förändrar och förstorar vår föreställning om vad som är värt att se på – och vad vi har rätt att se på. Vi behöver inte längre vara konstnärer eller författare för att beskriva verkligheten. Kanske är det mest storartade med hela den fotografiska verksamheten att den ger oss känslan av att vi kan hålla hela världen i våra huvuden – som en samling bilder. Att samla bilder är att samla världen, skriver Susan Sontag.Men frågan kvarstår, hur ska denna teknik, denna maskin bli konst?Det är ögat som blir svaret, ögat och beskärningen, fotografiet har en kant.Det blir fotografen som får i uppgift att beskära världen åt oss.Berättelsen om fotografin och staden är berättelsen om de sökarögon som riktas mot dem.Den som blixtbelyser orättvisor, den som får i uppdrag av staten att skapa en berättelse om ett land, de som arkiverar det förflutna, de som söker upp de ansikten som kan representera samhället och de som vänder sig inåt mot sina relationer och öppnar nya dörrar i det inre av grannskapen och kvarteren. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Torbjörn får en vänförfrågan på Facebook, från USA. En kvinna har hittat ett fotografi av honom som barn, gömt i hennes fars kvarlåtenskap. På baksidan står Torbjörns namn. Kan han vara hennes bror? Fotografiet som faller ur en gammal bok i Amerika blir början på en lång resa där hemligheten hans mor burit på i många år avslöjas. Men vad var det som hände? Torbjörn tvingas pussla ihop berättelsen om sitt eget liv, tillsammans med en okänd kvinna i USA.Har du avslöjat en familjehemlighet som förändrat ditt liv? Hör då av dig till programmet och Gunilla Nordlund så kan din berättelse bli ett nytt avsnitt av serien. Maila till familjehemligheten@sverigesradio.seProducent för serien är Ola Hemström. Programmet är gjort 2023.

När bilder gick från att vara ägda objekt till delade filer tappade vi kontroll över vår egen historia. Hanna Johansson funderar på vad som händer när vi förlorat rätten att glömma. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var en varm aprildag när jag och en vän av en slump passerade en kuriosaaffär i Berlin, full av udda prydnadssaker och gamla VHS-filmer. Ingenting som var till salu där verkade vid första anblick värdefullt. Men precis utanför ingången fanns någonting som höll oss trollbundna en lång stund. Det var en stor kartong, fylld till bredden med fotografier.De flesta var svartvita. De föreställde människor som befann sig ”mitt i livet.” Tre män sittande sida vid sida, leende mot kameran, en av dem fingrande på en cigarett han var i färd med att dra ur paketet. Två män och två kvinnor på var sin sida om ett bord framför ett fönster, och utanför fönstret ett hav; det såg ut som om bilden var tagen på en färja. På bordet stod ölflaskor, dricksglas, en bok och ett par glasögon som någon i sällskapet måste ha tagit av sig inför fototillfället.Ett foto stack ut genom att vara i färg. Det föreställde en kvinna klädd i gult, framför en gul vägg, och en brandgul soffa med en rund, gul kudde. Färgskalan fick bilden att likna František Kupkas berömda gula självporträtt, och faktum är att blixtreflektionerna i kvinnans sminkade ansikte åstadkom något som liknade penseldrag. Fotografiet verkade vara förhållandevis nytt, taget på åttiotalet, kanske, snarare än på fyrtio-, femtio- eller sextiotalen, som de andra. Denna omständighet gjorde bilden särskilt kuslig. Det gick att begripa att de svartvita människorna var döda, antagligen sedan länge. Men den här kvinnan kunde vara vid liv. Hon borde vara vid liv. Varför hade då hennes porträtt hamnat här, liggande löst i en kartong utanför en kuriosaaffär? Vem var hon? Och vem var det som hade glömt henne?I The End of Forgetting: Growing Up With Social Media skriver författaren och medieforskaren Kate Eichhorn om hur spridningen av fotografier och filmer på sociala medier på ett radikalt sätt har förändrat människors förmåga att minnas – eller, rättare sagt, att glömma. Förr i tiden, skriver hon, var det möjligt att fysiskt utplåna gamla bilder som inte längre bekräftade nuets självbild. På så vis gick det att utöva en viss kontroll över hur man själv framstod, och att lämna saker bakom sig för gott. Det privilegiet har inte den som vuxit upp på Internet. I de sociala mediernas barndom, på chattrummen och forumens tid, fanns ett löfte om att kunna pröva olika identiteter och glömma vem man var. Många sociala medier utvecklades istället till platser som förhindrar glömska, till klumpiga och dåligt organiserade men välfyllda arkiv.Glömskeförlustens pris är förlusten av skönhet. Den som hemsöks av souvenirer och bevis för den egna existensen kan inte lika enkelt romantisera och mytologisera det förflutna. Man berövas möjligheten att förtränga vissa saker, att återberätta händelser – även för sig själv – på ett sätt som får dem att kännas uthärdliga. Medan det är möjligt att presentera en redan från början romantiserad och friserad version av sitt liv på sociala medier, visar Eichhorn hur det är nästintill omöjligt att återta kontrollen över en bild eller film som fått spridning bortom den egna tidslinjen. Berättelsen om det egna livet blir då mer ”sanningsenlig”, skulle man kunna tänka sig. Mer komplex. Samtidigt finns det erfarenheter man kanske bara kan leva med genom att ljuga en smula, från pinsamheter till rena trauman. Det dokumenterade livet på sociala medier innebär ett löfte om att aldrig kunna bli bortglömd, men också ett hot om att alltid kunna bli upptäckt.Eichhorn skriver om en reklamslogan för en av de tidigaste pocketkamerorna, från 1913: ”I ögonblicket – glädjen i att ta en bild – efteråt ägandets njutning.” När Instagram exakt hundra år senare lanserade en ny slogan löd den: ”Fånga och dela världens ögonblick.” Där den förra formuleringen betonade ägandet låg nu emfasen på delandet: världens ögonblick skulle fångas, sedan spridas, ibland långt bortom sina ursprungliga sammanhang. Kontrollförlusten när ett fotografi av dig hamnar i en främlings händer, löst liggande i en kartong och till salu för några kronor, äger numera rum i samma ögonblick som bilden publiceras. Tiden på sociala medier framstår som ett spöklikt evigt nu. Idag är det din döda väns födelsedag, kan Facebook påminna, skicka en hälsning så blir den nog glad! – en uppmaning som snart bara hörsammas av gradvis allt mer avlägset bekanta, innan de också understödda av algoritmerna till slut ger upp.Det gula fotografiet påminde också om en scen i Jenny Erpenbecks roman Natt för gott. Premissen är att huvudpersonen dör i vart och ett av romanens fem kapitel. Först dör hon som spädbarn i en by i Galizien, sedan som tonåring i Wien, sedan som ung kvinna i Sovjetunionen, sedan som medelålders i DDR och, till sist, dagen efter sin nittioårsdag i Berlin efter murens fall. Till varje död hör en serie tillfälligheter. Varje död utom möjligtvis den sista hade kunnat undvikas genom ett slumpmässigt fattat beslut, antingen av henne själv eller av någon annan. Vid varje död förändras också tidpunkten och omständigheterna kring den andra dödens inträde, då när ingen längre ska finnas som har känt henne.I romanens sista kapitel kliver huvudpersonens vuxne son in på en antikaffär i Wien, på jakt efter en födelsedagspresent till sin mor. Han överväger en vacker och prisvärd utgåva av Goethes samlade verk, i stort sett felfri sånär som på det nionde bandets lite avskavda rygg. Men, konstaterar han, det vore för otympligt att transportera böckerna på tåget till Berlin. Han lämnar kvar dem i butiken.Det sonen inte vet är att precis den utgåvan av Goethes samlade verk brukade stå i hans mors barndomshem, att skadan på det nionde bandet uppstod i samband med mordet på en av hans förfäder, och att just de böckerna en gång i tiden varit föremål för omsorg, noggrant bevarade för framtiden. ”Kanske”, skriver Erpenbeck, ”äger de här efterlämnade sakerna hemliga krafter.” Men vad för krafter de än äger kan sonen inte uppfatta dem. Han går ovetande miste om den sista möjligheten att återföra dem till den enda människan ännu i livet som, kanske, hade kunnat göra det.Samma gäckande känsla av förlorad magi som detta ingav mig, väcktes också av det gula fotografiet. En känsla av att det borde finnas någon nu levande människa som skulle kunna berätta om den främmande kvinnan på bilden, men att det vore nästan omöjligt att hitta den. Samtidigt fanns det något märkligt fridfullt i insikten om hur lite bilden berättade för en främling. På så vis verkade något av kvinnans integritet ha bevarats. Vem var det som hade glömt henne? Kanske var svaret så enkelt som att hon själv velat göra sig av med fotografiet, glömma eller döda just denna bild av sig själv. Och låta någon annan leva i dess ställe.Hanna Johansson, författare och kritikerLitteraturKate Eichhorn: The end of forgetting – Growing up with social media. Harvard University Press, 2019.Jenny Erpenbeck: Natt för gott. Översättare: Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2016.

Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår. Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi. Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”. Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd. Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår. Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.” För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum. Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv. Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan. Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter. Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas. Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.Nazanin Raissi, psykolog och konstnärLitteratur:Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige. Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California. Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.

"Var är konsten???" Det utropade en kritiker när den stora utställningen "Documenta" i Kassel skulle efteranalyseras. Idén om VAD som är en utställning, är uppe för diskussion i år. KONSTÅRET 2022 MED GÄSTER:Det här var året då vi efter pandemins nedstängningar på riktigt började röra oss fritt på muséer och vernissagefester igen. Den uppskjutna Venedigbiennalen gav plats åt kvinnorna och placerade surrealismen i centrum. Och på lika viktiga - den tyska mastodontutställningen Documenta i Kassel - så upplöstes själva idén om vad som är en utställning så långt, att det fick kritikerna att rynka pannorna.Vi sammanfattar konståret 2022 tillsammans med konstkritikern Birgitta Rubin från Dagens Nyheter och Mårten Arndtzén på Kulturredaktionen i P1.MÅRTEN ARNDTZÈN LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets Sverigedebut: Anselm Kiefer på Artipelag, pågår till 8/1-2023.Årets återkomst: Barbro Östlihn på Göteborgs och Västerås konstmuseer, pågår i Västerås t.o.m. 5 mars 2023.Årets återupptäckt: Nicolai Astrup på Waldemarsudde.Årets utställning: Ejnar Nielsen på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Öppnar på Vejen konstmuseum i januari 2023.CECILIA BLOMBERG LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets abstrakta pionjär: Sonia Delaunay på Louisiana Årets politiska reflektion: Yael Bartana på Moderna museet i MalmöÅrets forskarbragd: Georg Vasaris teckningar på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023Årets utställning: Det kalla ögat. Tyskland, 20-talet och nysakligheten på Louisiana, pågår till 19/2-2023. BIRGITTA RUBIN (DN) LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets angelägenhet: Klimatkonsten och medvetenheten om museernas ansvarÅrets positionering: Äldre kvinnliga konstnärer tar plats på de stora konstinstitutionernaÅrets genre: Fotografiet - t.ex. Christer Strömholm på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023 Årets utställning: Nan Goldin på Moderna museet, pågår till 26/2-2023Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Nina Asarnoj

"Var är konsten???" Det utropade en kritiker när den stora utställningen "Documenta" i Kassel skulle efteranalyseras. Idén om VAD som är en utställning, är uppe för diskussion i år. KONSTÅRET 2022 MED GÄSTER:Det här var året då vi efter pandemins nedstängningar på riktigt började röra oss fritt på muséer och vernissagefester igen. Den uppskjutna Venedigbiennalen gav plats åt kvinnorna och placerade surrealismen i centrum. Och på lika viktiga - den tyska mastodontutställningen Documenta i Kassel - så upplöstes själva idén om vad som är en utställning så långt, att det fick kritikerna att rynka pannorna.Vi sammanfattar konståret 2022 tillsammans med konstkritikern Birgitta Rubin från Dagens Nyheter och Mårten Arndtzén på Kulturredaktionen i P1.MÅRTEN ARNDTZÈN LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets Sverigedebut: Anselm Kiefer på Artipelag, pågår till 8 januari 2023.Årets återkomst: Barbro Östlihn på Göteborgs och Västerås konstmuseer, pågår i Västerås t.o.m. 5 mars 2023.Årets återupptäckt: Nicolai Astrup på Waldemarsudde.Årets utställning: Ejnar Nielsen på Den Hirschsprungske Samling i Köpenhamn. Öppnar på Vejen konstmuseum i januari 2023.CECILIA BLOMBERG LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets abstrakta pionjär: Sonia Delaunay på Louisiana Årets politiska reflektion: Yael Bartana på Moderna museet i MalmöÅrets forskarbragd: Georg Vasaris teckningar på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023Årets utställning: Det kalla ögat. Tyskland, 20-talet och nysakligheten på Louisiana, pågår till 19/2-2023. BIRGITTA RUBIN (DN) LISTAR ÅRETS KONSTHÄNDELSER:Årets angelägenhet: Klimatkonsten och medvetenheten om museernas ansvarÅrets positionering: Äldre kvinnliga konstnärer tar plats på de stora konstinstitutionernaÅrets genre: Fotografiet - t.ex. Christer Strömholm på Nationalmuseum, pågår till 8/1-2023 Årets utställning: Nan Goldin på Moderna museet, pågår till 26/2-2023OBS-ESSÄN OM NAKNA GREKERAntikens greker gymnastiserade gärna nakna. Ja, det var rentav en del av deras kulturella identitet, och det avspeglades i konsten. Idag däremot verkar vi ha svårt att betrakta nakna kroppar utan en pornografisk blick. Det menar Carl Magnus Juliusson, som i dagens essä från Obs berättar om en av det antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar.ÅRETS SJÄLVHUSHÅLLAR- OCH TRÄDGÅRDSBÖCKER (OCH EN FRÅN FÖRRA ÅRET):"Modern självhushållning" av Anders Rydell och Alva Herdevall"Odla blommor" av Hanna Wendelbo"Den blommande köksträdgården" av Anette Nilsson (2021)Dessutom tipsade Nina Asarnoj om tidningen "Åter. Praktisk kunskap om självhushållning" och dokumentären "Gubben i stugan" av Nina Hedenius på SVT Play.Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Nina Asarnoj

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Ljudboken Det sista fotografiet finns att lyssna till i en lång del här.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

En man och hans dotter har en ärftlig muskelsjukdom och när första barnbarnet nu är på väg behöver de få veta mer om familjens historia, problemet är bara att den enda som vet något vägrar berätta Staffan Göthe läser ljudboken Det sista fotografiet av Thorvald SteenEn självbiografisk roman om skuld, sorg och skam och att försöka förstå sin familjs historia. Berättarjaget möter sin mamma i samtal, letar i minnen och gräver i fysiska arkiv. Långsamt formar ledtrådarna något som skulle kunna vara ett svar.   Thorvald Steen är norsk författare som förutom skönlitterärt bland annat skriver dramatik, poesi, essäer och böcker för barn. Han slog igenom internationellt med romanen Don Carlos. I Radioföljetongen sändes hans roman Den lilla hästen 2007. 2021 gick dokumentären Kunsten å plystre, som handlar om honom och hans muskelsjukdom, på NRK.  Staffan Göthe, dramatiker, regissör och skådespelare. Utbildad på scenskolan i Göteborg och har arbetat på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävleborg och Dramaten.Tillgänglig fram till 26 oktober 2022Av: Thorvald SteenUppläsare: Staffan GötheÖversättare: Staffan SöderblomProducent: Joseph KnevelLjudtekniker och slutmix: Sven NordströmFörlag: Heidruns

Favorit i repris.Fotografiet på kvinnan som slår en nynazist i huvudet har hyllats världen över och har bland annat utnämnts till århundradets bild.Men vad är sanningen bakom bilden och det som hände den dagen? Hur gick det till när fotografen fångade den berömda händelsen? Vad tyckte egentligen kvinnan med handväskan om fotot och om hennes egen handling? Och hur har debatten fortsatt genom åren?Wikipedia säger sitt om kvinnan med handväskan. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita.Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Fotografiet på kvinnan som slår en nynazist i huvudet har hyllats världen över och har bland annat utnämnts till århundradets bild.Men vad är sanningen bakom bilden och det som hände den dagen? Hur gick det till när fotografen fångade den berömda händelsen? Vad tyckte egentligen kvinnan med handväskan om fotot och om hennes egen handling? Och hur har debatten fortsatt genom åren?Wikipedia säger sitt om kvinnan med handväskan. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

DJ Brevets brevkasse svæver og smelter om og skifter ham og sender om to uger på DR, P6. Brevkassen ophører og et nyt program opstår: DJ BREVETS PROGRAM. Torsdag kl. 19-21.00. Hjælp os på vej. Hvis der skal være nogen alvor omkring alt det her snak om SOCIALE MEDIER, så må vi lave det selv og lave det på radio. Det som DJ Brevets BREVKASSE altid har været og det som DJ BREVETS PROGRAM altid vil være. Ingen ændringer. Ingen kompromiser. Vi tager et mindefotografi: et klassebillede af alle brevkassens lyttere. Fotografiet ser således ud: Kenneth (på første række), CC-ill, Flitsbuemanden, Henning Hønsehus, Jeffy, Gaia fra Holbækmotorvejen, Putanesca-kollektivet og mistor, mr, Mistor Mr. Chris og Anya The Bitch og alle dem jeg har glemt der nogensinde har tastet til os på Lake-mo-fonen. Tag med os når vi drager ind i skatteborgernes yurt af talg og filt. Tag med os og tal med os. 001 - The Bar-Kays - Freaky Behaviour 002 - Eko Roosevelt - Tondoho Mba 003 - Zena DeJonay - Gotta Find A Way (1983) 004 - Lotte Rømer Band - Velkommen Mr. Chips 005 - Hasse & William - Du er min allerbedste ven 006 - Mario Rui Silva - Mgeni 007 - Juan Luis Guerra - La Travesia 008 - Venetian Snares - Hand Throw 009 - Squarepusher - Coopers World (1997) 010 - Nipsey Hussle - Grinding All My Life (2018) 011 - Manuel Göttsching - Ain't No Time for Tears 012 - Günther Gorman - This Love.mp3 013 - Alrune Rod - Et menneske

Efter en rejse til Amerika i 1922 bragte Marie og August Krogh opskriften på insulin til Danmark. Med en kuffert fuld af viden kunne ægteparret arbejde videre i laboratoriet med opskriften, der kom til at danne grundlag for det, der blev til imponerende dansk medicinalhistorie. Forfatter Hanne Sindbæk fortæller om ægteparret Krogh og sin bog De Renfærdige. Fortællingen om Novo Nordisk. Fotografiet af Marie og August Krogh, der ankommer til Danmark i 1922 er fra Hanne Sindbæks bog.

Författaren Eve Babitz skrev bättre, roligare och mer självutlämnande än många andra människor om stämningen i Los Angeles under det mytomspunna 1970-talet. Idag hyllas hon som en litterär stjärna. Programmet är en repris från 20 november 2020. Eve Babitz utsvävande livsstil och sätt att skildra den har fått henne att liknas vid en blandning av författaren F. Scott Fitzgerald och hans vilda hustru Zelda. Hon slog aldrig igenom stort under sina aktiva år, men nu har vinden börjat vända för Eve Babitz som idag, 76 år gammal, inte bara har fått se sina böcker och artiklar återutgivna, utan även hyllas av en ung generation som applåderar hennes livsstil, livslust och sätt att skriva. En av personerna som bidragit till den nya uppmärksamheten kring Eve Babitz är författaren och journalisten Lili Anolik. 2014 skrev hon ett stort reportage om henne för Vanity Fair och förra året kom boken Hollywood's Eve: Eve Babitz and the Secret History of L.A. 1963 fotograferades Eve Babitz när hon  naken  spelade schack tillsammans med konstnären Marcel Duchamp. Fotografiet är idag betraktat som en klassiker. I programmet tittar vi närmare på den senaste tidens stora schackintresse, väckt av tv-serien The Queen's Gambit, tillsammans med damschackredaktören Susanna Berg Laachiri och stormästaren i schack Pia Cramling. Och så pratar vi om den amerikanska kulturelitens strid mellan New York och Los Angeles med New York Times-journalisten Alex Williams.

Författaren Eve Babitz skrev bättre, roligare och mer självutlämnande än många andra människor om stämningen i Los Angeles under det mytomspunna 1970-talet. Idag hyllas hon som en litterär stjärna. Eve Babitz utsvävande livsstil och sätt att skildra den har fått henne att liknas vid en blandning av författaren F. Scott Fitzgerald och hans vilda hustru Zelda. Hon slog aldrig igenom stort under sina aktiva år, men nu har vinden börjat vända för Eve Babitz som idag, 76 år gammal, inte bara har fått se sina böcker och artiklar återutgivna, utan även hyllas av en ung generation som applåderar hennes livsstil, livslust och sätt att skriva. En av personerna som bidragit till den nya uppmärksamheten kring Eve Babitz är författaren och journalisten Lili Anolik. 2014 skrev hon ett stort reportage om henne för Vanity Fair och förra året kom boken Hollywood's Eve: Eve Babitz and the Secret History of L.A. 1963 fotograferades Eve Babitz när hon  naken  spelade schack tillsammans med konstnären Marcel Duchamp. Fotografiet är idag betraktat som en klassiker. I programmet tittar vi närmare på den senaste tidens stora schackintresse, väckt av tv-serien The Queen's Gambit, tillsammans med damschackredaktören Susanna Berg Laachiri och stormästaren i schack Pia Cramling. Och så pratar vi om den amerikanska kulturelitens strid mellan New York och Los Angeles med New York Times-journalisten Alex Williams.

I detta avsnitt tittar vi på konsten under och efter andra världskriget. Hur använde Tyskland konst för att göra propaganda och kunde konstnärer ta sig an krigets trauma?

Fotografiet har fört Jack och Elisabeth till Manesty. Där har Jack otroligt nog träffat på sin bror Geoffrey som visar sig vara svårt sjuk. De är främlingar i den något fientliga och avlägsna byn, ingen av dem kan minnas att de har varit där tidigare. Trots det känner alla tre en stark hemkänsla.. “Dansen i blodet” är översatt från “The Dance In The Blood” skrivet av Graham Walmsley och går att finna i “Trail of Cthulhu – Final Revelations” utgivet av Pelgrane Press. Spelare: Christofer Degrér, Niklas Lagström Spelledare: Rasmus R Streith

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i mars 2019. På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn. Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden. Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet. Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948? Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita. Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen. Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet. Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman. Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig. Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas. När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett? Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män. Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära. I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv. Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse. Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik. Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten. En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad. Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man. Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till. Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne. Hanna Johansson, kritiker Litteratur Sarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

"Jag tror det när jag ser det" har vi nog alla hört någon gång men nog är det mer komplext än så? I avsnitt 14 pratar vi om fotografiets roll som bevis historiskt, i rättssalen och på sociala medier.    Instagram: bildpodden www.facebook.com/bildpodden

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn. Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden. i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet. Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948? Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita. Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen. Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet. Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman. Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig. Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas. När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett? Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män. Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära. I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv. Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse. den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik. Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten. En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad. Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man. Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till. Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne. Hanna Johansson, kritiker   Litteratur Sarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Specialavsnitt! Ny inspelning av skräcktimmens pilotavsnitt, flickan på fotografiet. En lång och obehaglig berättelse om två unga flickor som ger sig ut i skogen för att leta efter ett hus...

När Jim Templeton hämtar ut sina fotografier hos den lokala fotohandlaren säger damen bakom disken något märkligt: ”Synd att den bästa bilden på Elizabeth blev förstörd av mannen i rymddräkt”. Templeton förstår ingenting och tror att kvinnan skämtar. Men när han tittar på sina bilder får han en chock.   //  Och i den andra berättelsen hör … Fortsätt läsa "S01E13 – Mysteriet med flickan och fotografiet & sanningen bakom Children Of Bodom"

Kära lyssnare! Du har hittat det tolfte avsnittet av kulturgeografipodden där vi som alltid ger oss i kast med att dissekera vår samtid med hjälp av kulturgeografer och ibland även andra svenska samhällsvetare. Idag pratar Jonathan Borggren med Carl Yngfalk, forskare vid SCORE i Stockholm om Michel Foucault och varför hans teorier om makt, övervakning och självdisciplinering är aktuella idag. Fotografiet föreställer Holger Danske i kassematerna under Kronborgs Slott. Enligt legenden kommer han vakna var gång den Danska suveräniteten är hotad. Taget av Jonathan Borggren.

Et foto avslørte noe mange hadde undret seg på: Når hesten løper avgårde, vil det være slik at det alltid er ett bein som er i berøring med bakken? Reporter Ivar Grydeland

Fotoarkivar Arne Langleite fortsetter fortellingen om fotografiets historie. I dag har vi kommet fram til 1880- årene, en tid der bildene begynte å bli riktig så bra - dersom modellen satt stille lenge nok! Reporter: Ivar Grydeland.

Carina Bergfeldt pratar ond bråd död och manisk fascination. Jag pratar hemgjorda tatueringar. All in all en mysig kväll! Carinas böcker heter Fadersmord, Fotografiet och Sju dagar kvar att leva -- den sista har precis kommit i pocket.

I Storytelpodden pratar vi om böcker och allt som har med böcker att göra. Vi lyfter upp nyheter, plockar fram gamla godingar och ger våra bästa tips! Vi passar dessutom på att bjuda in författare, inläsare och andra spännande personer för intervjuer och diskussioner. I det här programmet pratar vi om följande böcker: Knark av Magnus Linton. Francys testamenta av Amanda Lind. Bära barnet hem av Cilla Naumann. Triptyk av Karin Slaughter. Författarintervju: Carina Bergfeldt, aktuell med sin deckare Fotografiet See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kosmo handlar om Jesusgestalten. Vem skulle han vara idag och hur får man gestalta honom? James Frey är kanske mest känd för ha suttit hos en kränkt Oprah Winfrey och förklarat varför han ”ljugit” i sin bok Tusen små bitar. TV-stjärnan Oprah Winfrey hade verkligen gillat  James Freys bok och hösten 2005 blev boken utvald till Oprah´s Book Club, vilket ledde till toppnoteringar för James Freys roman på New York Times bästsäljarlistor. Boken som marknadsfört som helt sann och självupplevd visade sig bitvis vara god fiktion. Frey hotades att stämmas, jagades av paparazzifotografer och kände sig tvingad att med sin familj lämna landet och leva i Europa under en period. Nu är han åter aktuell med romanen Sista testamentet, där han tagit på sig uppgiften att skildra en slutgiltig version av en Messias han själv skulle kunna tro på. En Jesusgestalt på New Yorks gator, utrustad med samma övermänskliga krafter som den Jesus vi känner från Nya Testamentet. Men Freys Jesus är drogliberal, bisexuell, med en uteliggares attribut och med ett kärleksbudskap som inte på något vis utesluter ett vilt, fritt sexliv. Marie Lundström har träffat James Frey på plats i New York, där han jobbar och bor. Patricia Lorenzoni är idéhistoriker vid Göteborgs universitet och aktuell med boken Mama Dolly - bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien. Anneli Dufva tog tåget till Göteborg för att träffa henne och höra hennes tankar om moderskap, kön, helighet och om Jesus som gestalt. Hur förhåller man sig till bilderna av Jesus ur ett feministiskt perspektiv? 1989 var startskottet för en av vår tids mest långdragna konststrider. Konstnären Andres Serrano hade placerat ett litet plastkrucifix med Jesus i en behållare som han fyllt med sin egen urin. Fotografiet har kantats av konstpolitiska bråk och skandaler, inte minst i Serranos hemland USA där frågan nått ända in i senaten.  Så sent som förra året vandaliserades också fotografiet på en utställning i Avignon i södra Frankrike. Anders Serrano som själv är född katolik har sagt att han gjorde Piss Christ som en kommentar till hur religion så ofta missbrukas. Cecilia Blomberg berättar Piss Christs historia. Och så rapporterar Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin från Zürich där Elfride Jelinek har haft världspremiär med sin tolkning av en av de stora klassikerna: Faust. Prodgramledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl