Podcasts about lolitas

Tercera entrega de esta serie de programas dedicados al catálogo de New Rose Records. Esta disquera francesa que se convirtió en uno de los sellos independientes más importantes de los años 80 y en refugio para numerosos grupos y artistas que rompían los moldes o, que simplemente, se salían de las formas más comerciales y convencionales del rock y el rock’n’roll.Playlist;BLOOD ON THE SADDLE “Abilene”THE BAND OF BLACKY RANCHETTE “Code of the road”THE TURBINES “Rules of the world”REPTILES AT DAWN “Zenith”SIRENS OF THE 7TH AVENUE “Shine on”CHRIS SPEDDING “Counterfeit”DOUG SAHM and THE TEXAS MAVERICKS “Just let her go”PIANOSAURUS “Thriftshoppin”CHARLIE FEATHERS “Jungle fever”LMNOP “Tapes”LOLITAS “Tu me plais”CARMAIG DE FOREST “Big business”EDDIE RAY PORTER “Through the night”BRUCE JOYNER “Melrose Avenue”Escuchar audio

Vor 70 Jahren erschien der Roman "Lolita". Die gleichnamige Kunstfigur wurde zum feststehenden Begriff für verführerische, frühreife Mädchen. Vor dem Hintergrund der Metoo-Debatte und weiblicher Selbstermächtigung ist die patriarchal geprägte, sexuell aufgeladene Kindfrau-Fantasie fragwürdig geworden. Von Susanne Brandl

Las diferencias de edad entre los actores clásicos y sus parejas femeninas se puso en entredicho con la llegada de nuevas sensibilidades, y es que, que el vaquero aguerrido de sesenta años salvará al pueblo y se quedará con la hija del predicador de dieciocho empezó a verse mal por lo que sea. Pero, ¿acabó esto con el cine clásico? ¿siguen siendo las actrices de usar y tirar a la primera arruga?, ¿existen casos al revés, de maduritas con yogurines?. Nos centramos en películas donde la diferencia de edad no forma parte de la trama en sí, por lo que quedan fuera las Lolitas y otras relaciones prohibidas o mal vistas. Vais a tener clásicos pero también pelis recientes, James Bond, turismo sexual, asesinos a sueldo, desnudos gratuitos a rachar, mucho de la pusilánime Audrey Hepburn, Woody Allen predicando con el ejemplo y muchas más historias de gerontofilia.

¿Es la pantalla nuestro reflejo o somos nosotros reflejo de lo que vemos en ella? Es una de las preguntas que plantea la analista fílmica y divulgadora cultural Sandra Miret en 'Damas, Villanas y Lolitas'. El libro analiza el papel de la mujer en cine y series de televisión, tanto delante como detrás de las cámaras.Escuchar audio

La analista fílmica y divulgadora cultural Sandra Miret presenta "Damas, Villanas y Lolitas". El libro analiza la representación de la mujer en cine y series de televisión; Después, recibimos a Cristian Salomoni, que comparte algunos consejos para pasar con éxito una entrevista de trabajo; Terminamos esta hora escuchando con Fernando Ballesteros canciones relacionadas con el deporte.Escuchar audio

Analizamos cómo ha representado el cine a las mujeres a través de la publicación de Sandra Miret: ‘Damas, villanas y Lolitas'.

Analizamos cómo ha representado el cine a las mujeres a través de la publicación de Sandra Miret: ‘Damas, villanas y Lolitas'. Tomamos el vermú con la cineasta Gala Gracia, cuyo primer largometraje se proyectará en el Festival de Cine de Málaga. Además, repasamos las peores películas del año según los Razzies.

Stāsta horeogrāfe, dejotāja, baleta pedagoģe, Latvijas Kultūras akadēmijas profesore Gunta Bāliņa. 1950. gada maijā diriģenta Arvīda Jansona (1914–1984) vadībā notika pirmizrāde komponista Ādolfa Skultes (1909–2000) un horeogrāfa Jevgēņija Čangas (1920–1999) baletam “Brīvības sakta”. Mūsu baleta vēsturē tas bija pirmais paraugs, kura sižetā tika izmantoti Raiņa (1865–1929) lugas “Spēlēju dancoju” (1919) motīvi. Tiesa, pārdzīvojot daudzas un dažādas izmaiņas gan libretā un mūzikā, gan arī pašā nosaukumā, kas sākotnēji bija “Lelde” – atbilstoši Raiņa lugas galvenajai varonei, un tikai pašā pēdējā brīdī – “Brīvības sakta” – kā tautas laimes un brīvības simbols. Rezultātu gan slavēja, gan norādīja uz trūkumiem, piemēram, komponists esot pārlieku šķiedies ar izteiksmes līdzekļiem, orķestra krāsu sabiezinājumi novedot pie klausītāja uzmanības nogurdināšanas. Toties jaunajam horeogrāfam tas bija ar visaugstāko atzīmi novērtētais diplomdarbs, un arī komponists bija radījis jauna veida – simfonisko baletu. 1966. gada decembrī pirmizrādi piedzīvoja komponista Jāņa Ķepīša (1908–1989) un horeogrāfes Irēnas Strodes (1921–2013) balets “Turaidas Roze”. Šeit libreta pamatā ir Raiņa luga “Mīla stiprāka par nāvi” (1927), kas jau iepriekš bija rosinājusi komponistu Emili Melngaili (1874–1954), kura paveiktais tā arī nekad nenonāca līdz baleta skatuvei. Šīs Raiņa lugas centrā ir kopš 17. gadsimta vēl aizvien uzrunājošais un traģiskais Maijas liktenis. Maija, kura spēj pārliecināt kareivi Jakubovski, ka viņas dāvātais lakats pasargā no ievainojuma. Lai viņš ticētu lakata brīnumainajam spēkam, Maija apsien to sev un liek cirst ar zobenu. Jakubovskis notic… un Maija mirst. Irēna Strode horeogrāfiju bija veidojusi saskaņā ar klasiskā baleta kanoniem, klasiskās dejas formās ietverot gan liriskās epizodes, gan dramatiskās kolīzijas, veiksmīgi izmantojot arī pantomīmu. 2000. gadā Latvijas Nacionālā opera sagādāja skaistāko dāvanu dzejnieces un dramaturģes Aspazijas (1865–1943) 135. dzimšanas dienas gadskārtā un viņas lugas “Sidraba šķidrauts” pirmizrādes 95. gadskārtā. Komponista Jura Karlsona baletam “Sidraba šķidrauts” horeogrāfiju veidoja Kšištofs Pastors no Nīderlandes, scenogrāfiju un kostīmus – Andris Freibergs, gaismas – Deivids Hārvijs no Lielbritānijas. Tas bija simboliem un alegorijām bagāts iestudējums. Pieturoties pie lugas pamatsižeta, libreta autori bija ieviesuši jaunas epizodes un tēlus: galvenās varones Gunas nākotnes vīzijas, Nāvi ar diviem Eņģeļiem un dziedošo tēlu – Laimu. Tika paspilgtinātas tādas lugas epizodes, kā Gunas prāta aptumšošanās un viņas izšķiršanās starp dzīvību un nāvi. Komponistu un horeogrāfu fantāziju rosinājusi arī Annas Brigaderes (1861–1933) pasaku dramaturģija. 1968. gada janvārī ar “Sprīdīša” pirmizrādi aizsākās latviešu bērnu baleta vēsture. Kā pilnmetrāžas horeogrāfijas autors un iestudētājs debitēja Aleksandrs Lembergs (1921–1985). Baleta melodiskās un izteiksmīgās mūzikas autors bija Arvīds Žilinskis (1905–1993), bet māksliniecisko noformējumu veidoja Biruta Goģe (1926–2008). Skaistai un krāsainai bilžu grāmatai līdzīgā izrāde aizrāva kā bērnus, tā pieaugušos. Skatītāju lutinātais pirmais iestudējums piedzīvoja vairāk nekā 150 izrādes. [1983. gadā notika baleta atjaunojums.] Atzīmējot komponista Arvīda Žilinska 75 gadu jubileju, tika iestudēts “Lolitas brīnumputns”, kura pamatā ir viena no interesantākajām Brigaderes pasakām – par vienkāršo puisi Alni, viņa draugu Sūrmi un brīnumdaiļo princesi Lolitu. Rūdolfa Blaumaņa (1863–1908) varoņi – Kristīne, Edgars, Māte un Akmentiņš. pirmoreiz uz baleta skatuves uznāca 1979. gadā. Viencēliens “Lasot Blaumani” radās komponista Jura Karlsona un baletmeistara Aleksandra Lemberga sadarbības rezultātā. Baleta autori nekonkretizēja nedz laikmetu, nedz arī vidi, kurā risinās psiholoģiskā drāma par mīlestību, kurai nākas brist cauri pelēkajam sadzīves purvam. Uzmanība bija pievērsta galveno personu iekšējiem pārdzīvojumiem. 2018. gadā tika iestudēts komponista Jura Karlsona un horeogrāfa Aivara Leimaņa oriģinālbalets “Antonija & Silmači” pēc Blaumaņa lugas “Skroderdienas Silmačos” motīviem. Piešķirot Dejas balvu kategorijā “Klasiskās dejas iestudējums vai notikums” (2017–2018), žūrija komentēja: „Lielisks komponista veikums. Atzinīgi vērtējams skatuves noformējums, videomākslinieka darbs un kostīmi. Dejotāji ļoti organiski un aktieriski, ar baudu izdejo savas lomas.” Šo lomu atveidotāji bija Elza Leimane, Antons Freimans, Alise Prudāne, Arturs Sokolovs un daudzi citi. Ir gana daudz teiku un traģēdiju, kurām ik pa laikam pievēršas gan horeogrāfi, gan komponisti, izvēloties tēmas savai jaunradei. Arī Raiņa, Aspazijas, Brigaderes, Blaumaņa daiļrade vēl arvien var piedāvāt daudz jaunu horeogrāfisko tulkojumu latviešu baleta skatuvei.

Le chanteur genevois Régis est de retour avec un troisième album baptisé "Touche-moi", du nom de sa reprise dʹune chanson des Lolitas de 1986. Avec sa voix toujours aussi grave et enfumée, le quadragénaire a gravé dix chansons dʹesprit rock qui parlent dʹamours toxiques, de solitude, de je mʹen foutisme, de descente aux enfers ou de dédoublement de personnalité. Au micro dʹOlivier Horner.

Salut, vous devez le savoir puisque je le répète à longueur de podcasts, ma stagiaire provisoire se prénomme Lolita et elle est à la fois très efficace et toujours de bonne humeur ce qui est d'autant plus méritoire que ma stagiaire provisoire Lolita vit un véritable petit calvaire… non pas celui de travailler avec moi… quoi que… Non non non… La croix que se traine Lolita sur son mont du Golgotha c'est son prénom, Lolita… Non pas là non plus qu'elle ne l'aime pas son prénom, Lolita, c'est joli Lolita, mais Lolita ce n'est pas qu'un prénom, c'est aussi un mot valise sexualisé, un terme tabou très souvent censuré sur Internet.Un podcast conçu, produit et réalisé par Vincent Malone et Lolita Guibert pour le Poste Général. Musiques Universal. Extraits de vidéos, sketches et musiques YouTube D.R. et si vous voulez tous les détails ce qui me paraît normal, écrivez-nous à contact@lepostegeneral.com, ce sera avec plaisir. Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

We're kicking off Pride Month with a real one for ya: and that would be Caye Casa's very, very dark and very, very disturbing Spanish film, THE COFFEE TABLE (released in the States in 2024, but in its home country in 2022)… and while it may not have much to with anything LGBTQ-related (don't worry, we gotchu soon), there's still plenty to slash up and bleed out, including but not limited to bad relationships, teen Lolitas and their trampy mothers, subtitles that may or may not translate accordingly, current Shudder releases, and… well… babies… With that being said, we're going to add this: TRIGGER WARNING. HUGE. And yes, spoilers await, so if you haven't seen this movie, watch it first, if you can stomach it. Please feel free to review us on Apple Podcasts or Spotify! Happy Pride Month to all our beautiful gays!Instagram/X/Threads/YouTube: @thegorygaysE-mail: thegorygays@gmail.com

Everyone's favorite Mission Hills karaoke joint, the Lamplighter, has brought its talents down the hill to the Gaslamp—and so has this podcast. The team, led by fourth-generation bar owner Frankie Sciuto, launched the Gaslamplighter, a new upscale cocktail and karaoke bar, in January. Sciuto joins us on the Happy Half Hour podcast today as we check out the bar's digs. Sciuto hopes the Gaslamplighter will become the go-to spot for San Diego's nightlife scene, like its successful sister hangs, The Lamplighter and Side Bar. (In other words, it's not just a joint for tourists.) “It's an honor to follow in my family's footsteps,” he adds. “After working through the ranks in the nightlife industry from a barback to a bar owner, I am incredibly proud to bring this concept to life.” Surely you've heard that the “mob wife” aesthetic is trending on the internet? The Gaslamplighter is that brought to life, and it's a blast. Designed by GTC Design Studios, the 1,600-square-foot venue took over Ciro's Pizzeria and Beerhouse. Sciuto says the bar pairs “classic style with a vintage-industrial 1920s flare,” which he hopes invokes nostalgia for better bar-drinking and song-singing days. It's intended to look like an art-deco speakeasy, with shades of green and navy and plenty of rose-gold metal. Of course, the drinks add to the glitz and glamor. Its cocktails have a luxury bent: Picture a white negroni topped with 24-karat gold, a carajillo, and an “Instagrammable” dirty martini with caviar. Guests will also find a mocktail menu and many more options. Karaoke runs from 9 p.m. to 2 a.m. You can sign up the old-school way by putting your name down on a sheet at the DJ booth, but you might want to warm up those vocal cords first—your rendition of “Sweet Caroline” may be followed by a surprise performance from a local underground star. Guests can book private booths or opt for bar seating, and the whole space is available for private rental. Of course, the Gaslamplighter isn't the only hot spot downtown. News today focuses on the neighborhood, especially with the Pads' home opener happening this weekend. Otay Mesa's Vega Caffe replaced Lolitas next to Petco Park with an expanded menu, and Puesto brought back cans of Clara, its 4.7 percent ABV Mexican lager, to Petco Park. Plus, the owners of Verant Group (which is behind such lauded locales as Barleymash, Mavericks Beach Club, Tavern at the Beach, and Sandbar) are opening a new hotel called Casa Nova in Valle de Guadalupe with other partners.

If Adrian Lyne's Lolita became a case study of what Hollywood and America didn't want to acknowledge about its sexualization of young girls, as the 90s came to a close the culture was full of “acceptable” depictions of teens in heat. Two hit films from 1998 and 1999, Wild Things and Cruel Intentions, adapted classic templates of adult sexual manipulation to turn teen girls into femme fatales (probably not coincidentally, both featured actresses, Neve Campbell and Sarah Michelle Gellar, who were famous for playing high school students on TV). Also no coincidence: these films entered the culture simultaneous to the debut of 17 year-old Britney Spears, whose videos and persona centered her status as “not a girl, not yet a woman.” To learn more about listener data and our privacy practices visit: https://www.audacyinc.com/privacy-policy Learn more about your ad choices. Visit https://podcastchoices.com/adchoices

In the previous decade, Adrian Lyne had made two movies (Fatal Attraction and Indecent Proposal) that had grossed over $100 million in the US alone. With carte blanche to do whatever he wanted, he made an adaptation of the Nabokov novel about a 40-year-old pedophile's obsession with his adolescent step-daughter – and no distributor wanted to release it. In a decade rife with the commodification and sexualization of young teens (see our previous episode on Drew Barrymore), what lines did Lyne's Lolita cross? To learn more about listener data and our privacy practices visit: https://www.audacyinc.com/privacy-policy Learn more about your ad choices. Visit https://podcastchoices.com/adchoices

In this episode of the Dark Corner, Brandi and Dave report from Salt Lake City FanX 2023. Brandi meets Star Trek author, Dayton Ward, as well as Gates McFadden, Denise Crosby, and Michael Dorn. Dave talks Skinny Puppy and improve with voice of Korea, Janet Varney. Also, Brandi pays Shameik Moore a compliment. Additionally, we buy dice, a water bottle, books, a comic book, a journal, rocks, a tarot card deck, and several metal bookmarks. We end the convention by attending a few panels. We observe science experiments regarding liquid nitrogen and thrust (not at the same time). We go through the King Kong films. We learn about kawaii culture, including gothic Lolitas. Finally, Brandi helps present a pal on the representation of women and Star Trek. We end our con experience with Snikt or Kikt, wherein drag queens, including D'Manda Martini and host Chad Anderson rate the various outfits worn by members of the X-Men. The dark track this episode is Pickity Witch (Leather Strip Remix) by Lovers/Deceivers. This song is used with permission from the band.

Arroz integral e vegetais, surra de x*ta, o Mágico de Oz para peitudas metidas, o país dos ginecologistas, unhas como analogia sexual em um filme cheio de cenas explícitas, vulgaridade performática, carreiras destruídas, misoginia estética, Lolitas e Polianas, sensibilidade drag e a grande verdade de todas: a América tem um problema. Hoje nós vestimos nossos Versayces, pegamos as framboesas de ouro e preparamos um drink para bebericar revisitando o infame clássico cult Showgirls. Apresentado por: Luiz Machado - @escrabroso no Twitter @machadolue noInstagram Alvaro de Souza - @gayracula98 no Twitter e @alllvarusdesouza no Instagram João Neto - @jon3to no Twitter e @joaoneto_89 no Instagram   Confira o nosso site: https://www.esqueletosnoarmario.com/   Apoie o nosso projeto: https://apoia.se/esqueletosgays   @esqueletosgays no Twitter e Instagram

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

Stāsta mūzikas vēsturnieks Jānis Kudiņš  Operas žanrs Latvijas mūzikas vēsturē ir jau ar vairāku gadsimtu senu vēsturi. Kopš 18. gadsimta pēdējās trešdaļas, kad pirmās operas mūsdienu Latvijas teritorijā bija komponētas kādreizējā Kurzemes-Zemgales hercoga galmā, līdz 2023. gada sākumam ir zināmas 132 pabeigtas operu kompozīcijas. Gan latviešu, gan citās valodās (vācu, angļu, norvēģu, japāņu, krievu u.c.). Lielākā daļa operu ir tikušas iestudētas, tomēr viena ceturtā daļa kompozīciju no šī kopskaita vēl joprojām gaida savus pirmos uzvedumus. Liela daļa Latvijā tapušo operu ir ar oriģināliem libretiem jeb teksta un sižeta izklāstiem. Daļa operu libretu ir balstīti literārajos stāstos un romānos gan latviešu, gan citās valodās. Un vēl daļa libretu ir vairāk vai mazāk pazīstamu dramatiskā teātra lugu adaptējumi operas žanrā. Kuri Latvijas dramaturgi jeb lugu rakstnieki tad līdz šim ir pievērsuši uzmanību operkomponistiem dažādos laikos? Un kuram no dramaturgiem līdz šim ir paveicies būt uzmanības degpunktā? Jāsaka, ka dramatiskā teātra uzplaukums latviešu sabiedrībā 19. – 20. gadsimtu mijā pirmoreiz pievērsa arī regulāru operkomponistu interesi libretu meklējumos. Kopš tā laika līdz pat 20. gadsimta otrajai pusei mēs varam atrast un iepazīt operas, kas ir tapušas, balstoties uz Annas Brigaderes (1861–1933), Rūdolfa Blaumaņa (1863–1908), Raiņa (1865–1929), Aspazijas (1865–1943) un Mārtiņa Zīverta (1903–1990) lugām. Tātad, līdz pat mūsdienām pieci dramaturgi ar savām lugām latviešu valodā ir bijuši inspirācijas avots operu libretu radīšanā. Tomēr šo piecu dramaturgu lugas pārsvarā ir no latviešu teātra vēstures zelta fonda: Brigaderes "Sprīdītis" (1903), "Zvanīgs zvārgulītis" (1908), "Princese Gundega un karalis Brusubārda" (1912), "Maija un Paija" (1921) un "Lolitas brīnumputns" (1926); Blaumaņa "Pazudušais dēls" (1893) un "Ugunī" (1904); Raiņa "Indulis un Ārija" (1911), "Uguns un nakts" (1905), "Jāzeps un viņa brāļi" (1919), "Pūt vējiņi!" (1913), "Spēlēju, dancoju" (1915), "Krauklītis" (1917), "Zelta zirgs" (1909) un "Mīla stiprāka par nāvi" (1927); Aspazijas "Vaidolote" (1893) un "Ragana" (1894); Zīverta "Minhauzena precības" (1941). Veiktais operu libretos izmantoto lugu uzskaitījums uzreiz parāda, ka līderis dažādu periodu komponistiem līdz šim ir bijis Rainis. Astoņas Raiņa lugas ir tikušas ietvertas 14 operu kompozīcijās. Tomēr – cik daudz mēs zinām šīs operas, kas balstītas uz Raiņa lugu stāstiem? Laikam pats par sevi tas nebūtu nekas pārsteidzošs, ka pazīstamais skaudrais mīlasstāsts "Pūt, vējiņi!" ir piecas reizes ticis risināts operas žanrā. Tiesa, visas piecas "Pūt, vējiņi!" operas katra savu iemeslu dēļ mūsdienās ir mazpazīstamas. Komponista Mārtiņa Jansona (1899–1972) otrā opera "Pūt, vējiņi!", komponēta 1945. gadā, pēckara padomju okupācijas politiskajā kampaņā tika atzīta par neatbilstošu tolaik agresīvi prasītā sociālistiskā reālisma politiskās doktrīnas apliecinājumam. Latvijas mūzikas vēsturē burtiski pazudušās komponistes Jūlijas Feldmanes (dzīves dati nav zināmi) apmēram tajā pašā laikā tapušās operas partitūra mūsdienās nav atrodama. Atkal kārtējās okupācijas perioda politiskās kampaņas atmosfērā ne pārāk veiksmīgs bija komponistes Felicitas Tomsones (1901–1969) 1969. gadā pabeigtās un vienu reizi iestudētās operas "Pūt, vējiņi!" liktenis. 20. gadsimta 50. gadu beigās komponista Artūra Salaka (1891–1984) pabeigtā opera (1959) okupācijas varas gaiteņos netika akceptēta iestudēšanai. Visbeidzot, Arvīda Žilinska (1905–1993) otrā opera "Pūt, vējiņi!" (1969), lai arī iestudēta 1977. gadā, tomēr nespēja gūt plašāku un ilgstošu publikas interesi. Līdzīgs maz zināmu operu liktenis ir piemeklējis Fridriha Podnieka (1878–1961) īsi pirms Pirmā pasaules kara (1914) un 1969. gadā Jāņa Ķepīša (1908–1989) komponētās  divas operas "Indulis un Ārija"; 30. gadu pirmajā pusē operdziedātāja un komponista Olīva Mētras (1891–1982) pabeigto, bet neiestudēto operu "Jāzeps un viņa brāļi" (1934); 40. gadu otrajā pusē tapušo un okupācijas režīma cenzūras diskvalificēto Laumas Reinholdes (1906–1986) operu "Krauklītis" (1947); 50. gadu beigās pabeigto neiestudēto Nilsa Grīnfelda (1907–1986) operu "Mīla stiprāka par nāvi" (1958), kurai ir arī otrā redakcija ar nosaukumu "Siguldas balāde" (1972). Interesanti, ka pavisam nesen, 2018. gadā savu operu, kuras librets veidots pēc Raiņa lugas "Zelta zirgs", pabeidza komponēt Kanādā dzīvojošais skaņradis Imants Ramiņš (1943), pagaidām joprojām gaidot sava darba iestudēšanu. Tikai trīs operām, kuru libreti ir balstīti uz Raiņa lugām, ir izdevies iegūt un saglabāt plašu atpazīstamību līdz pat šodienai. Tās ir: Jāņa Mediņa (1890–1966) uz Latvijas valsts nodibināšanas laiku pabeigtā grandiozā opersāga "Uguns un nakts" (1919), Arvīda Žilinska pirmā opera "Zelta zirgs" (1958/1965), kura ir arī bijusi izrādīšanas rekordiste vairāk nekā divdesmit gadu garumā, kā arī Imanta Kalniņa (1941) opera "Spēlēju, dancoju" (1976). Līdz pat 20. gadsimta otrajai pusei Raiņa lugas regulāri pievērsa komponistu uzmanību. Tomēr pēc Spēlēju, dancoju spilgtā operas veiksmes stāsta Rainis nu jau līdz pat 21. gadsimta trešajai desmitgadei ir zudis no sekojošo paaudžu komponistu redzesloka. Lai gan – mēs nekad nevaram zināt, kad Raiņa lugās ietvertie zemteksti un slepenie vēstījumu kodi atkal kļūs aktuāli un interesanti gan esošo, gan arī nākošo paaudžu operkomponistiem Latvijā, varbūt arī citur pasaulē. Un to pašu var teikt arī par citiem lugu rakstniekiem Latvijā. Līdz šim Annas Brigaderes lugas ir bijušas iedvesmas avots Jāņa Mediņa zudušajai operai "Zvanīgs zvārgulītis" (1918) un iestudētajai operai "Sprīdītis" (1925), Jāņa Kalniņa (1904–2000) operai "Lolitas brīnumputns" (1934), Ādolfa Skultes (1909–2000) operai "Princese Gundega" (1971) un Arvīda Žilinska uzvedumu joprojām gaidošajai trešajai operai "Maija un Paija" (1980). Aspazijas lugas veidojušas libretus Jāzepa Mediņa (1877–1947) operai "Vaidelote" (1926) un Aleksandra Valles (1890–1972) neiestudētajai operai "Ragana" (1927/1935). Rūdolfa Blaumaņa skarbais mīlasstāsts iedvesmoja Jāni Kalniņu operā "Ugunī" (1936), savukārt asā sociālā drāma "Pazudušais dēls" rezultējās Romualda Kalsona (1936) operā (1995). Visbeidzot, Mārtiņa Zīverta jautrā drāma "Minhauzena precības" inspirēja Jāņa Ķepīša otrās operas tapšanu (1945). Dramatiskais teātris un opera visos laikos ir bijuši aktīvu sabiedroto lomās. Tādēļ, neraugoties uz 20. gadsimta beigās un 21. gadsimta sākumā Latvijas komponistu operās piedzīvoto oriģināllibretu dominanci, iespējams, kaut kad turpmāk mēs atkal varēsim sagaidīt plašāku lugu rakstnieku darbu inspirējošu pārstāvību nākotnes operās.

Culture in the 90s was obsessed with the sex lives of teenagers. This is a theme we will come back to several times throughout the season. In this episode, we'll talk about Drew Barrymore, who became a massive star at age 7 in E.T., went to rehab at 13, became an emancipated minor at 15 and immediately started pushing buttons with naked photo shoots and her comeback role as a murderously seductive teen in Poison Ivy. With teenaged Drew scantily clas in magazines and on screen – and “Long Island Lolita” Amy Fisher making headlines for shooting her adult lover's wife – the media was eager to exploit the precocious sexuality of other teen girls. But while she made her film debut in the Poison Ivy-esque The Crush, Alicia Silverstone vocally pushed back on being branded “the next Lolita”. To learn more about listener data and our privacy practices visit: https://www.audacyinc.com/privacy-policy Learn more about your ad choices. Visit https://podcastchoices.com/adchoices

Det är Tom Arnbom från WWF som gästar studion och berättar om späckhuggaren Lolitas livsöde, hon har levt över 50 år i fångenskap men man planerar nu att släppa henne fri - det kräver däremot stora förberedelser för att säkerställa att hennes gamla flock inte stöter henne ifrån sig!

Listen up Lolitas and Lanitas, crack open a Cola and let's go! In Part 3, I continue my conversation with musican/DJ Mimi Zima to discuss the follow up to Born to Die, the even-more-sultry Paradise Edition.HUGE THANKS to Miss Monday Mourning for recording our beautiful lyric readingsPlease visit this MEDIA GUIDE for a running bibliography and list of visuals that we reference throughout the podcast!If you have something to say about the podcast or Lana Del Rey, please reach out to us at lanadelpodcast@gmail.com or leave a voicemail at (909) 780-8011Please rate and follow the podcast, I will love you till the end of time if you do! You can find me, Deon on Instagram @itsshiksa

Listen up Lolitas and Lanitas, crack open a Cola and let's go! In Part 2, I sit down with musician and DJ Mimi Zima to discuss the album that defined and frustrated a generation, Born to Die!Please visit this MEDIA GUIDE for a running bibliography and list of visuals that we reference throughout the podcast!If you have something to say about the podcast or Lana Del Rey, please reach out to us at lanadelpodcast@gmail.com or leave a voicemail at (909) 780-8011Please rate and follow the podcast, I will love you till the end of time if you do! You can find me, Deon on Instagram @itsshiksa

Listen up Lolitas and Lanitas, it's time to get into The Lana Files. In Part 1, I've invited on Lana Del Rey Scholar, Mitchell (@sadgayboi) to dig deep into Lizzy Grant, the legal name and original persona of Lana Del Rey, and what lead her to take her first steps out into the public as Lana. Please visit this MEDIA GUIDE for a running bibliography and list of visuals that we reference throughout the podcast!If you have something to say about the podcast or Lana Del Rey, please reach out to us at lanadelpodcast@gmail.com or leave a voicemail at (909) 780-8011Please rate and follow the podcast, I will love you till the end of time if you do! You can find me, Deon on Instagram @itsshiksa

Sanjay Shah ser ud til endelig at blive stillet for en dommer i Danmark. Det fejrer justitsminister med den her påstand: "intet skjulested er sikkert, uanset hvor i verden, man befinder sig.". Vi taler med tidligere jefe for Rejseholdet, Bent Isager Nielsen. To danske officerer lever ifølge en TV2 journalist i noget der minder om sus og dus i Virginia Beach, USA. Vi tjekker ind hos en amerikansk ejendomsmægler fra området for at høre, om det er et vaskeægte Sus og Dus liv de har kørende. Der er dykket et mystisk skilt op og spækhuggeren Lolitas befrielsen er i gang. Vi slutter med en påstand fra vores lytter Mikkel, der lyder: Politikere og embedsmænd er dem, der kan fucke mest op uden at miste deres job. Værter: Martin Plauborg & Sebastian Lund. Redaktør: Oliver Bøttner. Reporter: Simon De Assis. Praktikant: Anne Albrechtsen.

Join Us As We Go Over Moments of The Week with: Algo Bien ✅ Chale ✅ Ya Wëi ✅ AND a special visit from Jorge Farfan of Lolitas Mexican Food and CVJJ Jorge will join us to answer your questions on this week's Question of the Week!!! Want to catch us LIVE next time? Check out: https://metichemonday.com Follow us on YouTube for ALL the Videos

Latest from Spoken Label and our last session of the year features the magnificent Louise Fazackerley. Louise's work is described as “ work rooted in word-witchery and the working class, Louise explores the synergy between poetry, voice and movement in a way that makes the ugly beautiful and the mundane fantastical. Winner of BBC Radio 3 ‘New Voices', European Slam Finalist and support artist for punk legend Dr. John Cooper Clark, Louise is a true, Northern powerhouse. Welcome to her world of darkly humorous poetry. Previous poetry collections include The Lolitas and The Uniform Factory (Verve Poetry Press), Bird St. (The Secret Writers Club) and audio book, Council House Poetry (Nymphs & Thugs.) Louise has a degree in Theatre Studies and Creative Writing from Lancaster University and an MA in Creative Writing from Edge Hill University. She lectures and teaches creative writing in schools, prisons and universities. When she is not writing, Louise is loping around Wigan and wrangling two teenage daughters and two teenage cats. “ Louise's latest book ‘pleasure dome which this sesison talks about ' is described as: “Take your little feelings-junkie-self on a dash through the house of fun. Here is hedonism and anhedonia a.k.a 'the inability to feel anything' nothing? explored through lyric poetry and dystopian prose poetry. Here are the Romantic Poets. Here are some bands from the 1980's. Here is a bathroom. Here is a place where the super-rich get to use your organs instead of their own. Obvs. Think escapism, mothers guilt and drink- some of it set in an alternate dimension of distorted mirrors and super-fun balloons. Dilettantes and the discerning brain are welcome here. “ More about Louise can be found at: https://www.louisethepoet.co.uk/

Our friend Courtney stopped by this week to talk about a Lolita convention.  What could have been a cute day of fluffy dresses, cute desserts and tea parties, turned into over priced snack cakes, no guidance from those in charge and guests worst nightmare.  There also might have been some questionable people with questionable opinions involved.  Certainly a horror story if we've ever heard one!

Let’s get DDS to LSJ. No adult Lolitas please.

Sugar, spice and everything nice; thats what coquette girls are made of. But is the trending aesthetic as innocent as it seems? While self proclaimed coquettes love frills, heart shapes, Lana del Rey, all things french AND all things Americana — and want everyone on TikTok to know their aesthetic is totally unique — the saccharine style reminds us of one thing, Lolitas. But has this new wave of ultra-feminine girlies managed to shrug off the damaging stereotypes associated with Lolita style? Or do coquettes also fetishise youth, whiteness and skinniness, creating yet another unattainable standard for women? Ione and Halima discuss!Order Ione's book, Poor Little Sick Girls, here!Want to support the podcast? If you're a brand or organisation that could help us continue the show, Please fill in this form. Can't wait to hear from you!We'd love to know what you think about our podcast. Fill out this survey here to have your say

Chirigota Infantil Las Lolas Lolitas Final COAC 2022

Chirigota Infantil Las Lolas Lolitas Semifinal COAC 2022

The Rashomon of the Amy Fisher story! Three separate films released on the same night from three different perspectives with three different casts. A truly underappreciated moment in 90s tabloid culture. This thing is all three films thrown together with some genius level editing to create a piece of high art trash! It's trash + trash + trash = A trashterpiece on a new level. ART. UNANIMOUS 5/5 BAGS OF TRASH. WOW. WATCH THE FILM: You can't! This is illegal as f*ck. TWITTER: https://twitter.com/trashmoviekings INSTAGRAM: https://www.instagram.com/trashmoviekings/ FACEBOOK: https://www.facebook.com/groups/trashmoviekings https://www.trashmoviekings.com

Guillermo Martínez nació en Bahía Blanca en 1962. Estudió matemáticas, tiene un doctorado en Lógica por la Universidad de Buenos Aires e hizo sus estudios posdoctorales en Oxford. Es uno de los escritores argentinos más leídos en su país y más celebrados y premiados en el mundo. Crítico y narrador, en su obra hay cuentos como los de Infierno grande, novelas como Acerca de Roderer, La mujer del maestro, Crímenes imperceptibles, La muerte lenta de Luciana B., Yo también tuve una novia bisexual, Los crímenes de Alicia y ensayos como Borges y la matemática y La razón literaria. Su última novela, La última vez, se inserta en la larga tradición de las novelas de escritores o de maestros y discípulos que tan maravillosamente frecuentaron autores como Henry James o Philip Roth. En la novela de Martínez, A., en plena década del 90, un escritor argentino radicado en Barcelona hace muchos años y que pasa sus días postrado por una enfermedad degenerativa quiere darle a leer su último manuscrito a Merton, acaso el mejor crítico que se haya conocido en mucho tiempo, el más lúcido y el incorruptible, que justamente gracias a su honestidad intelectual, y luego de ser el más exitoso de sus pares, terminó fuera del circuito de legitimación de la literatura. Merton viaja a Barcelona a descubrir el mayor de los secretos de A., quien está convencido de que nunca fue leído de manera apropiada. La última vez es una novela sobre la construcción literaria y también la construcción de los éxitos literarios. En el centro de la discusión literaria, el deseo sexual y la competencia masculina y, algo más lateral, como ocurría hasta hace unos años, el lugar decorativo de musas que ocupaban las mujeres de los escritores por entonces, las Lolitas que jugaban a ser grandes para que les prestaran atención y una única mujer central y casi protagonista: una agente literaria mítica que sabía hacer los números para todos los autores que representaba y también para ella, claro. En la sección Libros que sí Hinde recomendó “El punto de no retorno”, de Gonzalo Heredia (Alto Pogo), “Las interrupciones”, de Nicolás Schuff y Mariana Ruiz Johnson (Fondo de Cultura Económica) y “Vida de un lápiz”, de Nicolás Schuff y Martina Trach (Limonero) En la sección En voz alta la escritora y docente Gloria Peirano, que acaba de reeditar su libro “Miramar”, nos leyó un fragmento de “La tiranía de las moscas” de Elaine Vilar Madruga y en Te regalo un libro, Grimanesa Lázaro, que acaba de publicar por @BlattyRios “Niña y basurero” nos habló de “Ojos azules” de Toni Morrison

Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita.Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

The Boys Are Back in Town!! It's has been a couple of months, but we are back in the sky and are flying straight into your speakers . In this episode we have a lot of catching up to do. ParaDice talks about recent move to Italy and all the adventures he has had there so far. Peter Pancake tells everyone about all if his life updates and his potential plan to run a marathon soon. Afterwards we open our calendars and look towards the future to tell everybody about how the rest of 2021 is shaping up, and our plans for New Year's Eve. We always gotta bring you some mixes as well: First up, we have a super smooth brunch mix from Peter Pancake recorded live at Lolitas in Boston, Mass. These are the types of gig Peter was built for so you know it's gunna be a whole vibe. Mix starts (00:51:06) Next up we have the long awaited mix from DJ ParaDice recorded live from UNLV Premier 2021 that took place on August 26th, the week before he moved to Rome. Over 4,500 college kids enjoyed this set live, now you can hear it from the comfort of your home. Mix starts (01:37:18)

Lolita Johnsen jobbar som ekonomichef och har fyra barn. I veckans sommarprat får du lyssna till hennes berörande livsberättelse. Livet med en närstående som är allvarligt sjuk och kampen mot missmod i tider av nöd. Lolita delar med sig av sina minnen, sina böner, strider men också om den sanna glädjen och hjälpen som finns hos Gud. Lolitas sommarprat ger dig tro och hopp, och efter detta kommer du inse att för Gud är ingenting omöjligt. Det här är Alla har en story med Lolita Johnsen.

Cristiano Ronaldo drikker vand og ikke Coca-Cola. Det var i hvert fald, hvad der kom til udtryk, da den portugisiske verdensstjerne under et pressemøde fjernede to flasker Coca-Cola og råbte "água". Efterfølgende er Coca-Colas aktiekurs dykket. Vi taler om, hvad der sker, når verdensstjernernes brands bliver større end de produkter, de reklamerer for. Alle kender "Lolita", men få kender "Bleg ild". En bog, der omtales som Nabokovs glemte mesterværk. Bogen udkom i 1962, men er først nu blevet oversat til dansk - hvorfor? Det taler vi om, når vi får den danske oversætter af "Bleg ild" i studiet. Vi skal også omkring hekseafbrændinger, den omdebatterede Gelleruppark og dens arkitektur, og så skal vi have et par musikanbefalinger til sommeren. Værter: Adam Holm, Mikael Jalving og Ane Cortzen.

me puse a pensar en la lolitas ¿ que es una lolita? es lo mismo que una poli ¿de donde viene ese termino nos adentramos en ese territorio de "Ninfulas" criaturas.. y sus encantos por que las lolis son tan normalizadas en el mundo del animesera que solo enmascara algo .. que esconden bajo la mascara de la "fantasía" les dejo mi opinión ya saben donde encontrarme twitter @Irreverentepod fb Irreverente Podcast Instagram @Irreverentepodcast221B ivoox irreverente podcast

me puse a pensar en la lolitas ¿ que es una lolita? es lo mismo que una poli ¿de donde viene ese termino nos adentramos en ese territorio de "Ninfulas" criaturas.. y sus encantos por que las lolis son tan normalizadas en el mundo del animesera que solo enmascara algo .. que esconden bajo la mascara de la "fantasía" les dejo mi opinión ya saben donde encontrarme twitter @Irreverentepod fb Irreverente Podcast Instagram @Irreverentepodcast221B

¡Wow! ¿Será el podcast más largo hasta la fecha? Hoy contamos con dos entrevistas geniales Tomodachies. Hablaremos con Jorge Arranz, autor del libro "Otro Japón" (¡y hoy anunciamos los ganadores!), con quién hablaremos de la historia personal que nos cuenta en su libro, desde sus primeros viajes en los años 70, a los últimos que pudo realizar hace unos años. Por otro lado hablaremos largo y tendido con Alejandro Cremades (Ale Pepino) de Japón y de su vida en Itoshima (Fukuoka). Saldrán temas muy interesantes como ser autónomo en Japón y mil cosas más, así que os recomiendo no perder detalle. En Lugares de Japón viajaremos a la ciudad de Aomori, en la prefectura de Aomori, y os contaremos todo lo posible para conocer el lugar. Además hablaremos del fenómeno de la moda de las Lolitas en Japón y daremos los ganadores del sorteo de los 2 libros de "Otro Japón". ¿Preparados? Ja ne! Patrocinado por https://www.cookiru.com Minutaje: - Intro y Contenidos: 00 a 5'20 - Lugares de Japón "Aomori": 6'20" a 26' - Entrevista con Jorge Arranz: 26' a 98' - Fenómeno Lolitas: 99'30" a 113' - Entrevista Ale Pepino: 113'30 a 210' - Ending: 211' Twitter Ale Pepino: https://twitter.com/karawapo Web Jorge Arranz: http://www.jorgearranz.com/ Twitter: @docujaponizados Instagram: https://www.instagram.com/japonizados/ Grupo de Telegram: Pedidnos acceso en un comentario en ivoox. Mail: japonizadospodcast@gmail.com

Lucy and Bash Hendra, the brother/sister duo behind the illustrious IG page turned coffee table book, Historical Homos, came through the virch studio to talk all things queer history: fluid forefathers, Abe Lincoln’s OnlyFans, Eleanor Roosevelt’s litany of Lolitas and more!  Meanwhile, Rachel legally changes her name to Trish White-Woman after doing a dry January cleanse and Cody is drowning in free Hollywood screeners. Help us!

On the next to last episode of Lolita Podcast, Jamie takes a look at the lives and careers of the four women who played Dolores Haze in the four major adaptations to date. Natalie Portman Women's March Speech: https://www.youtube.com/watch?v=tXWHO14c88c&t=84s Mara Wilson on Millie Bobby Brown: https://www.indiewire.com/2017/11/matilda-mara-wilson-millie-bobby-brown-stranger-things-1201897682/ An Open Secret documentary: https://www.theguardian.com/film/2017/nov/01/an-open-secret-hollywood-child-abuse-documentary Q Anon's negative affect on reporting child abuse: https://www.cnn.com/2020/11/28/politics/qanon-child-welfare/index.html Refinery29 on the Millie Bobby Brown blowback: https://www.refinery29.com/en-us/2018/01/189107/media-sexualization-young-girls-millie-bobby-brown-backlash Bridgette Bardot and the Lolita Complex: https://classic.esquire.com/article/1959/8/1/brigitte-bardot-and-the-lolita-syndrome Sue Lyon's NYT obituary: https://www.nytimes.com/2019/12/27/movies/sue-lyon-dead.html Sue Lyon 1980s interview: https://www.youtube.com/watch?v=NOLtXhPYxoM The Dark Side of Lolita by Sarah Weinman: https://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-7843491/Cursed-Lolita.html Nona Harrison Gomez's website: http://www.nonatruthseeker.com/truth-seeker Yes, They Tried to Make a Broadway Musical of Lolita: https://www.vulture.com/2018/09/yes-they-tried-to-make-a-broadway-musical-out-of-lolita.html You're a Dum Dum by Annette Ferra: https://www.youtube.com/watch?v=4Ksh_DyW6Mw The "Baby Doll" marquee: https://www.pinterest.com/pin/412572015835952732/ Protests around the Edward Albee Lolita: https://www.csmonitor.com/1981/0303/030320.html Dominique Swain in Face/Off: https://www.youtube.com/watch?v=8XKYc7OirQk Dominique Swain Interview 2001: https://www.youtube.com/watch?v=qT6ibVvQ_VA&t=5s Dominique Swain Interview 2002: https://www.youtube.com/watch?v=ZHFpYsd9VYk Learn more about your ad-choices at https://www.iheartpodcastnetwork.com

Episode 99: Three Moms and a Baby The Gaylords pose for Fatal Frame (2014), in which Stacie & Anthony are blown away by their favorite themes: J-Horror, video games, boarding schools, mystery solving, hot nuns, clompin’ Lolitas, and a hefty dose of gay — all with a can of Tab and a new Chopping Block! Find out more at https://gaylords-of-darkness.pinecast.co

Analizamos la pésima letra de Páginas pegadas de Attaque 77, y conversamos sobre las obras de arte que son malas tanto en lo técnico como en lo moral. Evaluamos el alcance y las limitaciones de la Muerte del Autor como herramienta de análisis, así como también las de su pariente más popular: “separar al artista de la obra”. Hablamos sobre las acusaciones de abuso contra Oscar Righi, cuya obra analizamos el año pasado. NOTAS Attaque 77: https://es.wikipedia.org/wiki/Attaque_77 Muerte del autor: https://es.wikipedia.org/wiki/La_muerte_del_autor Punk: https://es.wikipedia.org/wiki/Punk Ramones: https://es.wikipedia.org/wiki/Ramones Nirvana: https://es.wikipedia.org/wiki/Nirvana_(banda) Lolitas: https://es.wikipedia.org/wiki/Lolita_(moda) Por qué volvías cada verano: https://feminacida.com.ar/por-que-volvias-cada-verano Elecciones presidenciales de Estados Unidos de 2016: https://es.wikipedia.org/wiki/Elecciones_presidenciales_de_Estados_Unidos_de_2016 Entrevista de Pablo Krantz a Ciro Pertusi para Inkorruptibles: https://web.archive.org/web/20160420123716/http://attaque77.galeon.com/irrokuptibles.htm Internet Archive: https://es.wikipedia.org/wiki/Internet_Archive Polémica de Calamaro por comentario del porrito: https://clarin.com/fama/calamaro-justicia-incitar-fumar-porrito_0_ryZAMfcPml.html Massera: https://es.wikipedia.org/wiki/Emilio_Eduardo_Massera Barreda: https://es.wikipedia.org/wiki/Ricardo_Barreda Entrevista de Pergolini a Ciro Pertusi para Mala Mía: https://radiocut.fm/audiocut/ciro-pertusi-se-despega-de-acusaciones-de-pedofilo Cristian Aldana: https://pagina12.com.ar/205960-cristian-aldana-condenado-a-22-anos-de-carcel-por-abuso-sexu Declaraciones de Cordera en Escuela TEA Arte: https://youtu.be/C_TfWwOtSEo BDSM: https://es.wikipedia.org/wiki/BDSM Histeria: https://es.wikipedia.org/wiki/Histeria_femenina LETRA Casta y pura, angelical, me atrae su inocencia, es algo inmoral. Quisiera llevarte a pasear, comprarte juguetes y hablar. Que es joven, que es chica, que es menor de edad, nada justifica dejar de mirar. Yo nunca te voy a lastimar. Juguemos al doctor, juguemos nada más. Noches de insomnio, ritos en tu honor, revistas con tus fotos, secretos de cajón, páginas pegadas, mi mano sin control, jugo de perlas derretidas para vos. Sobre tu abdomen sentirás que cae plasticola natural, leche condensada de pasión. Con vos tuve mil noches de placer y nunca nos pudimos conocer. Casta y pura, angelical, me atrae su inocencia, es algo inmoral. Muñeca de la televisión, cuanto más pelotuda mejor. Desfila, sonríe, me mira al pasar, la juega de estúpida y me gusta más. Hay vicios que no puedo dejar, cualquiera es el momento, cualquiera es el lugar. Noches de insomnio, ritos en tu honor, revistas con tus fotos, secretos de cajón, páginas pegadas, mi mano sin control, jugo de perlas derretidas para vos. Sobre tu abdomen sentirás que cae plasticola natural, leche condensada de pasión. Con vos tuve mil noches de placer y nunca nos pudimos conocer.

Radio neatņemama sastāvdaļa no tā pirmsākumiem līdz šodienai ir literāro darbu lasījumi, to iestudējumi, intervijas ar rakstniekiem, dzejniekiem, tulkotājiem, izdevējiem, grāmatu apskati. Visu šo gara gaismas paleti, kā, starp citu, savulaik sauca vienu no literārajiem raidījumiem šajā radio vēstures apskatā aptvert nevaram. Šoreiz raudzīsim, kā pirms vairāk nekā 60 gadiem tika nīcinātas un glābtas radio bibliotēkas grāmatas - to atceras bijušais Radio redaktors, dzejnieks Valdis Rūja. Kā top Radio mazā lasītava, kad jaunāko grāmatu fragmentus priekšā lasa aktieris Gundars Āboliņš, stāsta pats aktieris un raidījuma veidotāja Ingvilda Strautmane, savukārt Radio Klasika raidījuma Grāmatu stāsti autore Liega Piešiņa runā par to, kā literāti lasīja savus darbus radio ēterā. Kopš pagājušā gadsimta 30. gadu sākuma Latvijas Radio allaž ir skanējuši literāri darbi – proza, dzeja, gan iestudējumos, gan lasījumos tiešajā ēterā, recenzijas un jaunāko grāmatu apskati. Viens no šādiem grāmatmīļu raidījumiem ir „Radio mazā lasītava”, kas ar Teterevu fonda atbalstu skan kopš 2014. gada vasaras. Aktieris Gundars Āboliņš atceras, ka viņš ar šī raidījuma redaktori Ingvildu Strautmani satikušies Berlīnē. „Izvēlamies grāmatas, kuras ir interesanti lasīt arī fragmentos, kur paliek intriga, kad šādam lasījumam liek punktu, un tas, ka mums ir interesanti tikties ar šo grāmatu rakstniekiem, tulkotājiem vai izdevējiem,” tā par lasāmvielas izvēli teic Ingvilda. Kāpjoties hronoloģiski atpakaļ un lūkojot, kā agrāk tapuši literārie raidījumi, nonākam pagājušā gadsimta 80. gadu vidū, kad literāro raidījumu redakcijā sāk strādāt Liega Piešiņa, tagad zināma kā Rakstniecības un Mūzikas muzeja speciāliste, LR3 “Klasika” raidījuma „Grāmatu stāsti” veidotāja, bijusī „Kultūras Rondo” producente, literāro raidījumu redakcijas redaktore un, kā es bijušo kolēģi atļāvos nodēvēt – habilitēts, radio grāmatu tārps, cilvēks kas gadiem ilgi lasa, runā, pēta un analizē literatūru. Liega uz Radio atnāca 1986. gadā, un uzsāka darbu literāri dramatisko raidījumu redakcijā, un tur līdzās radošai noskaņai vēl pastāvēja stingra padomju laiku disciplīna, kad ikvienam raidījumam burts burtā vajadzēja atšifrējumu, ko stingri vētīja vietēja cenzora acs. Literāros darbus ēterā ir lasījuši ne tikai aktieri, bet arī paši autori. Grāmatā „Latvijas Radio 75” bijušais radio režisors Andrejs Migla raksta: „Rainis pats runājis fragmentus no lugas „ Mīla stiprāka par nāvi”. Raiņa balss bijusi klusa, it kā sevī vērsta… Ar zemniecisku mieru un pašpārliecinātu nosvērtību pie mikrofona nācis Andrejs Upīts, Aspazija savas jaunās lugas „Torņa cēlājs” lasījumā bijusi temperamentīga, emocionāli bagāta un patiesīga. Rāmi un iejūtīgi „Lolitas brīnumputnu” runājusi Anna Brigadere, dzejas un poēmas fascinējoši runājis Edvards Virza. Savukārt Liegai Piešiņai ir atmiņas par dzejnieku Māri Čaklo, ar šo dzejnieku valdījusi savstarpēja draudzība un atsaucība, viņš labprāt ēterā lasīja savus jaunākos garadarbus un radioļaudis tos labprāt ierakstīja. Turpinot kāpties atpakaļ laikā, un skatīt, kā gadu gaitā notikusi literatūras un radio mijiedarbe, fragments no sarunas ar dzejnieku Valdi Rūju, kurš pagājuša gadsimta piecdesmitajos gados strādāja Radio literāro raidījumu redakcijā. Uz interviju dzejnieks ir atnesis divas relikvijas no tā laika - apbružātas grāmatas un stāstu par tām. Raidījuma noslēgumā vēl atmiņu stāsti par tiem laikiem, kad tiešajā ēterā nedrīkstēja atļauties nekādas atkāpes un tādiem laikiem, kad studijā ērti jūtas suns, to atceras Ingvilda Strautmane un Gundars Āboliņš Ar 2011. gadā ierakstīto Andra Akmentiņa dzeju un viņa franču buldoga Rebekas krācieniem fonā izskan kārtējais radiovēstures raidījums.  

Lizbeth Medrano Liz Mevill, (Morelos, 1985). Estudió Artes Plásticas y Visuales en la ENPEG "La Esmeralda", profesionalmente se ha dedicado al dibujo, pintura e ilustración. Ha colaborado en publicaciones con ilustraciones en portada de títulos como "Temblador" (Pablo Piñero Stillman, 2015), "La Monalilia y sus Estrellas Colombianas" (Nazul Aramayo, 2017), Tierra Adentro; para la revista del mismo título ilustraciones en portada e interiores, siéndo el último número de colaboración un especial dedicado a David Foster Wallace. Ha publicado con Alas y Raíces el album infantil ilustrado  "La hoguera de bronce: Historias de bosques y selvas" (2018). Con la editorial independiente Pitzilein Books publicó su primer libro como autora "Lolitas" (2018), presentado en la FIL Guadalajara 2018. Incursionó en la pintura de gran formato con el proyecto de murales de la Central de Abastos de la Ciudad de México en 2017. En el 2019 realizó el contenido gráfico del Museo Itinerante de la Ciudad de León, Guanajuato bajo la dirección del Arquitecto y Museógrafo Norberto Miranda Feldhan y la Curadora Mónica Ashida. El presente año prepara la producción de su segundo libro con la editorial independiente de divulgación y ensayo Festina Lente, una secuencia de imágenes ilustradas del paisaje urbano de la Ciudad de México. Tracklisting: 1. David Hockney: El Conocimiento Secreto / Gabor Szabó - Galatea's Guitar. 2. Pablo Picasso: Entrevista con el pintor / Frida Khalo (presuntamente en voz original) describiendo a Diego Rivera / Paradis - Hemisphère. 3. Ana Falú: Urbanismo y Perspectiva de Género / Soulwax - is it always binary. 4. La risa en vacaciones: extracto de trabalenguas / Dj Boring - Wynona. 5. Bob Ross: El Placer de Pintar / Crumb - Locket. Dominio Público es un programa conducido por Mónica Ashida y producido por Norberto Miranda en Guadalajara, Jalisco, México con el apoyo de PAC SITAC #apoyosPAC y Transmitido por Jalisco Radio. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/dominiopublico/message

Ian McMillan is joined by former US Poet Laureate and Pulitzer Prize winner Natasha Trethewey, the poet Louise Fazackerley, linguist Deborah Cameron and singer Kathryn Williams to explore the language that feeds into domestic violence, and the images, myths and fairy stories that can help us cope with it, and prevent it. Natasha Trethewey Natasha is a former US poet Laureate and a Pulitzer Prize winner. She brings tenderness, compassion, and forensic attention to language in her new memoir ‘Memorial Drive' (Memorial Drive), an account of growing up with violence in the home, and of her mother's killing at the hands of her stepfather. Natasha explores the layers of silence that surround intimate violence – the way children's speech is often disregarded, even if they overcome their own silencing. Kathryn Williams Kathryn Williams is one of the most subtle singer-songwriters of her generation, crafting songs which balance strength and delicacy. Here she performs a special rendition of ‘Wolf' from her album ‘Old Low Light' ,recorded in lockdown, and speaks about the circumstances that inspired it for the first time. Kathryn's back catalogue is available in the limited edition ‘Anthology'. Louise Fazackerley Louise was one of The Verb's New Voices in 2014 – and her work has never shied away from difficult territory – described by one reviewer as razor-sharp and visceral, she is also a brilliant performer of her work. Louise reads ‘Women's Refuge' from the collection ‘Bird St' and an extract from her new collection ‘The Lolitas' (Verve Poetry Press) . Deborah Cameron Professor Deborah Cameron researches language and communication at the University of Oxford – she has a blog called 'Language: a feminist guide' – recent posts include commentary on dieting, the word ‘lad' and the ‘tone' of voice ascribed to women https://debuk.wordpress.com/ . She is the author of ‘The Myth of Mars and Venus'.

5.15.20 Coach's Lolitas High School Spotlight

5.8.20 Coach's Lolitas High School Report

A war is brewing and the Lethal Lolitas need all the help they can to stop the Vermin from taking control of the city. Desperate time call for desperate measures, which probably explains while the Lolitas seek the aid of the chess team to pass the big upcoming exam. But life isn't just about pocket … Continue reading "Actual Play- Velvet Glove – Episode 2 – Another Brick In The Wall" The post Actual Play- Velvet Glove – Episode 2 – Another Brick In The Wall appeared first on The Roleplaying Exchange.