Podcasts about kullaberg

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros' sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

För detta avsnitt letade jag mig in till Ludvig Qvarnströms verkstad, där vi slog oss ned för ett mycket trevligt samtal. Till en början dessutom i sällskap av en liten pinn-gnagande vovve, vars mysiga närvaro vi skamlöst skyller alla eventuella bakgrundsljud på. Vårt samtal börjar med bygget av Skånes klätterklubb—genomfört av så heta eldsjälar att strukturen tog fyr och brann ner till grunden, för att sedan i Sisyfosisk anda återupprättas. Vi pratade även om ”Homo Sapiens Rex” en minst sagt esoterisk aid-tur på Kullaberg, visionen om drömberget som skulle visa sig i Shipton Spires arketypiskt spetsiga skepnad, och vidare tomheten vid målets slut, atrofierad kreativitet och the agency of images. – TIME-STAMPS – (00:00) – Intro (04:06) – Eldsjälar bygger Klätterklubb (09:50) – Invigningsfest! (17:22) – Boulder-groparna (20:46) – Hellvetesbranden (29:20) – Homo Sapiens Rex (34:41) – Visionen om Drömberget (37:29) – Shipton Spire, Ship of Fools (42:36) – Den Gemensamma Drömmen (48:56) – Avsaknaden på Toppen (52:51) – The Agency of Images (57:41) – Ledbyggets Utveckling (1:02:35) – Atrofierad Kreativitet – SHOWNOTES – Ludwigs instagram: https://www.instagram.com/luddesnickrar/ – PODCAST INFO – Alla avsnitt: https://podcasters.spotify.com/pod/show/nilsasken Instagram: https://instagram.com/carl.nilsask/ YouTube: https://www.youtube.com/@nilsasken Hemsida: https://nilsasken.com/ – ÖVRIGT – YouTube - Carl Nilsask: https://youtube.com/@carl.nilsask

Välkommen till del två i vår specialserie om årets skörd på Kullabergs Vingård. Förra avsnittet handlade om själva druvskördandet i vingården. Nu ger vi oss in i vineriet och själva vinmakandet. Med andra ord: från druva till vin via massa tankar. Precis som i förra avsnittet får vi följa pappa Mikael och vinmakare Felix som pratar om hur allt går till. Så ta fram ditt finaste vin, sätt dig i din skönaste fåtölj och njut. Nu börjar vi. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

On 3rd November 2023, Julia will be taking on the 100k race at Kullamannen - a race set along the rocky shores of Sweden's Kullaberg. Representing Great Britain, she already found success at the UTMB World Series in 2023, after returning to racing in 2022 from having her son. Julia discusses:• How she trains on the Cornish coast path for mountain races• Balancing family life and international competitions• How she got into running, and her journey to competing in 100 kilometre + races• What's special about Kullamannen and her predictions for the competitionYou can follow Julia on Instagram

Hej, hallå och välkommen till beskrivningen av det här avsnittet. Det här är, som du kommer märka, ett lite annorlunda avsnitt av Vinskolan. Det är, ja, dokumentärt? Vi får följa med under en skörd på Kullabergs Vingård och se hur det faktiskt går till när man tar hand om druvor för att göra vin i Sverige. Mikael har varit med från ax till limpa (typ) i den här första delen av två där vi upplever en vinskörd. Häng. På.:) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det finns en dold historiska värld under våra fötter? För geografen Pär Connelid är bokskogssluttningarna vid Kullaberg fyllda av historier som fortfarande är helt synliga - för ett tränat öga... På Kullaberg växer idag bokskogarna höga i ett landskap som fortfarande bär tydliga spår från medeltiden. Tobias Svanelid vandrar runt med historiegeografen Pär Connelid bland medeltida odlingsterrasser som övergavs efter Digerdöden. Och hittar rester från bronsåldern i skuggan av det då heliga berget som sträcker sig ut i Kattegatt. Men hur kan en större förståelse av det historiska landskapet hjälpa oss att tänka kring kulturmiljöer idag?Dessutom svarar Dick Harrison på frågan om vad befälhavaren för Orsa kompani kan ha menat när han ansåg att Orsa kompani inte kunde ”lova något bestämt”?

En fältreporter vid restaurerade våtmarker på Kullaberg och lyckat ängshöksprojekt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi ska till Kullahalvön i nordvästra Skåne. Det senaste året har länsstyrelsen restaurerat tre av våtmarkerna här. Grävda diken har täppts igen och de blöta områdena har blivit större vilket man hoppas ska gynna många olika arter kärlväxter, fåglar, insekter och groddjur. Fältreporter Jonatan Martinsson och Pernilla Olsson, naturskyddshandläggare på länsstyrelsen, sänder från två av de nyrestaurerade våtmarkerna, Mölle mosse och Per Linds mosse. Vad har hänt? Och vilka arter trivs i de blöta områdena? Dessutom medverkar entomologen Linda Birkedal i programmet för att spana lite extra efter trollsländor som fyrfläckad trollslända, tegelröd ängstrollslända och den citronfläckade kärrtrollsländan. En ängshökshane far fram över alvaret med gnagarleverans till honan och ungarna. På Öland pågår, sedan tio år tillbaka, ett projekt för att öka antalet lyckade häckningar av ängshök och det har gett resultat. Lena Pettersson träffar Anders Åberg, projektledare för projekt Ängshök, och volontärerna Thomas och Jane Norlander som dagligen vaktar tre ängshöksbon.Ilon Dirdal åkte till Nordkoster på västkusten för att snorkla med förhoppningen att få se kantnålar. Väl i vattnet tog det bara nån minut innan en gulögd kantnål dök upp - och strax därpå massor med kantnålsbebisar! Hur många kan de få egentligen?Vi är framme vid den tid på året då den kanske somrigaste av alla våra fåglar – tornseglaren – lämnar oss och flyttar söderut. Som vanligt har vi fått en hel del frågor från lyssnarna om udda tornseglarbeteenden. Ekologiprofessorn och tornseglarexperten Susanne Åkesson är med och rätar ut frågetecknen.En tjock, grön larv kramar om nioårige Rasmus Lagrells långfinger. Larven har orangesvarta vårtor och mörka hårstrån som sticker ut lite här och där. Men vad ska den bli när den blir stor?Och i veckans kråkvinkel förklarar Helena Söderlundh sin kärlek och avundsjuka när det kommer till nördar.Programledare: Mats Ottosson

Halleluja det är dags för fältpodd! Den här gången får ni hänga med till en bit urberg som flera gånger spruckit upp och limmats ihop av mantelmagma. Skånes näsa: Kullaberg! Vi träffar gångbergarter, kontaktsmältor och högtrycksmineral i denna reaktiverade deformationszon (säg den meningen fem gånger på raken). Dessutom pratar vi lite om vardagen post examen och hur det är att YRKESARBETA som geolog. Kan man ens göra det? En helt ny röst gästar Geologipodden och skänker oss lika mycket nördighet som entusiasm! Triggervarning: en oproportionerligt stor del av avsnittet ägnas åt diverse havslevande djur och växter som nästan inte alls har med geologi att göra. Allt för att ge alla geologi-lovers den autentiska fältkänslan!

Äntligen hade jag det stora nöjet att samtala med Harald Bohlin: den utan tvivel ledande kraften under Kjugekulls guldålder med hundratals första bestigningar—många stora klassiker idag—som Alla vill till himmelen, Tryggare kan ingen vara, Ahab och Ferdinand för att nämna ett fåtal. Harald tog sig även an att kartlägga Kjugekull och alla dess linjer, ett väldigt arbete som idag resulterat i tre strålande guideböcker, den sista av vilka jag själv hade den stora glädjen att få medförfatta. Vår konversation meandrar fram längs tidslinjen med många intressanta avstickare och berör allsköns klätteräventyr, eldsvådan på Skånes klätterklubb, minst sagt spännande trad- och aid bestigningar, guldåldern på Kjugekull och highballs som borstats ground-up, guideboks-skapande, sandpåsar, 120 på Kjuge, botox i fingertopparna och viktigast av allt Gnistan! – TIME-STAMPS – (00:00) – Intro (01:32) – Början: Cykel till Kullaberg (09:44) – Inomhusklättring och Tegelbruk (12:08) – Skånes Klätterklubb och Eldsvådan (18:18) – Gnistan (21:57) – Skånska-cupen (24:58) – Innan Kjugekull (28:38) – Existensminimum, 7b+ R/X (31:44) – Crash Test Dummy, A4 (36:56) – Risktagande, Highballs och Spottning (45:47) – Fallet i Snibe Stua (49:33) – Utvecklingen av Kvärk (51:55) – Rivstart på Kjugekull (58:55) – Highballs borstas ground-up (1:01:46) – Alla vill till himmelen, 7C+ (1:05:43) – Det okända (1:08:18) – Guideboks-skapande och Glädjen i att Dela (1:15:23) – Sandpåsar (1:19:44) – Den evinnerliga grad-diskussionen (1:24:26) – 120 på Kjuge (1:34:14) – Alla Kjugingar (1:35:48) – Hultastenen (1:39:01) – Fransmän på Besök (1:43:57) – Limma Grepp (1:45:34) – Etiken och ”In their hearts they know” (1:49:53) – Projektering och Nyturer (1:55:22) – Energins Utlopp tar Olika Former (2:00:32) – Botox i Fingertopparna (2:06:11) – Utvecklingen av Snibe Stua (2:12:55) – Titanic, 7B – PODCAST INFO – Alla avsnitt: https://anchor.fm/nilsasken Instagram: https://instagram.com/carl.nilsask/ YouTube: https://www.youtube.com/@nilsasken Hemsida: https://nilsasken610764299.wordpress.com/ – ÖVRIGT – YouTube - Carl Nilsask: https://youtube.com/@carl.nilsask

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson undersöker saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt i Kattegatt, ungefär tre mil norr om Sjælland och fem mil väster om Kullaberg i Skåne, ligger den lilla ön Hesselø. Inte många människor vet att den finns och ännu färre har varit där. Själv har jag sett den vid två tillfällen.Första gången från Kullens fyr, där den syntes genom kikaren liksom svävande precis ovanför horisonten. Knappt verklig, en genomskinlig hägring med sitt lilla fyrtorn som stack upp ur träddungen. Jag tittade länge. När jag tog kikaren från ögonen var den nästan omöjlig att urskilja i det starka ljuset.Horisonten är skör. I den västerländska litteraturen slocknar drömmen om en gemensam lycka i ett bortdöende motorljud. Så här: "Den sista bilen passerade. Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar. Bullret från motorerna minskade, den pipiga retoriken övergick i ett oartikulerat mummel, och de påträngande ljuden dog bort. Fram kom grodorna igen, fram kom insekterna, omöjliga att tysta, fram kom majnastararna. - Karuna, karuna. Och en halvton lägre: - Pass på."Där, i tystnaden efter kuppmakarnas bilar på den lilla, nyss så lyckliga ön Pala i Indiska Oceanen slutar Aldous Huxleys roman "Ön" från 1961. Världens troligen sista utopiska roman. Man skulle också kunna säga: den sista renässansromanen. Eller: den sista idealistiska romanen."Ön" är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla försök att tänka sig ett samhälle som  producerar lycka - en dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.Var kommer den från, denna reflex att alltid förlägga paradiset till en ö? I Thomas Mores "Utopia", själva urkunden för den nya tidens litterära utopier, berättar sjömannen Raphael Hythloday om sin resa till en isolerad ö utanför Sydamerikas kust, där invånarna lever enkelt och naturligt, i någon sorts förnuftig kommunism. Deras kontakter med omvärlden är mycket sparsamma, Utopia är självförsörjande med det mesta.När Francis Bacon hundra år senare, i början på sextonhundratalet, skriver sin "Det nya Atlantis" - en utopi om ett samhälle styrt av den nya tidens vetenskapliga ideal - är inramningen ungefär densamma. Ön Bensalem i Stilla havet är otillgänglig för besökare, och dess invånare tar sig inte gärna därifrån.Det finns en skörhet över dessa öar. Något säger oss att om vi når dem, så riskerar de att förflyktigas, som hägringar. När överste Dipas styrkor från det aggressiva grannlandet Rendang-Lobo rycker in i Pala på slutsidorna i Huxleys "Ön" har bokens huvudperson, Will Farnaby, just vaknat upp ur ett narkotiskt svamprus. Han är omvänd."Mocha-medicinen", som den kallas, är ett av de centrala inslagen i den palanesiska andlighet som hela samhället är uppbyggt kring. Det är en kultur byggd på lika delar buddhism och modern vetenskap, som syftar till befrielse och självkännedom för varje individ. Will, som kommit till Pala som exploatör för att genomdriva en oljekoncession som skulle betyda slutet för palanesernas speciella livsföring, har efter vad han sett på ön förstått att en sådan utplåning inte bara skulle innebära en förlust för Pala, utan för hela mänskligheten.Men då är det för sent. I bokens slutscen står han vanmäktig och ser den unge hitlerinspirerade rajan fara förbi i sin konvoj, hör ljuden från de första avrättningarna och de skrikande proklamationerna, medan de leende anletsdragen hos en gammal buddhastaty blänker till från sin nisch i berget i skenet från billyktorna, ända tills den sista bilen har passerat. "Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar." Kvar blir också majnastararna - fåglarna som palaneserna har dresserat till att ständigt upprepa sina maningar om att leva uppmärksamt och känna medlidande, karuna. Upplysthetens faktum och medmänsklighetens röster. Det är slut - och kanske ändå inte.Det brukar sägas att vi lever efter "utopiernas död". Det är möjligt. Kanske är den utopiska romanen ett passerat stadium i litteraturhistorien. Den moderna litteraturen har det svårt med lyckan - att gestalta en idealisk samhällsordning är att bryta mot den moderna realismens första bud: det är att beskriva världen som den borde vara, och inte som den är.Men i ett lite större perspektiv vittnar bristen på utopiska romaner också om en oförmåga i vår tid att ställa vissa frågor, formulera vissa perspektiv. Då handlar det ändå om frågor som i århundraden har hört till litteraturens eviga, frågor som "Hur ska vi leva gemensamt?" eller "Efter vilka syften ska ett samhälle inrättas för att kallas gott?". Frågor som nu istället lämnats över till en yrkespolitik som även den verkar allt mindre benägen att ställa dem.Kanske finns ett samband här? Kanske behövs den litterära fantasin för att inte den politiska ska tyna bort? Kanske finns det fler än jag som känner ungefär som pappan i Tove Janssons "Muminpappans memoarer", när han kommer tillbaka till Mumindalen efter sina resor och lägger märke till de andras, som han förklarar det, "sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade. Jag kunde till exempel", skriver han, "fråga hemulen varför allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se skönt ut, sade hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon gav mig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken."Just det. I vår tid och vår kultur är det de snusförnuftiga hemulerna som sätter agendan. Det som intresserar oss är hur världen ser ut, inte hur den borde vara. Men kanske borde man faktiskt inte slarva ifrån sig hela saken? Måste den där ön verkligen för alltid sjunka bakom horisonten? Eller går det att mana fram den? Med andra ord: Går det att tänka sig en utopisk berättelse för vår tid?Det finns, tror jag, en evig, filosofisk hake inbyggd i den litterära utopin. Enklast skulle den kunna beskrivas som en konflikt mellan lycka och frihet. När författare i modern tid har försökt gestalta ett utopiskt tillstånd, som Huxley i "Ön" eller som Hermann Hesse i "Glaspärlespelet", är det där, på den motsättningen det hela tiden stupar.Om inte annat för intrigens skull dyker det förr eller senare alltid upp en figur som driver konflikten till sin spets och sätter den sköra balansen ur spel. Huxley beskrev det nog starkast i sin mest berömda roman, "Du sköna nya värld", där den tekniskt och politiskt framkallade lyckan avslöjas som despotisk. I "Glaspärlespelet" är det spelmästaren själv, Joseph Knecht, som till slut lämnar sina uppdrag i det filosofiska lyckoriket när han känner hur det "luktar rök". Sådant är utopins eviga öde, verkar det: när öns begränsningar blir uppenbara tvingas man lämna den. Eller också måste ön helt enkelt gå under.Så ser de ut, realismens krav.Visst är det sorgligt. Borde inte just litteraturen trots allt ha något mer att säga oss än att vi ska sluta drömma, sluta fantisera, sluta föreställa oss det som inte finns? Nu i somras såg jag Hesselø för andra gången. Det var på norra Sjælland, vi hade varit på stranden och badat och efteråt klättrade vi upp för en hög strandklitt och där ute, som en liten gråblå knagge på horisontlinjen, låg den.Jag pekade ut den för barnen och vi stod där en stund och tittade. Efteråt, när vi hade gått ner, sade de att den fortfarande syntes. Var då? Jag spanade, men kunde inte se den. Insåg att mina ögon börjar bli gamla, att det snart kommer att vara för sent.Möjligheten av en ö, tänker jag, är det inte just det det handlar om? Inte ön, utan en strand med utsikt mot en ö. Och våra korta liv, på denna strand.Dan Jönsson, författare och essäist 

Nytt avsnitt av Runes löparpodd. Denna gång med självaste Kullamannen, tävlingsledare för Sveriges mest krävande trail-ultra. Per Sjögren berättar om tävlingens rötter och om hur det är att arrangera den i kamp mot Länsstyrelsens nit och flit med att ge tillstånd för att få springa på Kullaberg.

När konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka hösten 2021 lämnade han några av Sveriges mest hyllade och hatade konstverk efter sig. Vilks konstnärliga process har nått sitt slut men vad händer med konstverken nu? Ett av Lars Vilks mest kända verk är Nimis, ett olovligt bygge av drivved på en strand i ett naturreservat på Kullaberg. Ursprungligen bygd i trots mot havet, just på den plats där Vilks en stormig dag för många decennier sedan höll på att drunkna. Kommer träskulpturen med sina torn och vindlande gångar kunna fortsätta stå upp mot naturens krafter? Ska det bevaras eller har kampen mellan konstnären och havet redan avgjorts?Ett reportage av Hedvig Weibull.

När konstnären Lars Vilks omkom i en bilolycka för ett år sedan lämnade han några av 2000-talets mest omstridda konstverk bakom sig. I två reportage undersöker P1 Kultur vad som händer med arvet efter Vilks. I första delen av två handlar det om Lars Vilks verk Nimis, ett olovligt bygge av drivved på en strand i ett naturreservat på Kullaberg i Skåne. Ursprungligen bygd i trots mot havet, just på den plats där Vilks själv en stormig dag för många decennier sedan höll på att drunkna. Kommer träskulpturen med sina torn och vindlande gångar kunna fortsätta stå upp mot naturens krafter? Ska det bevaras eller har kampen mellan konstnären och havet redan avgjorts?KJELL ESPMARKS AVTRYCKI söndags kom beskedet att poeten, författaren, litteraturforskaren och Svenska Akdemieledamoten Kjell Espmark gått ur tiden, 92 år gammal. Vad utmärkte Espmark som författare och vad har han satt för avtryck? Samtal med Daniel Sjölin, författare och producent för Lundströms Bokradio.SANDVARGEN GER SVAR PÅ LIVETS STORA FRÅGOR NU ÄVEN PÅ OPERASCENENHur kan rymden vara oändlig? Var fanns jag innan jag fanns? Det är centrala frågor i en nyskriven opera för den yngre publiken baserad på Åsa Linds populära böcker om den allvetande Sandvargen. Vi har träffat Göteborgsoperans ensemble.ESSÄ: DÄRFÖR FÖREDROG HANNAH ARENDT DEN AMERIKANSKA REVOLUTIONENDen politiska filosofen Hannah Arendt gick ur tiden redan på 1970-talet men hennes idéarbete och teorier lever kvar. Bland annat skrev hon att "En revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien". I den här essän minns tidigare diplomaten Ulla Gudmundson sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Vi sänder från Askölaboratoriet där det forskats om Östersjöns liv i 60 år. Vi fördjupar oss i blåstångens liv och Östersjöns framtid. Och hur står det egentligen till med den lilla valen tumlare? Programledare: Mats Ottosson. Det blir fullt fokus på Östersjön i Naturmorgon på lördag. Vår fältreporter Lena Näslund finns på Askölaboratoriet i Trosaskärgården. Där startade forskningen om livet i Östersjön för 60 år sedan. Lena Kautsky kom dit som doktorand och är nu professor emeritus också känd som Tant Tång efter sina ingående studier av blåstångens liv och betydelse för många andra arter. Hon gör fortfarande nya upptäckter. En del blåstång förökar sig på hösten och nyligen har hon hittat sådana plantor på Askö. Tillsammans med Lena Kautsky och forskarna Sofia Wikström och Agnes Karlsson ska vi titta närmare på livet i de grunda vikarna - de områden vi påverkar med bad, byggnationer och båtåkande. Och på nya främmande arter som den amerikanska havsborstmasken Marenzelleria. Och så får vi möta den enda val som lever permanent i svenska vatten: tumlaren. I Östersjön finns det bara runt 500 individer kvar. Det har fått EU-kommissionen att kräva att Sverige ska förbättra både bevarandeåtgärder och lagstiftning. Det största hotet mot Östersjötumlarna är att de fastnar som bifångst i fiskegarn, berättar Julia Carlstedt, tumlarforskare vid Naturhistoriska riksmuseet. På andra sidan landet, vid Kullaberg i Skåne, är chansen att få syn på en tumlare större. Då handlar det om den genetiskt skilda Bälthavspopulationen. Vi ger oss ut tillsammans med forskaren Johanna Stedt på tumlarspaning. Och så fladdrar vi in i fjärilssommaren. Ovanligt många sorgmantlar har setts flyga i år. Varför är det så? Vi ringer Lars Pettersson på Svensk fjärilsövervakning. I veckans kråkvinkel frossar Lisa Henkow i naturens överflöd och slår ett slag för generositetsprincipen. Programledare är Mats Ottosson.

I veckans program frossar vi insekter och spanar efter rariteten sidenlövmätare. Också går vi på jakt efter favoritsvampen, för den som är född i Syrien eller Italien kanske det inte alls är kantarell. Programledare: Mats Ottosson. Sommartider är småkrypstider och det kommer att märkas i Naturmorgon på lördag. Fältreporter Jenny Berntson Djurvall finns vid Kullaberg i nordvästra Skåne där biologen och småkrypsexperten Moa Pettersson ska inviga henne och lyssnarna i insekternas myllrande och mångformiga värld. Moa hoppas på sidenlövmätare som är en raritet. Jenny undrar hur man tar sig an sexbeningarna? Bara skalbaggarna är 4500 svenska arter! Vi letar också efter en utrotningshotad dagfjäril i Gästrikland och ringer myggexperten Anders Lindström och ställer frågorna han önskar att han fick av journalister men aldrig får. Som vilken är den snyggaste stickmyggan? Och hur gör grodmyggan för att hitta sina offer? Även veckans kråkvinkel av Lisa Henkow går i myggornas tecken. Hon har hittat en orsak att vara tacksam för myggmolnen, påstår hon. Sommartider kan också vara kantarelltider, och så verkar det sannerligen vara i år. Sociala medier flödar av inlägg om skogens guld, svampen som svensken älskar att plocka. Men hur ser det ut i andra länder? Vilken är favoritsvampen nummer ett i till exempel Ryssland, Italien och Syrien? Programledare är Mats Ottosson.

Ur innehållet: “En fantastisk nyhet och ett genombrott.“ Luxturna blir den första genterapin inom svensk ögonsjukvård. Kul att tävla igen – och medaljer till längdhopparna Viktoria Karlsson och Tobias Jonsson i EM i parafriidrott. Inte så kul att tävla igen – Sveriges herrlandslag i goalboll förlorade alla matcher i B-EM och åker ner en division till. Han träffar ju bollen varenda gång! Dövblinde Torbjörn Svensson överraskar sina blinda golfkamrater på Kullaberg.

Kullamannens virtuella träningshelg stoppades av Länsstyrelsen. Vad var det som hände egentligen? Vi snackar både med Per Sjögren från Kullamannen och Helena Holmgren på Länsstyrelsen. Elin Öhman satte FKT på den populära Roslagsleden. Och så så fortsätter vi på förra veckans tema om traillöpningens utveckling och lyssnar till tankar från Johan Steene, ordförande i Kommittén för Svensk Ultradistanslöpning. Den gångna helgen var det också ett stort antal ultraäventyr på olika håll och av olika slag. 0:50 Charlotta Fougberg återigen under den internationella OS-kvalgränsen 1:40 Upp till 150 personer i ultratävlingar från 1 juni 2:22 Snabbast genom Tennessee i Kanada 3:05 Everesting, FKT:er och andra ultraäventyr 5:57 Elin Öhman satte FKT på Roslagsleden 6:30 INTERVJU med Elin Öhman 11:57 Fler ultraäventyr 19:57 Kullamannens träningshelg stoppades av Länsstyrelsen 20:52 Intervju med Helena Holmgren, Länsstyrelsen 25:35 Eftersnack Helena 26:37 Intervju med Per Sjögren, Kullamannen 35:01 Eftersnack Kullamannen 38:19 Aktivitus virtuella trailrace avslutad 40:54 Framtiden för ultra-trail i Sverige 42:32 Intervju med Johan Steene, ordförande i KUL 1:06:08 Eftersnack Johan 1:14:52 Kommande tävlingar och rekordförsök  

At one of the top wineries of Europe: Sweden - Cape of Kullaberg, Armin meets K Felix G Åhrberg, Winemaker & Oenologist from the Kullabergs Vingård In less than a decade, Kullabergs Vingård has not only made a name for itself, it has also established a position among the elite of Europe, received gold and silver medals at AWC Vienna, PAR Wine Award International and the International PIWI wine awards event. With music, chat and tasting, Armin learns about winemaking in Sweden, and shares the experience of Josefinelust Sparkling 2019 and their white wine Immelen 2019. #sommelier #wine #wineindustry #vineyards #expert #swedishwine #immelen #josefinelust #svensktvin #travel #WhiteGloveSommelier #GourmetWineTravel

Vagabonds Per J Andersson och Helle Kikerpuu ger er sina bästa resetips till Sverige. Pärlorna som skimrar lite extra starkt. Öar i Stockholms skärgård, Ven, Kullaberg, Nora, Härjedalen mm. Veckans gäst är Sofia Zetterqvist som driver den prisbelönta bloggen Fantasiresor. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Julen är här med allt mysigt och fruktansvärt den bär med sig. Kristoffer Olsson är tillbaka i podden efter sammandrabbningen i Kullaberg. Tillsammans reder vi ut vad julen egentligen handlar om och smider planer för ett intensivt träningsläger i mellandagarna. Gör er redo på 10 träningspass som kommer få er att känna att jesus inte föddes förgäves. God jul!

På bara några år har svenskt vin blivit mycket bättre. Och det odlas allt mer. Vi provsmakar och besöker en gård. - Svenska viner vinner guldmedaljer i internationella tävlingar. Svenskt vin finns i Italien, i Bordeaux, och de lovordar det. Mattias Säfvenberg är sommelier och har serverat svenska viner i många år. Nu har han också skrivit boken Svenskt vin, en vinvärld som växer. När Meny tittade på svenska viner för några år sen blev slutbetyget att de kostade mer än de smakade. Då var många skeptiska till svenska viner. Men det har hänt mycket sen dess. Priset och smaken har närmat sig varandra. Det görs framför allt vita viner, men även mousserande och rosé. Det är svårare att göra röda viner i Sverige. - Sverige har ett perfekt klimat för vita viner, säger Mattias. I vinvärlden brukar man säga att en druva blir som bäst när den odlas nära sin nordligaste gräns. Skåne är det som närmast kan betraktas som ett vindistrikt i Sverige. Meny besöker Kullabergs vingård i Skåne, och träffar vinmakaren K Felix G Åhrberg och vd:n Victor Dahl. Kullaberg har de senaste åren utökat sina odlingar rejält. Kan Sverige bli ett vinland att räkna med? - Ja visst, säger Mattias Säfvenberg. Se på Nya Zeeland. De planterade den första vinstocken med sauvignon blanc i mitten av 1970-talet. - Vi är i fas ett av fyra, säger K Felix G Åhrberg på Kullaberg. Det första steget för ett vinland. I fas fyra hittar vi länder som Nya Zeeland, Tyskland, England, USA och Sydafrika. 1999 blev Sverige ett officiellt vinland godkänt av EU.

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Kullaberg är Sveriges allra första hållbara turismdestination. Vad innebär det? Och på vilket sätt blir det bättre för dig som besöker Kullaberg? I Nörderiet om hållbar turism får du veta mer om hur det gick till när Kullaberg blev Sveriges första hållbara turismdestination. Lyssna på samtalet med Daniel Åberg och Jimena Castillo från Länsstyrelsens naturvårdsenehet och hör tipsen om deras favoritplatser på Kullaberg! Nörderiet är en hyllning till specialintresset och detaljkunskapen. I avsnitt 16 pratar Mikael Ringman med Daniel Åberg och Jimena Castillo som har varit med och sett till att Kullaberg har blivit Sveriges första hållbara turismdestination.

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Efter en rejäl paus så är Gullet och Widde tillbaka med ett välmatat sommaravsnitt! Sommarens fågel är brandkronad kungsfågel, och den får sällskap med flera andra karismatiska fåglar när våra värdar diskuterar "nykommet och förgånget". Dessutom får vi följa med på havsfågelskådning, dels på Kullaberg, där några oväntade ansikten dyker upp, och dels tar Gullet oss med tillbaka till en traumatisk sommarstorm för tio år sedan... Detta och mycket mer väntar i Pippipoddens sommarspecial! Pippipodden publiceras med stöd från Studiefrämjandet. Musik av Blue Dot Sessions och Sergey Cheremisinov via Free Music Archive http://freemusicarchive.org/music/Blue_Dot_Sessions/ http://freemusicarchive.org/music/Sergey_Cheremisinov/

Kaskelot eller Sperm Whale som den heter på engelska är en av havets verkliga giganter, den dyker djupast, skriker högst och rör sig över hela jordklotet. Vi har skådat kaskelot i Kaikura på Nya Zeeland och Andenes i Norge. Kullen i Nordvästra Skåne är en utkikspunkt rakt ut i Kattegatt, i norr ligger Skälderviken och rakt söderut Danmark. Kullabergs naturreservat har spännande geologi och såhär års kan det vara lönande att rikta en tubkikare ut mot havet. Där finns fältreporter Erik Kohlström. Programledare är Lasse Willén.