Podcasts about dostojevskijs

Genom att studera hur den kristna tron uppkommer och beskrivs i Dostojevskijs verk visar Jan Erixon hur ateismen uppstår och definieras i rysk kontext. Och hur det västeuropeiska inflytandet påverkat den ryska sekulariseringsprocessen. Jan Erixon i samtal med Anders Rosengren, läkare och professor i molekylär medicin Göteborgs universitet. Medarrangör Libris

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Unge kaster om sig med udtrykket ”bro”. Men hvad vil det sige at kalde nogen bror, som man ikke er i familie med? Prædiken på vej handler denne gang om lignelsen om den fortabte søn, der er prædiketekst til 3. søndag efter trinitatis. Her hører vi Adam Garff, sognepræst i Gentofte Kirke, far til to drenge og bror til tre brødre, udlægge teksten horisontalt og vertikalt i samtale med Andreas Riis Damgaard, sognepræst i Mariendal Kirke. De taler bl.a. om Guds universelle kærlighed, forskellen på at være ødslet og fortabt, om Dostojevskijs roman Brødrene Karamazov og filmen Billy Elliot.

Netotjka Nezvanova er navnet på den russiske forfatters mærkeligste skabning! Hun er klæbende, sludrende og grænseløs. Hvorfor lader Fjodor Dostojevskij hende være hovedperson i romanen af samme navn - og hvad skal læseren få ud af at lytte til den sygelige unge kvindes fortælling? Lektor i russisk litteratur, Tine Roesen er gæst i dagens program, hvor hun sammen med vært, Nanna Mogensen udfolder den nyoversatte roman.

Är den deprimerade människan smartare än den lyckliga? Lars Hermansson reflekterar kring det filosofiska självmordet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varför är den gode dum, den onde klok, varför är allting en trasa? undrar berättaren i Carl Jonas Love Almqvists satiriska stycke Ormus och Ariman. Det är han inte ensam om. Föreställningen om godheten som enkel och lite korkad och ondskan som komplex och intelligent, har djupa rötter till åtminstone bibeln, tänk till exempel Guds lamm å ena sidan, och ormen i paradiset å den andra, den illistiga varelse som förleder Adam och Eva att äta av kunskapens frukt på gott och ont. Innan dess fanns ingen synd, all ondska var samlad på enda plats, hos djävulen och hans anhang. Men i och med det där äpplet gavs vi möjligheten att välja gott eller ont, oskuld eller erfarenhet, gud eller djävulen.Det finns en uppsjö kulturprodukter, från ormen i Första Mosebok till Jokern i Batman som reproducerar motsatsparet korkad godhet/smart eller kanske übersmart ondska. I förlängningen av tankefiguren finns föreställningen om att intelligens, i synnerhet den ondskefulla förstås, leder till olycka. Annars vore ju allt verkligen en trasa. ”Dumm sein und arbeit haben, das ist Glück”, som den tyske poeten Gottfried Benn skrev, alltså ”Lycka, det är att vara dum och ha ett jobb”.De som är intelligenta nog att vara missnöjda med sakernas tillstånd, förtvivlade, olyckliga, kanske till och med ondskefulla – för att kompensera för den olycka de måst utstå, inbillad eller ej – sådana vimlar det av i böcker, teveserier och filmer. De godmodiga och hyfsat nöjda däremot anses inte lika intressanta.Därför är den engelske regissören Mike Leighs film Happy go Lucky från 2008 intressant, den handlar om en ung tjej, Poppy, spelad av Sally Hawkins, som tar tillvaron med en klackspark, och inte har särskilt höga förväntningar på livet, vilket stör somliga i hennes omgivning. Hon trivs med jobbet som lärare, dansar gärna, går på puben, skrattar ofta och högt, ibland blir hon beklämd av andras olycka, men det rinner av henne. Hon har ett starkt rättvisepatos, men hon är ingen revolutionär, hon jobbar på utan större åthävor, och är, verkar det, hyfsat lycklig. Dum? Nej, hon går kanske inte runt och strör citat omkring sig, men hon är en fena på att lösa konflikter, både privat och i arbetslivet, och på att sprida glädje, till de som har vett att ta emot den, vilket inte alla har, och kanske är det det som är filmens sensmoral. Att EQ och IQ inte riktigt förstår varandra.Poppy har sin antites i Johnny, huvudpersonen i Mike Leighs genombrottsfilm, Naked från 1993, om en ung, arbetslös, och till synes beläst solipsist som driver runt och lever på andra och frenetiskt argumenterar för att livet är meningslöst. Är han smartare än Poppy, ser han tillvaron klarare? Det förblir oklart i filmen. Han går runt och säger sådant som: ”You might have had the happiest moment in your fucking life, and all you have to look forward to is sickness and pervertry”. Jaja, men det kan ju också vara tvärtom, att det lyckligaste ögonblicket i livet ligger framför en. Jonnys svartsyn är inte intellektuellt övertygande, och inte heller särskilt intelligent.För det är ju inte den intellektuella stringensen eller briljanta samtidsanalysen som gör att vi lyssnar till Dostojevskijs källarman eller Becketts och Thomas Bernhards gnällspikar. Det är för måttlösheten, för att de vägrar vara resonliga i sin svartsyn, för att de beter sig som arga treåringar med en professors ordförråd. Det är klart att det ligger en del i vad de säger, inte minst idag, klimatkris, krig och fattigdom, och dö ska vi också, utan att förstå varför vi kom hit från början. ”Varför är vi inte i paradiset”, lyder mottot till en av Ann Jäderlunds böcker. ”Varför är vi inte i helvetet?” kunde man lika gärna fråga. För de flesta av oss är ju inte det, trots allt, annat än tillfälligt. Poppys livsglädje är filosofiskt sett lika befogad eller obefogad som Jonnys nihilism. Och inte mindre intelligent.En av de mer övertygande i skaran av litterära kverulanter är Alicia Western, huvudperson i det som kom att bli Cormac McCarthys sista roman, Stella Maris. Alicia är ett ungt mattegeni som redan som tonåring umgås med den internationella forskareliten inom kvantmekanik, och som dryga tjugo år gammal tar livet av sig av filosofiska skäl, skäl som hon redogör för inför en terapeut på en psykiatrisk klinik där hon lagt in sig, inte för att få hjälp, utan för att umgås med en av de inlagda hon fattat tycke för vid en tidigare vistelse på kliniken.Alicia är mindre aggressiv än Johnny, mer vältalig och beläst, men lika bottenlöst förtvivlad. Av filosofiska skäl är hon noga med att inskärpa, hon är inte deprimerad. Fan tro´t. Romanen är andra delen i en diptyk, där den första utgörs av Passageraren, i vilken Alicias brors historia berättas. Även Bobby, som brorsan heter, är, liksom alla i familjen, ett mattegeni – inte ett lika stort som lillasystern, vilket, helt enligt den logik denna essä undersöker, gör honom lite mindre olycklig; han lyckas utveckla vänskaper, odla en annan och annan kärleksrelation, ha ett jobb.Bägge syskonen är sympatiska. De har inte vänt sina livsbesvikelser utåt, som Jonny i Mike Leighs film. De är artiga, belevade, någorlunda hela och rena för det mesta, och det som framför allt skiljer dem från deras olycksbröder och enstaka systrar bland kulturhistoriens lamentörer, är att de har skådat tillvarons meningslöshet ändå ned på kvarknivå. Kvarkarna har så fåniga namn, säger Alicia till terapeuten: ”Toppkvark och bottenkvark. Uppkvark och nerkvark. En positron består av två uppkvarkar och en nerkvark. En neutron av två nerkvarkar och en uppkvark. Allt funkar. Ingen vet riktigt hur.” Och det är det som plågar henne så, att det stora ovetbara är just det, ovetbart. ”Verkligheten är i bästa fall en kollektiv magkänsla”, säger hon.Och sedan tar hon alltså livet av sig.Albert Camus berättar i Myten om Sisyfos om en fastighetsdirektör som förlorat sin dotter, och hur denna händelse hade citat ”underminerat honom”, vilket leder fram till hans självmord. ”Att börja tänka”, skriver Camus lite senare, ”är detsamma som att börja bli underminerad.” Jag kan förstå fastighetsdirektören, men jag förstår inte Camus. Jag tror inte på det filosofiska självmordet. Jag tror det är en litterär konstruktion. Folk tar livet av sig för att de är deprimerade, och inte kan se någon väg ut ur depressionen, för att de upplever livet som meningslöst, inte för att de tagit del av smarta argument. Alicia Western har en liten låtsaskompis som besöker henne i hennes rum ibland. En glåmig novemberdag står han och slötittar ut genom fönstret och säger: ”Livet. Vad kan man säga? Det är inte för alla.” Inget vidare skarpt argument, men för den som länge känt att allt är en trasa, kan en sådan replik vara en utlösande faktor.Lars Hermansson, författare och kritiker

Vad är det för skillnad på klagan och beklagan? Mikael van Reis reflekterar över den åtskillnaden, som skiljer Kafkas privata liv från hans litteratur. Där beklagan sällan fick ta plats i hans böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Översekreteraren vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Kungariket Böhmen hade ibland skäl att klaga. Även som blivande sjukpensionär.Som när han i januari 1922 befinner sig på vintersportorten Spindelmühle – en plats där det inte blir så mycket skidor men väl utmattande kälkåkning.Han påbörjar nu sin snörika roman om den vilsne lantmätaren K. Den får titeln Das Schloss – på svenska Slottet.Det faller mycket snö också i Spindelmühle. Han finner frid i ensamheten och skriver: ”Det skulle vara fruktansvärt om exempelvis Milena plötsligt kom hit.” Från samma vistelse finns i författarens dagbok en underbar passage som handlar om ett klagomål:”Trots att jag skrivit till hotellet och klart och tydligt uppgett mitt namn, och trots att de två gånger korrekt angett mitt namn när de skrivit till mig, står det ändå Josef K. nere på anslagstavlan. Ska jag förklara för dem, eller ska jag låta dem förklara för mig?”Författaren förlorar sitt egennamn, han blir en Annan och ändå sin egen och snart postuma mästerfiktion – det vill säga Josef K. i romanen Processen. Det är som om hotellpersonalen i Spindelmühle redan räknat ut att den väntade gästen kommer att bli 1900-talets mest spridda litterära varumärke och i förblandning med hans alltid förmodade alter ego, romangestalten Josef K.Nu är de båda inskrivna gäster i Spindelmühle. Det vore nog bäst om receptionen förklarade sammanhanget för sin störde gäst.Men romanen om Josef K. utkommer först 1925, ett år efter Kafkas död. Nu är det 1922. Här i dagboken ryms så både humor och fiktioner.Den som klagar finner sig vanligen förpassad till periferin – som förvisad från ljuset i centrum. Jag är övergiven, missförstådd, berövad, försummad, ratad, underskattad när jag egentligen skulle vara en uppskattad och gärna älskad person. Det är en klagan som söker uttryck – som hos Ovidius en gång när han landsförvisats från Rom till bistra Svarta havet. Det är där som han skriver Tristia, sina klagosånger.Hur mycket sångbar musik har det senare inte blivit av all denna klagan – jeremiader, elegier, blues, fado… Och hur omvänd är inte deportationens och exilens djupa förstumning?De som vid mitten av 2010-talet kom till vårt lands gränser från Levanten, de beklagade sig inte – de kom gående med sin milslånga tystnad och mötte här ett land som beklagade sig över de främmande. De fåordiga från bombade Aleppo mötte så den svenska jämmerdalen. Där finns en skillnad mellan klagan och beklagande. Det är skillnaden mellan en djupt känd saknad och närmast juridiska fel. Klagan kan bli litteratur, beklagande blir lätt ett anmält missnöje eller blott ett formellt uttryck – jag beklagar sorgen.Till mina fixa idéer hör att det finns gradskillnader mellan en fuktig och en torr litteratur. Den fuktiga tåras av känslor eller svettas av ruelser. Som i Dostojevskijs växelsång av bekännelser och anklagelser.Till de torra författarna hör avgjort Franz Kafka. Han beskriver det obegripliga hos de mänskliga villkoren men sällan som klagan. Han vet att det enda svaret och försvaret är en litteraturens stiff upper lip. Som en utredare med stel överläpp bland lagar, domar och plötsliga olycksfall.Skulle Kafkas märkligt upprymda berättelser börja lamentera med bekännelser och anklagelser skulle hans texter stelna till grimaser. Men det gör de inte. Hans gestalter saknar oftast minspel, tårkanaler och hjärtsmärta. Kvar är kroppen som gester och en vilsen undran. Det är nog därför som hans berättelser berör oss.Skall Kafka beklaga sig få det ske i dagböcker och brev – hur han attackeras av huvudvärk eller könsdrift eller andras dumhet. När han plågas av ensamhet sker det i en klassisk författarklyvning – dels bor lyckan i att leva med andra vilket löser upp ensamheten och dels bor lyckan i ensamheten som är villkoret för att skriva. Kafka vill båda – det blir en källa till klagan.Ta skilsmässan från Felice Bauer, den processen rymmer detta vankelmod som i ett nötskal. Den 1 juli 1916 inleds fältslaget vid Somme som skall resultera i en miljon döda. Den katastrofen har inte Franz Kafka en tanke på när han den 5 juli skriver om sina inre samlevnadsstrider.”Påfrestande att leva tillsammans. Man tvingas till det av främlingskap, medlidande, åtrå, feghet, fåfänga och endast längst ner i djupet kanske en liten rännil värd att kallas kärlek, omöjlig att finna om man söker den, men ibland glimmar den till för ett kort ögonblick. Stackars Felice.”Dagen senare, den 6 juli 1916:”Svår natt. Omöjligt att leva med Felice. Outhärdligt att över huvud taget leva med någon. Beklaga inte detta, beklaga istället omöjligheten att vara ensam. Men egentligen: meningslöst att beklaga sig, bättre att foga sig och äntligen förstå. Resa sig från marken. Håll dig till boken! Å andra sidan: sömnlöshet, huvudvärk; lika bra att hoppa ut ur det höga fönstret, men jag skulle antagligen inte slå ihjäl mig, eftersom regnet mjukat upp jorden. Vridit och vänt mig hela natten med slutna ögon, det kändes som om någon stirrade på mig.”Vi kan inte bortse från den bläckfärgade humorn i detta beklagliga tillstånd. Kafka spelar sin roll väl. Det mesta i hans litterära berättelser gestaltas emellertid genom distansens tredjeperson. De mänskliga villkoren blir då synliga redan i den där torra stilen Där finns inte dagboksjagets hudlöshet. Han beklagar sig ogärna i sin prosa. Han förfrämligar sig i stället. Blir en Annan.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Det är advent och vi provsmakar Cecilias nymullade cider och spetsade blåbärsglögg medan vi pratar om veckans teaterskörd. Böcker på scenen, nu igen, och i detta avsnitt är det Oliver Frljićs uppsättning av Dostojevskijs "Brott och straff" samt Thomas Ostermeiers och Édouard Louis teaterversion av "Vem dödade min far" (båda Dramaten) som avhandlas. Loretto har också sett Karin Rehnqvist och Kerstin Perskis nyskrivna opera "Strandad" (Kungliga Operan)och så har vi varit på Orionteatern och sett Lumors andra, starka höstproduktion "Blue Air" som utspelar sig på psyket. Medverkande: Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg (klipp/redigering)

“Än så länge tycker jag att det är roligt att låta de mörkaste karaktärerna vara dem som i slutändan säger det mest insiktsfulla om kärleken, om livet eller om ömheten.”  Gäst i veckans podd är romanförfattaren Victoria Larm som nyligen debuterat med Den nionde kretsen på Norstedts förlag. Året efter att Kreugerkraschen kastat om tillvaron i den stockholmska societeten står sjuttonåriga Livia Seigel i centrum för en tätnade intrig. När ett bombhot skapar panik bland gästerna på en fest på Riddarholmen och ett värdefullt föremål försvinner börjar trådarna i familjen Seigels gåtfulla förflutna nystas upp.  Larms influenser hämtas ur en brokig kabinett av såväl mytologi och jungiansk psykologi som modern filosofi, kvantfysik och kristen mysticism.  Hur kommer det sig att det mänskliga jagets anatomi framstår vara lika heterogen och undflyende som universell? Kan litteraturen få grepp om människans omedvetna skuggsidor? Och i vad förenas Dostojevskijs, Nietzsches och Jungs människosyn? 

Vad händer med vår förståelse av den äldre litteraturen när en så grundläggande sak som fysiska kontanter försvinner ur vårt medvetande? Det frågar sig litteraturvetaren Sven Anders Johansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet observerar den franske ekonomen Thomas Piketty att pengasummor är vanligt förekommande i 1800-talets romaner, men däremot inte i 1900-talets. Det beror, menar han, på att pengars värde var stabilt på 1800-talet. Konkreta summor tusen pund, hundra riksdaler, femtio dollar betydde något specifikt för läsarna. Detta förändrades i och med Första världskriget och den inflation som följde under mellankrigstiden. Allt blev relativt, och pengasummor försvann därför ur böckerna de hade blivit flyktiga siffror utan innebörd.Pikettys tes kan illustreras av Fjodor Dostojevskijs romaner. Anteckningar från ett källarhål till exempel. Bara några sidor in i den korta romanen nämns summan sextusen rubel. De har testamenterats till berättarjaget av en avlägsen släkting och gjort det möjligt för honom att säga upp sig från sitt meningslösa jobb för att ägna sig åt skrivandet. Arvet är alltså författandets ekonomiska förutsättning.I avslutningen av romanen spelar en annan pengasumma en avgörande roll. Huvudpersonen försöker ge en femrubelsedel till Liza, en prostituerad kvinna som han vill hjälpa. Hon tar emellertid inte emot gåvan eller var det en betalning? eller ett hån? eller kanske en missriktad kärleksförklaring?  utan lämnar sedeln hopskrynklad på ett bord och de skiljs åt. Ett möte, en relation som hade kunnat förändra allt, tar därmed slut.Om Piketty har rätt så hade även denna summa, fem rubel, en betydelse som dagens läsare bara kan gissa sig till. Men har Piketty verkligen rätt? I ett kapitel om Dostojevskij i boken Economies of Feeling visar litteraturvetaren Jillian Porter hur kunskap om den finansiella situationen i Ryssland vid 1800-talets mitt påverkar förståelsen av Dostojevskijs verk. Hennes exempel är novellen Dubbelgångaren, som skildrar hur en person drivs till vansinne av en enerverande dubbelgångare som tränger sig in i och tar över hans liv.Porter läser novellen som en allegori över den ryska statens försök att hantera en finansiell kris genom att trycka fler sedlar och ge ut fler krediter än man hade täckning för. Denna huvudlösa politik ledde till svår inflation, som tacklades med ännu fler krediter När huvudpersonen i Dubbelgångaren, i sina försök att vinna förtroende, spenderar pengar han inte får något för, och slösar med orden utan att få något sagt, så är det enligt Porter en bild av tidens ekonomiska politik. I bägge fallen resulterar agerandet i ett slags värdeförlust precis motsatsen till det som eftersträvas.Man kan säga att Dostojevkijs novell undergrävde den litterära realismen, som bygger på att förhållandet mellan ord och verklighet är stabilt. Och det gjorde den i samma historiska ögonblick som pengarna upphörde att vara tillförlitliga tecken för ett visst värde. Förändringarna gick inte bara hand i hand; de ingick också i ett större förflyktigande, där alla värdesystem förlorade sin stabilitet.På så vis kan man säga att Porters artikel både tillbakavisar och bekräftar Pikettys tes. Å ena sidan uppmärksammar hon att inflationen var en realitet i Ryssland redan under tidigt 1800-tal. Å andra sidan utvecklar hon Pikettys tanke om en förbindelse mellan de ekonomiska och de litterära referenssystemen.Och om det nu finns ett sånt samband, hur ser det då ut idag, i en tid där litteraturens betydelse tycks bli alltmer marginell, och där pengarna, som alldeles nyss var fysiska ting, är på väg att bli helt och hållet digitala?För ett par år sedan uttryckte den svenska riksbankschefen oro över den utvecklingen. Den sortens oro brukar ju uttryckas av nostalgiska kolumnister, men nu var det alltså riksbankschefen som var oroad. Varför då egentligen? Det är ju inte kapitalismen som går under när vi slutar använda kontanter digitaliseringen är, kan man säga, marknadens sätt att göra sina egna transaktioner mer effektiva. Vinster och skulder, räntor och lån, rikedom och fattigdom försvinner inte bara för att kontanterna gör det.Försvinner gör däremot pengarnas konkretion, den som ofta är så viktig i Dostojevskijs universum. Snart kommer det inte längre vara möjligt att i vredesmod kasta växelmynten på en kypare, knyckla ihop en sedel och lämna den i någons hand eller gömma det futtiga bytet från ett rånmord under en sten.Kommer vi därmed alls att kunna förstå Dostojevskijs karaktärer och deras agerande? Hade inte riksbankschefen rätt: om vi slutar använda kontanter så kommer själva förståelsen av vad pengar är att gå förlorad. Ja, kanske är det också något hos oss själva som går förlorat när alla ekonomiska transaktioner blir digitala?Under julhandeln för ett par år sedan rapporterade Sveriges Radio om en ökad mängd falska pengar i omlopp. Antalet förfalskade sedlar som lämnades in till Nationellt Forensiskt Centrum hade fyrdubblats på fyra år. Förklaringen var, sas det, att den minskade kontanthantering hade gjort oss så ovana vid papperspengar att vi inte längre visste hur en äkta sedel ser ut eller känns. När kontanterna försvinner blir det allt svårare att skilja det äkta från det falska.Men rimligen finns det ju fler falska sedlar i omlopp än de som lämnas in till Nationellt Forensiskt Centrum. Så länge ingen klagar fungerar ju den falska sedeln faktiskt lika bra som den äkta. Är då distinktionen mellan dem egentligen så viktig?Sedan man slutade prägla mynt av värdefulla metaller, är pengars värde helt och hållet baserat på överenskommelser och vår tilltro till pengarnas betecknande förmåga. Inte bara i de vardagliga transaktioner där sedlar och mynt fortfarande används, utan också på bolånemarknaden, eller i den internationella valutahandeln. Plötsligt kan den svenska kronan tappa i värde gentemot euron och dollarn. Experternas förklaringar framstår lätt som ett slags bak-och-framvända spådomar, famlande efter en orsak som alltid undflyr dem. För är inte allt psykologi?Falska pengar skulle kunna beskrivas som simulakra: de är bilder som inte föreställer ett original, de föreställer bara andra bilder. Ja, genom sitt sätt att vara hävdar de att det bara finns kopior originalets existens förnekas. Men är det inte precis så alla pengar fungerar, äkta såväl som falska, fysiska såväl som digitala? Ja, är det inte rent av så att de falska pengarna på ett sätt är de mest äkta, de som tydligast inkarnerar pengarnas essens: de är inte bara instabila och tomma i sig själva, de har raderat ut den referent de hänvisar till. De gör anspråk på ett värde och en verklighet de samtidigt saknar, men genom den avsaknaden griper de in i och förändrar den verklighet de befinner sig i.I det avseendet fungerar falska pengar som litteraturen. De är skandalösa, men också kuriösa. Sällsynta, nästan magiska, så till vida att de genom sin rent fiktiva karaktär kan åstadkomma verkliga förändringar. Precis som litteraturen förmedlar de genom sin falskhet något sant. Kanske uppenbaras på den vägen ytterligare en dimension i exempelvis Dostojevskijs verk: så länge någon tror på illusionen finns magin kvar. Och få förfalskningar är så trovärdiga som Dostojevskijs.Sven Anders Johansson, litteraturvetare

I 2021 ble 200-årsjubileet for Dostojevskijs fødsel markert over hele verden. På selveste fødselsdagen (etter gregoriansk kalender) inviterte Litteraturhuset i Bergen til en helaften om den store romanforfatteren og dukket ned i et forfatterskap fylt av eksentriske karakterer, dramatiske scener og de helt store spørsmål om livet. Nå har vi laget podkast av arrangementet Ingunn Lunde, professor i russisk ved Universitetet i Bergen, gir oss en bred introduksjon til Dostojevskij på 60 minutter. Deretter forteller Kåre Johan Mjør, førstelektor i russisk ved Universitetet i Bergen og førstebibliotekar ved Høgskolen på Vestlandet, om Dostojevskij som forfatter og filosof.

Dårlig samvittighed, amoral og gudløshed. Onde ånder og nærmest idiotisk godhed. En helt utrolig evne til at skildre menneskelige sindstilstande.Det er 200 år siden, han blev født, og selvom flere af hans romaner har mere end hundrede og halvtreds år på bagen, regnes de stadig for intet mindre end verdens bedste. Det er selvfølgelig Fjodor, jeg taler om, Fjodor Dostojevskij så glæd dig til denne udgave af Bogfolk, hvor det handler om den evigaktuelle russiske forfatter, som der i denne tid er så megen jubilæumsfestivitas omkring. Først harjeg Tine Roesen, som er lektor i russisk på Københavns Universitet og oversætter af russisk litteratur, i studiet. Hun er aktuel med en bog, der introducerer til hele Dostojevskijs forfatterskab. Hun forklarer, hvad det er Dostojevskij kan som forfatter.Bagefter kan du møde Christian Johannes Idskov, som fortæller om, hvorfor Dostojevskijs roman ‘Kældermennesket' fra 1864 siger en masse om vor tid. 

Lad os nu bare være ærlige overfor hinanden. Du kommer aldrig til at læse "Forbrydelse og Straf" af Fjodor Dostojevskij. Og hvis du imod alle odds gør, så kommer du næppe til at forstå den. Men du vil jo gerne kunne spille smart og belæst, når du færdes ude blandt folk og fæ. Ikke? Så er du havnet det helt rigtige sted, for nu har du muligheden for at forstå Dostojevskijs klassiker helt uden at læse den. Og tilmed få hjælp til at kunne huske, hvad du skal sige, hvis du vil virke klog. Gæst: Lise Lotte Frederiksen, podcastvært på "Alt om Dostojevskij" Vært: Frederik Westergaard Tilrettelægger: Maria DamProducer: Agnes Vesth Redaktør: Toke With

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Det ble podcast fra et nytt sted i dag: Slakterbenken i solveggen. Slakterbenken skal forstås både bokstavelig og i overført betydning: Historien har vært en sammenhengende slakterbenk, avbrutt av fredelige perioder. Det synes som om vår er ved å gå mot slutten. Fra slakterbenken mediterer jeg foran hestene. Å ha med hester å gjøre gir en egen ro. Takknemlighet over å få ha med dyr å gjøre, fyller meg mer og mer. For en gave vi har fått i å ivareta Skaperverket. Og dyrene vet det. De viser oss tillit. Dette avhengighetsforholdet er som med barn. De stoler på oss, at vi vil dem det beste. Det er vanskelig ikke å sneie innom helgens landsmøtevedtak om abortgrensen som for SVs vedkommende flyttes frem til uke 22, rett før barn er levedyktige ved prematur fødsel. Ragnar Larsen tar dem på kornet når han etterlyser omsorgen for de svakeste. Partiene som ustanselig skyver de svake foran seg, overkjører de aller svakeste. Selve det ufødte liv. Det er ikke til å tro. Tema for dagens podcast er Return of history. De kreftene våre politikere har satt i gang kommer til å rulle over både dem og oss. Det eneste de har å forsvare seg med er hypermoralisme og enda flere forandringer. Det kommer ikke til å holde. De blir innhentet av sine egne konsekvenser. Det skal vi snakke om på Dagsorden idag. Vår samtid er preget av historieløshet. Det skyldes både at forandringene skjer så fort at vi mister kontakten med fortiden og vår egen historie. Men det skyldes også at de som styrer ikke ønsker vi skal ha noen historie. De har rykket oss opp med roten. Dette er definisjonen på revolusjon. Vi har levd i permanent revolusjon de siste førti år og tempoet øker. På ett eller annet tidspunkt vil pendelen svinge over i kontrarevolusjon. Dette ordet har ikke hatt noen god historisk klang. Først var det de hvite i Russland og deretter kontrarevolusjonære i Tyskland og hele den kontrarevolusjonære bevegelsen som ikke så farene ved nazismen. Den kontrarevolusjonen vi nå ser konturene av vil gjenoppta vår forbindelse til vår egen historie og kultur. Den vil normalisere og stabilisere samfunnet. Det vil ikke dagens makthavere. Deres politikk minner om Dostojevskijs billede på Russland: En troika hvor hestene har løpt ut og alt går i rasende fart.  

Dette podcast er dedikeret til en af de mest velansete store russiske forfattere, den både nationalt folkekære og verdenshyldede Fjodor Mikhajlovitj Dostojevskij. Efter udsagn af den ret så polemiske og svært imponer-bare tyske filosof Friedrich Nietzsche var ”Dostojevskij den eneste psykolog fra hvem han havde noget at lære”, og det er netop denne udmelding, der er undersøgelsesobjekt for dette podcast. Sammen med dagens gæst, Tine Roesen, lektor i russisk litteratur ved Institut for Tværkulturelle og Regionale Studier ved Københavns Universitet, undersøger vi de psykologiske dimensioner af Dostojevskijs forfatterskab; hvad fortæller hans værker os om menneskesindets natur, dets dybder og mørke afkroge?Podcastens første 30 minutter omhandler primært Dostojevskijs liv og forfatterskab, hvor Tine drager paralleller mellem forfatterens egne livsbegivenheder og de psykologisk betonede problematikker og oplevelser, vi finder behandlet i Dostojevskijs karakterunivers.Herefter taler vi med Tine om, hvordan Dostojevskij gennem sine fortællinger penetrerer den menneskelige psyke og udlægger et dybdepsykologisk portræt af menneskets indre, uløselige og uendeligt dialektiske konflikter; kampen mellem frihed og selvbedrag, tro og fortvivlelse, godt og ondt. Vi vender hans splittede og uafsluttede karakterer og fortællinger, anti-helte og tavse udfriere, tvivlen som en grundbetingelse for eksistensen, kærligheden og troen som en frihedsbåret viljeshandling, samt den stærke realisme der gennemsyrer hele hans persongalleri ved at skildre menneskesindet i dets inkohærente, mange-facetterethed.Til slut giver Tine et bud på Dostojevskijs indflydelse på nutidens russiske litteratur og kultur, samt hvorfor hans værker vedbliver at være relevante i 2021 – 200-året for Dostojevskijs fødselsdag. God fornøjelse!Vært: Sidsel MarieProduktion: Heine Volder

I 200-året for den russiske forfatters fødsel fortæller litteraturforsker Tine Roesen om Dostojevskijs farverige liv og smadrer myten om hans ‘vanskelige’ bøger. Der er hæsblæsende handling, karakterer, man aldrig glemmer, samfundskritik og store eksistentielle spørgsmål til forhandling. Og så er det vanvittig morsomt. See omnystudio.com/listener for privacy information.

I detta avsnitt vrider vi tillbaka klockorna till 1800-talet och tittar närmare på realismen. En litterär och konstnärlig strömning som riktar blickarna mot vardagen och den "vanliga människan". Bort med känslorna och det konstnärliga geniet, fram med samhällsskildringar och realistiska beskrivningar. Häng med till Dickens, Dostojevskijs och de Balzacs tid! 

Coronanedlukningen betyder, at du sikkert skal opholde dig i eget selskab et godt stykke tid endnu, men bare rolig - du er ikke alene om at være alene! Litteraturen er fuld af eksempler på ensomhedens op- og nedture. Fra børnebogsklassikeren 'Palle alene i verden' til Dostojevskijs dystre 'Kældermennesket' viser litteraturen, at ensomhed tager mange former og tjener mange formål. Forfattergerningen er ensom, men måske også et udtryk for, at ensomheden kan være en kreativ kraft. Det mener i hvert fald forfatter, Niels Lyngsø, der har oversat franske, Michel Houllebecqs essaysamling 'At holde sig i live' om skriveprocessen. Houellebecq ser alle forfattere som samfundets parasitter, der ikke må knytte sig til noget, hvis de skal bevare deres mulighed for at se klart og kritisere. Her er ensomheden en absolut nødvendighed. Ensomheden kan også være et uforanderligt vilkår i et sygdomsforløb. Det viser afdøde, Maria Gerhardts digtsamling, 'Transfervindue'. Vært Nanna Mogensen dissekerer kort sagt ensomheden i alle dens former sammen med gæst, psykolog, phd. og ensomhedsforsker, Julie Christiansen i denne udgave af Skønlitteratur på P1, og måske vil du ligefrem føle dig lidt mindre ensom, når du opdager, hvor mange andre, der også står alene...

'Frelserens komme' er titlen på en adventskvartet. I første afsnit forbereder forfatteren Madame Nielsen og programvært Christoffer Emil Bruun den store ankomst ved et stævnemøde på Sorø Stationscafé. I studiet er der besøg af Marie Tetzlaff, der netop har oversat Dostojevskijs store værk Brødrene Karamazov og teolog Christian Gottlieb, som er kender af russisk-ortodoks kristendom.

I 2018 var det 150 år siden Fjodor Dostojevskij skrev "Idioten", romanen om fyrst Mysjkin, et gjennomført edelt og godt menneske. I den forbindelse ga kulturjournalist Fredrik Wandrup et foredrag på Fredagslunsj, hvor han ledet oss gjennom det fargerike persongalleriet av fylliker, skjønnheter og galninger i denne enestående boken.

Vad vill Fjodor Dostojevskij egentligen med sin roman ”Anteckningar från källarhålet” (i nyöversättning: ”En underjordisk dagbok”)?  I sista avsnittet av Karantänpodden pratar Nina van den Brink och Mats Holm om den sista delen av romanen och funderar över hur villkoren för den kärlekshistoria som nästan inträffar ser ut. Och är romanen verkligen nihilistisk?

Vi er en tredjedel ut i Dostojevskijs massive mastodontmesterverk, og gjør et hederlig (?) forsøk på å oppsummere HELE FØRSTE DEL av «Brødrene Karamasov». Vi har til og med invitert et av våre favorittrenneseansemennesker, Ole Johan Skjelbred, til å hjelpe oss! MEN! Det er rare tider i Norge - og verden. To tredjedeler av deltagerne i denne episoden befinner seg således under dyner, i køyesenger, i provisoriske hjemmelagde tøysetelt. (Dette får noen konsekvenser for lydkvaliteten. Tilgi oss!) Tror du vi greier å oppsummere hele første del? Nei da. Men vi prøver! Det er da noe. Det er det vi må gjøre nå, venner: Prøve! #karamasov #brødrenekaramasov #dostojevskij #familienkaramasov

I 2016 fylte Dostojevskijs "Forbrytelse og straff" 150 år. Romanen om morderen Raskolnikov og hans sjelekvaler rundt sin udåd har blitt en av de aller mest innflytelsesrike romanene i litteraturhistorien. På Fredagslunsj gjorde kulturjournalist Fredrik Wandrup et dypdykk i denne boka, som er blitt kalt "verdens beste kriminalroman".

Hvordan holde ut og finne mening i all verdens grenseløse lidelse og menneskelig ondskap? Jo, reis til Tenerife og få stelt neglene! Velkommen til vårt foreløpig eldste familiemedlem (87)! Noen høyere? Hva er egentlig forskjellen på lerk og gran? Og hvorfor snakker vi om det? Ingarov Helgaij Gimlejovitsj drøfter flere av Dostojevskijs nøkkeltema. Og Christine presser Jørgen til å stå frem som Ivan. #karamasov #brødrenekaramasov #dostojevskij #familienkaramasov

Och från en lyssnare i Ystad efterlystes en ny form av stadsplanering. Jenny Maria Nilsson, Sven Hugo Persson, Dan Hallemar och Mattias Lundberg svarar på lyssnarnas kulturfrågor i en direktsändning ledd av Karsten Thurfjell. I panelen: Mattias Lundberg, professor i musikvetenskap vid Uppsala Universitet. För P2-publiken är han sedan tidigare känd från Fråga Musikprofessorn och podden Den svenska musikhistorien. Dan Hallemar, frilansskribent, driver podcasten Staden och är förläggare på Arkitektur förlag. Skriver ofta för Expressen kultur och gärna då om konsumtion, barnkultur och om städer och platser med utgångspunkt i gränslandet mellan sociologi/stadsbyggande/urban kultur. Jenny Maria Nilsson, författare, kulturjournalist och tidigare fotograf. Försöker avslöja människan genom kulturen. Vet något om konst, fotografi, filosofi och vårt skolväsende. Har skrivit en prisbelönt bok om Albert Camus och en annan om porträttfotografi mellan 1840-2017. Kan läsas i HD-Sydsvenskan, SvD och Arbetsvärlden, hörs ofta i Filosofiska rummet. Sven Hugo Persson, filosofie doktor i litteraturvetenskap med en avhandling om Peter Weiss. Arbetat på Sveriges Radio och Sveriges Television. Dramaturg på Dramaten 1999 -2015. Arbetar också som översättare, textförfattare, kulturjournalist och bildkonstnär. Skrivit mycket humor och är konstnär, främst måleri. Mejl är mycket välkomna dygnet runt och sänds till ringkulturradion@sverigesradio.se. Du som vill skicka brev med posten skriver till: Ring Kulturradion Anna-Karin Ivarsson (producent) Sveriges Radio 105 10 STOCKHOLM   Varmt välkomna med allsköns kulturfrågor och/eller lyssna kl 18.15 till 19.00 fredagar! Producent: Anna-Karin Ivarsson Ljudtekniker: Elvira Björnfot I telefonslussen: Anne Ibelius och Julia Baylan

Benjamin beskriver ingående sin brutna arm och sina turer i vården. Både Ludvig och Benjamin har sett den nya tv-serien "Gösta" om en psykolog som vill vara alla till lags och drar paralleller till Dostojevskijs "Idioten" och dagens svenska samhälle. Kalischer & Köhler är ett strömmat samtal om samhälle och kultur. Swish: 0709693212 Kontakt: ludvig999@hotmail.com

Frederik Cilius, manden, der lægger krop og stemme til Kirsten Birgit, Radio24syvs furie, er blevet dybt påvirket af ’Forbrydelse og straf’, Dostojevskijs klassiker om studenten, der slår en pantelånerske ihjel og martres af skyldfølelse bagefter. Det fortæller han om i dette interview, som også kommer til at handle om Henrik Sass-sagen, og som samtidig er det første i Politikens sommerserie ’Bogen der ændrede mit liv’.

Vad är det för skillnad på klagan och beklagan? Mikael van Reis reflekterar över den åtskillnaden, som skiljer Kafkas privata liv från hans litteratur. Där beklagan sällan fick ta plats i hans böcker. Översekreteraren vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Kungariket Böhmen hade ibland skäl att klaga. Även som blivande sjukpensionär. Som när han i januari 1922 befinner sig på vintersportorten Spindelmühle en plats där det inte blir så mycket skidor men väl utmattande kälkåkning. Han påbörjar nu sin snörika roman om den vilsne lantmätaren K. Den får titeln Das Schloss på svenska Slottet. Det faller mycket snö också i Spindelmühle. Han finner frid i ensamheten och skriver: Det skulle vara fruktansvärt om exempelvis Milena plötsligt kom hit. Från samma vistelse finns i författarens dagbok en underbar passage som handlar om ett klagomål: Trots att jag skrivit till hotellet och klart och tydligt uppgett mitt namn, och trots att de två gånger korrekt angett mitt namn när de skrivit till mig, står det ändå Josef K. nere på anslagstavlan. Ska jag förklara för dem, eller ska jag låta dem förklara för mig? Författaren förlorar sitt egennamn, han blir en Annan och ändå sin egen och snart postuma mästerfiktion det vill säga Josef K. i romanen Processen. Det är som om hotellpersonalen i Spindelmühle redan räknat ut att den väntade gästen kommer att bli 1900-talets mest spridda litterära varumärke och i förblandning med hans alltid förmodade alter ego, romangestalten Josef K. Nu är de båda inskrivna gäster i Spindelmühle. Det vore nog bäst om receptionen förklarade sammanhanget för sin störde gäst. Men romanen om Josef K. utkommer först 1925, ett år efter Kafkas död. Nu är det 1922. Här i dagboken ryms så både humor och fiktioner. Den som klagar finner sig vanligen förpassad till periferin som förvisad från ljuset i centrum. Jag är övergiven, missförstådd, berövad, försummad, ratad, underskattad när jag egentligen skulle vara en uppskattad och gärna älskad person. Det är en klagan som söker uttryck som hos Ovidius en gång när han landsförvisats från Rom till bistra Svarta havet. Det är där som han skriver Tristia, sina klagosånger. Hur mycket sångbar musik har det senare inte blivit av all denna klagan jeremiader, elegier, blues, fado Och hur omvänd är inte deportationens och exilens djupa förstumning? De som vid mitten av 2010-talet kom till vårt lands gränser från Levanten, de beklagade sig inte de kom gående med sin milslånga tystnad och mötte här ett land som beklagade sig över de främmande. De fåordiga från bombade Aleppo mötte så den svenska jämmerdalen.  Där finns en skillnad mellan klagan och beklagande. Det är skillnaden mellan en djupt känd saknad och närmast juridiska fel. Klagan kan bli litteratur, beklagande blir lätt ett anmält missnöje eller blott ett formellt uttryck jag beklagar sorgen. Till mina fixa idéer hör att det finns gradskillnader mellan en fuktig och en torr litteratur. Den fuktiga tåras av känslor eller svettas av ruelser. Som i Dostojevskijs växelsång av bekännelser och anklagelser. Till de torra författarna hör avgjort Franz Kafka. Han beskriver det obegripliga hos de mänskliga villkoren men sällan som klagan. Han vet att det enda svaret och försvaret är en litteraturens stiff upper lip. Som en utredare med stel överläpp bland lagar, domar och plötsliga olycksfall. Skulle Kafkas märkligt upprymda berättelser börja lamentera med bekännelser och anklagelser skulle hans texter stelna till grimaser. Men det gör de inte. Hans gestalter saknar oftast minspel, tårkanaler och hjärtsmärta. Kvar är kroppen som gester och en vilsen undran. Det är nog därför som hans berättelser berör oss. Skall Kafka beklaga sig få det ske i dagböcker och brev hur han attackeras av huvudvärk eller könsdrift eller andras dumhet. När han plågas av ensamhet sker det i en klassisk författarklyvning dels bor lyckan i att leva med andra vilket löser upp ensamheten och dels bor lyckan i ensamheten som är villkoret för att skriva. Kafka vill båda det blir en källa till klagan. Ta skilsmässan från Felice Bauer, den processen rymmer detta vankelmod som i ett nötskal. Den 1 juli 1916 inleds fältslaget vid Somme som skall resultera i en miljon döda. Den katastrofen har inte Franz Kafka en tanke på när han den 5 juli skriver om sina inre samlevnadsstrider. Påfrestande att leva tillsammans. Man tvingas till det av främlingskap, medlidande, åtrå, feghet, fåfänga och endast längst ner i djupet kanske en liten rännil värd att kallas kärlek, omöjlig att finna om man söker den, men ibland glimmar den till för ett kort ögonblick. Stackars Felice. Dagen senare, den 6 juli 1916: Svår natt. Omöjligt att leva med Felice. Outhärdligt att över huvud taget leva med någon. Beklaga inte detta, beklaga istället omöjligheten att vara ensam. Men egentligen: meningslöst att beklaga sig, bättre att foga sig och äntligen förstå. Resa sig från marken. Håll dig till boken! Å andra sidan: sömnlöshet, huvudvärk; lika bra att hoppa ut ur det höga fönstret, men jag skulle antagligen inte slå ihjäl mig, eftersom regnet mjukat upp jorden. Vridit och vänt mig hela natten med slutna ögon, det kändes som om någon stirrade på mig. Vi kan inte bortse från den bläckfärgade humorn i detta beklagliga tillstånd. Kafka spelar sin roll väl. Det mesta i hans litterära berättelser gestaltas emellertid genom distansens tredjeperson. De mänskliga villkoren blir då synliga redan i den där torra stilen Där finns inte dagboksjagets hudlöshet. Han beklagar sig ogärna i sin prosa. Han förfrämligar sig i stället. Blir en Annan. Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Når Dostojevskijs karakterer styrter hen ad gader, op ad trapper, ind og ud ad herskabslejligheder, værtshuse og usle kamre i Sankt Petersborg, er det sjældent bare hinanden, de er i splid med. 'Det skønne Rusland' er en podcastserie i ti afsnit. Den handler om den side af Rusland, vi kan komme til at glemme midt i alle nyhederne om Ruslands forfærdeligheder.  Litteraturens, filmens, skakkens, videnskabens, billedkunstens, musikkens og kulturens Rusland, det skønne Rusland. Det er det Rusland, du kan blive klogere på i denne podcast. Lasse Jensen er vært. Tilmeld dig i din podcastafspiller, så dukker de nye afsnit automatisk op på din telefon. Det skønne Rusland er også udkommet i bogform og er en del af Informations serie om andre landes kulturhistorier.

«Opptegnelser fra et kjellerdyp» av Fjodor Dostojevskij regnes for å være blant de første eksistensielle romanene. Dostojevskijs biograf Peter Normann Waage trekker opp hovedlinjene i forfatterens liv. Han får etter hvert selskap på scenen av Vegar Hoel og Kjøstel Spigset, som står bak forestillingen «Kjellermennesket» på Rogaland Teater, basert på romanen. Dette er et opptak fra Sølvberget i mars 2018.

Ny episod av den brusande nattradioshowen Hela Huset Skakar. Jokke och Fred flyger ut från den sjätte våningen med en nystartad hyrfirma för munkar, en dissekering av rocklyrik, en diss av Beatles och Dostojevskijs största problem. Men utan vinöppnare. Hela Huset Skakar är en podcast av och med den elektroniska rockduon Skuggorna Bakom Oss www.skuggornabakomoss.com www.facebook.com/skuggornabakomoss/ www.instagram.com/_skuggornabakomoss_/  

I Dostojevskijs mästerverk Bröderna Karamazov trängs frågor om moral, etik, teologi och passion. Här döljer sig också en berättelse på bara nitton sidor som heter Storinkvisitorn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Legenden är i romanen författad av Iván Karamazov - intellektuell sanningssägare med slitstarkt munläder - som läser upp den för sin fromme broder Aljosja när de möts på ett kafé i S:t Peterburg. Historien utspelas under inkvisitionen i 1500-talets Sevilla, där kättarbålen varje dag tänds till Guds ära. Då - efter femton sekler - dyker Kristus upp, vilket skapar problem för inkvisitorerna som styr och ställer i just Kristi namn. Kristus kastas i fängelse och på kvällen kommer Storinkvisitorn till hans cell för att tala allvar… Ett program av Peter Sandberg.

En av de starkaste berättelserna i Bröderna Karamazov är den om Storinkvisitorn som vill kasta Jesus på kättarbålet. I Dostojevskijs berömda roman Bröderna Karamazov döljer sig en berättelse på bara nitton sidor som heter Storinkvisitorn. Legenden är författad av den intellektuella tvivlaren Iván Karamazov, som läser upp den för sin fromme broder Aljosha. Legenden utspelas under inkvisitionen i 1500-talets Sevilla, där kättarbålen varje dag tänds till Guds ära. När Jesus oförmodat dyker upp i Sevilla jublar folket, men för inkvisitorerna - som styr och ställer i just Jesu namn - blir han ett hot. Jesus ska kastas på bålet! Vi hör inläsningar av skådespelarna Staffan Göthe och Etienne Glaser. Medverkande är Owe Wikström, professor i religionspsykolog och Elena Namli, professor i teologisk etik. Programledare och producent Peter Sandberg. Boktips: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Aljoshas leende av Owe Wikström. Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism av Elena Namli.

"Brott och straff" har kallats den första psykologiska thrillern och världens bästa deckare. Dostojevskis febriga skildring av antihjälten Raskolnikovs mord på en pantlånerska och dådets rättsliga och psykologiska efterspel fyller 150 år i år. Vad säger romanen om 1860-talets Ryssland? Hur påverkades texten av Dostojevskijs prekära situation vid skrivandet? Och vad kan dagens deckarförfattare lära sig av berättartekniken? Veckans avsnitt av Bildningspodden dyker ner i en av världslitteraturens absoluta klassiker. Gäster i studion är Susanna Witt, docent i slaviska språk vid Uppsala universitet, och Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet. Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Inspelningstekniker är Henrik Nordgren. Läs mer på www.bildningspodden.se

Dostojevskij retar upp Bokcirkelns Yvonne Hirdman. Det är ordet "hånfull" ställer till det. Daniel Boyacioglu menar däremot att Hirdman borde pröva att underkasta sig Dostojevskijs språk. Var med när vi läser andra delen av romanen Idioten. Programledare: Marie Lundström.

- Jag har kommit till det stadiet i livet där det är dags att efterlikna Miss Marple: rätt ålder, fram med stickningen och se till att veta allt om alla i byn. Möt författaren Margaret Atwood i ett samtal om hjältinnor, läslust och skrivkonst. - Det går åt helvete. Det är historieprofessor Yvonne Hirdmans kärnfulla sammanfattning av den avslutande delen av Idioten. Hör hur Hirdman tillsammans med poeten Daniel Boyacioglu brottas med Dostojevskijs nyckfulla romangestalter, och också ger sig på att formulera ett alternativt slut för boken. Vi åker till Mexico för att träffa hyllade författaren Guadalupe Nettel, aktuell med boken Kroppen jag föddes i som nu kommer på svenska. Vår kulturkorrespondent Lisa Bergström stämmer träff med Nettel för att tala om ett alldeles särskilt födelsemärke, en elak mormor, och hur man hanterar mobbare genom att förvandla dem till fiktiva gestalter.

Ordet "hånfull" ställer till det för Bokcirkelns Yvonne Hirdman. Daniel Boyacioglu menar däremot att Hirdman borde pröva att underkasta sig Dostojevskijs språk. Var med när vi läser andra delen av romanen Idioten. Den brittiska författaren och dramatikern Samantha Ellis hamnade i en upprörd konflikt med sin väninna Emma. Bråket gällde vem av systrarna Brontës romanfigurer som egentligen är bäst: Cathy i Svindlande höjder eller Jane Eyre? När situationen lugnat ned sig började Samantha Ellis läsa om sin ungdoms favoritromaner, och nu har hon skrivit en bok om läsäventyret: Mina hjältinnor, eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket. Vår reporter Jenny Teleman har träffat Samantha Ellis, och reder bl a ut vilka konsekvenser tidig läsning kan få  för kärlekslivet. - Böcker är livet! En bok är som din fru, din pappa eller din mamma! Det säger den etiopiske bokhandlaren Abdi. Vår reporter Irma Norrman tar dig med på en litterär promenad längs en alldeles speciell gata i Addis Abeba. Möt också poeten Mihred Kebede, som snabbt nått framgångar genom att blanda sin poesi med jazzmusik.

Dostojevskij retar upp Bokcirkelns Yvonne Hirdman. Det är ordet "hånfull" ställer till det. Daniel Boyacioglu menar däremot att Hirdman borde pröva att underkasta sig Dostojevskijs språk. Var med när vi läser andra delen av romanen Idioten. Programledare: Mari Lundström.

Mot Sankt Petersburg! Det blir ryskt 1800-tal i vår nya bokcirkel. Var med när poeten Daniel Boyacioglu och historieprofessor Yvonne Hirdman följer i Furst Myskjins fotspår. Välkommen in i Dostojevskijs romanvärld: Möt de två skönheterna som dominerar societetslivet i Sankt Petersburg, Aglaja och Nastassia Fillipovna. Bekanta dig med alla världsmän som snurrar i kärlekskarusellen kring kvinnorna, säg hej till färgstarke general Jepantjin och den mystiske huvudpersonen Furst Myskjin. Tills idag har vi läst den första delen av Fjodor Dostojevskijs Idioten. Och så ger vi oss ut i naturen på jakt efter tusenårig poesi skriven av en särskild sorts poeter - runristarna. Vår reporter Laura Wihlborg går på fyndjakt bland svenska runstenar tillsammans med runologen och guiden Magnus Källström från riksantikvarieämbetet.  Lite färskare poesi hittar vi hos poeten Eva-Stina Byggmästar, som ger sig på nåt så svårt som att skriva om ren glädje och ofarlig lycka. Författaren och översättaren John Swedenmark hjälper oss att tolka några dikter, och bedöma om hon lyckats med uppdraget och lyckats få orden i rätt ordning. Sedan har vi glädjen att hälsa Simon Matiwos välkommen till studion. Förra helgen vann han SM i poetry slam både individuellt och i lag, och han berättar om sitt skrivande och bjuder på en dikt om kärlek.