Podcast appearances and mentions of emma engdahl

Kärleksprofessorn Emma Engdahl om man verkligen kan bli kär utan att se den andra personen? Hanna Nyberg från P3 Nyheter om snusföretagens attack mot forskningen. Christopher och Assaad berättar vad de tyckte om kents konserter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Christopher Garplind & Assaad Daoudi

Ett fång röda rosor, en lapp med en hälsning i jackfickan eller en öm blick. Dagens Kropp & Själ går på jakt efter romantiska ögonblick i vardagen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ivern att prata om kärleken, att teoretisera den, gör den torr och tråkig. Släpp fram förvirring, känslor och pirr i stället säger krönikören Nina Morby.Röda rosor är en symbol som betyder att jag älskar dig utan att du behöver säga det, menar sociologiprofessor Emma Engdahl. Religionshistoriker David Thurfjell berättar om vår förmåga att besjäla världen och behovet av magiska ögonblick.Dessutom handlar det om romantiska möten i bokform, om den växande genren romance, kärleksromaner i våra bokhyllor.Programledare Ulrika Hjalmarson NeidemanReportrar: Ninos Chamoun och Olivia Sandell Producent: Stina Näslund

Emma Engdahl kallas för kärleksprofessorn och berättar varför vi är så dåliga på att få till kärlek, trots att möjligheterna är bättre än någonsin och varför det är en konst att vara mänsklig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Fanny Wijk förklarar vad som händer i Rafah på Gazaremsan. Israel genomför räder och det är oklart om det blir någon vapenvila. Linnea Rönnqvist ger oss en redogörelse för derbyt mellan Gais och IFK Göteborg. Hon redogör också för hur det nu varit Victoria Silvstedts tur att bli ”lurad” av Alternativ för Sverige.Sedan gästar kärleksexperten Emma Engdahl och förklarar vad skillnaden mellan förälskelse och kärlek är. Och hur man ska lyckas på dejtingapparna.Och: Eurovision drar igång. GP:s Johan Lindqvist har varit i Malmö och tagit tempen på stan och läget inför att den första semifinalen nu drar igång.Dessutom: Valpyoga förbjuds i Italien, AI-version av Katy Perry på Metgalan, Kyrkofejd i Grekland, nya Feskekörka är för fräsch och storbråk mellan Drake och Kendrick Lamar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att närma sig en annan människa på ett romantiskt sätt innebär att visa sig sårbar, både i den första kyssen och i det första grälet. Hur är det att göra det med en kamera i ansiktet? Kan äkta känslor uppstå i en realityserie? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det var mycket tankar fram och tillbaka, men tillslut landade jag i att oavsett hur det går är jag bekväm med det här, och att jag gör det för att jag verkligen vill träffa någon på ett unikt sätt, säger Emilia Holmqvist som deltog i årets säsong av tv-serien Love is blind. I Love is blind dejtar deltagarna varandra bakom varsin skärm, väljer ut den de klickar bäst med och sedan om de ska förlova sig. Först efteråt får de se varandra för första gången.Dejting-reality är en genre som exploderat de senaste åren med en rad olika koncept. Allt från program som Bachelor/Bacholorette där ett tjugotal personer kämpar för en enda man/kvinna, till Gift vid första ögonkastet där experter försöker matcha så kompatibla kärlekspar som möjligt. Daniella Gordon var terapeut i programmets första tre säsonger och hon säger att hon såg det som ett experiment.– Det var en så kul och skruvad idé, men jag ställde mig ju givetvis frågan om jag som seriös terapeut ska göra en sådan här sak?, säger hon. Medverkar i programmet gör Daniella Gordon, samtalsterapeut, Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs universitet och Emilia Holmqvist, deltagare från Love is blind. Programledare är Ulrika Hjalmarson NeidemanAlice Lööf är producent

Det här samtalet spelades in den 23 augusti 2018.Hur kan vi? 3.0 är en nystart för samtalspodden Hur kan vi? där vi återpublicerar alla samtal, live-events och bakom-kulissernaklipp helt gratis, utan reklam och i sin fulla längd som podd och video för att inspirera och uppmuntra de många människorna i Sverige att ha bättre samtal.Emma Engdahl är författare och professor i sociologi. Hennes forskningsinriktning och författarskap handlar om kropps- och emotionsssociologi. 2009 gav hon ut boken “Konsten att läka sig själv” och 2016 gav hon ut “Depressiv kärlek”. Här hittar du alla samtal från Hur kan vi? Utforska Hurkanvipedia för att lära dig mer Stötta Hur kan vi? 3.0 genom att bli månadsgivare härBoka oss till ditt team, ledningsgrupp eller företag Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vill du bli kär i någon som tar disken eller någon som tar dig med storm? Föredrar du hemmakvällar, eller weekendresor till Paris, passion eller småputtrigt samliv? Ideal och verklighet går inte alltid ihop när det kommer till kärlek. Ibland kan själva idén om den omtumlande, konfliktfyllda och rentav depressiva kärleken, ställa till det för oss.— När jag blev ombedd att skriva en text om kärlek i samtiden så tänkte jag, vad kan jag säga som ingen redan har sagt om kärlek? Jag tog ner alla romaner, böcker, musik om kärlek, eller svårigheten att få till det och plöjde allt på ämnet, säger Emma Engdahl, professor i sociologi.Hon insåg att varje gång hon läste om kärlek så uttrycktes samtidigt något om depression, enligt henne lever vi ett samhälle som idealiserar den depressivt älskande.– Människor vill ha en emotionellt komplex människa, säger Emma Engdahl. Finns det plats för den mysiga, självklara och vardagsnära kärleksrelationen som bara puttrar på lite i dagens ”tindersjuka” samtid? Kanske ser vi rentav en slags revansch för just den sortens kärlek menar psykologen och parterapeuten Fredric Bohm. — Det vi ser idag är en motreaktion mot detta. Titta på unga idag. De har färre sexuella förbindelser, vill gifta sig tidigt och skaffa barn. “Villa, Volvo, vovve” är inte längre ett skällsord.Poddaren och komikern Bianca Meyer har tröttnat på att söka den passionerade kärleken. Hon skulle hellre vilja leva med en vän.Gäster i programmet: Emma Engdahl, professor i sociologi vid Karlstad universitet. Fredric Bohm, psykolog, socionom och parterapeutBianca Meyer, poddare och komiker Reportage om vad vi kan lära oss av medeltidens höviska kärleksideal av Simon Sarnecki Reporter Sebastian Hedlund söker svaret på frågan: vad är äkta kärlek? Programledare, Ulrika Hjalmarson NeidemanProducent, Shang Imam

"Om du är intresserad av någon så är det bäst att spela svår", påstås det. Är det sant? Finns det några vetenskapliga belägg för det? Emma Frans och Maja Åström synar olika påståenden om dejting. De får experthjälp av Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs universitet och författare till böckerna Konsten att vara sig själv samt Depressiv kärlek.

Magdalena Andersson har valts till statsminister, men hennes minoritetsregering är svag. Vad vinner S på att få bilda en egen regering? Och varför har vi negativ parlamentarism? Dessutom om vad Bachelorette säger om vår tids dejting. Magdalena Andersson blir den första partiledaren på 15 år som får styra en enpartiregering med endast socialdemokrater. Hur knepigt är det att regera på oppositionens budget? Varför har vi olika sorts majoriteter för budget och statsminister-omröstningar? Jan Teorell, professor i statsvetenskap, försöker reda ut. Daniel har börjat kolla på tv och har fastnat för Bachelorette och många frågor har uppkommit. Vad säger serien om vår tids dejting och sökande efter en livspartner? Hur hittar men en person som både bidrar med passion och ett bra vardagsliv? Daniel och Louise samtalar med årets bachelorette Julia Franzén och Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet. Dessutom om pingisskrällen och trösterika klassikern Händels Messias. Programledare: Daniel Alling Bisittare: Louise Epstein Producent: Olle Björkman

Skyltdockan är ett fenomen som länge hängt med modet, men som i våra alltmer digitaliserade tider kanske börjar sjunga sin svanesång, eller? Denna konstgjorda kvinna eller man har inte bara fått klä sig i det allra senaste modet, utan också fått klä skott för kritik. Skyltdockor har anklagats för att ha fel form, färg och storlek, och därmed bidragit till skeva kroppsuppfattningar. Men under årets pandemi har somliga av dem fått andra arbetsuppgifter än att locka till köp av kläder. En del barer och restauranger, i både Europa och USA, provade att under sommaren placera ut skyltdockor bland borden, så att gästerna skulle hålla rätt avstånd. Och kanske också för att ge en illusion av de levande gästerna var fler än de faktiskt var. I veckans program ringer vi upp skyltdocksexperten Judi Townsend som driver butiken och bloggen Mannequin Madness i Oakland, Kalifornien. Vi har träffar sexologen Susanne Larsdotter för att ta reda på det senaste inom den växande trenden med sexdockor. Och så undersöker vi varför tjocka skyltdockor drar till sig så mycket uppmärksamhet  och kritik. Veckans gäst är Marie Gelang, docent i retorik som tillsammans med sin kollega Emma Engdahl har studerat skyltdockors kroppsspråk.

Tillsammans klarar vi krisen! Men vilka ingår i tillsammans - och på vilka villkor? Det handlar om gemenskaper under press i veckans samtal. Ett virus har spridit sig över världen. Det har tagit många människoliv och förändrat livet i grunden för många av oss. Men vem åsyftas med detta oss? Vad betyder den aktuella - globala - krisen för de gemenskaper vi ingår i och för det mesta tar för givna? Vilka av dem stärks och vilka stressas? Är det familjen, nationen eller FN vi kan ty oss till när stormarna går? Har den svenska hanteringen av pandemin något att göra med vårt speciella sätt att se på det gemensamma? Och vad händer när den omedelbara faran är över? Vilka kollektiv är bäst lämpade att klara framtidens utmaningar? Filosofiska rummet tar sig denna vecka an våra gemenskaper, deras grund och gränser, tillsammans med Emma Engdahl, professor i sociologi vid Göteborgs universitet; Daniel Lindvall, sociolog och föreläsare i demokrati och klimatfrågor samt Lars Trägårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal Bräcke Högskola. Programledare: Tithi Hahn Producent: Mårten Arndtzén

Funkar personlighetstester? De senaste tiden har personlighetstester fått kritik, och vissa menar att de är ungefär lika pålitliga som ett dagstidningshoroskop. Ändå är de omåttligt populära - varför då? Sociologen Emma Engdahl kommer hit och berättar.

Dagen efter P3 Guld! Nanna och Maria berättar om sina kvällar, och Marcus berättar om hans egen gala - P3 Brons. Dagens gäst är sociologen Emma Engdahl, och vi pratar om personlighetstester. Funkar de verkligen? Vi säger också hejdå till Nanna och Maria som gör sin sista sändning!!! :'(

Personlighetstesters tillförlitlighet jämförs horoskops. Ändå används de flitigt. Varför? Sociologen Emma Engdahl går tillbaka till det mest använda testet Myers-Briggs Type Indicator för att få svar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Gratis personlighetstest. Det tar mindre än tolv minuter. Svara ärligt, även om du inte gillar svaret. Försök att inte vara neutral. Ok, tänker jag. Åtta minuter senare har jag svar på vilken personlighetstyp jag är: en förkämpe som kan förändra världen med bara en idé och bör hålla den lilla gnistan av galenskap vid liv. Det låter som reklam, som en person jag gärna skulle vara. Jag köper även efterföljande lista på bra och dåliga egenskaper. Jag är nyfiken, observant, energisk och entusiastisk. Och nog stämmer det att jag ofta överanalyserar, är känslig och har svårt att ta order. Ändå är det något som skaver. Jag har gjort samma test en gång tidigare och då var jag en debattör: kompromisslöst ärlig. Och det är jag nog också. Ibland. Det är allmänt känt att vissa uttalande är så pass vaga att vem som helst kan känna igen sig i dem. Fenomenet kallas Barnumuttalande efter den amerikanske cirkusdirektören P T Barnum, kungen av humbug, som på mitten av 1800-talet underhöll sin publik med menageri, freakshower och vaga uttalande om enskilda besökares personlighet och situation. Du har en oupptäckt potential. Du står inför ett svårt livsval. Detta kallas även Forer-effekt, efter psykologen Bertram Forer som på 1940-talet gav sina studenter samma horoskop och konstaterade att samtliga av dem kände igen sig i det. Att vem som helst kan känna igen sig i personlighetstestens typer gör att de kritiserats för att inte vara mer trovärdiga än just horoskop. Personlighetstestning används nu inte enbart som underhållning eller av privatpersoner som vill uppnå självkännedom. Det är ett vanligt verktyg i arbetslivet när det gäller rekrytering och konflikthantering, vilket kritikerna anser är ytterst vanskligt. Forskningen visar nämligen att det är de egenskaper vi har gemensamt, snarare än de egenskaper som skiljer oss åt, som skapar en god arbetsmiljö och får oss att lösa konflikter. Att dela in folk i olika typer är därmed inte att rekommendera. Det kan rentav vara förödande för människor som inte frivilligt uppsökt varandras sällskap. Naturligtvis kan man slå sig för pannan och förfasas över att folk är mindre begåvade och att samhället har spårat ur. Människans behov av att svara på frågor om vem hon är och hur hon bör leva sitt liv går dock långt tillbaka i mänsklighetens historia. I det antika Grekland ansågs det vara nödvändigt att lära känna sig själv för att kunna tolka utsagorna från oraklet i Delfi. Man ställde också upp regler för hur man borde leva sitt liv för att kunna pröva, förkovra sig och omvandla sig själv. Tillvägagångssättet har många likheter med hur Benjamin Franklin som ung man förde moralisk dagbok i syfte att förnuftsmässigt styra sitt beteende. Bland annat ville han uppnå måttlighet genom att inte äta så att han blev slö eller dricka så att han blev upprymd, ordning genom att låta alla sina saker ha bestämda platser och ödmjukhet genom att försöka likna Sokrates eller Jesus. Så vitt jag kan se, är det strävan efter att leva ett genomtänkt liv som ligger bakom utvecklingen av det mest använda personlighetstestet i världen: Myers-Briggs Type Indicator. Testet är ett resultat av Katherine Cook Briggs och hennes dotter Isabel Briggs Myers utforskande av sina egna liv. I Merve Emres bok The Personality Brokers (2018) skildras deras livsöden. Katherine som föddes 1875 präglades av en inre kamp för att förena sin naturvetenskapliga utbildning med sin religiösa uppfostran. När hennes son Alfred dör i sömnen, endast ett år gammal, blir hon smärtsamt medveten om hur skör människan är under sina första levnadsår och hur noggrant ett litet barns aktiviteter måste regleras för att det ska kunna förfina sin personlighet och rädda sin själ. Hon inser då att det går att förena sökandet efter personlig frälsning med den moderna världens rationella metoder. När Katherine förlorar ytterligare en son, innan han ens hunnit döpas, slår hon slag i saken och gör om sitt vardagsrum till ett laboratorium för personlighetsforskning. Experimenten börjar med hennes förstfödda och enda överlevande barn, dottern Isabel som då är fyra år gammal. Laboratoriet döps till The cosmic laboratory for baby training och ganska snart är det fyllt av bekantskapskretsens barn som skall pröva, förkovra sig och omvandla sig själva. Grundtanken är att barn behöver ledas in på rätt bana i livet genom att lära dem hur de utifrån sin personlighet kan bidra till samhället. Barnen observeras och vägleds genom bestraffning och belöning. Allt bokförs noggrant och insikterna sprids i massmedierna. Katherines gärning, som ytterst handlade om att basera moderskapet på forskningsresultat och göra det till en profession, får stort genomslag. I samband med att Isabel lämnar hemmet för att studera får den experimentella verksamhet som under 18 år utgjort Katherines huvudintresse emellertid ett abrupt slut. Deprimerad skriver hon i ett brev till sin dotter som aldrig postas: Vem över fjorton år behöver egentligen en mamma, eller vem borde behöva en? När Katherine ett flertal år senare upptäcker Carl Gustav Jungs teori om psykologiska typer upphör hennes depression. Jung introducerar idén om att människor kan kategoriseras som introverta eller extroverta. Som tänkande eller kännande. Tankesättet fångar Katherines intresse till den grad att hon utnämner honom till sin husgud. För första gången på länge upplever hon att hennes liv har mål och mening. Hon brevväxlar med Jung och ägnar ett halvt decennium åt att sätta sig in i hans analytiska psykologi, innan hon slutligen besöker honom. Under tiden görs hennes hem återigen till ett laboratorium för personlighetsforskning, men denna gång är det vuxna människor som ska pröva, förkovra sig och omvandla sig själva. Resultatet av arbetet publiceras 1926 i  artikeln Meet yourself: How to use the Personality Paint Box där Katherine lär läsarna att med hjälp av indexkort ta reda på vilken av Jungs sammanlagt sexton personlighetstyper de är och vad de bör göra i sina liv. Personlighetstestet är skapat! Det var emellertid Isabel som under 1940-talet omarbetade Katherines arbete så att det blev användbart inom arbetslivet och formulerade det frågeformulär som ligger till grund för Myers-Briggs Type Indicator. Ett personlighetstest är en sammanställning av uttalanden om oss själva. Ovetenskapligt? Javisst. Falskt, vem vet? Sant? Ja, om vi vill och anstränger oss. Vår personlighet är nämligen föränderlig och styrs av hur vi själva, andra och samhället uppfattar oss. Det är därför vi ständigt söker efter strategier för att ta reda på vem vi är och vad vi bör göra i våra liv. Problemet är att den strategi vi väljer att använda oss av kommer att forma vårt framtida jag och våra livsmöjligheter. Om vi uppfattar den kunskap som personlighetstesten genererar som verklig, kommer den att bli verklig i sina konsekvenser. Att förstå sig själv och låta sig styras av ett standardiserat frågeformulär är därmed ytterst begränsande. Det är att bli snuvad på den gnutta frihet vi idag har att forma vårt eget öde. Emma Engdahl, professor i sociologi Litteratur Merve Emre: The Personality Brokers: The Strange History of Myers-Briggs and the Birth of Personality Testing. Doublesday books, 2018. Finns i svensk översättning av Linn Åslund: Vilken typ är du? Varför du inte kan lita på personlighetstester. Fri tanke förlag 2019.

Kärlek och lycka är begrepp som hänger tätt samman. Men är det idag viktigare att tala om kärlek och depression? I sociologen Emma Engdahls föreläsning baserad på boken ”Depressive Love – A Social Pathology” undersöks hur våra nära relationer kan orsaka depression. Emma använder sociologiska, psykoanalytiska och filosofiska teorier om kärlek, depression och emotioner för att förstå varför depressiv kärlek är ett verkligt problem i dagens samhälle. Exempel från litteraturen, musiken och fotografins värld studeras och analyseras, precis som vardagslivet i form av e-post-, sms-och messenger-konversationer. Föreläsare: Emma Engdahl (Filosofie doktor och docent i sociologi vid Göteborgs universitet och författare till boken "Konsten att vara sig själv" (Liber 2009)) Föreläsningen var den första fristående föreläsningen i en serie av totalt fyra på temat: "Kärlek - begär, tinder och din obotliga ensamhet". Föreläsningen ägde rum på Månteatern i Lund den 1/10 2018.

Fillipa förlorade sitt jobb, blev sjuk och kunde inte få barn. Tony sminkar sig och går i kilt. Han tycker att det kan vara svårt att vara sig själv på grund av hur andra ser på honom. Emma Engdahl är professor i sociologi och författare. Hon berättar om sin bok "Konsten att vara sig själv".

Fillipa förlorade sitt jobb, blev sjuk och kunde inte få barn. Tony sminkar sig och går i kilt. Han tycker att det kan vara svårt att vara sig själv på grund av hur andra ser på honom. Emma Engdahl är professor i sociologi och författare. Hon berättar om sin bok "Konsten att vara sig själv".

Har du någon gång förundrats varför en pastellig kakburk från 50-talet i plåt kan vara så dyr i second hand-affären? Som du kanske anar, är det inte burken du betalar för. Det är känslorna som kostar. Våra loppmarknadsarkeologer funderar i det här avsnittet på mekanismerna bakom det som får oss att öppna plånboken för ett ting som egentligen inte har något reellt värde. Det handlar om nostalgi, menar loppis- och auktionsentusiasten Lotta, som samlat på sig mången plåtburk från förr. Det som ser ut som en rostig burk för en person kan symbolisera barndomens trygghet för någon annan. Och Lotta får medhåll av Emma Engdahl, professor i sociologi, som tittat på varför ting kan få ett emotionellt värde som inte är kopplat till det monetära.  Programledare: Maja Åström och Tommie Jönsson Loppmarknadsarkeologerna görs av produktionsbolaget Rundfunk Media för Sveriges Radio.

Hösten 2018 förlorade Sverige en säregen forskare: sociologen Johan Asplund. Emma Engdahl reflekterar över hans verk och över hur vårt jag i hög grad utgörs av andra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag vägrar acceptera mig själv som ´den jag är´. Jag vill vara någon annan läser jag i mitt sociala medier-flöde. Du är säkert någon annan svarar någon. Tråden växer och det uppstår ett samförstånd kring att vi alla önskar att vi vore någon annan. I likhet med filosofen George Herbert Mead menar jag att vi måste vara andra för vara oss själv. Frågan är vad det innebär att vara en annan och hur det påverkar det vi mest intimt förknippar med oss själva. En person som ägnat åtskillig tid och tankemöda åt att reda ut vilken roll andra människor spelar för den enskilda individens unika sätt att vara, känna och tänka är sociologen och socialpsykologen Johan Asplund som gick bort den 13 november 2018. Han var då 81 år gammal. När jag nåddes av beskedet satt jag med näsan i Rivaler och Syndabockar som är en av Asplunds mindre uppmärksammade böcker om andras betydelse för självet.  I boken granskar Asplund litteraturvetaren René Girards idé om att vi tenderar att begära det som andra begär. I synnerhet begär vi det som människor vi identifierar oss med begär. Vi sträcker sålunda ut vår kärleksfulla hand mot något eller någon av det enkla skälet att en person som liknar oss själva gjort det. Denna mimetiska process leder i vissa fall till rivalitet och en önskan om att vara eller efterträda den andre genom att röja denne ur vägen. För att förhindra att allas-krig-mot-alla utbryter på grund av denna mänskliga böjelse måste en syndabock utses och kollektivt offras. Asplund menar att Girard förser oss med ett utmärkt exempel på en bestämd aspekt av elementärt mänskligt beteende.  Däremot gör Girard ett fatalt misstag när han grandiost gör anspråk på att hans teori förklarar innebörden och utvecklingen av alla mänskliga kulturer, inskärper Asplund, vars intresse för Girards enbart består i att han fängslas av elementärt mänskligt beteende. Asplund ägnade såväl sin första bok Om mättnadsprocesser som sin mest välkända bok Det sociala livets elementära former åt att utforska fenomenet. Det sociala livets elementära former har varit obligatorisk kurslitteratur för de flesta sociologistuderande sedan dess utgivning 1987. Det finns väl ingen svensk sociolog som inte känner till begreppsparet social responsivitet och asocial responslöshet, vilket utvecklas i boken och utgör byggstenen i vad Asplund kallar gensvarets socialpsykologi. Poängen är att människan till sin natur är sällskaplig och svarsbenägen och att det är människans socialitet som gör det möjligt för henne att bli medveten om sig själv. Vi lär helt enkelt känna oss själva genom det gensvar vi får från andra; som vi ropar får vi svar. Självet kan också ses som det inflytande vi utövar på våra medmänniskor. Det går således inte att urskilja oss själva helt från andra, åtminstone inte från dem vi kommunicerar med. Tanken är spännande och har djupgående moraliska implikationer. Speciellt eftersom att Asplund inte gör någon skillnad mellan människor och ting när det kommer till den sociala responsiviteten. Att slå ett spik i en träbit. Att flyga drake. Att leka att kotten är en gris. Alla är exempel på social responsivitet. Människans socialitet är nämligen så stark att hon till och med tillskriver tingen förmåga att svara. Vi riskerar alltså inte enbart bli slavar under andra människors begär, utan även under tingens inflytande över oss.  Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande [...] Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde. Som student hade jag svårt för Asplunds exceptionella associationsförmåga. Det kändes som att i princip allt mänskligt beteende kunde ses som social responsivitet, förutom det som var asocial responslöshet, vilket i sin grövsta form innebär att man är socialt medvetslös. Och så kanske det är. Frågan är vad ett så vitt begrepp tillför den sociologiska blicken. Jag försökte diskutera detta med mina lärare på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet där även Asplund var anställd vid tidpunkten. Svaret uteblev. Jag tegs ihjäl; tystnade av rädsla för att framstå som asocialt pratsam, vilket också är ett begrepp Asplund myntat och som refererar till en person som behandlar sin samtalspartner som om denne inte finns. Alla vet hur det känns att råka ut för den asocialt pratsamme. Man är förvandlad till en vägg, fastklistrad bakom tapeten och försöker desperat hitta ut.  Ett par år senare träffade jag Asplund som skulle bistå mig i mitt avhandlingsarbete. Han var inte heller intresserad av att diskutera sina texter med mig. Däremot sa han leende att han med stort intresse läst min text om att människan måste vara andra för att förstå och göra sig förstådd. Därefter påbörjade han en dryg timmes lång monolog som i detalj redogjorde för hans tolkning av mina resonemang. Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande och i ren förundran hade jag under hans tal backat så långt att jag stod med ryggen tryckt mot whiteboardtavlan. Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde.   I efterhand har jag undrat vad som fick honom att ta min text på det allvar han faktiskt gjorde. Det är svårt att komma fram till något annat än att den satte fingret på vårt gemensamma intresse för det mänskliga språket. Inspirerade av Mead ser vi båda språket som en del av människans karaktär och som något vi lär oss och utvecklar i samspel med andra. Att lära sig ett språk innebär att inta samma sätt att vara i världen som de som använder sig av språket. Man kan inte läsa deras litteratur och samtala med dem om man inte gör deras särpräglade sätt att vara, känna och tänka till sitt eget. I den meningen blir man en annan av att lära sig ett språk, vilket oundvikligen medför en förändring av ens synsätt. I förordet till Tid, rum, individ och kollektiv skriver Asplund att hans ämne inte är nytt, utan lika gammalt som omfattande. Han har därför fått vänja sig vid tanken på att det inte går att säga något helt nytt. Friheten han har är att använda andra ord. Till exempel talar han om munnen istället för ögonen som själens spegel. Munnen kan bli till ett tunt streck, krökas, spetsas, vattnas, gapa. Det är med munnen snarare än med ögonen som vi grimaserar. Munnen kan vara söt, sur, besk. Kan ögat det? undrar Asplund i essän Munnens socialitet. Asplund har med sin essäistiska stil och förmåga att sätta oväntade ord på eviga frågor utvecklat nya tolkningar eller synsätt på vad det innebär att vara människa. Personligen drabbas jag när han talar om människan som en social varelse som lever upp i sällskap med andra och blir livlös och mållös i isolering och ensamhet. Jag tänker att det är när vi upplever oss som inneslutna i oss själva eller uteslutna från den sociala gemenskapen som vi önskar att vi vore någon annan. Kanske är det fel att säga att vi vägrar vara oss själva. Nog handlar det istället om att inte vilja vara själv; eller ensam som är det korrekta uttrycket. Att människan är en social varelse innebär att hon måste balansera mellan individuell frihet och samhälleligt tvång. Bara så kan hon förstå och göra sig förstådd, det vill säga vara både sig själv och andra på en och samma gång. Allt annat är tristess och avgrundsdjup melankoli. I värsta fall suicid. Asplund gör detta glasklart i samtliga av sina böcker. Läser man dem alla bildas en tät väv av empiriska iakttagelser som gör att man kan få syn på den mångfald av andra som bor inom en själv. Emma Engdahl, sociolog   Litteratur Asplund, Johan (1967) Om mättnadsprocesser. Argos. Asplund, Johan (1987) Det sociala livets elementära former. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (1987) Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (1989) Rivaler och syndabockar. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (1983) Tid, rum, individ och kollektiv. Bokförlaget Korpen. Asplund, Johan (2006) Munnens socialitet och andra essäer. Bokförlaget Korpen. Mead, George Herbert (1934) Mind, Self and Society. University of Chicago Press.

Livet som bög i sjuttiotalets Stockholm och Ingmar Bergmans ekon i radiohuset, P1 Kultur ser tillbaka i dagens program. Men vi träffar också en av världens främsta filmregissörer! Ingmar Bergman gjorde inte bara filmer och uppsättningar på Dramaten. Han var också en flitig radioteaterregissör. Så här mot Bergmanårets slut lyssnar Katarina Wikars efter den store regissörens ekon i radiohuset. Björn Jansson har träffat en annan stor filmregissör: japanske Hirokazu Kore-eda, vars nya film Shoplifters vann guldpalmen på filmfestivalen i Cannes tidigare i år, och nu går upp på svenska biografer. Vi djupdyker i Bögjävlar, en kollektivt producerad kortfilm om livet som bög i sjuttiotalets Stockholm. Den hade premiär 1977, men först 1981 kunde den visas på tv. Roger Wilson och Marcus Lindeen berättar ett stycke svensk HBTQ-historia. I dagens OBS-essä ger sociologen Emma Engdahl sin bild av socialpsykologen Johan Asplunds (1937-2018) tankar om människans sällskaplighet. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Mårten Arndtzén

Att förberedas för en operation där livmodern ska tas bort. Vad gör det med en som människa, kvinna och individ? I Sjukhussängen reflekterar sociologen Emma Engdahl över hur man kan förbli sig själv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan 08.00 checkar jag in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ska operera bort min livmoder. Ett halvår tidigare var jag nära att förblöda. Jag hade föreläst sex timmar i sträck och cyklade därefter hemåt; konstant blödande. Halvvägs över Göta älvbron var jag tvungen att stanna för att spy. Rakt ut i vattnet. Väl hemkommen tog jag av mig de blodiga kläderna. Det var inte lönt att klä på mig igen. Jag skakade okontrollerat och min kropp var ett öppet sår. Endast kvinnor blöder, tänkte jag uppgivet medan ambulansen var på väg. Jag har aldrig sett moderskapet som det som definierar mig som människa. Ändå är det med viss sorg jag inser att det organ som mest intimt förknippas med kvinnlig reproduktion ska skäras loss och avlägsnas. På Wikipedia står det att livmodern är ett honligt sexualorgan som finns hos alla däggdjur med undantag av kloakdjuren. Kanske är det ett kloakdjur omgivningen nu kommer att uppfatta mig som? Det är emellertid inte den liknelsen som känns obehaglig när sköterskan tar blodprov och sätter i dropp. Det är upplevelsen av hur lätt och snabbt det går att bli främmande inför sig själv i en utsatt situation som håller mig i ett spöklikt grepp. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. I spegeln framför mig ser jag en människa. Men det är inte mig själv jag ser. Jag har inte ens fått behålla mitt röda nagellack. Dessutom har jag tvingats tvätta mig med bakteriedödande tvål fyra gånger, utan att smörja in mig efteråt. Vit som snö och torr som fnöske fryser jag, fast jag klätts i sjuhusdräkt. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig. Enlig sociologen Robert E Park beror det inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat om oss själva den roll som vi strävar efter att leva upp till är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt. För att skaka av mig obehaget tjuvlyssnar jag på mannen som ligger i sängen bredvid. Jag tyckte han såg lustig ut när han nyss kom gåendes i en sjukhusdräkt som var identiskt med min. Han skämtar med sjukvårdspersonalen som konstaterat att han är för lång för operationsbordet. Fötterna dinglar utanför. Kanske ska ni kapa mina ben också när ni ändå är i farten föreslår han. Det blir tyst ett kort ögonblick och sedan säger en av sköterskorna: Det är märkligt att sjukvården inte hängt med. Människor blir längre och längre, men inte sjukhussängarna och operationsborden. Hon hade faktiskt tänkt på hur det skulle gå för hennes man, som var två meter och fyra centimeter lång, om han behövde opereras. Mannen i sjukhussängen bredvid min berättar att han är en och nittiosju, om han inte krympt sedan han fick ett träd i huvudet. Ett träd i huvudet frågar sköterskan. Ja, det är förmodligen därför jag är här; trä mot trä. Mannen som nu ligger på ett operationsbord hinner inte säga så mycket mer innan han rullas iväg. Men det räcker. Han är inte längre en för lång kropp i lånade kläder som förflyttats från en sjukhussäng till ett operationsbord han inte riktigt får plats på. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt, i mötet med sjukhuspersonalen. Jag försätts själv i en liknande situation när en av de två kirurgerna som ska operera mig kommer för att presentera sig. Han är dansk och ursäktar sig för sin dåliga svenska som hans kollegor ofta misstar för lättförståelig danska. Jag säger att han inte behöver ursäkta sig. Eftersom jag arbetat i Danmark ett par år förstår jag utan minsta problem hans svenska. Jag vet att han försöker skämta med mig för att lätta upp stämningen. Han försöker också få mig att känna mig trygg när han säger att jag är den perfekta patienten för den titthålsoperation som ska utföras; smal, frisk och har fött barn. Dessutom informerar han mig om att han gjort den här typen av operation ungefär trehundra gånger tidigare. Det hjälper lite. Ändå undrar jag hur de ska få ut livmodern. En av sköterskorna hade sagt att den tas ut genom titthållen, men det kunde väl knappast stämma? Nej, det gjorde det inte. Du vet, samma väg som ett barn kommer ut, kan man slita loss hela underlivet konstaterar den danske kirurgen med viss humor och värme. Sedan frågar han om jag vill att han ska ta äggledarna också när han ändå rör sig i de regionerna. Det finns nämligen ett par vetenskapliga studier som visar att det radikalt minskar risken för cancer i äggstockarna senare i livet. Visserligen finns det också ett par vetenskapliga studier som visar att man kan hamna i klimakteriet ett par månader i förväg om man gör så. Det är helt upp till dig. Du bestämmer säger den danske kirurgen som jag först nu uppfattar namnet på. Han heter Jacob. Jacob med c. Naturligtvis har han redan sagt sitt namn, men nu ser jag det också på namnbrickan som är fastnålad vid hans bröstficka. Jag tittar upp och svarar att valet mellan cancer och klimakteriet inte känns särskilt svårt.  Virginia Wolf har i och för sig beskrivit det som att sitta blottad på en hög klippavsats i full dagsljus. Mycket ensam. Mycket onyttigt Jacob avbryter mig och säger med allvar i rösten: Om du var min fru hade jag opererat bort äggledarna utan att fråga dig. Eller om du var en nära släkting lägger han snabbt till. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det intressanta är att vårt samtal får mig att släppa obehaget som avpersonifieringen jag genomgått medfört. Jag upplever mig inte längre som en vit och bakteriefri kropp att sätta kniven i. Jag känner tillit till att Jacobs attityd inte enbart är slentrianmässig yrkesskicklighet. Jag upplever det inte heller som att jag pådyvlas hans åsikter. Istället lyckas vårt samtal få mig att träda fram på ett delvis nytt sätt. I Jacobs ansikte återspeglas jag bortom rekvisita och roller, men ändå som en person med såväl historia som framtid. Jacob är inte enbart en tillräknelig gynekolog med kunskap om den senaste forskningen på området, utan inkluderar både mitt och sitt eget liv i den situation vi befinner oss i. Istället för att ingå i en Jag-Det relation upprättas en Jag-Du relation. Filosofen Martin Buber menar att Jag-Du är ett grundord som innebär att man inte behandlar den andre som ett ting bland andra ting eller som något som består av ting. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet. Det är detta förhållningssätt som får mig att våga det ödeshopp som krävs för att under narkos tillfälligt förlora mig och sedan vakna upp starkare och friare än förut. I den bästa av världar kommer jag vara en kvinna som inte blöder och som oavsett det oönskade tomrummet inuti kan ta emot den nåd som genuin mellanmänsklighet eller möte mellan Du och Jag innebär. Vad lär man i ett sådant möte känna av varandra? Inget alls, eftersom man inte kan lära känna den andre. Vad vet man då om varandra? Bara allt, eftersom man inte längre vet något enskilt. Med detta menas att ingen förkunskap och ingen fantasi krävs när man möter den andre som ett Du istället för ett Det. Man upptäcker varandra på ett sätt som kastar en ur isolering; själva minnet omvandlas så att en okänd framtid blir möjlig att gå till mötes. Den andre framstår i sin helhet. Inte som skärvor och fragment. Inte som att ha eller inte ha förmågan att känna två hjärtan slå och nära en växande kropp inuti sin. Emma Engdahl, sociolog   Litteratur Buber, Martin, 1990, Jag och Du. Margit Norell och Curt Norell, Dualis Förlag. Buber, Martin, 1995, Det mellanmänskliga. Översättning Pehr Sällström, Dualis förlag Park, Robert E, 1950, s. 250, som cit. i Goffman, Erving, 1994, s. 2627, Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Övers. Sven Bergström. Rabén Prisma. Wolf, Virginia Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941. Övers. Rebecca Alsberg. Elisabeth Grate Bokförlag.

Dagens gäst i Hur kan vi? är ingen mindre än författaren och sociologen, Emma Engdahl. Navid och Emma pratar om det stor ämnet kärlek. _________________________________________________________________Gillar du det du hör, då har du möjlighet att stötta oss via swish och det ger oss möjlighet att bjuda in fler gäster att samtala med. Det gör du på nummer: 123 124 77 33Vi finns nu även på Patreon för dig som vill bli månatlig stöttare och få ta del av extramaterial och VIP-inbjudningar. www.patreon.com/hurkanvi/Tack kompisSamtalet fortsätterFölj oss på sociala medier:Instagram: @HurkanviFacebook: Navid ModiriTwitter: Modiri_navidGlöm inte prenumerera på vår kanal här på Youtube. Då missar du inte några extramaterial eller andra spännande videos.Besök vår hemsida för att läsa mer:www.hurkanvi.se.Vill du kontakta oss?hej@hurkanvi.se For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Emma Engdahl blev ombedd att skriva en liten text om kärlek. "Men Gud vad tråkigt", tänkte hon först, men blev övertalad, smickrad och tackade ja. I litteraturen upptäckte hon att det ändå fanns något som var intressant med kärlek - varje gång handlade det om både kärlek och depression, samtidigt. Studierna blev till en hel en bok, Depressiv kärlek - En social patologi, om sambandet mellan kärlekens och depressionens uttryck. Emma Engdahl är docent i sociologi vid Göteborgs universitet. RadioScience hittade henne på ett seminarium om kärlek, som Kungliga Vetenskapsakademiens Nationalkommitté för biologi anordnade tidigare i våras. Lyssna på vårt samtal med Emma!

Det blir allt mer populärt att gå i parterapi i förebyggande syfte. Att gå till en expert är inte längre förknippat med skamkänslor utan ett tecken på att du tar din relation på allvar. Likaväl som bilen behöver sin årliga besiktning kan relationen behöva en årlig rundsmörjning. Det tycker i alla fall danske psykologen Mattias Stølen Due som tagit fram en modell för par som vill göra en årlig sk par-check. Det hela fungerar som en hjälp att kontrollera att relationen mår bra och att vi inte slentrianmässigt accepterar dåliga vanor.  -Förr skickade man ner kanariefåglar i gruvor för att kontrollera om det fanns gifter där inne. Precis så funkar parchek! Vi kontrollerar om det smugit sig in något som håller på att förgifta relationen. Men också påminna om det som är positivt.  Att använda en expert är inte längre förknippat med skamkänslor utan ett tecken på att du tar dig själv och din relation på allvar.  Det finns till och med nygifta par som får parterapi i bröllopspresent av sina föräldrar.  -Jag vill inte tänka tillbaka på vårt äktenskap och känna att vi accepterade att vi hade det lite halvdåligt under ett par år. Jag vill inte att bara ska va okej utan se vår fulla potential, säger Ola Lustig som tillsammans med sin fru Linda valt att gå i parterapi i förebyggande syfte.  Men lever vi i ett samhälle där specialister tagit över och kärlek blivit ett projekt som kräver hårt arbete och dyra terapitimmar? Alla håller inte med om att parterapi i förebyggande syfte är rakt igenom bra. Kritikerna säger att det finns en ängslighet med att ta hjälp av experter så fort friktion uppstår. Istället borde vi lita mer på vår egen förmåga.  Gäster i studion är Eva Berlander, parterapeut på Svenska Imagoinstitutet, Kalle Norwald, socionom och sexolog på Södersjukhuset och Emma Engdahl,  fil.doktor och docent i sociologi vid Göteborgs universitet och författare till boken Depressiv kärlek.   Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.

Ett fall för Emma Engdahl, Ann Heberlein och Anders Mildner: Smartphonen, datormobilen, har blivit vårt universalverktyg i vardagen. Enligt fransk statistik kollar vi mobilen 150 gånger om dagen. Vi vidrör den först på morgonen och sist på kvällen och förmodligen mycket mer än vår partner.  Datormobilen kan tillfredsställa snart nog alla våra behov och vara ett medel till total frigörelse. Samtidigt är den det ultimata övervakningsverktyget. Dessutom: ju mer vi kommunicerar med våra vänner och kontakter var som helst i världen, desto mindre tycks vi bry oss om vår nästa alldeles bredvid. Så vad gör datormobilen med oss som sociala varelser, och hur påverkar den samhällsbygget i stort? Thomas Lunderquist har träffat den franska filosofen Cynthia Fleury, och i studion samtalar sociologen Emma Engdahl med etikforskaren Ann Heberlein och journalisten Anders Mildner under ledning av Lars Mogensen. Producent är Thomas Lunderquist.