Podcasts about filosofins

Trots att filosofi är ämnet där teorier om rättvisa och jämställdhet formuleras, så är disciplinen till stor del en enkönad historia. Hur kan det vara så? Det undrar filosofen Lyra Ekström Lindbäck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det att vara en fladdermus? En flygande råtta som navigerar genom ekolod? Jag kan ha god kunskap om fladdermusens livsvillkor, men det hjälper mig inte till insikt i dess medvetande. Det närmsta jag kan komma är att vara en människa som föreställer mig att jag är en fladdermus.Så argumenterar filosofen Thomas Nagel i sin berömda artikel ”What Is It Like to Be a Bat?”. 2010 startades bloggen ”What is it like to be a woman in philosophy?”, vars titel anspelar på Nagels resonemang om medvetandets subjektiva natur. Till skillnad från fladdermöss kan dock kvinnor tala, och här har i snart femton år hundratals vittnat anonymt om allt från stulna idéer till våldtäkter.När jag läser bloggen slås jag inte bara av övergreppen, utan också av den smetiga gråzon av förolämpningar som ska utgöra spelplatsen för kvinnornas tankeverksamhet. Någon blir presenterad för en gästforskare med att hon ”alltid har så fina naglar”. Någon blir nekad att skriva in sig på en kurs efter att professorn bara har utvärderat hennes utseende. Någon får höra att hennes graviditet minskar chansen att bli befordrad.”Jag vill sluta”, skriver en kvinna. ”Men jag vill inte tvingas ut. Jag älskar filosofi, men det känns som om jag har fastnat på en fruktansvärd plats.”Kvinnornas historia inom den akademiska filosofin är kort. Den första kvinnan som blev professor i filosofi i Sverige var Lili Alanen, 1997. Även om situationen har förändrats så dröjer sig historien kvar. Som den amerikanska filosofen Regan Penaluna formulerar det: ”Vår kultur underskattar svårigheterna en kvinna möter när hon gör någonting som hennes mormor, farmor och mamma inte uppmuntrades eller tilläts att göra.”I boken ”How to Think Like a Woman” försöker hon gå till botten med varför hon själv lämnade akademin. Ingen betedde sig öppet fientligt mot henne. Ändå hade hon en gnagande känsla av att inte vara där på lika villkor. Hon berättar att professorerna vägrade träffa de kvinnliga doktoranderna utanför vanliga kontorstider, men gärna tog emot grabbarna sent. Penaluna fick höra historier om hur hennes manliga kollegor bondade med sina handledare över öl, hade middagar i varandras hem och bytte jazzskivor med varandra.Filosofi är inte något ensamt tänkande. Ända sedan antikens Grekland har disciplinen bedrivits i form av samtal. Man kan inte hitta sin röst utan ett samtalsklimat där man blir hörd och respekterad. Gräver man ner sig i biografierna om det fåtal kvinnor som gjort avtryck i filosofihistorien upptäcker man alltid att de haft viktiga samtalspartners, och ofta verkat under historiska undantagstillstånd. Under andra världskriget förändrades till exempel villkoren vid de stora universiteten i England drastiskt. Mellan 1939 och 1942 befolkades plötsligt klassrummen i Oxford bara av vapenvägrare, funktionsnedsatta, flyktingar och kvinnor. ”Kvinnorna började också fylla ett annat slags plats som blivit ledig: den som de kvarvarande lärarnas skyddslingar”, skriver Benjamin Lipscomb.I hans kollektivbiografi ”Oxfordkvartetten” skildras hur avgörande den här tiden blev för filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch. De antogs inte bara som studenter vid en världsledande institution, utan kunde också ta plats där på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nära, livslånga relationer kunde skapas med mentorer som inte längre hade några ynglingar att dricka öl och byta jazzskivor med. Som Midgley beskriver det var det ”mycket lättare för kvinnor att göra sig hörda i diskussionerna än vad som är fallet i normala tider”.Men det här var länge sedan, kanske du tänker nu. Är det ens ett problem längre? Jo, tyvärr är kvinnornas underordning inom den akademiska filosofin ett statistiskt säkerställt faktum, också i Sverige. Grundkurserna har ett ganska jämt antal antagna, men ju högre upp man kommer i nivåerna, desto färre blir kvinnorna. Bland filosofiprofessorerna är fortfarande en förkrossande majoritet män.Såhär illa är det inte inom någon annan gren av humaniora. Vad är det som gör filosofin till en så specifikt ogästvänlig miljö för kvinnor? Forskning visar att ämnen där man tror att medfödd begåvning är avgörande för framgång har en skevare könsfördelning. Och filosofi förknippas enligt dessa studier mer med tron på en medfödd förmåga än någon annan disciplin, till och med matematik och fysik.Det tycks alltså vara självtvivlen som får kvinnor att lämna filosofin. Så var det åtminstone för Penaluna. Men självtvivel skapar man inte bara själv. På bloggen om att vara kvinna inom filosofin vittnar ungefär lika många om att få uppmärksamhet för sitt utseende, som om att knappt få någon uppmärksamhet alls. Även om de manliga professorerna säger sig lyssna så ställer de inga följdfrågor, och citerar sällan kvinnors texter.Kritikern Lili Loofbourow har kallat den här typen av ignorans för ”the male glance”, det manliga ögonkastet. Till skillnad från den manliga blicken, som objektifierar kvinnor, så är det manliga ögonkastet flyktigt och svalt. Det slutar i en axelryckning, skriver Loofbourow, och gör kanske en hyfsad bedömning. ”Men det är farligt, eftersom det bara kastar en blick men tror att det läser.”Även om de formella kraven nu har undanröjts för att kvinnor ska kunna göra karriär inom den akademiska filosofin så är villkoren fortfarande ojämna. För att förstå varför måste man fråga sig hur det är att ha en kvinnlig filosofs medvetande. Penaluna menar själva kunskapssökandet för många tänkande kvinnor tar form som självtvivel.Simone de Beauvoir hävdar i Det andra könet att den inre splittringen är ”kvinnans kanske allvarligaste handikapp”. Kulturellt uppmuntrad till att bli uppslukad av sina förälskelser så engagerar sig kvinnan mindre helhjärtat i sitt arbete, skriver de Beauvoir, och ”därigenom dömer hon sig själv till att förbli underlägsen.”Det har funnits flera viktiga kvinnliga filosofer, men knappast några stora genier. Kanske är feministen Germaine Greers resonemang om konsthistorien överförbart till filosofin. Det har inte funnits någon kvinnlig Sokrates, någon kvinnlig Hegel eller Wittgenstein: ”men”, skriver Greer, ”det beror inte på att kvinnor är utrustade med livmoder, att de kan föda barn, att de har mindre hjärnor, att de inte har kraft och uthållighet”. Anledningen är i stället ”att man inte kan skapa stora tänkare av människor som har fått sitt ego förstört, vars viljekraft är skadad och vars energi har splittrats i neurotisk skenaktivitet.”Tills männens blickar har slutat vandra, antingen av begär eller ointresse, tror jag att det kommer att förbli en nästan oöverstiglig utmaning för kvinnor att bygga ett sådant ego.Hur är det att vara kvinna i filosofin?Det är att fortsätta försöka tänka och tala, också när ingen ser dig rakt i ögonen.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och filosof LitteraturSimone de Beauvoir, ”Det andra könet”. Översättning Åsa Moberg, Adam Inczèdy-Gombos, Eva Gothlin. Norstedts, 2012.Cimpian, Andrei, Leslie, Sarah-Jane. “The Brilliance Paradox: What Really Keeps Women and Minorities from Excelling in Academia”. Scientific American, 2017-09-01.Germaine Greer. ”Hinderloppet. Kvinnans väg genom konsten”. Översättning Annika Preis. Brombergs, 1980.Benjamin J.B. Lipscomb, ”Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin”. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos, 2023.Loofbourow, Lili. ”The Male Glance”. Virginia Quarterly Review 94, no. 1 (2018): 36-47.Per Myrdal, Frans Svensson, ”Till minne: Lilli Alanen”. (2021-10-29)Thomas Nagel, ”What Is It Like to Be a Bat?” The Philosophical Review, Vol. 83, No. 4 (Okt., 1974): 435-450.Regan Penaluna, ”How to Think Like a Woman: Four Women Philosophers Who Taught Me How to Love the Life of the Mind”. Grove Press, 2023.What is it like to be a woman in philosophy?

Den amerikanska filosofen Amie Thomasson ser sig själv som en språk-ingenjör. Hon går till filosofins försvar och detta inom ett av disciplinens snårigaste fält metafysiken. Naturvetenskapen har i stort sett tagit över uppgiften att undersöka vad som existerar och hur världen är beskaffad. Vad blir då kvar för filosofin? Amie Thomasson har kommit fram till att filosofin är bättre på att besvara frågor om vad vi bör göra, hur vi bör leva. Frågor som naturvetenskapen inte intresserar sig för. Hon menar att begreppen som vi använder gör en enorm skillnad för hur vi lever och vad vi gör, och hon kallar sitt filosofiska arbete med språket för conceptual engineering, alltså ungefär begrepps-ingenjörskonst.I det här avsnittet hör vi Amie Thomasson, som är verksam vid Dartmouth College i New Hampshire, utveckla sina idéer. I studion filosoferna Åsa Burman och Robin Stenwall. Programledare Lars Mogensen. Research och intervju Paulina Witte. Producent Thomas Lunderquist.

Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:När man kommit så långt som jag i meningslöshetär vart ord åter intressant:Fynd i myllansom man vänder med en arkeologisk spade:Det lilla ordet dukanske en glaspärlasom en gång hängt om halsen på någonDet stora ordet jagkanske en flintskärvamed vilken någon i tandlöshet skrapat sitt segaköttFinns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?Ja, säg det?Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:"Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."Mattias Hagberg, författare

Gäst i veckans podd är den brittiske filosofen A.C Grayling. I Filosofins Historia presenterar han en sällsynt heltäckande bild av vårt intellektuella arv, från den västerländska historien såväl som från asiatiska och afrikanska tanketraditioner. I veckans lite längre samtal ges vi en personlig inblick i Graylings liv, från uppväxten i Zambia och Malawi präglad av en stor familjetragedi, upplevelsen av apartheidsystemet, hans tidiga upptäckt av filosofin och senare akademiska karriär.  Hur förhåller sig den antika grekiska och indiska filosofin till varandra? I vad består klyftan mellan analytisk och kontinental filosofi, och har den något existensberättigande? Och vilka få utvalda filosofer skulle Grayling placera på filosofihistoriens parnass?

Idag är det jubileum med avsnitt nummer 50. Det firas med ett liveavsnitt som spelades in i Gamla stans bokhandel den 28 oktober i år. Gäst är Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola och aktuell med en essäsamling om Nietzsches filosofi. Dagens ämne handlar om hur den klassiska filosofin kan skänka tröst i moderna människors vardag. Utgångspunkt för samtalet är författaren Alain de Bottons bok ”Filosofins tröst”. Där låter han sex olika filosofer bistå läsaren med praktiska råd som gör det lättare att hantera sådant som ett krossat hjärta, tom plånbok, en känsla av otillräcklighet och impopularitet.Alain de Bottons bok: https://www.adlibris.com/se/bok/filosofins-trost-9789188659248Hans Ruins bok om Nietzsches filosofi:  https://www.adlibris.com/se/bok/i-fornuftets-skugga-essaer-om-nietzsches-filosofi-9789187483509Facebook: BildningskomplexetInstagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin

Jacob nyfikar med filosofiprofessorn vid Åbo Akademi, Martin Gustavsson, om bl.a. trygga rum, ord som tappat sin betydelse och det demokratiska samtalet på sociala medier. Häng med i samtalet!Stöd oss på Patreon | Följ oss på Instagram och Facebook | Besök vår hemsida | Skriv till oss på kontakt@nyfika.fiFoto och grafik: Maria Åsvik & Elin Åsvik | Musik: Mattias BjörkholmSponsras av Fruktcoffeeroasters, Svenska kulturfonden och svenska Österbottens kulturfond. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I den så kallade Wienkretsen söktes under 1920- och 30-talen gränserna för det säkra och meningsfulla. Mycket av filosofin kvalificerade inte. Olof Åkerlund reflekterar över denna strävan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag en vinter för många år sedan drabbades av en allvarlig sjukdom hade de en dålig dag på lasarettet i den lilla universitetsstaden. Akuten och specialistavdelningen var båda överbelagda och de bråkade om vem som skulle behöva hantera ännu en patient. Till slut blev jag inrullad på ett kontor, och den enda information jag fick kom från en undersköterska som till svar på beredvilligt framsträckt pekfinger utbrast nej, där sticker vi inte om du skulle bli blind sen. Dagen efter flyttades jag till en helgöppen avdelning där jag fick dela ett rum med en bitter man som förlorat båda sina fötter till följd av sjukdomen. Det var av honom jag fick min första, mycket subjektiva, introduktion till hur mitt liv nu skulle gestalta sig. Det var kort sagt något omtumlande. Och som någon som främst alltid kunnat uttrycka sig och förstå saker genom skrift, så var jag mån om att få en anteckningsbok till sjukhuset. Jag antar att jag föreställde mig att jag skulle föra någon sorts dagbok, men det blev inte mycket skrivet. Jag gjorde bara några små teckningar, fram tills att jag vid ett tillfälle plötsligt tittade ner i anteckningsboken och såg att jag omedvetet hade fyllt sidorna med små uppställningar. Det tog ett litet tag innan jag insåg att det rörde sig som om de sanningstabeller som introduceras i Ludwig Wittgensteins "Tractatus Logico Philosophicus". Det handlar om grundläggande relationer i elementär logik, så kallad satslogik, och är på många håll än i våra dagar det sätt som filosofistudenter introduceras till logik som ämne. Enkel, skön och obestridlig sanning. När jag begrundade vad jag hade skrivit fylldes jag för första gången på flera dagar av något slags lugn. För den som har en vag bild av filosofi kan det låta märkligt att logik tillhör dess domäner. Men det går faktiskt tillbaka ändå till Aristoteles och handlar om det som alltid, på olika sätt och med blandad framgång, varit filosofins mål: att skapa klarhet. Och vad Aristoteles gjorde var inget annat än att systematisera grunden för allt detta - tänkandet självt. I hans verk Första analytiken som utkom på svenska år 2020 kan man själv studera denna alltför sällan uppmärksammade revolution i idéernas historia. Likt Euklides geometri skulle Aristoteles logik få ett längre liv än så gott som alla vetenskapliga teorier, det var egentligen först på 1800-talet som avgörande landvinningar skulle erbjuda en ny logik med nya möjligheter. Och då väcktes också hoppet om att kunna härleda hela matematiken ur logiken och ge det säkraste mänskligheten visste en ännu säkrare grund. Sjukdomen jag drabbades av var kronisk. Att säga att jag fortfarande lider av den är alltså en tautologi, ett påstående som uttrycker en utifrån förutsättningarna redan etablerad sanning om man talar om retorik, en sats som är sann oavsett vilket sanningsvärde man tillskriver dess variabler om man talar logik. Wittgenstein framhöll att hela satslogiken var tautologisk. Om man tycker att det får den att verka meningslös, så bör man fundera över om man även anser att datorprogrammering är meningslöst. Man kan kanske sammanfatta mitt nedtecknande av sanningstabeller på sjukhuset som att det i omskakande tider är en en tröst med tydlighet och klarhet. En period i behov av logikens tröst var onekligen tiden under och mellan de två världskrigen. Det var också då den så kallade Wienkretsen samlades. Matematikprofessorn Karl Sigmund ger sin högintressanta bok om dessa filosofiskt intresserade vetenskapsmän och vetenskapligt sinnade filosofer den passande undertiteln Filosofi vid avgrundens rand eller i original exakt tänkande vid undergångens rand. I kretsens kärna ingick framträdande samtida profiler som Moritz Schlick och Otto Neurath samt den framstående analytiske filosofen Rudolf Carnap. De såg sig som företrädare för den vetenskapliga världsbilden och ville göra sig av med alla sorters resonerande som inte stod på bergfast grund. Med i gruppen fanns också matematiska genier som Kurt Gödel  den främsta logikern sedan Aristoteles enligt Albert Einstein. Han skulle dock med tiden visa sig vara en metafysiker av platonska  proportioner, och representerade alltså i hemlighet allt gruppen bekämpade. Filosofin hade ju genom årtusendena, i takt med att metoder och teorier utvecklats, knoppat av sig i olika vetenskapliga discipliner. Det som återstod torde antingen kunna omvandlas till vetenskap eller förkastas som nonsens. Och med de nyvunna framstegen i logik så kändes tiden inne för nästa steg. Wien var en god jordmån  för dessa tankar. Härifrån kom fysikern Ernst Mach som hävdade att vi inte hade något jag bortom våra sinnesförnimmelser. Hans kollega Ludwig Boltzmann, tänkte i liknande banor, men i en berömd debatt dem båda emellan tog han ställning för atomens existens, vilken Mach förnekade. Och Boltzmann plågades av att de filosofiska problemen ständigt dök upp, hur mycket han än försökte göra sig av med dem. Särskilt frågan om varför något överhuvudtaget existerar gav honom mardrömmar. För Wienkretsen blev också Ludwig Wittgenstein snabbt en fixstjärna. Hans Tractatus förstods som ett försök att göra sig av med filosofisk spekulation, genom att med logikens hjälp visa på gränsen för det meningsfulla språket. De läste boken både ivrigt och ihärdigt och ur gruppen strömmade många olika försök att skilja på meningsfullt och meningslöst, pseudoproblem och verkliga problem. Svårigheterna med detta företag blev dock plågsamt tydliga. Vetenskapen är ju så mycket mer än matematik och logik, och likt Mach sökte många en fast grund i sinnesförnimmelserna. Olika förslag om att bara det som kunde kontrolleras empiriskt var meningsfullt, eller att meningen med ett påstående var identisk med metoden med vars hjälp man kunde bekräfta det, lades fram.  Problemet med alla dessa antaganden är förstås att de själva inte går att bekräfta empiriskt och alltså bör betraktas som meningslösa. Men för vissa i gruppen fortsatte korståget mot filosofin oförtrutet och de såg metafysik och mystisk spekulation i var och varannan buske. Denna misstanke restes också mot Tractatus av vissa av Wienkretsens medlemmar. De gjorde en enkätundersökning där de före, under och efter sin noggranna läsning fick bedöma de mest centrala av bokens 526 numrerade påståenden enligt en färgskala. Blått betydde medhåll, rött oenighet och grönt att tesen var meningslös. Som Karl Sigmund krasst noterar utgjorde enkätsvaren en brokig palett. Wittgenstein kom att lägga så gott som allt i Tractatus bakom sig, men han upphörde aldrig att försöka göra slut på det mesta av det som genom århundradena kallats filosofi. Hans utsagor om disciplinen har blivit legendariska. Filosofins syfte, skrev han i Filosofiska undersökningar, är att visa flugan vägen ut ur den flugfälleflaska den lockats ner i. Det är språket som ständigt lurar in oss i dessa fällor och varje fråga måste filosofin behandla som om den vore en sjukdom. Yttrandet får mig att tänka på fysikern Boltzmann som alltmer kom att plågas  av filosofins obeveklighet. Driften att filosofera liknar kräkreflexen vid migrän, menade han, den vill kasta upp något fast inget finns där, men, framhärdade han samtidigt, det är filosofins höga, majestätiska uppgift att bota mänskligheten från denna fruktansvärda migrän. Ja, kanske är filosofin i viss mån en sjukdom. Men efter 2500 år av försök med avancerad medicinering, huskurer, åderlåtning och andeutdrivning är det nog dags att vi accepterar att den är kronisk. Olof Åkerlund, producent för OBS  Litteratur Aristoteles: Första analytiken. Översättning, inledning och kommentarer Per-Erik Malmnäs. Bokförlaget Thales, 2020. Karl Sigmund: Wienkretsen filosofi vid avgrundens rand. Översättning av Jim Jakobsson. Fri tanke förlag, 2017. Ludwig Wittgenstein: "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg. Bokförlaget Thales, 1992. Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson. Norstedts, 2014.

Enligt den franske filosofihistorikern Pierre Hadot (1922-2010) var de antika filosofiskolorna - Platons och Aristoteles till exempel - framförallt ett sätt att leva. Filosofi var inte bara teori utan i hög grad en slags "terapi" och det som bearbetades var ens grundläggande existentiella förhållningssätt till tillvaron, sig själv och andra människor.  Filosofiskolorna kan sägas kännetecknas av olika sådana grundläggande förhållningssätt och det filosofiska tänkandet inom en skola sker alltid i dialog med eller mot bakgrund av ett sådant existentiellt förhållningssätt. Det finns likheter mellan hur Hadot beskriver "existentiellt förhållningssätt" och hur den förre påven, Joseph Ratzinger, beskriver vad det är att tro i sin bok Introduktion till kristendomen (se avsnitt 16 av Tro & förnuft-podden): som en slags grundläggande attityd till tillvaron som helhet.  För de antika filosofiskolorna ingick i den filosofiska praktiken vissa "andliga övningar" där man exempelvis tänkte på sig själv i ljuset av en kosmologi: som en del av ett oändligt stort kosmos som antingen styrdes av en förnuftig princip (logos - enligt stoikerna) eller hade en källa i den transcendenta godheten (för platonikerna) - eller styrdes av slumpen (för epikuréerna). Det handlar här om att se sitt liv i ljuset av och i relation till helheten. För Platon, Aristoteles och Nyplatonikerna är filosofins mål en vishet och godhet som inte går att språkligt ringa in, utan som vi har tillgång genom erfarenheter snarare än analyser. Filosofins uppgift är att ändå föra oss närmare den erfarenheten. I detta avsnitt diskuterar Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund denna syn på filosofi och hur den kan utmana och berika samtida filosofi och den kristna tron. Den nyplatonske filosofen Plotinus sa att "utan dygderna är Gud bara ett ord". På ett liknande sätt kanske man kan säga att kyrkan ibland har en övertro på hur betydelsefulla orden eller teorierna om Gud är, för att föra människor närmare Gud.

I samtalet med Jonna Bornemark i avsnitt 9 av Tro & Förnuft konstaterade vi att det i moderniteten finns en paradoxal flykt från ”subjektet” och människans ansvar. Paradoxal, eftersom moderniteten ofta definieras som just den tid då individens frihet och ansvar hamnar i fokus. Men i det moderna byråkratiska samhället försöker vi reglera våra verksamheter så att individen inte ska behöva ta ställning till den konkreta situationen och använda sitt omdöme. Det personliga ansvaret skall träda tillbaka och opersonliga kriterier ska ersätta det personliga omdömet. Det innebär att när något går snett är det egentligen ingen agent som gjort fel, det finns bara organisationer som ”brustit i sina rutiner”. Finns det en liknande flykt från det ”riskfulla” tänkandet i frågan om hurdan verkligheten är? Det menar Lena Andersson i sin bok Om falsk och äkta liberalism. Boken kan sägas vara ett försvar för att människan ska använda sin artspecifika förmåga att resonera: vi kan inte med hjälp av endast sinneserfarenheter och observationer sluta oss till hurdan verkligheten är beskaffad och hur vi ska agera. Vi måste använda tänkandet som ett slags ”mätinstrument” för att ta reda på hurdan verkligheten är. Poängen är inte att den empiriska vetenskapen har fel inom sitt kompetensområde, utan att den är otillräcklig: det finns många frågor som vi inte kan avgöra på empirisk väg utan som vi måste filosofiskt förhålla oss till. Liberalismenn liksom försvaret för mänskliga rättigheter kräver ett fundament som vi inte kan nå om vi inte, liksom Platon och Aristoteles, accepterar andra kunskapsformer utöver den rent empiriska och accepterar sådant som en mänsklig natur. Som Lena Andersson skriver: ”Att motivera mänskliga rättigheter på empiristisk och utilitaristisk grund är mycket osäkert. Om mänskliga rättigheter är bra för att det känns så och för att våra lagar just nu säger så går ingen säker, och som intellektuell hållning är den direkt ofruktbar.” (s. 44) (Observera: i eftersnacket hänvisar vi till frågor om Lena Anderssons politiska ställningstaganden, frågor som vi klippte bort. Vi låter dock våra reflektioner vara kvar eftersom de ändå, enligt vår mening, blir begripliga trots att vi klippte bort frågorna från samtalet – av utrymmesskäl.) Hållpunkter: 0-20 minuter: presentation av boken 20 - 45 minuter: intervju med Lena Andersson 45 - 50 minuter: eftersnack.

#22 Om Sveriges filosofihistoria med Svante Nordin - Del 3/3 - Den analytiska filosofins genombrott by Om filosofers liv och tankar

Anders Sandberg är framtidsfilosof och forskare vid Future of Humanity Institute på University of Oxford. Han är kryonikfantast och kommer att frysas ner vid sin död, för att förhoppningsvis kunna tinas i framtiden. Sandberg forskar ofta på existentiell risk och globala katastrofer, men är i grunden mycket positiv till framtiden. För tillfället skriver han på ett storverk om långsiktiga framtidsscenarier. Vi träffade honom på invigningen av utställningen "Framtiden börjar här" / "The Future Starts Here" på museet ArkDes på Skeppsholmen i Stockholm. Programledare: Christian von Essen / Läs mer på http://www.hejaframtiden.se

I Godmorgon, världen! dessutom krönika av Göran Rosenberg, kåseri av Helena von Zweigbergk, panelen och Public Service m.m Första timmen: *Karavanen från Latinamerika - vilken politisk betydelse får den? *CDU efter Angela Merkel *Karriären efter partiledarskapet *Allan Pettersons sjunde symfoni - 50 år *Krönika av Göran Rosenberg *Panelen   Andra timmen: *Mellanårsval i USA - samtal med Sara Stenholm Pihl *Viktiga latinoväljare i Arizona och Florida *Public Service *Nya namnlagen ger fler överklaganden *Filosofins betydelse *Kåseri av Helena von Zweigbergk

Det fjärde avsnittet är uppdelat i tre delar: 1. Tips på kreativ, ickevåldslig, vegansk utbildning i vardagen. 2. Kritik mot Utilitarism, Bentham och Singer. 3. Filosofins kärna: ställ kritiska frågor till dig själv. Som ni har märkt så är jag förtjust i kortare avsnitt, om det inte är något riktigt intressant och relevant. Många vegan […]

I vår sommarserie Sommarforskarna är det dags för ett nytt forskningsområde: filosofins historia. Veckans sommarforskare Pauliina Remes är professor i teoretisk filosofi och berättar om de gamla grekerna och hur vi fortfarande kan tillämpa deras tankar idag, till exempel när vi för en konversation i sociala medier. Luta dig tillbaka, lyssna och förflytta dig till den tiden där Platon och Sokrates diskuterade de stora frågorna: vem är jag och vad definierar människorna, jaget eller själen. Vi tar också en liten sväng till Rom och vidare till ett litet kontor vid Kings College i London. Detta program är på engelska.

Helena von Zweigbergk: Filosofins återkomst. Calle Norlén: Sociala medier och TV-serier visar vägen. Jessika Gedin: Sötma och aggression. Helena von Zweigbergk om hur hon kommer på vad hon ska spana om ... Calle Norlén om hur han kommer på vad han ska spana om ... Jessika Gedin om sin nish i Spanarna ... Spanarna är programmet för dig som gillar samhällsspaning med humor. I programmet hör du varje vecka tre skarpsynta personligheter som försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Till sin hjälp har de programledaren Ingvar Storm.

Helena von Zweigbergk: Filosofins återkomst. Calle Norlén: Sociala medier och TV-serier visar vägen. Jessika Gedin: Sötma och aggression. Spanarna är programmet för dig som gillar samhällsspaning med humor. I programmet hör du varje vecka tre skarpsynta personligheter som försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Till sin hjälp har de programledaren Ingvar Storm.Helena von Zweigbergk om hur hon kommer på vad hon ska spana om ...Calle Norlén om hur han kommer på vad han ska spana om ...Jessika Gedin om sin nish i Spanarna ...

Helena von Zweigbergk: Filosofins återkomst. Calle Norlén: Sociala medier och TV-serier visar vägen. Jessika Gedin: Sötma och aggression. Programledare för Spanarna är Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Spanarna är ett underhållningsprogram för dig som gillar samhällsspaning med humor.I programmet hör du varje vecka tre skarpsynta personligheter som försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Till sin hjälp har de programledaren Ingvar Storm.Helena von Zweigbergk om hur hon kommer på vad hon ska spana om ...Calle Norlén om hur han kommer på vad han ska spana om ...Jessika Gedin om sin nish i Spanarna ...

Lundströms Bokradio blickar tillbaka på litteraturutgivningen 2012 med kritikerna Anneli Dufva, Pia Huss och Nils Schwartz. Var fanns höjdpunkterna, överraskningarna, debatterna? Och vilken textrad i vilken bok är den absolut bästa från året som gått? Dessutom: många romaner med judiskt tema har kommit ut under året. Varför kommer de just nu - och varför fokuserar de flesta på pappor? Författarna Rose Lagercrantz och Leif Zern medverkar. Finlandssvenska poeten Lars Huldén, som fyller 86 i år, läser ur sin senaste diktsamling Inga stjärnor i natt, sir. Ofta handlar det om döden. Bokcirkeln separat! Nu finns alla avsnitt med bokcirklar (Gatsby, Processen...) som fristående avsnitt. Sök efter "Bokcirkeln" i vår app Sveriges Radio Play eller gå till poddflödet med . Tips! Se Maries och kritikernas boktips inför julen, scrolla ner för en lista på böcker som nämns i programmet: klicka på Läs mer... och scrolla nedåt. Böcker som nämns i programmet 15/12: Lars Huldén - Inga stjärnor i natt sir (2012) Rose Lagercrantz - Om man ännu finns (2012) Ricki Neuman - Ni är inte så märkvärdiga som ni tror (2012) Daniel Waluszewski - Med en blick över axeln (2012) Felicia Feldt - Felicia försvann (2012) Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln (2011) E L James - Femtio nyanser av honom (2012) övers: Jimmy Hofsö Kalevala - Finlands nationalepos Marie Lundström väljer: Julie Otsuka - Vi kom över havet, övers: Ulla Roseen Marie berättar: - Jag träffade Julie Otsuka i New York i våras. Hennes "Vi kom över havet" handlar om de över tio tusen japanska kvinnor som i början av 1900-talet giftes bort till amerikaner. Kvinnorna kom med båt från Japan och i USA väntade män de aldrig tidigare träffat. Det är en bok på 174 sidor där allt har täckning, allting bär. (Intervjun sändes i programmet Kosmo 2012-05-19.) Pia Huss väljer: Frida Nilsson - Apstjärnan (2012) Barbro Lindgren - Barbros bästa (2012) Instrument - (pekbok med ljud) (2012) Het (antologi) - Jern, Martin (förf.) / Jägerfeld, Jenny (förf.) / Ohlsson, Sara (förf.) / Olsson, Ingrid (förf.) / Schiefauer, Jessica (förf.)  (2012) Shoomannen - Douglas Foley (2012) Ensam mullvad på en scen - Ulf Nilsson (2012) Kejsarens nya kläder -  H.C. Andersen, nyillustrerad av Gunna Grähs (2012) Jag blundar och önskar mig något - Moa-Lina Croall (2012) Anneli Dufva väljer: Lars Norén - Filosofins natt (2012) Johannes Anyuru - Det kom en storm från paradiset (2012) Leif Zern - Kaddish på motorcykel (2012) Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Susanna Alakoski - Oktober i Fattigsverige (2012) Monica Lauritzen - Sanningens vägar – om Anne-Charlotte Lefflers liv och dikt (2012) Agneta Pleijel - Litteratur för amatörer (2012) Karolina Ramqvist - Alltings början (2012) Vanja Hermele - In som ett lamm ut som en tigrinna (2012) Katarina Fägerskiöld - Åsen (2012) Marlene van Niekirk - Agaat övers: Niclas Hval (2012) Caitlin Moran - Konsten att vara kvinna Övers: Molle Kanmert Sjölander (2012) Karl Ove Knausgård - Min kamp del 5 Övers: Rebecca Alsberg (2012) Nina Lekander Hästar, män och andra djur (2012) Nils Schwartz väljer: Kristina Sandberg: Sörja för de sina (2012) Eija Hetikivi Olsson: Ingenbarnsland (2012) Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Leif Zern: Kaddish på motorcykel (2012) Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset (2012)

Hur mycket får man låna från ett verk för att skapa ett annat utan att det handlar om plagiat? I fråga om föreställningen Fursten om mediemogulen Jan Stenbeck på Uppsala stadsteater, anser författaren Per Andersson att viktiga delar i pjäsens manus av Malin Lagerlöf, liknar hans egen biografi om Jan Stenbeck. Per Andersson kommer till studion, liksom förbundsdirektören för Sveriges dramatikerförbund, Susin Lindblom. Mats Nordenborg, jurist på PRV, ger perspektiv på frågan. Kulturradions Marie Lundström fann sitt eget material kopierat i poeten Johan Jönsons bok. Veckans krönika är gjord av Nasim Aghili, dramatiker, regissör och medlem i konstgruppen Ful. I kritikersamtalet diskuteras Lars Noréns första skönlitterära prosaverk på många år: Filosofins natt. Kulturradions Anneli Dufva och författaren och kritikern Eva Ström deltar. Programledare Eric Schüldt Producent Margareta Svensson