Podcasts about lotta lotass

Nu är det dags juryn har utsett Lyrikprisets vinnare år 2025 och i P1 kultur får du veta vem det är! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De nominerade är: ”Måla” av Kristofer Folkhammar, ”Ingenmans strand” av Nils-Åke Hasselmark, ”Rubicon / Issos / Troja” av Lotta Lotass, ”Jägmästarna säger” av Mariam Naraghi och ”Kåta blommor” av Axel Winqvist. Hör Lyrikprisjuryns ordförande Ann Lingebrandt om juryns val, och Helene Alms porträtt av vinnaren.LITTFEST LÅTER UNGA LÄSARE BESTÄMMAI dag startar litteraturfestivalen Littfest i Umeå - traditionsenligt med en första dag som enbart är vigd åt unga läsare. Men i år har man tänkt om kring programmet och låtit de unga själva bestämma vad det ska handla om. Då hamnade romantasy, skräck och booktok på agendan. Joakim Silverdal är på plats på Littfest.BOKTIPS I VÅRFLODENP1 kulturs Jenny Teleman tipsar om två aktuella böcker - bilderboken som valt till årets bästa, och en alldeles särskild norsk ungdomsskildring om att växa upp i Norge och Serbien.ESSÄ OM DEN SJÄLVGODA ÅTERVINNARENÄr återvinning något bra? Ja! Svarar nog de flesta. Men författaren och journalisten David Jonstad vill ge ett annat perspektiv i dagens radioessä från OBS.Programledare: Lisa WallProducent: Karin Arbsjö

Den iranska thrillern Det heliga trädets frukter är en skildring av hur förtryck normaliseras, men hur det också plötsligt spricker. Möt filmskaparen Mohammad Rasoulof vars skapande tvingat honom i exil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. IRANSK FULLTRÄFF! ÄR EN AV ÅRETS BÄSTA FILMER REDAN HÄR?P1 Kulturs Saman Bakhtiari träffade Mohammad Rasoulof på Göteborg filmfestival. Hör hans porträtt av en regissör som verkligen sätter allt på spel för sitt konstnärskap. Dessutom, vår filmkritiker Emma Engström berättar varför hon gett högsta betyg till Rasoulofs bioaktuella film ”Det heliga trädets frukter” – ett familjedrama, en politisk thriller och en rysare, som hon beskriver som ”så spännande att man smäller av”.LYRIKPRISET! HÖR EN DIKT AV DEN NOMINERADE POETEN MARIAN NARAGHIDen här veckan ger vi er lyssnare smakprov från de nominerade nominerade till Sveriges Radios Lyrikpris. Den första pristagaren var Nelly Sachs och förra årets vinnare var Judith Kiros för ”Det röda är det gränslösa”. I dagens P1 Kultur får ni höra en dikt av Mariam Naraghi som är nominerad i år, med motiveringen: ”Med sinne för storslagenheten i det oansenliga får Mariam Naraghis 'Jägmästarna säger' Uppsalaförortens vardagslunk att gnistra av poesi. I de små besjälade detaljerna skymtar den större världen, ibland skrämmande men också full av möjligheter och mening bortom det uppenbara.” Övriga nominerade till Lyrikpriset är ”Måla” av Kristofer Folkhammar, ”Ingenmans strand” av Nils-Åke Hasselmark, ”Rubicon / Issos / Troja” av Lotta Lotass och ”Kåta blommor” av Axel Winqvist. Priset delas ut den 13 mars.KLASSIKERN: ELIZABETH SMARTS KULTROMAN – SKRIVEN SOM I FEBERDet är 80 år sedan som den kanadensiska författaren Elizabeth Smarts mytomspunna roman "Vid Grand Central Station där satt jag och grät" kom ut. Författaren Pamela Jaskoviak, som har ett långt och laddat förhållande till denna bok, berättar mer i veckans Klassiker.WILMER X INTAR BIODUKEN I NY DOKUMENTÄRI nya dokumentären ”Wilmer X - När tiden stannar” får vi följa bandet från ett grått och monotont 70-tals-Malmö till att de reste sig ”som en elektrisk storm” med ikoniska låtar som ”Teknikens under”, ”Vem får nu se alla tårar” och ”Om en hund mådde såhär”. P1 Kulturs Björn Jansson har träffat bandmedlemmarna Jalle Lorensson och Nisse Hellberg inför biopremiären.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-12-23.”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.Evangelierna är inget undantag.Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare

Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift.Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt. Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.Och kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på kulturredaktion

Nytt år betyder nya böcker och läsupplevelser. Lina Kalmteg guidar till vårens höjdpunkter i bokutgivningen. Bland trenderna ser hon mer ukrainsk litteratur och hur klimatfrågan etablerat sig som tema i skönlitteraturen. HAR DE ENKLA BERÄTTELSERNA TAGIT ÖVER LITTERATUREN?Håller litteraturen på att förenklas och banaliseras på grund av anpassning till ljudboksformat och tv-serier? Det är farhågor som lyfts i en debatt på landets kultursidor. Samtal med Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts och Marie Pettersson, förläggare på Ellerströms förlag, om berättelsens roll i litteraturen idag.ESSÄ: MOTSTÅNDSRÖRELSEN MOT BERÄTTELSENS HEGEMONIDet är inte första gången berättelsens roll i litteraturen diskuteras. I en essä från 2014 lyfter kritikern Maria Edström fram författaren Lotta Lotass som en motröst till vår tids besatthet vid berättande."MIN BERÄTTELSE": FRÅN RADIO TILL TEATER – OCH NU PÅ SKIVARadioprojektet ”Min berättelse”, där människor berättar om deras livsavgörande ögonblick, blev härom åren teater på Dramaten – och nu också musik av kompositören Lisa Grotherus.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder.// Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" "Och har ni tänkt på" sade han "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna "just nu, just då" insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

Johan Wanloo och Magnus Dahl har läst Rhianna "Terry Pratchetts dotter" Pratchetts soloäventyr "Crystal of Storms". Var den bra? Är det ens kul att spela bokrollspel? Skriver hon som sin farsa? Hur coolt är det med flygande öar? Hade huvudpersonen en cykel eller en ryggsäck? Lyssna så får du veta. I nästa LÄS HÅRT... ... tar Magnus och Johan tempen på Gregory Kerns "Cap Kennedy"-böcker. Brittisk scifi från 70-talet! Magnus läser "Vansinnesdrogen" och Johan "Fientlig värld". Tack på förhand till Måns Malm! Annat som nämns T. Kingfisher "Paladin's Strength", Magnus twittertråd om böcker han inte köpt, Science Fiction-bokhandeln, Marie Kondo, "Blueberry", Peter Bagge, "Sex and the City", Lee Child, Martin Luuk, Catherine Burns "The Visitors", Iain Reid, George RR Martin, Robert Jordan, Katherine Addison "The Goblin Emperor", Don Maitz, Jody Lee, "King Ralph", vårt avsnitt om "The Haunting of Tram Car 015", SA Chakraborty "City of Brass", EA Petricone "We, the Girls Who Did Not Make It", Nightmare Magazine, Mark Lawrence "The Liar's Key", Stephen King, HP Lovecraft, Michel Houellebecq, iOS-appen Fighting Fantasy Classics, Ian Livingstone "Island of the Lizard King", Terry Pratchett, Joe Hill, Magnus recension av Peter Glas "Bärstenskyssen", Lotta Lotass, Johan Wanloos "Domedagsvikingen", Mattias Lejbrink, LÄS HÅRTs avsnitt om "Domedagsvikingen", "Buffy the Vampire Slayer", BBC Radio-dokumentär om Fighting Fantasy, forumtråd om Scholastics nyutgivning av Fighting Fantasy

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Lukas berättelse om Jesu födelse med krubban, herdarna och Herrens ängel är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok. Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen. Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende det är jag inte utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst. Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk. Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson. Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior. För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat. Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. Människosonen av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium. Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren. Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text. Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften Glänta 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den. Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I Konungarnas tillbedjan målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna. Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus. Evangelierna är inget undantag. Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år. Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne. Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår. Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar. Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar. Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung. Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade inte prästerna och de rättfärdiga. Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium. Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång. Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa: Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling. Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande. Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken. Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det. Mattias Hagberg, författare

P1 Kultur sammanfattar året som gått vilka romaner och diktsamlingar får du inte missa? Vad har överraskat? Litteraturkritikerna Lina Kalmteg och Göran Sommardal diskuterar romaner och diktsamlingar som getts ut i Sverige under året som gått. Se deras urval längst ner! LEVAN AKINS FILM "AND THEN WE DANCED" GÖR SEGERTÅG ÖVER VÄRLDEN Följ med P1 Kulturs reporter Fredrik Wadström till Georgien, där svenske Levan Akins "And then we danced" filmades. Vi möter några av dem som var med och gjorde filmen och som nu följer filmens segertåg på festivaler och biografer runt om i världen - nyligen blev den utvald till att delta på den inflytelserika filmfestivalen i Sundance i USA. Filmen handlar om två unga manliga dansare som blir förälskade och är också Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Men hur går diskussionen i Georgien, det land där filmen utspelar sig och där filmens HBTQ-tema skapat debatt? Jag heter Fredrik Wadström och jag har varit i Tbilisi och träffat några av de som var med och gjorde "And then we danced" och som nu följer filmens segertåg på festivaler och biografer runt om i världen ESSÄ OM PRISER, KRISER OCH 10-TALETS LITTERATUR Obs redaktör Olof Åkerlund ger sin syn på litteraturåret i skenet av decenniet som gått, förklarar varför han lider med författaren John Banville och vill mynta begreppet autenticism eller något mer tungvrickat korrekt - autenticicism. Programledare: Roger Wilson Producent: Maria Götselius ------------------------------------------------------------- LINA KALMTEG VÄLJER SVENSKA ROMANER 2019 Testamente av Nina Wähä Au Pair av Cecilia Hansson Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård Vänta på vind av Oskar Kroon LITTERÄR REPORTAGEBOK Klubben av Matilda Gustavsson LINA KALMTEG VÄLJER UTLÄNDSKA ROMANER 2019 Analfabeten av Agota Kristof Trilogin Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen av Agota Kristof Den vita boken av Han Kang Under fikonträdet Goran Vojnovi Hjärtat av Malin Kivelä Gift av Tove Ditlevsen Löparna av Olga Tokarczuk GÖRAN SOMMARDAL VÄLJER DIKTSAMLINGAR 2019 Ensamtal av Ann Jäderlund Det som inte kan utplånas Felicia Mulinari First contact Johannes Heldén Det osynliga motstyckets bok av Göran Sonnevi GÖRAN SOMMARDAL VÄLJER DIKTSAMLINGAR FRÅN 10-TALET Nåden av David Vikgren Ma av Ida Börjel Marginalia/Xterminalia av Johan Jönson Bort.Vidare.Bort eller dit.dit.hään av Johan Jönson Kommunismen av Lars Mikael Raattamaa OLOF ÅKERLUNDS VÄLJER BÖCKER FRÅN 2010-TALET SAKPROSA/ESSÄ Ta-Nehisi Coates: Mellan världen och mig. Översättning av Eva Åsefeldt (2016) Zadie Smith: Feel free (2018). Finns ej på svenska. Ronald Dworkin: Religion utan gud. Översättning: Henrik Gundenäs (2014) Maria Stepanova: Minnen av minnet. Översättning Nils Håkansson (2019) Mikael van Reis: Den siste poeten en essä om Paul Celans aska (2015). POESI Ann Carson: Nox (2010). Finns ej på svenska. Gloria Gervitz: Migrationer 19762018. Översättning av Hanna Nordenhök (2018) Katarina Frostenson: Sånger och formler (2015). Anne Carson: Float (2016). Finns ej på svenska. Ida Börjel: Ma (2014). PROSA Gerald Murnane: Collected Short Fiction (2018). Sara Villius: Madonna (2019). Lotta Lotass: Örnen (2014). David Grossman: En häst går in på en bar. Översättning av Natalie Lantz (2017). Karl Ove Knausgård: Min kamp 16.

Det här är ett minnesprogram med anledning av författaren, professorn och före detta akademieledamoten Sara Danius bortgång. Programmet är sammansatt av Kulturredaktionens Mattias Berg. En torsdagskväll i början av 2013 fick Sara Danius ett telefonsamtal. Det var den dåvarande ständige sekreteraren Peter Englund som frågade om hon ville bli ledamot i Svenska Akademien. Hon svarade ja. På sätt och vis var det kanske väntat att Sara Danius skulle ägna sitt liv åt litteraturen. Hon föddes 5 april, 1962 i Täby, dotter till författaren Anna Wahlgren och militären, författaren och läraren Lars Danius. Till en början var det läsning av böcker som Ture Sventons äventyr och C.S. Lewis Narnia. Senare blev det Honoré de Balzac, Sven Delblanc och Jean-Paul Sartre som gällde. I mitten av 80-talet började hon skriva kritik för Dagens Nyheter, ett uppdrag som hon fortsatte med under resten av sitt liv. Till en början vid sidan av studierna. Först en filosofie kandidat vid Stockholms universitet, en master från Nottinghams universitet och senare disputerade hon vid Duke University och Uppsala universitet. Jag bestämde mig för att fortsätta studera. Det blev tio år. Så här i efterhand tycker jag att jag valde en övermåttan ambitiös väg för att bli en hyfsad dagstidningskritiker! Men jag blev forskare på kuppen, berättade Danius i en intervju med Språktidningen. Karriären inom det akademiska ledde hela vägen till en professur. Först i estetik vid Södertörns högskola, sedan i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Sara Danius forskning riktade in sig på förhållandet mellan litteraturen och samhället med 1800-talsrealism och 1900-talsmodernism som utgångspunkt. Bland annat har hon skrivit om författare som Marcel Proust, Thomas Mann och James Joyce, Honoré de Balzac, Stendhal och Gustave Flaubert. I december 2013 skrev och höll hon sitt inträdestal till Svenska Akademien. Det handlade om hennes företrädare Knut Ahnlund på stol nummer sju. Han hade lämnat akademien redan 2005 efter att Elfride Jelinek valdes till årets mottagare av Nobelpriset i litteratur, men först i och med hans död året innan blev stolen ledig. Då satt man i Svenska Akademien på livstid. Drygt två år senare blev Sara Danius historisk som den första kvinnan på posten som ständig sekreterare. Under hennes tid som ständig sekreterare fick Akademien både beröm och kritik för sina val av Nobelpristagare. Tre gånger klev hon ut framför de väntande reportrarna i Börshuset i Gamla stan i Stockholm och berättade vem som skulle ta emot priset. Först Svetlana Aleksijevitj 2015 som sågs som ett modernt grepp av Akademien att utvidga sin kanon av pristagare med en författare som skriver litterära reportage. Året efter fick Bob Dylan priset, ett val som både välkomnades och kritiserades. En del av kritiken var att en musiker inte borde få ett litteraturpris, men Danius och Akademien framhöll att Dylan verkade för en sjungen poesi i likhet med Homeros och Sapfo. Valet av Kazuo Ishiguro debatterades inte på samma sätt som Dylan året innan, men år 2017 var uppmärksamheten mot Svenska Akademien riktad åt ett annat håll. I Dagens Nyheter gick 18 kvinnor ut och anklagade en man, kallad Kulturprofilen, för sexuella trakasserier och våldtäkt. Denne man hade nära kopplingar till Svenska Akademien och anklagades också för att ha läckt Nobelpristagare innan de hade offentliggjorts. Det var början på vad som i media kallats för krisen i Svenska Akademien. Den ständiga sekreteraren Sara Danius gav advokatbyrån Hammarskiöld & Co i uppdrag att se över läckor i Svenska Akademien, samt institutionens samröre med den så kallade Kulturprofilen som senare dömdes för våldtäkt. När utredningen var färdig ville Sara Danius och några andra ledamöter utesluta Katarina Frostenson, som är gift med Kulturprofilen. Förslaget röstades ner, majoriteten ville inte utesluta och till följd av det lämnade Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark sina stolar. Kort efteråt lämnade Sara Danius sin tjänst som ständig sekreterare och sin stol, i utbyte att Katarina Frostenson också tog en paus från Akademien. Krisen i Svenska Akademien fick stor uppmärksamhet i media, och Sara Danius avsked startade en kampanj där de som stöttade Sara Danius klädde sig i knytblus, plagget som många förknippar med henne. Men turerna inom Akademien förändrade även institutionen i grunden. Stadgarna från 1786 fick tillägg som gjorde det möjligt att avsäga sig uppdraget i Svenska Akademien. Lotta Lotass, Kerstin Ekman, Klas Östergren, Sara Stridsberg och Jayne Svenungsson lämnade. Efter förlikningar lämnade även Katarina Frostenson, och Sara Danius. Hennes intresse för estetik och mode utmärkte sig i hennes fascination för detaljer och mode i de litterära verk hon forskade kring, samt i hennes plats i offentligheten. Specialgjorda klänningar till Nobelprisutdelningarna, designade Pär Engsheden, lyste ofta upp banketterna och 2018 gick hon på Stockholm Fashion Weeks catwalk. Tiden i strålkastarljuset har varit tumultartat kring Sara Danius. Men under tiden som ständig sekreterare, kritiker och på senare år även modeikon tog Danius steget från representant för en anrik institution, till folkkär intellektuell. Sebastian Folcker sebastian.folcker@sverigesradio.se

Tusentals ska demonstrera iklädda knytblusar utanför svenska Akademiens sammanträde i eftermiddag. Kungens närmaste man, den nye riksmarskalken Fredrik Wersäll kommer till studion. Svenska Akademiens förnyelse Vill den nye riksmarskalken Fredrik Wersäll, som traditionen bjuder, själv sätta sig på Svenska Akademiens stol nr 1 nu när Lotta Lotass meddelat att hon vill lämna den? Hur snabbt vill kungen att Svenska Akademien förnyas och kan de ta sig samman och utse någon till nobelpristagare i litteratur i år eller bör man hoppa över 2018?  Funkisfestival  Och så är det Funkisfestival - Melodifestival för personer med kognitiv eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som äger rum i utsålt Cirkus. Projektledaren Ann Epstein gästar programmet tillsammans med fjolårets vinnare Martin Hagen som sjunger sitt vinnarbidrag. Vi vill ju inte påverka resultatet inför årets tävling! Avtackning för Agneta Ramberg Sveriges Radios utrikeskommentator Agneta Ramberg går i pension. Jag ska försöka slita henne från blommorna och avtackningen på plan två och be om en sista ordinarie analys av världsläget. Det blir nog något om Säkerhetsrådets möte på det vårsoliga Backåkra och om hon tror att Kim Jong Un och Donald Trump kommer att mötas i Sverige innan midsommar. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Ulrika Lindqvist 

K har haft en usel vecka med många olyckliga händelser, Jonatan har haft det bra i Värmland. Ämnen som tas upp är elcyklar, Lotta Lotass, Tibro kommun och pedofilers stereotypa utseende. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hur kan rum och rumslighet påverka vår läsning av och förståelse för olika texter? Går en roman att kliva in i och kan man i så fall gå vilse där inne? Andrea har bjudit in litteraturvetaren Filip Nyström för att diskutera temat med hjälp av tre olika romaner: en ny, en gammal och en jäkligt konstig en. Huset på Saint Pauls väg av Lise Tremblay, Väggen av Marlene Haushofer och Den svarta solen av Lotta Lotass.

"Den svenska 1900-talskonstens mest outgrundliga verk". Så har det kallats: Sten Eklunds serie grafiska blad av en och samma påhittade plats, med titeln Kullahusets hemlighet. P1 Kultur stiger in. I studion finns konstvetaren Karolina Uggla och Kulturredaktionens kritiker Mårten Arndtzén tillsammans med programledaren Måns Hirschfeldt. De diskuterar en ny bok om "Kullahusets hemlighet", med texter av Lotta Lotass, Torsten Ekbom och Ulf Linde - och även Sten Eklund själv. Lyssna på hela onsdagens P1 Kultur med Måns Hirschfeldt (1/6)

Kosmo har tema utvandrarna. I städerna Murcia och Cartagena i södra Spanien öppnade förra helgen den stora samtidskonstbiennalen Manifesta 8. Runt 150 konstnärer från framförallt Europa, Nordafrika och Mellanöstern hade samlats kring temat Spanien i dialog med Norra Afrika. En del av konstnärerna närmar sig ämnet drömskt och poetiskt, med tankar kring resande, avstånd och förflyttningar. Men det finns också de som konkret tar tag i frågan som handlar om migration. Regionen Murcia är idag en av de största mottagarna av flyktingar till Europa. De flesta kommer från Nordafrika och kommer sedan att tillhöra Europas hundratusentals papperslösa flyktingar. I Sydspanien finns en gemensam historia, eftersom araberna var här från 700-talet och ända fram till början av 1500-talet. Då byggdes byggnader som Alhambra som är klassat som världskulturarv, idag används nordafrikanerna som billig arbetskraft i byggindustrin och i jordbruket. Cecilia Blomberg åkte till Sydspanien för att titta på hur konsten tacklade mötet med Sydspaniens politiska verklighet. Författaren Dubravka Ugresic föddes 1949 i dåvarande Jugoslavien. Hon är litteraturvetare och var verksam vid universitetet i Zagreb innan hon och flera andra intellektuella kvinnor i hennes generation, när kriget rasade och den kroatiska nationalismen växte blev utfrysta och motarbetade och till och med kallade häxor. Hon lämnade Kroatien 1993, kom först till Berlin och sedan, via USA, så småningom till Amsterdam, där hon nu sedan 1999 har sin bas. På svenska finns tre av hennes romaner; Den ovillkorliga kapitulationens museum, Rädslans ministerium och Baba Jaga la ett ägg, men hon har också skrivit ett antal essäsamlingar och några romaner till. Hennes texter kretsar ofta kring erfarenheten av uppbrott och nationalismens baksidor. Anneli Dufva åkte till hennes nya hemland Nederländerna för att höra hur hon ser på situationen i landet idag; om Geert Wilders, behovet av syndabockar och hur multikulturalismen kan bli en ideologisk fälla. Och Maria Edström har med hjälp av Lotta Lotass roman Band II: från Gabbro till Löväng tittat närmare på vår egen utvandrarhistoria. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Igår hölls Svenska Akademiens högtidssammankomst, och nya akademiledamoten Lotta Lotass visades till sin plats. Men hur var det med talekonsten under kvällen? Hur hög är akademiens retoriska ribba, när det väl gäller? Och hur är den retoriska formen hos statsminister Fredrik Reinfeldt som jultalar idag? Nordegren får besök av Årets Talare 2009, (åtminstone enligt nätverket Talarforum) Magnus Lindkvist, som lyssnat på sina kollegor i talarbranschen. Dessutom får vi besök från Uppsala Stadsteater, där man just nu spelar "7:3 Återbesöket". En föreställning om Lars Noréns omdiskuterade uppsättning med tungt kriminella interner på scenen, en teaterhändelse som för evigt är förknippad med polismorden i Malexander. Finns det gränser för konstnärens frihet, och var börjar och slutar konstnärens ansvar? Skådespelaren Gustav Levin som spelar Lars Norén kommer hit, tillsammans med pjäsförfattaren Dennis Magnusson. Bisittare och spridare av espri är Maja Aase.