Podcasts about erfarenheterna

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

6:55 Rollerna i Bodens BK i dag, 10:50 Så hanterar laget framgången, 14:00 De har stuckit ut i Boden, 26:00 Brollas framgångsrika tränarkarriär, 32:20 Erfarenheterna från flera åren i ungdomsfotbollen, 39:40 Brolla om den berömda "Nisse-ytan", 45:00 Kritiken mot de tidiga seriestarterna, 47:30 U17-bronset 2013 och spelarna, 51:15 Brollas dynamiska duos, 58:10 Knepen inför matcherna, 1:02:00 När Brolla var aktuell för att bilda tränarduo med självaste Van Basten, 1:10:00 Nedslag i Division 2, 1:15:00 Brolla: "Piteå dam kan bli ett topplag i år".Podcasten går även att hitta på podcastplattformar som Spotify, Acast, Podbean och andra appar där poddar finns.Avsnittet är producerat av Jesper Sandberg, Herman Öberg och William Sjögren.

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Illusionisten och författaren Henrik Fexeus gästar Anna och berättar om sin uppväxt som kantades av mobbing och utanförskap. Erfarenheterna har präglat hans val i livet och idag har Henrik fått insikt om hur han själv fungerar och varför han ibland reagerar som han gör. Någon som varit till stor hjälp både privat i äktenskapet med hustrun Linda och på jobbet i arbetsrelationer. Just nu är Henrik aktuell med sin bok "Kult", som han skrivit tillsammans med väninnan Camilla Läckberg. Programledare: Anna Hegestrand Redigering: Elin Sjödén Distribution: Podplay Kontakt: anna@hegestrand.se

Kanonmatssoldater, stelbent strategi och lyckokalkyler har präglat Rysslands krigserfarenheter det senaste seklet, och med invasionen av Ukraina tycks historien upprepa sig igen. Vetenskapsradion Historia tar tempen på Rysslands taktik under invasionen i Ukraina och diskuterar rysk krigshistoria med försvarshistorikern Lars Ericson Wolke på Försvarshögskolan.- Den ryska krigföringen har djupa rötter i andra världskriget och kalla kriget, men det har inte fungerat i Ukraina, säger han.Erfarenheterna från Groznyj på 1990-talet, i Afghanistan på 80-talet, i Prag 1968 och under Vinterkriget i Finland har paralleller i dagens invasion där Ryssland tycks göra om samma strategiska och taktiska misstag som tidigare, med katastrofala förluster i människoliv som konsekvens.Dessutom återsamlas Panelen med Jonathan Lindström, Annika Sandén och Kristina Ekero Eriksson för att diskutera situationen i Ukraina och årets internationella kvinnodag med historiska glasögon.Programledare är Tobias Svanelid.

Solidaritet, empati och förståelsen att vi är delar av en större värld har vuxit i och med pandemin, menar forskare inom psykologi. Kanske kan det vara en tröst och en hjälp nu när en långvarig global kris genast avlöses av kriget i Ukraina. Och kramarna börjar komma tillbaka, verkar det som. Vilka insikter, erfarenheter och beteenden tar vi med oss tillsvidare när covid-19-pandemin mattas av? Och har pandemin lärt oss något värdefullt inför nästa kris, kriget i Ukraina?Under två års tid har vi lärt oss att hålla avstånd, undvika kramar och handslag, och vi gillar inte att trängas. Sannolikt kommer en del beteenden att leva kvar, menar forskarna Andreas Olsson vid Karolinska Institutet i Stockholm och Daniel Västfjäll vid Linköpings universitet. Erfarenheterna från pandemin verkar ha gjort också djupare avtryck i hur många hanterar och förstår komplexa problem, menar psykologen, författaren och forskaren Kristina Elfhag. Och musikern och komikern Jacke Sjödin konstaterar att humor är en bra copingstrategi inom vissa gränser.Medverkande: Andreas Olsson, professor på institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet, avdelningen för psykologi; Daniel Västfjäll, professor i kognitiv psykologi vid Linköpings universitet; Kristina Elfhag, psykolog, författare och forskare anknuten till Karolinska Institutet Solna; Jacke Sjödin, musiker och komiker UppsalaMusik i programmet: Toapapper/Jacke Sjödin Social distansering/Jacke Sjödin Nej mutationer/Jacke Sjödin Hobbyepidemiologer/Jacke SjödinReporter: Ylva Carlqvist WarnborgProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra  fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för övervakningskapitalismen i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva och i synnerhet våra beteenden som är råvaran som får kapitalismen att frodas.Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder på bekostnad av livet i övrigt.Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken How to do nothing. Resisting the Attention Economy utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).Mer drastiskt är att fly fältet en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att göra inget ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: Den första delen av att göra inget är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat.Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi i linje med den som Zuboff varnar för där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.David Jonstad, författareLitteraturShoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.Jenny Odell: How to do nothing resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.

Ardem Patapoutian växte upp i Beirut och var bara åtta år när inbördeskriget började. När han var 18 blev han kidnappad av milismän. Den uppväxten påverkade mig mycket, men jag tror jag då lärde mig sådant som jag senare haft nytta av, säger han. Han syftar på sådant som ihärdighet och tuffhet, som behövs för att ta sig fram som forskare. Han får priset för upptäckten av receptorer, en sorts mottagarmolekyler, som känner av tryck och beröring, allt från en kram, smekning, eller kyss och sanden under barfotafötter till sånt som gör ont. Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög. Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli. Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén. Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum. De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt. Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar. Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till. Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt. I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer. Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen. Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration. De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot. Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Jodie Foster, född 1962, debuterade som treåring i en reklamfilm för sololja. Nu får hon Hedersguldpalmen i Cannes för sina insatser inom filmen. Hon är också vår kritiker Nina Asarnojs idol sedan filmen "Bugsy Malone" 1976. I går kväll invigdes filmfestivalen i Cannes och en av huvudpersonerna på röda mattan var skådespelaren och regissören Jodie Foster som i år får Hedersguldpalmen för lång och trogen tjänst. I dokumentären Jodie Foster hela livet på film som ligger på SVT Play just nu, berättar Jodie Foster att hon knappt har några vanliga barndomsminnen. Hon kommer mest ihåg olika inspelningslokaler i Hollywood. För sedan tre års ålder har hon stått framför kameran. Men också regisserat, både film och TV, som avsnitt av House of Cards, Black Mirror och Orange is the new black. Och i år får hon alltså hedersguldpalmen i Cannes för sina insatser inom filmen. Vi bestämde oss för att återberätta delar av hennes filmliv, en karriär som alltså sträcker sig över sex decennier, trots att Jodie Foster bara är född 1962. Jag såg Jodie Foster första gången på biograf Astoria i Stockholm där filmen Bugsy Malone av Alan Parker hade premiär 1976. En maffiafilm med barn i alla roller. Jag var elva år och helt förtrollad av hennes nattklubbs-primadonna Tallulah. Ofattbart vacker och världsvan med två ljusa lockar klistrade i pannan. Jodie Foster, som då var 13-14 år gjorde en streetsmart sångerska som spelade på sin sexualitet och försökte konkurrera ut hjälten Bugsy Malones mer tvåldoftande flickvän Blousey Brown. Rent visuellt ser filmen ut som något av Woody Allens mest New York-nostalgiska verk, som Radio Days, en filmisk sagovärld i 20-talsstil med slinkiga klänningar, tunna koftor och långa cancan-ben. Men i stället för vanlig skottlossning mellan de rivaliserande gängen i Bugsy Malone, sköt pistolerna gräddskott och de svarta, ålderdomliga bilarna trampades fram med hjälp av pedaler under karossen. Jodie Foster var vid tretton års ålder redan en rutinerad yrkeskvinna. Hon hade spelat in reklam och TV-serier sedan hon var tre och regissören Alan Parker berättar i en intervju om inspelningen av Bugsy Malone, att Jodie verkade äldre än hon var. Citat: Hon var inget barn, hon bara låtsades vara det. Hon hade järnkoll på klockan och barnskådespelares fackliga rättigheter, så att hon och de andra barnen kunde dra iväg på egna äventyr. Så här drygt fyrtio år senare kan det tyckas lite märkligt att hon gjorde två avancerade Lolita-roller samma år. 1976 spelade Jodie Foster också en tolvårig barnprostituerad i Martin Scorseses Taxi Driver. I filmen blir mötet mellan henne och den förvirrade taxichauffören Travis Bickle en vändpunkt för båda. Han bestämmer sig för att rädda den tolvåriga Iris från livet på gatan. Jodie Foster är med i ganska få scener i Taxi Driver men filmen blev hennes genombrott och hon Oscarsnominerades också för sin roll. Det som förenar Tallulah i Bugsy Malone med Iris i Taxi Driver är deras skinn på näsan och en omisskännlig integritet. För trots att det alltid handlar om professionellt skådespeleri så förmedlar Jodie Foster i alla sina roller ett slags privat skärpa. Jag tror faktiskt att just hennes intelligens nämns i alla artiklar jag har läst om henne. Och det är många. Det är alltid lite suddigt och oklart vad den där intelligensen egentligen består i, men jag tycker mig uppfatta att 1) Jodie Foster spelar inte på sin kvinnlighet, inte ens på bilderna i tidningen. 2) Hon var duktig i skolan. Jodie Foster har en BA i afroamerikansk litteratur från Yale och eftersom hon gick i en helfransk skola i Los Angeles talar hon dessutom flytande franska. Det berättar hon i dokumentären Jodie Foster hela livet på film: Men kanske är den där intelligensen mer en fråga om integritet. För trots att Jodie Foster tillbringat stora delar av sin barndom i olika inspelningsstudior i Hollywood, är hennes distans till branschen större än de flestas. Kanske har den där distansen också att göra med att hon växte upp med en ensamstående mamma som slet som ett djur för att Jodie och hennes tre syskon skulle få tillgång till kvalitetskultur och en god utbildning. Hon var ingen vanlig, privilegierad Hollywoodunge. Ingen Lindsey Lohan eller Paris Hilton. Hon vägrade också länge gå ut offentligt med att hon levde med kvinnor, något som retat gallfeber på HBTQ-rörelsen i USA. Och den där flytande franskan förresten, den imponerade inte bara på journalisterna, det var också den som gav henne en roll i Claude Chabrols film Andras blod från 1984 efter en roman av Simone de Beauvoir. När Claude Chabrol berättar om deras gemensamma arbete i dokumentären Jodie Foster hela livet på film, säger han att hon var lika mycket medregissör som skådespelare. Alltid full av idéer kring regin och möjliga rolltolkningar. Och regidebuteerade gjorde hon 1991 med Little Man Tate om en ensamstående mamma som upptäcker att hennes barn är särbegåvat. Lite som hon själv alltså. Två Oscarsstatyetter har hon fått, en för rollen som Clarice Starling i När lammen tystnar, en film som trettioårs-jubilerar nu 2021 och så en Oscar för gestaltningen av våldtäktsoffret Sarah Tobias i filmen Anklagad, 1988. En film som lyckas problematisera domstolarnas fixering vid offrets egen skuld i valet av klädedräkt och grad av berusning. Erfarenheterna från skådespeleriet tar hon med sig in i regissörsrollen. En av Jodie Fosters allra bästa insatser som regissör tycker jag är ett avsnitt av den hajpade TV-serien Black Mirror. Serien består av fem säsonger science fiction med stark samtidskänsla på Netflix, skapad av engelsmannen Charlie Brooker, om vad teknikutvecklingen kan göra med oss människor. Avsnittet som Jodie Foster regisserat heter Arkangel och är från säsong 4, 2017. Det handlar om en överbeskyddande mamma som låter operera in någon typ av mikrochip i sin dotters hjärna, så att hon kan se det dottern ser och kontrollera varje steg hon tar via en liten skärm. Något som är ganska begripligt så länge dottern är liten men som blir allt mer skruvat Jodie Foster vet att alla föräldrars skräck är att tappa bort sitt barn och att kunna lokalisera barnet genom telefonen är inte bara science fiction utan också något många verkliga föräldrar faktiskt gör i smyg. Hon gör mamman i det här avsnittet till en kombination av helt vanlig mamma och överbeskyddande monster och konsekvenserna är förödande. Jag visste inte att det var Jodie Foster som regisserat det här Black Mirror-avsnittet när jag såg det första gången, men jag konstaterade snabbt att det var det bästa jag sett av alla de fem säsongerna. Jodie Foster verkar ha en unik förmåga att snoka upp kvalitetsprojekt. Hon har även regisserat avsnitt av House of Cards och Orange is the new black om livet i ett kvinnofängelse. Politiskt medveten kvalitets-TV. Typiskt Jodie. Men politiskt korrekt är hon bara på sitt eget sätt. När Roman Polanski är en persona non grata i resten av filmbranschen, då gör Jodie Foster det hon alltid har gjort, väljer efter eget huvud, tar rollen gubbslemmet slash filmgeniet, erbjuder, och spelar mesig vänsterliberal kulturkvinna i kammarspelet Carnage från 2011. En helt strålande film. Alla som varit på ett föräldramöte och mött den aggressivitet som kan uppstå där, vet vad jag menar. Två föräldrapar möts i en Brooklynlägenhet för att reda ut en konflikt mellan deras elvaåriga söner, där den ena har skadat den andra med en pinne Kanske sammanfattar rollen som Penelope i Polanskis Carnage varför jag älskar Jodie Foster. Att hon för mig alltid har inneburit något slags kvalitetsgaranti. Här kommer ingen prydlig kulturupplevelse med rosett runt. Tvärtom får jag se mig själv och mina fega medelklassvärderingar i en brutal skrattspegel. Hon är förstås klädd ungefär som jag, i konstiga färger: rödaktig kjol, lila tajt tröja och en brun musig kofta över. Bokhyllor överallt. Det är härligt att se sig själv förvriden i Hollywoodhusets rörliga filmspeglar. Dokumentären Jodie Foster hela livet på film finns att se på SVT Play. "Bugsy Malone" går att streama på Itunes, "Taxi Driver" finns på SF Anytime, "När lammen tystnar" och "Carnage" finns på Viaplay och "Black Mirror" på Netflix.

Ur innehållet: Erfarenheterna av första vaccindosen varierar. Alltid bäst med samma sorts vaccin i båda doserna SRF Skånes nya boning i Höör - vi fick en rundtur. Mångfacetterad hedersdoktor är Månadens ansikte.

Patric Palm, VD och en av grundarna av Favro är säsongens nionde gäst och avsnittet handlar om att organisera bolag utifrån agila principer. Patric är en erfaren entreprenör och investerare inom mjukvara och spelbranschen och har en exit i bagaget när mjukvarubolaget Hansoft 2017 såldes till Summit Partners. Erfarenheterna därifrån har grundarna omsatt i ett nytt cloudbaserat SaaS-bolag, Favro-avsnittet handlar i huvudsak om varför Agila arbetssätt och organisationer är vinnare i dagens snabbrörliga värld. Patric beskriver hur man lyckas med att organiserar sig agilt, inte bara inom mjukvaruutveckling utan som princip för hela bolag. Principer som fungerar för jättar som Amazon ända ner till små spelstudios. Under samtalet pratar vi också om socialpsykologi, om effektiva grupper och varför Dunbarnummer är ett bra nummer att hålla koll på när man växer snabbt. Patric passar också på att slå hål på en del myter kring Agilt såsom att det inte innebär ansvarslöst high-chaparral och att man inte kan bygga med långsiktiga planer. Programledare: Johan Crona. Alla avsnitt av SaaS-podden hittar du på cloudcapital.se/saaspodden

Jenny Damberg fyller skafferiet med konserver. För att inte behöva handla så ofta. Och för att det är praktiska genvägar i matlagningen. Till och med burkchampinjoner och fruktcocktail. Tidigare bodde Jenny i centrala Stockholm. Allt fanns runt knuten och hon behövde inte planera handlandet. Sen flyttade familjen ut på landet, till Roslagen, en och en halv timme från Stockholm. Nu handlar hon inte lika ofta. - Så återupptäckte jag konserverna, säger Jenny. Smaker på burk och tetra. Erfarenheterna i konservlandet har Jenny samlat i sin nya kokbok Den nya skåpmaten.  Där hon delar med sig av recept och tips, och även berättar lite om konservernas historia. Vi besöker Jenny Damberg och snokar i hennes skafferi. Vad köper hon för nåt? Och vad använder hon det till? - Det finns massor med smaker på burk. Smaksättare som kan få enkla råvaror att bli spännande. - Tänk också på att inte bara värma burkarna. Det händer mycket när man tillagar lite mer. Stek burkmajsen i smör till exempel. Jenny tycker att burkmajsen är godare än den djupfrysta. Och hon tycker att burkchampinjoner är goda på pizza. Godare än färska.

Erfarenheterna omstöptes till essäistik av svindlande djupseende och stor stilistisk skönhet och till formsträng lyrik av såväl traditionellt som modernt snitt. Nathan Shachar, Dagens Nyheters korrespondent i Jerusalem och författare till en monografi om Bertil Malmbergs inspiratör Oscar Levertin, samtalar med Peter Luthersson.

Elin Johansson bestämde sig redan som väldigt liten för att hon skulle göra värnplikten. Nu ska hon snart mönstra. Det är lite nervöst men hon har förberett sig så mycket hon kan. Erfarenheterna som lotta har också gett henne trygghet i att det militära livet passar henne.   Lästips hittar du på avsnittets webbsida

Kristian Riffo som driver Nivy Music delar med sig om sin resa. Allt från uppväxten i Stockholm, till högstadie tiderna i Chile. Kontrasterna mellan länderna och vad som fick honom in på musiken. Erfarenheterna från USA och vägen till att vara ett känt namn att räkna med. Han är idag bland annat manager och agent till de framgångsrika artisterna Jireel och Seedy med hundratals miljoner spelningar på Spotify.

GC klättrar på alla listor, nu finns vi även på en global lista, vilket känns helt surrealistiskt!Vi har en turbulent världssituation och det är viktigare än någonsin att vi hushåller med vår energi och att vi är är sparsamma med att konsumera media. Fokus i detta avsnittet är en dialog om lärdomar Jenny och hennes familj tagit med sig från sitt år i Spanien. Året blev inte ALLS som de tänkt sig med COVID 19, karantän och som konsekvens blev mer eller mindre allt inställt i Jennys företag Soulplanet.Vi pratar bland annat om:-Dottern Malva har inte trivts och konsekvenserna av det-Januari 2020- en riktig skitmånad-Erfarenheterna av Homeschooling-COVID-19 och karantän liv i Spanien-Frihet och mänskliga rättigheter har klättrat upp högst på agendan-Vet “staten” alltid bäst?-Ett “boot-camp” i mental träning-Jennys utåtriktade personlighet har tränats under karantänen-Att släppa kontrollen är ofta det bästa man kan göra-Jennys meditation, ceremoni och healing 14 juni kl 19https://www.universe.com/events/atlantis-reconnection-ceremony-and-meditation-virtual-tickets-SFYBHJJulie Piattwww.juliepiatt.comLondon Real, Dr. Buttar and panelhttps://londonreal.tv/dr-rashid-buttar-hosts-a-doctors-covid-19-roundtable-1000-voices-strong/Shaman Durekwww.shamandurek.comBok: Spirit HackingHigh wire, Del Bigtree och Zac Bushhttps://www.youtube.com/watch?v=5RAtFBvKrVwSÅ HÄR STÖTTAR DU VÅR PODCAST:1. Gå till www.jessicaisegran.com/gc-link-tree och donera till vår podcast!2. Prenumerera där du lyssnar på oss!3. Skriv en recension på iTunes nu!Dela podden med en vän redan idag!VILL DU SÄGA HEJ TILL OSS, BOKA RETREATS ELLER LIKNANDE SÅ HITTAR DU OSS HÄR:Maila oss om du har idéer, frågor eller bara vill säga något trevligt :)Thegamechangerspodcast@gmail.comHitta podcasten på Insta:@TheGameChangersPodcastPå Facebook:The Game Changers PodcastVåra företag:jessicaisegran.com Om du vill boka coachning, privatlektion i yoga och meditation eller anlita Jessica som föreläsare.Soulplanet.se Om du vill boka Reconnective Healing eller “Nå dina mål” med mental träning.Instagram@jessicaisegran@soulplanet_wellnessFacebookSoulplanet - Jennys sidaJessica Isegran - Jessicas sidaMusik:Werq by Kevin MacLeod (incompetech.com)Licensed under Creative Commons: By Attribution 3.0http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/

I detta avsnitt snackar Seriösa Lallare om personliga erfarenheter man har kring diskriminering p.g.a. ens ”ras-tillhörighet”. Erfarenheterna grundas i fysiska attribut som kan kopplas till ens förfäders geografiska tillhörighet. Eftersom att den ena inte liknar den andra så blir det varierade perspektiv som lyfts fram

I det här avsnittet har vi bjudit in Cecilia Vestin, en av branschens mest inflytelserika kvinnor med siktet inställt på Fastighetsutveckling. Med omkring 15 års erfarenhet från fastighetsbranschen har hon hunnit med en hel del prestigefulla uppdrag och blev 2015 utnämnd till årets unga fastighetskvinna. Erfarenheterna från tidigare uppdrag på Jernhusen, Newsec och Vectura Fastigheter hjälper henne idag att utveckla Arcona Projektutveckling i rollen som VD. Det här är Cecilia Vestin och välkommen till Blooc Podcast.

I denna vår första ”Så gick det sen”-episod berättar Joachim Karlsson om de två år som gått sen han tillträdde som innovationsdirektör på Bisnode. Numera är han Chief Strategy Officer och fortfarande ansvarig för innovation men också för förvärv och organisationsutveckling. Enligt Joachim är det viktiga med innovationsarbetet inte produktutveckling eller tjänsteutveckling utan att skapa…Read more →

Victoria och Kristian möter filmaren och regissören Nanna Huolman. Nanna Huolman slog igenom 2007 med filmen Kid Svensk, den första spelfilmen med sverigefinskt perspektiv. Den somrigt inramade berättelsen om tolvåriga Kirsi som skämdes över sitt finska ursprung berörde många sverigefinnar, inklusive programledarna Kristian Borg och Victoria Rixer. Det var ingen självbiografisk berättelse, även om många detaljer från filmen naturligt utgick från Nannas egna upplevelser som barn, såsom tolkandet åt mamma. Till skillnad från filmens Kirsi var jag ett blygt och tafatt barn, det var oerhört frustrerande att tvingas fram och agera tolk på kvartssamtal i skolan, på posten och så. Men det är vanligt att invandrarbarn hjälper sina föräldrar. Nanna Huolman Mycket har förstås hänt sedan regidebuten, ett tag var Nanna rentav trött på "finnefrågan", men det är samtidigt något som alltid finns med henne, både i filmskapandet och i den egna identiteten. Jag är ju finne. Och svensk. Vad ska man annars va? Men jag längtar alltid hem och det hemmet letar jag efter... Nanna Huolman Även i Nanna Huolmans kommande produktion är temat närvarande. SVT-serien Kova työ - Hårt arbete som får sin premiär i höst där Nanna Huolman och Lina Puranen reser runt i landet och intervjuar den första generationens sverigefinska arbetskraftsinvandrare. Det ska handla om arbetslivet, om familjen och kärleken och döden. De börjar ju bli gamla, det är bråttom att göra detta. Nanna Huolman För Nanna är det självklart att folk från andra invandrargrupper ska kunna spegla sig i de berättelser hon förmedlar. Erfarenheterna och kunskaperna är gemensamma över kulturella gränser. Själv håller hon på att kartlägga sina egna rötter inför nästa projekt och har funnit både skogsfinska och savolaxiska kopplingar. Folk är aldrig stilla. Det finns inte bara ett land, ett rike. Folk flyttar på sig, språk förändras. Vi är alla uppblandade. Nanna Huolman Programledare: Victoria Rixer och Kristian Borg Producent: Erkki Kuronen erkki.kuronen@sverigesradio.se

AVSNITT 35 Vanja Holmgren arbetar som rådgivare på FMN, Föräldraföreningen Mot Narkotika som erbjuder stöd för anhöriga till missbrukare, som vill ändra sin situation. Något som Vanja ser som en fördel för dem som söker sig till FMN är att de som arbetar där själva har egna erfarenheter av anhörigskap.   Själv fick Vanja två barn tillsammans med en man som misshandlade henne både psykiskt och fysiskt. Utåt sett såg de till att få relationen att se bra ut, medan det hemma var oroligt. När som helst kunde hon bli väckt på natten för att stå till svars för något hon inte gjort. Trots att det inte var bra stannade Vanja. Det var som om hon ändå hade lite kontroll så länge hon var nära honom. Att leva i en sådan destruktiv relation är som att leva med näsan precis ovanför ytan säger Vanja. Tillslut gjorde hennes mamma en insats och fick henne att ta med barnen och fly hemifrån. Äntligen skulle de få bygga en trygg familj, bara de tre.    Men det blev inte så enkelt. Erfarenheterna hade satt spår i barnen och i tonåren började hennes son missköta sig, bli stökig och våldsam. Han började med Cannabis och snart skulle det visa sig att även hennes dotter använde drogen. Trots att hon inte ville hitta droger i barnens rum infann sig nästan ett lugnt om hon fann bevis på det hon anade. Vanja sökte sig utåt, tog hjälp och var öppen med hur situationen där hemma såg ut.   Överallt talade man om hur man skulle förhålla sig till sina missbrukande barn men ingen frågade hur Vanja mådde. Det var inte för än hon hittade till FMN som hon verkligen kunde ta tag i sin del och det visade sig skulle ge ännu mer positiv effekt där hemma.   www.fmn-sthlm.se www.fmn.se *** Du behöver inte må dåligt! Oavsett hur din omgivning mår behöver du fråga dig själv hur du mår. För om DU mår dåligt behöver DU hjälp. Att vänta och skjuta upp detta tenderar att förvärra situationen. Hos Doktor24 kan du få hjälp när än du behöver, var än du befinner dig - bara du har tillgång till en mobil eller dator. Medberoendepodden sponsras av Doktor24 som erbjuder professionellt stöd av erfarna psykologer och läkare vid flera psykiska besvär som depression, ångest, stress och sömnproblem. Du kan påbörja kortare KBT-behandlingar eller genomföra enstaka psykologbesök. Alla digitala besök börjar som chatt och övergår till video om läkaren eller psykologen behöver se dig. Läs mer om psykologbesök och behandlingar på www.Doktor24.se/medberoendepodden. Ett digitalt besök hos Doktor24 kostar som ett vanligt besök på vårdcentralen. Läs mer om hur du kan få hjälp eller sök vård direkt på www.Doktor24.se/medberoendepodden nu!

Larmnumret 112 är en trygghet för många, en livlina. Därför är det viktigt att någon svarar snabbt och att snabb hjälp skickas ut. Kaliber granskar idag SOS Alarm och hur de sköter sitt uppdrag. Här var då min sons rum, och man ser ju att det är väldigt mycket svart och där är ett väggfäste för en teve och teven var helt i hopsmält.Jag är i Ljungby i Småland, i vad som är kvar det hus där Katrin Marnell bodde till en kväll i mars förra året. Nu finns bara två ytterväggar, och några sotiga innerväggar. Hon berättar att hon och hennes pojkvän just skulle till att somna när hon stördes av ett ljud: Jag hörde ett konstigt ljud och gick ut upp och tittade genom fönstret, såg inget gick och lade mig igen. Sen gick min pojkvän upp i vardagsrummet så såg att det kom lågor.De sprang och hämtade barnen, 4-åriga Frida och 8-årige Tim som redan hade somnat. Jag tog inga kläder, ingenting. Jag var i bra trosorna, Frida hade pyjamas på sig, vi fick inte ens på oss skor. Vi tog dem som de var, vi tog inte ens skor på oss.I grannhuset bor Katrins svärmor: Vi sprang bara in här och ropade det brinner, det brinner.De ringde 112 och berättade vad som hade hänt och fick snart beskedet att en brandbil var på väg. Och eftersom räddningstjänsten ligger bara tre kilometer från huset trodde de att hjälpen skulle komma snabbt. Alltså de svarade ju fort, men de kom aldrig kändes det som. Och vi ringde ju från flera telefoner och de sa att de var på väg fast de hade blivit skickade fel.Katrin fick veta att räddningstjänst var på väg vad hon inte visste var att den räddningstjänst som larmats ut låg nära 20 mil därifrån.Katrin är inte ensam om att ha råkat illa ut det finns flera fall.Kaliber handlar idag om SOS Alarm det företag som har i uppdrag att stå för mycket av vår trygghet och säkerhet, och som snabbt ska larma ut ambulans och räddningstjänst vid olyckor eller sjukdomar.  Men på senare år har SOS alarm fått kritik. Det har framför allt handlar om man inte svarar tillräckligt snabbt på nödnumret 112, men också om felbedömningar och hjälp som skickats åt fel håll.SOS Alarm har försökt få ner svarstiden genom att ändra sitt arbetssätt. Men Kaliber kan idag visa att hjälpen inte kommer fram snabbare. Det tar istället längre tid att larma ut rätt räddningstjänst. Hur blev det så?Jag har åkt till räddningstjänsten i Mora. Det är stort larm och räddningsmanskapet har 90 sekunder på sig innan bilen ska rulla ut genom dörrarna.Det är flera länkar i räddningskedjan innan en räddningsbil eller ambulans kan åka ut på en olycka eller sjukdomsfall. Kaliber ska tittat på två av dem:Först ska någon svara på nödnumret 112 och ta reda på vad som har hänt. Regeringen har gett det uppdraget till SOS Alarm.Sedan ska ambulans eller räddningstjänsts larmas ut, och på de flesta håll i landet är det SOS Alarm som sköter även det.Och det är viktigt att både svarstiden och tiden för att larma ut är kort. Det säger Johan Szymanski som är räddningschef i Mora och Orsa kommuner: Det viktigaste för oss är att den nödställde får hjälp så snabbt som möjligt och då gäller det ju att SOS svara så snabbt som möjligt när man väl ringer och att man larmar ut så snabbt som möjligt. Avgörande sekunderSOS Alarm är ett bolag som ägs av staten och Sveriges kommuner och landsting gemensamt. Kommuner och landsting skriver avtal med och betalar SOS Alarm för att bolaget ska larma ut ambulanser och räddningsbilar. Men i Mora har SOS Alarm under senare år inte uppfyllt avtalet och larmat ut inom den tiden som man har lovat: Det vi har uppmärksammat då är över flera års tid nu så har SOS inte hållit de tider som vi har avtalat om, säger Johan Szymanski.Från att någon ringer 112 och säger att det hänt en olycka eller att det brinner ska det normalt inte ta mer än 120 sekunder, alltså två minuter innan hjälp skickas ut.Det handlar om mediantiden, den får man om man sorterar alla tider i storleksordning och pekar ut den tid som ligger alldeles i mitten. Ibland går det alltså fortare ibland tar det längre tid, men normalt ska det alltså inte ta mer än 120 sekunder.Men på senare år har det alltså tagit SOS Alarm längre tid att larma ut en räddningstjänst. Man har leget på både 130 och 140 sekunder säger Johan Szymanski.Men vad spelar de här sekunderna egentligen för roll? Och skulle man exempelvis ha, låt säga ett barn som håller på att drunkna då kan tio, tjugo eller trettio sekunder vara avgörande. Föräldrarna kanske ser att det här barnet håller huvudet ovanför vattenytan men hinner försvinna under vattnet innan vi kommer fram och då är tio sekunder eller tjugo sekunder oerhört viktigt, säger Johan Szymanski.Han säger att tidigare var SOS Alarm bra på att hålla tiderna, men att det förändrats på senare år och han tror att det beror på att SOS Alarm arbetar på ett nytt sätt. Tidigare togs 112-samtalen emot av den närmaste SOS-centralen, numera svarar SOS-operatörer på 112-samtal från hela landet. Men för SOS-operatörerna blir det svårt att hitta var hjälpen behövs och det är det som gör att tiderna för att larma ut en räddningsbil har ökat menar Johan Szymanski: Så den lokala förankringen, lokalkännedomen har försvunnit. Man hittar helt enkelt inte. Det tror jag är problemets kärna. Man kanske svara i Göteborg eller Malmö och så kommer larmet från Mora eller Venjan eller någon annan liten ort i Dalarna. Och då är det naturligtvis svårt att avgöra var den hjälpsökande behöver resurserna.Så varför har SOS Alarm börjat jobba på det här nya sättet? Det visar sig handla om att man inte uppfyller regeringens krav i den första delen av räddningskedjan, utan tar alldeles för lång tid på sig att svara på 112-samtal.I genomsnitt ska det inte ta längre än 8 sekunder innan någon svarar. Och ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Det är krav som regeringen ställer men som SOS Alarm inte har uppfyllt de senaste åren. Hej, Lena heter jag. Hej Claes, välkommen!Jag är på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm och träffar Claes Eliasson som är chef för alarmering och beredskap. Vad vi har gjort är att använda våra resurser så effektivt som möjligt. Och vi har alltså gått över till något som vi kallar nationell mottagning. Där alla operatörer i hela Sverige kan ta emot besvara ett nödsamtal var man än ringer in ifrån. Och det gör vi för att då kapa de här längsta svarstiderna så att ingen ska behöva sitta och vänta på svar i ett nödläge när det finns en ledig operatör någonstans i Sverige.Förra året fick den som ringde 112 vänta drygt 13 sekunder på att någon skulle svara, och då hade ändå tiden gått ner sen året dessförinnan. Och mer än var tionde som ringde fick vänta mer än 30 sekunder.Hur har det då gått under 2016? Under våren har vi sett svarstider på 10-12 sekunder under våren och under sommaren uppåt 16 sekunder. Och tyvärr har de inte riktigt gå ner riktigt under september.Claes Eliasson säger att det beror främst på att antalet samtal där någon verkligen behöver hjälp har ökat: Antalet med ett faktiskt hjälpbehov ute i samhället ökar, vårdärendena ökar, det blir ett ökat tryck på sjukhus etcetera och även räddningstjänstärenden ökat något. Men också att vi jobbar med ett kvalitetsarbete där vi blir bättre på att dokumentera de hjälpinsatser vi gör och det gör att samtalstiderna ökar något.SOS Alarm når alltså fortfarande inte upp till kravet från regeringen om den som ringer 112 inte ska behöva vänta längre än 8 sekunder i genomsnitt, och att ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Men Claes Eliasson menar ändå att arbetet har gett ett visst resultat. De allra längsta tiderna har minskat: De allra längsta kunde ligga på ett par, tre minuter, där är vi nere i en halvering av det. Men då ska vi också säga att det handlar om något enstaka jämfört med en nio-tio tusen per dygn samtal. Men det är ju ändå väldigt viktigt att vi fokuserar just där för det kan ju vara där en allvarlig situation har inträffat.Men kan han se några nackdelar med det förändrade arbetssättet? Nej, i princip inte. Varje operatör kan ju hävda det här med geografin och lokalkännedom, men det är ju så att det finns ingen operatör i världen som kan hela Stockholms geografi utantill, det byggs om och det är stort och det är oerhört mycket gator, så man måste jobba med de kartsystem vi har och det är oerhört moderna kartsystem. Och jobbar man med det kan man positionera precis överallt, om man jobbar rätt, säger Claes Eliasson.Det flera räddningstjänster pekar på, att försöket minska tiden för att svara på 112, har gjort att tiderna i nästa del av kedjan, att larma ut räddningstjänst, blir längre eftersom SOS-operatörerna har svårt att hitta när det svarar på samtal från ett större område så är det inget som Claes Eliasson känner igen. Kånnavägen, LjungbyMen när Katrin i Småland ringde 112 var det en annan SOS-central än den lokala som svarade och operatören hade stora svårigheter att hitta rätt: Och vi ringde ju från flera telefoner och sa verkligen Kånnavägen och Ljungby och de sa att de är på väg liksomEnligt den utredning som SOS Alarm gör senare så har operatören uppfattat Kånnavägen men stavar fel och skriver o i stället för å. När det inte blir någon träff tar operatören bort Ljungby i sökfältet och får upp en väg som heter Skonarevägen. Den ligger nästan 20 mil därifrån på en helt annan ort, men trots det larmas räddningstjänsten i delen av landet ut.Under tiden ser Katrin hur branden sprider sig: Det vällde ut svart rök och vi hörde fönster som exploderade och gick vi runt kunde vi se lågor slå ut.Vad tänkte du när du såg det? Panik, alltså vad ska man göra, var ska man ta vägenTvå andra SOS-centraler ta emot ytterligare samtal och två räddningsärenden skapas, vilket enligt utredningen gör att SOS-operatörerna har svårt att få överblick över händelsen. Först sju minuter senare har SOS Alarm lyckats lokalisera platsen på kartan och efter det kan man larma ut rätt räddningstjänst.Katrin tror att om rätt räddningstjänst larmats ut snabbare hade man kunnat begränsa branden: Jag tro att de hade kunnat ha branden bara i själva vardagsrummet och resten av huset hade klarat sig. Det är min gissning för att det skulle gå mycket, mycket bättre.Katrins hus ligger på en gata med villor och små industrier, på andra sidan centrum ligger räddningstjänsten i Ljungby. Carl Håkansson är räddningschef här. Vi upplevde ju inte att det skulle varit något anmärkningsvärt förrän vi kommer dit och vi fick rätt mycket synpunkter av folk på plats, och kanske med all rätt. Men vi visste ju inget om att ett antal minuter tidigare hade larmet gått till en helt annan räddningstjänst i en helt annan del av landet.Liksom räddningschefen i Mora menar Carl Håkansson att SOS Alarms arbete med att korta den allra första delen av räddningskedjan nämligen att svara när någon ringer 112, har lett till att tiden i nästa del i kedjan har ökat. Det tar längre tid att larma ut en räddningstjänst.Förändringen har införts stegvis, en del av landet åt gången, och i slutet på 2015 svarar nu SOS-centralerna på samtal från hela landet. Det tar längre tid innan de vet mer om positionen och olyckan och det tar längre tid där av att vi får larm och det SOS kanske har förbättrar är att de svara snabbare men, ja, det är ju en del i kedjan men det får ju inte ske till bekostnad av att man larmar oss senare, säger Carl Håkansson.Men hur lång tid tar det då från att SOS Alarm har svarat på 112 till att en räddningstjänst skickas ut? Kravet är ju att det i mediantid inte ska ta längre än 120 sekunder, alltså två minuter vid allvarliga händelser."Vi ville klargöra att vi har fått nog"Men siffrorna för Sverige visar att sedan 2012 har man inte klarat det kravet och sedan 2014 har mediantiden varit nästan 20 sekunder för lång, alltså omkring 140 sekunder.Vi återvände till räddningschefen i Mora Johan Szymanski: Är det en drunkning eller någon som ligger i ett brinnande hus såär ju de här sekunderna oerhört viktiga och då har vi råd att vänta så länge.När jag får hjälp att hitta fler siffror kan jag konstatera att tiden har ökat allt sedan 2010 och sedan januari 2014 och fram till juni i år har SOS Alarm inte lyckats uppfylla kravet på skicka ut en räddningstjänst vid allvarliga händelser inom 120 sekunder, en enda enskild månad.Det här fått cheferna för samtliga räddningstjänster i Dalarna att i ett brev till SOS Alarm och kräva förbättringar. Och ser man inte en förbättring före nyår kommer räddningstjänsterna i Dalarna att överväga att lämna SOS Alarm enligt Johan Szymanski. Vi ville klargöra att vi har fått nog, vi tyckte inte att vi hade varit tillräckligt tydliga tidigare. Men vi ville tala om att det här håller inte, ni måste bli bättre.Men att de långa tider för att larma ut en räddningstjänst skulle bero på att SOS-centralerna stegvis har gått över till att svara på 112-samtal från hela landet, det är inget som Claes Eliasson, chef för alarmering och beredskap på SOS Alarm håller med om. Han ser snarare att det beror på förändringar i samhället: Det är mycket som har förändrats i samhället. Vi bygger om våra larmplaner regelbundet, förväntningarna på oss förändras, vi har språkutmaningar, det är så mycket i samhället som förändrats så det blir lite förenklat att ta ut en faktor och säga att det är det som det handlar om.Han pekar också på att tiderna ha gått ner något de senaste månaderna: De här sista 3-4 månaderna så har vi brutit den här trenden och de har gått ner. Så de är på väg ner just nu.De har ökat sedan 2010 sa du och att man har fåt ner dem de senaste månaderna kan det verkligen vara ett trendbrott, eller bara en tillfällig dipp? Det kan vi ju inte svara på, det kan vara precis som du säger, men de arbeten vi gör så är det i varje fall enligt plan.Fram till 2012 klarade SOS Alarm att larma ut räddningstjänst inom 120 sekunder vid allvarliga fall. Sedan dess har tiderna ökat och ligger nu på omkring 140 sekunder. År 2012 var också då SOS Alarm stegvis började gå över till svara på 112-samtal i större områden.Men går det verkligen inte att få veta om det här hänger samman?Borde inte SOS Alarm eller räddningstjänsterna ha statistik där man se om det gör någon skillnad på tiderna för att larma ut beroende på var samtalet tas emot, om samtalet tas emot av närmaste SOS-centralen eller av någon annan central?Men Claes Eliasson säger att SOS Alarm inte mäter så idag: Vi följer upp totalen på hela Sverige.Men ni mäter inte för enskilda centraler och skillnaden mellan om man tar emot på närmaste central? Nej, nej inte idag.Men Kaliber har fått ta del av siffror som inte redovisats officiellt. De visar skillnaden på den tid det tar att larma ut en räddningstjänst om den närmaste SOS-centralen har svarat eller om man svarar på en annan central.Och det visar sig att det med ett enda undantag tar längre tid om man svara på en annan central än den som är den närmaste SOS-centralen. Skillnaden är i vissa fall så stor som 30 sekunder. Men när jag presenterar den uppgiften för Claes Eliasson säger han att det är siffror han inte känner igen: Det känner jag inte igen men däremot kan jag inte dementera det för så kan det naturligtvis vara, det är inte omöjligt, men det är inga siffror jag känner igen.Men kan det verkligen stämma? Vi har ju fått del av siffor som visar det här. Vi återkommer till det här senare i programmet.Och ibland tar det inte bara längre tid, ibland skickas en ambulans eller räddningstjänst ut åt helt fel håll, det som hände Katrin när hennes hus brann ned, och man larmade ut en räddningstjänst i en helt annan del av landet.Under 2015 registrerade SOS Alarm i snitt 32 positioneringsavvikelser i månaden, det vill säga en om dagen. Under 2016 fram till och med juli har det ökat till 36 i månaden. Ja, någonstans drygt noll komma en promille av alla samtal och det är väl runt en om dagen. Men då ska vi också säga att det är alla felpositioneringsavvikelser som vi har, vilket kan vara då i de flesta fall väldigt obetydliga fel husnummer eller något liknade till lite allvarligare naturligtvis, säger Claes Eliasson.Finns exempel på där det har gått riktigt illa? Ja, det finns det absolut, som tur är det väldigt, väldigt få varje år.SOS larmar alltså inte bara ut inte räddningstjänst utan också ambulans i stora delar av landet. Och handlar det om ett livshotande tillstånd ska det gå på 100 sekunder en minut och 40 sekunder alltså 20 sekunder snabbare än en brandbil. Det läser jag i SOS Alarms årsredovisning där man konstaterar att man fram till 2015 har klarat målet. Men under 2016 har tiderna för att larma ut ambulans ökat. Det tittar vi på och har för närvarande inget riktigt bra svar men vi analyserar det, säger Claes Eliasson.Men när jag bestämmer mig för att mer noggrant titta på ambulanssifforna upptäcker jag något underligt. Är det så att SOS Alarm inte redovisar hela sanningen om hur lång tid det tar att larma ut ambulans?Jag har åkt till Akademiska sjukhuset i Uppsala, här i ambulansgaraget träffar jag Per Andersson som är verksamhetschef: En ambulans idag är som ett litet sjukhus, vi kan ge väldigt kvalificerad vård.I juni 2015 startade Uppsala läns landsting tillsammans med Västmanland en egen larmcentral. Ett skäl är att ambulanssjukvården har blivit mer avancerad. Ett annat skäl var att man var missnöjd med hur SOS uppfyllt kontraktet med landstingen.Och nu efter nästan ett och ett halvt år säger Per Andersson är de är nöjda med hur det har gått. Erfarenheterna som vi bedömer det, men då är vi ju part i målet, de är enbart goda. Alla punkter vi kan mäta, olika tider så är det förbättringar och vi känner också att vi har fått ett större inslag av medicinskt innehåll i tjänsten, den är mer utvecklingsbar, vi har fått mer kontroll över våra resurser, säger Per Andersson.Det är fortfarande SOS Alarm som svarar på 112-samtalen och behövs det en ambulans så ringer de upp landstingens larmcentral och lämnar över ärendet. Totalt tar uppringningen och överlämningen i genomsnitt 40 sekunder. Men trots den extra tiden har den totala tiden för att skicka ut en ambulans inte ökat. Den är lika lång eller till och med något kortare. Men hur är det egentligen möjligt? Vi tror ju att det är en kombination av kompetens, rätt stöd och i viss mån geografisk kompetens, de som jobbar kan de här områdena, och som känner dem väl. Vi har många personer som roterar mellan ambulans och larmcentral och som rör sig på vägarna och som kan sätta adresser snabbare.Men det är nu jag upptäcker att det finns något som inte stämmer. De siffror Per Andersson visar mig från SOS Alarm och från landstingens larmcentral talar om att det tar ungefär tre minuter att larma ut en ambulans.Men vid livshotande tillstånd ska det ju gå nästan dubbelt så fort, alltså under 1 minut och 40 sekunder, vilket är det mål som SOS alarm säger sig ha uppfyllt fram till och med i år.Hur hänger det här ihop egentligen? Det är en fråga som också landstinget i Uppsala ställde sig och de upptäckte då att SOS Alarm i sin redovisning bara räknar med en del av den tid det faktiskt tar att larma ut ambulans. Ja, om vi tittar på SOS Alarms tider så upptäckte vi under senaste perioden i samband med en avvikelse att vi hade uppgifter från anhöriga hur länge en person varit uppkopplad mot 112 och vi hade uppgifter från ärendet som var kortare och då visade sig att det vi då fick redovisat så ingick inte hela tiden på SOS Alarm från det att samtalet besvarades tills att ambulans larmades ut, säger Per Andersson.Så när SOS Alarm säger att de klarar att larma ut en ambulans inom 100 sekunder, det vill säga 1 minut och 40 sekunder, talar de alltså inte om hela samtalet från att de svarat på 112 tills att de larmat ut en ambulans.Till skillnad från tiderna för att larma ut räddningstjänst där hela tiden är medräknad börjar de för ambulans att mäta tiden en bit in i samtalet efter att de har konstaterat att det handlar om ett vårdärende. Något som man blev mycket förvånad över på Uppsala läns landsting. Det väckte stor förvåning hos oss och var en nyhet. Måhända var vi naiva, men det väckte stor förvåning. Ja, frågan är ju om vi ställt för få frågor och bara utgått från det som vi själva har känt har varit så självklart, om det nu var naivt eller inte, men det har inte förespeglat oss att man bröt upp det på det sättet, sen kanske det finns skäl för det som vi inte har förstått men i de redogörelser vi har haft har det aldrig diskuterats, säger Per Andersson.Att inte ha någotVarför redovisas bara en del av tiden när man larmar ut ambulans? När jag träffar Claes Eliasson på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm kan han inte svara på frågan och ber att få återkomma. Senare får jag ett svar från SOS Alarms presschef Helena Söderblom som säger att eftersom det skiljer mycket mellan hur avtalen ser ut med olika landsting, har man valt att redovisa på det här sättet. Men, säger hon, självklart borde det framgå tydligt på vilket sätt SOS Alarm väljer att redovisa.Men jag har en fråga kvar att ställa till Claes Eliasson. Det handlar om SOS Alarms nya sätt att arbeta, där SOS-centraler stegvis gått över till att svara på 112-samtal inom ett större område, och där man tog steget fullt ut i slutet på förra året och började svara på samtal från hela landet.De siffror som Kaliber tagit del av visade ju att den tiden för att larma ut räddningstjänst var längre om samtalet till 112 hade tagits emot på någon annan SOS-central än den som är närmast men det var inget som Claes Eliasson då sa sig känna igen. När jag par dagar söker honom per telefon säger han att jo, det stämmer, så är det. Vi kan se att det tar något längre tid att larma ut räddningstjänst från en annan plats i landet. I januari, omedelbart efter att gemensam nationell mottagning infördes så var skillnaden 20 sekunder. Det har vi successivt arbetat ner och i september är nu den här skillnaden 13 sekunder och den fortsätter kontinuerligt att minska, säger Claes Eliasson.SOS alarm, det företag som ska stå för en stor del av vår trygghet och säkerhet, har alltså under senare år fått allt svårare att uppfylla de krav som regering, landsting och kommuner ställer. Tiderna för att svara på 112 har varit för långa och i många år har det tagit för lång tid att larma ut räddningstjänst.För att korta svarstiden på 112 har SOS Alarm låtit SOS-centraler svara på samtal från hela landet. Men Kaliber har kunnat visa att det inte har gjort att hjälpen kommit fram snabbare, utan tvärt om eftersom det har fått till följd att tiden för att larma ut räddningstjänst blir längre.Kaliber är snart slut men först återvänder till Katrin i Ljungby i Småland, som fick vänta länge på att SOS Alarm skulle hitta rätt adress och kunna larma ut rätt räddningstjänst. På morgonen var det bra lite rök, men branden var släckt i varje fall.Och du vaknade och såg det, hur kändes det? Det kändes konstigt, att inte ha något, att allt var borta.Vad tänker hon då om det som hände? Jag tycker det är väldigt dåligt, för det ska ju gå fort och dom som sitter där borde förstå bättre och kunna skicka ut snabbt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se   

Bertil Malmberg (1889-1958) är en av den svenska litteraturens ensammaste och mest särpräglade andar. Han är till stor del formad av erfarenheter som inte har varit gängse bland kollegerna hemmavid, i det kaotiska München under första världskrigets slut och fram genom 1920-talet, med krigsinvalider, rådsrepublik och nazistiskt kuppförsök. Erfarenheterna omstöptes till essäistik av svindlande djupseende och stor stilistisk skönhet och till formsträng lyrik av såväl traditionellt som modernt snitt. Nathan Shachar, Dagens Nyheters korrespondent i Jerusalem och författare till en monografi om Bertil Malmbergs inspiratör Oscar Levertin, samtalar med Peter Luthersson.

Snart är det dags att så nya frön i Matparken i Uppsala. Denna nya sorts gemenskapsodling har funnits i ett år. Man vill vara både ett socialt projekt och ett exempel på hur man kan ta spaden i egna händer och odla sin egen mat. Erfarenheterna från fjolårets visningslott, skolträdgård och kollektivlott är positiva, och nya matparksodlare har anslutit sig. Ulla de Verdier har föjt Matparken under dess första odlingssäsong och träffar Marina Queiroz, initiativtagare tillsammans med Ylva Andersson, inför den andra vårsådden i Matparken i Gottsunda i Uppsala. Följ med dit och hälsa på! Och sätt igång bildspelet ovan, så kan du följa odlingsåret! På vårkanten är det också läge att sätta igång sin kompost. Men hur mycket måste man egentligen jobba med komposten? Och vad är det som händer i den? Det vet Gunnar Eriksson, som nu samlat sin 40-åriga erfarenhet av kompostering i en ny bok. I programmet berättar han främst om trädgårdskompost och latrinkompost, men här kan du höra lite mer utförlig information om hur man sköter en hushållskompost: I veckans program startar också vår nya serie om "Glömda grödor". Här presenteras gamla köksväxter som förtjänar en renessäns. I första avsnittet berättar Lena Nygårds om potatislök. Det är en gammal sort där varje sättlök ger upphov till många, ganska små lökar. Just nu provodlas sorten "Leksand", som Lena Nygårs funnit genom ett upprop i projektet POM (Programmet för odlad mångfald). Nästa år ska det förhoppningsvis finnas sättlök till potatislöken Leksand ute i handeln.  

P1 måndag 8 december kl 14.03 och 9/12 kl 18.15 Årets nobelpristagare J.M.G. Le Clézio”Uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare. Utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisation”.Så motiverade Svenska Akademien sitt val av årets nobelpristagare i litteratur. J.M.G. Le Clézio geniförklarades 1963 tjugotre år gammal med sin debutroman Rapport om Adam. Under 60-talet skrev han  en handfull experimentella  romaner om unga män som vandrade runt i en stad eller ett landskap och lät alla sinnesintryck strömma genom sig. I början av 70-talet lämnade han Frankrike och den västerländska civilisationen för att i tre år leva med en kringvandrande indianstam i Panamá. Erfarenheterna förändrade hans liv, hans syn på världen, människorna och naturen.Världsnomad och humanist skriver han på en flödande vacker prosa om utsatta människor och kulturer hotade och  missbrukade av kolonialismen. På senare år har han också  berättat om sin släkts historia, hur den färdats till och från Mauritius.Anders Ahlbom Rosendal läser ur ”Rapport om Adam”, essäsamlingen ”Jordisk extas”, ”Flykternas bok”, där Unge man Hogan flyr ut i världen, ”Kriget”, där allt som strömmar emot människan i en storstad, trafiken, ljuden, ljuset, reklamen, för Le Clézio blir till ett krig mot människan. Samt ur ”Öken”, romanen om ett nomadfolk på flykt undan de franska kolonialtrupperna, ur novellen ”Lullaby” om flickan som har ett sinnligt extatiskt förhållande till naturen, och ur ”äventyrsromanen” ”Skattsökaren”. Dessutom ur de självbiografiska böckerna ”Allt är vind” och ”Afrikanen”.I programmet nämns också ”Raga, närmandet till den osynliga kontinenten” och den ännu inte översatta romanen ”Ritournelle de la faim”. Översättare av samtliga böcker utom ”Rapport om Adam” är Ulla Bruncrona. Den sistnämnda romanen är översatt av Aslög Davidson