Podcasts about baudelaires

We're all thrilled that the Baudelaires have such a fabulous new guardian! Surely it'll last.... right?Show art by Castor Choate. To contact them, reach out to us at templeofreadingcircle@gmail.com. Music by Aleksey Chistilin. Find more of Aleksey's work on Spotify and YouTube. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fernand Gonthier, ancien directeur central national de la police aux frontière et auteur de "La Face cachée de l'Immigration" aux éditions Baudelaires, répond aux questions de Dimitri Pavlenko.

Reber, Simone www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Reber, Simone www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Reber, Simone www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Reber, Simone www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Reber, Simone www.deutschlandfunkkultur.de, Fazit

Everything goes wrong for the Baudelaires and the Reading Circle Dedicates alike.Show art by Castor Choate. To contact them, reach out to us at templeofreadingcircle@gmail.com. Music by Aleksey Chistilin. Find more of Aleksey's work on Spotify and YouTube. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

This week we are discussing A Series of Unfortunate Events book the third, “The Wide Window” by Lemony Snicket! This is a continuation of our Nostalgic Pick series. Every other week we read a book from our childhood and discuss. Come join two best friends of 17 years as we chat about the Baudelaires, parenting, Count Olaf's Murder Count, and more!

As you and I listen to Uncle Monty tell the three Baudelaire orphans that no harm will ever come to them in the Reptile Room, we should be experiencing the strange feeling that accompanies the arrival of dramatic irony…. For no matter how safe and happy the three children felt, no matter how comforting Uncle Monty's words were, you and I know that soon Uncle Monty will be dead and the Baudelaires will be miserable once again. - Lemony Snicket, A Series of Unfortunate Events The post S47E4 – Prophecies and Omniscience as Foreshadowing appeared first on Writing Roots.

On a tous des livres qu'on a aimé ! Qui nous ont fait grandir ! Qu'on a dévoré, allongé dans notre lit, sous notre couette, à l'abri des regards. Des personnages qui nous ont marqué et des histoires qui ont changé nos vies. Dans cette épisode, je vous partage mes livres coups de coeur, ceux qui ont nourri mon imaginaire et ma passion pour la lecture et l'écriture (Harry Potter, Les désastreuses aventures des orphelins Baudelaires, La quête d'Ewilan, l'Assassin Royal, Le Prince Captif, La Passeuse de Mots, Six of crows). Et vous, quels sont vos livres doudoux? N'hésitez pas à venir m'en parler sur mon compte Instagram carolinepeifferautrice.

In the words of Phoebe Bridgers, “the end is here!” After a brief hiatus, our final episode on Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events is complete. We travel to a literary hotel (The Penultimate Peril) to meet up with some old friends and get one last lesson on the incompetence of the adult world. Then, we shipwreck onto a desert island and unravel a few final mysteries about the Baudelaires and VFD (The End). Memento mori. https://linktr.ee/Readingduringrecess Find our show on Twitter @reading_recess Find our show on Instagram @reading_recess Find Sarah on Twitter @sarahebba25 and on Instagram @sarahebba Find Terri on Twitter @TerriCLaRue and on Instagram @tc_larue Email us at readingduringrecesspod@gmail.com

The Baudelaires are back, and thanks to fake news from The Daily Punctilio, they are now fugitives. Luckily, they are able to find shelter in the hinterlands. Unluckily, the shelter they find is a hostile hospital (book 8) and a carnivorous carnival (book 9). In this episode, we discuss the hilarious and absurd tragedies of the Baudelaires' lives. We also attempt to answer the age-old question: why are so many children's books about orphans? If you like lions, paperwork, or parentless children, then give this episode a listen. https://linktr.ee/Readingduringrecess Find our show on Twitter @reading_recess Find our show on Instagram @reading_recess Find Sarah on Twitter @sarahebba25 and on Instagram @sarahebba Find Terri on Twitter @TerriCLaRue and on Instagram @tc_larue Email us at readingduringrecesspod@gmail.com

Count Olaf and the gang are all back, and this time they're hanging out in an ersatz elevator (book 6) and a vile village (book 7). Join us as we discuss the Baudelaires' continued misfortune and the eerie parallels between their world and ours. What does the Council of Elders in the Village of Fowl Devotees have in common with the U.S. Supreme Court? And why does Esme Squalor remind us so much of Kyrsten Sinema? If you enjoy topical political discussions, and/or critiques of a fictional child's poetry, then this is the episode for you. If you like the show, please rate, review, and subscribe/follow! Ratings and reviews help new listeners find our show.  https://linktr.ee/Readingduringrecess Find our show on Twitter @reading_recess Find our show on Instagram @reading_recess Find Sarah on Twitter @sarahebba25 and on Instagram @sarahebba Find Terri on Twitter @TerriCLaRue and on Instagram @tc_larue Email us at readingduringrecesspod@gmail.com

Unser heutiges Gespräch dreht sich um Charles Baudalaire, seine Werke und die Frage, auf welchen Wegen diese eigentlich nach Deutschland gelangt sind. Abgerundet wird das Ganze mit einem kleinen Vergleich verschiedener Übersetzungen - lasst euch überraschen! Eine Auswahl aus den "Blumen des Bösen" findet ihr hier: https://lesedusche.de/fe/baudelaires-blumen

Calling all cake-sniffers! In this episode, we discuss “The Miserable Mill” and “The Austere Academy” by Lemony Snicket. At Lucky Smells Lumbermill and at Prufrock Preparatory School, the Baudelaires' lives continue to be truly awful. Come for the thoughtful analysis of the books, stay for the discussion of the world's largest lasagna.  PS: Memento mori.  If you like the show, please rate, review, and subscribe/follow! Ratings and reviews help new listeners find our show.  https://linktr.ee/Readingduringrecess Find our show on Twitter @reading_recess Find our show on Instagram @reading_recess Find Sarah on Twitter @sarahebba25 and on Instagram @sarahebba Find Terri on Twitter @TerriCLaRue and on Instagram @tc_larue Email us at readingduringrecesspod@gmail.com

Dear Listener, we regret to inform you that this podcast episode is extremely unpleasant. If you like podcasts about lucky children who lead charming lives, then this show is not for you. In our twelfth episode, we discuss the first three books of Lemony Snicket's “A Series of Unfortunate Events” (“The Bad Beginning,” “The Reptile Room,” and “The Wide Window”). As you might know, these books chronicle the woes of the Baudelaire orphans as they are shuttled from one incompetent guardian to another. Despite the unpleasantness of the Baudelaires' lives, we manage to have some fun talking about three of our favorite books from childhood. In this episode, we discuss absurdist humor, metafiction, and why our fave (Lemony Snicket) is, unfortunately, problematic. Listen all the way to the end for an explanation of why being a young adult in 2021 feels a lot like being a Baudelaire orphan. Lastly, let this episode be a sign that you should stop texting back the Captain Sham in your life, whomever he may be. You deserve better.  With all due respect, Sarah and Terri Content warning: this episode includes discussion of racism, sexual harassment, fatphobia, and transphobia.  If you like the show, please rate, review, and subscribe/follow! Ratings and reviews help new listeners find our show.  https://linktr.ee/Readingduringrecess Find our show on Twitter and Instagram @reading_recess Find Sarah on Twitter @sarahebba25 and on Instagram @sarahebba Find Terri on Twitter @TerriCLaRue and on Instagram @tc_larue Email us at readingduringrecesspod@gmail.com

THE END IS FINALLY HERE. This may or may not be the last time you hear a discussion about the Baudelaires. Feat. Camryn Corral, we discuss the final plot and tie up this fantastic series with an empty heart and an empty head. In this book, we explore character relationships, deaths, religious references, and dark poetry. ONTO THE NEXT SERIES! How you can find Camryn Corral: Youtube: Underwaterflowers

Pandemi, poesi och parker kanske hör dessa tre de ihop? Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss. Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina. När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds. Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser  ja, hela staden! nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen. Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade negativ kapacitet. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa. Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa. Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där. Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk. Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg. När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi. I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys Hymn to Intellectual Beauty för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder. När han talade lät det som  dikten Sång i Howl och andra dikter, här i översättning av Per Planhammar: Världens tyngd             är kärlek. Under ensamhetens börda, under missnöjets börda                så är tyngden, tyngden vi bär               kärlek. Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, nederlagets vrål som William Carlos Williams skrev i förordet till Howl. I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980: Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig. Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen: Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet. Ingen vila           utan kärlek Jag tänker i Tiergarten: Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia, söker kontakt utan förpliktelser Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser: Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island. När han var ung kunde han se timvisarna också. Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav. Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget. När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi. När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon: I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.. Vad menade hon? Ginsberg visste. Han gjorde tai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken. Min mamma levde elva år till efter operationen. När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa: Poesin är själens energi, om själen existerar. Då hör jag plötsligt någon säga: Du glömde oss. Så jag tillägger: Träden är livets energi, och ni existerar. Danke! säger träden Yin och Yang, med en och samma röst. Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Pandemi, poesi och parker kanske hör dessa tre de ihop? Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss. Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina. När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds. Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser  ja, hela staden! nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen. Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade negativ kapacitet. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa. Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa. Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där. Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk. Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg. När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi. I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys Hymn to Intellectual Beauty för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder. När han talade lät det som  dikten Sång i Howl och andra dikter, här i översättning av Per Planhammar: Världens tyngd             är kärlek. Under ensamhetens börda, under missnöjets börda                så är tyngden, tyngden vi bär               kärlek. Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, nederlagets vrål som William Carlos Williams skrev i förordet till Howl. I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980: Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig. Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen: Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet. Ingen vila           utan kärlek Jag tänker i Tiergarten: Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia, söker kontakt utan förpliktelser Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser: Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island. När han var ung kunde han se timvisarna också. Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav. Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget. När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi. När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon: I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.. Vad menade hon? Ginsberg visste. Han gjorde tai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken. Min mamma levde elva år till efter operationen. När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa: Poesin är själens energi, om själen existerar. Då hör jag plötsligt någon säga: Du glömde oss. Så jag tillägger: Träden är livets energi, och ni existerar. Danke! säger träden Yin och Yang, med en och samma röst. Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

In this episode, we discuss capitalism and why "things" aren't a replacement for love in the home in the 6th book of this series: The Ersatz Elevator. This is by far the most terrifying book of the series thus far, specifically because the Baudelaires experience great fears, but continue to move forward. Bravery is key when you are a child, and I wish these kids knew there was an overseeing, all-seeing author watching their every move. Godspeed, Baudelaires. We look up to you.

In this episode, we discuss book 5 in the series, "The Austere Academy." We follow the Baudelaires through more trials and tormenting at their new school, Prufrock Prep. As comprehensive readers, we'll look at T.S. Elliot's poem, "The Love Song of J. Alfred Prufrock" and dissect Snicket's views on the public education school system. Happy reading! 

In this episode, we follow the Baudelaires to their first minimum wage job! Lemony Snicket wants us to unionize. Future episodes will hopefully be of this length while we continue to explore the lessons of Lemony Snicket in this exaggerated yet relatable setting.

Alright, next time we stick to the one book per episode deal. In this episode, we will follow the Baudelaires from Uncle Monty to Aunt Josephine. Lemony Snicket teaches us two things here: The importance of lying, and the difference between rational and irrational fears. There's a time and place for everything, and these kids get the lessons in extremities so we don't have to (hopefully). Being fearful is helpful and lying can keep us safe!

Waterloo Region-based musician and author Brent Hagerman teaches the History of Rock at Wilfrid Laurier University. Along with teaching popular music and world religion courses, Hagerman is a singer-songwriter, guitarist, mandolinist, and saxophonist, and has recorded albums with his reggae-inspired bands the Baudelaires and the Jolly Llamas. In a very intriguing and wide-ranging conversation with Sara Geidlinger and Marshall Ward on Bonn Park, Hagerman delves into his teaching, being the editor of the now defunct alternative weekly newspaper Echo, his lifelong love of Jamaican popular music culture, and dancehall reggae legend Yellowman. He also performs three songs for us live in studio. BONN PARK PODCAST INSTAGRAM SUPPORT A LOCAL BUSINESS LIKE: BLOCK THREE BREWING

Die gefeierte Neuübersetzung von Fleurs du Mal wird hier ergänzt durch Le Spleen de Paris, ein weiteres Hauptwerk Baudelaires, das seinen Weltruf als scharfsinniger, bitterböser poetischer Chronist des Pariser Lebensgefühls in der frühen Moderne mitbegründete. In diesem Band tritt Baudelaire mit den Petits Poèmes en Prose und frühen Dichtungen nicht nur als Lyriker, sondern in der Novelle La Fanfarlo auch als Erzähler auf. Zahlreiche der früheren Gedichte des Autors erscheinen hier erstmals in deutscher Sprache, ebenso wie das Fragment gebliebene Versdrama Idéolus. Damit liegt das gesamte poetische Werk Baudelaires zum ersten Mal in zwei Bänden vollständig auf Deutsch vor, in der bewährten Übertragung von Simon Werle. Eine Rezension von Gerhard Poppenberg Es sprach Marlisa Thumm.

I den 22:a Lyran fokuserar vi på den skandalomsusade franske romanförfattaren MICHEL HOUELLEBECQ - som poet! Oförsonad med samhället och tillvaron skriver han dikter i husguden Baudelaires anda. Vi bjuder på rykande färska tolkningar, ackompanjerade av poetens favoritmusik. Inspirationen till programmet fick vi på Louisiana Literature, där författaren gav sin "allra sista intervju någonsin" - och bl a besvarade våra i förväg inlämnade frågor. Julafton i augusti!...

Schweben braucht ein Medium; es ist nichts ohne eine Atmosphäre, die es umgibt und trägt. Einer Ästhetik des Schwebens geht es darum, diese Atmosphäre sichtbar zu machen, wie in der Malerei El Grecos oder in den Wolkenbeschreibungen Wenses, Brinkmanns und Baudelaires. Kennzeichen dieser Ästhetiken ist die Unentschiedenheit. Erst in der Abwesenheit harter Urteile und Entscheidungen zeigt sich die Leichtigkeit, die die Verhältnisse zum Tanzen und zum Schweben bringt.

Zeit für Baudelaires! Lass nachdenken: War das Feuer in der Villa tatsächlich ein Zufall? Oder hat Olaf etwas damit zu tun? Oder Monty? Oder der verkleidete Mann?

This week, we talk about the Series of Unfortunate Events in aggregate, since they occupy spots 11-23 in Junegee's Top 50 books. We discuss the two different types of despicable adults that thrust the Baudelaires into horror after horror, the impact the books had on Junegee at a younger age, and Daniel Handler's other work. Also, Super Babies.

This week, Corey returns to review A Series of Unfortunate Events season 3, plus we talk about the horror drinking game Corey came up with and how Jason X would kill you while playing said game.00:01:00 Intro00:05:30 What's Your Swill?00:08:30 News00:18:17 Downstream00:32:43 A Series of Unfortunate Events Season 300:43:45 A Series of Unfortunate Events Season 3 spoilers01:00:28 Corey's Shitty Horror Movie CornerLet us know what you think of this week's show by contacting us on Facebook and Twitter or by email: netflixnswill@gmail.com.Please also check out our website, netflixnswill.com, for the latest in Netflix news and reviews.Check out our Apple Podcasts page here.Contribute to our Patreon here.

Welcome to Netflix 'N Swill, your source for Netflix news, reviews, and booze.   This week, Corey returns to review A Series of Unfortunate Events season 3 plus we talk about the horror drinking game Corey came up with and how Jason X would kill you while playing said game.   00:01:00 Intro   00:05:30 What's Your Swill?   00:08:30 News   00:18:17 Downstream   00:32:43 A Series of Unfortunate Events Season 3   00:43:45 A Series of Unfortunate Events Season 3 spoilers   01:00:28 Corey's Shitty Horror Movie Corner   Caleb's reviews of You and Hi Score Girl: https://www.netflixnswill.com/calebs-blog/2019/1/3/quick-hits-netflix-original-series-you   https://www.netflixnswill.com/calebs-blog/2019/1/3/quick-hits-netflix-original-anime-hi-score-girl    Let us know what you think of this week's show by contacting us on social media: Facebook and Twitter, or by email: netflixnswill@gmail.com. Please also check out our website, netflixnswill.com for the latest in Netflix news and reviews. Check out our Apple Podcasts page here. Contribute to our Patreon here.

En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. Göran Sommardal har dykt ner i den mardrömslika berättelsen som börjar "Det är en gammal sjöman..." It is an ancient Mariner, And he stoppeth one of three. 'By thy long grey beard and glittering eye, Now wherefore stopp'st thou me? Det är inte helt självklart att man ska låta Richard Burton presentera Balladen om den gamle sjömannen. I så fall för att låta den välljudande versen vara huvudsaken i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner, med dess gungande, sjungande förföriska rytmer, rim och allitterationer:             The fair breeze blew, the white foam flew, The furrow followed free: We were the first that ever burst Into that silent sea. Down dropt the breeze, the sails dropt down, 'Twas sad as sad could be; And we did speak only to break The silence of the sea! Men lika gärna som man låter den välläsande skådespelaren ta sig an den väl­ljud­ande dikten, kan man peka på Balladens skräckscenario och dess gotiska asso­ciationer. För även om Coleridge tillsammans med sin vän och kollega William Wordsworth har fått stå som portalfigurer för den engelska romantiken, så finns i hans ballad om den gamle sjömannen en uppsjö av gotisk parafernalia: otäcka, slemmiga odjur övergivna skeppsvrak driv­an­de för vinden överjor­d­isk stiltje och undervattnisk skräck Döden och Levande-i-döden i tärningsspel om döda själar ­ över­natur­liga för­bindelser mellan svårfångade sammanhang. Att ordet som jag använder här: paraferniala i sam­tida amerikansk polisjargong och missbrukartugg kan syfta på kringutrustningen till allehanda rök­don och insprutningsredskap kan också få stå som en påminnelse om det opiummissbruk som Colerid­ge själv skulle sjunka allt djupare ner i. Till att börja intaget som medicin, men rätt snart utvecklat till ett be­ro­ende. Hursomhelst, trots alla de skräckvisioner som Balladen kan erbjuda så är den till sin väsent­liga karaktär avskild från den mer helhjärtat gotiska historia som han ägnade sin långa dikt Christabel. Och ändå är det fullt begripligt att brittiska heavy metal-bandet Iron Maiden har tagit Coleridges ballad till sitt hjärta och försett den med en egen sångtext, där också två strofer av originalet citeras in extenso. Så många lärda och påhittiga och överambitiösa tolkningar och tydningar som Balladen om den gamle sjömannen har beståtts med ändå intill dessa dagar, är det inte utan att det blivit rätt trångt i tolkningskorridoren. Allegoriska, själv       biografiska, psykoanalytiska, bibelexegetiska. Ändå före­faller intrigen och händel­se­­förloppet i Coleridge både lättöverskådliga och osammanhängande, sam­tidigt nyckfulla och logiska. Att tränga sig in bland alla uttolkare för att hävda sin egen version förefaller inte bara över­maga utan också som en missriktad ambition. Vad som behövs av för­klaringar är ändå några ord om fjäderfäet. Havsfågeln med det imponerande vingspannet: Albatrossen. At length did cross an Albatross, Thorough the fog it came; As if it had been a Christian soul, We hailed it in God's name. It ate the food it ne'er had eat, And round and round it flew. The ice did split with a thunder-fit; The helmsman steered us through! And a good south wind sprung up behind; The Albatross did follow, And every day, for food or play, Came to the mariner's hollo! In mist or cloud, on mast or shroud, It perched for vespers nine; Whiles all the night, through fog-smoke white, Glimmered the white Moon-shine.' 'God save thee, ancient Mariner! From the fiends, that plague thee thus! Why look'st thou so?'With my cross-bow I shot the ALBATROSS. Den första litterära albatrossen som inträffade i mitt eget liv var inte Samuel Taylor Coleridges sjö­fågel i Balladen om den gamle sjömannen|Rime of the Ancient Mariner. Det var Baudelaires flygfä från Les Fleurs du Mal|Ondskans blommor, där albatros­sen förvandlas till en symbol för själve diktaren, som landad på fartygs­däcket och skild från sitt himmelskt-cerebrala ursprung utgjorde en hjälplöst klumpig måltavla för de hånfulla människorna i sjömanskläder: Förr var den "molnets vän/... nu klumpig, ful och tung." Baudelaires Albatross dök ju också upp 50 år senare än Coleridges. Och medan Baudelaire ses som en föregångare till symbolismen, är Coleridge tillsammans med Wordsworth portalfigurer för den engelska romantiken. I Den gamle sjömannens sång är albatrossen ingen diktare, snarare, kan­ske, en budbärare "en kristen själ och sänd i Herrens namn", som det heter och där den olycksalige sjömannen är diktaren som i sin fåvitsko dödar detta sändebud, därför får bära den döda fågeln som ett kors runt halsen och som döms till livslång botgöring: att berätta och åter berätta sin historia. Ju mer jag läser, och tänker på, och känner av Balladen om den gamle sjö­man­nen desto starkare framträder själva berättelsen och berättandet som den långa diktens egentliga huvudperson. Det väsentliga som handfast händer tar sin början när sjömannen spänner ögonen i en förväntansfull bröllopsgäst, fattar honom i handen, drar igång sin histo­ria för att hålla honom kvar: "Det var ett skepp." Sedan drar Coleridge igång sitt berättarmaskineri: på medryckande vers, fyllt av eggande upplevelser och fantasieggande varelser. Dessutom kryddat med arkaisk vokabulär, åldrad grammatik och ålderdomliga ord. Sjömannen själv är inte en sailor eller seaman, nej inte ens en seafarer utan en MARINER. Eller de döda skeppskamraternas förvaring: inte i ett bårhus|a morgue utan i en likbod|a charnel. Men detta sammanfogat med suverän ledighet och emellanåt en enklare magi:                                                The ice was here, the ice was there, The ice was all around: It cracked and growled, and roared and howled, Like noises in a swound! Det går så långt att den lyssnande bröllopsgästen fylls av fruktan inför sjömannens blick, när han berättar. Och det slutar med att samme person avstår från den fåfängliga bröllopsyran, när den marine rapsoden har gett sig iväg på sin berättarturné utan final: and now the Wedding-Guest Turned from the bridegroom's door. He went like one that hath been stunned, And is of sense forlorn: A sadder and a wiser man, He rose the morrow morn.   Göran Sommardal kulturnytt@sverigesradio.se

How appropriate that our 13th episode would again be about the Baudelaire orphans. Find out how the Baudelaires endured the unpleasant Prufrock Preparatory School and the new evil gym coach, Coach Genghis, aka Count Olaf.

The 3rd book in A Series of Unfortunate Events, where the Baudelaires live through another one of Count Olaf's sinister plots.

Woe be to the Baudelaires! This week we welcome Joshua Conkel, one of the writers behind Netflix's "A Series of Unfortunate Events," as well as his own festival hit "Curmudgeons!" Among other things, Joshua discusses using horror's final girls as an avatar for queer identity, the unspoken majesty of bizarre rock musical "The Apple," and his recent work with disenfranchised members of the LGBTQ community.

This flight is not like other flights, there is no safety pamphlet in the seat ahead of you, there is merely our 91st flight, A Series of Unfortunate Events. Unlike other pilots, which focus on the ups and downs of life, you'll find that the Baudelaires experience more downs than a broken roller coaster in the Grand Canyon, and more suffering than a man married to a lobster, but desperately allergic to shellfish. We will follow the Baudelaire children on their journey, as they try to piece together a mystery involving their extremely flammable and deceased parents, and the menacing Count Olaf, an actor. And potentially a murderer. Which is worse? Those that are faint of heart are advised to look away.  

Denna vecka tar Gabbe och Maja tag i att spoila Netflix succésatsning, Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Vi diskuterar och spolierar allt som vi tyckte var intressant, roligt, spännande och dåligt med denna sprillans nya serie. Lyssna lugnt! Varje fredag släpper Doktor Konstig ett nytt avsnitt där vi spoilar något som vi nyligen sett eller spelat. Och om du har några spörs- eller önskemål tveka inte att höra av dig på doktorkonstig@gmail.com.

This week, Courtney and Gus discuss their Golden Globes thoughts, review "A Series of Unfortunate Events," discuss delayed returning shows, and do a new segment of "Hate LA" where they tear apart Los Angeles during awards season.