Podcasts about romanerna

Deckarförfattaren Camilla Läckberg har länge omgärdats av rykten om spökskrivare. Lapo Lappin bestämmer sig för att undersöka uppgifterna med hjälp av stilometri: statistisk dataanalys som avslöjar skribenters stilistiska fingeravtryck. Resultatet är tydligt – och pekar dessutom ut en annan av Sveriges mest kända författare som spökskrivare. Läckbergs pressansvariga Paulina L. Bånge avfärdar uppgifterna: ”35 miljoner sålda böcker talar för sig själva”.

Böckerna Moment 22 och Myteriet på Caine är några av de bästa romanerna om andra världskriget. Båda handlar om något som är allt mer aktuellt i vår tid – psykisk ohälsa i utsatta situationer. Kvartals Henrik Höjer har läst dem. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2021-03-09.Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaire's Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99.I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium – vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna.Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: ”Alla hatar varandra här.”Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade ”Urban Disaster”-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om ”gator i himlen” ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen.Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning – illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra.Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord.Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade ”tower blocks” iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering.Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: ”Allt här var kamouflage”, sa hon. ”Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat.”Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg.Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

I Lundströms Bokradio möter ni Jan Guillou, aktuell med romanen "Eventuellt uppsåt: att döda ortens gangsters". Hör honom om romangestalten Erik Ponti, skönskrivande och vemodet att åldras. I Jan Guillous två senaste romaner har något nytt uppstått. "Den som dödade helvetets änglar", som kom i fjol, och den nya romanen "Eventuellt uppsåt: att döda ortens gangsters". Romanerna är dels politiska thrillers där den åldrande journalisten Erik Ponti bekämpar organiserad brottslighet tillsammans med den välkände fiktive romanfiguren Carl Hamilton. Dels är böckerna också en slags dagbok där berättaren Ponti – en gestalt som i stora drag är Guillou själv – låter tankarna flöda fritt. Här finns vällustiga elakheter om namngivna rivaler, småsintheten och skadeglädje, och spaningar om krig och politik. Här finns även spröda naturskildringar, ett komiskt betraktande över åldrandet och kroppens skörhet, och om kärlek på ålderns höst. Kritikerna har varit mycket förtjusta, något som inte alltid varit fallet under Guillous skrivande liv. Han själv benämner det som stilparodier, en nyutvecklad berättarstil efter mer än 50 böcker under snart 50 år. – Skriver man historieromaner, som jag sysslat med sedan 90-talet, och innan dess politiska thrillers, så är man bunden av ett antal regler som inte går att bryta mot. Men en vacker dag är jag alldeles fri. Jag är en författare på grönbete. Då blir det en blandning av olika parodier på litterära grepp och stilar som jag betar av en efter en, säger Jan Guillou. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Johar BendjelloulRedaktion: Lina Kalmteg och Andreas Magnell (producent)

Mattias Hagberg ger sig in bland palmträdens skugga i Los Angeles för att närma sig en författare som förebådar postmodernismen: Raymond Chandler. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016.Första gången jag körde från flygplatsen i Los Angeles mot Santa Monica och havet var det natt. Palmerna längs vägen var som svarta, grafiska tryck mot himlen, och bergen i fjärran påminde om en mörk mur.Jag svängde upp på motorvägen och lät mig uppslukas av den oändliga strömmen av bilar. Nedanför mig bredde metropolen ut sig med sina raka avenyer, låga byggnader och glittrande gatljus.Där och då var det något som fångade mig; en förnimmelse av verkligheten som kanske bäst kan beskrivs med ord som undanglidande, fragmentarisk och innehållslös. Det var en känsla som var både skrämmande och behaglig.Jag var i Los Angeles i tio dagar rörde mig genom det splittrade stadslandskapet, gjorde intervjuer, skrev men känslan lämnade mig aldrig. Tvärt om. Den växte.Det är en känsla jag funderat mycket på sedan dess. Det är en känsla jag har försökt att förstå, framför allt med fiktionens hjälp.Los Angeles plats i litteraturen är påfallande begränsad, i alla fall om man jämför med andra metropoler som New York, London eller Paris. Medan världens stora författare har flockats runt dessa platser har de alltid skytt Los Angeles.Jag föreställer mig att det har med rummet att göra; med det uppbrutna stadslandskapet; med motorvägarna och avstånden; med avsaknaden av centrum och med bristen på överskådlighet. Los Angeles är på många sätt enformigt och monotont, en oändlig repetition av samma låga hus, samma raka gator, samma bensinstationer, samma snabbmatsställen, samma palmer, samma motorvägar. Det finns en påtaglig fattigdom i upprepningen, en fattigdom som det är svårt att göra litteratur av.Jag har egentligen bara hittat en författare som lyckats fullt ut: Raymond Chandler.Trots att det gått sextio år sedan han lämnade ifrån sig sin sista roman är det som om han talar direkt till vår tid.Genom att läsa Raymond Chandlers hårdkokta deckare kan man förstå Los Angeles.Men inte bara det. Jag tror att Raymond Chandler har något mer att säga oss. Genom att fånga staden fångar han även den moderna, eller ska jag kanske säga den postmoderna människan och hennes belägenhet. Jag vet att det är slitna ord, men i just det här fallet tror jag att de är helt rätt.Jag är inte ensam om de här tankarna. Under de senaste åren har intresset för Raymond Chandler ökat. Hans romaner kommer ständigt i nya utgåvor och litteraturen om honom växer.Ett tecken i tiden är att den berömde amerikanske litteratur- och kulturteoretikern Fredric Jameson nyligen samlade några essäer om Raymond Chandler i en volym, allt med det uttalade målet att lyfta in deckarförfattaren i finrummet. Fredric Jameson menar nämligen att Raymond Chandler är en lika intressant modernistisk författare som exempelvis Vladimir Nabokov eller Virginia Woolf bara man läser honom på rätt sätt.Under tjugo år, från slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet, skrev Raymond Chandler sju romaner som blivit stilbildande för den moderna kriminallitteraturen alla med den ironiske, desillusionerade och ensamme privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Romanerna är påfallande lika, som om de alla är variationer på ett och samma tema.Det börjar alltid med ett enkelt fall. Någon är försvunnen eller utsatt för utpressning. Philip Marlowe tar motvilligt sig an saken, bara för att snabbt dras in i någon svåröverskådlig härva av lögner och våldsbrott. Med cigaretten i mungipan jagar han fram och tillbaka över Los Angeles. Han konfronterar korrupta affärsmän, våldsamma poliser och hänsynslösa gangsters. Och till slut hittar han alltid en förklaring till det ursprungliga fallet.På ytan ganska typiska kriminalhistorier med andra ord; ett brott, en detektiv, en lösning. Men det finns några element som skiljer Raymond Chandler från nästan alla andra författare i genren och det är dessa element som ger honom en särställning.Redan de första raderna i den första romanen, Den stora sömnen från 1939, skvallrar om författarens intentioner:Klockan var ungefär elva på förmiddagen. Det var i mitten av oktober. Solen sken inte och en ridå av strilande regn syntes mot bergssluttningarnas skarpa konturer. Jag hade blå kostym, mörkblå skjorta, slips och snobbnäsduk, svarta skor, svarta yllestrumpor med mörkblå stickning. Jag var snygg, proper, rakad och nykter och jag kände mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting som en välklädd privatdeckare bör vara.Det är Philip Marlowes röst som Raymond Chandler låter oss höra. Det är hans personliga stämma vi får ta del av inget annat. Med bitande ironi och påtaglig distans återberättar han en räcka händelser ur sitt eget perspektiv. Här finns ingen objektiv sanning, ingen yttre ordning, bara Philip Marlowes egna upplevelser, eller snarare det sätt han väljer att beskriva dessa på.Som läsare blir jag genast osäker. Vad är det egentligen jag tar del av?Och det blir värre.Intrigerna i alla romanerna är ytterst komplicerade. Avsnitt läggs till avsnitt, utan att någon riktig känsla av sammanhang infinner sig. Varje enskild scen blir snabbt intressantare än sammanhanget.Alla Raymond Chandlers romaner känns faktiskt som lapptäcken, som samlingar med subjektiva fragment.En förklaring är arbetsmetoden. Han använde sig ofta av gamla noveller som han klippte och klistrade ihop. Han samplade sig själv.En annan förklaring finns i Los Angeles uppsplittrade sociala landskap. I en miljö där alla lever utan några klara sociala band blir verkligheten, och romankonsten, fragmentarisk.Och mellan dessa fragment smyger tomheten in en känsla av meningslöshet, en känsla som alltid förstärks mot slutet. Upplösningen är aldrig en förlösning hos Raymond Chandler. Det finns ingen upprättelse eller rättvisa, bara en dämpad avtoning. Staden och världen fortsätter som förut trots alla mord, all misär, all korruption. Raymond Chandler skriver fram likgiltigheten.Just denna tomhet har Fredric Jameson tagit fasta på i sin närläsning. För honom blir romanerna om Philip Marlowe en sorts existentiella historier i klass med Albert Camus Främlingen eller Jean-Paul Sartres Äcklet. För honom handlar romanerna till syvende och sist om den ensamma människan som är utkastad i en meningslös tillvaro med döden som enda fasta punkt.Det är ett intressant perspektiv om än deprimerande.Själv har jag inga problem med att se Raymond Chandler som en modernistisk författare. Men jag läser honom hellre som en postmodernistisk föregångare, som en författare som lyckades med att gestalta det senmoderna samhällets splittring, oöverskådlighet och subjektivitet, långt före alla andra.Jag har återvänt till Los Angeles några gånger efter det där första omtumlande mötet. Varje gång har jag drabbats av samma märkliga känsla av tomhet. Och varje gång har jag känt ett starkt behov av att läsa Raymond Chandler igen. För mig ligger hans aktualitet och storhet i hans förmåga att fånga en stad som egentligen inte låter sig fångas en stad, och ett samhälle, där bitarna är större än helheten. Mattias Hagberg, författare och kulturskribent Fredric Jameson, "Raymond Chandler: The Detections of Totality", Verso Books 

Mobergs utvandrarserie tillhör den svenska litteraturhistorien. Men läst i en amerikansk kontext framträder en berättelse som kastar ett annat ljus över den svenska historien, menar Lisa Carlsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången jag såg delar av USA som inte var New York City, reste jag med Greyhound-bussarna genom östra USA. Home of the brave, land of the free. Allt var nytt. Och samtidigt hade jag en känsla av att ha varit där förut. Jag befann mig i en film. Ljuset var en film de pastellfärgade husen i Miami i solnedgången. Ljuden var en film soptunnorna som töms på gatan om morgonen i New York, polisbilarnas sirener om nätterna.Det var som att befinna sig i ett kalejdoskop av bilder och föreställningar. Myterna om USA finns överallt, ständigt närvarande. Allt var en film och samtidigt så verkligt. Sanden under fotsulorna, gatstenarna. Asfalten som kokade i hettan. Bush den yngre var fortfarande president och vi förfasade oss över utrikespolitiken med en sedvanlig svensk självgodhet. Amerikanska flaggor på varenda veranda.Vi gick genom Chinatown och Little Italy. Genom judiska kvarter, puertoricanska, grekiska. En smältdegel sägs det. Långt borta i Minnesota finns folk som fortfarande pratar svenska. Men ingenstans såg vi spår av ursprungsbefolkningen. Ättlingarna till de som överlevt de omfattande folkmord vilket skapat detta, de frias land. Kanske åkte vi förbi ett kasino någonstans i natten. Annars, ingenting. Vi reste in i glömska. Vi reste över stulen mark. Som många svenskar före oss.En fundamental myt i konstruerandet av USA var att när nybyggarna anlände var landet låg tomt och obrukat. Ett överflöd av bördig jord som bara väntade på att styckas upp, ägas och generera rikedom de som vågade sig över Atlanten. Många svenskar flydde svälten i hemlandet under 1800-talet för att söka lyckan i väst. En av anledningarna att detta var möjligt var the Homestead Acts. Lagar som innebar att du som svensk man kunde ockupera ett visst hektar mark för att sedan köpa loss den för ett svindlande lågt pris.Vilhelm Moberg beskriver denna resa och affärsuppgörelse med stor inlevelse i sin romanserie om Karl-Oskar och Kristina Nilsson som med familj och vänner utvandrar till territoriet Minnesota för att skapa sig ett nytt liv. De reser över havet och, och över mil efter mil av stulen mark.De fyra romanerna som utgör serien är fulla av beskrivningar som upprätthåller myten om det tomma landet. Karl-Oskar är den första mannen som vandrar genom skogarna i Minnesota, som är vildvuxna och orörda. Den mjuka jorden under hans tunga stövlar har tidigare endast beträtts av djur och vildar. Ursprungsbefolkning förekommer i Utvandrarserien, men de beskrivs inte som människor. Snarare något djuriskt. Som om de är sprungna ur naturen när de smyger fram på tysta fötter. De uppstår ur och försvinner in i tomma intet. Deras närvaro är ett hot även om de oftast förekommer i sin frånvaro. Som vilda rop i natten eller spår i skogen, i form av gravar och totempålar, ett monument som inte förekom i Minnesota under 1800-talet.Landskapet och förutsättningarna som Moberg skrev fram är inte historiskt korrekta. Det är visserligen ingenting vi kan avkräva fiktionen men det är anmärkningsvärt då författaren baserade hela sitt epos på en omfattande historisk research. Under 1950-talet när romanerna skrevs var USA:s konventionella historieskrivning inte särskilt ifrågasatt och i den historieskrivningen anländer européerna till ett land som ligger framför dem som en oskuld redo att plockas. Bebott endast av varelser som måste dö för att ödet ska kunna manifesteras. Ett utdöende folk. En lögn.Sanningen är den att de flesta nationer i Nordamerika levde utan svält, med relativt få sjukdomar innan koloniseringen började. Kontinenten bestod av samhällen som kommunicerade och bedrev handel över stora landytor, land- och vattenvägar löpte över hela landet. Skogen och marken underhölls och brukades. Roxanne Dunbar-Ortiz skriver i An Indigenous People's History of the United States att om kontinenten hade varit en fullständig vildmark hade pilgrimerna och nybyggarna aldrig överlevt. Den redan existerande infrastrukturen var en förutsättning för att kunna expandera över landet. En annan förutsättning var utrotningen av ursprungsbefolkningen. När Karl-Oskar och Kristina anländer till territoriet Minnesota pågår folkmordet på ursprungsbefolkningen. Ett folkmord där nybyggarna fick betalt för varje person ur den inhemska befolkningen de mördade. Beviset för betalning visades upp i form av skalper, något Karl-Oskars bror Robert funderar över i Utvandrarna när han står på ångbåtens däck och ser indianer på håll. Varför kallades de för rödskinn när de snarare var bruna? tänker han för sig själv. Det var på grund av att alla skalperade lik som nybyggare lämnade efter sig var täckta av blod.I Mobergs romaner deltar Karl-Oskar och Kristina inte aktivt i något dödande. De bevittnar endast våldets konsekvenser. Ursprungsbefolkningen i deras närhet är redan på väg att dö ut. Språklösa, smutsiga, hotfulla rör de sig runt nybygget. Främst förekommer de symboliskt i form av en stor sandstensklippa som i romanen berättar om ursprungsbefolkningens öde. Att dö ut och lämna marken åt den vita mannen. Stora stenblock faller som tårar ur klippan som begråter sitt folk och deras oundvikliga försvinnande. Den stora klippan beskriver doktrinen Manifest Destiny på vilken USA grundats. En berättelse om extremt våld, förpackat som en berättelse om den kristna gudens vilja och en inhemsk befolkning dömda till döden. Detta är berättelsen om USA.Som svensk tenderar man kanske att läsa Utvandrarserien som en specifikt svensk berättelse. Om hur en grupp svenskar tar sig igenom ett otroligt hårt liv. Om att behöva lämna sitt språk, sin familj och allt man känner till. Om sorgen och kampen. Och visst är det en berättelse om alla dessa saker. Men när Moberg skrev sina romaner skrev han sig in i en specifikt amerikansk genre frontlitteraturen. Det vill säga berättelser som utspelar sig vid fronten, på gränsen mellan det som européerna betraktade som civilisation, och det vilda. Romanerna innehåller exakt samma konstruktioner av ursprungsbefolkningen som frontlitteraturen kännetecknas av. Den ädla vilden, den blodtörstiga barbaren. Ursprungsbefolkningen som en spöklik närvaro. Utan språk. Till hälften natur. Det är en genre som endast handlar om att  upprätthålla berättelsen om USA. Det är en berättelse om kolonialism. Om svenskarnas roll i denna kolonisering. Om vithet som det kapital som möjliggör ett nytt liv. På det viset speglar de konventionella svenska läsningarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos den svenska glömskan. En glömska som möjliggjort en historieskrivning där en väsentlig del av den svenska historien utelämnats. Historien om kolonialismen.Lisa Carlsson, litteraturvetare och kulturskribent

Petter Lindblad Ehnborg berättar om det 425 meter höga bostadshuset på Park Avenue där lägenheterna bara ägs av de superrika. Men om de klagar på bristerna riskerar värdet på huset att sjunka. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Någonting är ruttet i 432 Park Avenue. Skyskrapan ett stenkast från New Yorks Central Park var under en tid världens högsta bostadshus. Tillsammans med sina superhöga syskontorn bildar byggnaden den så kallade Billionaires Row. Bostadstornen har i mångas ögon blivit symboler för det sena 2010-talets högkonjunktur, såväl som den stadigt ökande klyftan mellan den enda procenten och de 99. I början av 2021 trädde några av byggnadens hemlighetsfulla invånare fram med namn i en artikel i The New York Times. Det var inte självklart med tanke på att nästan samtliga köpares identiteter gömts undan i skalbolag. Utöver saldot var det en brokig men celeber skara: superstjärnor, affärsmän, arvtagare till tequilaimperium vissa bördiga från mer eller mindre auktoritära stater. Så hade såväl Manhattans som Mayfairs privatbostäder under de föregående decennierna genomgått en förvandling från hem till investeringsobjekt, politiskt säkra och realiserbara i vita pengar. Det hände då och då att nyblivna ägare inte ens hämtade ut nycklarna. Kanske säkrast så? På 432 Park Avenue stod de nyblivna lägenhetsägarna inför ett dilemma: hur påtala byggnadens brister utan att riskera investeringens värde? Den pinnsmala skrapan utgjorde ett gränsland för ingenjörskonstens möjligheter, och därmed ett delvis outforskat område. Listan över missöden i fastigheten var lång: miljoner dollar för att åtgärda översvämningar och mekaniska fel, hissar med vajrar som slog i takt med fastighetens svajande i vinden, sopor som dånade som bombnedslag i nedkasten. Till råga på allt var frukosten inte längre fri i husets privata Michelin-restaurang, till vilken de boende årligen behövde betala 15 000 dollar. Det finns som bekant inga gratisluncher. När en boende kommenterade grannarnas skilda syn på balansgången mellan egendomsfrämjande diskretion och rättmätig harm var det hårda ord: Alla hatar varandra här. Kommentaren får mig att tänka på J G Ballards roman High-Rise, som tillsammans med de föregående verken Crash och Concrete Island bildar den så kallade Urban Disaster-trilogin. Romanerna skär skalpellskarpt genom sjuttiotalsmodernitetens kollektiva omedvetna, uppfyllt av massbilism och betongbrutalism, vantrivsel i kulturen och tidstypiskt brunmurriga konsumentbegär. High-Rise följer läkaren Robert Laing som nyss flyttat in i mitten av en nybyggd bostadsskrapa. Denna fulländade tolkning av dåtidens arkitektoniska idéer om gator i himlen ger först sken av att bjuda en utopisk tillvaro med alla tänkbara serviceinrättningar såsom spritbutik, snabbköp och skola tillgängliga i fastigheten. Men civilisationen är en tunn fernissa, och något i de välordnade räta linjerna föder en motrörelse av förvildning. Medan elfelen hopar sig och samhällskontraktet vittrar grupperar sig invånarna på de lägre och de högre våningsplanen i socialdarwinistiskt sinnade stammar. Så möts de, i kamp på liv och död om rätten till den gemensamma simbassängen. Vi ska förstås inte dra jämförelsen mellan Ballards skrapa och byggnaderna på Billionaire's Row alltför långt. Den väletablerade medelklassen i High-Rise framstår närmast som ett trasproletariat i jämförelse med invånarna på 432 Park Avenue. Det finns all anledning att tänka sig att Ballards svarta spegel skulle visa en än mer feberdrömsk bild om han levt att se tjugotalets ultraförmögna eliter. Finansmarknadernas avreglering och astronomiska expansion har möjliggjort en tidigare oanad ansamling av kapital hos försvinnande få. Ändå tycks High-Rise profetisk i sin beskrivning av det avskilda höghusets lockelse, förankrad i ett löfte om att lossa förtöjningen från marken och försvinna bland molnen. När Laing lämnar sitt gamla hus i Chelsea upplever han sig transporteras 50 år framåt i tiden, och samtidigt närmast från en dimension till en annan. Hans minnen av det förflutna börjar genast blekna till förmån för en existens präglad av rymd, ljus och anonymitetens njutning illusionen att leva ensam och oberoende i en tom byggnad. Frågan står förvisso öppen om försvinnandet rör en själv eller de andra. Det är inte första gången som skyskrapan rollsatts som symbol för just individens oberoende. Ballards högdragne arkitekt Anthony Royal är på många sätt en arvtagare till kollegan Howard Roark, huvudperson i Ayn Rands roman The Fountainhead från 1943. Rand som blev rörd till tårar av New Yorks skyline då hon i mitten av 1920-talet anlände som immigrant från Sovjetunionen. Hon betraktade skraporna som solitärer vilka förkroppsligade människans vilja och dådkraft i stål och betong. Monument över den fulländade individen som reser sig över massamhället. Samtidigt anade hon en sårbarhet. I slutskedet av The Fountainhead förutspår tidningsbaronen Wynand att skyskrapans epok är över till förmån för det allmännyttiga bostadsprojektets era. Denna betraktar han som ett preludium till grottans tidsålder och människans undergång. Himmel och underjord med andra ord. Ironiskt nog skulle just det allmännyttiga bostadsprojektet på sina håll bli närmast synonymt med höga hus. I Ballards engelska sjuttiotal var så kallade tower blocks iögonenfallande symboler för den kommunala allmännyttan, där de statliga subventionerna ökade för varje våningsplan. Exemplet påminner om att höghuset som symbol betraktad är ett tomt skal, en kuliss utan fixerad innebörd, en projektionsyta för väsensskilda fantasier och farhågor. I de bruna tegeltornens utveckling från framtidsbostäder via uteblivet underhåll, förslumning, ras, eldsvådor och demolering till renovering och privatisering, är det lätt att se en metafor för det brittiska välfärdssamhällets uppgång och snara nedmontering. Man kan tänka sig att Wynand med sin rädsla för det allmännyttiga bostadsprojektet skulle ha uppskattat utvecklingen, han för vilken helvetet sannolikt är de andra, massan som tynger ner den uppburne individen. Nog utgör denna ett orosmoment också för dagens ultrarika. Ett av de främsta klagomålen från en boende i 432 Park Avenue rörde hur hon i samband med tillträde tvingades dela bygghiss med en byggarbetare. Betrakta och bli betraktad: brytandet av osynligheten bär på risken att granskas och genomlysas, utsättas för ilska eller avund, få sina panamanska konton röjda och beskattade. Den boende sammanfattade sin kritik av byggnaden: Allt här var kamouflage, sa hon. Om jag visste då vad jag vet nu, skulle jag aldrig ha betalat. Skyskrapan som ett tomt skal, som sagt. Man kan fråga sig vad 432 Park Avenue bäst kan symbolisera. Kanske är det bilden av ett samhälle vars ideologiska överbyggnad fortsatt står stabil men knakar betänkligt i fogarna. Uppe bland molnen vantrivs den förmögna i sin förgyllda bur, avskuren från marken av hissar som slutat att gå, utan annan sysselsättning än att lyssna på väggarna som om natten skälver som skrovet på ett segelfartyg. Petter Lindblad Ehnborg, psykolog

Avsnittet handlar om hemligheter inom familjer. Festen, en film av Thomas Vinterberg, handlar om ett avslöjande under ett 60-årsfirande i den högre borgerligheten. Jan Myrdal skrev en bok om sin barndom där han anklagade föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal för kärlekslöshet och bristande omsorg. Romanerna om Patrick Melrose av Edward St. Aubyn är en berättelse om författarens pappa som utsatte sonen för övergrepp och misshandel. Vanessa Springora är en fransk författare som när hon var 14 år hade ett förhållande med en medelålders, väldigt uppburen fransk författare och intellektuell. Den gemensamma nämnaren för de böcker och en film som vi pratar om är att de som blivit utsatta till slut berättar sanningen om sina förövare.

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sofia Strandberg. Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till. Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker romaner som Thomas Manns Bergtagen, André Gides Falskmyntarna, Virginia Woolfs Mrs Dalloway och Herman Hesses Stäppvargen. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro. Thomas Mann har kallat människan för livets sorgebarn. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna. Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande. På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Jag undrar om inte känslan av förlust återfinns i dagens efterkrigsskildringar. Vilket krig, tänker du kanske. Och det är talande nog. Kanske handlar det inte om efterkrigsskildringar i traditionell mening, men likväl om litteratur som behandlar olika sorters förlust. Skuggorna faller från två håll. Dels från historien: århundradet innan millennieskiftet rymde ett evigt stridande, från de två världskrigen till blodiga infernon i bland annat Rwanda och Balkan. Och dels faller skuggan från framtiden: den pågående förstörelsen av vår planet. Det ger avtryck i litteraturen, om än med viss fördröjning. När det gäller kriget i Syrien tog det flera år innan det började dyka upp romaner för att vittna och bearbeta. Böckerna skrevs framförallt av författare i exil, som Samar Yazbek i Frankrike och Khaled Alesmael i Sverige. En liknande fördröjning skedde under första världskriget. Några böcker kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden. 1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar. Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande eller på nytt i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs Mrs Dalloway, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen. Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser? Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga. Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter. Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg. Text: Anna Thulin, journalist Tal: Sofia Strandberg Läsning och lyssning Åke Lundqvist: Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner, Carlssons bokförlag, 2018. Knausgård: In Search of a New Form av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019: https://www.youtube.com/watch?v=PDMz_I8b9gQ

"Det är motivet till brottet som är viktigast för mig att skriva om" säger Maria Adolfsson. Hennes tre kriminalromaner om polisinspektör Karen Eiken Hornby i det fiktiva Doggerland är storsäljare. Författaren Maria Adolfsson har skrivit tre kriminalromaner om Doggerland på tre år. Vad gör den fiktiva ögruppen mellan Storbritannien och Danmark till en bra plats för polisinspektör Karen Eiken Hornbys brottsutredningar? P1 Kulturs Anna Tullberg intervjuar Maria Adolfsson.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Möt den brittiske författaren Edward St Aubyn, född 1960, i samtal med Johanna Koljonen. St Aubyn slog igenom med romanerna om Patrick Melrose, som har självbiografisk grund. Romanerna utkom mellan 1992 och 2012, och var med på listan när BBC 2015 rankade de 100 bästa brittiska romanerna någonsin. I vinter är St Aubyn aktuell med romanen "Dunbar", hans version av Kung Lear och är ett tragikomiskt porträtt av en dysfunktionell överklassfamilj. Johanna Koljonen är kritiker, programledare och författare. Hon har en examen i engelsk litteratur, har belönats med Stora Journalistpriset och vunnit På spåret. På Internationell författarscen har hon tidigare samtalat med bland andra Neil Gaiman, Margaret Drabble, Umberto Eco och Dmitrij Gluchovskij. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 3 december 2019 Jingel: Lucas Brar

Vi gör också en första spaning från Stockholms filmfestival som drar igång nu. Och pratar om de viktigaste "Die Wende" romanerna. Alltså de litterära skildringarna av Tysklands historia åren runt 1989. Idag drar Stockholms filmfestival igång, men redan igår tjuvstartade festivalen. P1 Kulturs programledare Roger Wilson var på plats och såg öppningsfilmen "Marriage story" av Noah Baumbach. Konstkritikern Maryam Fanni kommer till studion och pratar om utställningen "Somewhere in Between" på Borås Konstmuseum. En grupputställning som ställer frågor om hur vi skriver historia. Det handlar om landskapets minne, nationell identitet och mytens roll i historieskrivningen. Vår nedslag i "Märkesåret 1989" fortsätter. Det gick inte lång tid efter att muren hade fallit innan frågan kom: När kommer den första litterära bearbetningen av det som skett? I Tyskland kallas tiden kring murens fall för Die Wende - ungefär vändpunkten och litteraturen följaktligen "Die Wendeliteratur". Gunnar Bolin hälsar på hemma hos Svante Weyler som bland annat varit radions Tysklandskorrespondent och på sitt egna förlag Weyler gett ut tysk litteratur i översättning. Vilka böcker tycker han bäst skildrar den här historiska omsvängningen i tysk historia? ÄR man intresserad av dokumentära berättelser har BBC gjort podden "Tunnel 29". I tio avsnitt berättas effektivt om flykten från DDR till väst via de tunnlar som började byggas i början av 60-talet då Berlinmuren restes och delade Berlin i en Öst och en Västdel. Cecilia Blomberg har lyssnat. Filmregissören Roland Emmerich är bioaktuell med nya "Midway" med premiär på fredag. Den handlar om attacken på Pearl Harbor och slaget vid Midway som följde på det. Roland Emmerich berättar om tankarna bakom sin nya film och hur han trots svårigheter att få till finansieringen till sist fick igenom sin produktion. I OBS-essän hyllar Ulrika Knutson Pella-böckernas skapare Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque. En författare vars kvaliteter gör henne till en av svensk litteraturs stora stilister. Nu är det dags att hon får den plats hon förtjänar i litteraturhistorien menar Ulrika Knutson. Programledare: Roger Wilson Producent: Cecilia Blomberg

Det gick inte lång tid efter att muren hade fallit innan frågan kom: När kommer den första litterära bearbetningen av det som skett? Det blev så småningom en hel genre kallad "Die Wendeliteratur" I Tyskland kallas tiden kring murens fall för Die Wende - ungefär vändpunkten och litteraturen följaktligen "Die Wendeliteratur". Gunnar Bolin hälsar på hemma hos Svante Weyler som bland annat varit radions Tysklandskorrespondent och på sitt egna förlag Weyler gett ut mycket tysk litteratur i översättning. Vilka böcker tycker han bäst skildrar den här historiska omsvängningen i tysk historia? Vilka författare kommer vi att bli klassiker som framtidens läsare kommer att söka sig till för att förstå vad som hände när det delade Tyskland blev ett igen? Dessutom tips om bra filmer om DDR och en podd från BBC om en av tunnlarna som grävdes som flyktväg under muren. P1 Kultur

I Rachel Cusks verk blir lyssnandet ett slags berättande, en unik studie av hur berättelser styr våra liv. Romanerna "Konturer", "Transit" och "Kudos" ingår i en trilogi som världen över hälsats som en förnyelse av romankonsten. Rachel Cusk är född 1967 i Kanada, men är sedan länge bosatt i England. Hon har skrivit ett antal hyllade romaner och essäer, men fick sitt stora internationella genombrott med "Konturer", som jämförts med bland andra Sebald, Aleksejevitj, och Virginia Woolf. Jenny Tunedal debuterade 2003 ut med diktsamlingen "Hejdade, hejdade sken". Hon var under flera år litteraturredaktör på Aftonbladet, redaktör för Lyrikvännen och är numera verksam som lärare vid författarutbildningen Litterär Gestaltning i Göteborg. I samarbete med Albert Bonniers förlag. Från 7 november 2018 Jingel: Lucas Brar

December betyder jul och jul betyder för många av oss familjesammankomster. Nu vältrar vi oss därför i allt vad familj vill säga: mys och mardröm frustration och förståelse, tillhörighet, trasighet, trivsel, terror, allt i en enda röra. Vem kan vara mer lämpad att tillföra ett perspektiv i familjefrågan än Jonas Hassen Khemiri, just nu aktuell med hyllade romanen "Pappaklausulen"? Förmodligen ingen! Sissel och Jonas pratar öppenhjärtigt om vad en pappaklausul egentligen är, varför familjen utgör en så utmärkt grund för dramatiska romaner och hur det är att anlita din bror som inläsare till dina böcker. Vi pratar också utförligt om böckerna vi har lyssnat på till den här gången, Sissel gillar "Moderskap" av Sheila Heti och Åsa placerar samma bok på livets topp tio-lista. Även "Jag for ner till bror" av debuterande Karin Smirnoff höjs till skyarna i detta passionerade avsnitt. "De små tingens gud" är månadens SMASH HIT, så du som gillar hjärtskärande indiska moderna syskondraman får tre specialanpassade tips för vidare läsning. Andra böcker vi tipsar om i det här avsnittet är: ”The Silence of the Girls” av Pat Barker, Storytels egen julkalender ”Centralgången” av Storytel Writers' Room, ”NPCs” av Drew Hayes, Böckerna om Harry Potter av J K Rowling, ”Ronja Rövardotter” av Astrid Lindgren, Narnia-serien av C.S. Lewis, ”Flickorna” av Emma Cline, Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn, "Loranga, Masarin och Dartanjang" av Barbro Lindgren, Muminböckerna av Tove Jansson, ”Pachinko" av Min Jin Lee, ”De dödas sång” av Jesmyn Ward och "Svindlande höjder" av Emily Brontë.I nästa avsnitt avhandlar vi genren science fiction, så till dess lyssnar vi på "The Martian - Ensam på Mars" av Andy Weir, uppläst av Björn Bengtsson och "Slutet" av Mats Strandberg inläst av Hedda Stiernstedt och Christopher LehmannLyssna lugnt i iulstressen! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är aktuell med romanen "Rich boy" och Anna Fredriksson med "Mellan himmel och hav". Romanerna är helt olika – men beröringspunkterna är många. Vi har läst och diskuterar. Men även fäder kan svika söner. Francke har sett Johannes Wanselows monolog "Jag, mig själv & min persiska pappa" och blev djupt påverkad.

Teologiska rummet tjuvstartar Litteraturveckan i P1 med ett samtal om Torgny Lindgren, känd för böcker som Ormens väg på hälleberget och Hummelhonung. Berättelser med rötter i västerbottnisk väckelse. Torgny Lindgren - som gick bort 2017 - hör till en generation författare som läst sin Bibel och gärna har använt dess texter som bakgrundsmotiv i skrivandet. I Torgny Lindgrens fall är den västerbottniska väckelse, som han växte upp med, ständigt närvarande: färgstarka predikanter, udda personligheter, bönehuset mitt i byn. I sitt eget teologiska tänkande såg han liknelsen och sakramentet som ett slags grundelement i tillvaron och existensen. Romanerna utspelas ofta i barndomsmiljöerna i Västerbottens inland, berättelser som han bar inom sig - ofta i många decennier- innan de tecknades ner.  Gäster är teologen Jayne Svenungsson, som efterträtt Torgny Lindgren på stol nummer nio i Svenska Akademien och John Sjögren, kulturskribent, som skrivit om Torgnys böcker. Programledare och producent Peter Sandberg. Lästips: Konstens sakrament: nio essäer om skapandet av John Sjögren. Jayne Svenungssons installationstal i Svenska Akademien (om Torgny Lindgren): http://www.svenskaakademien.se/svenska-akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/2017/intradestal-av-jayne-svenungsson

Vårens första bokcirkelträff är här! Välkomna att läsa "Stenarna skola ropa" av Ruth Rendell. Tillsammans med er lyssnare, författarna Åsa Larsson och Ulf Karl Olov Nilsson läser vi Ruth Rendells deckarklassiker "Stenarna skola ropa". Romanen utspelar sig på den engelska landsbygden, färgteven har precis kommit, ska vi gissa att det är 60-tal. Till familjen Coverdale kommer en kvinna vid namn Eunice Parchman. Hon har blivit anställd för att städa och hålla rent i det stora huset. Men hon har en stor hemlighet: hon kan varken läsa eller skriva. Och det, det kommer att bli slutet på familjen Coverdales liv. Men, är det riktigt så enkelt? Varmt välkomna att vara med och läsa! Till första träffen har vi läst fram till och med kapitel 8. Såhär ser lässchemat ut för de andra träffarna: Träff två 17 februari: fram till kapitel 18. Träff tre 24 februari: resten av boken. Och så är författarskolan i Lundströms Bokradio tillbaka! Vi möter vi den engelske författaren Philippe Sands. Nyligen kom hans bok "Vägen till Nürnberg" ut på svenska. I Lundströms Bokradio berättar han om vikten av detaljer, och hur han går tillväga när han sätter sig ned för att skriva en roman. Romanerna som nämns i reportaget med Philippe Sands är de här: Stefan Zweig "Världen av igår" och "Hjärtats oro" Jozef Wittlin Moj Lwow (Mitt Lwow)  Joseph Roth Judar på vandring All musik som är med i Lundströms Bokradio hittar du på vår egen spotify-litsa. Klicka HÄR så kommer du till den. Programledare: Marie Lundström Producent: Alba Mogensen och Fredrik Wadström

I detta avsnitt diskuterar Jenny Edvardsson och Marit Hammarland böcker med kvinnliga huvudpersoner skrivna av kvinnliga författare. Romanerna "Ingen normal står i regnet och sjunger", "Maresi", "Mörk ängel" och "Middagsmörker" tillsammans med serien "Midnattssol" och Läsrörelsens projekt Berättelser som förändrar är det som lyfts fram.

Förbannade mansfilmer och förbannade, fantastiska bokmässa som vi inte fick besöka. Det är vad vi grämer oss över den här veckan, när vi inte pratar om alla (nästan) hundra böcker vi har läst. För den här gången har vi läst så att det har rasslat i bokplattorna ska ni veta. Två mästerverk och två helt okej böcker och som om inte det vore nog bonuspratar vi om en novellsamling och en romansamling (obs: Arvet efter dig recenseras mellan 31:00 och 40:30, och den spoilar Livet efter dig). Twin Peaks och Jeffrey Dean Morgan kvalar in under avsnittets övriga tidsfördriv tillsammans med tatueringskuriosa. Något som inte kvalar in i avsnittets övriga tidsfördriv, men väl i livets, är vår sprillans nya YouTube-kanal. Den kan ni titta på här. Hepp!Recensioner Gillian Flynn, Vassa föremål Jojo Moyes, Arvet efter dig OBS SPOILERALERT! Du som ännu inte läst, men vill läsa, Livet efter dig: hoppa över 31:00 till 40:30. Chimamanda Ngozi Adichie, Det där som nästan kväver dig Lena Ackebo, Världens vackraste man Andra böcker vi pratar om Alicia Erian, Kärlekens brutala språk Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose Flora Wiström, Stanna Gillian Flynn, Mörka platser Veckans tips Hilary & Jackie Andra tidsfördriv Twin Peaks the Grudge See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Så en oktoberdag i augusti var det då äntligen dags för oss att få träffa Elizabeth Hand. Lyssna för garanterat toppraffel om allas vår antihjälte Cass Neary, om skrivande, att få avslag och att förtjäna sina dyra jeans. Och mycket, mycket mer! Efter intervjun recenserar vi den fristående uppföljaren till Generation Loss; Se mörkret. Lyssnare – go treat yourself!Recensioner Elizabeth Hand, Se mörkret Elizabeth Hand, Generation Loss Andra böcker vi pratar om Elizabeth Hand, Wylding Hall Liz rekommenderar Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose Fler länkar Elizabeth Hand har så klart en sajt, spana in den också vettja!   See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans Kritiken är andra världskriget utgångspunkten för ett författarsamtal med Ola Larsmo, Astrid Seeberger, Steve Sem-Sandberg och Lotta Lundberg. Programledare Anneli Dufva bjudit in fyra författarna som alla har skrivit romaner som förhåller sig till kriget - hur har de valt historierna och varför just de? Romanerna kan skildra krigsåren, men också tiden före och efter, oftast en bit från slagfälten. Vad hoppas författarna kunna förmedla med sina berättelser? Steve Sem-Sandbergs De utvalda och De fattiga i ód, Lotta Lundbergs Skynda, kom och se och Timme noll, Ola Larsmos Förrädare och En glänta i skogen och Astrid Seebergers nyutgivna Nästa år i Berlin - alla är romaner där konsekvensen av nazismen och andra världskriget träder fram i sin fasansfulla tydlighet, om än på vitt skilda sätt. Hör veckans Kritiken som den här gången helt ägnas åt 70-årsminnet av andra världskrigets slut. De verk som rekommenderas i slutet av programmet Lotta Lundberg: Vibeke Olsson ”Ulrike och kriget” Steve Sem-Sandberg: Imre Kertesz ”Mannen utan öde”, Astrid Seeberger: ”En kvinna i Berlin”, anonym författare Ola Larsmo: Ann-Marie Ljungbergs ”Mörker stanna hos mig”, samt filmdramatiseringen av Wannsee-konferensen. Programledare Anneli Dufva nämnde Astrid Lindgrens krigsdagböcker.