Podcast appearances and mentions of dan josefsson

Styckmordet på Catrine da Costa 1984 har beskrivits som den största rättsskandalen i svensk historia. Två läkare åtalades men vilken bevisning fanns egentligen mot dem? Live-podd med journalisten Dan Josefsson som gjorde SVT-dokumentären ”Det svenska styckmordet”. Medverkande: Christian Dahlman och Dan Josefsson

Del 2 av 2.Det är juli 1984 när en styckad kvinnokropp hittas i sopsäckar i Solna, norr om Stockholm. Kroppen tillhör Catrine da Costa – en 28-årig kvinna som levt ett utsatt liv med missbruk och prostitution. Polisen inleder en intensiv utredning och förhör mängder av män som köpt sex. Men snart tar fallet en oväntad vändning.Två läkare grips – en rättsläkare och en allmänläkare. De misstänks för att ha mördat och styckat Catrine. Misstankarna växer fram på ett mycket märkligt sätt, och snart spelar rykten, indicier och ett barns udda vittnesmål en avgörande roll. Snart är de inte bara åtalade – utan dömda i allmänhetens ögon.Här är del två av avsnittet där Spöktimmen gästas av journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallbom, som berättar mer om det svenska styckmordet.[REKLAM] Länk Patreon: https://www.patreon.com/spoktimmenKontaktInstagram: @spoktimmen@linnek@jennyborg91 Facebook: Spöktimmen Mail: spoktimmenpodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Del 1 av 2Det är juli 1984 när en styckad kvinnokropp hittas i sopsäckar i Solna, norr om Stockholm. Kroppen tillhör Catrine da Costa – en 28-årig kvinna som levt ett utsatt liv med missbruk och prostitution. Polisen inleder en intensiv utredning och förhör mängder av män som köpt sex. Men snart tar fallet en oväntad vändning.Två läkare grips – en rättsläkare och en allmänläkare. De misstänks för att ha mördat och styckat Catrine. De här misstankarna växer fram på ett mycket märkligt sätt, och snart spelar rykten, indicier och ett barns udda vittnesmål en avgörande roll. Snart är de inte bara åtalade – utan dömda i allmänhetens ögon.Men frågetecknen är många. Vad är det egentligen som hände med Catrine da Costa?I det här avsnittet gästas Spöktimmen av journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallbom, som berättar mer om det svenska styckmordet.[REKLAM] Länk Patreon: https://www.patreon.com/spoktimmenKontaktInstagram: @spoktimmen@linnek@jennyborg91 Facebook: Spöktimmen Mail: spoktimmenpodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dan Josefsson har tilldelats Stora journalistpriset tre gånger och Guldspaden vid lika många tillfällen. Hans bok ”Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick” kom ut 2013. Fyra år senare rönte han stor uppmärksamhet med dokumentärserien ”Fallet Kevin”. Nu är han och medproducenten Johannes Hallbom aktuella med ”Det svenska styckmordet”, en ny dokumentärfilmsserie på SVT om ett annat unikt rättsfall – fallet Catrine da Costa.

Dan Josefsson är journalist och ligger bakom dokumentärerna om styckmordet på Catrine da Costa, Kevin-fallet och Thomas Quick. Han har belönats med Stora Journalistpriset vid tre tillfällen. OBS. Det hela avsnittet är 2 tim 37 min långt. Vill du få tillgång till alla hela avsnitt? Bli medlem på Sista Måltiden. Som medlem får du tillgång till alla nya och gamla avsnitt i sin helhet och utan reklam. Lyssna i valfri podcast-app, inklusive Spotify. Enkelt att komma igång. Ingen bindningstid. Tryck här för att bli medlem eller gå in på https://sistamaltiden.se.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dan Josefsson är journalist och ligger bakom dokumentärerna om styckmordet på Catrine da Costa, Kevin-fallet och Thomas Quick. Han har belönats med Stora Journalistpriset vid tre tillfällen. OBS. Det hela avsnittet är 2 tim 37 min långt. Vill du få tillgång till alla hela avsnitt? Bli medlem på Sista Måltiden. Som medlem får du tillgång till alla nya och gamla avsnitt i sin helhet och utan reklam. Lyssna i valfri podcast-app, inklusive Spotify. Enkelt att komma igång. Ingen bindningstid. Tryck här för att bli medlem eller gå in på https://sistamaltiden.se.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För att höra hela avsnittet bli medlem på https://www.patreon.com/bildningskomplexet för 30 kr/mån. Du kan när som helst avsluta prenumerationen.Förra veckan gästades podden av journalisten Dan Josefsson för ett samtal om hans dokumentär ”Det svenska styckmordet”. Där berättas historien om fallet Catrine da Costa, då två läkare - Teet Härm och Thomas Allgén – blev offer för ett av de värsta justitiemorden i svensk rättshistoria. Dagens avsnitt gästas av Thomas Allgén, en av läkarna. Allgén blev misstänkt när hans exfru påstod för polisen att deras knappt 1,5-åriga dotter berättat att hon var med vid styckningen av Catrine da Costa. I det här avsnittet berättar Allgén om hur det var att oskyldigt anklagas för styckmordet och vad som hände i hans liv efter att ha brännmärkts som sexualmördare och fråntagits rätten att fortsätta arbeta som läkare.Instagram: https://www.instagram.com/bildningskomplexet/ Facebook: https://www.facebook.com/BildningskomplexetE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I november i år släpptes Dan Josefsson och Johannes Hallboms uppmärksammade dokumentär ”Det svenska styckmordet”, om mordet på den unga prostituerade kvinnan Catrine da Costa år 1984. Den visar på ett mästerligt sätt hur två läkare – Teet Härm och Thomas Allgén – blev offer för en av Sveriges värsta rättsskandaler. Gäst i dagens avsnitt är journalisten Dan Josefsson, en av upphovsmakarna till dokumentären och känd för tidigare stora avslöjanden om bland annat Thomas Quick och Fallet Kevin. Vi samtalar om Josefssons arbete med dokumentären om fallet Catrine da Costa, om hans möte med båda läkarna, om de olika aktörerna som bidrog till justitiemordet och om läkarnas möjligheter till upprättelse. För att helt hänga med i det som sägs i samtalet rekommenderar jag att du tittar på ”Det svenska styckmordet” eller lyssnar på de två avsnitt jag gjorde i mars om fallet Catrine da Costa.Se Dan Josefssons dokumentärserie här: https://www.svtplay.se/dokument-inifran-det-svenska-styckmordetBli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541Instagram: https://www.instagram.com/bildningskomplexet/ Facebook: https://www.facebook.com/BildningskomplexetE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Veckans gräv 17 berättar Dan Josefsson och Johannes Hallbom om arbetet med dokumentären ”Det svenska styckmordet” om mordet på Catrine da Costa 1984. Dessutom har vi intervjuat SVT Nyheter Västmanlands reporter Nahrita al-Khameesi som utgett sig vara en 14-årig pojke på jakt efter morduppdrag i krypterade appar.

På sommarlovets sista dag 1998 hittas fyraårige Kevin död i vassen i sjön Glafsfjorden i Arvika. Snart misstänker polisen att det som först ser ut som en drunkningsolycka i själva verket är ett mord. Det finns skador på Kevins kropp som får polisen att misstänka att han utsatts för våld. Till en början utreds anhörigspåret, pedofilspåret och sedan barnspåret. Men ingen verkar ha sett något. Tills en femårig pojke kommer in till polisen och säger att han såg vem som dödade hans bästa kompis Kevin.Robin Dahlén och Christian Karlsson, femåringen och hans två år äldre storebror, kommer att förhöras av polisen ett trettiotal gånger under hösten 1998 och hamnar snart i fokus för polisutredningen. Vad har de egentligen sett? Vet de mer än de berättar?Tillsammans med socialtjänsten och barnpsykologer försöker utredarna få barnen att berätta om vad som egentligen hände den där söndagen i augusti 1998. Och barnen, som först betraktades som vittnen, blev snart polisens huvudmisstänkta. I november 1998 tycks fallet vara löst och polisen Rolf Sandberg säger att Robin och Christian är skyldiga till Kevins död. Det kommer att dröja nästan tjugo år innan någon på allvar ifrågasätter utredningens slutsatser.   Man var ju barnamördare, var det man gick och tänkte. Jag hade mördat ett barn när jag var barn. Och så tänker man: Varför? Vad var det som hände? Hade de några bevis? säger Robin Dahlén.Medverkande:Robin Dahlén, Kevins bästa vän. Weine Dahlén, Robins och Christians pappa. Eva Dahlén, Robins och Christians styvmamma. Annika Karlsson, Robin och Christians mamma. Rolf Sandberg, polis. Sara Landström, psykologiprofessor. Rickard L Sjöberg, docent i neurokirurgi och medicinsk psykologi. Sven Åke Christianson, psykologiprofessor. Dan Josefsson, journalist. Niclas Wargren, åklagare.En dokumentär av: Maria Hansson Botin. Producent: Ida Lundqvist och Tove Palén. Publicerad: 2022.

Dagens gäst är en person som på kort tid har blivit en god vän till mig. Anna-Karin Wyndhamn och jag lärde känna varandra för några få år sedan när hon hörde av sig och berättade om vad jämställdhetsintegrering var för något och hur det implementerades på högskolor, universitet, myndigheter och forskningsråd. Sedan skrev vi en bok ihop. Genusdoktrinen, som kom ut för lite över ett år sedan. Men hon gör mycket mer än att skriva böcker ihop med mig. Hon är till vardags forskare på Göteborgs universitet, skriver bland annat på Göteborgs-postens ledarsida och har precis lanserat en ny podd – Söndagsskolan – ihop med Ann Heberlein. I dagens podd summerar vi debatten som följde boksläppet, vad som har hänt med debatten i övrigt och hur man kan motverka genusdoktrinen på politisk nivå.Välkommen Anna-Karin Wyndhamn till Rak höger!– Tackar, Ivar Arpi!Det blir nästan lite märkligt att vi ska ha ett uppstyrt samtal eftersom vi pratar så ofta!– Inte så ofta nuförtiden, nu är det kanske en gång i veckan?Precis, vi har trappat ned från flera gånger per dag till en gång i veckan ungefär. Det är ett långsamt ”withdrawal”.– Vi står i kontakt med varandra hela tiden, det kan man väl säga.Vi börjar med Genusdoktrinen. En sak som jag tyckte gjorde den unik i jämfört med många andra böcker var att du skrev den och du hade dina erfarenheter från nationella sekretariatet för genusforskning, och att du arbetade med jämställdhetsintegrering medan vi skrev boken. Väldigt ofta är man, som jag, en outsider till arbetet eller till genusforskning. Det betyder inte att man har fel men det är mer sällan som någon insider är kritisk. När du gick tillbaka till universitet, hur var det? För då har du varit, om man ska tala i krigsmetaforer, något slags förrädare. Du har tagit information från insidan till människor på utsidan, skrivit en bok med en ledarskribent på Svenska Dagbladet och sen har du mage att komma tillbaka till universitetet? Eller hur var det?– Folk tillskriver mig att jag är en svikare i någon mån, att jag har bidragit till att det här viktiga fältet genusvetenskap, och i förlängningen jämställdhetsarbetet, tappar mark eller blir ifrågasatt på oskälig grund. Den falangen finns. Det avståndstagandet känner jag med hela min kropp. Men jag måste säga att det samtidigt finns många som har sträckt ut en hand. För varje gång någon har sagt ”Jag vill inte träffa dig” så finns det de som har skickat en fråga, ”Ska vi ses”, eller ”Jag tycker det du gör är bra”. Så jag känner ändå att det finns ett stöd och jag måste säga till mitt lärosätes försvar att jag inte har varit utan arbete. Jag har inte behövt göra meningslösa uppgifter eller känna att jag är marginaliserad på det sättet. Om något så hoppas jag att det kan få andra akademiker som känner samma eller likartad kritik som jag gjorde, eller inom ett annat område som är genompolitiserat, att man kan göra detta utan att man blir av med sin plattform eller att man tappar all trovärdighet. Någonting som ofta kastades mot mig när du och jag höll på att prata om boken som allra mest, var att jag hade med denna bok förbränt mitt akademiska förtroendekapital. Det tycker jag inte, såhär ett år efter, att jag kan sägas ha gjort. Jag är kvar inom forskningen, jag har fått ett stort forskningsanslag. På det viset är jag inte ett rött kort, eller brunt kort, givet vad folk har försökt smeta på oss. Blåbrunt, för att koppla till den senaste partiledardebatten i riksdagen. Jag har ändå den här plattformen kvar.Hur skulle du ha förverkat ditt forskningskapital genom Genusdoktrinen? Vad är argumentet för det?– Som jag uppfattade det så handlade det om att Genusdoktrinen inte kan kategoriseras som en vetenskaplig produkt. Det var ett journalistiskt granskningsarbete vi gjorde. Dels försöker man antyda att det därigenom har lägre trovärdighet och är ett slarvigare typ av jobb, jämfört med att skriva akademiska artiklar som absolut ingen läser. Den andra delen är att jag samarbetade med dig, och din dåvarande position på Svenska Dagbladet som borgerlig tidning i sig misstänkliggör mig. Det tycker jag är så intressant eftersom det finns paralleller till andra samtida diskussioner om akademisk frihet, som har varit sedan boken kom. Man har svårt att från akademin titta på vad som faktiskt sägs eller läggs fram, och istället tittar man bara på avsändaren. Och om avsändaren har rätt partibok eller kopplingar till rätt personer. Då avvägs trovärdighet och viktighetsgrad utifrån det. Jag har läst en bok som heter The Revolt Of The Public av Martin Gurri. Han är före detta CIA-analytiker, eller omvärldsanalytiker, denna underbara yrkestitel. Han skrev den här boken 2014 och då anses han ha förutsett Donald Trump och brexit, något som han återkommer till är just att etablissemanget, och då menar han experter, universitet, politiker, myndigheter, militär, polis, är kvar i den moderna staten som byggdes upp under 1900-talet, med en hierarkisk uppbyggnad. Du har en expert eller myndighet eller politiker i toppen och sen har du medborgare/undersåtar som tar emot information. En journalist sitter i teve och berättar i nyhetssändning hur läget i världen är. Gurri tar som exempel Walter Cronkite som var ett legendariskt nyhetsankare i USA. Han avslutade sina nyhetssändningar med att säga ”And that's the way it is”. Det är ju extremt otidsenligt idag, i och med att du har ett konstant nyhetsflöde med sociala medier och du har tillgång till nyhetsmedier över hela världen. Samtidigt har sociala medier, internet, digitalisering och allt det där gjort att människor i allmänhet förväntar sig delaktighet. Man förväntar sig att bli lyssnad på och man deltar i samtal hela tiden. Det återkommer väldigt ofta att om det inte har gått genom peer review, om du inte har gått genom exakt den här processen, så vägrar man befatta sig med det som sägs, oavsett om det som sägs är korrekt eller inte. Det spelar ingen roll, det finns en process som måste ha skett på ett visst sätt. Oavsett hur kakan smakar måste de olika stegen för hur man knådar degen måste ha gått till på ett visst sätt.– Det där bygger delvis på en lögn, eftersom väldigt många av de granskningssystem som man har, som ska säkerställa att det som kommer ut ur peer review, ändå inte riktigt håller måttet. Det visar sig att den biasen som du och jag kritiserade i fråga om jämställdhetsintegreringen och i forskningsstyrningen, den finns också i de här redaktionsråden, där man blir frälst på sin egen teori och bejakar texter även om de innehållsligt och i både frågeställning och slutsats, är helt tokiga och verklighetsfrånvända och det är uppenbart att det här är någon som redan har bestämt vad man ska komma fram till. Ändå släpper man igenom det. Det är det som gör att man håller så hårt i att det som ska vara peer reviewat, att det är något slags kvalitetsgaranti. Det är det inte alltid. Om man ska säga att vi har en journalistisk touch så är det inte trovärdigt på samma vis. Då har vi flera olika case i närtid som i så fall vore utan. Alltså Macchiariniskanalden, det är ett exempel på något som delvis kom i ljuset tack vare journalistiskt arbete.Thomas Quick är ett annat sånt fall, med Mannen som slutade ljuga.– Och så var det de apatiska flyktingbarnen.Det var Dan Josefsson som skrev Mannen som slutade ljuga, och Ola Sandstig skrev om de apatiska barnen.– Exakt. Där man i andra änden av dessa granskningar har forskare som förfäktar precis det du säger, att ”det som kommer från oss, det är sant, det har trovärdighet, det är så som saker och ting är”. Men så kommer de här från sidan, människorna, journalisterna som förhoppningsvis inte har den typen av lojaliteter och som försöker avtäcka sanningen. Jag tror att vi är mer än någonsin i behov av den typen av granskningar.Det finns flera exempel på hur peer review-processen inte fungerar som den ska. Ett exempel är forskningsprojektet som kallas för ”Grievance Studies” av Peter Boghossian, James Lindsay och Helen Pluckrose. Där skrev de 20 forskningsartiklar och det började med ”The Penis As A Social Construct”, som de skrev innan det här och lyckades få in i en vetenskaplig journal och den gick igenom peer review. Och i ”Grievance Studies” lyckades de få in ett antal helt galna studier i vetenskapliga journaler där de gick genom peer review. De hade antagligen kunnat fortsätta längre till om inte Wall Street Journal kom dem på spåren och avslöjade det hela i förtid. Just i dagarna sa Peter Boghossian upp sig från sitt jobb på Portland University för att det var en ohållbar arbetssituation. Det har inte du behövt göra än på Göteborgs universitet, så det finns skillnader. Men det visar att peer review-processen inte är felfri.– Det finns likartade skandaler i Sverige, med en didaktisk tidskrift, där utgångspunkten var högskolan i Jönköping där professor Tomas Kroksmark drev den under många år, hävdade sig ha ett redaktionsråd och en granskning vilket gjorde att många doktorander, skickade sina texter. Det räknades som något viktigt och värdefullt att publicera sig i denna tidskrift och kunde läggas in i avhandlingsarbetet, som exempel på vetenskaplighet. Det var bara den lilla detaljen att han aldrig använde det där redaktionsrådet eller granskade något, så den som skickade in blev ganska snabbt publicerad utan att alls få ändringsförslag och kvalitetssäkringsförslag eller påpekanden. Det där var en rätt så stor grej egentligen men jag vill mena att det inte fick den uppmärksamheten som det förtjänade. Han prickades för att han inte hade redlighet, han hade brustit så att säga. Men man höll lite tyst om det vill jag nog mena, inom det akademiska fältet. Varför frågar man sig? Ja, för att det var många som hade fyllt sina cv:n med texter publicerade i just denna tidskrift. Så det byggs liksom ett slags beroende av att de här tidskrifterna finns, må de vara dubiösa i sitt sätt att säkerställa vetenskaplighet och redlighet i hur den forskningen har kommit fram. Precis det som Grievance studies-gänget visade, är jag ganska övertygad om finns i många andra publikationer också.En angränsande problematik är att det är svårt att få publicera forskningsresultat som går emot en konsensus inom ett fält. Det är ingenting jag kan bevisa rakt av men jag har mejlat en del av de professorer och forskare som är aktiva inom det här fältet, alltså vad gäller könsskillnader. Där har man forskning som går emot konsensus att allt är sociala konstruktioner, att bristen i jämställdhet eller likhet mellan könen beror på strukturellt förtryck. Många av dem är forskare inom flera fält och de har jämfört att det tar två år att få ett paper accepterat när jag skriver om könsskillnader, men det tar tre månader eller ett halvår om jag skriver om mitt andra forskningsområde. Det där är inte en smoking gun, det är circumstantial evidence så att säga, det går inte att bevisa med de fallen jag hört talas om. Men jag tror att det där också är ett problem och det anknyter till det vi skrev om i boken, att vi har i Sverige forskningsråd som har fått order av regeringen att man ska arbeta för jämställdhet och man ska inkludera vissa perspektiv. Då ställer de krav på forskarna, att du ska fylla i en forskningsansökan hur du integrerar ett genusperspektiv.– Precis. Det något annat i detta som är mycket osmickrande drag i vetenskapssamhället. Då tittar jag speciellt på samhällsvetenskap och humaniora, och mitt eget fält utbildningsvetenskap, där man faktiskt under mycket lång tid har blundat för att vissa mönster och förklaringar också har biologiska svar, att den spelar en roll. Om vi till exempel tittar på resultaten i skola och att pojkar sackar efter så otroligt mycket och har gjort det över lång tid – vad kan det ha för orsaker? En kan vara mognadsgrad och utvecklingstakt i mognaden, vad gäller hjärnan. Det där har man ifrån pedagogik, didaktik, samhällsvetenskapen i stort inte vägt in som faktorer. Jag tror att skälet till detta delvis är att man känner ”Det kan vi inte skriva för folk kan inte hantera den typen av information”. Den ser man som politiskt laddad, medan det här andra, som i allra högsta grad är politiskt laddat, att hävda att kön bara är sociala konstruktioner, det ser man inte som ideologiska ställningstagande på det sätt om det är. Du skickade det här citatet från den här nya serien som går på SVT, ”Från savannen till Tinder” med Belinda Olsson som programledare. Agnes Wold, som är bakteriolog men också något slags orakel i väldigt många frågor, säger såhär: ”Vi är både olika och lika, men det är trots allt så att män tog makten någon gång i historiens gryning genom muskelstyrka och så hittade de på religion, kultur och media och hela skiten. Så de har liksom alltid övertaget och det gäller att inte förse dem med vapen. Det är ett otroligt farligt vapen, särarten. Det har kvinnor, alltså politiskt smarta kvinnor, alltid vetat om. Det har ingenting att göra med huruvida vi är lika eller olika, men så fort du sätter det vapnet i händerna på dem så kommer de att använda det direkt. Och det är bara att historiskt konstatera då”.– Låt oss inte glömma att hon gör en skillnad på kvinnor och politisk smarta kvinnor. Det är alltså inte alla utan de som är politiskt smarta. De har förstått, de har sett, de klarar av den här informationen och de vet hur de ska hantera den. Det är den där hierarkiseringen av vilka som klarar av viss typ av information och fakta som är djupt obehaglig. Det har vi sett i hög grad, just med Agnes Wold i det här programmet men också hos andra namnkunniga forskare som är aktiva i samhällsdebatten och där man så att säga vill skydda befolkningen från att få reda på vissa saker. Samtidigt ska de inte få intrycket av att de kan ha riktigt grundade åsikter, för det är vi som sitter i elfenbenstornet som har den bästa utsiktsposten.Precis, för det här är precis Martin Gurri pratar om i boken. Konflikten mellan etablissemang och folket. Etablissemanget är fortfarande övertygade om att de är i toppen av pyramiden, de har inte förstått att det inte är så gemene man längre ser på världen. När någon säger att ”Du klarar inte av den här informationen” så är det något av det mest provocerande som finns. Tanken att det finns kunskap som är för farlig för att vi ska få veta något om den, jag tror att det Agnes Wold ändå gör här, som man får vara tacksam för, är att hon är ärlig. Hon säger det rakt ut. Det hon säger här tror jag är en ganska vanlig attityd. En kritik som jag har fått när jag skrev artikelserien, som delvis födde idéen att vi borde skriva en bok och göra det ihop, var när flera hörde av sig. Mellan skål och vägg sa de ”Jag tror inte att någon förnekar att det finns biologiska skillnader”. Det kanske är sant, att de inte gör det på tumanhand eller att de gör det mellan skål och vägg, att de inte förnekar det. Men det får inga konsekvenser för vad de skriver offentligt. Inga konsekvenser för vad de gör i forskningen eller i sitt politiska engagemang. Då är det så att det finns en sanning för viss och sen ett projekt som är för gemene man, för det är för farligt för vanligt folk med sanningen.– Ja det är ju egentligen det man gör för gemene man och kvinna, är ett slags utbildningsprojekt istället. Det är delvis det som du har kritiserar och avtecknar i Genusdoktrinen. Man har i grunden en idé om hur samhället på sikt bör se ur och hur människor ska betrakta varandra och förhålla sig till varandra. Det är just den delen som är både odemokratisk och därför också oaptitlig eftersom man inte tillmäter varje individ den möjligheten att fatta sina egna beslut eller att ha kapacitet att kunna tänka kring den information och kunskap som finns och sen agera utifrån det. Så det finns ett slags von oben-attityd här i allt det vi nämner, som vi båda vände oss väldigt emot och som var en grund till att boken skrevs.Det man vill uppnå med en peer review-process eller redaktörsskap, går att uppnå på andra sätt också. Jonathan Rauch skrev en bok som kom ut nyligen, som heter The Constitution of Knowledge. Han har två grundregler för hur ett öppet samhälle ska tänka på de här sakerna som jag tycker är bra. Nummer 1: No final say, Nummer 2: No personal authority. Det vill säga, du kan inte säga att “Det här är sanningen för tid och evighet”. Det är alltid öppet för utforskning. Och ”Bara för att du är Agnes Wold, så betyder det inte att ditt ord är lag”. Det finns andra forskare, andra sätt att se på det. Det är alltid öppet för en kritisk diskussion.– Jo, precis. Dilemmat i det samtalsklimat som vi har just nu är att positionerna är så låsta och lägren har grävts så djupa. När du och jag kom med den här boken, och vi kan se andra mönster kopplat till andra böcker som har kommit ut och rört vid likartade frågeställningar, Jag tänker till exempel på Kajsa Ekis Ekman Om könets existens. Det är att vi inte riktigt blir bemötta på det sättet som du beskriver. Att man letar ordentligt i texten, var finns det eventuella felaktigheter eller medvetna misstolkningar av data? Kritiken som kommer från det andra lägret som jag ska uttrycka mig svepande, är att ”Det här var fel för att det var fel”. Eller att det är fel person som skriver det. Man har inga problem att fästa fula etiketter på upphovspersonerna till texter eller till dem som för diskussioner som rör vid känsliga områden. Det gör att det blir som det du och jag hamnade i, det är väldigt svårt att föra det resonemanget när den andra parten inte riktigt vill diskutera texten i sig utan man diskuterar bilden av texten, bilden av personerna som står bakom den. Apropå vad vi talade om inledningsvis, om person och persona. Det tyckte jag var en svårmanövrerad terräng, när du och jag skulle försöka att dels få igång en diskussion och sen försöka svara på de mycket fula texter som skrevs om vår bok. Jag vet inte hur du uppfattade det där? Du är med van vid den typen av slagsmål.Nu kan man väl säga att vi båda är lika vana vid det. Ta Kajsa Ekis Ekman som exempel. Jag har invändningar mot hennes bok som har att göra med när hon avfärdar vissa biologiska argument. Jag hävdar att hon inte är stringent där, men det är ju en diskussion som har att göra med hur hon argumenterar, vilka argument jag ställer upp på. Hennes grundpoäng är att det finns något vi kallar för kvinnor och det som pågår just nu i Västvärlden särskilt, är att man försöker ta bort grunden för det som hon ser som feminism, grunden för politiskt engagemang. Jag till exempel hamnar väldigt nära, och du hamnar nära en viss typ av feminister i det. Men där jag känner att jag skiljer mig från henne är när hon säger att ”Sen finns det inte mer att säga om det”, ungefär. Där man ska försöka hitta systematiska skillnader, för då blir det något som undergräver hennes politiska projekt. Men det där är en diskussion som jag tycker är intressant, hur man ska försöka hitta beröringspunkter och var man skiljer sig åt. Istället blev det mycket diskussion kring att hon var omoralisk, en hatisk människa, att hon förnekar existensen av transmänniskor och att hon med sin skrift skapade en otrygg miljö för dem och i förlängningen riskerar livet på dem. För argumentet som finns är att om människor med könsdysfori inte får genomgå könstransition tidigt och snabbt, och man inte heller ger dem att ”Du är inte bara transkvinna, du är kvinna fullt ut”, då kan det leda till att de begår självmord. Det här var något vi var med om också, att istället för att prata om argumenten så blev det ”Varför, vad är motivet till den här boken?” Det är då det brunblå, ”Är du nazist, var det därför du skrev?”– Det gör ju att det är väldigt svårt att argumentera sansat och sakligt mot en sådan bajsmacka som kommer emot en, när man använder den typen av etikettering och avfärdande. Kajsa Ekis Ekmans bok blev föremål för en hundrapunktslista på RFSL, där man sa ”Här är 100 fel Kajsa Ekis Ekman påstår i sin bok”. När väldigt många av de här punkterna som var uppradade hade att göra med att hennes bok inte delade de grundideologiska ställningstaganden som RFSL har gjort och driver som en del av deras agenda. Det är jätteknasigt och ohederligt att säga att det är en lista på 100 fel, då skulle de ha skrivit ”Här är en lista på några punkter där vi skiljer oss i uppfattning från Kajsa Ekis Ekmans bok”. Jag tycker att som lyssnar och har följt den här diskussionen tidigare och kanske är intresserade av frågan, kan notera att nationella sekretariatet för genusforskning, som är en av huvudaktörerna vi granskar i boken, har fortfarande inte svarat i någon debattartikel, inget offentligt där man bemöter kritiken som vi kommer med, punkt för punkt. Att man berättar ”Vad gör de, vad är bevekelsegrunderna för detta?” Detsamma gäller Jämställdhetsmyndigheten. Går man in och tittar på nationella sekretariatet för genusforsknings hemsida, är den oerhört tunn numera. Det är väldigt svårt att få grepp om vilka som arbetar där och vad de gör, vad de har för historik i vad de har gjort. Deras hemsida rensades på väldigt mycket material i samband med att du och jag gjorde den här boken och började gräva runt där. Behöver man sopa igen det man har gjort så är det nog rimligt att anta att man inte har 100 % rent mjöl i påsen.”Internet glömmer aldrig”, och det är inte skärmdumpar man pratar om då, utan det finns alltså web archive eller wayback machine, där du kan se hur en hemsida såg ut längre tillbaka. Så om någon vill kolla upp det vi säger om att de har rensat sin sida så kan man gå in på wayback machine och kolla hur sidan förändrats. Jag är en repig skiva nu, men det är min nya teori om världen. Istället för att vara transparent och lösa utmaningen att det är fler som granskar, folk skriver på Twitter, Flashback, Facebook, bloggar, poddar, det kan du hantera på olika sätt. Ett sätt är att bli mer transparent och öppen för diskussion. Risken med det är att det kan visa sig att kejsaren är naken. Eller att du blir utmanad på ett sätt som tvingar dig att ändra dig, och att folk upptäcker det. Ett annat sätt är att dra sig tillbaka och bli mer otillgänglig så att du kan avfärda kritiken som kommer utan att bemöta den. Då kan du göra det som sekretariatet gjort, du är helt enkelt mindre transparent, lägger inte ut intervjuer eller grejer på Instagram. Ett exempel på det var när vi blev varse med hjälp av en källa om att det varit ett seminarium om Genusdoktrinen på Stockholms universitet. Då var det en massa genusvetare och de hade haft ett eget seminarium, de bjöd inte in oss och bemötte ingenting i offentligheten. I sitt trygga rum kunde de tänka sig att diskutera. – Precis. Det är ett mönster som går igen. Jag har ändå koll på vad som händer, vilka seminarier som arrangeras och sammanhang det bjuds in till. Det förekommer en hel del samtal om akademisk frihet, med precis den problematisering som du och jag gör. Möjligen inte bara med koppling till jämställdhetsintegrering men ”Vilka är hoten mot akademisk frihet?” och så vidare. Det jag noterar är att det är väldigt försiktiga diskussioner, det är väldigt sällan så att någon som är öppet kritisk på det vis som jag har varit och som du är eller andra också för den delen. Det finns ju några röster till inom akademin som har bjudit den typen av motstånd i texter. De är sällan med i de här diskussionerna utan det är, om jag får vara lite fräck, mellanmjölksröster som får komma till tals. Där man kanske erkänner att ”Jo, vi kan ju se oss runtom i Europa och se att den akademiska friheten är hotad, finns rörelser både i Storbritannien och USA, det är ett tecken på att det är någonting som händer”. Men de här fallen vi har haft i Sverige, alltså flagranta fall där forskarnas frihet kringskärs, att man får vara väldigt försiktig med hur man väljer sina ord, man får vara försiktig när man svarar på studenters frågor och hur man navigerar lokalt på institutionen, när man väldigt forskningsprojekt och samarbetspartner, vem man talar med i offentligheten och så vidare. Dessa fall talar man försiktigt om, eller inte alls. Det tycker jag faktiskt är en fortsatt feghet bland mina kollegor, att man inte vågar prata om detta. Att man inte ens vågar bjuda in och ha ett seminarium.En återkommande kritik som jag har fått, och som du också har fått och vår bok kritiserades för, var att vi ville ha det som i Ungern. Man jämförde det vi skrev med Ungern. Vad tänkte du om den kritiken?– Jag tänker att den som säger så har för det första inte läst boken. Och för andra, om jag vore i Ungern så hade jag stått utanför institutionerna för genusvetenskap och försvarat dem, därför det är precis den typen av politisk styrning, där politiken kommer och skär bort delar av akademin, eller förbjuder vissa sätt att tänka i vissa frågor, som jag med all min kraft har försökt att reagera mot och som vi gör i boken. Om politiska krafter i Sverige skulle börja argumentera för att vissa discipliner, vissa akademiska fält, bör politiken besluta om att de ska avfinansieras eller försvinna – det är helt fel väg att gå. Däremot behöver man säkra upp kvalitetskontrollen, apropå det vi pratade om innan, så att inte sånt som inte håller måttet, och som är politiska inlagor snarare än vetenskap, det behöver man kvalitetskontrollera bättre. Det är två olika diskussioner. Vad tänker du om det?Jag håller helt med. Problemet är inte genusvetenskap som ämne i regel. Genusvetenskap är ett ganska nytt ämne, som sprang ur kvinnohistoria och om det var på 90-talet som genusvetenskap bildades. De frågor som genusvetenskap utforskar finns även i andra ämnen där man forskar om genus och kön. Det är legitima forskningsområden. Det som jag framförallt har varit kritisk till är att man från politiskt håll sagt att ”Det här ska in i forskning, det här ska in på myndigheter” och att vissa forskningsfält på något sätt har blivit överrockar till andra forskningsfält. Vi tar upp Germund Hesslow i Lund, att då lyfter man in genus som korrektiv till hans föreläsning om könsskillnader och evolution. Det är så det går till. Genus ska in och jämställdhetsintegreringen ska in överallt och då höjer man upp det på en nivå där det inte hör hemma. Jag är emot den politiseringen där man gör så. Men jag skulle inte vilja förbjuda den sortens forskning. Det är en viss typ av forskning som ofta är ganska politisk som har fått en ställning. Det är det som är problemet. Jag ställde den här frågan i arbetet med boken till generaldirektörerna på Forte och Formas, som är forskningsinstituten, ”Om vi istället för jämställdhetsintegrering hade svenskhetsintegrering, om frågan var på vilket sätt gynnar din forskning svenska intressen” och att det skulle vara nånting som alla forskare i alla ämnen tvingades ta ställning till, ”Skulle du kunna utföra uppdraget då?” Ingen av dem hade tänkt på det, och då sa de ”Då blir det upp till om man kan arbeta under sådana omständigheter”. Undertexten var att det är fullkomligt absurt, något du aldrig skulle göra. Men jag tycker att det är en relevant jämförelse, just för att för att det lyfter fram det absurda i att vissa perspektiv ska ha tolkningsföreträde framför andra.– Precis. Man kan tänka sig att lyssnaren eller läsaren tänker ”Äh, det berör inte mig för jag är inte en forskare. Jag kommer inte söka några medel hos VR eller Forte eller något liknande, men det är ju inte bara där det stannar. Om man tar en sån sak som att myndigheter eller akademiska institutioner hbtq-certifierar sig. Det låter ju vackert och värdigt och medmänskligt, på ett sätt att göra någonting sånt, Men om man tittar till hur utbildningsprogrammen där ser ut och vad de innehåller, vilken agenda de har, så är det inte någonting som är ett neutralt program som bara handlar om att alla människor är lika mycket värda och liknande, att man ska har ett tillåtande klimat på arbetsplatsen, och att sexuella preferenser inte ska vara skäl för att man inte får uppdrag eller kan klättra i karriären. Det handlar om ett sätt att betrakta människan, ett sätt att förstå makt och att förstå hierarkier som påverkar varje aspekt av den här arbetsplatsen och de människorna som arbetar där. Det finns på myndigheter, det finns i policydokument som reglerar verksamheter som vi alla, oberoende av var vi är, så kommer vi i kontakt med och tvingas i förlängningen att underordna oss det här sättet att se på verkligheten och på människan. Det är huvudsakligen socialkonstruktivistiskt och det är just den typen av indoktrinering som jag finner stötande och begränsande snarare frigörande.Transfrågan är ju inte, om man kollar på antalet människor det handlar om som har könsdysfori, så är det inte ett stort samhällsproblem i det avseendet, men det blir en väldigt stor fråga för att man måste ställa upp på ett visst sätt att se på världen. Även om du inte träffar transpersoner i din vardag särskilt ofta, måste du ställa upp på ett sätt att se på dig själv, se på kön och sexualitet. Till exempel att 1177 avråder vårdpersonal från att använda ordet ”kvinna”. Försäkringskassan skriver om ”gravida personer” och liknande. Det är klart att det blir ett slags indoktrinering. Det där är helt nytt sätt att se på vad som är verkligt, vad är en människa. Det blir mycket mer omfattande. Om jag träffar en person som är trans och den personen har ett visst pronomen, så gör jag gärna det av respekt för en annan människa. Men det är något helt annat om vi ska prata om det på en övergripande nivå. För då finns det någonting som heter kvinnor och något som heter män. En transkvinna är en transkvinna, en transman är en transman. Det är alltså någon som har bytt, det finns en transition där.Jag kan ta ett konkret exempel som jag har noterat. Jag sade inledningsvis att jag jobbade med att granska disciplinnämnden och i det arbetet intervjuade jag ett antal människor på olika positioner vid universitetet och pratade om ärenden och hur de tar sig ut och vad som händer osv. Under vilket samtliga hela tiden refererar till studenterna som ”hen”. Nu är det så att den granskning jag gjorde handlade om jämställdhet delvis, och det är väldigt svårt att göra en sån granskning om man vägrar att tala om studenten som ”han” eller ”hon”.Jämställdhet mellan vilka i så fall?– Precis. Man försvårar jämställdhetsarbetet genom det här. Jag är ganska säker på att det någon gång har gått ut information om att man ska i möjligaste mån inte köna studenterna när man talar om dem, utan man ska referera till ”hen” istället. Det verkar progressivt och medvetet och som att man har rätt tänk. Men det jag tänker mig att höra det är första det första, när du säger ”hen”, vad är ”hen”? Var det en icke-binär person? För då är det intressant och jag behöver väga in det när jag tänker på vad det är för mönster som utkristalliseras här. Eller var det inte det, och gör du ett politiskt val när du kallar hon eller han för ”hen”, fast hon eller han inte iscensatte sig som en ”hen”? Lyssnar man på den politiska debatten just nu, inläggen i partiledardebatten, så refereras det till ”hen” också när det sannolikt var en hon eller han det handlar om. Du gjorde nyligen en intervju med Abigail Shrier, apropå Irreversibel skada och hon gör väldigt mycket av detta, ”vad sägs i skolorna, vilka föreställningar, vilken agenda är det som drivs där?” Nu är hon inte i Sverige och gör sin studie men detta som du och jag talar om finns också i svenska skolor, och det finns nog all anledning att fästa strålkastarljuset på det framgent och fundera på vad det är för drivkrafter, vad det är för agenda som är bakom detta.Om man ska vara självkritisk till det vår bok, då är det väl att någonting som jag önskar att vi utforskat mer, som man upptäckte successivt under arbetet med boken, det var just den här motsättningen mellan å ena sidan jämställdhetsintegreringen, ”Vi måste ha fler kvinnor inom naturvetenskapen, vi måste ha fler kvinnor på ledande positioner”, hela den agendan som går igenom i jämställdhetsintegreringen och politisk retorik. Och å andra sidan, att det inte finns något kön, det totalt könsneutrala sättet, att man försöker upplösa könet. De här processerna pågår parallellt…– Men de är inte förenliga.Nej, de är inte förenliga. Om jag skulle följa upp Genusdoktrinen skulle jag följa upp de här motsägelserna ännu mer, men just att det i vissa dokument som vi granskade så var det å ena sidan jämställdhetstanken som vi är mer vana vid, att det behövs fler kvinnor, att strukturer motverkar kvinnor, och sen mot slutet så kom det plötsligt att ”Vad menar vi egentligen när vi säger kvinnor och män? Det är vår västerländska, patriarkala könsuppdelning”. Okej, men resten av dokumentet då? Där du skrev om kvinnor och män och att det var så viktigt att kvinnor skulle fram?– Precis, det skulle inte vara några toaletter för damer och herrar men vi räknar exakt hur många kvinnor och män det sitter i korridoren. Hur har det blivit ett sånt dubbeltänkt? Jag gissar att gissar att det ena är delvis resterna av ett gammalt jämställdhetsarbete där man från politiskt håll, i synnerhet socialdemokratiskt håll, har varit besatt av idén om att det ska vara fifty-fifty. Varannan damernas och hela den delen, som i stycken kan ha poänger, i alla fall att titta på om det är en väldig skillnad mellan hur många män, hur många kvinnor. Men sen har man i ett skede där man inte tänkte efter, bjudit in experter, rådgivare, utredare som investerat jättetungt i den typen av teoribildningar som du och jag kritiserar och försöker utreda. Det är inte jämställdhetsarbete utan det har blivit ett annat politiskt projekt än vad de flesta svenska politiska partier ursprungligen sade sig förespråka. Jag tror att om man ska vända det här och ändå hålla fast vid jämställdhetsarbete, jämställdhetsinsatser, och sådana behövs, så är det experterna man behöver byta ut.Nu kommer vi in på något som vi kanske inte heller gick så djupt in på i boken: ”Vad ska vi göra då?” En jämförelse som vi har gjort är återigen ”Vilka sanningar kan folk hantera?” Man kan se att ”kvinna” som begrepp eller utgångspunkt för politik, behövs under en övergångsperiod. Egentligen så finns inte kön, egentligen så är kön irrelevant. Det här tycker jag går igen i Kajsa Ekis Ekmans sätt att se på det. Kvinna, men egentligen spelar det ingen roll. Det är som ett arv från marxismen, en motsvarighet till proletariatets diktator som de har under en övergångsperiod och under den här perioden är kön otroligt viktigt för att bevisa att det inte är viktigt. Så vi ska kvotera, vi ska göra allt sånt och det gör vi för att kön inte är viktigt. Det är så man tänker, att det är ett bevis på att kön inte ska vara en faktor som du gör kön till den främsta faktorn. Det är stegen vi klättrar upp med men sen kan vi slänga bort den när vi väl har uppnått den här jämställdheten.– Precis, enligt det synsättet är vi fjättrade, fast i en diskurs om kön. Ett sätt att tänka om kön. Då får man erkänna diskurserna under en temporär period, under tiden som vi omskolar alla i att tänka att kön inte finns utan bara är effekten av vad vi gör mot varandra, hur vi agerar. Då etableras en ny diskurs och i den finns inte kön.Det är det här som är den pågående revolutionen i Sovjet. Att när man upptäcker att det kastlösa samhället inte är realiserat, och du upptäcker olika attityder, är det rester från den borgerliga samhällsordningen som fanns innan och som du måste bearbeta och omskola människorna. Det är en pågående revolution. Om det då finns biologiska skillnader så kommer man behöva en revolution som aldrig är klar. Vad ska man göra åt det här? Låt oss säga att vi har rätt i vår tes om att det finns en politisering av högre utbildning och forskning och myndigheter, vad ska man göra?– Någonting som man kan göra utan att det kräver något slags politisk revolution, det är att titta över alla policydokument, alla styrdokument man har och som man låter vara dikterande på verksamheten och i dessa rensa ut formuleringar om normkritik, om intersektionellt perspektiv. Alltså, rensa ut de formuleringar som föreskriver att verksamheten ska styras och regleras utifrån en viss vetenskaplig position. Då har man gjort en separering mellan den vetenskapliga sfären och styrningen av verksamheten. Här har man inte varit försiktig, här har man låtit hela det här språkbruket välla in och påverka policydokumenten. Där är nationella sekretariatet för genusforskning och jämställdhetsmyndigheten skyldiga till detta. Men jag kan tycka att man inte har bjudit minsta motstånd från lärosätena.– Men du jag vill fråga dig, jag återvänder till Genusdoktrinen innan vi så småningom avslutar. Är det någonting du ångrar i det vi skrev eller hur vi gjorde?Jag tror faktiskt inte det är någonting som jag ångrar i boken. Det är alltid så att man önskar att man kunde gå ännu djupare, det är väl mer så i så fall. Jag var inne på att vi kunde ha haft en del om hur du kan gå vidare. Vi fattade ett sånt beslut i arbetet med boken, att vi inte skulle göra det, för att det skulle vara möjligt för människor som inte höll med, att man skulle få dra egna slutsatser utifrån det vi skrev. Men om jag skulle ångra någonting så skulle jag önska att vi hade ännu djupare på vad man kan göra, för det där är något som vi sen efteråt har folk vänt sig till oss och frågat ”Vad ska vi göra?” Det hade varit bra att ha mer material färdigt där. Dels det och skulle jag gärna haft, och det här var inte någonting som vi lyckades med, men jag hade önskat att vi fått tillgång att prata med till exempel jämställdhetsmyndigheten eller nationella sekretariatet för genusforskning. Men det var utanför vår kontroll. – Vi gjorde vad vi kunde där.Ja. Och själv då? Vad tycker du?– Det grämer mig fortfarande oerhört att vi inte fick till någon debatt eller diskussion med de som vi kritiserar hårdast i boken. Jag tänker på Fredrik Bondestam, Anna Wahl, jämställdhetsmyndighetens generaldirektör Lena Ag eller ansvariga ministrar. Det såg jag som ett slags önskebild framför mig, att vi skulle få stå mittemot varandra och diskutera. Jag har förstått att väldigt många av dem som är väldigt arga på boken och inte alls håller med om någonting i den, de har bara läst inledningen och avslutningen. Och om jag hade vetat det när vi skrev, att de tänkte bara läsa de första två sidorna och de två sista, så kanske vi skulle ha formulerat oss lite annorlunda?Hur skulle vi ha formulerat oss?– Nej, men vad jag är ute efter är att vi är ganska skarpa, både i inledningen och avslutningen. Det gör att människor som inte vill läsa oss eller ta till sig argumentationen som ligger mellan sida 3 och 322, kan åberopa detta som att vi är hårda i tonen. Det har jag funderat en del på och där vacklar jag lite. Men som sagt, boken som helhet är det ingenting jag ångrar med.– Jag hade kanske för höga tankar om mina akademiska kollegor, att de faktiskt skulle läsa det de uttalade sig om, och inte bara göra det på inledningen eller på preferens, bara på namnbasis. Det är någonting som är oerhört slående, att människor med högsta akademiska grad och mycket höga positioner, uppe i toppen av olika lärosäten, har inga som helst problem att avfärda texter, tänkare, författare eller journalister på ett väldigt svepande sätt och utan att egentligen ha satt sig in i det underlag som personen har fört fram. Det är inte bara du och jag som har blivit drabbade av detta utan där ser vi flera olika tunga tester som har kommit, som man helt enkelt låtsas inte existerar och man väger inte in dem i sina egna texter, i sina egna överväganden. Där menar jag att man inom samhällsvetenskapen i mycket hög grad fortfarande, precis som Charlotta Stern skrev om genusvetenskapen för några år sedan, har skygglappar på.Hon tog Steven Pinker och hans bok Blank Slate som exempel. Där hade han samlat forskning och det var ett enormt genomslag i samhällsdebatten, men i de 20 mest citerade artiklarna inom genus, sociologi, hur många av dem tar överhuvudtaget upp att det finns biologisk forskning? Alla utom en ignorerade det helt, tror jag. Några nämnde det bara för att avfärda det.– Det är ett svaghetstecken. – Jag kan nog mena att vi har båda blivit misstänkliggjorda i fråga om att vi på något sätt inte längre skulle tycka det är viktigt med jämställdhetsarbetet. Det har jag aldrig sagt att det inte skulle vara, men man måste försöka förstå vad det stora problemet är. Det kanske har ändrat sig sedan man gjorde de här grundanalyserna och sen också vara öppen med att det finns olika faktorer som spelar roll för att vi får det utfall vi får. Men den här ohederligheten i debatten, det är den jag är ute efter. Det gör att det är väldigt svårt att inte tappa sugen och modet när man debatterar med personer som sitter där och skjuter pilar istället. Men vi kämpar på!Jag skulle säga stort tack men nu säger jag, vi kämpar på, Anna-Karin Wyndhamn! Stort tack för att du var med i dagens avsnitt!– Tack Ivar!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Detta klassiska avsnitt av Palmemordspodden publicerades första gången i februari 2014. Då löd beskrivningen så här:   "Avsnitt 41 av Palmemordspodden - en podcast om Palmemordet. Denna gång med journalisten och författaren Dan Josefsson, som både vunnit och tackat nej till stora journalistpriset. Han har också skrivit boken "Mannen som slutade ljuga" och gjort tv-dokumentären "Kvinnan bakom Thomas Quick". Passande, eftersom det är just Thomas Quick som avhandlas som spår i detta avsnitt. Var befann sig egentligen Sture Bergvall natten mellan den sista februari och den första mars 1986? Det pratas falska erkännanden, Göran Lambertz, Da Costa-mordet, och förstås Sampo. Inte missa!"   Prenumerera på PALMEMORDSPODDEN på underproduktion.se/pmp! Du får supermycket podd för bara 29 spänn i månaden.   Gå med i "PALMEMORDSPODDEN - eftersnack" på facebook: https://www.facebook.com/groups/226383862490223

Ett fullmatat avsnitt om anknytning! Den kända psykologen, psykoterapeueten och författaren Egil Linge gästar i veckans avsnitt och ger svar på alla mina frågor och tankar som kom upp efter att ha läst den fantastiska succé boken 'Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation' som Egil skrivit tillsammans med journalisten Dan Josefsson. En bok som precis som så många andra som läst har läst den, förändrade mitt liv. Till stor del har jag den att tacka för de fem år som jag och mitt ex fick tillsammans då vi utan den i början av relationen kanske inte hade förstått varandra lika bra då vi på många sätt är olika. Ytterst tacksam för att nu ha fått tala med Egil om anknytningsteorins uppkomst och hur vår anknytning påverkar våra kärleksliv.  Prova Mindfully gratis i 30 dagar - Du som lyssnar på Så kan det gå får just nu prova meditationsappen Mindfully gratis under 30 dagar när du startar ett abonnemang. Du kan avsluta när du vill under provperioden utan att debiteras. Besök mindfully.nu/sakandetga Ta del av extramaterial, bonusavsnitten 'Eftersnack med Elin & Ida' och bidra samtidigt till att fler givande avsnitt kan produceras genom att bli medlem via Patreon.com/sakandetga Gillar du vad den här podden handlar om? Följ då med i jakten på bättre relationer genom att prenumerera på avsnitten samt via Instagram @sakandetgapodden Podden drivs av Elin Ribjer och görs tillsammans med den värderingsbaserade relationsappen Relate. Hitta likasinnade och kartlägg dina värderingar via deras app: Android: bit.ly/relatepod-android Apple: bit.ly/relatepod-iOS    

I det hundrasextiosjunde avsnittet av podden följer vi upp dokumentären Sätermatriarken Margit Norell. Det här är del ett av två av uppföljningen och gäster är Christian Rück och Rickard Sjöberg. Christan Rück är överläkare och professor vid Karolinska institutet, och sannolikt den som senast intervjuade Sture Bergwall alias Thomas Quick. Christian har dessutom arrangerat en föreläsningsdag på KI om vilka slutsatser man inom akademin kan dra av fallet Thomas Quick. Rickard Sjöberg är docent i neurokirurgi vid Umeå universitet samt docent i medicinsk psykologi, och doktorerade 2002 på en avhandling om barnvittnesmål. Rickard utvärderade Sven Åke Christiansons minnestester under Sture Bergwalls resningsprocess och var den som senare tipsade SVT:s Dan Josefsson och Dagens Nyheter om det så kallade Kevin-fallet. Rickard har även andra kopplingar till exempelvis Hanna Olsson och da Costa-fallet, som han berättar mer om här. I den här delen pratar vi generellt om Margit och dokumentären, men även om det vanskliga i att skylla rättsskandaler på enskilda personers karaktärsbrister, och därmed underskatta hur utbredda en del uppfattningar om psykologi, brottslighet, jämställdhet och annat var på den tiden. Vi pratar även om Sigmund Freud och psykoanalysens brister, vilken roll de stora dagstidningarnas kultursidor har haft för att sprida ovetenskapliga idéer om psykologi, och varför ondska är en förförisk men problematisk förklaringsmodell för olika typer av samhällsproblem. Den andra och sista delen av den här uppföljningen kommer i början av december. Vill ni diskutera uppföljningen med oss finns Christian Rück på Twitter där han heter christianruck, där finns även Christian Dahlström som heter c_dahlstrom. Dokumentären, extramaterial och källor till alla påståenden och ljudklipp finns på http://patreon.com/sinnessjukt See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Har du en diger lista på egenskaper, intressen, bakgrund och utseende som du vill att en blivande partner ska leva upp till, eller går du bara på kemi och attraktion? Alla nya dejtingmöjligheter verkar inte gjort det lättare för oss att hitta en stadig kärlekspartner. Vilka krav är rimligt att ställa på en människa som man ska dela sitt liv med? Vi vill hitta någon som påminner om oss själva, samtidigt som det ska gå fort och det är inte ett realistiskt krav om man vill ha en långvarig relation, säger sexologen Kalle Norwald. Komikern Jonatan Unge beskriver sig själv som sämst på kärlek och satsar numera på deltidskärlek. - Jag tror inte att jag kommer att hitta någon evig kärlek. Även om jag skulle vilja det. Vad letar du efter hos en partner? Har du en lista med önskemål eller måste det bara säga klick? Gäster i studion: Kalle Norwald, sexolog som medverkat i tv-programmet Gift vid första ögonkastet, Maria Farm, psykolog samt Jonatan Unge, komiker som längtar efter evig kärlek i en deltidsrelation. Medverkar gör också psykologen Egil Linge som tillsammans med journalisten Dan Josefsson skrivit Hemligheten som blivit lite utav en bibel för singlar som letar efter kärleken. Programledare: Ulrika Hjalmarson Neideman Producent: Shang Imam Programmet är direktsänt

Anknytning till våra föräldrar och vårt sätt att närma oss kärleksrelationer i vuxenålder - finns det en korrelation? Enligt journalisten Dan Josefsson och psykologen Egil Linge, männen bakom boken Hemligheten, gör det absolut det. Idag pratar vi om anknytning utifrån psykodynamiske psykiatern John Bowlbys experiment och läror. Ögonöppnade utlovas! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Journalisten Dan Josefsson, True Crime-poddaren Johanna Wagrell och jag spelar Quick - kortspelet hemma hos Isak Jansson. På vägen lär vi oss en hel del om Quick-fallet. Om du vill beställa ditt eget exemplar av Quick - kortspelet, sker det enklast via http://www.indiestry.se/sv/ovrigt/550-quick-kortspelet-.html

Cyril och Stig sätter sig ner med journalisten Dan Josefsson och pratar om hans mycket uppmärksammade film om fallet med den dödade pojken Kevin. De pratar grupptänkande, bortträngda minnen och självklart om Dans arbete med "Thomas Quick". Lyssna på ett oerhört intressant och tankeväckande avsnitt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Våren 2017 sände SVT Dokument inifrån tre program om mordet i Arvika 1998. Fallet Kevin har fått enormt genomslag och vi undrar hur Dan Josefsson arbetade med dokumentären. Får de som granskas presentera sina bästa argument? Varför vevar han så hårt i olika debatter? Och vem mördade Kevin?

Storm kring Metro i veckan efter att de nya ägarna återigen tagit bladet från mun. Fallet Kevin: hur har arbetet gått till? Ny bemanningskris: Ej sjuksyrror, eller lärare nu saknas journalister. Förtroendekris på Metro efter turbulent vecka För en vecka sedan, bara minuter efter att vi skickat in förra veckans program, fick vi ett meddelande till redaktionen. Den nye, omstridde ägaren för Metro, Mats Qviberg och styrelseordförande Christen Ager-Hanssen, hade ånyo uttalat sig om deras gratistidning. I en, minst sagt, öppenhjärtig intervju med sajten Nyheter Idag, talar de båda Metromännen ljust om framtiden. En specifik journalist kallas av Qviberg en typisk stalinist som vi borde bli av med och han säger att Metros fristående krönikörer är för politiskt korrekta. Och Ager-Hanssen, han pratar om Nyheter Idag som en framtida samarbetspartner. Intervjun rörde upp starka känslor på Metros redaktion och i Mediesverige. Fristående kolumnister och en medarbetare har i veckan sagt upp sig. TV4 har brutit sitt samarbete med redaktionen och politiker från alla håll har i veckan talat om att riva kontraktet som Metro har med kollektivtrafiken i Stockholm. Ägarna har å sin sida pudlat och dementerat risken för redaktionell påverkan men turbulensen har fortsatt. Vi har i veckan besökt redaktionen och kan nu berätta hur diskussionen gått mellan skrivborden. Reportrar: Jonna Westin och Therese Rosenvinge. "Fallet Kevin" avslutat och påbörjat igen Under tre veckor har vi kunnat ta del av SVT-granskningen "Fallet Kevin". I den totalt tre timmar långa dokumentärserien är det första gången de utpekade bröderna och deras familj berättar sin historia. Samtidigt har vi fått en inblick i polisens utredning och förhörsmetoder. Vi har än en gång fått se en polismyndighet som spelat sina kort på teorin om bortträngda minnen. Vi har träffar seriens producent Dan Josefsson för ett samtal om hur arbetet gått till. Reporter Johan Cedersjö. Bemanningskris hägrar för sommarredaktioner Brist på sjuksköterskor och lärare, det är rubriker som vi är vana att se. Men när det kommer till journalister är det snarare bristen på jobb som brukar understrykas. Men såhär inför sommartider är situationen på många redaktioner runt om i landet en helt annan. På vissa ställen gapar ännu scheman helt tomma och på andra råder huggsexa om de få journalister som är villiga att jobba. Vad är det egentligen som har hänt? Och hur påverkas journalistiken? Reportrar: Hedda Berglund och Måns Fischerström.

Entreprenören Alexandra Bylund har alltid den högsta energinivån i rummet men utstrålar samtidigt trygghet och lugn. Vi pratar om att hoppa av sitt eget företag när man precis fått en investering på 10 miljoner. Om att pussla ihop arbete med barn som har 80% sjukfrånvaro i skolan. Och om att lära känna sig sig. Boken Alexandra rekommenderar: Dan Josefsson, Egil Linge - Hemligheten: http://www.bokus.com/bok/9789127115217/hemligheten-fran-ogonkast-till-varaktig-relation/

I veckans specialavsnitt bjuder Nicklas in journalisten Dan Josefsson till ett samtal om börja jobba med journalistik relativt sent, Tom Alandhs betydelse för honom, fördel av att jobba som mentalskötare, hans prisbelönta texter, att inte Read More ...

Nyhetssaker Nyhetsbildet på innspillingsdagen var preget av terrorangrepet på en svensk skole, så vi kan ikke unngå å nevne dette.Jørgen har vært på hele to motivasjonsforedrag denne uka. Er han motivert? Du vet at stjerna du studerer er spesiell når "aliens" ikke lenger er en så veldig mye mer usannsynlig enn konkurrerende hypoteser. (Bad Astronomy // The Atlantic // Direkte lenke til forskningsartikkel (PDF) på preprint-arkivet ArXiv) Leishas bokbad Devil’s Knot av Mara Leveritt, om "the West Memphis Three" Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson, om Sture Bergwall, også kjent som Thomas Quick Anbefalinger Marits innlegg "Rosinen i Fiskepølsa" (Klassekampen 17/10) -- også publisert på Skepchick Norge

Med gästerna journalisten Dan Josefsson och filosofiprofessorn Bengt Brülde, om tiggeri, välmående och demokratins alternativ.

Avsnitt 41 av Palmemordspodden - en podcast om Palmemordet. Denna gång med journalisten och författaren Dan Josefsson, som både vunnit och tackat nej till stora journalistpriset. Han har också skrivit boken "Mannen som slutade ljuga" och gjort tv-dokumentären "Kvinnan bakom Thomas Quick". Passande, eftersom det är just Thomas Quick som avhandlas som spår i detta avsnitt. Var befann sig egentligen Sture Bergvall natten mellan den sista februari och den första mars 1986? Det pratas falska erkännanden, Göran Lambertz, Da Costa-mordet, och förstås Sampo. Inte missa!

Aschberg pratar om den nya skandalen kring Sverigedemokraterna. Under programmets andra hälft gästas han av Dan Josefsson för att prata om Sture Bergwall.

SvT vill ta täten mot jämställd sportbevakningSveriges Television ska bli Sveriges bästa sportbevakare och det genom att satsa på damidrott och udda sporter. Med den inriktningen går man tvärtemot kvällstidningarnas påkostade sportbilagor. Här dominerar fotboll och Ishockey för herrar. Sportredaktörerna brukar säga att den enkönade bevakningen följer publikens intresse - att man bara skriver om det som läsarna vill ha. Men hur stor koll har kvällstidningarna på vad publiken egentligen vill ha? Reporter Katarina Andersson.Uppmärksamhet kan vara farlig för kidnappadeI måndags kom beskedet att Magnus Falkehed och Niclas Hammarström var försvunna i Syrien. Uppmärksamheten har under veckan varit stor på deras fall. Men nu börjar diskussionen ta en ny vändning bland arbetskamrater och dem som sysslat mest med frågor om journalister i fara. För alla fall är inte likadana. Ibland är det klokast att medier ligger lågt - inte minst när det är frågan om kidnappning för lösensummor. Lasse Truedson träffar Jonathan Lundkvist, ordförande för Reportrar utan gränser, för att diskutera vad som är organisationens bedömning av saken just nu. Reporten som började ljuga Dan Josefsson är den prisbelönte journalisten som egentligen hade slutat med journalistiken och börjat skriva psykologilitteratur på sin kammare. Men som på vännens Hannes Råstams begravning i januari 2012 insåg att han var långt ifrån klar som journalist. Då startade projektet som i höstas slog ned som en bomb - boken Mannen som slutade ljuga om den sektliknande gruppen inne på Säter som behandlade Thomas Quick och där skapade den påstådda seriemördaren. Martin Wicklin träffade Dan Josefsson. Irrelevant gift i glasetTV4:s Kalla Fakta har hamnat i blåsväder med sitt senaste program Gift i glaset. Man tog upp att det i ett antal storsäljande vinboxar i Sverige finns rester av gifter och pesticider som kan göra oss dåliga. Men man berättade inte att halterna var så låga att de inte har någon betydelse i praktiken och man kan ju fråga sig om det verkligen är mikroskopiska giftrester man ska vara mest orolig för när man dricker ett glas etanol. .

I helgen talar Stina med sina gäster om terapi. Gästar gör författaren Dan Josefsson, psykologen Malin Edlund, kursledaren Pêl Rostam, författaren Annika Berg-Frykholm och Dan Lind.

Tidskriften Arena har debatterats den senaste tiden. Bland annat i en artikel i Aftonbladet av journalisterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen. Tidskriften Arena, menar artikelförfattarna, är en del av en postmodern rörelse som håller på att avskaffa det viktiga talet om klasskampen och istället förirrar sig i allt lösare diskussioner om sexualpolitik och språkanalys. Arena, som i början av 00-talet var Arena med och introducerade queer-begreppet i den svenska debatten, menar att Suhonen och Josefsson inte har läst tillräckligt noga: mellan pärmarna ryms alla slags vänsterdebatter, från Mellanösternkonflikten till skolpolitik och socialdemokratins kris. Kärnan i diskussionen är vänsterns situation idag - vilka är lämpliga att föra idédebatten framåt och vad ska den handla om? Viftar socialdemokratin för mycket med prideflaggan och för lite med Marx Teser om Feuerbach? I studion: Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, Karolina Ramqvist, chefredaktör för Arena, och Göran Gr "Vad händer med en rörelse när dess intellektuella vägrar peka ut möjliga vägar framåt?" Så börjar en debattartikel i Aftonbladet undertecknad journalisterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen. Rörelsen de syftar på är den svenska vänstern, och de intellektuella är redaktionen för tidskriften Arena.    Tidskriften Arena, menar artikelförfattarna, är en del av en postmodern rörelse som håller på att avskaffa det viktiga talet om klasskampen och istället förirrar sig i allt lösare diskussioner om sexualpolitik och språkanalys.  Arena, som i början av 00-talet var med och introducerade queer-begreppet i den svenska debatten, menar att Suhonen och Josefsson inte har läst tillräckligt noga: mellan pärmarna ryms alla slags vänsterdebatter, från Mellanösternkonflikten till skolpolitik och socialdemokratins kris. Kärnan i diskussionen är vänsterns situation idag - vilka är lämpliga att föra idédebatten framåt och vad ska den handla om? Viftar socialdemokratin för mycket med prideflaggan och för lite med Marx Teser om Feuerbach? I studion: Daniel Suhonen, chefredaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, Nisha Besara, chefredaktör för Dagens Arena, och Olle Svenning, krönikör på Aftonbladet. --- Det manliga geniet i kulturvärlden har diskuterats de senaste veckorna, bland annat efter avslöjanden om sexuella trakasserier på Kungliga Operan i Stockholm, och en debattartikel om Stig Larsson av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Kan man komma undan med vad som helst bara för att man råkar vara geni och man? Vi ringer upp kulturradions Jenny Aschenbrenner för en kommentar. --- Annandag jul öppnade nya Moderna Museet i Malmö, en filial till moderskeppet i Stockholm. I gamla Rooseums ombyggda lokaler och med Magnus Jensner som chef har konstlivet i Öresundsregionen fått ett nytillskott och Moderna Museet blir ett nationellt museum i ordets sanna bemärkelse.    Men hur fungerar filialtänkandet i verkligheten? Hur går det med självständigheten och förhållandet till moderskeppet? Och kommer det nya Moderna muséet i Malmö kunna ersätta det gamla Rooseum? I studion: Linda Fagerström, konstkritiker på Helsingborgs Dagblad och Kulturredaktionens Mårten Arndtzén. Denna vecka görs programpunkten Au Contraire av kulturradions Maria Edström, som funderar över vår tids skenbara valmöjligheter. Programledare: Kim Nordberg

Olle och Gud ett livsfilosofiskt program om moraliska dilemman. Samtalsledare Olle Carlsson, kyrkoherde. En programserie om åtta program 4. LÖGNER Hur har livslögner präglat ditt liv? Dan Josefsson, journalist och författare Christina Olin-Axén fd finansborgarråd Melinda Wrede, journalist och musiker Sändning tisdag 14/7 kl 14.30, repris söndag 19/7 kl 17.03

Hur har livslögner präglat ditt liv? Hur långt kan man fly in i en annan tillvaro för att slippa möta sanningen. Genom bedövande maniskt arbete, genom alkohol, genom karriär som ger solglans och bekräftelse. Hur vänder man blicken för att faktiskt våga se och förstå vad som händer och hänt i ens liv och vilka faktiska konsekvenser det fått? Vart har medvetna och omedvetna val lett i ditt liv? Dan Josefsson, Kristina Axén Olin och Melinda Wrede medverkar.

Dagens K1 handlar om den svåra konsten att sprida glädje i sin närmiljö. Måste man vara två för att vara glad eller åtminstone ha en hund? Hur är det med bytesvärdet? Kan man ge en strumpa och ta en hel dator utan att skämmas? Är glädjen självalstrande? Richard Dinter och Katarina Wikars klättrar i relationstrappan med skribenten Dan Josefsson bland husdjusägare, poeter och begagnade saker. Lina Ekdahl läser, Sofia Berg Böhm sjunger, Johanna Molvin, Bengt Packalén och Henriette Zorn är också med. Kan man ta en dator och ge en strumpa? Kan man göra en hund glad? Eller är det tvärtom? Finns det bara ett visst mått av den, så man alltid måste glädjas på någon annans kvot. Eller är den självgenererande, när man väl har börjat är det bara att ge och ge. Eller är glädjespridandet fördummande? Richard Dinter och Katarina Wikars i relationstrappan med Dan Josefsson bland husdjur, poeter och begagnade saker. Lina Ekdahl läser, Sofia Berg Böhm sjunger, Johanna Molvin, Bengt Packalén och Henriette Zorn är också med.