Podcasts about ytterst

Harald Dag Jølle er historiker hos Norsk Polarinstitutt. I vår kom han med boka Ytterst i verden – jakten etter en polarkultur. Her forteller han om sine reiser i polarområdene og setter egne ferder og møter med forskere inn i en historisk kontekst. Vi tok en prat om boka og brukte mye av samtalen på å nærme oss den norske polarkulturen. Finnes den? Hva karakteriserer den? Og på hvilken måte endrer den seg over tid?Besøk min kommersielle samarbeidspartner Barents Outdoor ASBli med i turlaget på Patreon og hør episoden fra Finse med Harald Dag JølleBestill boka Ytterst i verden Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ytterst få kvinnliga historiska gestalter kan tävla med den engelska drottningen Elisabet I i ryktbarhet och internationellt kändisskap. Hon förekommer ideligen i filmer och tv-serier, och hennes epok har blivit legendarisk för sin enastående kulturella kreativitet. Men vem var egentligen Elisabet I, och vad hände under den ”elisabetanska” eran?Elisabet – som i barn- och ungdomen stundom svävade i stor fara – hade turen att få ett långt härskarliv, och hon valde självmant att regera utan en manlig partner. Hon blev ”Jungfrudrottningen” som spelade ut friarna mot varandra och gjorde sitt yttersta för att styra riksskutan på rätt kurs i religionskrigens och de stora dynastiska uppgörelsernas tidevarv. Problemen var gigantiska, och hon tvingades upprepade gånger förändra sin politiska linje – från religiös tolerans till benhård intolerans, från fred med omvärlden till framgångsrik kamp mot spanska armadan. Hennes främsta rival om makten, den skotska exdrottningen Maria Stuart, utgjorde under flera år en intern säkerhetsrisk som till slut endast kunde avhjälpas genom halshuggning. Samtidigt frodades litteraturen i London, med Christopher Marlowes och William Shakespeares dramatik som mest kända uttryck. Tack vare deras alster har epoken för alltid etsat in sig i det kollektiva medvetandet.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om England på Elisabet I:s tid, önationens första guldålder.Bild: Porträtt av Elisabet I målat av William Segar 1585. Wikipedia, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bevittnade vi ett övergrepp eller performancekonst på röda mattan? Ytterst oklart men smaken i munnen är ej god efter Kanye och Bianca Censoris nakenchock på Grammy-galan. Vi går igenom the good and the bad från galan, för att sedan gå över till att spana in visningar från modeveckorna och landar sedan i varsin Älska Internet - med en bok om att få sparken och en intervju om världens mest relaterbara bryta-ihop-på-restaurang-situation. Lyssna! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

MER MACHO MED MUTEKI? Reflux är inget att skämta om men i whiskytermer tar vi oss friheten att göra just det. Skitwhiskyn Muteki är tillbaka på systemet och David har fått prova den blint. Ytterst kärnfulla smaknoter utlovas. Varför anses whisky vara så macho? Vi snackar om whiskyvärldens allmänna genusdynga och har många lästips. Veckans destilleri är Cliff ... nej, Kingsbarns.  Internationella refluxdagen! https://www.iqoro.com/internationella-refluxdagen-9-november-english/# https://www.linkedin.com/showcase/international-reflux-day/about/ Vad var det i glaset då? Mathias avsmakade Daftmill 2008 summer batch for the UK, David njöt en trettonårig Hazelburn från Cadenheads, och Jeroen körde med Talisker 10. Muteki is back! David om varför man inte ska köpa Muteki: http://tjederswhisky.se/?s=muteki Den är inte riktigt tillbaka än enligt bolaget men kommer den 29 november. BESTÄLL NU FÖR FAN INTE DENNA SKRÄPWHISKY på denna länk: https://www.systembolaget.se/produkt/sprit/muteki-4150901/ Varför anses whisky vara så macho? David skrev om detta med whisky och genus inte minst i reklam 2015: http://tjederswhisky.se/gender-and-the-world-of-whisky/ Och på svenska, ett par texter: http://tjederswhisky.se/genusdyngan-i-whiskyvarlden/ http://tjederswhisky.se/har-kommer-hen-drinken/ Annelie Huszkowski har många gånger skrivit bra i frågan: http://www.sinnenochnyanser.se/2022/04/lets-open-up-over-whisky.html http://www.sinnenochnyanser.se/2022/05/reflektion-av-respons-fran-svenska.html http://www.sinnenochnyanser.se/2018/01/forlat-att-jag-tranger-mig-pa.html http://www.sinnenochnyanser.se/2018/03/forlat-att-jag-tranger-mig-pa-igen.html Frida Birkehede har skrivit jättebra också: http://www.anglarnasandel.se/?p=2158 http://www.anglarnasandel.se/?p=2145 http://www.anglarnasandel.se/?p=2142 http://www.anglarnasandel.se/?p=2134   http://www.anglarnasandel.se/?p=2068 Snabba tre minuter om Kingsbarns! https://www.kingsbarnsdistillery.com/ https://www.whisky.com/whisky-database/distilleries/details/kingsbarns.html https://scotchwhisky.com/whiskypedia/2055/kingsbarns/ https://scotchwhisky.com/magazine/interviews/five-minutes-with/22820/william-wemyss-kingsbarns/ Cliff Barnes: https://en.wikipedia.org/wiki/Cliff_Barnes Här når du oss: En trea whisky på Facebook (https://www.facebook.com/entreawhisky) Maila till oss på hej@entreawhisky.se Davids blogg tjederswhisky.se (https://www.tjederswhisky.se) Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/entreawhisky Bli medlem! https://entreawhisky.memberful.com/checkout?plan=74960

Den här veckan möter vi Robert Eriksson, pastor i Betlehemskyrkan i Göteborg. Idag funderar han över hur vi kan söka och finna vårt hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:Ytterst sett handlar livet om förmågan att kunna ta emot och ge vidare kärlek från andra människor och Gud. När jag lär mig det hittar jag hem. För den som aldrig har fått ha ett hem är detta goda nyheter. Människor som har levt i hus som aldrig var hem, kan senare hitta sitt hem hos vänner och även inom sig själv.Robert Eriksson är även musiker och författare. Text:Matteusevangeliet 26:17-18Musik:Come away Andreaz HedénProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

UPPLÄSNING: Stina Ekblad Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Ytterst” av Ingrid NyströmDIKTSAMLING: Återkomst (Lilla serien, Lyrikvännen 2023). I original publicerades dikten i Kamé (Bonniers, 1946)MUSIK: Guillaume Humery: Ancestors danceEXEKUTÖR: Yom, klarinett

Debatten om trening fra NRK engasjerer. Polarisering, arroganse, ydmykhet og forskning. Ytterst lite skaper så mye oppstandelse som debatter knyttet til vekt og helse - så også hos oss..⏱️ INNHOLDSLISTE OG TIDSKODEREspen er sinna. (00:00:21)Fokus på polariserende TV-debatt om aktivitet. (00:01:12)Espen og Kine diskuterer personlige motivasjoner og reaksjoner. (00:03:08)Espen avleverer sterk mening om debattens en-siderhet. (00:05:03)Diskusjon om vitenskap, trening og dokumentasjon. (00:06:37)Kritikk av forskerens generalisering. (00:09:10)Viktigheten av fysisk aktivitet og treningens mange former. (00:13:21)Kritiske synspunkter på bruk av pulsklokker og teknologi. (00:22:34)Spiseforstyrrelser og kroppspress. (00:35:07).

Författaren Malin Isaksson berättar om arbetet med att förvandla ett stort antal kartonger med dagböcker, brev och manuskript till en läsbar berättelse om ett författarliv - om hennes farmor Ulla Isaksson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Boken om U” heter en alldeles ny bok med undertiteln ”Ulla Isaksson: ett liv, ett författarskap, en farmor” skriven av Malin Isaksson, tidigare författare till flera skönlitterära böcker.Några av Ulla Isakssons mest kända titlar är ”Ytterst i havet”, ”De två saliga” och ”Paradistorg” men hon skrev även manus till Ingmar Bergmans film ”Jungfrukällan”.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Ridley Scotts storfilm är här. Somliga jublar, andra retar sig på att historieskrivningen inte är exakt. Men hur närvarande är Napoleonfiguren i det franska samhället idag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vilka avtryck har Napoleon satt i franskt samhällsliv och politik? Och vill fransmännen ens se en film om den gamla kejsaren på ENGELSKA??? Debattvågorna går höga i den franska medierna. Sveriges Radios korrespondent i Paris, Marie Nilsson Boij, och Christophe Premat, docent vid den franska institutionen på Stockholms universitet, vet mer.NYA VITTNESMÅL OM TERROR MOT UKRAINAS KULTURARVNyligen besökte flera ukrainska museichefer och arkeologer Medeltidsmuseet i Stockholm för att förläsa om hotet mot Ukrainas kulturarv. Och det handlar inte bara om stulna föremål eller ens bombade museer utan om regelrätt terror. Arkeologen Anna Yanenko berättar om små museer på landsorten, där rysk militär verkar ha prickskjutit dem sönder och samman. Kulturredaktionens Mattias Berg var på plats och träffade museifolket från Ukraina.”BOKEN OM U” - NY BIOGRAFI OM FÖRFATTAREN ULLA ISAKSSON, SKRIVEN AV HENNES BARNBARN”Boken om U” heter en alldeles ny bok med undertiteln ”Ulla Isaksson: ett liv, ett författarskap, en farmor” skriven av Malin Isaksson, författare till flera skönlitterära böcker och nu även till den här biografin. Malin Isaksson besöker P1 Kultur och berättar om arbetet med att förvandla ett stort antal kartonger med dagböcker, brev och manuskript till en läsbar berättelse om ett författarliv. Några av Ulla Isakssons mest kända titlar är ”Ytterst i havet”, ”De två saliga” och ”Paradistorg” men hon skrev även manus till Ingmar Bergmans film ”Jungfrukällan”.OBS-ESSÄN OM NOVEMBERHATETMånga svenskar tillbringar stora delar av året med att förbanna mörkret. Eva-Lotta Hultén är inte en av dem. I denna essä höjer hon ett varningens finger, för det artificiella ljusets lockelse.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Idag fortsätter vår genomgång av militären och tecknaren från Söderhamn Wilhelm Engelkes samling av Helsingesägner, vilket släpptes i tryckt form för första gången 1879 I dagens avsnitt återfinns berättelserna "Hur det kom finnblod i släkten", "Kungens tjänare" och "En skrömthistoria".  Missa inte årets sista berättarkväll som går av stapeln den 10 dec kl. 18 på Gamla Järnboa i Kilafors. Vi utlovar julsägner, trolldom, livsöden kring Ödmården, spökhistorier och mycket, mycket mer. OBS! Ytterst få platser. Pris endast 100 kr per person. Förboka via SWISH 1235672431 (skriv i meddelanderutan 10 dec + förnamn på den/de som kommer). För mer info se Facebook samt vår hemsida historierfranhalsingland.se  Vill du, ditt företag eller förening boka in Historier från Hälsingland för en kväll? Kontakta oss via kontakta@historierfranhalsingland.se alt ring 0739937451  Följ oss gärna på TikTok. Historier från Hälsingland har också en systerpodd vid namn Historier från Dalarna. Den hittar du där poddar finns. 

I detta specialavsnitt av Extrainstatt krissändning blir det en upprörande resa genom självömkan och överdrivna reaktioner, där vi använder det oskyldiga spelet 'Kasta Gräddfilen' som metafor för vår egen kris. Programmet tar en absurd vändning när vi överanalyserar den 'kastade' kritiken från Fredrik och gör det till vår egen mästerskapstävling i överkänslighet.Vill du vara med i programmet?Ring in till redaktionen på +1 314 309-2916

Ytterst på en halvøy ved Hardangerfjorden har det vært gårdsdrift siden 1500-tallet. Melkebonde Peder Nernæs er 14. generasjon bonde her. Han har solceller på fjøstaket og dieseltraktoren kan erstattes med en elektrisk, men så lenge han produserer melk og kjøtt, kan gården aldri bli utslippsfri. Jordbruket er ansvarlig for 9,4 prosent av Norges utslipp. Jordbrukets klimaproblem er ikke kull, olje og gass, men den metanholdige tarmgassen fra husdyra. Norges vei til null er en podkastserie i fem episoder. Serien tar for seg Norges klimaproblem og løsninger og hva det vil kreve – av teknologi, adferdsendringer og av vilje - å bli et nullutslippssamfunn. Norges vei til null er laget av Kirsten Å. Øystese med hjelp fra Erlend A. T. Hermansen, seniorforsker ved CICERO, Senter for klimaforskning. Ansvarlig redaktør er Anders Bjartnes Takk til Fritt Ord som har gitt støtte til produksjonen  

I veckans radioessä tecknar psykologen och journalisten Annika Nordin ett porträtt av kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517 Primo Levi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012-04-05.Två drömmar var återkommande hos många fångar i koncentrationslägren.Den ena var om hungern. Om att föra mat till munnen men inte kunna bita tag. Den andra handlade om att berätta. Om att vara hemma och äntligen få berätta. Och så upptäcka att ingen lyssnar. Att de vänder sig om och går.Primo Levi, den italienske kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517, upplevde själva berättandet lika trängande som ett fysiskt behov. Han skriver, de måste få veta allt av oss, av mig, jag kände hur det tatuerade numret på min arm brände som ett sår. I lägret skrev han minneslappar som han omedelbart förstörde. Och under den nio månader långa vindlande tågresan från ryssarnas befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945 och fram till hemkomsten i Turin i oktober, berättade han högt för sig själv och för alla och envar. Berättade för att befria sig och för att kunna leva vidare. Men kampen för att överleva lägret sprang ur viljan att vittna.Hemkommen skriver han omedelbart dikter samt boken Är detta en människa? ” Klarsynt och sakligt som en labbrapport men med bibehållen mänsklighet skildrar den då 26- årige Primo Levi sitt år i Auschwitz. Boken inleds med en dikt. Här gestaltar Levi i bild mänsklig förintelse och kräver ansvar från alla oss i trygga ombonade hem med uppmaningen. Tänk efter om detta är en man/Som arbetar i leran/Som inte vet vad frid är/Som kämpar för ett halvt bröd/Som dör på grund av ett ja eller ett nej./Tänk efter om detta är en kvinna,/ Utan hår och utan namn/ Utan ork mer att minnas.Dikten avslutas med orden: Begrunda att detta har hänt/ Jag anbefaller er dessa ord.Primo Levis bok har kommit att betraktas som en av de främsta vittnesskildringarna av Förintelsen. Men fem förlag inklusive det kända Einaudi och dess lektör, författaren Natalia Ginzburg tackade först nej med att tiden inte var rätt. 1947 kom den i en upplaga om 2 500 ex. på ett litet förlag. Tusen såldes resten förstördes av en översvämning.Men tio år senare gav Einaudi ut boken och 1963 publicerades Levis andra bok, Fristen. Hans berättelse om den långa händelserika hemfärden genom det krigsdrabbade Ryssland och Europa. Primo Levis internationella erkännande kom med det sena 70-talets intresse för Holocaust.Livet ut bodde Levi i samma lägenhet i Turin. Skrivbordet stod på den plätt där han fötts. Han arbetade som kemist, parallellt med skrivandet. Och i självbiografin Det periodiska systemet, utgör grundämnena utgångspunkt för livsberättelsen. Hans texter genomsyras av nyfikenhet, en stark vilja att förstå, parad med värme och mild humor. Och undertill löper alltid frågor om mänsklighet och moral. Levi skrev noveller, romaner, dikter, science fiction, essäer och översatte Kafkas Processen samtidigt som han medverkade i dagstidningen La Stampa i aktuella politiska och kulturella frågor bl a kritiserade han 1982 Israel för massakern på palestinier i flyktinglägret Sabra och Shatila i det ockuperade Libanon.Nazisterna gjorde mig till jude, förklarade den icke-troende Primo Levi, född 1919 i en sekulariserad judisk familj. Hans religiösa ståndpunkt var Auschwitz finns, alltså kan inte Gud finnas. Hans livshållning var Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen.Trots raslagarnas införande 1938 lyckas Levi ta kemistexamen. I november 1943 ockuperar tyskarna Turin. Levi anslöt sig till en grupp partisaner. De förråddes i december och fördes till uppsamlingsläger. Här uppgav Levi att han var ”italiensk medborgare av judisk ras”. Både för att, som han skriver, som partisan undgå ”en säker död”. Men också för att visa att även judar kan kämpa och göra motstånd. I den delvis verklighetsbaserade romanen Om icke nu, så när?beskriver Levi en grupp judiska partisaners liv.Lägret evakueras i februari 1944. En transport om tolv vagnar, sexhundrafemtio personer. Målet är Auschwitz i södra Polen. 24 människor kommer att överleva. Levi skildrar sista kvällen. Hur var och en tar avsked av livet. Mödrarna tvättar barnen, packar omsorgsfullt mat och kläder. - Skulle inte ni göra likadant? frågar Primo Levi, Om man skulle döda er i morgon, tillsammans med ert barn, skulle ni då inte ge det mat idag?Ytterst betraktade Primo Levi sin överlevnad som en fråga om tur. Turen att nazisterna 1944 behövde arbetskraft till gummifabriken i Buna i Auschwitz. Där aldrig ett gram gummi kom att framställas. Turen att anlända i god hälsa, ha ett användbart yrke, en nära vän, att förstå lite tyska och kunna bemästra den kaotiska och traumatiserande ankomsten. Tur vid två selektioner, tur att i rätt ögonblick bli sjuk. Och så att mötet med Lorenzo, den civile italienske arbetaren som i ett halvår smugglade till honom av sin matranson. Lorenzos närvaro påminde, skriver Levi, om att det fanns en avlägsen möjlighet till det goda som det trots allt var värt att uppehålla livet för”… ”Tack vare Lorenzo glömde jag inte bort att jag själv var en människa.I dikten Buna, den allra första skriven efter lägret skildrar Levi avhumaniseringen. Han skriver Såriga fötter som trampar förbannad mark,/ långt ringlar ledet i den grå morgonen./Rök från Buna ur tusen skorstenar,/en dag som alla andra väntar.Dikten ingår i samlingen I oviss timme som nyss kommit på svenska. Poesin kom spontant, obegripligt för Levi själv ur ett okänt inre, ofta i nattens glipa. Dikterna väver samman natur, universum ner till kolatomens kretslopp med lägrets ständiga närvaro. Levi är 1900-talets omutliga vittne.1986, och året före sin död, publicerar Levi sitt sista stora credo om Förintelsen. Boken I sommersi e i salvati, de förlorade och de räddade. Här deklarerar han att de som överlevde Auschwitz inte är de verkliga, de yttersta vittnena. Det är de som förintades. Boken finns fortfarande inte utgiven på svenska.I boken skildrar Levi skarpsinnigt med känsla för detalj och struktur lägrets labyrintiska system av lagar och förbud, likgiltighet och meningslöst våld. Det värsta är, skriver han, att nazisterna implementerade skulden hos offren. Sonderkommando, som arbetade vid krematorieugnarna, bestod endast av judar. Nazisterna kunde på så sätt bekräfta sin bild av de motbjudande judarna och distansera sig själva från det vidrigaste.Levi frilägger det han kallar gråzonen, lägerhierarkin med sitt underliggande nät av relationer mellan offer och förtryckare. Gråzonen av samarbete och tjänster, som kunde göra det möjligt att skaffa sig en privilegierad position och därmed ett hopp om att överleva. Hierarkin av kapos, fixare, trixare, eller prominenta, de som i egenintresset tubbade på moralen. I egenskap av fackarbetare var Levi själv också privilegierad. Han arbetade inomhus sista vintern. De flesta överlevare tillhörde de privilegierade. Överlevarna var, skriver Levi, inte de bästa. Det var de som gick under. Och de verkliga vittnena, är de som saknade rätt kunskap, inte förmådde tolka och utnyttja systemet. De som förnedrades, fråntogs sin mänsklighet och tyst gick under utan att berätta.Överlevare har ofta skam och skuldkänslor. Varför överlevde just jag? Levi vrider på minnet om hur han delar en skvätt vatten med den bästa vännen. Men varför då inte också med den näst bäste? Och i dikten Den överlevande besvärjer han minnet av de som gått under och nu i drömmen återkommer. Han skriver:Försvinn. Jag tog inte någons plats,/jag stal inte någons bröd./…Tillbaka in i er dimma. Det är inte mitt fel/att jag lever och andas, äter och/dricker, sover och klär mig.Levis fall ner i trapphuset i sitt hem i Turin, den 11 april för 25 år sedan, skakade en hel värld.Elie Wiesel fällde sitt berömda yttrande ”Primo Levi dog i Auschwitz 40 år senare.” Självmord?! Det får inte, kan inte vara sant! Inte den lågmälde rationelle optimisten som nästintill skildrat Förintelsen så att det blev fattbart. Reaktionerna pendlade mellan förkastande av allt Levi skrivit som ej trovärdig till förklaringar om att han drabbats av tillfällig yrsel, medicineffekter och att trappräcket var för lågt. Diskussioner om skälen till hans död blossar ännu upp.Primo Levi led av återkommande depressioner, så också våren 1987. Han var sjuk, hade opererats och med åldrande följer livsinskränkningar. Han hade skrivsvårigheter och isolerade sig. Familjesituationen var tung med två vårdkrävande inneboende 90-åriga kvinnor, mamma och svärmor. 80-talet var också en tid med framväxande historierevisionism och ifrågasättande av Auschwitz. Överlevnad har alltid ett pris. Ett pris som vi underskattar. Men en dag kan det bli övermäktigt.Varför Primo Levi föll i trapphuset får vi aldrig veta. Det påverkar inte heller värdet av hans livsgärning. Två år före sin död skriver Primo Levi dikten Sång om dem som gick till spillo i ett tonfall av stilla raseri vänder han sig till världens ledare.Sitt ner och förhandla /bäst ni vill, gråsprängda rävar/…bara er förhandling omförhandlar/våra barns liv liksom era./Måtte all universums klokskap/ välsigna era huvuden till att/hitta rätt i labyrinten. I kylan utanför ska vi vänta,/ armén av dem som gick till spillo,/…Nåde er om ni slutar osams.Annika Nordin

Anna-Karin pratar om universitetsrektorerna som hävdar att regeringen hotar den akademisk friheten. Ivar tycker att folkhälsa är ett korkat mått på individnivå. Att dricka nubbe kan vara bra för en. Lite mer om poddenVarje torsdag kommer ett nytt avsnitt där vi tar upp både aktuella och rykande inaktuella händelser. Och vi vill gärna ha era frågor och tankar, som ni kan skicka i textform eller som ljudklipp, till underallkritikpodd@gmail.com. Tack till er som hört av er! Det ger värdefull input.Podden är en del av Rak höger, som är Sveriges allra minsta mediehus (till och med mindre än Kvartal). Så nu som redan prenumererar på Rak höger får automatiskt en prenumeration även på Under all kritik. Men man kan såklart prenumerera bara på Under all kritik också, om man föredrar det.Podden går att hitta i appar där poddar finns. Eller så kan man lyssna i Substackappen, om man vill.Skriv gärna en recension i Apple Podcasts, så hjälper ni andra att hitta podden!En sista sak…Om du tycker att det du tar del av här är värdefullt, så överväg gärna att bli en betalande prenumerant. Det är tack vare dig som jag och de andra på Rak höger, där Under all kritik alltså ingår, kan fortsätta vara självständiga röster.Låt vårkänslorna ge dig en rak höger!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Vi börjar med Löklandet och glider sedan in på Samurajs nosework i helgen.Vi har haft tre olika besök på gården där två varit "likasinnade" och ett var ett långväga bokat besök som ville se hur ett småbruk fungerar. Det är alltid lika kul att visa upp gården och få frågor kring småbrukandet. Just en fråga från det besöket är dagens avsnitts huvudfokus. Hur tänker ni om pensionen?Clarksons farm är favoritserien här hemma nu. Visst, Clarkson har en betydlig större gård än vad vi har men det ärändå samma typer av problem, utmaningar och glädjekällor. Serien är oerhört realistisk och transparent. Ytterst lite känns tillrättalagt vilket gör den extremt sevärd. Clarksons Farm hittar du i dagsläget på Amazon Prime.Hur tänker ni kring pensionen? Det var en fråga som kom från ett av besöken. Det är en intressant fråga som tar en stund att besvara. Dels för att den är ställd i fel perspektiv men även med fel förutsättningar.Pension är ju slutet på lönelivet. Först lönearbetar du hela ditt liv och när du blir tillräckligt gammal omfattas du inte av LAS längre så du kan bli uppsagd pga hög ålder. Då har staten sett till att du har pension istället. Något du betalat in under hela ditt löneliv - det går att anse det som att du blir statsanställd i stället.För de flesta är pensionen slutet på lönelivet och då kan de göra vad de vill.Men vi lever ju inte ett löneliv? Vi har bytt arbetslivet mot ett arbetssamt liv. Vi lever ett liv vi inte vill ta semester ifrån. Småbruket är en livsstil som kan vara svår att förstå för den som lever lönelivet. I lönelivet så arbetar du åt någon annan och på helger samt under din semester får du göra det du vill göra. När lönelivet är slut så går du i pension och får göra det du vill.Att vara småbrukare är en arbetssam livsstil där vi skapar det vi behöver i form av odling och avel. Småbrukarens livsstil är ju något du lever, en livsstil där du inte har vardag och helg, där du inte har jobbveckor och semesterveckor. Det finns ju inte heller någon pensionsålder eftersom det är vår livsstil.Som småbrukarehar vi också sänkt våra levnadsomkostnader rejält. Så mycket att även en liten pension räcker långt.Rätt fråga hade kanske varit "vad gör ni när ni inte orkar längre?" men det är en helt annan fråga.Mattias har börjag fundera på odlingarna och årets odlingsfokus blir ärtor, lök, potatis, lin och spannmål. Ärtor lök och potatis är stapelvaror här hemma och med dessa som bas går det att skapa fantastiska måltider. Bli LilltorpKompis! Gillar du det vi gör? Stöd oss då gärna. För bara 19 kr i månaden kan du bli LilltorpKompis och stötta oss. Annars så uppskattar vi om du delar det här avsnittet i sociala medier. Eller om du tar en kompis telefon och subscribar oss i dennes podspelare :)

Vetenskapsradions internationella miljöprogram. Det täcker merparten av Sveriges yta: skogslandskapet.Men debatten har pågått länge om hur den marken ska tillvaratas.Biologisk mångfald står mot ekonomiska värden.Politik på svensk nivå står mot en på europeisk där bland annat de sista riktigt gamla skogarna ligger i potten.Hör Klotets reporter Daniel Värjö i hans första av två program om den svenska skogen där intressen drar åt olika håll vad gäller även trädens viktiga roll att binda kol.Ytterst är det en fråga om hur skogen kan göra bäst nytta – och för vilka.MEDVERKANDEErland Lindblad - biolog. Med i organisationen Skydda skogenJan Brenander - ordförande i Oskarshamnsbygdens fågelklubb. Med i organisationen Skydda skogen.Jeannette Eggers - forskare i skoglig planering vid SLUPer Bolund - Miljöpartiets språkrörKelsey Perlman - miljöorganisationen FernUlf Kristersson - statsministerCharlotte Nilsson - presskommunikatör RegeringskanslietErik Hellberg Meschaks - NaturvårdsverketMia Crawford - ansvarig för skogsfrågor inom EU på LRF skogsägarnaViveka Beckeman - VD för SkogsindustriernaMartin Unell - tf chef för naturavdelningen vid Länsstyrelsen i KalmarAntonio Guterres - FN:s generalsekreterarePeter Kullgren - landsbygdsministerMattias Lundblad - forskare vid institutionen för mark och miljö, SLUDaniel Värjö - reporterNiklas Zachrisson - programledareAnders Wennersten - producent

Det tog över 90 år att bygga färdigt Karlsborgs fästning, ett av sveriges största fortifikationsprojekt genom historien. Men bara några år efter att den färdigställdes var det dags att lägga ner den. Varför? Svaret kan härledas till förändringar i synen på hur krig ska bedrivas.När fästningen äntligen blev klar hade den militära utvecklingen förändrats och den bärande principen bakom fästningen – centralförsvarsdoktrinen – hade blivit förlegad. Idag på militärhistoriepodden är temat försvarsdoktriner och vilken roll de har spelar i militärhistorien.Som företeelse kan militära doktriner sägas vara lika gamla som den mänskliga civilisationen självt. Så länge härskare har organiserat arméer för bedriva anfallskrig eller försvara sin egen mark så har det funnits ett behov av att på förhand arbeta enligt fastslagna principer. I doktriners namn har stater tömt sina kassor för att bygga fästningar, murar, experimentella sjöstridskrafter och megalomaniska skyddsrumsprojekt. Ibland har det varit lyckade tilltag men lika ofta har det visat sig vara bortkastade pengar, precis som Karlsborgs fästning.Det är dock en öppen fråga vilken roll doktriner egentligen spelar för militärhistorien sett ur ett större historiskt perspektiv. I vissa fall är det oklart vad doktriner är över huvud taget, och om de ens finns? Ytterst handlar det om vad man anser styr den militära utvecklingen. Är de inte bara ett sätt att sätta en etikett på de rådande strukturella förutsättningarna? Detta är några av de frågor som Peter Bennesved och Martin Hårdstedt tar sig an i dagens avsnitt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kunst er både vågemot og frodige damer. Trond Hole har sansen for begge deler. Trond er generalsekretær i arbeidstakerorganisasjonen Parat. Hør episoden i appen NRK Radio

Rakastaisitko mua vaikka oisin mato? Arvostelemme julkkisten upeita halloween-pukuja ja olemme eri puolilla viikon kuuluisimmassa avioerossa (#TeamGisele vai #TeamTom?). Backlund on tällä viikolla ollut ankkalammen virallinen Twitter-kommentaattori, ja sama jatkuu podissa. Nämä mainitsemme: TV-sarja: The Playlist (Netflix)

//Annonsørinnhold. Denne episoden er laget i samarbeid med TanumStrand.// Jentene har reist på jentetur til TanumStrand i Sverige. Her møter Marianne igjen en tidligere kollega og venninne. Jentene rigger opp podkaststudio i en av suitene, og du kan være flue på veggen i samtalen. Blir det spennende avsløringer fra Marianne sin fortid i hotellbransjen? Det som er helt sikkert er at Marianne smakte østers for første gang denne helgen. Det er ingen tvil om at jentene forelsket seg i hotellet, og de fantastiske omgivelsene. Og lurer du på hvor kaldt det var i vannet den dagen de badet i sjøen må du sjekke instagramkontoen deres. Mer om hotellet: TanumStrand i Tanum kommune og er et av Bohusläns største hotell- og konferansefasiliteter med 160 rom, 99 hytter og egen gjestehavn. Hotellet, som er åpent hele året, ligger ved klippene i Grebbestad og Fjällbacka-skjærgården. Her finner du 160 rom, 99 hytter, sjarmerende spisesteder og en stor SPA avdeling med både sommer og vinter SPA. Ytterst på brygga året rundt finner du Sjöboden Udden. Opplev et autentisk Bohuslänsk krepskok på brygga. Eksotisk kreps kokes og ferske østers fanget i havet rett utenfor tilberedes av eksperter. I det sjarmerende naustet kan du også bestille luksuriøs pizza.

Historien om Nord-Kypros er spesiell, og for mange ukjent. I dag tar vi turen til dette spesielle landet som kun er anerkjent av Tyrkia. Hva skjedde her, hvordan kan det ha seg at nærmest ingen kjenner Jesus på Nord-Kypros? Vi ser nærmere på historiske høydepunkter, i både gammel Bibelhistorie, samt i nyere historie. Du blir også kjent med kyprioten Kemal, som etter 50 års tjeneste blant unådde på Nord-Kypros kjenner at kreftene er i ferd med å ta slutt. Ytterst få har tatt stedet til kristen tro, og ingen ser ut til å stå klare til å ta over etter ham. Kan etablerging av en ny kristen FM-radiostasjon være Kemals bønnesvar?

KrF forlater byrådet i Bergen. Kan være på vei mot et samarbeid med Høyre, - men møter byrådslederen fra Arbeiderpartiet i Dagsnytt 18. SV øker klima-presset på Senterpartiet. - Dersom ikke regjeringen legger fram en ansvarlig klimakuttplan i statsbudsjettet, må SV rydde opp, sier Lars Haltbrekken. Strid om Klemenskirken i Trondheim er funnet, der Olav Den Helliges levningen skal ligget begravd. - En sensasjon som kan endre Trondheims historie, mener en arkeolog. - Ytterst tvilsomt om det er Klemenskirken som er funnet, mener en annen. Debatt om eld-gamle ting i Dagsnytt 18. Etter pandemien har ikke barn og ungdom kommet tilbake til organiserte fritidsaktiviteter. - Nå må regjeringen på banen for å få podene tilbake til kor, korps og idrett, mener Frivillighet Norge. Hør episoden i appen NRK Radio

Tio olika mindsets värda att tänka över: Ta Risk, ju tidigare desto bättre. Kalkylerad risk, obekväma inte dumma risker. Du kan bestämma om du ska vara glad/nöjd. Om du tror att pengar kommer göra dig lycklig kommer du aldrig bli det Se inte ner på de som lyckats. Gör något av din potential annars är den helt meningslös. Var inte perfektionsit. Våga försöka och misslyckas Ytterst få är intresserade av dig eller vad du har och gör. De flesta förstår inte syftet med pengar. Gåvor uppskattas sällan. Vi bryr oss om det vi har lagt energi och pengar på Inga materiella ägodelar, spel eller liknande är värda någonting i jämförelse med tid med personer du bryr dig om.  Att vilja ha rätt är ett gift.

Lars Wilderäng är prisvinnande och bästsäljande författare som även är välkänd genom bloggen Cornucopia? som avhandlar försvarsfrågor, ekonomi, energi och beredskap. I dagens avsnitt av RekylPodden med Jon Svärdhagen i studion snackar vi framförallt om Rysslands krig i Ukraina och vilka effekter det får för Ukraina, Europa, Sverige och ytterst världen. Lars är även aktuell med den kommande spion- och agentromanen Kungshjärta. Här hittar du Lars Wilderäng https://cornucopia.se https://www.bokus.com/bok/9789113113432/kungshjarta/ Twitter @cornubot Instagram @larswilderang Här hittar du REKYL https://rekyl.org Följ oss genom vårt nyhetsbrev på https://rekyl.org/det-har-ar-rekyl/ Instagram @rekyl_swe Facebook RekylSweden

I podden Sveriges säkerhetschefer möter vi landets säkerhetschefer för att belysa yrkesrollen nu och framöver. I det här avsnittet träffar vi en flerfaldigt prisad säkerhetschef som enligt många inte bara andas säkerhet, utan lever säkerhet; Anders Gidrup, säkerhetschef på Locum.    Anders Gidrup utsågs till Årets Säkerhetsprofil 2019 och fick pris för bästa risk managementarbete med Villa Lidköping 2013. Han ser utmärkelserna som ett erkännande på att han gjort något bra - tillsammans med andra.    Anders känner att han som säkerhetschef på Locum AB, arbetar i en viktig verksamhet, som betyder något - på riktigt. Locum ägs av Region Stockholm och förvaltar 30 procent av landets totala antal sjukhus och har ansvar för 2,2 miljoner kvadratmeter vårdfastigheter i landet.    Han har inte bara byggt upp en säkerhetsorganisation med 13 medarbetare, utan var även med och byggde upp fältsjukhuset på Stockholmsmässan i början av pandemin 2020, då 350 vårdplatser med teknisk infrastruktur, som syrgas, byggdes upp i moduler på 14 dagar.    Anders har en bakgrund från både försvaret och polisen men tycker att en bra säkerhetschef framför allt ska ha rätt personlighet och rätt egenskaper. Han tycker att det viktigaste är att ha en analytisk och kommunikativ förmåga, ett situationsanpassat ledarskap – och att alltid hålla sig ájour, inte minst nu kring säkerhetsskydd och informationssäkerhet.   Anders har också en stor kärlek för bandy och utbildning. Ytterst vill han vara ett föredöme för andra.  Podden produceras av Företagsuniversitetet i samarbete med Aktuell Säkerhet, Secnet och Qnet.  

Fortsatt sportchefstema i podden. Den här gången bjuds Thomas ”Tjomme” Johansson in för att prata om… Exit-samtalen i Leksand! Säsongen 21/22! Därför kunde Leksand inte återupprepa fjolårssuccén! Mantas Armalis! KHL-svenskarna! Bye bye Mattias Ritola! Uppgradering av backsidan väntar! Peter Cehláriks nyårshälsning! Flörten med samme Cehlárik! Johan Franssons status! Talangerna vilar i NHL-lagens händer! Marek Hriviks kontrakt! Pär Styf! Spelarbudgeterna i SHL! Max Veronneaus framtid! Tjommes glöd för guld!

* 1.140 volt – eller jaktstart i Elitloppet, dags tänka nytt?* Detta får ni gratis, Solvalla* Berghs mest minnesvärda* Blir den blyge en stjärna?* Under-radarn-Malmqvist* "Skaffa er ett liv”* ... eller lägg ner* Mardrömmen ... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I årets sista ordinarie avsnitt och årets julavsnitt så pratar Daniel och Calle om att Splinter cell får en remake, Plates till PS5 kan nu officiellt köpas och så lite smått och gott om steam deck. Minecraft video slår ytterligare rekord, Microsoft släpper affisch på red ring of death och en snabb snabb genomrusning av Nintendo indie world showcase och en hel del mer. Ytterst få spel släpps vid denna tid på året men det bjuds på ett litet tips. Calle överraskar Daniel med en tidig julklapp! Mycket härligt! I spelat delen så har Calle rullat eftertexter i Halo:Infinte och Daniel i Guardians of the Galaxy.  Daniel har även påbörjat Loophero och deltagit i Weird West Betan. Tusen tack för att ni lyssnar! Ni är bäst! Stötta oss på Patreon! (Få en T-Shirt!) https://www.patreon.com/spelberoende YouTube https://www.youtube.com/channel/UCyZ1fqVi6OyLD9lY73QSmwQ Gå med i vår Discord! https://discord.gg/8kUna5C

I podden Sveriges säkerhetschefer möter vi landets säkerhetschefer för att belysa yrkesrollen nu och framöver. Vi vänder oss till alla som brinner för säkerhet och trygghet och som vill säkra verksamhetens affär. I det här avsnittet träffar vi Emrah Ercin. Från allra första början ville Emrah Ercin bli polis, så han valde att gå Säkerhetsgymnasiet och att också bli väktare under studietiden. Sedan dess har han arbetat med det mesta inom bevakning men han har också studerat till, och arbetat som, gymnasielärare i historia och religion. I dag arbetar han som säkerhetssamordnare på Stockholms kulturförvaltning, som bland annat ansvarar för 40 bibliotek. Biblioteken har totalt en miljon besökare ett vanligt år. Emrah är initiativrik och målmedveten och säger att han tycker om att ”röra om i grytan”. Han tycker att säkerhetschefer generellt behöver vidga sin syn på säkerhet och att beteendevetenskap borde influera alla som arbetar med säkerhet ännu mer framöver. Hans inställning är att man kommer långt med rätt bemötande och utbildning. Han tycker om att utvecklas i arbetet och utbildar sig kontinuerligt för att hela tiden få fler verktyg. Ytterst vill han vara en bra förebild för andra. Podden produceras av Företagsuniversitetet i samarbete med Aktuell Säkerhet, Secnet och Qnet.

Del tre av sju i miniserien Demokratisk beredskap. I en demokratisk rättsstat kan vi förväntas oss att vissa fastlagda rättsstatliga principer följs och de kommer till uttryck i bland annat våra grundlagar. Ytterst ska rättsstaten skydda våra mänskliga rättigheter. Anne Ramberg, jurist och bland annat tidigare generalsekreterare för Sveriges Advokatsamfund, hjälper oss förstå hur rättsstaten garanterar rättstryggheten för medborgarna och vilka dilemman som det kan innebära. Lästips hittar du på avsnittets webbsida

Ett fullmatat avsnitt om anknytning! Den kända psykologen, psykoterapeueten och författaren Egil Linge gästar i veckans avsnitt och ger svar på alla mina frågor och tankar som kom upp efter att ha läst den fantastiska succé boken 'Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation' som Egil skrivit tillsammans med journalisten Dan Josefsson. En bok som precis som så många andra som läst har läst den, förändrade mitt liv. Till stor del har jag den att tacka för de fem år som jag och mitt ex fick tillsammans då vi utan den i början av relationen kanske inte hade förstått varandra lika bra då vi på många sätt är olika. Ytterst tacksam för att nu ha fått tala med Egil om anknytningsteorins uppkomst och hur vår anknytning påverkar våra kärleksliv.  Prova Mindfully gratis i 30 dagar - Du som lyssnar på Så kan det gå får just nu prova meditationsappen Mindfully gratis under 30 dagar när du startar ett abonnemang. Du kan avsluta när du vill under provperioden utan att debiteras. Besök mindfully.nu/sakandetga Ta del av extramaterial, bonusavsnitten 'Eftersnack med Elin & Ida' och bidra samtidigt till att fler givande avsnitt kan produceras genom att bli medlem via Patreon.com/sakandetga Gillar du vad den här podden handlar om? Följ då med i jakten på bättre relationer genom att prenumerera på avsnitten samt via Instagram @sakandetgapodden Podden drivs av Elin Ribjer och görs tillsammans med den värderingsbaserade relationsappen Relate. Hitta likasinnade och kartlägg dina värderingar via deras app: Android: bit.ly/relatepod-android Apple: bit.ly/relatepod-iOS    

Det tog över 90 år att bygga färdigt Karlsborgs fästning, ett av sveriges största fortifikationsprojekt genom historien. Men bara några år efter att den färdigställdes var det dags att lägga ner den. Varför? Svaret kan härledas till förändringar i synen på hur krig ska bedrivas.När fästningen äntligen blev klar hade den militära utvecklingen förändrats och den bärande principen bakom fästningen – centralförsvarsdoktrinen – hade blivit förlegad. Idag på militärhistoriepodden är temat försvarsdoktriner och vilken roll de har spelar i militärhistorien.Som företeelse kan militära doktriner sägas vara lika gamla som den mänskliga civilisationen självt. Så länge härskare har organiserat arméer för bedriva anfallskrig eller försvara sin egen mark så har det funnits ett behov av att på förhand arbeta enligt fastslagna principer. I doktriners namn har stater tömt sina kassor för att bygga fästningar, murar, experimentella sjöstridskrafter och megalomaniska skyddsrumsprojekt. Ibland har det varit lyckade tilltag men lika ofta har det visat sig vara bortkastade pengar, precis som Karlsborgs fästning.Det är dock en öppen fråga vilken roll doktriner egentligen spelar för militärhistorien sett ur ett större historiskt perspektiv. I vissa fall är det oklart vad doktriner är över huvud taget, och om de ens finns? Ytterst handlar det om vad man anser styr den militära utvecklingen. Är de inte bara ett sätt att sätta en etikett på de rådande strukturella förutsättningarna? Detta är några av de frågor som Peter Bennesved och Martin Hårdstedt tar sig an i dagens avsnitt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

De senaste veckorna har en debatt om rasism och mångfaldsarbete på Konstfack rullat fram på kultursidorna. Ytterst har det handlat om utställningssalen "Vita havet" borde rummet byta namn till bara "Havet"? Men vad handlar hela den här debatten egentligen om? Samtal med kulturskribenterna Nathan Hamelberg och Christian Abrahamsson. (OBSERVERA: På grund av tekniska problem kunde inte Christian Abrahamsson medverka i programmet - hör honom istället i fredagens (19 feb 2021) program.) FOLKMUSIKALISK HYLLNING TILL DET FRÄMMANDE En grekisk amanes-sångare; en indisk baul-guru; en legendarisk dalaspelman och en riti-spelare från Västafrika - det är fyra musiker som tjänat som inspirationskällor till Ale Möllers nya skiva: "Xeno manía" - en hyllning till det främmande. Folkmusiklegendaren Ale Möller är gäst i P1 Kultur. PITEÅ FIRAR 400 ÅR MED KONSTPROJEKT  Piteå, Göteborg, Luleå och Borås alla firar de 400 år i år. I veckan drar ett konstprojekt i Piteå igång för att uppmärksamma jubileet. Vi har varit där. ESSÄ: BRITTERNA GRÄVER ALDRIG BARA DÄR DE STÅR Lågmälda och verklighetsbaserade "The Dig" med Ralph Fiennes och Carey Mulligan väckte stort intresse när den hade premiär på Netflix i januari och fick bland annat en fyra i betyg av Emma Engström i Kulturnytt. Filmen som handlar om en arkeologisk utgrävning, har fått författaren Ulrika Kärnborg att fundera på britternas dubbla identitet, på film och i verklighet. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Francesco Petrarca (1304–1374) är litteraturhistoriskt ihågkommen för sina på italienska skrivna dikter om Laura men var först och främst samlare och utgivare av antik litteratur, resenär och lärd författare av på latin skrivna verk som kunde heta Om livet i ensamhet, Om världsföraktet eller Om ryktbara män. Ytterst fascinerande är hans omfattande produktion av brev, inte sällan ställda till adressater döda sedan 1000 år eller mera, adressater som Cicero eller Vergilius. Petrarca var född i Arezzo som son till en landsflyktig florentinare och uppväxt i Avignon, som han gärna refererar till som ”min avskyvärda hemstad” eller ”detta helvete på jorden”. Anders Bergman, förläggare på bokförlaget Natur och kultur och författare till böcker om Petrarca och renässanshumanism, samtalar med Peter Luthersson.

Ytterst i fjorden, østenfor Vestfold og vestenfor Østfold ligger Fredagshølet. Her bor podmaker Robin Olsen som får besøk av et overraskende julebord. Men hvordan skal det gå med Kjetils julegrogg i Norges mest isfrie fylke når Robin ikke har is? Årets juleeventyr er et hørespill for voksne med julesanger i ny forpakning. Stemmer: Jens Nielsen, Robin A. Olsen, Cathrine Stagre, Maythe Andersen og Kjetil Ramsdal. Musikk: Julebord (Falsk/Mathisen), O Tannenbaum (Dee Yan-Key), Skyter meg på julaften (Bergersen).

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Bosättaren Michael Lev tror inte att sonen är skyldig men man har funnit pojkens dna på stenen som dödade palestinska åttabarnsmamman Aisha Rabbi. Ekots Cecilia Uddén har träffat några av de mest hårdföra och ideologiskt övertygade bosättarna på Västbanken. Bosättarna på Västbanken bedöms vara de stora vinnarna i president Trumps fredsplan för Mellanöstern, där bosättningar och bosättare inte längre betraktas som olagliga. Många bosättare har flyttat till Västbanken för att få ett bättre liv, frisk luft och billigare huspriser. De ser sig knappt som bosättare när de lever i Ariel eller Maale Adumim, bosättningar som är stora som städer med jätteshoppingcenter, teatrar och till och med universitet. Men i många mindre avlägsna bosättningar, bor de ideologiskt och religiöst övertygade, de radikala som beskylls för våld mot palestinier, men ser sig själva som pionjärer. Palestinierna har känt vår svaghet, därför har de vågat attackera oss, men är man stark så vågar de inte. Problemen började 1993 när Israel inför hela världen medgav att en del av vår land inte tillhör oss, att palestinierna skulle få Västbanken. Det öppnade för attacker, säger Michael Lev. Han tillhör de hårdföra judiska bosättarna, han tar inte kvinnor i hand och han har två söner som fått frisedel och sluppit göra värnplikten i Israel för att de anses för radikala. Istället ägnar sig sönerna åt att vakta så kallade olagliga utposter embryon till bosättningar som ibland bara består av en husvagn och ett skjul. Den yngre av hans två tonårssöner sitter just nu i husarrest med fotboja. Han får inte träffa journalister eftersom rättsprocessen fortfarande pågår. 17-åringen är anklagad för att ha kastat en sten som dödade en palestinsk åttabarnsmamma, Aisha Rabi. Sonen har redan suttit på en ungdomsvårdsanstalt i ett par månader och hans pappa Michael berättar stolt att sonen vägrat svara på frågor, aldrig erkänt något och uppträtt så självsäkert att vakterna inte visste vad de skulle göra med honom. De försökte straffa honom genom att vägra honom tv, men han ville inte se på tv som andra tonåringar, han ville istället bli väckt i gryningen för att be. Michael Lev tror inte att sonen är skyldig, men man har funnit pojkens dna på stenen som dödade Aisha Rabbi. Händelsen inträffade nära bosättningen Rehelim där sonen går på en religiös internatskola, yeshiva. Polisen grep fyra pojkar från skolan, men det är bara Michaels son som fortfarande är frihetsberövad, ett år senare. Bosättningen Rehemlim, där yeshivan ligger, är liten och fridfull, men jag får inte träffa några av yeshivaeleverna, inte heller prata med deras lärare eller komma in i skolan. Man vill inte ha mer publicitet efter att yeshivan pekats ut som en radikaliseringsinstitution dit framförallt stökiga killar skickas, de som kanske inte har läshuvud, men en stark tro och starka band till det heliga landet. Istället går jag in på bosättningens lilla vingård där den strängt troende 24-åriga vinprovarguiden Elisheva, i lång proper klänning och jättelik turban över håret, berättar att vinproduktionen här är en profetia som gått i uppfyllelse. Som det står skrivet i bibeln, i Jeremia 31:5: Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. Elisheva Shitrit tar avstånd från allt bosättarvåld mot palestinier, men försöker inte dölja att hon själv aldrig har kontakt med några palestinier trots att hon kör på Västbanken genom palestinska byar varje dag. Och medan andra bosättningar anställer palestinier, säger Elisheva: vi vågar inte lita på dem. Under skördetiden kommer istället volontärer från hela världen för att plocka vindruvor, särskilt nyfrälsta kristna, berättar Elisheva. Men varken volontärerna eller palestinierna skulle ändå kunna arbeta inne i vingården med produktion eftersom vinet som produceras är kosher och det förutsätter att det inte har vidrörts av en icke-jude. Elisheva Shitrit beklagar att så många bojkottar deras viner för att de produceras på den ockuperade Västbanken. I många länder, USA undantaget, får produkter från Västbanken inte marknadsföras som israeliska varor, det krävs detaljerad ursprungsbeteckning, och Västbanken tillhör inte Israel enligt världssamfundet. Löjligt, tycker Elisheva Shitrit, som också berättar att de har kunder som söker upp just Västbanksprodukter för att protestera mot vad hon kallar bojkottsivrare. Vi är stolta över vårt vin från landet Israel, säger hon. På vingården antyder man att bosättningen Rehelim har diskuterat att säga upp kontraktet med internatskolan Yeshiva Pri Haaretz, den har givit bosättningen dåligt rykte, stenen som dödade Aisha Rabi var enligt uppgift inte den första som kastades av skolans elever. Och bortom de exklusiva flaskorna med merlot, shiraz och gewurztraminer druvor som mår bra i den luftiga och steniga jorden 800 meter över havet, så är denna del av Västbanken infekterad av motsättningar och våld. Inte långt härifrån ligger bosättningen Yitzhar, känd som ett fäste för judisk extremism och bosättarvåld, där unga bosättare från rörelsen Hilltop Youth hugger ner palestiniers olivträd, skär sönder bildäck och attackerar palestinier. Den israeliska människorättsorganisationen Bet Selem har dokumenterat våldet på videoklipp och hävdar att Israels militär sällan ingriper när Palestinier utsätts för våld. Här nära den palestinska staden Nablus ligger också bosättningen Itamar där två palestinska tonåringar genomförde en blodig massaker på familjen Fogel för nio år sedan mamma pappa och tre barn mördades. Den minsta dottern, bara ett par månader gammal, halshöggs. När tolvåriga Tamar kom hem och öppnade dörren fann hon sina slaktade föräldrar och syskon och intill dem låg hennes tvåårige lillebror och försökte skaka liv i mamma och pappa. Alla här, palestinier och israeler har upplevt vidrigheter, alla har uppdämda hämndbegär som får bränsle av religiöst och nationalistisk retorik på båda sidor. För knappt fem år sedan dödades en palestinsk familj när unga israeliska bosättare tände eld på deras hem. Den arton månader gamla bebisen Ali Dawabshe brändes till döds i sin säng, hans föräldrar dog på sjukhus av sina brännskador. Och utanför domstolen medan rättegången pågick samlades bosättarextremister för att hånskratta och ropa till Alis farfar: Var är Ali? Ali finns inte. Ali är grillad. Journalisten och tv-programledaren Rikki Sprinzak säger att dagens bosättare är skamlösa. För tjugo år sedan, när en av hennes studiogäster ertappades i direktsändning med att ha utbringat en skål för Baruch Goldstein, bosättaren som genomförde en massaker på muslimer i Hebron 1994, så höll gästen på att sjunka genom golvet av skam. Så är det inte i dag, vissa av de militanta bosättarna saknar skam, de är djärva, de känner att de äger. Vi åker upp på bergsryggen ovanför bosättningen Itamar där familjen Fogel massakrerades. Bakom ratten sitter Boaz Haetzni, politisk kommentator som arbetar för bosättarrörelsens informationscenter. Boaz Haetzni berättar något jag inte visste att alla bussar på som går till bosättningarna på Västbanken är skottsäkra utan att det syns på dem. Men om de skamlösa bosättarna, säger Boaz Haetzni att visst finns det rötägg bland bosättarungdomarna, men de är inte representativa, det rör sig kanske om femtio eller hundra personer och vi är hel halv miljon bosättare. Vi når högst upp på bergsryggen som kallas Utsiktspost Tre Hav. Vi är 866 meter över havsnivå och tittar ner på den stora palestinska staden Nablus och byarna runt omkring. Härifrån kan man se tre hav. Döda Havet i söder, Genesarets sjö i norr och Medelhavet mellan bergen. Denna bergrygg som går i nordsydlig riktning och sluttar ner mot Jordandalen i öster är lång mer strategisk än något annat på Västbanken, det är vår livförsäkring säger, säger Boaz Haetzni Kontrollen över denna höjd gör att vi kan försvara oss så också om alla Muslimer härifrån till Pakistan plötsligt skulle sluta döda varandra, enas och gå till samlad attack mot Israel. I dag har en majoritet av israelerna insett att vi inte har råd att ägna oss fredscharader. Och palestinierna därnere i Nablus, frågar jag. Vad ska hända med dem hade du tänkt? Om de varken får en egen stat eller medborgarskap i Israel, så blir det apartheid, eller hur? Nej, säger Boaz Haetzni, de kan få autonomi, fram till den dag då de bara utgör tjugo procent av befolkningen i Storisrael, då kan de få bli medborgare, när de inte hotar oss demografiskt. Just nu föder judar fler barn än araberna. Ytterst få av de bosättare jag talar med tror att den del av Donald Trumps fredsplan som talar om en palestinsk stat kommer att bli verklighet. Michael Lev, vars son sitter i husarrest med fotboja anklagad för mordet på den palestinska kvinnan Aisha Rabbi, han säger med ett leende att medan Osloavtalet syftade till att Israel skulle lämna ifrån sig mark i utbyte mot tomma ord, så innebär Trumps fredsplan att israelerna får marken och palestinerna de tomma orden. Cecilia Uddén cecilia.udden@sverigesradio.se

Har författarna som kommer ut på Albert Bonniers förlag tillgång till smartare och kunnigare redaktörer och förläggare än alla andra? Inte om ni frågar oss. Men det finns en hel del att fundera över här, vilket vi gör. Det finns en fråga där vi är duktigt oense. Det är när vi filosoferar över vem som läser och vem som lyssnar på ljudböcker och vilka effekter det får på marknaden. Det är en fråga som förlag sällan vill prata om eftersom det inte finns något att vinna på det. Men lyfter man lite på förlåten är det uppenbart att det finns gott om jobbiga författare. En del är episkt jobbiga enligt journalisten. Förläggaren är mer nedtonad i frågan om man säger så.   Innehåll: 00 21 – Illusionen i ett aktat namn kan lura författare 08 34 – Vem lyssnar och vem läser? Kapitel 131. 14 15 – Hur jobbiga kan författare vara?

Avsnitt 60: Har författarna som kommer ut på Albert Bonniers förlag tillgång till smartare och kunnigare redaktörer och förläggare än alla andra? Inte om ni frågar oss. Men det finns en hel del att fundera över här, vilket vi gör. Det finns en fråga där vi är duktigt oense. Det är när vi filosoferar över vem som läser och vem som lyssnar på ljudböcker och vilka effekter det får på marknaden. Det är en fråga som förlag sällan vill prata om eftersom det inte finns något att vinna på det. Men lyfter man lite på förlåten är det uppenbart att det finns gott om jobbiga författare. En del är episkt jobbiga enligt journalisten. Förläggaren är mer nedtonad i frågan om man säger så.   Innehåll: 00 21 – Illusionen i ett aktat namn kan lura författare 08 34 – Vem lyssnar och vem läser? Kapitel 131. 14 15 – Hur jobbiga kan författare vara?

Denna vecka kommer Sannspodd tillbaka i något sånär stukat tillstånd och djupdyker i ämnen som varför svenskarna håller på Island i fotboll? Är Islam våldets religion, och i så fall varför? Och varför är Judarna så utsatta?Karl Gustav levererar som vanligt sina teorier och Toni försöker att hänga med så gott han kan. Mycket nöje!Har ni frågor eller tips på gäster eller ämnen, mejla in det till tonimarkuslappalainen@outlook.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vad betyder alla dessa coola träningsord? Skatan kommer låta som ett proffs när Sessan är klar. Eller så kommer hon låta ännu mer förvirrad. Ytterst oklart. Vi pratar också y-frontsyoga, brasiliansk vaxning och att sminka en gris.

Deplattformering beskriver den allt vanligare process varigenom en misshaglig person fråntas möjligheter att uttrycka sig. Ytterst sätter deplattformeringarna fingret på konflikten mellan yttrandefrihet och moral i det moderna västerländska samhället. Var går gränserna för vad man får säga? Vem avgör detta? Vilka medel tillgrips, och vad blir konsekvensen av detta? Se detta avsnitt på YouTube: https://youtu.be/wU3h96DKzdA

Skådespelaren har ända sedan antiken kritiserats för att de gestaltar någon annan än sig själv. Teaterforskaren Kent Sjöström ser den gamla misstänksamheten återuppstå i ny skepnad i vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Teatern och skådespelaren har i olika sammanhang och under olika historiska epoker betraktats med misstroende och fientlighet. Man kan rent av tala om en historisk tradition av antipatier där teaterscenen och skådespelarens förvandlingskonst har misstänkliggjorts i egenskap av moraliska instanser. I denna tradition möts filosofer och religiösa moralister, men också teaterpraktiker med olika agendor. För en av de mer kända kritikerna av teatern, filosofen Platon, är rolltagandet eller snarare imitationen möjlig, men bara om den begränsas till människor av samma kön, samma sociala klass och av liknande moral. Imitationen är nämligen formativ, man tenderar att bli det man imiterar. Om man går utanför dessa ideala karaktärskrav och om individen träder utanför sin givna roll, riskeras anarki. Ytterst är det alltså staten som hotas av teaterns rolltagande, då varje rolltagande visar på ett alternativ till det bestående. En av de kristna kyrkofäderna, Tertullianus, varnar cirka år 200 för all förvanskning av ens identitet, som atletens muskelövningar eller mannens skäggrakning. För skådespelaren är det en förbrytelse att gestalta såväl nobla handlingar som skurkaktiga dåd: i det förra fallet iklär man sig en falsk dygd, i det andra upprepar man en syndig handling. Identiteten är given av gud och att förändra den är uppror och blasfemi. De engelska puritanerna fullföljer med stor entusiasm de angrepp mot teatern som de medeltida teologerna lagt grunden till. Puritanerna fick ett växande inflytande över samhällslivet efter Elisabet I:s död i början av 1600-talet, ett inflytande som senare ledde till att Londons teatrar stängdes 1642. Att män förställde sig och klädde sig som kvinnor, vilket var regeln inom den Elisabetanska teatern, var ett av flera brott mot den gudomliga ordningen och den givna identiteten. Det ideala var att varje persons handlingar skulle svara mot hennes inre essens. Även upplysningstiden ger exempel på den anti-teatrala tendensen och den franske filosofen Jean-Jaques Rousseau fick anledning att formulera sin skepsis mot scenkonsten när uppförandet av en teater diskuterades i hans hemstad Genève under 1750-talet. Även om en teater kunde bidra till bättre seder i det redan fördärvade Paris, skulle skådespelarnas närvaro korrumpera det pastorala Geneve, enligt Rousseau. Också han misstror teaterns representationer, och menade att den folkliga festen i stället ger människan möjlighet att framstå i sin ideala och sanna skepnad: som sig själv. kan eller bör en skådespelare av en viss identitet som sexuell orientering, etnicitet, funktion eller klass spela en roll av en annan identitet? H Dessa angrepp på teatern är inte ointressanta, de täcker ett brett fält av moralfilosofiska teorier som kan ge teatern incitament till utveckling, men lika ofta bärs de fram av hatiskt bigotteri. Ett genomgående drag är misstänksamheten mot människan som framträder som någon annan än den hon själv är. Lite överraskande finner man också idag ekon och resonanser till denna vaksamhet gentemot falsk representation: det gäller diskussionen om vilken skådespelare som kan eller ska gestalta en viss roll. Det är inte bara i samhället i stort som representationens kris diskuteras; debatten är lika intensiv och angelägen inom scenkonsten. Skådespelarens sätt att förhålla sig till rolltagandet har de senaste decennierna vidgats radikalt, och teaterns uttrycksformer och berättartekniker har blivit allt fler. Här finns en omförhandling om vad en skådespelare är, gör, eller representerar, och ibland en uppluckring mellan dokument och fiktion. Men synen på vad varje skådespelare kan representera, i kraft av sin identitet, har samtidigt problematiserats alltmer. Under senare tid har speciellt en aspekt i skådespelarens rolltagande uppmärksammats: kan eller bör en skådespelare av en viss identitet som sexuell orientering, etnicitet, funktion eller klass spela en roll av en annan identitet? Här finns en maktaspekt, och de kritiska debatter som uppstått har handlat om hur grupper som anses falla utanför majoritetsnormen har gestaltats, och av vem. I diskussionen har hävdats att roller som invandrare, flyktingar, rasifierade, sexuella minoriteter, överviktiga eller funktionsvarierade bör vara representerade av en skådespelare från den egna gruppen. Ett grundantagande är att den egna identiteten eller den egna gruppens erfarenheter är en nödvändig förståelsegrund för rollgestaltningen. Det ses alltså som ett värde att avståndet mellan roll och skådespelare är så litet som möjligt. Skådespeleri är enligt detta resonemang jaguttryckande och gestaltningen är baserad på den egna erfarenheten. Man ska inte ikläda sig en främmande klädnad, eller med Jagos ord till Othello: Men should be what they seem. Sommaren 1945 hade Brechts anti-nazistiska pjäs Tredje rikets fruktan och elände premiär i New York. Brecht, som befunnit sig i USA sedan 1942, såg till att ha inflytande över rollbesättningen. Den afro-amerikanske skådespelaren Maurice Ellis spelade en nazistsoldat, och i föreställningen gör han en white-face han har alltså vitsminkat sitt ansikte. Detta sätt att markera rolltagandet, med distans och teatral lekfullhet, väckte kritikernas undran och irritation. Man frågade sig varför Ellis, för att spela arier, hade vitkalkat panna och kinder och lämnat resten av sin mörka hy synlig. När Brecht intervjuas om rollbesättningen framhåller han att en afro-amerikansk skådespelare kan spela vilka roller som helst, det är talangen som räknas. Brecht beklagar den amerikanska konventionalismen och anser att frågan om vilka roller svarta ska spela är idiotisk; de kan spela i allt från Shakespeare till Ibsen och O´Neill. Han säger: Om han spelar Hamlet, låt honom vara en dansk prins, om det är Ibsen, låt honom tolka en norsk, och om det är O'Neill, låt honom vara amerikan. Men detta ska inte misstas för att Brecht menar att alla skådespelare kan spela allt, Brecht framhåller genomgående kravet på skådespelarnas kunskap för en viss rollbesättning. Och det är här dagens utmaning finns. Det handlar om vilken kunskap, eller erfarenhet, eller identitet, som anses kunna ansvara för fiktionen och berättelsen. I detta dilemma står i huvudsak två hårdragna synsätt på spel: en syn på rollen som en funktion eller konstruktion, eller rollen som en essentiell representant för personligt upplevd erfarenhet, som syftar till ett slags fusion mellan skådespelare och roll. Skådespelaren är inte rollen, i motsats till vad den tröttsamma och kommersiella retoriken påstår Även i den mest triviala rollbesättning avslöjas en kunskapssyn rollbesättningar kan nämligen vara mer eller mindre stereotypa, eller mer eller mindre tankeväckande. Åskådaren ser inte bara rollen och låter sig förtrollas av den, åskådaren ser också skådespelarens arbete och bedömer relationen mellan skådespelaren och rollen. En oväntad rollbesättning, likt den Brecht talade för, ser klyftan mellan roll och skådespelare som en kreativ distans och ett bejakande av förmågan att inta olika perspektiv. Skådespelaren är inte rollen, i motsats till vad den tröttsamma och kommersiella retoriken påstår, och skådespelaren kan så mycket mer än att representera sig själv. Kent Sjöström, docent i teater, lärare och forskare på Teaterhögskolan i Malmö

På 1960-talet gjorde målaren Ulla Wiggen elektroniska komponenter till ett motiv i konsten. Nu är hon tillbaka med bilder från människans insida. Jag tror att konstnärer ibland har den intuitiva förmågan att se sådant som inte ens forskare eller affärsmän uppfattar, säger konstkritikern och författaren Peter Cornell apropå Ulla Wiggens 60-talsmåleri. Ytterst sakliga, och samtidigt djupt gåtfulla bilder av elektroniska komponenter och system av det slag som skulle komma att få ett oöverskådligt inflytande över våra liv under det följande halvseklet. De målningarna gav Ulla Wiggen, redan som ung, en plats i konsthistorien. Ändå har det skrivits ganska lite om hennes konst, och efter 1970-talet var hon länge frånvarande från konstscenen. I Mårten Arndtzéns reportage berättar Ulla Wiggen om hur hon fann sitt motiv; men också om tiden som assistent till Öyvind Fahlström i New York, om sina nya verk och om sitt andra yrkesliv, som psykoterapeut. Med mera.

#87 - Sofie & Johan | KaosPodden - En ytterst ihopklippt podd om film, sex, underkläder mm... (OBS Viktigt att veta om avsnittet, det är otroligt klippt och många av konversationerna är påhittade och har aldrig ägt rum.) Veckans gäster: Sofie & Johan. Filmer & Serier Erektion... ofta? Sexiga och osexiga underkläder + Mer... https://open.spotify.com/show/603TMNqgV0EjO15U2tMRAr BrainPunch Podden Följ oss på sociala medier för mer info och avsnittssläpp! Viktigt att veta! mycket av åsikter, skämt och ståndpunkter som podden innehåller är avsett för underhållning och komisk effekt och därmed inte nåt vi alltid till 100% står för! Veckans Gäster: Sofie: https://www.instagram.com/1lillavickevire2/ Johan: https://www.instagram.com/saltlakrits83/ Våra Sociala Medier & Poddplatser: Våran Hemsida: http://brainpunch.se/ Facebook: https://www.facebook.com/BrainPunchM/ Livestreams: https://go.twitch.tv/brainpunchtv Instagram: https://www.instagram.com/brainpunchmedia/ Itunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/brainpunch-podden/id1236118242 Spotify: https://open.spotify.com/show/603TMNqgV0EjO15U2tMRAr Host & Medverkande: Andreas: https://www.instagram.com/s1esset/ Kenny: https://www.instagram.com/kenstarfighter/ No: https://www.instagram.com/no7711/ Redigering & Producent: Andreas Källberg https://www.instagram.com/s1esset/ // En BrainPunch Media Produktion

Fyll fängpannan, slipa värjan, tänd lyktan och viska en bön om du tror att det kan rädda din själ! Detta är det tionde avsnittet av Syndikatets inspelning av Roi-de-Rats! Nu kommer det till slut - stöten, kuppen, explosionen! Efter många tveksamheter tar våra hjältar (?) äntligen mod till sig och gör slag i sin utredning. Inga metoder är dem för djärva, och inga förklädnader heller. Luta er tillbaka och njut - detta är kuppen som Hollywood glömde! Dessutom: låsdyrkning, dödsdans och Casanova! Roi-de-Rats och LexOccultum är skrivna och utgivna av Riotminds. Omslaget är gjort av Peter Bergting © Riotminds. Spelledare: Adam Yngvesson Kazimirs Vinters: Daniel Palm Ghislain Roucoult: Simon Karlsson Gerard Dufort: Eric Herlin

Hörde musik av sin idol, tonsättaren Cecilie Ore. Nu är han själv komponist och i Jenteprojektet stöttar han unga kvinnor att söka in till kompositionslinjen på Musikhögskolan i Oslo.   Tillfälligheternas spel är en programserie i fem avsnitt. I fjärde programmet besöker Birgitta Tollan Musikhögskolan i Oslo. Medverkar gör tonsättaren, trombonisten och doktoranden Rune Rebne och tre av hans elever: Anna Linh Berg, Guost Tamulynait och Maia Viken. Vi möter även lektorn Mats Claesson. Rune Rebne var med i tränarteamet till damlandslaget i backhoppning i Norge. Han startade det sk Jenteprojektet i backhoppning och antalet kvinnliga backhoppare ökade enormt! En tillfällighet som påverkade Rune Rebnes liv var när han studerade trombon i Stavanger och hörde stycket Porphyre av norska tonsättaren Cecilie Ore. Han blev så berörd att han på fläcken bestämde sig att bli tonsättare och studerade senare komposition vid Norges Musikhögskola i Oslo. Från backhoppningen tog Rune Rebne med sig idén om ett Jenteprojekt även för kvinnor som vill bli tonsättare. Han lade ut ett upprop på facebook och direkt anmälde sig 50 unga kvinnor till hans undervisning i komposition. Hälften följde hela kursen och nu studerar fler unga kvinnor än någonsin komposition på Norges Musikkhøgskole! Rune Rebne säger att han med Tjejprojektet vill bryta The dead male tradition inom konstmusiken. Men istället för att kvotera in kvinnor så gör han eleverna duktiga genom förberedande undervisning! Guost Tamulynait flyttade från Kaunas i Litauen till Oslo för att studera klassiskt piano ända till masternivå. Hon trivdes dock inte som konsertpianist utan ville komponera egen musik. Jenteprojektet blev hennes räddning och nu studerar hon till bachelor i komposition! Speciellt gillar hon att Rune Rebne i Jenteprojektet använde musik av isländska Björk i sin undervisning. Anna Linh Berg var tidigare pop- och jazzartist. Nu läser hon till bachelor under Rune Rebne och komponerar musik i flyktingfrågan för bl a dörrharpa och elektronik. Genom att sjunga vietnamesisk folkmusik bearbetar hon musikaliskt sina upplevelser av att ha rötter i två kulturer: den i Vietnam och den i Norge, där hon är född. Anna anser att det är viktigt att endast kvinnor deltager i Jenteprojektet. -Vi behöver fler kvinnliga tonsättare och vi behöver exponeras för kvinnliga kompositörer som förebilder. I undervisningen på skolan i kompositionsteknik så finns inga kvinnor representerade! Ytterst få kvinnor finns i den stora konstnärliga kanon som tonsättare. Detta är hårresande, säger Anna Linh Berg. Maia Viken är 20 år och studerar även hon på bachelorprogrammet i komposition. Hon spelar in ljud och komponerar musik på sin hemdator. - Jag tycker det är fint att kunna arbeta med musiken där jag känner mig mest komfortabel. Då lyssnar jag bättre. Maia Vikens förebilder är norska tonsättaren Maja Ratkje och svenska ljudkonstnären i Berlin, Hanna Hartman. Alla tre studenter är överens om att Rune Rebne är en fantastisk kompositionslärare eftersom han utgår från deras egna önskemål vilket stärker deras självtillit. Det väsentliga i hans undervisning är att det blir hög kvalitet på musiken. - Det är konstigt att vi inte har haft fler kvinnor i kompositionsundervisningen, säger lektorn i musikteori och musikteknologi Mats Claesson. Och när Rune Rebne på ett av våra möten försynt frågade varför vi inte hade några kvinnliga lärare i komposition så fick vi en aha-upplevelse. Det hade vi inte alls tänkt på! Rune Rebne är en ögonöppnare. Vi har nu förändrat intagningskraven så att de även passar de kvinnliga sökanden som är mer experimenterande och friare i sina idéer. Genom #metoo-uppropen hösten 2017 avslöjades det att en svensk, internationellt verksam, manlig operasångare förgrep sig på kvinnliga sångstudenter bl a på Musikhögskolan i Oslo. Efter det har Musikhögskolan skaffat nya riktlinjer och rutiner för att studenterna skall kunna varsla om oönskad sexuell uppmärksamhet, som det står skrivet. -För mig är det viktigt i allt arbete med tjejer att vi män förstår gränser eftersom det är en välkänd problematik. Är du lärare eller handledare så är det ditt ansvar, ingen annans. Alla auktoritetspersoner har makt, men här är det tryggt att vara, ni kan lita mig, säger Rune Rebne.   Låtlista: Ooid Rune Rebne, Bit20 HEMERA, HCD 2909 Ooid Rune Rebne, Bit20 HEMERA, HCD 2909 Porphyre Cecilie Ore BJO2.13 Rune Rebne Ludvig Elblaus Teu-R_1  Rune Rebne Teu-R_1 Rune Rebne Teu-R_1 Rune Rebne Heartstrings Anna Linh Berg Tilhørighet Anna Linh Berg Stålskog Anna Linh Berg Stålskog Anna Linh Berg PARA Guost Tamulynait PARA Guost Tamulynait Oiseaux chantants pour la fin du temps Guost Tamulynait VERTEBRAE BY VERTEBRAE Björk Gudmundsdottir POLYDOR 00309, 1733524 Krass Maia Viken Morene Maia Viken DSDHT Rune Rebne Ludvig Elblaus BJO2.5 Rune Rebne Ludvig Elblaus DSDHT Rune Rebne Ludvig Elblaus

Hörde musik av sin idol, tonsättaren Cecilie Ore. Nu är han själv komponist och i Jenteprojektet stöttar han unga kvinnor att söka in till kompositionslinjen på Musikhögskolan i Oslo.   Tillfälligheternas spel är en programserie i fem avsnitt. I fjärde programmet besöker Birgitta Tollan Musikhögskolan i Oslo. Medverkar gör tonsättaren, trombonisten och doktoranden Rune Rebne och tre av hans elever: Anna Linh Berg, Guost Tamulynait och Maia Viken. Vi möter även lektorn Mats Claesson. Rune Rebne var med i tränarteamet till damlandslaget i backhoppning i Norge. Han startade det sk Jenteprojektet i backhoppning och antalet kvinnliga backhoppare ökade enormt! En tillfällighet som påverkade Rune Rebnes liv var när han studerade trombon i Stavanger och hörde stycket Porphyre av norska tonsättaren Cecilie Ore. Han blev så berörd att han på fläcken bestämde sig att bli tonsättare och studerade senare komposition vid Norges Musikhögskola i Oslo. Från backhoppningen tog Rune Rebne med sig idén om ett Jenteprojekt även för kvinnor som vill bli tonsättare. Han lade ut ett upprop på facebook och direkt anmälde sig 50 unga kvinnor till hans undervisning i komposition. Hälften följde hela kursen och nu studerar fler unga kvinnor än någonsin komposition på Norges Musikkhøgskole! Rune Rebne säger att han med Tjejprojektet vill bryta The dead male tradition inom konstmusiken. Men istället för att kvotera in kvinnor så gör han eleverna duktiga genom förberedande undervisning! Guost Tamulynait flyttade från Kaunas i Litauen till Oslo för att studera klassiskt piano ända till masternivå. Hon trivdes dock inte som konsertpianist utan ville komponera egen musik. Jenteprojektet blev hennes räddning och nu studerar hon till bachelor i komposition! Speciellt gillar hon att Rune Rebne i Jenteprojektet använde musik av isländska Björk i sin undervisning. Anna Linh Berg var tidigare pop- och jazzartist. Nu läser hon till bachelor under Rune Rebne och komponerar musik i flyktingfrågan för bl a dörrharpa och elektronik. Genom att sjunga vietnamesisk folkmusik bearbetar hon musikaliskt sina upplevelser av att ha rötter i två kulturer: den i Vietnam och den i Norge, där hon är född. Anna anser att det är viktigt att endast kvinnor deltager i Jenteprojektet. -Vi behöver fler kvinnliga tonsättare och vi behöver exponeras för kvinnliga kompositörer som förebilder. I undervisningen på skolan i kompositionsteknik så finns inga kvinnor representerade! Ytterst få kvinnor finns i den stora konstnärliga kanon som tonsättare. Detta är hårresande, säger Anna Linh Berg. Maia Viken studerar även hon på bachelorprogrammet i komposition med Rune Rebne som lärare. Maia spelar in ljud och komponerar musik på sin hemdator. - Jag tycker det är fint att kunna arbeta med musiken där jag känner mig mest komfortabel. Då lyssnar jag bättre. Maia Vikens förebilder är norska tonsättaren Maja Ratkje och svenska ljudkonstnären i Berlin, Hanna Hartman. Alla tre studenter är överens om att Rune Rebne är en fantastisk kompositionslärare eftersom han utgår från deras egna önskemål vilket stärker deras självtillit. Det väsentliga i hans undervisning är att det blir hög kvalitet på musiken. - Det är konstigt att vi inte har haft fler kvinnor i kompositionsundervisningen, säger lektorn i musikteori och musikteknologi Mats Claesson. Och när Rune Rebne på ett av våra möten försynt frågade varför vi inte hade några kvinnliga lärare i komposition så fick vi en aha-upplevelse. Det hade vi inte alls tänkt på! Rune Rebne är en ögonöppnare. Vi har nu förändrat intagningskraven så att de även passar de kvinnliga sökanden som är mer experimenterande och friare i sina idéer. Genom #metoo-uppropen hösten 2017 avslöjades det att en svensk, internationellt verksam, manlig operasångare förgrep sig på kvinnliga sångstudenter bl a på Musikhögskolan i Oslo. Efter det har Musikhögskolan skaffat nya riktlinjer och rutiner för att studenterna skall kunna varsla om oönskad sexuell uppmärksamhet, som det står skrivet. -För mig är det viktigt i allt arbete med tjejer att vi män förstår gränser eftersom det är en välkänd problematik. Är du lärare eller handledare så är det ditt ansvar, ingen annans. Alla auktoritetspersoner har makt, men här är det tryggt att vara, ni kan lita mig, säger Rune Rebne.

Kunskapen om hur vilda djur rör sig över planeten är dålig. Med hjälp av Icarus-projektets små sändare monterade på djur kan forskare snart spana på dem från rymden. Varför inte ta de jättelika antenner som spanar ut i rymden och istället rikta dem mot jorden? Nu, efter 16 års arbete, är resultatet ett banbrytande globalt system för övervakning av vilda djur som ska tas i drift senare i år.  Ytterst små sändare fästa på djuren kommer att kommunicera med en antenn på den internationella rymdstationen. Det här har potentialen att helt revolutionera hur vi studerar vilda djur. Med: Martin Wikelski, direktör Max Planck-institutet för ornitologi, Jesko Partecke, biolog Max Planck-institutet för ornitologi, Wolfgang Pitz, VD för Spacetech, Navinder Singh, biolog hos SLU i Umeå, Christian Rutz, professor i biologi vid University of St Andrews. Programmet är en repris från den 20 februari 2018.

Ytterst på en liten halvö i havet och omgivet av mäktiga grannar med motstridiga intressen, sticker Sydkorea ut med sin dynamiska demokrati och en alldeles egen stil. Vi får bland annat träffa matkreatören Han Yun-ju vars rätter fått diplomatiska konsekvenser, demonstranten fru Kang som vill att den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-un ska dö, den 86-årige Ahn Yoon Jun som ska få träffa sina systrar för första gången sedan han var tonåring och rapparen Kang Chun-hyuk som trots allt tror på fred och försoning mellan Nord- och Sydkorea.

Francesco Petrarca (1304–1374) är litteraturhistoriskt ihågkommen för sina på italienska skrivna dikter om Laura men var först och främst samlare och utgivare av antik litteratur, resenär och lärd författare av på latin skrivna verk som kunde heta Om livet i ensamhet, Om världsföraktet eller Om ryktbara män. Ytterst fascinerande är hans omfattande produktion av brev, inte sällan ställda till adressater döda sedan 1000 år eller mera, adressater som Cicero eller Vergilius. Petrarca var född i Arezzo som son till en landsflyktig florentinare och uppväxt i Avignon, som han gärna refererar till som ”min avskyvärda hemstad” eller ”detta helvete på jorden”. Anders Bergman, förläggare på bokförlaget Natur och kultur och författare till böcker om Petrarca och renässanshumanism, samtalar med Peter Luthersson.

Ytterst i Trondheimsfjorden, et kvarters tid med RIB i 40 knop fra hurtigbåtbrygga ved Sandstad på Hitra, ligger oppdrettsanlegget Lerøy Ringholmen 12784. - Vi driver formidling direkte ute på anleggene. Det er noe helt annet enn å vise rundt i en utstilling på land, sier avdelingsleder for havbruk, Jørgen Fjeldvær, ved Kystmuseet i Sør-Trøndelag. I Hitra-Frøya regionen finnes tre av de aller største entreprenørene i oppdrettsnæringen, Lerøy, Marine Harvest og Salmar. Til sammen 250 tusen tonn ferdig produsert laks blir eksportert på de svingete og kronglete veiene, med gjennomsnittlig 70 vogntog i døgnet året rundt. Kystmuseet på Hitra har en av de 20 visningskonsesjonene Fiskeridepartementet har tildelt kysten rundt og er det eneste museet som bruker dette i formidlingen. Det er Lerøy Midt som er operatør, men museet som står for formidlingen. - Det var ikke uproblematisk å gå i et så nært kompaniskap med en næringsutøver, men vi har full kontroll på hvordan vi formidler. Vi er ingen PR-avdeling, men bestemmer selv hva vi vil legge vekt på. Vi satser på balanse, akkurat som den norrøne havguden Ægir, sier Jørgen Fjeldvær. Sendt første gang lørdag 19/1 2017. Programleder Øyvind Arntsen

Är stålindustrin en parentes i svensk historia? Samtidigt som det satsas stort i Sydkorea och på andra ställen i Asien så lägger man ner i Sverige. I veckan har 78 anställda på rörtillverkaren OSTP i Storfors varslats om uppsägning. I en serie i tre delar tittar Kaliber närmare på verksamheter och branscher som är viktiga lokalt runt om Sverige och som samtidigt är beroende av det som sker globalt. I Degerfors är det järnverket som  är motorn i samhället. Runt den har många småindustrier[AL3]  vuxit fram. En stor gammal skylt i stål med orden Degerfors Järnverk lyser stolt i blått. Stora tegelbyggnader vägg i vägg med moderna fabrikslokaler ligger inne på området. Här har det jobbats med järn sedan mitten av 1600-talet och det har med åren växt fram ett stort beroende av den här industrin. Skulle den läggas ner skulle det vara katastrof för kommunen, säger kommunalrådet Roland Halvarsson. Här möter jag Sabina Bergkvist som jobbat på järnverket som ägs av den finländska stålkoncernen Outokumpu. - Ja, man känner alltid en liten oro. Speciellt eftersom man fått gå hem flera gånger. Ända sedan jag började har det varit oroligt. Man är lite rädd för att man skulle kunna få gå hem vilken dag som helst, att det kan läggas ner. Man försöker ju hänga med lite vad som händer runtomkring. I dagens kaliber ska vi titta närmare på stålindustrin. Den som byggde upp stora delar av Sverige men som nu flyttat fokus till Asien. Så vad kommer hända med de gamla svenska bruksorterna när som vi ska se exempelvis Sydkorea satsar enorma resurser på att komma ifatt det svenska yrkeskunnandet.  För jobben är i fara, varnar många och enligt en rapport som kom i fjol från fackförbundet Metall har ungefär 160 000 jobb försvunnit från den svenska industrin sedan år 2000. Det är här sånt Sabina Bergkvist går och tänker på när hon går runt på det smutsiga fabriksgolvet i lilla Degerfors. - Ja, att det är hård konkurrens från andra länder, Kina och överallt. Så det är ju lite svårt. Och så har det ju inte så bra för Outokumpu de senaste åren så det är man lite orolig för, att det måste gå med vinst. För det gör det ju inte, det går ju med förlust hela tiden? - Ja, det går med förlust hela tiden. Så man funderar ju hela tiden hur länge det kan gå med förlust, vad kommer hända i framtiden. Det är man ju lite orolig för, säger Sabina Bergkvist. I Degerfors jobbar var tredje person över 16 år inom industrin. Motsvarande siffra i landet är var sjunde. Det innebär att om järnverket i Degerfors skulle läggas ner så skulle en betydande del av den vuxna befolkningen tvingas ut i arbetslöshet. Tiotusentals jobb har redan försvunnit inom svensk stålindustri och fler lär det bli. För de svenska bruksorterna som en gång i tiden byggdes upp kring järnhanteringen innebär det allt färre och allt äldre invånare. Men det är inte bara i Degerfors som det ser ut så här. Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia pekar på vilket utsatt läge de svenska bruksorterna har. -- Alltså att vara ensidigt beroende av stålindustrin som Degerfors eller Avesta det är att vara känslig. Det är samma verklighet som finns på 50, eller 100, eller 150 andra bruksorter runt om i Sverige. Man kan väl ibland tänka att industrialiseringen så som den blev från sent 1800-tal och som levde upp på 1950 och 60-talet. Sverige var ju så ensamt så då levde Fagersta och Degerfors och allt det där upp. Men du kommer aldrig ifrån att det där var ganska mycket av en parentes, för det byggde ju på att Europa var i splendid isolation. Och det är inte Europa länge, minst av allt alltså, säger Jan Jörnmark.   Industrin försvann från Långshyttan trots stora investeringar För snart ett år sedan upplevde lilla Långshyttan i Hedemora kommun i Dalarna dramatiska dagar. Den 13 februari 2014 presenterar Outokumpus dåvarande Sverigechef Jarmo Tonteri beslutet att Klosterverken i Långshyttan ska läggas ner. - Jag önskar er alla välkomna och vi har idag informerat personalen om att vi kommer starta MBL-förhandlingar och målet är att stänga aktiviteten i Kloster, säger Jarmo Tonteri. Beslutet kommer som en total överraskning. Nermin Basic som är ordförande för fackklubben IF Metall i Långshyttan säger  att det var de värsta dagarna i hans liv. - Det var helt oväntat att man ska lägga ner. Vi hade hela tiden genom koncernfackliga möten varit oroliga för Nybys framtid, men Långshyttan kunde vi aldrig tänka oss. Men när det beskedet kom kunde vi inte tänka klart överhuvud taget. Jag ska tala om för dig, jag fick veta som fackrepresentant tre dagar innan det blev officiellt och det var de tre längsta dagarna i mitt liv. Jag kunde inte tala om för mina arbetskamrater, jag var tvungen att ljuga till och med och tala om att det är lugnt, det kommer gå bra. Så, det kändes åt pipan, säger Nermin Basic. Åtta år tidigare hade Outokumpu investerat en halv miljard kronor i Klosterverken.  Framtidstron var stor och investeringen sågs som en garanti för att verken skulle finnas kvar lång tid framåt. Men idag är allt det där som bortblåst. För nu står anläggningen stilla. När vi går in i lokalen är det bara fläktsystemet och en truck som hörs. Några anställda jobbar kvar för att hålla igång värme och annat. Jag vandrar runt i lokalerna tillsammans med produktionschef Håkan Morelius och fackklubbens Nermin Basic. De visar upp moderna maskiner och reservdelar som ligger staplade prydligt längs väggarna. Maskiner för miljardbelopp står nu oanvända och de 180 personer som jobbade här är idag inte längre kvar. Håkan Morelius funderar mycket kring hur det ska gå för svensk basindustri när en sådan här modern anläggning inte är värd att hålla igång. - Jag blir ganska fundersam över vad som kommer att ske med basindustrin i Sverige, för att min klara bedömning är att fabriken är i ett mycket mycket bra skick. Det är modern maskinutrustning, det är moderna lokaler. Vi har haft ett modernt arbetssätt. Att inte den verksamheten får en ekonomisk bärkraft, då blir jag lite fundersam på hur det ser ut i andra fabriker och vad finns det för omvärldsfaktorer som påverkar möjligheten att bedriva en verksamhet med lönsamhet för det är ju ändå det som måste ske, säger Håkan Morelius. Förutom att 180 personer blir av med sitt jobb innebär nedläggningen att Långshyttans absolut största arbetsgivare inte längre finns kvar.   I Sydkorea satsas det miljardbelopp på nya anläggningar   Men hur ser det ut för stålindustrin i andra delar av världen? För att ta reda på det åker jag till Sydkorea och möts av en helt annan värld. För samtidigt som ett modernt järnverk läggs ner i Dalarna råder nybyggaranda på andra håll i världen. Det är tydligt när jag landar i Sydkorea. Sydkorea är det land i världen som använder mest stål per invånare. I den moderna huvudstaden Seoul kan man förstå varför, här ligger skyskraporna tätt intill varandra. Men det är framförallt bilindustrin som kräver stål. Hyundai Steel grundades helt enkelt för att leverera stål till bilmärket med samma namn. Idag tillverkas även stål till bygg- och varvsindustrin. Jag blir upphämtad i hotellentren i Gangnam i Seoul av två välklädda personer i kostym respektive dräkt från Hyundai Steels informationsavdelning. Vi sätter oss i en ny bil och rullar ut ur Seoul. Det är framtidens stålindustri vi ska åka till och känslan av modernitet är slående. Bilen vi åker i är till stor del byggd av stål från Hyundai steel. Men koncernen växer snabbt och nu ligger man i startgroparna till att ta fram nya produkter, att hitta nya marknader och då kommer man bli ännu en konkurrent till den svenska stålindustrin. När vi efter en dryg timme är framme så möts vi av ytterligare två personer från informationsavdelningen. Vi kliver in i en ny bil och åker runt på anläggningen. Hyundai Steels senaste och största. Totalt rör det sig om 88 miljoner kvadratmeter, vilket gör området lika stort som en medelstor svensk stad. Vi åker runt, från anläggning till anläggning. Vi besöker enorma halvklotsformade lokaler där järnmalm från Australien eller Brasilien förvaras. Vi passerar  skelettet till en ny anläggning som byggs inne på området, en anläggning som enbart ska producera specialstål. Överallt är det rent och prydligt. Hela anläggningen kommer om ett år kunna producera 16 miljoner ton per år vilket är 7 miljoner ton mer än nordens största stålproducent SSAB. Samtidigt är det här alltså bara en av Hyundai Steels anläggningar. Men hur stora Hyundai Steel än är jämfört med de svenska stålproducenterna så är de inte ens med på tio i topplistan över världens största stålproducenter. Hyundai Steel är inte ens störst i Sydkorea. Konkurrenten Posco har ungefär dubbelt så stor kapacitet. Men Hyundai Steel gör en enorm satsning. Hittills har anläggningen i Dangjin kostat 70 miljarder kronor att bygga upp. Koncernen har idag 500 utvecklingsingenjörer och tänker anställa ytterligare 100 som enbart jobbar med produktutveckling. Vi går runt med Hyenongseok Lee som arbetar i stålverket. På hans hjälm sitter ett klistermärke där det står Säkerheten först. Han visar stolt upp valsverken och ugnarna. Inne i ett av kontrollrummen berättar han hur mycket han tror på den sydkoreanska stålindustrin.   Stålindustrin i Sverige kritisk till ökade miljöavgifter Hemma igen i Sverige är känslorna upprörda över flera förslag som den nya rödgröna regeringen lagt i budgeten. Den framtidstro jag mötte i Sydkorea möter jag inte på hemmaplan. Istället rasar stålbranschen mot miljöavgifter som föreslås i regeringsbudgeten. Ett av utspelen kom från Anders Ferbe som efterträdde Stefan Löfvén som förbundsordförande för IF Metall. - Jag tror att alla vill värna miljön, men det blir ju också väldigt svårt om vi i Sverige ska ha en så skarp lagstiftning som gör att de svenska tunga företagen tvingas lägga ner eller minska sin produktion till förmån för andra länder i Europa som inte har den här typen av straffbeskattningar, säger Anders Ferbe. Men när regeringens budget faller så drar stålindustrin en lättnadens suck. Men det finns annat som retar stålindustrin. Ett hittar vi i Oxelösund där SSAB har en av sina stora anläggningar, alldeles vid östersjökusten. Oxelösund har en av Östersjöns djupaste hamnar och härifrån skeppas stål till hela världen. 90 procent av stålet från SSAB:s anläggning går på export via Östersjön. Men Östersjön har samtidigt stora problem med miljögifter och därför har EU skärpt kraven. Det innebär att fartygstrafiken på Östersjön måste använda sig av bränsle med lägre svavelhalt. Bränslet är mycket dyrare och man beräknar att det kommer att fördyra transportkostnaderna för svensk del kraftigt. Men det som ska rädda miljön slår mot industrin, konstaterar PO Stark som är chef för specialstålsdivisionen på SSAB. - Det kommer medföra merkostnader för oss på drygt 100 miljoner kronor per år, så det är en väsentlig konkurrensförsämring. Problemet är som jag sa, stål är en internationell marknad och stål har ett världsmarknadspris. Vi kan inte långsiktigt ha väsentligt högre avgifter än vad våra konkurrenter har. Konsekvensen av det blir egentligen att vi slår ut delar av svensk stålindustri, ersätts av annan. Stålet kommer att tillverkas och säljas någon annanstans och kanske tillverkas i länder eller hos bolag där man inte är lika miljömedveten. Vi har idag i svensk stålindustri en av de mest resurssnåla och miljövänliga tillverkningssätten för stål, säger PO Stark.   Stålindustrin är global, därför måste även miljöavgifterna vara globala, resonerar stålbranschen i Sverige. Annars riskerar fler järnverk att slås ut. Det har hänt förr. På 70-talet drabbades världens stålindustri av kris. De svenska stålbolagen som överlevde gjorde det tack vare att de  började nischa sig, de gick sina egna vägar och slutade mer eller mindre att konkurrera med varandra. Nu satsade man på specialstål. Inte volymproduktion, utan specialproduktion. Svenska järnverk tillverkar till exempel inte armeringsjärn. I Degerfors till exempel görs plåtar till kemtankar eller plåtar till kärnkraftsindustrin. Men även om SSAB och de andra svenska tillverkarna varit framgångsrika inom specialstål så ökar pressen för varje dag. Hyundai steel och många andra satsar som sagt på specialstål och bedömare menar att konkurrensen kommer bli allt tuffare inom området. - Vi konkurrerar med kinesiska stålverk som har byggt ut kapaciteten kraftigt de senaste åren. Korea, Japan, Australien, Nordamerika, Brasilien, Tyskland, Spanien, Frankrike, you name it det finns ståltillverkare nästan överallt, säger PO Stark.   Järnverket i Degerfors går med förlust - Man måste vara med på noterna när man kör genom valsningen här. Du kör ju spakarna här, rullbanan och såna här grejer. Svårt att förklara hur aktiv jag ska va men det ser du ju nu när jag kör här va. Det är på g snart va? - Ja nu är det på g. Nu tar han ut det från ugn där. Just det, man ser det på bildskärmen att nu kommer den snart. - A, stämmer bra det, säger Stefan Örn. Direkt från ugnen kommer en 1200 grader varm plåt farande på valsverket. Det är ett mäktigt skådespel. Oljudet och den intensiva hettan från den rödglödgade plåten. Stefan Örn övervakar det från sin hytt i Outokumpus fabrik i Degerfors. Outokumpu gjort stora investeringar där. Så sent som i maj i fjol satsade den finländska stålkoncernen en miljard som bland annat resulterat i tre nya ugnar och ett helt nytt system som kyler de rostfria plåtarna och samtidigt renar kylvattnet. I Degerfors görs bland annat plåt till kemtankar åt fartyg. Specialiseringen har drivits till sin spets. Men Stefan Örns arbetskamrater har blivit färre. Verket går liksom många andra inte för full styrka. Orderböckerna[AL80]  har blivit tunnare. Och Outokumpu blöder ekonomiskt. Bjarne Rasmussen som är metalls ordförande i Outokumpu med djup och långvarig insyn i koncernen är mycket pessimistisk kring framtiden. Bjarne Rasmussen: - Tredje kvartalet minus 77 miljoner euro. Det innebär att 7,5 år har vi hållit på nu, kvartal efter kvartal och bara förluster så vi är väl uppe i 26, 27 miljarder spänn. Hela koncernen? - Ja, hela koncernen. Hur länge är det här hållbart? - Äh, det är ju inte ens hållbart i ett år tycker jag. Men hur täcker man de här ständigt återkommande förlusterna? - jaa du, det skulle jag också väldigt gärna vilja veta hur man gör men det är olika finansiella transaktioner hela tiden. Vi har sålt pryttlar för ungefär tio miljarder kronor och ändå har vi den här förlusten. Det är aktieemissioner, det är lån och vi lever på kassaflödet, säger Bjarne Rasmussen. Men det är inte bara de ständiga förlusterna som gör Bjarne Rasmussen orolig för framtiden. För Outokumpu har övergivit den modell som fick den svenska stålindustrin att överleva på 70-talet, menar han. I fjol gjordes nämligen en omstrukturering av koncernen. Man tog bort specialstålsdivisionen och Bjarne Rasmussen är rädd att det kommer leda till att koncernens svenska järnverk kommer att tappa i produktutveckling och på sikt kan det leda till ytterligare nedläggningar av järnverk, menar han. Men Outokumpus ledning håller inte med. Koncernen ska fortsätta tillverka specialprodukter, menar ledningen som ser en ljus framtid för de svenska järnverken.   Kinesiska subventioner och dumpning av priserna har lett till handelskrig  Vi vänder blicken till den globala nivån igen. Kina står för hälften av världens stålproduktion. Många av de gigantiska stålverken där är statliga och lassar in kraftiga subventioner. Det här har lett till en överproduktion av standardstål och att Kina börjat exportera billigt stål och dumpat priserna vilket ställt det för i stort sett all världens stålproducenter. 2010 gick USA ut och satte tullar för att minska importen av billigt kinesiskt stål till USA. Och det ledde till ett vakuum som utnyttjades direkt av bland andra Sydkorea. I somras gick USA:s  handelskammare ut igen med att Sydkorea och sju andra länder översvämmat den amerikanska marknaden med alltför billiga stålprodukter till byggindustrin. I somras gick även EU ut med att kinesiskt stål exporteras till Europa till orimligt låga priser och att det påverkar de europeiska producenterna negativt. Eu-kommissionen tillsatte en så kallad antidumpningsutredning som ska pågå till i sommar. I den här konflikten är Sverige en försvinnande liten spelare. Sverige står bara för tre promille av den totala stålproduktionen. En som talar med erfarenhet om handelskrigen och den globala konkurrensen är Johnny Sjöström, som är vd för Uddeholm i värmländska Hagfors. Han jobbade fyra år i Kina, bland annat för SSAB. - Det jag såg när jag jobbade på Scana var när kinesiska regeringen bestämde att valsar bara fick köpas av statligt producerande företag för att gynna de andra statliga stålföretagen så tappade vi halva vår orderbok över en natt. Det slog jättehårt mot oss. Tyvärr ingenting vi kan vara med och påverka, säger Johnny Sjöström. Så vad borde göras då tycker du. I början här pratade vi om så olika villkor för kinesiska stålbolag och svenska? - Ja, det tycker jag var en av de jobbigaste delarna med att flytta hem. När man jobbade i Kina så kunde man se hur den kinesiska stålindustrin fick enorma subventioner, indirekta subventioner i form av minskade kostnader på råmaterial, energikostnader som dras ner, indirekta subventioner på det sättet. Och framför allt fördelaktiga lån där man långar pengar utan amorteringskrav och utan räntekrav, det vill säga att de ger ut pengar till kinesiska stålföretag och då finns inga avskrivningskrav heller. De jobbar helt enkelt med en kostnad som är subventionerad. Så kommer man tillbaks till Sverige. Vi har ju allt annat än subventioner här. Vi har ju verkligen inga subventioner utan vi har jättemånga regler, avgifter, skatter. Så att här i Sverige lägger man på istället en stor kostnad, medan i Kina så drar man av en stor kostnad. Ytterst ansvarig för de här frågorna i Sverige är socialdemokraten och näringsministern Mikael Damberg. Vad säger han om hotet från Kina som stålindustrin upplever? - Det är sant att vi haft anledning att kritisera från Eu:s sida Kina som har använt regelverk på ett sätt som vi kanske inte tycker är förenligt med fri och rättvis konkurrens på den globala marknaden. Men Sverige är en frihandelsnation och vi tycker det är viktigt att man också tittar på hela effekten om man börjar diskutera olika former av motreaktioner mot Kina så måste man titta på vad det innebär för svensk stålindustri, verkstadsindustri i Sverige och se till att små och medelstora företag inte drabbas hårdare av det. Erfarenheten av stora handelskrig mellan EU och Kina är inte de bästa. Det har drabbat europeisk stålindustri när vi haft de väldigt hårda motsättningarna globalt sett så vi förespråkar att man tar tag i de här frågorna internationellt, att man är väldigt tydliga med Kina att de inte kan bete sig på det här sättet. Men att jobba just med  handelspolitiska sanktioner mot Kina har inte historiskt visat sig vara en framgångsrik väg för svensk och europeisk stålindustri. För det kan slå tillbaka mot svensk stålindustri menar du? - Ja, för att det här är några av de marknader som växer mest globalt sett och där vi också vill vara i större utsträckning som litet exportberoende land. Den svenska exporten går ju mycket till Europa idag och det är bra men om man tittar på tillväxtprognoserna de kommande åren framöver så är det ganska svag tillväxt i Europa medans Asien är framförallt den kontinent där det växer hårt och fortsätter att växa mycket framöver så det är viktigt för de svenska globala företagen att finnas tillgängliga på de här tillväxtmarknaderna, säger näringsminister Mikael Damberg.   "Stålindustrin kommer inte tillbaka och det är ingen idé att sörja"  Som Kaliber visat i det här reportaget står mycket på spel för den svenska stålindustrin och bruksorterna som är beroende av den. Tusentals jobb är hotade och för bruksorterna som är uppbyggda kring stålindustrin innebär det arbetslöshet, färre och färre och allt äldre invånare. För som produktionschefen i de nedlagda Klosterverken Håkan Morelius säger. Hur ska svensk basindustri klara sig om det inte går att få lönsamhet ens i en modern anläggning som den i Långshyttan? Därför måste de svenska bruksorterna hitta andra branscher som ortens invånare kan jobba inom. Det menar i alla fall Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia. För jobben inom industrin kommer fortsätta försvinna, säger han. Och det är ingen mening att gråta över det. - Jag brukar alltid säga att det är ingen mening att sörja för de försvinner i alla fall. Och då behöver vi anpassa oss till det. Vi behöver omskola människor. Orter som varit starkt beroende av den typen av industrier behöver antingen minskas i omfattning eller att såna orter hittar en huvudsysselsättning, om det är turism eller någon form av ny-agrar produktion. Jag vet inte vad. Men de behöver i alla fall acceptera att det sker, för stålindustrin, eller svetsindustrin eller vad det kan vara, kommer inte tillbaks, säger Jan Jörnmark. Ytterst handlar det kanske om en fråga om stad och landsbygd. Många som jag mött under min resa har uttryckt en bitterhet kring att de inte räknas. Det är tjänstejobben i de stora städerna som lyfts fram i den allmänna debatten, har jag fått höra många gånger. En av de som säger det är Sabina Bergkvist på järnverket i Degerfors. - Nä, det är ju så tyvärr att det är storstaden som räknas och det är lite finare med tjänstejobben än industrin. Det tror jag väl de flesta tycker det att det är inte lika fina jobb, det är inget man vill lyfta fram. Stå på ett skitigt industrigolv, säger Sabina Bergkvist.    Peter Bjurbo P4 Örebro, reporter Andreas Lindahl, producent kaliber@sverigesradio.se

Man kan ångra sig och begå självmord. Det var förklaringen transsexuella Robin fick till varför hon trots goda meriter inte kom in på Polishögskolan. - Jag har aldrig blivit bemött eller så illa behandlad som vid rekryteringen till polisen. Det är mitten av september och antagningen till Polishögsklan är i full gång. Av nästan 7000 sökande kallas 1500 personer till fystester och intervjuer hos Rekryteringsmyndigheten – den myndighet som testar och väljer ut vilka som har chans att bli framtidens svenska poliser. Jag är på besök på deras testanläggning i Göteborg. – Om man inte får den här 3:an som man behöver, ryker man direkt då? – Ja, då får man avbryta. I de här fysiska och teoretiska stegen finns en lägstanivå som alla som vill bli poliser måste klara av. Misslyckas du med något av testerna, åker du ut direkt. – Då är det bara att packa och gå? – Ja. Men även om du klarar du dig igenom testrena så återstår det kanske viktigaste steget av alla. En intervju med någon av rekryteringsmyndighetens psykologer. – Man tittar mer på den psykologiska delarna, så att man får en stabil individ som blir polis, berättar Per Hedered som är chef på anläggningen här i Göteborg, det är det man använder sedan i stor utsträckning för att nominera i slutet. – Utslagsdelen? – Kan man nästan kalla det för, ja, säger Per Hedered. Psykologintervjun är ett sätt att få fram bra och lämpliga polisaspiranter och sålla bort dem från sådana som saknar omdöme, inte är tillräckligt stresståliga och inte respekterar människors lika värde. Kaj Banfather, som också sökt in till Polishögskolan, har precis kommit ut från sitt psykologsamtal. Nästan en och en halv timme satt de.  – De frågar mycket sådana här frågor om hur du skulle vara bekväm med 'den här typen av person' och 'den här typen av person', och så vidare. Och jag tror att det är nog viktigt att man är bekväm med många människor för att om du blir polis så ska du jobba med alla människor i princip. Och då är det människor med alla olika bakgrunder som finns här och alla olika sexuella läggningar. Alla typer av människor helt enkelt, som behöver just din hjälp, säger han. I polisens kompetensprofil för nya aspiranter finns kravet att ”visa respekt för andra människor och deras olikheter”. Viktiga egenskaper för framtida poliser. Men vad händer när den psykolog som ska bedöma dig, avgöra om du är lämplig, inte visar respekt för vem du är? "Det är ju precis som i en kedja, va. Att har du en länk som är lite svagare och den brister, då rasar ju liksom alltihop."  (Rekryteringsmyndighetens psykolog i samtal med Robin)  Dagens Kaliber handlar om Robin som inte kom in på Polishögskolan för att hon är transsexuell.     "Sådana saker kan ju resultera i allt från fullständig lycka och harmoni till depression och självmord. Det är ju liksom så, va." (Rekryteringsmyndighetens psykolog i samtal med Robin) – Det var ju ett häftigt yrke, det var liksom en dröm att bli polis. Och därför bestämde jag mig för att söka till Polisen redan när jag hade gått ut gymnasiet. Det var 2001. Robin gick vidare i uttagningen, till fystester och psykologintervju, första gången hon sökte till Polishögskolan. Då, 2001, såg hon fortfarande ut som och presenterade sig som man. Robin heter egentligen något annat och eftersom hon vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in hennes röst. – Det var ju just det att jag kände att jag vill göra en tjänst för samhället och bidra till att folk får känna sig trygga och göra en insats helt enkelt. Testerna gick bra, berättar Robin, men med sina 19 år tyckte de att Robin var lite ung i konkurrensen med de andra sökande. Så Robin kom inte in den gången, utan uppmanades att göra lite andra saker vid sidan om. Skaffa lite mer arbetslivserfarenhet, och fortsätta söka. Robin tog dem på orden. – Jag har gått väktarutbildning, jobbat som väktare. Jag har kört värdetransport, jag har även värdetransportörsutbildning. Jag har utbildning i handfängsel, batongutbildning, ordningsvaktsutbildning och även jobbat som ordningsvakt. Jag är också utbildad deltidsbrandman. Robin fortsätter också att skicka in en ansökan till Polishögskolan, nästan varje år. 2012, elva år efter att Robin sökte första gången, blir hon kallad till nya tester och intervjuer. Kvällen den 22 februari tar hon tåget till Kristianstad. – Det var jätteroligt att ha kommit in efter att ha sökt så här många gånger. Eller kommit till fystesterna. – Hur gick de den här gången då? Det har gått några år och du har blivit lite äldre? – Det gick jättebra. Utan några problem över huvud taget. Men psykologintervjun känns inte lika bra. – Nej, den här gången skilde sig väldigt mycket från den gången jag sökte 2001, berättar Robin. Istället för att, som sist, prata om utbildningen, förväntningar på att jobba som polis, om familjerelationer och uppväxt, så kommer större delen av samtalet med psykologen att handla om Robins könsidentitet. Vid den här tiden, 2012, har Robin sedan tre år tillbaka kommit ut som transsexuell och lever som kvinna. Hon har gjort hormonbehandling, tränat rösten hos en logoped och påbörjat en könsutredning för att korrigera sitt kön, både juridiskt och fysiskt. – Han säger, 'Hur har du tänkt dig att det kommer att bli på skolan i och med att du genomgår en könskorrigering?'. 'Är det något speciellt du tänker på?' säger jag till honom. Och då säger han 'ja, jag tänker lite såhär omklädningsrum och sådant. Hur ska du göra med omklädningsrummen? Hur ska du byta om på skolan?' Robin försöker styra in samtalet på sådant som har med utbildningen att göra, men upplever att psykologen hela tiden återkommer till sådant som handlar om hennes könskorrigering. Och det faktum att hon ännu inte opererat sitt könsorgan. – Och säger till mig det att 'du ska ju veta det att Polishögskolan det är ingen självavård'. Och 'antingen så blir man ju lycklig efter en könskorrigeringsoperation eller så tar man livet av sig'. Och när han sade det så blev jag helt ställd. Här sitter polisens rekrytering och säger en sådan kränkande sak på en intervju till en skola. Jag visste inte vad jag skulle säga överhuvudtaget när han sade det. Jag blev bara tyst och stum. Sedan fortsatte psykologen att fråga mig 'hur har du tänkt göra med barn' och jag frågade 'vad menar du, vaddå göra med barn?' 'Ja, Hur ska du kunna få barn efter att du gjort den här operationen?' Och jag blev liksom bara mer och mer överröst med frågor som har att göra med min könskorrigering och absolut inte några frågor som har att göra med förväntningar på Polishögskolan eller arbetet som polis. – När jag gick därifrån så kände jag mig väldigt ledsen och jag hade en obehagskänsla i magen som jag inte kan beskriva, säger Robin. När antagningsbeskedet kommer en tid senare blir det nej. Robin har inte kommit in. Obehagskänslan ger inte med sig. Och det blir inte bättre när Robin får se den bedömning som psykologen skrivit ner efter intervjun. Där konstateras först att Robin har flera bra egenskaper för att bli polis: "Robin har alltså visat prov på både driftighet, ansvar, utåtriktning och andra goda egenskaper då man ska bedömas som presumtiv polis" Men det som gör henne olämplig är hennes transsexualitet. "Den springande punkten är egentligen då om hon landat tillräckligt i sin nya identitet. Det upplever hon själv att hon gjort och jag håller inte för osannolikt att det är på det viset. Jag väger dock in den osäkerhet som finns kring just detta, menar att det är klokt att avvakta varför lämpligheten bedöms som oklar." Jag visar den här psykologbedömningen för en av landets främsta experter på könskorrigering. Psykiater Cecilia Dhejne. – Man bedömer egentligen hennes kvaliteter som positiva. Driftighet, ansvar, utåtriktad, andra goda egenskaper som behövs för att bli antagen till den här skolan. Men, och sedan kommer det här nya, 'den springande punkten är egentligen då om hon har landat i sin nya identitet'. Och här säger ju egentligen psykologen, skulle jag vilja säga, att den inte har kunskap nog att bedöma detta. Cecilia Dhejne är överläkare och chef för det team på psykiatri sydväst i Stockholm som jobbar med könsutredningar. Under 15 år har hon mött runt 200 personer som korrigerat sitt kön. Hon har också forskat om hur det går efter operationen. Hon har inte haft Robin som patient. Och för att få en objektiv bedömning av henne har jag maskat papprena så det inte framgår vilken myndighet eller  utbildning det handlar om. – Allting är jättebra, men hon håller på att korrigera sin kropp. Alltså det är de hon gör och det är det de misstar för att det finns en identitetsförvirring, säger hon. Cecilia Dhejne förklarar att det stora steget för transsexuella inte är operationen av könsorganet, utan att komma ut. Att berätta för sin partner, sina föräldrar och arbetskamrater att man är transsexuell och att börja leva i det kön man identifierar sig med. Och det hade Robin gjort i tre år när hon träffade psykologen på antagningen till Polishögskolan. Det framgår av psykologbedömningen. Och där står också att hon har stöd av partner och familj.  – Alltså personen har en klar kvinnlig könsidentitet. Håller på att gå igenom en transition för att få den kropp som matchar. Så det är inte en identitetsfråga. Utan identiteten är klar, säger Cecilia Dhejne. Det som är kvar är själva den fysiska operationen av könsorganet. – Kan man inte förvänta sig att om man gör såhär stora fysiska könsförändringar, att man är uppe i den här processen, att det blir stora omvälvande känslostormar som gör att man helt tappar fortfästet? – Nej. Det kommer tidigare. Och det här är psykologens okunskap här. Sedan kommer det en fas till när man slutligen opereras och som en stor operation, det gäller alla stora operationer, så kan man känna sig lite tagen efter. Men det kommer inte ändra hennes identitet. Enligt en av landets främsta experter på könskorrigering har alltså psykologen som intervjuar Robin dragit helt fel slutsatser. Bara för att Robin inte opererat sitt kön, betyder inte det att hennes identitet som kvinna är osäker. Psykologen har dessutom landat i att han egentligen inte kan bedöma henne. Ändå gör han en bedömning som i förlängningen kostar Robin en plats på utbildningen. – Det här intyget som jag fick av psykologen, som jag begärde ut, det gjorde att jag knappt inte kunde sova tre månaders tid. Jag låg vaken om nätterna och var ledsen. Kunde inte somna. Så arg, ledsen kränkt och frustrerad kände jag mig, berättar Robin. – Om man tycker att det här är så pass komplicerat, med att korrigera sitt kön, att det blir svårbedömt att bedöma de här personerna, då innebär ju det i sådana fall att ingen person som korrigerat sitt kön kan någonsin bli antagen för de klarar inte av att bedöma det. Och då blir ju det inte bra, säger Cecilia Dhejne. När Robin fick reda på att hon inte kom in på Polishögskolan bestämmer hon sig för att ringa upp psykologen. Hon vill få en förklaring till hans bedömning. Psykologen har dokumenterad lång erfarenhet inom antagning och rekrytering och har varit chefspsykolog. Han återkommer också regelbundet till Rekryteringmyndigheten för att leda psykologintervjuer och fatta beslut om de sökandes  lämplighet till Polishögskolan. Robin spelar in samtalet. Det knastrar och ljudkvaliteten är dålig, men psykologen säger här att hans bedömning, som alltså gjorde att Robin inte kom in på Polishögskolan, grundades på att Robin inte genomgått någon operation av könsorganet. -- Den bedömning som jag gjorde där, den fotades [synonym till grunda, reds. anm.] ju på att du ännu inte gått igenom någon operation, eller hur? Psykologen liknar Robin vid en kedja. Den svaga länken är att hon inte opererat sig. Och har man en länk som är lite svagare, då brister alltihop, säger han. – Det finns en stor styrka i vissa bitar här men det är ju såhär att, precis som i en kedja va, att har du en länk som är lite svagare och den brister, då rasar ju liksom alltihop. Och här var ju då osäkerheten just kring hur det går med din egen identitet i samband med den här kommande operationen till exempel. Robin undrar varför hon inte kan plugga till polis bara för att hon inte gjort någon operation. – Ja, men på vilket sätt menar du? frågar Robin – Alltså det är ju det man inte vet. Det finns ju personer som till exempel ångrar att de har bytt kön. – Men jag förstår bara inte vad det skulle ha för betydelse för min gång under utbildningen? – Du vet att sådana saker kan ju resultera i allting från fullständig lycka och harmoni till depression och självmord. Det är ju liksom så va. Det kan sluta i depression och självmord. Det finns de som ångrar sig. Det är svaren Robin får på varför hon inte är lämplig att komma in på polisutbildningen. Vad säger då lagen om det här? I diskrimineringslagen står uttryckligen att du inte får behandla någon som avser att byta kön sämre än andra. Sedan 2009 finns det också ett förbud mot att diskriminera personer med så kallad könsöverskridande identitet eller uttryck. Ytterst ansvarig för utbildningen och antagningen till Polishögskolan är Rikspolisstyrelsen. Men när Robin anmälde dem till Diskrimineringsombudsmannen, DO, valde de att lägga ner ärendet. DO  trodde inte att de skulle kunna vinna i domstol. Men enligt enhetschef Anna-Carin Gustafsson Åström på DO betyder inte det att diskriminering inte förekommit. – Nej, utan det vi har givit uttryck för i vårt beslut det är att vi har inte kommit fram till att vi med framgång kan driva det här ärendet i domstol. Vi har ju inte uttalats oss om diskrimineringen, säger hon. Inte heller när Robin gick vidare och stämde Rikspolisstyrelsen gick det som hon hade tänkt. Rikspolisstyrelsen erbjöd sig nämligen att betala den ersättning som Robin krävt i sin stämning, 22 000 kronor,  i en förlikning. Men förlikningsavtalet slog inte fast om Robin blivit diskriminerad eller inte. Linda Awerstedt är jurist på den ideella organisationen Diskrimineringsbyrån Uppsala som där drev Robins fall. Och enligt henne hade byrån i det läget inte råd att tacka nej till pengarna och driva sakfrågan om diskriminering vidare i rätten eftersom det finns en risk att de där får betala höga rättegångskostnader. – Och här blir det ju ett litet antiklimax då. Vi har fått en lösning, vi har fått en ersättning till klienten, vilket är positivt. Men vi fick inte till det här beskedet att vi måste ha en förändring här, säger Linda Awerstedt. Jag går igenom de yttranden som Rikspolisstyrelsen skickade in till Diskrimineringsombudsmannen och till Tingsrätten. Det är deras svar på varför de anser att Robin inte har blivit diskriminerad. Som stöd för sin sak har de i sin tur samlat in yttranden från två psykologer på Rekryteringsmyndigheten. Men förklaringarna de ger går inte riktigt ihop. "Det rådde ingen osäkerhet kring anmälarens identitet. Huvudskälet till bedömningen är att det är en pågående process där psykologen inte kan ta ställning till den sökandes lämplighet i nuläget." (Rose-Marie Lindgren, chefspsykolog Rekryteringsmyndigheten, bifogat svar på 3 frågor till DO) Först skriver de att det inte finns någon osäkerhet kring Robins identitet. Sedan skriver de att Robin är under en identitetsomvälvande behandling. "Aktuell sökande till PHS har bedömts som en resursstark och välmeriterad individ, men som ännu är under en identitetsomvälvande behandling." (bifogat yttrande från Rekryteringsmyndigheten till DO) Flera gånger slår myndigheterna också fast att den psykolog som intervjuade Robin inte kunde bedöma henne. "Hon befann sig i en pågående process där intervjuande psykolog inte kunde ta ställning till Robins lämplighet i nuläget." (Maria Tingnell, jurist Rikspolisstyrelsen, yttrande till Tingsrätten å Rikspolisstyrelsens vägnar) Men trots det, står det rakt uppochner att just könstillhörigheten påverkade bedömningen att inte anta Robin till Polisutbildningen. "Bedömningen påverkades dock av att hon vid tiden för antagningsintervjun genomgick byte av könstillhörighet." (Maria Tingnell, jurist Rikspolisstyrelsen, yttrande till Tingsrätten å Rikspolisstyrelsens vägnar) Yttrandena hänvisar också till att transsexuella ofta lever under svåra sociala förhållanden vilket kan göra dem deprimerade och att en könskorrigering innebär en ”inte obetydlig suicidrisk”. Trots att man varken får diskriminera någon på grund av könsidentitet och könsuttryck eller någon som avser att byta kön, nekas alltså Robin en plats på utbildningen på grund av att hon är en transsexuell kvinna som ännu inte har bytt sitt fysiska kön. Jag vill såklart höra vad de ansvariga som varit inblandade i Robins fall har att säga om det här. Rekryteringsmyndighetens chefspsykolog Rose-Marie Lindgren, som skrivit ett av yttrandena om Robin. – Ja, jag är väldigt upptagen så att jag försöker se vad jag kan åstadkomma. Jag skickar ett mejl till dig. Rikspolisstyrelsens ansvarige för antagning och utbildning på Polishögsklan, Stefan Sterner. – Jag vet inte riktigt vad jag ska säga i det ärendet, för där har det ju så att säga… det är ju lite intressant för det är ju avslutat för våran del så att säga. Och Maria Tingnell, den jurist på Rikspolisstyrelsens som hade hand om ärendet hos Diskrimineringsombudsmannen och i tingsrätten.  – Vi har gett ett svar här att vi inte ska vara med. Att vi inte är intresserade. Nej, ingen ansvarig vill svara på några frågor om varför Robins könskorrigering påverkade hennes möjligheter att plugga till polis. – Då kunde ju det stå från början. Exkluderande från att söka denna utbildning är personer som har genomgått en könskorrigering därför att de kan ta livet av sig, anser Cecilia Dhejne. Psykiater Cecilia Dhejne har också  fått ta del av de yttranden som Rikspolisstyrelsens jurist och Rekryteringsmyndighetens psykologer har skrivit. Även de här papprena har hon fått granska utan att det framgår vilka myndigheter det gäller. Och det som de målar upp som en riskfaktor, att det finns en ”inte obetydlig” självmordsrisk bland personer som genomgår en könskorrigering , det har Cecilia Dhejne siffror på. Hon visar tabeller från den senaste svenska studien om just dödlighet bland personer som genomgått en könskorrigering. Det är en studie från 2011 som hon själv varit med och gjort. Och den visar att det fanns en förhöjd självmordsrisk i den här gruppen förr i tiden, på 70- och 80-talen. Men så är det inte längre. Bland de som opererat sig mellan 1989 och 2003 finns ingen förhöjd självmordsrisk. Ingen förhöjd dödlighet överhuvudtaget, berättar Cecilia Dhejne.   – Så dels använder de data som inte stämmer. Och dels kan man, när man bedömer en enskild individ, aldrig använda gruppdata som beslutsunderlag. – Varför inte det? – Det säger ju sig självt att det som gäller en grupp inte gäller alla i den gruppen. Alla blåögda är ju inte på ett visst sätt. Alla rödhåriga är inte det heller. Det är ett stort problem det blir ju en form av diskriminering. Att bedöma en individ från vilken grupp de tillhör och inte på den de är, är ju från en lekmans synpunkt en klar diskriminering, säger hon. Hur Rekryteringsmyndigheten förklarar sina motsägelsefulla utlåtanden kring varför Robin inte fick börja på Polishögskolan, och de gamla fakta de använder för att motivera sitt beslut, får jag inget svar på. Och Rikspolisstyrelsen, den myndighet som är ytterst ansvarig, vill alltså inte heller uttala sig. Så jag ringer upp psykologen som intervjuade Robin under prövningen till Polishögskolan den där dagen 2012. Jag vill höra hur han ser på sin bedömning idag. – Nej, men alltså hela det här med att byta kön är ju en sak som inte blir hundraprocentigt lyckad för alla individer som gör det. – Enligt vilken bedömning då? – Alltså det har varit åtminstone två personer som har framträtt på tv under senare år som har berättat sina egna personliga historier väldigt, egentligen, ingående och där de säger att de ångrar sitt beslut. Och jag har inte sagt någonting om den här personen som jag har bedömt, att hon kommer att ångra sig, men möjligheten finns. – Så två personer som har trätt fram på tv och ångrat sig är en del av din psykologbedömning av en persons lämplighet? – Nej… – Hur ska jag förstå det där? – Du hårdrar det här. De subjektiva berättelserna är viktiga. – Men kan man ta andra personers subjektiva berättelser och applicera på en enskild individ som sitter framför dig i stolen? – Ja, i den meningen att säkerheten i bedömningen blir större om det för individen relevanta har hunnit att genomföras, säger psykologen. Jag berättar det som psykiatern och experten Cecilia Dhejne sagt, att själva den fysiska operationen inte påverkar identiteten hos transsexuella, att det svåra är att komma ut för familj, vänner och kollegor. Något som Robin gjort tre år innan intervjun. – Du vet som psykolog kan man ju inte ha specialkunskaper inom alla delområden. Och det är väldigt ovanligt, för att inte säga helt unikt att det dyker upp en person som är transsexuell, säger psykologen. Jag berättar också att det inte finns någon förhöjd självmordsrisk bland personer som genomgått könskorrigering efter 1989. Jag undrar hur han ser på den där motiveringen som han gav till Robin att könskorrigering kan resultera i depression och självmord? – Känns det som en lämplig kommentar tycker du? – Nej, det alltså… lämplig? Det är det ju inte, uppenbarligen, om man sitter och dissekerar på det viset. Men jag antar att du säger en del saker också i viss spontanitet? – Absolut, det gör jag säkert, men jag är å andra sidan inte psykolog som har mött en transperson och nekat den inträde till en utbildning på grund av att den inte gjort en operation eller på grund av att den är transsexuell? – Nej. Jag är naturligtvis alltid psykolog, men  jag är inte van vid att ta samtal på det här viset på någon som jag har bedömt och när jag är i högsta grad i mitt privata liv. Då säger man kanske saker också när man sitter och penetrerar så här i efterhand inte var sådär de allra bäst valda orden. Men gamla fakta om självmordsrisk bland transsexuella som grupp det användes alltså  i sin tur av de ansvariga myndigheterna för att försvara psykologens bedömning av Robin. Myndigheter som sedan inte vill säga ett ord om saken. De uttalar sig inte i enskilda fall, får jag höra. Men tillslut väljer Rekryteringmyndighetens chefspsykolog Rose-Marie Lindgren att svara på några generella frågor. Och hon bekräftar att de inte har tillräcklig kompetens att bedöma transsexuella personer. – Ja, alltså det är jättesvårt för oss att bedöma det överhuvudtaget skulle jag säga. – Betyder inte det att man inte har samma möjligheter att komma in på Polishögskolan som alla andra? – I förlängningen kan det ju innebära det, ja. – Hur tänker du att det rimmar med diskrimineringslagen för där står ju uttryckligen att man inte får diskriminera någon som avser att byta kön och det står också att man inte får diskriminera någon på grund av könsuttryck och könstillhörighet?  – Ja, jag tycker ju att det är ju inte en form av diskriminering, utan vi redovisar ju att vi faktiskt är osäkra. – Tycker du att det är problematiskt, som du säger själv, att det kanske är så att transsexuella inte har samma möjligheter att komma in som andra? ­– Ja det kan det ju vara, säger Rose-Marie Lindgren. – Här söker jag till en utbildning, ett jobb. Och man tänker någonstans att här kanske man kan få vara med och motverka diskriminering och orättvisor och på något sätt göra ett bättre samhälle, så möts man istället av de orättvisorna från polisen, säger Robin. Robin har fått sina 22 000 kronor i förlikning, men hon har inte fått någon förklaring till varför hon inte kom in annat än att hon efter en könskorrigering kan ångra sig och vilja ta livet av sig. – Jag har aldrig blivit bemött eller så illa behandlad som vid rekryteringen till polisen. Trots det sökte Robin in till Polishögskolan i år igen. Hon blev inte kallad till uttagningen den här gången. Reporter: Mikael Sjödell Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

I det sjätte programmet av Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Vad ska man säga till sina vänner när de är på väg att missa att skaffa barn? Måste man ha idrottsvåld? Är det nödvändigt att ha en begravning? Producent: Susanna Einerstam. MUSIK: Keith Jarrett Rio "Part XV" inspelad live i Rio de Janeiro 2011. Matti Bye "Brought into light" från CD Bethanien. Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud. Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev: Hej! Mitt namn är Christoffer Edberg och jag gillar verkligen programmet allvarligt talat. Jag står nu vid ett vägskäl i livet och är osäker på vilken väg jag skall gå. Det handlar förstås om yrkesval Min fråga till er lyder: Vågar jag gå min egen väg och följa min intuition när omgivningen bara tycks välja det som ger högsta status och mest pengar? För att utveckla så verkar det som att existentiella värden har gått helt förlorade för de materiella. Folk i min bekantskapskrets verkar värdera pengar och status mer än egna intressen och passioner. Det är ständigt prat om lön, titlar, möjlighet att avancera, arbetstider, förmåner Det verkar som själva intresset och passionen för yrkesvalet verkar ha dött. Jag frågar ibland hur intresserad någon egentligen är men det verkar som att denna fråga mer har blivit en förolämpning och jag möts ofta av irritation och suckar när jag ställer den. Skulle verkligen uppskatta att få höra era tankar kring ämnet. Med vänlig hälsning Christoffer Edberg ______________ Hej lyssnade på Allvarligt talat idag och bl.a. handlade det om idrottsvåldet på våra arenor och du svarade att i USA förekom inte det varför? Vistades själv i USA ett halvt år på 1970-talet och förvånade mig då så ofta över följande: Såg aldrig skymten av någon avund. Var förvånad. I.st. verkade alla vara stolta över varandra. Som att de var ju det finaste som fanns, de var amerikaner, det kunde de vara stolta över. Vad andra där lyckades med, det hade alla del i. Om någons barn hade kommit in på en fin utbildning t.ex. så kastade sig omgivande damer om halsen på modern till det lyckade barnet och gratulerade och det verkade äkta. De blev glada. Själv umgicks jag med s.k. exekutives som hade det gott ställt, men jag upplevde samma fenomen hos t.ex. hotellportiéren eller taxichauffören. Alltid is´nt it beauthiful, wonderful m.m.m.m. De ord jag mest hörde under min tid där var lovely, real real nice, wonderful, gorgegous, beauthyful .. Just avunden där verkade inte existera, fastän den ju hos oss är så förståelig. Mvh Dorrit Fredriksson _________ Hej Jag är 44 år, fullt frisk, funktionell på alla sätt och vis. Men jag har en sak jag grubblar över och det är att jag är så fruktansvärt rädd för döden och att lämna detta jordeliv. Tror det har med min nyfikenhet att göra. Jag kan inte föreställa mig hur livet bara ska fortsätta pågå här på ytan utan mig..? Om det fanns ett piller för evigt liv hade jag tagit det pillret omgående! Människor i min närhet säger att jag kommer att vänja mig, att jag kommer att förlika mig med tanken om döden- men jag vet, att det kommer jag aldrig! Hur blir jag av med mina grubblerier? Och säg nu inte att jag återföds som en blomma eller en fjäril, för det tror jag inte på. Tack. Saa ___________ Jag heter Irene Möller, bor i Stockholm och vill ställa följande fråga till Per Olov Enquist. Varför drar du så ofta den slutsatsen att det människor frågar dig om egentligen handlar om en rädsla för döden? Är du själv rädd för döden? Jag är 76 år och tänker aldrig på döden. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag levat mitt liv och med vad jag åstadkommit. Jag ser mig själv som en planta som så småningom kommer vissna och bli ett med jorden. Jag behöver ingen gud. Mina gener förs vidare av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det räcker. Jag lever i nuet och ser till att jag får ut mycket av min tillvaro. I kväll ska jag åka och lyssna till en jazzkonsert och njuta av en musik jag tycker om. ______________ Hej, PO Det händer att jag lyssnar på allvarligt talat ,då du utvecklar dina tankar med anledning av diverse  mer eller mindre konstiga frågeställningar. Ofta så, att jag tycker om ditt djupsinne. Men ditt svar på frågan och läktarvåldet i samband med sportevenemang och framför allt, avsaknad på just sådant våld i USA, lämnar mig ytterst förbryllad. Du påstår, rakt av, att våld (slagsmål, fylleri) i samband med idrott inte förekommer i USA. Är det verkligen så? Jag medger gärna  att om ditt påstående är sant, är detta förvisso märkligt. Själv har jag vare sig kapacitet eller materiella resurser för att kolla huruvida ditt påstående är korrekt. Men total avsaknad av våld och bråk på och omkring arenorna i samband med lagidrotter i just USA torde vara så pass originellt att det rimligtvis borde ha varit föremål för forskning. Finns det verkligen ingen sådan på detta område? Om inte annat vore väl just vetenskaplig analys av denna nära nog sensationella avsaknad av våld och bråk i lagidrottssammanhang  och, inte minst, orsaken till att det utblivit, kunna ge underlag för att komma till rätta med fenomenet i Europa! Ytterst märkligt. Bästa hälsningar /bengt rudolf persson

I Det sjätte programmet av Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Vad ska man säga till sina vänner när de är på väg att missa att skaffa barn? Måste man ha idrottsvåld? Är det nödvändigt att ha en begravning? Producent: Susanna Einerstam MUSIK: Keith Jarrett Rio "Part XV" inspelad live i Rio de Janeiro 2011. Matti Bye "Brought into light" från CD Bethanien. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”. Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev: Hej! Mitt namn är Christoffer Edberg och jag gillar verkligen programmet allvarligt talat. Jag står nu vid ett vägskäl i livet och är osäker på vilken väg jag skall gå. Det handlar förstås om yrkesval Min fråga till er lyder: Vågar jag gå min egen väg och följa min intuition när omgivningen bara tycks välja det som ger högsta status och mest pengar? För att utveckla så verkar det som att existentiella värden har gått helt förlorade för de materiella. Folk i min bekantskapskrets verkar värdera pengar och status mer än egna intressen och passioner. Det är ständigt prat om lön, titlar, möjlighet att avancera, arbetstider, förmåner Det verkar som själva intresset och passionen för yrkesvalet verkar ha dött. Jag frågar ibland hur intresserad någon egentligen är men det verkar som att denna fråga mer har blivit en förolämpning och jag möts ofta av irritation och suckar när jag ställer den. Skulle verkligen uppskatta att få höra era tankar kring ämnet. Med vänlig hälsning Christoffer Edberg ______________ Hej – lyssnade på Allvarligt talat idag och bl.a. handlade det om idrottsvåldet på våra arenor och du svarade att i USA förekom inte det – varför? Vistades själv i USA ett halvt år på 1970-talet och förvånade mig då så ofta över följande: Såg aldrig skymten av någon avund. Var förvånad. I.st. verkade alla vara stolta över varandra. Som att de var ju det finaste som fanns, de var amerikaner, det kunde de vara stolta över. Vad andra där lyckades med, det hade alla del i. Om någons barn hade kommit in på en fin utbildning t.ex. så kastade sig omgivande damer om halsen på modern till det lyckade barnet och gratulerade och det verkade äkta. De blev glada. Själv umgicks jag med s.k. exekutives som hade det gott ställt, men jag upplevde samma fenomen hos t.ex. hotellportiéren eller taxichauffören. Alltid is´nt it beauthiful, wonderful m.m.m.m. De ord jag mest hörde under min tid där var lovely, real real nice, wonderful, gorgegous, beauthyful ….. Just avunden där verkade inte existera, fastän den ju hos oss är så förståelig. Mvh Dorrit Fredriksson _________ Hej Jag är 44 år, fullt frisk, funktionell på alla sätt och vis. Men jag har en sak jag grubblar över och det är att jag är så fruktansvärt rädd för döden och att lämna detta jordeliv. Tror det har med min nyfikenhet att göra. Jag kan inte föreställa mig hur livet bara ska fortsätta pågå här på ytan utan mig..? Om det fanns ett piller för evigt liv hade jag tagit det pillret omgående! Människor i min närhet säger att jag kommer att vänja mig, att jag kommer att förlika mig med tanken om döden- men jag vet, att det kommer jag aldrig! Hur blir jag av med mina grubblerier? Och säg nu inte att jag återföds som en blomma eller en fjäril, för det tror jag inte på. Tack. Saša ___________ Jag heter Irene Möller, bor i Stockholm och vill ställa följande fråga till Per Olov Enquist. Varför drar du så ofta den slutsatsen att det människor frågar dig om egentligen handlar om en rädsla för döden? Är du själv rädd för döden? Jag är 76 år och tänker aldrig på döden. Jag är fullkomligt nöjd med hur jag levat mitt liv och med vad jag åstadkommit. Jag ser mig själv som en planta som så småningom kommer vissna och bli ett med jorden. Jag behöver ingen gud. Mina gener förs vidare av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det räcker. Jag lever i nuet och ser till att jag får ut mycket av min tillvaro. I kväll ska jag åka och lyssna till en jazzkonsert och njuta av en musik jag tycker om. ______________ Hej, PO Det händer att jag lyssnar på ”allvarligt talat” ,då du utvecklar dina tankar med anledning av diverse  mer eller mindre konstiga frågeställningar. Ofta så, att jag tycker om ditt djupsinne. Men ditt svar på frågan och läktarvåldet i samband med sportevenemang och framför allt, avsaknad på just sådant våld i USA, lämnar mig ytterst förbryllad. Du påstår, rakt av, att våld (slagsmål, fylleri) i samband med idrott inte förekommer i USA. Är det verkligen så? Jag medger gärna  att om ditt påstående är sant, är detta förvisso märkligt. Själv har jag vare sig kapacitet eller materiella resurser för att kolla huruvida ditt påstående är korrekt. Men total avsaknad av våld och bråk på och omkring arenorna i samband med lagidrotter i just USA torde vara så pass originellt att det rimligtvis borde ha varit föremål för forskning. Finns det verkligen ingen sådan på detta område? Om inte annat vore väl just vetenskaplig analys av denna nära nog sensationella avsaknad av våld och bråk i lagidrottssammanhang  och, inte minst, orsaken till att det utblivit, kunna ge underlag för att komma till rätta med fenomenet i Europa! Ytterst märkligt. Bästa hälsningar /bengt rudolf persson

Ytterst lite spel men väldigt mycket Apple, Nokia som visat upp nya produkter!  För att ta del av TekniCast gör ni enklast genom iTunes (senaste avsnittet syns inte riktigt än men klicka på Prenumerera så funkar det)… https://itunes.apple.com/se/podcast/teknikhype …eller så går det alltid att köra genom RSS där länken hittar ni nedan… feeds.feedburner.com/Teknikhype …eller så kan ni lyssna Inlägget Podcast: TekniCast #38 dök först upp på TeknikHype. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ytterst mot det ville havet, under bratte svarte fjell i Lofoten, smir Johs Røde kunstverk i stål. Han har akkurat lagt siste hånd på en fiskebåt lenket fast av tjukk svart kjetting. - Over reiser oljeplattformen seg. Reporter: Vibeke Røiri

Katarina Gäddnäs bor året om på sitt smultronställe på Åland. Att hanka sig fram som författare och poet är inte alltid lätt, men vad gör man inte för konsten? Hon har studerat teologi vid Åbo Akademi och frilansar som journalist. 1997 debuterade Katarina och har sedan dess utkommit med fyra diktsamlingar. År 2005 sammanställde hon tillsammans med fotografen Gabriella Nordlund boken Ytterst som handlar om den åländska ön Kökar. Gäddnäs fick pris av Svenska litteratursällskapet året därpå. I sitt sommarprat kommer Gäddnäs att tala om excentriska släktingar, gnälla över hur svårt det är att vara fattig författare och vädra sin kärlek till trädgård och katter.

Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda: sifferunderlagen de behöver i sin forskning är antingen av för dålig kvalitet - eller helt enkelt omöjliga att få del av. Det tredje och sista programmet i serien om den svenska järnvägen handlar om forskningen som strandade. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning:Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigtFolkets järnväg del 2: SJ:s biljettpriser - "ett lotteri" Järnvägsforskare nekas siffror - svårare utreda förseningar Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda och hindrade. Det tredje och sista programmet i serien om den svenska järnvägen handlar om forskningen som strandade. Förtroendet för järnvägen är lågt och alla är överens om att tågen måste börja komma fram i tid. Men de som skulle kunna få förseningarna att minska har idag inte möjlighet att göra sitt jobb. Det berättar vi om i dagens Kaliber – Först blev resenärerna väldigt arga och vissa gick mot mig och det var väldigt hotfullt kände jag,så att jag hoppade upp då på en bänk som stod där då vid busshållplatsen. Det är vi som personal som utsätts för bemötandet från resenärerna, vissa resenärer. Det är inte bra för oss. Åke Johansson har jobbat som konduktör, eller tågmästare som det numera heter, på SJ i 30 år. Ett jobb som alltmer går ut på att försvara sig mot arga resenärer. I den senaste förtroendebarometern hamnade SJ näst sist. – Tågtrafiken är ju lite opålitlig idag. Jag skulle önska att den gick i tid. Välkommen till den tredje och sista delen i Kalibers serie om den svenska  järnvägen – i de två tidigare programmen har vi undersökt glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild på förseningarna och SJs biljettsystem – i det här programmet tittar vi närmare på vad som skulle behöva göras för att förtroendet för järnvägen ska öka. – Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till hur många som åker med tågen idag. För att se hur stora problem järnvägen står inför behöver vi ta reda på hur förtroendet för järnvägen ser ut idag och då särskilt förtroendet för SJ, inte bara för att det är den största tågoperatören i Sverige, utan också för att SJ fortfarande symboliserar järnvägen för många – eller som Per Corshammar, järnvägsingenjör på konsultföretaget Ramböll uttrycker det: – Jag tror att svenska folket älskar tåget och det transportmedlet men vi kan inte tycka om dem nu när de leverera så dålig kvalitet. Och det beror dels på SJ och på Trafikverket och det här kan människor inte separera, vems är felet, det bryr man sig inte om, man måste komma fram i tid. Ytterst ansvarig för själva järnvägsnätet är infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och hon ser allvarligt på den förtroendekris som tågtrafiken är inne i.   – Den absolut värsta följden det är naturligtvis om människor och företag tappar förtroendet för att åka eller transportera med järnväg. Alltså, det tar oerhört lång tid att bygga upp ett förtroende med det går snabbt att rasera och det är egentligen ingenting som någon önskar. Men precis hur djup är förtroendekrisen för tågtrafiken? Vi går till Svenskt Kvalititetsindex, SKI, som undersöker kundnöjdheten hos olika företag - de gör varje år intervjuer med slumpvis utvalda resenärer hos SJ som får berätta hur de har upplevt året som gått. Pedram Kaivanipour är analytiker på SKI.   – Det man kan säga är ju att i år hamnade SJ på samma nivå som Ryanair och Ryanair brukar annars vara ett slagträ i just transportsektorn när det handlar om missnöjda kunder och vi ser att SJ ligger på samma nivå. Och kollar man på hur många det är som är missnöjda så är 60% av kunderna missnöjda med SJ och det är ett ganska hårt betyg, men det innebär ju att det finns en del utmaningar som man borde ta tag i? Hur ser utmaningarna ut? – Det handlar framför allt om punktligheten. Man måste börja gå enligt tid och komma fram enligt tid. Och det är väl den största utmaningen man har hos SJ i dagsläget. Det gror ju ett missnöje och att lojaliteten och förtroendet för SJ sjunker.  Hur stora problem har SJ jämfört med andra transportföretag, alltså de som har hand om persontrafik? – Ja, SJ sticker väl ut lite i mängden när man tittar på hur mycket missnöjda kunder de har, så vill man skapa en bild där man är ett pålitligt transportmedel då måste man börja jobba på det här ganska mycket. Tyvärr så ända sedan 2000-talet när vi började göra de här mätningarna så har vi sett en tendens att man har börjar bli mindre och mindre nöjd och problematiken kring just punktligheten och hur man bedömer SJ som en pålitlig leverantör, det har naggats i kanten rejält. Så att år efter år har det blivit sämre och vi ser ingenting som skulle indikera att en förbättring är på väg. Enligt SKI är alltså den förtroendekris SJ är inne i både långvarig och djup. De som ingår i SKIs mätningar är alla kunder hos SJ – men i den årliga förtroendebarometern som genomförs av SIFO undersöks förtroendet hos hela allmänheten. I den senaste Förtroendebarometer från 2012 hade inte fler än 14% ett stort förtroende för SJ  – av de undersökta företagen var det bara SAAB som hade ett sämre förtroende  av de undersökta företagen - efter konkursen. Men trots att oberoende undersökningar har visat det här resultatet i flera år nu, känner inte SJs VD Crister Fritzson riktigt igen sig. Han hänvisar istället till de kundundersökningar SJ själva genomför ombord på sina tåg, nöjd-kund-index. – De undersökningar som vi gör, som vi redovisar i våran årsredovisning, det är när vi intervjuar folk som åker våra tåg och där ser vi att vi har en bättre kundnöjdhet än vad SKI visar. Så jag känner att vi är på rätt spår men vi är absolut inte framme ännu. Så hur ska järnvägen komma hela vägen fram – och få nöjda resenärer? Vad krävs för att resenärernas förtroende för tågtrafiken ska kunna återvinnas? – Jag vill vara säker på att jag kommer fram och inte behöva ta ett tåg tidigare än jag behöver. Det skulle vara målet, att lita så pass mycket på dem att max 5 minuters försening. – Det skulle komma och gå i tid. Jag tror att det är just det, punktligheten, om det skulle funka så tror jag att det skulle vara jättebra att åka tåg.  – Ja, att det är punktligare. Säkrare tåg kanske som funkar även vintertid. Om det funkar snabbt rätt och lätt och utan konstigheter när man ska reklamera nånting och så, så ökar ju förtroendet, absolut. Resenärerna på Stockholms Central får medhåll för sina krav av tågmästare Åke Johansson i Sundsvall. – Ja, det kan ju inte bli annat när det är så mycket förseningar som det är. De har ju rätt att vara förbannade på järnvägstrafiken, all rätt. Problemen märker vi redan innan tåget går så kommer resenärer fram och frågar kommer vi att komma fram i tid idag? Och även om han formulerar sig lite annorlunda gör Åke Johanssons chef, SJs VD Crister Fritzon samma prioritering. – Punktlighet, punktlighet, punktlighet. Fokus på kund, kund, kund. Det är de två övergripande frågorna vi måste ha. Förstå kunden, förstå marknaden, se till att vi levererar den produkten. Förbättra punktligheten. Vi är på rätt spår men vi har inte kommit fram än så där är vårt fokus. Christel Wiman är VD för organisationen tågoperatörerna, där även de privata tågbolagen ingår och hon håller också med. – Här finns ju ett arbete som pågår. Punktlighet ligger, näst efter trafiksäkerhet, högst både för Trafikverket och för tågoperatörerna. Här hittar vi ett svar som allakan enas kring – den största orsaken till att förtroendet för järnvägen är lågt är att tågen inte tillräckligt ofta är i tid. Det bästa sättet att öka förtroendet är med andra ord att minska antalet förseningar.  Så då återstår frågan hur det ska gå till? I Sverige bedrivs forskning om järnvägen på flera högskolor och universitet – dessutom har vi en helt egen myndighet, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI. som har till uppgift att se till så att de som ansvarar för infrastrukturen får så goda underlag som möjligt för att kunna fatta beslut. Vi åker till VTI och träffar Jan-Eric Nilsson. Han är professor i transportekonomi och en av dem som försöker ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken ska kunna minska. Jan- Eric ritar upp ett diagram på ett papper för att visa hur det gick till när de för ett par år sedan skulle starta ett forskningsprojekt kring just förseningarna i tågtrafiken.    – Vi hade ett antal hundra tusen för att just försöka förstå vad det är som driver förseningar, var uppträder de? Om du har fått en primärförsening, hur sprider den sig i nätet? Det var liksom den typen av frågor vi skulle titta på. Jan-Eric ritar in en kurva för att visa hur innehållet såg ut i det underlag man hade fått från dåvarande Banverket – och det blir en märklig kurva för ganska snabbt hittade Jan-Eric och hans kollegor stora frågetecken i underlaget för tågtrafiken. – Rena galenskaper som gjorde att vi inte litade på det vi såg. En av de stora grejerna var att det var väldigt många godståg som var långt före sin tidtabell framme och det finns en viss logik i att godstågen kan komma fram tidigare. Persontåg måste ju gå efter tidtabell, de kan man inte köra fortare, men godstågen kan göra det av vissa rimliga skäl, men sen när det blir en halv dag eller flera dagar före tidtabell, då är det bara någonting som har blivit fel. Så det var ett exempel. Och de tidiga godstågen var de enda tveksamheterna de hittade i det statistiska underlaget. Ett annat exempel var att vi såg att det var vissa tåg som var framme vid den näst sista stationen kanske klockan 12 och så var de framme vid slutstation en minut i 12, vilket liksom bara är logiskt fel. Så att det finns några slags buggar i de här systemen som gör att kvalitet är tveksam så vi skickade tillbaka statistiken och avslutade vårt forskningsprojekt.    Jan-Erics forskargrupp på VTI la alltså ner försöket att utreda orsakerna till förseningarna – det som var kvar av de 800 000 de hade fått till projektet skickades tillbaka till Trafikverket. Det här är långt ifrån det enda exemplet på att forskning om förseningarna i tågtrafiken inte har kunnat genomföras – forskare efter forskare vi träffar säger samma sak – de får inte tillgång till den information de behöver för att kunna ta read på vad förseningarna beror på - Men hur stor betydelse får det? Hur hade den som reser med tåg kunnat märka om Jan-Erics forskargrupp hade kunnat jobba vidare?    – Ja, som resenär så tar sig ju då infrastrukturhållaren, det vill säga Trafikverket, an de riktigt dåliga ställena först. Det är ju så prioriteten ska vara. Du ska givetvis bygga bort, om du har ofta en typ av signal som går sönder eller en viss typ av korsning eller växel som går sönder, ja med ersätt då med någonting annat, men om du inte vet precis strukturen på förseningarna då kan du inte göra de där grejerna. Det är ju det som är det pinsamma i den här kråksången att vi tror att det är mycket som är fel. Trafikverket säger att vi har en mer och mer eftersläpande underhåll och allt, de kanske har rätt, men vi kan inte ha hårda siffror att belägga det. Det har gått ett och ett halvt år sedan VTI la ner det här forskningsprojektet – sedan dess har de både skrivit och ringt till Trafikverket och bett om att få ett nytt underlag  - men hittills utan resultat. I ett mejl till oss skriver Trafikverket att deras tidigare data kunde vara svårtolkad, men att de sedan dess har förnyat och kvalitetssäkrat sitt system. På frågan varför Jan-Eric och hans kolloger, efter ett och ett halvt år fortfarande inte har fått ta del av det nya kvalitetssäkrade materialet får vi inget svar.    Jan-Eric har dessutom ytterligare en fråga han gärna skulle vilja ha bevarad och den rör de inställda tågen. De tåg som Trafikverket för tillfället inte alls räknar in i förseningsstatistiken:   – Det har betydelse i väldigt många olika samman, givetvis för resenärerna som drabbas av det, men alltså när man ska förstå vad som händer ute i järnvägsnätet så har det ju en betydelse hur tätt tågen går. Om man då har ställt in ett tåg. Då löper ju allting på mycket smidigare. Då behöver man ju förstå varför det här har hänt. Det är en del utav underlaget för att bedöma kvaliteten i den trafiks om bedrivs. Men har ni efterfrågat den här informationen? Ja, vi har frågat efter det och vi jobbar en hel del med kollegor i England som har precis motsvarande typ utav frågor med motsvarande myndigheter i England och där finns den informationen. Så varför får VTI inte tillgång till statistiken över inställda tåg? Inför vårt första program om järnvägen träffade vi Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Caroline Ottosson och enligt henne finns det brister även i den statistiken.     – Vi har behov av att utveckla den kodningen och få bättre kvalitet i de inställda tågen. Men det är viktigt när man tittar på hur järnvägssystemet fungerar, att man tittar både på inställda tåg och på punktlighet. Men vad menar du med att kodningen inte fungerar? – Jag menar att vi måste precisera kodningen, både att de är inställda men vi är också intresserade koda orsaken till att de är inställda och där är vi inte idag så vi behöver förbättra kvaliteten i informationen. Förutom att föra statistik över hur många tåg som ställs in behöver Trafikverket alltså bli tydligare när det gäller att dokumentera varför tågen har ställt sin in. Men varför görs inte det idag?   – Vi vet att ett tåg är inställt men vi har idag inte krav i vår egen organisation att vi ska koda varför det blev inställt men det skulle vi vilja titta på tillsammans med branschen. Inte långt ifrån Jan-Eric Nilssons arbetsrum på VTI jobbar Jonas Eliasson – han är professor i transportsystemanalys på kungliga tekniska högskolan, KTH. Jonas Eliasson skulle gärna vilja räkna förseningarna i tågtrafiken på ett annorlunda sätt än det som görs idag. – Ja, helst vill man ju mäta det i personminuter, alltså det spelar ju ingen roll om ett tåg som är tomt blir sent eller inte. Och man vill ju också veta något om inställda tåg. Man vill ju också veta det längs hela tågets sträckning. Ibland så redovisas förseningar bara vid ankomststationen, alltså vid sista stationen, men det är ju inte heller så kul därför att om folk har klivit av längs vägen så är det ju där de kliver av, det är det som är det relevanta. Så man måste vikta förseningarna inte med tåg utan med personer och det görs väldigt sällan. Genom att mäta förseningarna i personminuter istället för tåg skulle förmodligen också fler resenärer kunna känna igen sig i statistiken – för det under under rusningstrafik och på storhelger, när det är mycket folk på tågen och många tåg på rälsen som risken för tågförseningar är som störst – men idag är det inte möjligt för Jonas Eliasson att ta reda på hur många resenärer som drabbas.   – Det beror på att vi helt enkelt inte vet hur många som kör på tågen och det är för att SJ och andra operatörer anser att det här är deras affärshemligheter. Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till riktigt säkra siffror på hur många som åker med tågen idag. Och det säger sig ju självt att då är det hopplöst att veta om sådana här åtgärder är kostnadseffektiva eller inte. Det som hindrar Jonas Eliasson från att genomföra sin forskning är alltså inte att uppgifterna saknas eller är felaktiga utan att de som kör tågen, tågoperatörerna  inte vill lämna ut uppgifterna.     – De tycker att det här är deras affärshemligheter medan sådana som jag som forskar om det här tycker att liksom samhället tillhandahåller banor som ni kör tåg på. Då borde väl ni också berätta, visserligen förstås under affärsmässig sekretess, för regeringen, för Trafikverket och för forskning, åtminstone så pass mycket underlag så att vi kan fatta goda beslut om hur vi ska tillhandahålla spårkapacitet på ett bättre sätt. Men, ja så länge ingen tvingar dem så är det klart att det är bekvämare för dem att inte berätta saker. Varken Jan-Eric Nilsson på VTI eller Jonas Eliasson på KTH får alltså ut de uppgifter de behöver för att kunna ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken skulle kunna minska. Men vem bär ansvaret för det? Och för att se til så att forskningen ska börja bedrivas på ett bra sätt? – Ja, regeringen är de som måste ålägga Trafikverket att göra det här och Trafikverket måste också svara regeringen att, ja, det gör vi och det kommer att lyckas. Därför att Trafikverket har en liten benägenhet att svara att, nej det går nog inte. Alternativt att ja, det ska vi göra och sedan gör de inte det ändå. Så att i regeringen kan man ibland skymta en viss frustration över att de prioriterar det här väldigt hårt men får väl inte riktigt det gensvar från Trafikverket de ibland skulle vilja. Vad kan det få för betydelse då att det finns så dåligt med underlag som du säger? – Ja, det värsta är ju att vi vet ju inte vilka åtgärder det är som skulle vara de mest kostnadseffektiva. Det är det absolut mest allvarliga. Vi vill veta vad vi ska göra åt det här och då är det orsakskodningen som är det helt avgörande. Vi måste veta varför förseningarna uppstår. Om vi inte vet det, då spelar det ingen roll, vi kan inte göra någonting då.    Forskning som inte kan genomföras för att tågoperatörerna inte vill lämna ut affärshemligheter och projekt som helt måste avbrytas på grund av att underlaget saknas eller är av för dålig kvalitet? Vad säger infrastrukturministern. moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd om det? – Ja, det är i sådana fall beklagligt för min uppfattning är att det är ju att det är bra att använda forskningen och inte minst vårt eget transportforskningsintitut och de har ju många uppdrag. Det ska man också ha i minnet att varför Trafikverket bildades det var ju också ett sätt att kunna tänka sig att transportslagsövergripande få ut mer för pengarna, vara mer effektiv. De har ju varit igång i knappt två år så traditionen från det tidigare Banverket, in i det nya och hur man nu jobbar. Det är säkert så att finns förbättringspotential där. Det skulle jag säkert tro. De forskare vi har pratat med säger att det här är ett jätteproblem, att få fram data för att kunna forska på hur förseningarna ska kunna åtgärdas och var pengarna till järnvägen ska kunna användas bäst. Vad säger du om det? – Ja, jag delar uppfattningen att har man inte relevant underlag och kan man inte heller titta längre tillbaka i tiden så är det mycket, mycket svårare att göra rätt. Då blir det en prövofas. Jag delar också uppfattningen att jag tycker att det är bra att kunna ha bra siffror och statistik men också ha dem så öppna och trasperanta som möjligt. Men varför beordrar inte regeringen helt enkelt Trafikverket att lämna ut de här uppgifterna? – Ja, du måste väl utgå ifrån att uppgifterna finns och jag tolkar det som att de kanske inte finns. Nej, som vi kunnat berätta tidigare i programmet – finns inte en del av den data forskarna skulle behöva – det gäller till exempel varför tåg blir inställda – men i andra fall finns underlaget, men lämnas inte ut. Så hur prioriterad är den här frågan för regeringen? Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd igen:  – Ja, just forskardelen den är mera ny för mig, utifrån din frågeställning. Det som jag tycker känns oerhört angeläget, det är att ska vi få ut så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna, både i den tid som vi har tänkt oss men också till den kostnad vi har satt av pengar, för det är det som sen gör att resenärer kan börja komma i tid så gäller det att hitta hela det samspelta kittet och å är det data, det är bra information, det är uppföljning. Just den frågan, hur vi ska få så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna har precis varit föremål för utredning av Riksrevisionen – Riksrevisionen är den statliga myndighet som både ska granska andra myndigheter och följa upp politiska beslut - så sent som i december förra året presenterades de sin slutrapport över hur satsningarna på vår infrastruktur görs. Claes Norgren är Riksrevisor. – Det vi har gjort under de senaste 3 åren, det är att titta på de 500 miljarder kronor som du och jag och andra skattebetalare sätter av för att investera i transportinfrastruktur de kommande 10-12 åren och får man valuta för pengarna? Sedan är det ju också så att ur ett medborgarperspektiv så är det ju viktigt också att man också kan lita på och ha förtroende för transportinfrastrukturen och här finns det ju klara problemindikationer med långa väntetider, förseningar och så vidare. Riksrevisionen har inte undersökt vad som behöver göras för att minska tågförseningarna, men när de har tittat på hur satsningarna på järnvägen har sett ut genom åren har de ändå kunnat hitta ett tydligt trendbrott i hur vi har använt pengarna som satsats på järnvägen. I början av 2000-talet kan man se att satsningarna på underhåll minskade kraftigt. Och ungefär samtidigt ökade kostnaderna för reparationer kraftigt. – Man har prioriterat om och där finns det en sorts rot till en del av de här problemen med förseningar skulle jag bedöma, att man har eftersatt underhållet. Alltmer pengar läggs alltså på att släcka bränder och reparera och mindre på att underhålla – numera ställs också många tåg in i förebyggande syfte när vädret blir dåligt och flera tågsträckor har fått en utökad restid redan i tidtabellen för att undvika förseningar. Åke Johansson som har jobbat på järnvägen sedan 80-talet, mestadels på tåget mellan Sundsvall och Stockholm, tycker att resenärerna har fått det sämre. – När X2000 kom 1990, då åkte man härifrån på 3 timmar, idag tar det 3 timmar och 40 minuter och ändå håller man inte tiden. Det är en utveckling som är onödig alltså. Skulle man satsa på den järnväg man pratar om att man ska satsa på, miljövänlig och så vidare, då skulle man lägga ut dubbelspår. Genast förbereda för det, men man skjuter på det, skjuter på det, skjuter på det. Och det skapar ju de här problemen för resenärerna, för järnvägsbolagen och för oss som jobbar på tågen. Finns möjligheten att återfå det goda rykte som järnvägen en gång hade? – Ja, visst finns det det. Det är bara att man bestämmer sig för att göra ett bättre jobb än det som sker idag. Men då krävs det också att, det är alltså inte en fråga för ett enskilt företag, varken för SJ eller Norrlandståg eller Tågkompaniet, utan det är en fråga för politikerna att ta sitt ansvar. Det är deras jobb nu att ta sitt ansvar för nu för järnvägstrafiken och för resenärernas förtroende för järnvägen. Att politikerna ska ta ett större ansvar kommer också Riksrevisionen fram till i sin rapport. Enligt den följer inte regeringen de riktlinjer som finns idag.  – Ja, alltså riksdagen har formulerat ett antal principer och när vi har granskat dem så ser vi att man inte lever upp till dem tillräckligt. Riksrevisor Claes Norgren igen. – Det innebär helt enkelt att man bör bättre prissätta samhällsekonomiska kostnader så att resandet blir på lämplig nivå. Och sen när man då ska investera, om jag ska använda ett enkelt intryck så, innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man fundera på om järnvägen kan åka en annan väg, om man kan vidta andra åtgärder så att man så att säga investerar de stora pengarna där de verkligen behövs. Och här i de granskningar vi har gjort så har vi sett avvikelser som indikerar att vi skulle kunna få mer valuta för pengarna. Men vad beror de här avstegen på? Varför följs inte de här direktiven? Hur ska det här bli bättre nu då? – Ja, vi rekommenderar egentligen regeringen och Trafikverket att följa Riksdagens principer. Riksrevisionen har också nyligen startat en ny utredning som fokuserar enbart på förseningarna i tågtrafiken, den förväntas vara klar i höst.   Under tiden vi har arbetat med den här serien har Trafikverket skickat ut ett pressmeddelande där de skriver att de nu inleder ett 10-årigt samarbete med forskare runt om i landet för att minska antalet förseningar.     Och efter vårt förra program om SJs prissystem som av många liknas vid ett lotteri – skriver SJ på sin hemsida att de under året kommer att installera ett nytt stödsystem – det ska göra att biljetterpriserna inte ska svänga så mycket som 1000% på bara några timmar. Det pågår en diskussion mellan Trafikverket och branschen om ifall man ska fortsätta presentera den totala tågpunktligheten för resenärerna med 15 minuters marginal. Som ett led i det systematiska punktlighetsarbetet planerar man också att ta reda på vad resenärerna upplever som en försening. Vi går steget längre än så – och har frågat resenärer på Stockholms Central – hur de – om de fick drömma helt fritt – skulle önska att tågtrafiken i Sverige fungerade. – Att de kommer i tid och att det inte är för mycket snö på spåret för då funkar det aldrig. – Jag skulle önska att de satte lite såhär typ som Ryanair, alltså att du vet att ”så här många biljetter finns för det har priset, sen så går det upp till nästa prissteg”. Jag tror att fler skulle åka med tåget om det var tydligare priser, för nu är det lite ruffel och båg-känsla. – Snabbtåg till alla storstäder. – Alltid i tid och sittplats, jag älskar att åka tåg. – Ja, drömma helt fritt så skulle det vara en tågtrafik som på något sätt bekostades genom skattemedel så att alla kunde åka gratis vart som helst. För det känns som en bra grej i och med att det är så miljövänligt när det går på el. – Den skulle komma i tid och avgå i tid. Det är ungefär det som skulle vara drömmen tror jag faktiskt. Om man inte  behöver oroa sig för att komma för sent så är det ett fantastiskt sätt att resa på.  Tågmästare Åke Johansson som gav politikerna lågt betyg för hur järnvägen sköts – hyser desto högre tilltro till tågresenärerna:   De flesta resenärer är tålmodiga, de är positiva och tycker att det är bra att åka tåg. Det är ju positivt att åka tåg miljömässigt och man kan göra en massa saker på tåget. Man kan tänka sig att efter alla förseningar som alla upplever att de skulle sluta åka tåg, men de fortsätter. Jag tycker de är värda bättre möjligheter att färdas och komma fram i tid.   Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

Sverige har bland de mest missnöjda tågresenärerna i hela Europa - trots att den officiella statistiken visar att 97 av 100 tåg fram i tid i Sverige förra året. Och trots att infrastrukturministern menar att de svenska tågen är bland de mest punktliga i Europa. Kaliber har försökt få bilderna att gå ihop och hittat överdrifter, olika sätt att definiera vad en försening är och en infrastrukturminister som enligt forskare tolkat statistiken helt fel. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning:Folkets järnväg del 2: SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar – Du ser nu står här ingenting… – Ja, men det är drygt alltså när det är vintersäsongen man vet att tågen är försenade, de stannar upp. Vi stod still i en timma utanför Bålsta i förra veckan, för att då var det ett tåg som hade gått sönder. Och det är jobbigt att behöva tänka på det för du förlorar ju tid hela tiden. Antingen ifrån familjen eller ifrån arbetet. Klockan är 7 på morgonen i Enköping, Jenni Norell står på perrongen och väntar på tåget som ska ta henne till jobbet i Stockholm. Som vanligt har hon en klump i magen av oro när hon står där. Men är hennes oro befogad? Hur ofta kan man räkna med att komma fram i tid när man åker tåg? Hur står det egentligen till med svensk järnväg?  På ena sidan: resenärer på utmattningens gräns – med ett förtroende för järnvägen i botten. Och på andra sidan: SJ som säger att deras kunder är nöjda, både med trafiken och biljettsystemet. Och så Trafikverket - som gläds åt att punktligheten i svensk tågtrafik ökar - en glädje som smittat av sig även på infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd: – Rent statistiskt har vi nu en punktlighet som gör att vi ligger topp Europa. Vem har du fått den uppgiften av? – Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram. I en serie i tre delar undersöker Kaliber glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild av svensk järnväg. – Nån av oss har ju ett problem med verklighetsuppfattningen liksom, så var det de eller var det jag? Och vad gjorde du då? – Jag började beräkna statistik på egen hand. Välkommen till den första delen av Kalibers serie om den svenska järnvägen. Vi börjar med den fråga som, näst efter säkerheten är den allra viktigaste både för resenärerna och de som arbetar med järnvägen – att tågen ska komma fram i tid – och en nyhet som presenterades av Trafikverket i januari i år: ”Punktligheten i tågtrafiken förbättrades något under förra året, det visar nya siffror. 96,9 procent av avgångarna höll tidtabellen, vilket är en ökning med några tiondelar jämfört med 2011.” Förra året kom alltså nästan 97 av 100 tåg fram i tid enligt Trafikverket. Sedan avregeleringen när SJ:s monopol avskaffades, körs tågen av en mängd olika operatörer, men rälsen, växlarna och signalerna äger vi fortfarande gemensamt, via statliga Trafikverket. Men bland de resenärer vi träffar på Stockholms central en vanlig torsdagseftermiddag i februari är det inte många som känner igen sig i Trafikverkets statistik.    – Haha ja, det är inte min erfarenhet. Om du skulle uppskatta i procent så, hur många resor är du i tid? – Hälften. – Till 90 procent, jag tycker det är otroligt punktligt, det är klart det blir fel ibland när det är snöstorm, men det gör du när du tar bilen så jag ser ingen skillnad i det. – Varannan gång jag åkt tåg så har jag varit ungefär fem till tio minuter försenad, men inte mer än så. – 90 procent kanske, Så nio av tio gånger… – Är det sent alltså Enligt Trafikverkets statistik som de kom ut med för ungefär en månad sedan så är 96,9 procent av tågtrafiken i tid, vad säger du om den siffran? – Det stämmer inte! Att veta ungefär hur ofta tågen är försenade har betydelse, för om förseningarna är många så skapar det en oro hos resenärerna, en oro som får konsekvenser. En SIFO-undersökning som Göteborgsposten lät göra förra året visar att var tredje svensk nån gång har valt bort tåget av rädsla för att komma för sent: – Nu är vi på väg ner i garaget… Ana Wahlström bor på Södermalm i Stockholm, men har hela Sveriges om arbetsfält, hon reser i snitt 3-4 dagar i veckan och imorgon bitti klockan 10 ska hon ha ett viktigt kundmöte i Göteborg, men trots att både hon och företaget hon jobbar för vill att hon ska resa miljövänligt är hon nu på väg ner i garaget för att packa bilen. – Anledningen till att jag tycker att tåget är bättre är både för att det är miljövänligare än bilen och för att jag slipper att sitta och köra eftersom jag bara ska fram och tillbaka över dagen egentligen, men tågen är inte så pålitliga och om jag inte har mer än två timmars marginal så törs jag inte ta tåget. – Så nu får jag åka till Göteborg ikväll, hittat ett ganska billigt hotell. Stanna över natten och sen köra hem i morgon. Inte jätteoptimalt, men det funkar – det blir både dyrare och sämre.  Men vad grundar du den här oron på? – Jag har åkt massor av gånger och det går inte alls så bra. Jag har fått sova över i Jönköping och ta taxi från Dalarna. Jorå, jag har fått åka på alla möjliga konstiga sätt på grund av SJs strul. – Folk blir mindre benägna att åka tåg, alltså man reser alltså kanske färre resor eller man väljer andra färdmedel. Jonas Eliasson är professor i transportsystemanalys Statens väg- och trafikforskningsinstiut, KTH.    – Men sen har det också en konsekvens som är mer allvarlig, att det påverkar också sånt här som arbetsmarknad och bostadsmarknad. Folk blir mindre villiga att pendla ganska långt till exempel om man inte vet att man kommer fram och det påverkar också sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget den regionala utvecklingen i samhället, det är en långsiktig effekt som går långt utöver min bara min personliga ovilja. Om vi inte kan lita på att tåget kommer fram i tid finns det alltså risk för att vi inte vågar flytta ut en bit från stan – eller ta det där nya jobbet som innebär att vi måste börja pendla. Men hur står det då egentligen till med punktligheten i svensk tågtrafik? Hur ofta är tågen försenade? I Trafikverkets statistik över punktlighet ingår alla tåg i Sverige och det som mäts är tiden när tåget är framme vid slutstation. Inställda tåg räknas inte alls med i statistiken. När Trafikverket presenterade punktligheten för 2011 låg den på 87 procent - men när siffrorna för 2012 presenterades nu i januari hade den ökat till 96,9 procent - från 87 procent till nästan 97 på bara ett år alltså – en helt fantastisk utveckling om det inte vore för att nästan hela ökningen, allt utom 0,7 procentenheter, kan förklaras med att Trafikverket 2012 ändrade tiden för vad som räknas som en försening. Förändringen innebär alltså för att den som till exempel åker mellan Malmö och Lund – en resa som brukar ta 10 minuter – kan restiden fördubblas utan att räknas som en försening. Och det här är en förändring som har irriterat både resenärer och sådana som jobbar inom järnvägen. Per Corshammar är järnvägsingenjör för konsultföretaget Ramböll.   – Ja, alltså folk vill ju ha förtroende för järnvägen, att kunna åka tåg. Om siffrorna varierar mot den upplevda verkligheten du har då tycker du att det är en bluff. Då stämmer det ju inte. Man borde redovisa hur illa det är så att man motiverar investeringarna bättre. Om du får bättre punktlighetsstatistik för att du har ändrat till 15 minuters förseningar, ja då är risken att du inte får in mer pengar i systemet heller. Så varför har Trafikverket ändrat kriterierna för tågförseningar? Vi åker till Trafikverkets kontor i Solna och träffar Caroline Ottosson som är chef för Trafikledningen och ställföreträdande generaldirektör. – Vi har gjort ett antal förbättringar under 2012 och det visar sig i en förbättrad punktlighet. Drygt 96 av 100 tåg kommer till station inom 15 minuter. Men varför började ni mäta i 15 minuter istället för 5? – Ja, vi tittade på hur man gör på europanivå och vi enades om hur man skulle sammanfatta det här över landet. Men kan du nämna nåt annat land i Europa som använder det måttet i statistiken till sina resenärer? – Man kan titta på den unionen, järnvägsunionen. Där redovisar de på 15 minuter och också på långväga trafik. Exakt hur det ser ut på varje lands hemsida, det kan jag inte i detalj så det får ni titta på själva då.” Vi gör som Caroline Ottosson säger och tittar på hemsidorna på andra länders motsvarighet till Trafikverket – vi tittar på alla nordiska länder, Storbritannien, Tyskland och Schweiz, men ingenstans hittar någon som redovisar den totala tågpunktligheten med 15 minuters försening som Sverige gör. Så då går vi över till att titta på UICs statistik, den internationella järnvägsunionen, som Caroline Ottosson hänvisar till - men det visar sig att de inte heller använder sig av 15 minuter som mått på de totala tågförseningarna.   – Det stämmer, de delar upp regiontåg och fjärrtåg. Vi valde att ihop med branschen gå ut för drygt ett år sen och redovisa totalen på 15. Men då är inte den totala förseningstiden på 15 minuter i Sverige till för att mäta i UIC? – Vi redovisar inte på ett exakt samma sätt och det är det här som är så viktigt att vi nu får driva ett utvecklingsarbete och titta på hur vi ska ha det. Har ni tagit reda på vad resenären upplever som försening? – Det är en fråga som vi kommer att hantera inom ramen för det här systematiska punktlighetsarbetet för det är intressant att den punktlighet som vi redovisar så går det bättre men alla upplever inte det ute i systemet. Och därför måste vi lära oss mer om vad våra kunder, vad resenärerna tycker för att kunna sätta in rätt åtgärder. För Jenni Norell som pendlar mellan hemmet i Enköping och jobbet på kundtjänsten på ett kosmetikaföretag i Stockholm, innebär en försening ofta att hon antingen får svårt att hinna hämta sina två döttrar på förskolan eller att hennes arbetsgivare blir irriterad. – Femton minuter det är alldeles för mycket tid, om jag har en arbetstid som börjar 08.00 då ska jag inte komma till jobbet kvart över 8 – det känns inte ok. Om du skulle skatta själv då, om du utgår från ditt tågresande, i hur många procent är du punktlig när du åker? – Ja, 60 kanske? Med tanke på att morgontågen – de är i stort sett alltid försenade. Och händer det att vi har en försening så hamnar vi bakom ett pendeltågvilket innebär en ännu större försening – så att nej inga högre procent än 60.   En förklaring till att Jenni inte känner igen sig i statistiken är alltså att hon och Trafikverket har olika uppfattningar om vad en försening innebär – men det förklarar bara en del av glappet mellan hennes känsla av 60 procent och Trafikverkets 97.   För att försöka ta reda på vad resten kan bestå av tar vi tåget till Katrineholm. Här, på en bondgård en och en halv mil utanför staden bor Theodor Storm, med sin fru och deras två barn: – Jag och min fru byggde det här huset 2005 och då var tanken lite grann att vi skulle försöka få nån slags månskensbondetillvaro – hon är förskolelärare och jag är programmerare – men lantisar båda två. På gården föder de upp alpackor, ett djur som är släkt med lamadjur, som har en speciell ull som de gör halsdukar av och säljer till turister – men det är bara ett sidoprojekt, framför allt jobbar Theodor som dataprogrammerare. – Jo, men det är ju just det som är poängen, att kunna leva så här och samtidigt jobba med intressanta saker där det faktiskt händer. För här har vi inte intressanta IT-projekt, så enkelt är det. Utan det finns i Stockholm och det kommer säkert inte att ändra på sig. Så då är ju tågen det medel jag har för att kunna ta mig fram och tillbaka mellan de här två världarna. Resan mellan Katrineholm och Stockholm tar ungefär 1 timme men Theodor tycker att tåget ofta är försenat – och när Trafikverket mitt under katastrofvintern 2010 meddelade att 75  procent av tågen kom fram i tid – bestämde han sig för att ta reda på hur det egentligen var. I sitt kontor på gården började han kopiera data från Trafikverkets hemsida och göra egen statistik. – Det är två stora skillnader, dels tittar jag på alla stationer alla uppehåll, för Trafikverket redovisar ju bara slutstationer och sen lägger de toleranser för förseningar mycket högre än vad min chef gör. Theodor räknar fortfarande ett tåg som försenat när det är över 5 minuter sent – alltså på det sätt som Trafikverket gjorde innan 2012. – Då ska vi se, ja då ligger vi ungefär på 90 procent punktlighet om vi bortser från december där det faller ganska kraftigt ner till 84 procent. Från Trafikverkets siffra på 97 procent till runt 90 procent alltså, med exakt samma information som grund, 5 minuters försening. Men fortfarande en siffra som ligger högt över den som de flesta resenärer som vi har pratat med upplever. Det beror enligt Theodor Storm framför allt på innehållet i underlaget för statistiken.   – Du har ju Arlanda Express och du har hela SL med sina tåg som går på egna spår, både tåg som går väldigt korta sträckor ofta och de har oftast ganska god punktlighet så de drar upp statistiken. Så fjärrtågen här som brukar vara problemen så att säga de syns inte särskilt mycket i den här statistiken för de får så att säga hjälp av alla små frekventa avgångar som ändå brukar sköta sig ganska bra. Men presenterar man det som nån slags mått på vad tågbolagen levererar till mig så blir det direkt vilseledande.  För att få reda på hur ofta just Theodors tåg var försenat måste vi alltså gå in och titta på just den sträcka han åker varje dag: Katrineholm – Stockholm. – 2012 ja, då var punktligheten för de tåg som jag åker med ungefär 80 procent och då har jag räknat med att 5 minuter är en försening, allt under det har bortsett ifrån. Men det innebär att jag har kommit sent till jobbet en gång i veckan. Och under december månad så sjönk punktligheten till 65 procent, då blir det ganska kännbart. Då börjar man få förklara sig lite för ofta för att det ska vara okay liksom.   Den siffra som av trafikverket presenteras som 97 procent blir alltså, nedbruten på Theodor Storms nivå och sätt att räkna, minst ett försenat tåg i veckan. Och den där katastrofvintern år 2010 var knappt hälften av Theodors tåg framme i tid. Sträckan Katrineholm – Stockholm är inte mer förseningsdrabbad än många andra – generellt sett kan man säga att ju längre tågsträcka – desto större är risken att stöta på problem – allra värst drabbade är resenärerna i norra Sverige. – Jag förväntar mig att det är försenat, eller att vi stannar någonstans på skogen.  – Ja det vore ju kul om det gick i tid och kom i tid. – Det är synd att det inte funkar. På det personliga planet kan alltså vetskapen hur ofta tågen är i tid vara viktig för att man ska kunna avgöra om man ska våga ta det där steget och bli månskensbonde i Katrineholm – eller mellan vilka städer man kan ta tåget till ett viktigt kundmöte, även om det är inplanerat på morgonen. På ett annat plan är statistiken underlag för vilka satsningar som bör göras på järnvägen. Ytterst ansvarig för tågtrafiken i Sverige är infrastrukturministern. Moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd. Vad säger hon om den senaste statistiken från Trafikverket.   – Ja, alltså det kan man ju alltid säga vad man vill om. Jag hör ju mina kollegor som jag träffar i övriga i Europa, de säger alltid till mig såhär att åh, ni har så bra infrastruktur, vägarna är så bra och järnvägen fungerar uppenbarligen hos er. Och då brukar jag skämta med dem att ja det är inte riktigt det som de jag möter här i Sverige säger till mig, men jag ska ta med mig det. Det känns ju kul att få höra något positivt nån gång. Vet du hur Sverige ligger till punktlighetsmässigt i Europa? – Ja, tittar vi på siffror för 2011 som jag har förstått det så ligger vi ungefär topp 3. Vem har du fått den uppgiften av? – Det är uppgifter som jag har fått vartefter som jag har frågat efter och som har tagits fram. Exakt vem som har lämnat den det kan jag ju kolla i sådana fall men det är uppgifter som jag får till mig. Topp 3 i Europa! Vi blir uppriktigt förvånade. Inte någon gång tidigare under arbetet med den här serien har vi hört den här uppgiften – så efter intervjun ber vi att få veta var den kommer ifrån. En sakkunnig på departementet kommer in och visar oss ett dokument från UIC, den internationella järnvägsunionen – alltså samma organisation som Trafikverkets vice generaldirektör från början hänvisade till som orsak till att Sverige året började mäta förseningarna i 15 minuter istället för 5. Eftersom vi fortfarande har svårt att få bilden att gå ihop ber vi att få ta med oss dokumentet. Tillbaka på redaktionen ringer vi till Oskar Fröidh som är forskare i järnvägsgruppen på Kungliga tekniska högskolan, KTH. Vi mejlar honom dokumentet – och för säkerhets skull skickar vi också med statistik för ytterligare två år från UIC . Sen åker vi till KTH. – Ja, jag har ju tittat på andra källor också och gör en jämförelse med de här europeiska länderna och mitt intryck är att Sverige kommer någonstans i mitten, möjligen med dragning åt den undre planhalvan för en hel del tåg. Det som jag tycker är värt att notera också är att våra grannländer i Norge, Finland, Tyskland och Danmark alla är bättre än i Sverige, kan man se av den här statistiken. Sverige ligger inte topp 3 i Europa? – Definitivt inte utan någonstans i mitten med en dragning åt den nedre planhalvan och det största problemet om man går in på detaljer det är faktiskt snabbtågstrafiken som vissa månader är väldigt usel och vissa månader ok men den är aldrig bra. Men det kan inte vara så att Sveriges punktlighet har ökat dramatiskt det senaste året här? – Nej, inte dramatiskt. Det har skett förbättringar och det beror på dels ökad medvetenhet och att man faktiskt vidtar en del åtgärder men också på att vintervädret har varit lite nådigare än när det var som sämst för några år sen.     Nu är vi ännu mer förvirrade – en järnvägsforskare på KTH säger att Sverige inte är ett av de mest punktliga i Europa, medan den som har det högst politiska ansvaret för järnvägen i Sverige – vår infrastrukturminister – gläds åt att Sverige ligger topp 3 – och de båda utgår från samma statistik från UIC.   Vi ringer tillbaka till näringsdepartementet och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärds pressekreterare. Vi berättar att vi har fått motstridiga uppgifter om UIC:s statistik och att vi därför gärna vill veta hur departementet har räknat. Dessutom vill vi gärna ha namnen på de två länder som har bättre tågpunktlighet än Sverige och alltså ligger etta och tvåa i Europa. – Då får du ett mejl med det man hänvisar till och sen också några rader förklaring då eftersom det uppenbarligen inte är helt lättolkat, eller att man kan göra olika… Jag vill veta hur departementet har tolkat siffrorna. – Absolut! Senare på eftermiddagen får vi ett mejl från regeringskansliet. I det står det såhär: ”Att dra alltför skarpa slutsatser utifrån olika år med mera är svårt men det ger en indikation om att persontrafiken i Sverige ligger i toppen av statistiken. Detta baserat på jämförbara data +15 minuter persontrafik Sverige 2012 – 96,9 procent.” Enligt mejlet har alltså uppgiften om att Sverige ligger topp 3 i Europa tagits fram genom att man har gjort precis det som Trafikverket har sagt att statistiken är till för – att jämföra Sverige med andra länder i Europa. Men som vi har kunnat visa tidigare i programmet så mäter ju inte den europeiska järnvägsunionen UIC den allmänna punktlighet i 15 minuter. Det näringsdepartementet istället har gjort. Det är att de har tagit punktligheten för alla tåg i Sverige – med 15 minuters marginal – alltså inklusive pendeltåg och Arlanda Express för år 2012 – och jämfört den siffran med enbart fjärrtåg i Europa år 2010. Vi visar mejlet för Roger Pyddoke som är forskare på Statens Väg och trafikforskningsinstitut, utan att i förväg berätta varifrån det kommer: – Att Sverige ligger i toppen av statistiken, det förstår jag inte hur man tänker då. Rumänien – det är ju larvigt. – Men alltså ska man hålla på och jämföra siffror, då ska det åtminstone komma från samma, det där är helt ointressant att kommentera. Vad menar du nu? – Ja men alltså, man kan ju inte bara ta en siffra från ett annat år som är sammanställt för ett annat syfte och jämföra med något annat, det är ju helt oseriöst. Den där siffran refererar till långdistanta tåg, inte lokaltåg och om det där är samtliga typer av tåg, då är det ju äpplen och päron vi jämför här. Det kan inte jag kommentera, det är ju inte jämförbart. Vi har pratat med Catharina Elmsäter-Svärd och hon säger att vi ligger topp 3 i Europa. – På punktlighet? För 2010 som vi har siffror för lokal- och regionaltåg då är vi ju långt ifrån topp tre i Europa. Men enligt departementet grundar sig Catharina Elmsäter-Svärds siffror på UIC:s statistik som du har framför dig. – Ja då är det obegripligt. Och vad tänker du om det? – Ja jag tänker inte säga mer om det. Hur viktigt är det att besluten som fattas om järnvägen bygger på en saklig grund? – Ja det är ju jätteviktigt för att om man inte har korrekt underlag då kan man ju inte bedöma vilka problem som är stora och vilka problem som är små och man kan sätta in lösningar inte är relevanta till de problem man har. Nu är vi tillbaka där vi började – på Trafikverket. Den myndighet som ansvarar för vårt gemensamma järnvägsnät och statistiken över förseningarna. När vi frågar vice generaldirektör Caroline Ottosson hur Sverige står sig i Europa säger hon först att det inte går att ranka länder eftersom det inte finns någon nyare statistik än den från 2010 – men när vi insisterar på att i alla fall få en bild av hur det ser ut – får vi exakt samma svar som det vi fick i mejlet från näringsdepartementet. – Om vi tittar på 2010 och de siffrorna som ligger ute. Då om vi jämför med resultatet som Sverige har presterat 2012 så ser det ut som då att vi skulle ha legat på tredje plats. Efter vilka länder? – Ja, då får jag läsa innantill från UIC:s statistik då: Rumänien som redovisar att de har 100 procent punktlighet på 15 minuter där, Moldavien som redovisar 99,4 och då är det viktigt nu att det är 2010 års siffror och jag redovisar nu 2012 års siffror för Sverige. Men Trafikverket har den övergripande bilden av hur tågtrafiken ser ut i Europa, Rumänien här rapporterar ju till exempel in också 100 procent. Vad säger ni om den siffran? – Ja, jag har ingen uppfattning om den siffran. Jag utgår ifrån att de har redovisat det som de har producerat. Men är det inte så också att du jämför en siffra från 2012 där pendeltåg och regionaltåg ingå med en siffra där enbart fjärrtåg ingår? – Och då är vi tillbaka till det behovet som finns av utveckling. Vi välkomnar en utveckling på europanivå. Och det här är det bästa som finns idag…  Men är det såhär ni generellt jämför statistik på Trafikverket? – Vi har att jämföra med det som finns ute och ligger ute och det kommer från UIC. Men hur hade utfallet blivit om Sverige också hade jämfört fjärrtåg istället för att ta alla tåg? – Det kan inte jag svara på rakt upp och ner. Då måste jag få återkomma med den uppgiften i så fall.  Sanningen är den att om Trafikverket hade gjort det, det vill säga jämfört äpplen med äpplen, svenska fjärrtåg med andra länders fjärrtåg år 2010 så hade Sverige hamnat bland de allra sämsta. Och Rumänien, som enligt både Näringsdepartementet och Trafikverket, har de punktligaste tågen i hela Europa – var förutom Sverige ett av de länder som hade flest missnöjda resenärer i den senaste Eurobarometern. På gården i Katrineholm har dataprogrammerare Theodor Storm hunnit beräkna egen statistik i 3 år nu – och vi är nyfikna på om han tycker att han har hittat förklaringen till det där gapet mellan hans upplevelse och Trafikverkets statistik? – Ja, delvis. Jag vet ju fortfarande inte varför man har valt att presentera statistiken på det som man gör. Det skulle vara jättespännande att få reda på hur man egentligen har tänkt. Och jag är ännu mer nyfiken på varför tågoperatörerna tycker att det är ok att säga till mig att de har en punktlighet på 95 procent, när jag, en alpackauppfödare på landet kan visa att så är det inte. Det som började med att Theodor olovligen kopierade Trafikverkets data Har utvecklats till en hemsida där man kan gå in och se punktligheten för ens egen ressträcka. Hemsidan har blivit till efter ett uppdrag för myndigheten Trafikanalys, som snart kommer börja publicera egen tågstatistik. Vi är nyfikna på hur det egentligen såg ut på Jenni Norells sträcka mellan Enköping och Stockholm förra året. I snitt kom nästan 89 procent av Jennis tåg fram i tid förra året – det är långt ifrån Trafikverkets siffra på 97 procent, men också långt ifrån hennes egen uppskattning på 60 procent - nåt som nog delvis kan förklaras med att vi en kall morgon under en av tågtrafikens sämsta månader på året. Och oavsett vad hon tycker om tågtrafiken – så kommer hon att fortsätta pendla framöver: – Jag trivs jättebra med mitt arbete och jag vill fortsätta jobba där jag jobbar. Så det är bara att bita ihop och jag hoppas att det blir bättre. Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

En svensk podcast om Mac, iPhone, iPad och iPod med Peter Esse och Erik Bille med gäster. Teknikveckan är roligt, konkret, påläst och lite skånskt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En svensk podcast om Mac, iPhone, iPad och iPod med Peter Esse och Erik Bille med gäster. Teknikveckan är roligt, konkret, påläst och lite skånskt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.