Podcasts about poliserna

I veckans avsnitt har vi med oss polisen Rissa Seidou. Hon är områdespolis i Järva och har blivit en välkänd polis över hela landet genom serien Poliserna i våldsvågen. För i just våldsvågen står Rissa längst fram för att bekämpa gängkriminaliteten och göra vårt samhälle tryggare. Vi pratar om polisyrket, hur det kom sig att Rissa blev polis. Vi pratar om Rissas arbete. Hur hon står nära dom gängkriminella men lika nära oroliga föräldrar. Bland annat om varför hon är tillgänglig på telefon dygnet runt för alla frågor från boende i Järva. Om barnen som mördas men också mördar. Om tjejerna som alltmer blir en viktig bricka i dom gängkriminellas spel. Vi frågar vad hon behöver från politiken för att bli en bättre polis. Och så om sanningen, att man som polis i dagens Sverige får vara beredd på att man kanske går till jobbet för sista gången, varje dag.SPRING VÅRRUSET MED OSS! Den 21 maj springer vi Vårruset i Stockholm. Oavsett vart du befinner dig och vill springa loppet, ange rabattkod: ÅPXVR20 för 20% rabatt på startavgiften. Läs mer på: varruset.seProgramledare: Ida Höckerstrand & Sofie Hallberg Klippning: Sofie Hallberg Instagram: @angestpodden @idahockerstrand @sofiehallbergFacebook: ÅngestpoddenTikTok: @therealangestpoddenHar du förslag på ämnen, ett dilemma eller gäster du skulle vilja höra i Ångestpodden?Mejla oss gärna: angestpodden@ingetfilter.seBehöver du prata med någon?https://hjalplinjen.semind.se spes.se suicidezero.se teamtilia.sebris.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I veckans avsnitt avhandlas ytterligare två filmer ur Polisskolan-serien, givetvis handlar det om del 3, som har undertiteln Begåvningsreserven och del 4, Kvarterspatrullen. Back in Training och Citizens on Patrol på engelska.   Vi hoppas det ska smaka!   Polisskolan 3 – Begåvningsreserven (1986): "Poliserna vid polisskolan står inför en ekonomisk kris i delstatens budgetarbete. För att lösa krisen har guvernören beslutat att endast en skola ska få fortsätta utbilda poliser i delstaten. Detta leder till att båda de rivaliserade skolorna skall granskas och utvärderas, vilket leder till att en del tar till fula knep för att bli av med sin motståndare. Tanken är att man ska se vilken skola som kan producera den bästa kåren av poliser. Detta blir ett tufft uppdrag för Mahoney, Jones, Tackleberry och deras virrige rektor Lassard."    Polisskolan 4 – Kvarterspatrullen (1987): "Förändringens vindar blåser genom polisskolan. Lassard bestämmer att man skall träna och göra kvarterspatrullerna tuffare. Resultatet blir programmet Medborgare som patrullerar, som består av vanliga medborgare som genomgår en annan variant av polisträning. Därmed får Mahoney och de andra poliserna fullt upp att träna dessa civila blåbär, som den rivaliserande polisen Harris försöker stoppa."   Superlänk till alla våra plattformar: http://linktr.ee/filmsmakarna   #PoliceAcademy #SteveGuttenberg #MichaelWinslow  

Det är dags för Peter Wikström och Christian Dalsgaard att berätta hur de upplevde natten då Olof Palme mördades.Av och med Tobias Henricsson/PRS Media.Dagens huvudsakliga källa är Palmemordsarkivet.se.Sponsra Palmemordet på Patreon: https://www.patreon.com/palmemordetSponsra Palmemordet via Swish: 070-7715864 (märk insättningen "Palmemordet")Kontakta Palmemordet: zimwaypodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

HVB-hemmet Allviken har anmälts till Ivo flera gånger, bland annat av poliser. Men tillsynsmyndighetens granskningar har som mest landat i kritik för formella fel och Allviken har fått expandera sin verksamhet, och kunnat flerdubbla sin vinst. Hör granskningen av Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det var en jobbig väg dit. Mycket tankar. Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Men jag kommer ihåg att det var känslosamt.Hugo – som vi kallar honom – är på väg till ett Hem för vård och boende – ett så kallat HVB-hem i Tärnsjö i norra Uppland.Hans mamma – som vi kallar Sara – sitter i bilen med honom:– Nej det var en mardröm. Vi visste ingenting. Och köra honom... Han var hög som ett hus…en satt i baksätet med honom. Vi visste ju inte om han skulle kasta sig ut.Hur var det när ni kom fram dit då?– Då grät jag. När vi kom fram. Och vi går där över gården med våra grejer. Och liksom knackar på. Och så kommer det någon som vi antar är personal. Vi är inte liksom helt säkra på det heller. Vem är ansvarig? Utan det var liksom så där... Det var du som skulle komma ja. Ja ja mamman. Det går bra det här. Och så klappar de mig lite på axeln. Sluta gråta nu mamman. Det här går bra. Vi tar hand om honom du. Och nu kan du åka.Hugo har ADHD. Han har alltid sportat, men när slutar med träningen blir han snabbt deprimerad och rastlös. På jullovet i ettan testar han och en kompis benzo - ett slags narkotikaklassat läkemedel och han fastnar direkt.– Det gjorde att jag inte kände så mycket. Men när det väl går ut i kroppen, då kommer alla känslor överrusande över en.Hugos missbruk går snabbt över styr, föräldrarna kan inte kontrollera honom och han håller på att dö i en överdos.– Vi hade nog i vår vildaste fantasi inte en tanke om att det skulle drabba liksom vårat barn som var aktiv idrottskille. Vi hade bilden av att det här drabbar de som kommer från trasiga familjer, socioekonomiskt tuffa förhållanden.Allviken HVB – hemmet dit Hugo kommer – har avtal med nästan alla svenska kommuner och fakturerade omkring 30 miljoner kronor förra året.De har en fin hemsida, figurerar i flera positiva reportage i lokalmedia och har, när Hugo kommer dit, aldrig fått någon kritik från inspektionsmyndigheten Ivo.Hemmets profil är att behandla unga killar med missbruk. Men det första som möter Hugo är erbjudanden om mer droger.– Det fanns jättemycket hasch. Cannabis alltså. Det var flera som rökte, fuskade på pissproven och sådant där, liksom tränade för att få ur sig det. Bränna, svett och sådant där.Stämningen på boendet beror enligt Hugo väldigt mycket på vilken personal som för tillfället är inne och jobbar. Ibland styr personalen och ibland ungdomarna.– Man var ju spänd hela tiden. Man behövde ju alltid låsa sin dörr och sådant där. Och man var noga att det inte var någon som följde efter en och sådär. Man hade ett öga över ryggen hela tiden. Det var liksom väldigt spänt.Varje år placeras cirka 6 000 barn och unga på HVB-hem i Sverige. Det görs för att man för sin egen skull inte kan bo kvar hemma.Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterade i våras att det fanns uppgifter om våld, hot, sexuella övergrepp, kränkningar eller droger i var fjärde inspektion. Men få av HVB-hemmen stängs.För att förstå hur det kan vara så – går vi igenom klagomål och all tillsyn som har gjorts på just det här hemmet. Redan flera år innan Hugo kommer dit har en ungdom därifrån ringt in till Ivos tipstelefon:“Det finns droger på behandlingshemmet. Personal hjälper ungdomar att lämna negativa drogtest trots att ungdomen tagit droger.”Det här förnekas av föreståndare och ägare. IVO avslutar tillsynen utan kritik.2019 beskriver en förälder i en anmälan till IVO hur det var att komma dit:”Haschdimman ligger tung över hela övervåningen/uppehållsrummet. de intagna tar droger framför personalen.”När Ivo sedan gör sin inspektion upptäcker de inte några brister.I domstolsprotokoll ser vi gång på gång hur olika socialtjänster beskriver att placeringar på Allviken lett till att ungdomar börjat med droger eller missbrukat mer.Vi tar kontakt med en mamma som vi kallar Hanna, hon tycker först att det är jobbigt att minnas - vi har bytt ut hennes röst:– Det gjorde ont i mig. Min son blev ju förstörd där. Det var där han lärde sig vad droger är. Allting började där. Det var helvetet på jorden.Hanna avråds från att hälsa på sin son men åker ändå dit:– Åh Min son han ligger i sängen och sover. Han är väl påtänd snarare. Han var full av sår. Han var blek. Han hade gått ner sig, han såg ut som en pundare. Det var inte så det skulle vara.Flera av de placerade pojkarna begår narkotikabrott under den tid de är där. Hannas son, som vi kallar Samir, förvärras i sitt missbruk under vistelsen där:– Och min son sa att mamma det var på Allviken, allting började. Det var kokain, det var amfetamin, det var heroin, det var hasch. Det var allt möjligt...Fler klagomål kommer också in till IVO och de genomför en inspektion.Två placerade pojkar går med på att tala med IVO. De säger att det är lätt att missbruka på Allviken och att personalen inte verkar veta vad cannabis är.IVO frågar ägaren om pojkarnas uppgifter och hon säger att det inte stämmer.När IVO kommer tillbaka två månader senare vill INGEN av ungdomarna prata med dem. Mellan besöken har minst två ungdomar förvärrats i sitt missbruk och fått flytta.Återigen konstaterar IVO att det inte finns några brister.Hugos mamma Sara har inte så mycket insyn i vad som händer på Allviken, de träffas mest på hans permissioner - men det han säger gör henne orolig.– Han berättade om att det var poliser som kom, ttt det var polisingripanden att det var bråkigt. Han berättade om att de hade knivar. Han berättade att han var rädd för andra boenden.Hugo säger att han själv inte är inblandad i några konflikter. Men nästan alla andra hade någon form av kniv gömd på rummet:– Alltså det var vanliga köksknivar, knivar man tagit in på permissioner, små knivar som kunde gömmas enkelt.Han berättar att på kvällarna och nätterna satt killarna uppe och gjorde vad de ville.Hugo håller fram sin mobil och visar en film från en av kvällarna. Filmen är inspelad i dagrummet, det är två killar som slåss, de stampar i golvet och flera står längs väggarna och tittar på.Varför slåss de?– Det var något bråk som hade hänt dagen innan och så ledde bara till det ena till det andra. De kallade varandra fula ord. Så blev det slagsmål.Men vad fanns personalen i de här situationerna?– De låg och sov, som de sa. Men det hörs ju tydligt att man inte kan sova. De ligger ju inne i personalrummet och kollar film. På kvällarna.Så det kunde pågå slagsmål på övervåningen, utan att personalen ingrep?–Personalen hade ingen koll alls. Det var verkligen sådär hela tiden.IVO känner till flera sådana här händelser.Vid en inspektion berättar en pojke att några ungdomar har slagit sönder övervåningen.Vid ett annat tillfälle misshandlas en pojke av två andra och får bitmärken på bröstet.En natt kommer en kille in i en annan killes rum och vill ha cigaretter. När han säger nej misshandlas han och får en så hård smäll på örat att trumhinnan spricker.Allvikens ägare Marielle Ragvals vänder sig kraftfullt mot dom kritiska beskrivningar vi fått, och menar att de problem som funnits i huvudsak kan förklaras av brister i lagen.– Det är en målgrupp som har ett stort vårdbehov. Och vi ser idag jättestora utmaningar för alla oss som jobbar inom HVB -branschen, där vi idag inte har den lagstiftningen på plats än så att vi har rätt befogenheter att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Vi har inte rätt att till exempel visitera ungdomarnas väskor eller gå igenom deras rum för att försöka se om det finns saker eller föremål som inte får vara där. Vi har inte rätt att kräva att de ska lämna urinprov. Och det här är någonting som vi alla brottas med i branschen där vi känner att vi jobbar med bakbundna händer.Kan det vara så att ni tar emot ungdomar med komplexa problem med för lite personal?– Jag anser inte det. Nej.Och Ivo bedömer också i sitt senaste beslut att verksamheten har förutsättningar att ge de inskrivna ungdomarna en vård som är trygg och säker.Vi kontaktar flera tidigare och nuvarande anställda. En del säger att det inte finns några som helst problem på boendet, att det faktiskt är ett av de bättre man kan vara på, medan andra vittnar om allvarliga missförhållanden.En tidigare anställd – Darko – går med på att träffa oss och berätta öppet om varför han efter många år slutade på Allviken,– Det är synd. Jag var så stolt att vara där, för mig var det en ära att få komma och jobba där en gång i tiden. Det är sån energi. Barn, de går åt rätt håll.Darko är föräldraledig med yngsta dottern som ligger i vagnen och sover när vi tar en promenad och pratar. Han är själv dömd för brott, men det är mer än 15 år sedan och idag är han stolt över att hjälpa unga på rätt väg. Han beskriver att Allviken – i början – var ett bra ställe att jobba på:–Vi fixar dem, hjälper dem på vägen, styr dem åt rätt riktning, pushar dem, bär dem när det behövs. Och sen, allting kraschar så här...det är inte lätt.Kommunerna betalar mellan 3 000-10 000 kronor per dygn för att ha en pojke placerad här. Och Darko berättar att de anställda uppmanas av ledningen gång på gång att inte berätta för socialtjänsten som placerat barnet där om det hänt något allvarligt.– Vi hade problem hela tiden. De har ökat ungdomsgruppen och minskat med personal.Han säger att vid ett tillfälle hade han hört av ungdomarna att en av killarna tar in heroin på boendet.– Det är inte bra att de blir introducerade till heroin på vårat hem. Det är en tung drog, du vet, opiater.Han framför det till ledningen men säger att han inte blir inte trodd.Darko säger att det var obehagligt att jobba ensam på natten.– De är mitt ansvar. Tänk att du är själv med dem, närmaste polisstation är fyra mil ifrån och det kommer två bilar med kriminella...Företaget har också ett stödboende utanför Uppsala dit unga från Allviken får komma för att träna på att klara sig själva. De delar också delvis personal med HVB-hemmet.Våren 2022 misstänker polisen att narkotika hanteras på stödboendet.De spanar utanför och gör till slut ett tillslag.De hittar drygt 7 kilo cannabis . Inplastade haschkakor märkta “Malaga”.Även vågar och vacuumförpackare tas i beslag och enligt polisen tyder det på att narkotika vägs och förpackas inne i bostaden.En boende och en anställd grips på plats. Båda häktas och nekar till brott. Till slut erkänner den yngre killen, den boende, att det är hans droger men han vill inte säga var eller från vem han fått dem. Han döms för grovt narkotikabrott.Den anställda, som även jobbat på Allviken, åtalas aldrig men får sluta på sin tjänst. Nu anställs flera nya personer. Darko, tycker att de är olämpliga för jobbet och bestämmer sig för att sluta:– Det var inte trevligt längre. Och då tänkte jag det är dags att stämpla ut.Ekots granskning visar att flera personer som anställs efter knarktillslaget sen begår brott under pågående anställning, däribland ringa narkotikabrott, trafikbrott men också misshandel.Men Allviken fortsätter att ta emot fler ungdomar. Det har visat sig vara en ekonomisk succé. I flera år har vinsten legat runt en miljon.Men 2023 blev det nästan 10 miljoner.Ägaren Marielle Ragvals säger också att hon alltid gjort sig av med personal som begått brott eller på annat sätt varit olämpliga. Som till exempel kring narkotikatillslaget på hennes stödboende:– Det stämmer att det fanns misstankar riktat mot en personal. Och det jag vill säga är att om det nu finns narkotika gömd i en lägenhet så är väl den förmodligen gömd och ingenting som ligger synligt.Det luktade cannabis. Poliserna som gjorde det där tillslaget sa att det stank av cannabis. Det luktade väldigt starkt av cannabis I den här personens lägenhet. Där personalen också gick in och ut utan att knacka på dörren?– Ja. Det är svårt för mig att svara på. Eftersom att jag inte var inne i den lägenheten. Men det jag kan säga är att när det här inträffade så gjorde jag allting by the book. Den här personalen som misstänktes aslutade jag också.Marielle Ragvals säger att flera av de här uppgifterna, som anmälts till IVO - och som myndigheten enligt handlingarna ställt frågor till företrädare för Allviken om, har hon aldrig nåtts av.–Det här är ingen information som jag har fått tidigare. Det är såklart ingenting som jag önskar. Utan jag tillsammans med alla mina anställda. Vi jobbar av hela vårt hjärta för att försöka hjälpa de här ungdomarna att vända sitt liv.Marielle Ragvals framhåller att hon samarbetat med IVO och varit transparent.Men Ekots granskning visar att olika myndigheter har haft kunskap om långt över 100 allvarliga händelser. Bara här, på detta enda HVB-hem.Det handlar om poliser, föräldrar, socialtjänst och kriminalvård. Berättelser om misshandel, droganvändning, fusk med drogtester, olämplig personal och att hemmet är oerhört ostädat. Vi kan se att Ivo känt till minst 50 av dessa missförhållanden.Trots larmen till Ivo stoppas aldrig verksamheten – istället fattar IVO beslut, om att Allviken HVB ska få tillstånd att ta hand om fler ungdomar. Först från sju till åtta och sedan förra året från åtta till nio.“IVO:s sammantagna bedömning är att Allviken vård AB med den planerade utökningen och har förutsättningar att bedriva verksamheten med god kvalitet och säkerhet”Två år efter knarkbeslaget på Stödboendet kommer det kritik från IVO – det handlar om att man i enstaka fall anställt en person innan man fått in registerutdrag från polisen. Och att man i en välkomstbroschyr skrivit att de frivilliga urinproven är obligatoriska.På Inspektionen för vård och omsorg förklarar tillsynschef Peder Carlsson hur myndigheten får ungefär 30 000 olika informationer årligen.– Det vi gör är att vi går igenom all den informationen för att titta vad står det här? Vad innebär det? Vad måste vi göra? Vad måste vi agera på då?Strax efter att Ekot begärt ut alla anmälningar och andra handlingar om Allviken väljer Ivo att starta en ny tillsyn av bolaget.– Och jag kan ju inte kommentera den pågående tillsynen i nuläget för jag vill inte påverka den på det sättet. Det du beskriver här, om jag pratar i generella termer, en verksamhet som har så mycket påpekanden, det här är ju inte alls bra. Så här ska det ju inte egentligen gå till.Men är det ni som har varit dåliga som myndighet? Är det reglerna som har varit fel eller är det resurserna från regeringen som är för liten?– Ja möjligen en kombination av alla tre. Det finns också ett stort ansvar som åligger kommunen att följa upp sina placeringar.Socialsekreterarna baserar ju ofta sina bedömningar på vad Ivo har skrivit i sina tillsynsrapporter. Det spelar ju roll om ni då gång på gång säger att verksamheten här är trygg och säker?– De måste naturligtvis använda flera informationer än Ivo. Men det är klart att Ivos information som finns om verksamheten ska vara korrekt. Och självfallet så är ju uppfattningen att här borde vi ha agerat tidigare. Min uppfattning är att vi inte har gjort det vi borde i ett tidigare skede.Peder Karlsson säger också att IVO håller på att förändra sitt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och de i höst utvecklat ett fördjupat samarbete med till exempel polisen.– I dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.Socialtjänsten i Hugos hemkommun har nästan ingen kontakt med honom när han är där och hans föräldrar tar med honom in till stan och fikar när de kommer. Hur han egentligen har det vet mamma Sara inte så mycket om:– Efter att du hörde av dig också så säger han ju att jag berättade inte för dig mamma. Jag berättade inte alls allt. Det är så mycket du inte vet.Men nu hon vet vad IVO visste har hon svårt att förstå varför Allviken får fortsätta:– Nej det är helt obegripligt. Det är helt obegripligt att de inte tar det här på allvar. Jag fattar faktiskt inte hur de kan ignorera det här.Hugo tror att det är fel att samla så många killar med samma problem på ett ställe.– För då liksom, en missbrukare tar med sig narkotika till sitt boende, då kommer det trigga igång andra, en kedjereaktion i princip. Att man måste känna sig tuffare, bättre än varandra det är lite machokultur i de här boendena.Sara, Hugo, Hanna och Samir heter egentligen något annat. Hanna har vi bytt ut rösten på.

I det här avsnittet lyssnar vi till vad poliserna som var i tjänst under mordnatten har att säga om kvällen och sin insats. Här hör ni bland annat om en polismans felparkerade bil, och samma persons uppkastning som noga refererats i SVT...Av och med Tobias Henricsson/PRS Media.Dagens huvudsakliga källa är Palmemordsarkivet.se.Sponsra Palmemordet på Patreon: https://www.patreon.com/palmemordetSponsra Palmemordet via Swish: 070-7715864 (märk insättningen "Palmemordet")Kontakta Palmemordet: zimwaypodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I "Inuti Labyrinten" fick polisarbetet en del kritik, speciellt det som hände (eller inte hände) de första timmarna efter dådet. Men vad säger poliserna själva om detta? Det hör ni i dagens avsnitt.Av och med Tobias Henricsson/PRS Media.Dagens huvudsakliga källa är Palmemordsarkivet.se.Sponsra Palmemordet på Patreon: https://www.patreon.com/palmemordetSponsra Palmemordet via Swish: 070-7715864 (märk insättningen "Palmemordet")Kontakta Palmemordet: zimwaypodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Poliserna mimar ilsket åt Julia och Louise kör en klassisk titt-TUT. Men ska man verkligen handla underkläder med sin mamma? Och tyvärr lyssnar inte Louise på Julias tips. Tack till Oslo Skinlab för veckans poddspons! Kod LJ70.

Poliserna Anders Hallesjö och Leif Wetterskog gästar podden och berättar om sin relation till supportrarna, stämningen på läktarna och varför de gärna vill att det ska gå lite bättre för Göteborgs fotbollslag. Och hur förbereder man sig egentligen inför ett derby mellan IFK Göteborg och Gais?Ansvarig utgivare: Christofer Ahlqvist Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Denna vecka beger vi oss till Spokane i Washington, där man på 30-talet fick brist på smör så smörpriserna steg vilket ledde till smörbrott och korruption.  Huvudsaklig information kommer från artiklarna:  https://spokanehistorical.org/items/show/202 och  https://historylink.org/File/8995 Stöd Oknytt på Patreon för att öka kvalitén på avsnitten och ta del av bonusmaterial: https://www.patreon.com/oknytt Följ Oknytt på sociala medier!  Insta: @oknyttpod  Facebook: https://www.facebook.com/Oknyttpod  Har du en berättelse du vill att vi ska ta upp? Maila den till: oknyttpod@gmail.com    

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * Den 21 september 1984, kliver ett oroligt par in i en tvåvåningsvilla i Lingarö. När de kommer in genom ytterdörren möts de av ett blodigt golv och omkullvälta möbler. Paret larmar genast polisen. När polisen en stund senare går in i villan och upp till övervåningen, gör de en makaber upptäckt. De hittar två personer halvnakna, sönderslagna och blodiga. Poliserna hinner börja tro att de båda är döda när den ena plötsligt börjar röra på armen. Programledare är Christopher Holmberg. Manusförfattare är Per Johansson, och producent är Evelina Fernerud. Originalmusik av Tor Wilén. Svenska Mordhistorier görs av podcastbolaget qast, exklusivt för PodMe. Källor: Tingsrättens protokoll, Hudiksvalls-Tidningen, Aftonbladet, Expressen, Sundsvalls Tidning, Tidningarnas Telegrambyrå, Mördare sökes (av Jan Håkansson), Folkbokföringen.

Så var det till sist dags för en ny säsong! Vi drar igång vår 4e säsong med ett fall där poliser blir attackerade med svärd. En inte helt vanlig situation. Vi diskuterar bland annat polisens utsatthet i tjänst men också polisvåld och våldsmonopol.Som bonussnackis pratar vi om hur media lagt rätt mycket energi på att berätta för oss om att den virala "all eyes on Rafah" bilden är AI genererad.Jingel: Henrik Skarstedt Klippning: Magnus Silfvenius Öhman Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfrittTvå poliser och en pilot flyger över ett de lappländska fjällen. Poliserna har med sig gevär, piloten pistol. De letar efter en man med långt hår och stirrig blick som två dagar tidigare skjutit en jägare. Det här är början på en livsfarlig jakt ute i det tomma fjällandskapet. Men det är inte helt uppenbart vem som är jägare och vem som är byte. Programledare i detta avsnitt är Christopher Holmberg. Manusförfattare är Per Johansson, och producent är Evelina Fernerud. Originalmusik av Tor Wilén. Svenska Mordhistorier görs av podcastbolaget qast, exklusivt för PodMe. Källor: Norrländska Socialdemokraten, Aftonbladet, Expressen, Tidningen Nordlys, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet

I Theogonin berättar den grekiska poeten Hesiodos om skäran som Kronos kastrerade Uranos med. Johan Tralau blir besatt av att veta i vilket material den var gjord. Det leder till ett äventyr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett språng, ett steg, så faller jag. Det är brant bredvid vägen. Vinden är kall här bland kullarna. Telefonen saknar täckning. Det mörknar. Fyrhjulingen hostar uppgivet när jag vill få igång motorn. Det ligger ett bilvrak långt nedanför. Kanske kommer jag att dö här. Jag är på jakt efter skäran som den grekiske guden Kronos kastrerade sin far Uranos med. Vi läser om händelsen i den kanske äldsta bevarade grekiska litteraturen, hos poeten Hesiodos från omkring 700 före Kristus. Uranos var himmelsguden, men ingen vidare pappa. Han lät inte sina barn födas. De blev kvar inuti hans hustru, jordgudinnan Gaia. Därför planerade hon och yngste sonen Kronos ett uppror. Hesiodos sjunger: Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,Gjorde en kraftig skära därav Kronos griper tag i Uranos kön, hugger av det med skäran, och så blir hans far maktlös. Innan dess låg himlen som ett lock på jorden. Nu frigörs livet. Kronos härskar, och sedan Zeus, som skapar ordning i kosmos. Världen som vi känner den blev möjlig genom jordbruksredskapet.I Ingvar Björkesons översättning hörde vi att skäran är av ”grå adamant”, och att det är en metall. Vad är det för material? De flesta uttolkare tror att det är järn. Men en forskare har hävdat att idén om en gud med en skära är mycket äldre, från stenåldern eller från tiden när man började göra verktyg av koppar.Litteraturvetenskap var det första jag studerade vid universitetet. Det lär en att läsa långsamt, nära, noggrant. En utmärkt skola som motverkar det flyktiga som så lätt äter sig in i läsning. Men om någon frågade vad en poet egentligen kan ha menat, förväntades man dra på munnen lite – bekymrat och ironiskt, för man skulle anse att en texts betydelse inte hade något att göra med författarens upplevelser. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad Hesiodos och hans åhörare såg framför sig när han sjöng om gudens skära.I denna litteratur återfinns ofta spår från äldre epoker, ibland sådana som poeten själv inte begriper – som fossil i kalksten, spår av äldre livsformer. Kunde poeten höra sådana associationer när ordet adamant klingar i dikten?Det är första gången det nämns. Vad betyder det denna första gång? Jag måste få veta. Och så plötsligt: en tanke. På skrivbordet där jag sitter och arbetar på en bok om Hesiodos har jag en brevkniv av vulkanglas, som min pappa tog med från en forskningsresa i Mexiko. Vulkaniska bergarter kan vara grå, precis som i dikten. Jag bestämmer mig för att åka till den grekiska ön Melos.Här ligger orten Adamantas, som har ett gruvmuseum. Det visar sig vara stängt för säsongen. Svenska Institutet i Athen lyckas ordna så att jag blir insläppt, och museets montrar flödar över av öns rikedom. Svart, glänsande. Obsidian.Det är inte metall, utan glas som har bildats av lava och kan bli oerhört vasst. Experiment har visat att sår tycks läka snabbare om kirurgen har använt en obsidianskalpell. En gång utvanns obsidian på Melos, och den blev pilspetsar, speglar – och skäror.En man på ön ägnade sitt liv åt att leta efter obsidianföremål; han rekonstruerade en skära, som jag har fått tillstånd att titta på. Men montern är stängd. Den vänliga kvinnan som har öppnat museet för mig ringer till en man som anländer i gymnastikbyxor. Han bänder i monterns glas med en metallsked. Jag vill hjälpa till. Fast tänk om glaset går sönder. Blir jag svartlistad? Gripen av polis? Mannen går hårt åt glasskivan, men får upp den, och jag lyfter äntligen skäran, håller den i handen. Nästan andlös. Just då, just här, känner jag att det är rätt verktyg. Hemligheten löst. Jag håller Kronos skära. Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,Gjorde en kraftig skära därav Om myten uppstod innan järn började användas så kan det ha varit en skära av obsidian. Det kan förklara varför Hesiodos använder namnet adamant. Då är det en fornlämning i texten. Så jag måste se vulkanglaset i dess naturliga miljö.Jag hyr en fyrhjuling för första gången. Det skulle ha varit en bil, men den var sönder. Det blir bra, säger uthyraren. Hon markerar var vägarna är så dåliga att man inte får åka dit med hyrfordon.Jag kör. Det blåser. Kartapparna i telefonen vet mycket lite om dessa vägar. Någonstans ligger en plats som heter Demenegaki, där obsidianen finns. Jag börjar bli obehagligt säker på att jag bryter mot biluthyrningens regler genom att köra här. Jag passerar en skylt där det står militärbas, tillträde förbjudet. Vad ska jag säga om det dyker upp vakter? Kanske att jag är ute på en litteraturvetenskaplig expedition, att jag skriver en bok om Kronos skära. Förbudsskylten ligger ned och verkar inte gälla i dag.Jag tittar på bilvraket nedanför. Fanns det människor i bilen när den hamnade där? Jag ställer fyrhjulingen och går. Det är sent. Jag river mig på taggbuskar. Jag pratar för mig själv. Lite rädd att bli ormbiten utan täckning på telefonen.Och så ser jag den. Vulkanisk väller den upp ur marken. Obsidian överallt. På samma plats där den knackades ut i forntiden, för att sedan exporteras långt bort. Det är Kronos skära, den grå adamanten. Obsidianen här är svart eller svartgrå, beroende på vem man frågar. Vi kan inte fråga Hesiodos. Det blåser.Två vältränade män i svarta kläder närmar sig. De visar polislegitimation och frågar vad jag gör. Jag säger att jag är professor från Sverige och letar efter obsidian. De frågar om jag är geolog, och jag svarar att jag forskar om grekisk poesi. De tittar artigt på mig.De frågar om jag har något emot att de tittar i min väska. Jag säger att det skulle glädja mig, vilket är en överdrift. De plockar upp min kamera, vattenflaska och en bok. Hesiodos. Jag säger inget om att kastrationen av Uranos kan ha utförts med hjälp av obsidian. Poliserna önskar mig en trevlig vistelse på Melos.Skulle Hesiodos verkligen tala om något stenålders, en skära med en egg av obsidian? Jag läser en arkeologisk rapport. Författarna säger att man använde stenverktyg under bronsåldern, genom järnåldern, och in i den klassiska perioden. Det är hundratals år efter Hesiodos.Troligen är ett verktyg med obsidianegg inte ens ett avlägset minne hos poeten när han sjunger om ”den grå adamanten”, utan en levande verklighet, bredvid nyare tekniker.Det är kallt, och jag har fått lära mig något om skäror, myter, vulkanglas och teknik. Litteraturen är nog rikare om den tillåts handla om de världar som den har utvecklats ur. Kanske är det som hör hemma någonstans, som har ett ursprung, just det som kan resa.Och till slut får jag kunskap om något som för miljoner människor är självklart. Jag minns att jag har sett personer sparka igång fordon med en vev som skjuter ut från maskineriet. Det kallas att kickstarta dem. Det sitter en vev här också. Jag viker ut den, trycker till.Johan Tralauprofessor i statskunskap och författare till böcker om grekisk kulturLitteraturHesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Mamma Johanna vaknade av hårda dunkar på ytterdörren en tidig april morgon 2020. Det var uniformerade poliser som ville komma in och Johanna fick direkt panik och förstod att någonting hemskt hade inträffat. Poliserna meddelade att dottern Josefine hade hittats avliden hemma i sin lägenhet.Grannarna till Josefine hade larmat då de hörde otäcka ljud från Josefines lägenhet och en mordutredning startades kort efter att Josefine hittades död. Mordutredningen lades sen ner och lämnade familj och vänner med obesvarade frågor. Enligt obduktionen kunde man inte fastställa dödssättet utan endast dödsorsaken, som var drunkning. Mordutredningen öppnades sen igen men avskrevs som olyckshändelse då man inte kunde fastställa dödssätt eller knyta annan människa till det eller platsen.Tack Josefines fina mamma Johanna för att du ville dela med dig av din förlust och mycket kring den, och tack för förtroendet att vi får vara en del i att sprida minnet av Josefine.I avsnittet berättar Johanna om ett band som skapat många låtar till minne av Josefine , bandet heter Mt.Seaside och låtarna finns att lyssna på bland annat Spotify.Poesiboken som Josefines kompis Fanny Nord gett ut till minne av Josefine, heter "Lost in the universe"Josefines text som blev publicerad i USA heter "A Palette of Loss, Longing & Surrealism" går att läsa inne på newletters.org Hjälp till att äga din sorg här: https://plus.acast.com/s/utan-dig-ag-din-sorg. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Scen Åtta: 00.39.25-00.46.08 Vi är omringade! Poliserna intar en måltid på Kinarestaurangen medan vi pratar om: Ätpinnarnas historia Anka Mona Haskel 15 filmfakta om Jönssonligan Avsnittet är klippt och mixat av: Johan Moestedt

Kronofogden är kanske en av de myndigheter som upplevs som mest skrämmande. En myndighet man aldrig någonsin vill ha kontakt med. Och det är kanske just därför som kunskapen om vad Kronofogden faktiskt gör är så låg. Det vill vi ändra på i dag. I dagens avsnitt träffar vi nämligen Davor Vuleta, privatekonomisk talesperson och tidigare inspektör på just Kronofogden. I samtalet får du höra Davor förklara kluriga begrepp som indrivning, existensminimum och skuldsanering, blandat med egna exempel och berättelser från verkliga livet. Hur är det egentligen att arbeta nära människor som lever i en så tuff verklighet? “Poliserna in och väcker honom, jag går bakom. Och då går den här nyvakne gubben och sätter sig på en liten pall i hörnan, där han har sina tidningar, och så tänder han sin pipa och säger ‘Varför måste jag lämna? Det här är mitt hem'. Det kändes, kan jag säga.” Följ med på ett utbildande avsnitt med mycket mänsklighet och nyans. Och tack för att du lyssnar! Glöm inte att följa podden och lämna gärna en recension om du gillar vad vi gör. För mer tips och inspiration kring ekonomi och pengaprat: pengapeppen.se Pengapeppen på Instagram Pengapeppen på Youtube

Kan ett gammalt foto få dig att återupptäcka den du en gång var? Christine Antaya reflekterar över ett borttappat fotografi och ett misslyckat minnesarbete och varför det är ok att minnas fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag var 19 år och hade precis tagit studenten när jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet 2001. Jag minns väldigt lite därifrån. Jag vet namnen på några jag var där med – Erik, Martin, Nanna, Kerstin – men vi har inte haft kontakt på länge.Jag vet att jag greps på Viktoriabron (att bron hette så har jag insett först i efterhand) och jag vet att jag satt några timmar i en provisorisk arrest. Det var som burar av hönsnät. Jag minns att de tog min klocka och mina skosnören. Jag fotograferades, och fick fotot när jag släpptes. Det var fyrkantigt, utskrivet på väldigt tunt papper.På bilden stod jag i mitten flankerad av två poliser i tjocka uniformer som höll mig i var sin arm. Poliserna var långa och kraftiga, deras ansikten överstrukna med svart tusch. Mitt hår var kortklippt och rödfärgat, men det syntes inte för fotot var svartvitt. I födelsedagspresent några månader tidigare hade mina vänner samlat ihop till ett presentkort hos en frisör, så jag var tvungen att göra något radikalt. I juni hade det vuxit ut till en tufsig frisyr som i kombination med mitt mjuka ungdomshull fick mig att se ännu mer ut som ett barn.På fotot hade jag en bylsig Miljöpartiet-tröja på mig. Jag var inte engagerad i partiet, jag måste ha fått den där i Göteborg. Jag var i en ålder då jag gladdes över allt som var gratis. Min blick var riktad lite ut ur bilden, nedåt. Jag såg uttråkad ut. Jag minns inte fototillfället, men jag antar att det gick väldigt snabbt, de hade många att fotografera.Jag hade kvar fotot länge men nu är det borta, försvunnet i någon flytt. Jag var dum som inte digitaliserade det, men det finns kvar som en ungefärlig bild i mitt huvud. Jag tyckte om fotografiet för dess motiv – det fick mig att känna mig radikal och speciell – men jag tyckte även om det som objekt. Det var så tunt och provisoriskt, lite mystiskt i sin form. Det var ett bevis på att något verkligt hade hänt mig, att jag hade befunnit mig i händelsernas centrum. Jag har inga andra bilder därifrån. Jag minns inte om jag ens hade med mig en kamera dit.Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm om Göteborgskravallerna, På Hvitfeldtska bodde vi, bygger på hans fotografier från den gymnasieskola där demonstranterna skulle sova, som polisen omringade den första dagen av toppmötet. I filmen söker Löfstedt upp några av personerna som figurerar på bilderna och intervjuar dem om vad de minns. De har aldrig sett bilderna tidigare, och ibland har de svårt att identifiera sig själva. En av dem tvekar med pekfingret över ett fotografi som föreställer en stor grupp som sitter i något slags stormöte på skolgården: ”Är det där verkligen jag?”Konstnären Moyra Davey har beskrivit hur djupdykningar i fotografiska arkiv börjar med oro över att man inte ska finna det man letar efter. Men ofta är det i slutänden tillfredsställande, lite som att dyka ned i det undermedvetna och återupptäcka bortglömda versioner av jaget. Några dagar innan jag skulle se filmen greps jag av en känsla av hopp om att jag skulle få syn på mig själv. Jag var inte en av dem som blev fast inne på Hvitfeldska och jag hade antagligen inte fångats av Löfstedts kamera, men kanske skulle bilderna svara mot liknande bilder som jag hade i min egen minnesbank, och blåsa liv i dem. Jag såg fram emot att få hjälp med att minnas.Men samtidigt var jag rädd att minnena inte längre kunde väckas, att de hade torkat ihop och dött, likt en gulnad växt som inte kan bli grön igen hur mycket sol och vatten den än får. Tänk om det skulle vara som att betrakta något utifrån, något som inte hade med mig att göra?Ungefär mitt i dokumentärfilmen började jag gråta, och fortsatte tills ljuset i salen tändes. Jag grät över att inte längre vara ung. Hur kan det kännas annat än sorgligt att det är så? Jag grät över att se tiotusentals ungdomar samlas i idealistisk iver över en mer rättvis värld utan krig och miljöförstöring, något som känns omöjligt idag. Jag grät för att jag tyckte synd om dem som var med i filmen. De såg så små ut. Jag grät när jag såg polisvåldet.Men allt det som filmen rörde upp i mig var så kopplat till nuet, i den mån det var minnen så var de grumliga, med romantiska idéer om ungdom. Jag hade hoppats att något mer verkligt skulle segla upp i min hjärna, något som definitivt fastslog: ”Så var det, så var du då”.I essäsamlingen Still Pictures. On Photography and Memory från 2022 skriver den amerikanska journalisten Janet Malcolm: ”Det mesta av det som händer oss minns vi inte. Händelserna i våra liv är som fotografiska negativ. De få som kommer i kontakt med framkallningsvätskan och blir fotografier är vad vi kommer att kalla minnen.”Malcolm dog 2021 och boken, som utgår från ett antal gamla fotografier från hennes personliga arkiv, gavs ut postumt. Den behandlar inte enbart familjefoton som alltid stått framme, snarare är det de mer oväntade bilderna som hon utvinner mening ur: ett suddigt foto från ett sommarläger på 1940-talet, ett porträtt på några goda vänner till hennes föräldrar. Hon skriver om det hon minns, vilket sällan är exakt vilka alla i bilderna är, eller hur och när fotografierna är tagna.En essä inleds med ett foto av en väninna iklädd en prydlig dräkt, med håret lockat under en basker. Flickan hette Francine, och beskrivs som en ”bad girl” som Malcolms föräldrar inte gillade. Hon minns att de drack milkshake efter skolan och att Francine såg upp från sitt glas och sa: ”It tastes so good”. En så banal sak att minnas. Att de obetydliga orden stannade kvar i hennes minne medan mer betydelsefulla samtal har försvunnit beskriver Malcolm som ett exempel på ”minnets perversitet.”När jag läser henne inser jag att min oförmåga att minnas – händelserna i Göteborg men även annat i mitt liv – har fått mig att känna mig dålig. Som att jag inte lever grundligt nog när jag låter det som utgjort min tillvaro – händelser, relationer, platser – blekna bort i takt med att jag åldras. Men Malcolm hjälper mig att acceptera att min fläckvisa minnesväv inte är ett tecken på personlig underlåtenhet. Det är helt enkelt så det är att leva. Minnet är perverst. Frågan är om det där fotot på mig med poliserna ens såg ut så som jag nyss beskrev det. Men mitt misslyckade minnesarbete känns ok nu. Varken minnet eller fotografier kan ge kompletta versioner av det förflutna. Och även om gamla fotografier får oss att minnas ”fel” saker, och aldrig kan återställa det som har varit, är det svårt att tänka sig något annat enskilt objekt som på samma sätt kan ge upphov till nya berättelser.Jag tycker om tanken på fotografiet som en generator, något som alstrar nya ord och idéer. Det kan ligga bortglömt i decennier, utan att förlora sin kraft. Christine Antaya är konstkritiker och kulturskribent. Litteratur:Moyra Davey, Index cards (2020)Nils-Petter Löfstedt (foto), Daniel Möller (text), På Hvitfeldtska bodde vi (2023)Janet Malcolm, Still Pictures. On Photography and Memory (2022)Film:Nils-Petter Löfstedt, På Hvitfeldtska bodde vi (2023)

Välkomna tillbaka lyssnare, i dagens avsnitt tar vi med er på det spännande öron-äventyret "Kaninen Kiki & poliserna i öronäventyret". Denna saga är önskad av Märta, 7 år, och Sigge, 5 år, från Järvsö. Följ med den unga kaninen Kiki och hennes polisvänner på en färd fylld med magiska labyrinter och faror när de försöker uppfylla Kikis dröm. Vänta er skratt, spänning och en värmande vänskapshistoria. Som alltid delar vår kära Aida också med sig av spännande fakta, denna gång om roliga experiment man kan göra hemma. Så häng med på detta minnesvärda äventyr om vänskap och att våga drömma stort. God natt och trevlig lyssning! Stötta podden och få tillgång till nya sagor även onsdagar och fredagar! Gå med i Magiska Godnattsagor-klubben! Skicka gärna in egna förslag på vad nästa saga ska handla om via www.magiskagodnattsagor.se Följ oss på Facebook & Instagram. Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt.

Mars 1993. Det kunde ha blivit ett dubbelmord där två poliser skjutits ihjäl. Hör den häpnadsväckande berättelsen om när de modiga poliserna Tomas Eriksson och Annika Svensson möter två rånare i ett pågående postrån och hamnar mitt i ett hänsynslöst skottdrama. Hasse Aro intervjuar poliserna som för första gången berättar om rånet, skottlossningen, gripandet och de spår som satt sig i dom båda efter en minst sagt dramatisk händelse i bägges liv. Lyssna på Fallen jag aldrig glömmer innan alla andra - på Podplay på torsdagar!

Nu är Sydafrikaspåret tillbaka, och idag följer vi upp artiklarna om svenska polisers resor till Sydafrika. Sven-Åke Hjälmroths utredning går vidare, och ett stort antal poliser får svara på frågor om eventuella kopplingar till just Sydafrika. Av och med Tobias Henricsson/PRS Media.Sponsra Palmemordet på Patreon: https://www.patreon.com/palmemordetSponsra Palmemordet via Swish: 070-7715864 (märk insättningen "Palmemordet")Kontakta Palmemordet: zimwaypodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så firas en av årets hjältar: Theo Larsson, 16 år, räddade Alvins liv. En hjälte riskerar sitt liv i kamp för oss andra. Boven kämpar för att sko sig själv. I sektlika grupper blir medlemmars goda vilja missbrukad och kan missriktas till något ont.Kaos i svenska polismyndighetens ledning: Har oerfarna människor med ”personlighet” prioriteras till toppjobb före meriterade poliser med erfarenhet? När en rättsvårdande myndighet söker dölja orättvisor i den egna organisationen för journalister - professor i förvaltningsrätt varnar: ”I så fall skolexempel på korruption”. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hösten 2021 dör 32-årige Anton i samband med ett polisingripande på ett vandrarhem i Nybro. Hans mamma Mari undrar vad det var som hände. De senaste tio åren har minst 85 personer dött i samband med polisens ingripanden. Det visar siffror från Rättsmedicinalverket och Polisen. Händelserna betraktas som olyckor, utredningar har lagts ned och nästan ingen har ställts till svar för det som hände.Dog när polisen ingrepEn av personerna bakom statistiken är Anton. I november 2021 larmas SOS om att en kvinna tros ha tagit en överdos på ett vandrarhem i Nybro. Polis skickas för att bistå ambulans på plats då SOS fått besked om att kvinnans pojkvän, Anton, är våldsam. Poliserna får ner Anton, men han kämpar emot. Dagen efter får hans mamma Mari besked om att hennes son dött i samband med ett polisingripande.P1 Dokumentär Miniserie söker svaren om vad som orsakade Antons död.Våldsmonopolet är en serie i tre delar av Sigrid Edsenius. Producent: Anna Frey anna.frey@sverigesradio.se Slutmix: Tor Sigvardson

Hösten 2021 dör 32-årige Anton i samband med ett polisingripande på ett vandrarhem i Nybro. Hans mamma Mari undrar vad det var som hände. De senaste tio åren har minst 85 personer dött i samband med polisens ingripanden. Det visar siffror från Rättsmedicinalverket och Polisen. Händelserna betraktas som olyckor, utredningar har lagts ned och nästan ingen har ställts till svar för det som hände.Dog när polisen ingrepEn av personerna bakom statistiken är Anton. I november 2021 larmas SOS om att en kvinna tros ha tagit en överdos på ett vandrarhem i Nybro. Polis skickas för att bistå ambulans på plats då SOS fått besked om att kvinnans pojkvän, Anton, är våldsam. Poliserna får ner Anton, men han kämpar emot. Dagen efter får hans mamma Mari besked om att hennes son dött i samband med ett polisingripande.P1 Dokumentär Miniserie söker svaren om vad som orsakade Antons död.Våldsmonopolet är en serie i tre delar av Sigrid Edsenius. Producent: Anna Frey anna.frey@sverigesradio.se Slutmix: Tor Sigvardson

Det är dags att lämna våra misstänkta mördare eller anstiftare för ett tag, och ta oss mycket närmare i världen, rent geografiskt. För när det ryktas att 10-15 svenska poliser rest till Sydafrika via ett internationellt polissamarbete mitt under brinnande apartheid bestämmer sig polisledningen för att starta en utredning. Men vad visste de egentligen om resan innan den ägde rum... ? Och vad säger de utpekade poliserna själva? Det hör ni i veckans avsnitt av Palmemordet!Av och med Tobias Henricsson/PRS Media.OBS: I senare delen av avsnittet citeras en tidningsartikel fel. Jag säger "de UNGA flickorna", men i artikeln står "de UNDERBARA flickorna" varpå jag gör ett resonemang om det här uttalandet. Jag beklagar felcitatet.Fram till årsskiftet 2022/2023 utkommer Palmemordet med nya avsnitt varannan vecka, på grund av omständigheter utanför vår kontroll. De övriga veckorna plockar vi fram äldre avsnitt som förtjänar att höras igen. Inga pengar dras på Patreon för de repriserade avsnitten.Sponsra Palmemordet på Patreon: https://www.patreon.com/palmemordetSponsra Palmemordet via Swish: 070-7715864 (märk insättningen "Palmemordet")Kontakta Palmemordet: zimwaypodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ronie Berggren och Björn Norström om det senaste i USA: Muslimsk holländsk fotbollspelare vägrar Pride-armband; Washington Post påpekar underskottet på svarta spermadonatorer; Kanye West vill köpa Parler; Senaten lutar allt mer mot Republikanerna; Elever gör walk-out när Mike Pence håller tal; Elever gör walk-out när Mike Pence håller tal; Republikanernas guvernörskandidat i New York nu i ledning; Phil Nike ger stora pengar till republikanernas guvernörskandidat Christine Drazan i Oregon; Steve Bannon döms till fyra månaders fängelse för att ha vägrat att vittna inför 6-januari-kommittén; Federal domstol stoppar Bidens avskrivning av studentlån; Vita Huset vill inte att Biden ska springa in i Putin på G20; Transgender i North Carolina smashar sönder flicka i handboll, vilket väcker stora protester; Kanye West delar ut gratis White Lives Matter till hemlösa i Los Angeles; Republikanerna i Arizona vill koppla ihop alla demokrater med Biden och Sanders; Kaoset vid gränsen fortsätter; MSNBC:s reporter drar nazikort mot republikanerna; Poliserna säger upp sig i massvis i St Louis, Missouri; Ron DeSantis förbjuder gender-kunskap för skolbarn; Bidens presstaleskvinna Karine Jean-Pierre vägrar svara på om Bidens hemstat Delaware vill ha fler migranter; Ryskt bombflygplan över Alaska; Skådespelarna Tim Allen och Dean Cain vänder sig mot cancel culture; Biden läser ut dot.com; Biden svamlar om bensinpriser; Kolumnist i New York Times idiotförklarar svarta som röstar på Brian Kemp i Georgia. -------- STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

Det här är berättelsen om Nick Carter - arbetarklassungen som blev Backstreet boys yngsta medlem, som gick vilse i alkoholdimman och om pojkbandet som tvingades växa upp. Det är den 2 januari 2002 i Tampa, Florida, och på nattklubben Pop City är festen i full gång.Musiken dunkar, och drinkarna är söta.Mitt på dansgolvet står en 21-årig blond kille med mittbena och vaggar fram och tillbaka bland de svettiga, dansande kropparna.Han är full. Riktigt full.Killen går i skytteltrafik mellan baren och dansgolvet och vid stängning börjar det spåra. Ett bråk uppstår med bartendern, och killen blir utkastad av vakterna.När han vägrar lämna området ingriper polis. 10 gånger ber dem honom att gå, och till slut är måttet rågat.Poliserna ger honom en sista varning: om han inte har dragit innan de har räknat till tre kommer de gripa honom. Killen står kvar. Utifrån sett skulle det här kunna vara vilken stökig utekväll som helst, men händelsen kommer resultera i feta tidningsrubriker och ryktesspridning. För killen som bråkar på nattklubben är inte vem som helst. Han är Nick Carter, svärmorsdrömmen i världens mest kända pojkband Backstreet Boys, och snart kommer han drabbas av kändisskapets baksidor.P3 Musikdokumentär om Nick Carter är berättelsen om en arbetarklassunge som blev Backstreet boys yngsta medlem, som gick vilse i alkoholdimman, och om pojkbandet som tvingades växa upp.Dokumentären är gjord av Siri Hill i september 2022. Producent Anna Lillkung. Exekutiv producent Hanna Frelin. Tekniker Fredrik Nilsson. Programmet görs av produktionsbolaget Tredje Statsmakten Media.Medverkande: Tali da Silva, Alexander Kronlund och Maximilian Wallér Zandén.Självbiografin Facing the music and living to talk about it (2013) av Nick Carter och Backstreet Boys - Official biography (1997) av Rob McGibbon är en två av de främsta källorna i programmet.Ljudklipp i dokumentären kommer från WDSU, Amateur hour, Vevo, Celebrity Justice, Ellen Degeneres Show, Live! With Regis and Kathie Lee The Sydnerian, House of Carters, samt dokumentärfilmen Backstreet Boys: Show 'em what you're made of (2015). 

Oscar Töringe spelar polisen Magnus i SVT-serien "Tunna Blå Linjen". Och han syns över allt i höst. Vad gör han när han kopplar av och varför undrar han vem Magnus röstar på när han står och diskar. "Tunna Blå Linjen" är en av de stora succéerna på SVT de senaste åren och nu kommer en andra säsong om poliserna i Malmö. Poliserna i serien kämpar med både vardag och arbete och många gånger är det svår att hålla isär de två verkligheterna.Oscar Töringe spelar Magnus, en polis som har ett yttre truligt men en inre mjukare sida. I första säsongen blir han tillsammans med poliskollegan Sara (Amanda Jansson) och deras av- och på-förhållande var minst lika spännande som brotten som de stötte på.P1 Kulturs Björn Jansson ställer frågan till Oscar Töringe hur han undviker att bli utbränd nu när han är med överallt. Vem säger som Tunna Blå linjens polischef, Jesse, i hans vardag: Var inte rädda, men var rädda om er!

Babs Drougge och Lisa Nord på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: David Druid, Linnéa Wikblad och Torbjörn Averås Skorup. Två poliser döms till ovanligt långa fängelsestraff efter att ha ljugit om att en berusad man hotat att döda dem. Poliserna tog sig in hos mannen, pepparsprejade och misshandlade honom. Det poliserna inte visste om var att allt de gjorde och sade fångades på film.Sen pratar vi om den stora måsfrågan. I städer landet över gäckas människor av skrik, skrän, skit och i värsta fall attackerande måsar. P-piller och måsfria zoner är några grepp kommuner kan ta till för att få bukt med problemet, och vi har pratat med ett gäng drabbade på stan.

Jönssonligan & Dynamit Harry Scen Tio: 35.44 -38.30  Det här är ett stort fall! Poliserna som inte är Holm och Svensson introduceras i filmen och ligan har samlats hemma hos Dynamit Harry. Vi pratar om uttrycket "på lyset", mjölk och Susanna Linnman samt Zingo!

Katherine Knight och John Charles Thomas Price har ett turbulent förhållande bakom sig. Och när dem försöker hitta tillbaka till det som dem en gång hade - slutar allt i en katastrof. Poliserna som anländer till brottsplatsen kan inte tro sina ögon. Källor: ABC The Guardian Inside story Daily News Daily mail News Kontakt: Instagram: https://www.instagram.com/sagaspringcorn/?hl=sv Mejl: jaktenpomordaren@springcorn.se

Från 2010, nu i högre ljudkvalitet. När spårvagnen börjar skena nedför en kilometerlång backe åker en polisbil bredvid med påslagna sirener. Men det går för fort. Många hinner inte undan. Det är en grå torsdagsmorgon i mars 1992 och snöblandat regn faller över Göteborg. Mellan Vasaplatsen och Sahlgrenska sjukhuset står folk och huttrar på hållplatserna och väntar på att kollektivtrafiken ska komma igång. Det är ett strömavbrott vid Sahlgrenska sjukhuset, och spårvagnstrafiken står still.Vagnarna som har fastnat mellan Vasaplatsen och strömavbrottet måste sättas i trafik så fort som möjligt. Genom att backa dem tillbaka ner till Vasaplatsen kan de köra vidare på andra linjer.Men när den sista vagnen i kön ska backas går något snett. En trafikledare lossar på bromsarna för att rulla vagnen några meter ner till strömförande sträcka. Men när den kommit dit fortsätter den bara att rulla. Hejdlöst.Nödbromsen fungerar inte. Lutningen på den 1,5 kilometer långa backen är sex procent.Poliserna som fanns på plats för att hjälpa till att dirigera trafiken sitter nu i polisbilen, och med sirenerna påslagna kör den jämsides med den skenande vagnen. Kanske räddar de någon. Men inte alla. Den första bilen blir påkörd i korsningen med Engelbrektsgatan. Vid Vasaplatsen befinner sig ett hundratal personer. När spårvagnen spårar ur går det i över hundra kilometer i timmen. Fler än 70 personer mejas ner när vagnen kraschar in i en husvägg. 13 människor omkommer. Av spårvagnen blir det bara skrot.En dokumentär av: Ida Lundqvist.Publicerad: 2010.

Kaliber om kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning som lurats, pressats och tvingats till övergrepp och hur myndigheternas skydd brister. Fallet i LinköpingFlera kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning blir våldtagna av en 29-årig man  som de känner, eller känner till, men han utger sig för att vara någon annan när de ses. Någon som är identisk honom till utseendet. Och enligt åklagaren Elin Åkerberg så visar utredningen att den misstänkta 29-åringen kommit på ett sätt att utnyttja kvinnornas utsatta position. De har haft svårt att sålla i den informationen som han har lämnat, och svårt att värja sig mot de här lögnerna som han har förmedlat till dem via de här profilerna. Och det kan nog delvis ha lite med deras intellektuella funktionsnedsättningar att göra, att man haft svårt att se vad som varit sant och falskt. Det här är ju någonting som gärningsmannen har utnyttjat.Personer med intellektuella funktionsnedsättningar ska prioriteras Inom polisen och Åklagarmyndigheten lyfts personer med intellektuella funktionsnedsättningar som en grupp som ska prioriteras. Och forskning visar att de är mer utsatta för sexuellt våld än andra, och de kan ha svårt att ta till sig information och förstå och svara på frågor. Målsägandebiträdet som företrädde de utsatta i Linköping, Ulrika Wangle har själv jobbat både inom Åklagarmyndigheten och som civil utredare vid polisen. Hon anser att bristen på specialisering och djupare kunskap riskerar att påverka rättssäkerheten. Har man då inte den kompetensen så ser jag ju också att det brister i förundersökningen, som gör att man kanske inte kan driva vidare en utredning, eller att det leder till ett åtal. Och det gör ju också att man då kanske inte då som en person med intellektuell funktionsnedsättning märker av att det är värt att anmäla, för att det inte leder någonstans."Tror på en bred kunskapshöjning"Även åklagare Elin Åkerberg som jobbade med fallet i Linköping ser ett behov av kompetenshöjning. Specialistkunskap är ofta bra, samtidigt så tror jag att det här är brottsoffer som vi stöter på ganska ofta och då är det bra om alla har lite kunskap om hur man ska bemöta personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Så jag tror på en bred kunskapshöjning ändå, inom myndigheterna.Eva Johnsson är vice överåklagare och arbetar på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum, och säger att personer med osynliga funktionsnedsättningar är en grupp som ska prioriteras, och att den vägledning som tagits fram är forskningsbaserad, men det kan ändå finnas skäl att se över den, anser hon. I och med att ni lyfter den här frågan nu, så kommer det ju fram att det finns interna önskemål och då måste vi ju titta på om vi behöver se över vårt metodstöd och förbättra det, vi måste se över om det finns behov av ytterligare utbildning för att det är väldigt viktigt att de här personerna med de här funktionsvariationerna som vi vet förekommer, får komma till tals på rätt sätt. Man måste bemöta dem på rätt sätt och de måste få lov att bli hörda på rätt sätt, oavsett om de är offer eller förövare.Det finns idag inga nationella riktlinjer eller särskilda direktiv, utan det är väldigt olika hur landets kommuner gör i sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor, där det här ingår.   I Östersund har man de senaste åren jobbat aktivt med förebyggande arbete. Bland annat genom att utbilda personalen inom LSS-verksamheten och ha möten med boende. Och temat för nästa möte är sex mot ersättning, eftersom det är något som kuratorn Alexandra Woxlägd stöter på i sitt arbete: Jag träffar kvinnor som har sökt kärleken utifrån sexuell kontakt, via ofta olika  sociala medier, där de då får frågan om de vill utföra olika sexuella tjänster mot ersättning."Innan något händer"Samtidigt har polisen i Alingsås startat ett brottsförebyggande projekt, "Innan något händer. Utredare Ekblad-Sjölund och barnförhörsledaren Susanne Karlsson jobbar med projektet.  Det kom in förhållandevis många ärenden med intellektuellt funktionsnedsatta, och vi sa att "det här är ju inte klokt!". Och vi kände ju att de är väldigt skyddslösa och utsatta. Och till slut så kom vi fram till att vi måste försöka göra någonting åt det, det kan inte vara såhär, säger Susanne Karlsson.Poliserna började att samla in anmälningar och utredningar som rör personer med intellektuell funktionsnedsättning. Här har vi ju ett femtiotal ärenden där vi har sexualbrott, och där en av parterna, eller båda, har en intellektuell funktionsnedsättning.    Statistik är viktigt, säger Eva Ekblad-Sjölund. När vi gick till vår chef här på vårt lokalpolisområde, så var det hans första fråga: "Hur ser statistiken ut?" Och det finns ingen statistik att hämta. Det finns ingen brottskod där man kan se att det är en intellektuellt funktionsnedsatt som förekommer, och det finns heller ingen markering någonstans i våra arbetssystem som vi har, vi jobbar i ett system som heter Durtvå, och det finns ingenstans där man kan markera det, utan då fick vi säga att vi hade de här ärendena som vi har funnit, och som sagt ja, en 45-50 ärenden."Kan vara integritetskänsligt"Det är Brottsförebyggandet rådet, Brå, som skapar nya brottskoder, men initiativet måste komma från myndighetshåll, det säger Linn Brandelius, som är statistiker på Brå: Vi får ju önskemål från polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, de som jobbar med att utreda brott. Men sedan får ju de i sin tur krav från regeringen att följa upp brott, och oftast brukar ju önskemål komma från sådana typer av krav.Hos Åklagarmyndigheten är även det här en fråga som ligger på vice överåklagare Eva Johnssons bord. Hon ser risker med brottskodning av det här slaget: Det kan ju vara integritetskänsligt, att utifrån först en lekmannabedömning, så ska vi koda om en person har en intellektuell funktionsnedsättning eller inte.Och ju fler koder ett brott har desto sämre riskerar kvaliteten på kodningen att bli, enligt Brå.Anna Lindström är verksamhetsutvecklare när det gäller polisens arbete med sexualbrottsutredningar. Och hon säger som överåklagare Eva Johnsson att brottskodning kan vara känsligt utifrån frågan om integritet. Det finns ju så många olika personer vi möter. Vi möter de här personerna där det är viktigt för oss att förbättra oss, vi har personer med missbruksproblematik, vi har med psykisk ohälsa, och så vidare. Och eftersom vi inte har den brottskodningen, utan att som sagt vi brottskodar utifrån brottsområdena, så det här är inte en helt enkelt fråga känner jag.Men nu lyfts det ju både från polisen och kommuner behov av mer samordning och att man ska göra mer lika över landet, vad tänker du om det? Ja men det är ju nånting som vi får ta med oss och titta på.Reporter: Lisbeth Hermansson Producent: Johan Sundström Tekniker och slutmix: Henrik Henriksson Programledare: Annika H Eriksson

Rune Engström har varit polis i över 35 år och har utbildat över 5000 poliser. Gabriel Cardona Cervantes är journalist. Tillsammans har de skrivit boken 25 skott - Dödsskjutningen av Eric Torell och polisens ansvar. I augusti 2018 sköts tjugoåriga Eric Torell med Downs syndrom ihjäl av polisen när han var ute och lekte med ett leksaksvapen. Eric sköts med 25 skott mitt i centrala Stockholm. Varav flera skott träffade i ryggen. Poliserna åtalades för tjänstefel och vållande till annans död, men friades från alla brottsmisstankar. Även om detta fall inte ledde till en dom, menar Rune och Gabriel att det finns ett tydligt mönster av bristfälliga och snabbt ökande dödsskjutningar av poliser sedan 90-talet. Rune och Gabriel granskar händelsen från början till slut och riktar hård kritik mot polismyndigheten. Författarna menar att domstolen endast har kunnat bedöma dödsskjutningen. Men att bristerna ligger i allt som har lett upp till händelsen. Däribland Polismyndighetens kultur, utbildning, förberedelser och ledningens oförmåga att ta ansvar. Rune och Gabriel gästar mig i loungen för att prata om boken och den starka kritiken mot Polismyndigheten med avstamp i händelserna vid Eric Torells dödsskjutning. Vad har lett ökningen? Har de varit nödvändiga? Vart ligger ansvaret? Har samhället svikit polisen? Ett intressant samtal om en av Sveriges största och viktigaste organisationer, som växer snabbt.   Gillar du LoungePodden? Stötta gärna på Patreon: https://www.patreon.com/taimaz Swish: 0761 401 401 ❤️ Tack för ditt stöd! ❤️ Mer info på https://www.loungepodden.se   Följ @loungepodden på alla sociala medier! YouTube: https://www.youtube.com/channel/UCLKiCeQSPOfRmhXA_1m9M2A Instagram: https://www.instagram.com/loungepodden Linkedin: https://www.linkedin.com/company/loungepodden Facebook: https://www.facebook.com/LoungePodden Följ Taimaz Instagram: https://www.instagram.com/taimazghaffari/ Linkedin: https://se.linkedin.com/in/taimaz-ghaffari-22789b21

I söndags gick konstnären Lars Vilks tragiskt bort i en bilolycka. Poliserna i bilen dog också och vad det är som har hänt är fortfarande inte säkerställt. Arvid Hallberg som gjorde en P3 Dokumentär om Lars Vilks förra året kom till studion för att ge oss en Lars Vilks for dummies, en recap över hans liv och vad han blev mest uppmärksammad för. Garpen berättar om när han nös ur sig ärtsoppa och snor i Sveriges Radios matsal. Assia Dahir, festdrottning på P3, ger oss en mycket hes uppdatering om hur det var att vara på klubb i helgen. Hon säger att allt hångel hon sett i helgen gör henne rädd för en ny mutation. Cecilia Düringer från P3 Historia ger oss en lektion om Gustaf V och hans bögerier, som Garpen kallar det. Stämmer ryktena om det som hände i en bil utanför Kungens Kurva i Stockholm? Kan vi utse honom till veckans gay-ikon? Programledare: Christopher Garplind och Emma Molin

Bridgette Craighead blir chockad när hon ser bilderna från stormningen av Kapitolium i Washington. Två män skryter med att de var på plats. De är poliser från hennes egen stad Rocky Mount. Hon trodde att de var hennes vänner i kampen mot rasismen. I Studio DN Dokumentär får du följa med till ett splittrat USA där vreden sprider sig. Producent: Madeleine Longo. Exekutiv producent: Augustin Erba. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Teknik: Bauer Media. Musik: Epidemic sound.

Berättelsen om den unga rapparen som med sina explicita texter snabbt tar världen med storm samtidigt som hon genomgår flera personliga tragedier. I ett lyxigt mansion i Holmby Hills i Los Angeles hänger artisten Megan Thee Stallion över poolkanten i en svart bikini. Spotlights lyser upp det turkosblå vattnet i den annars mörka kvällen. Megan är 25 år och har på kort tid blivit en av USAs hetaste rappare. Bredvid henne hänger husets ägare Kylie Jenner i en guldig bikini med matchande örhängen. En brasa brinner stämningsfullt i bakgrunden medan musik pumpas högt ur högtalarna. Det är den 11 juli 2020 och poolpartyt fångas på Megans instagram live. Efter ett tag kommer rapparen Tory Lanez simmande bakom dem, trycker in sig mellan tjejerna och säger några ord in i kameran. Det går rykten om att Megan Thee Stallion och Tory Lanez skulle vara ett par.  Senare samma kväll hovrar en helikopter ett par kilometer ifrån Kylies mansion. Den lyser ner på en gata där polisen stoppat en svart SUV. På asfalten vid sidan av bilen ligger Tory Lanez på mage med armarna ut från kroppen. Poliserna ber de andra passagerarna att långsamt gå ut ur bilen en efter en. En av dem är barfota och har bara en svart bikini på sig. Det är Megan. Hon ombeds gå med händerna i luften och backar mot polisen med stapplande steg. På asfalten lämnar hon blodspår efter sig. Händelsen filmas av ett vittne och kommer fylla nätet med spekulationer om vad som hänt och varför Megan blöder. En händelse som kommer placera henne mitt i hetluften. P3 Musikdokumentär om Megan Thee Stallon är berättelsen om den unga rapparen från Houston som trotsat alla motgångar och blivit en stor stjärna inom loppet av bara några år. Dokumentären är gjord av Ellen Hammarskiöld i början av 2021. Producent: Hanna Frelin. Exekutiv producent: Axel Winqvist. Tekniker: Fredrik Nilsson. P3 Musikdokumentär görs av Tredje Statsmakten Media. Ljudklipp i dokumentären kommer ifrån Saturday night live,TMZ, Angie Martinez Show, BET Networks, The Late Show, CBS News, CNN, Sacramento Bee, Russel Brands youtubekanal, Ben Shapiro Show, Recording Academy / GRAMMYs och Megans Instagram via youtubekontona Kylie Jenner Snapchats Songs, Clout och Black dice Tv.

Under våren åtalas en polis för dataintrång. Men det är bara en del i historien. Här finns även frågetecken kring pengar som swishats till en känd kriminell, blancolån och missbruk av opioider. Förra året kom det in över 8000 anmälningar till särskilda åklagarkammaren mot svenska poliser. Det är en ökning med 18 procent mot föregående år. Vapen som kommer bort, pengar som saknas ur beslagsförråd och en man som maskerat sig i en skräckmask och jagat ungar med basebollträ. Det är exempel på några fall som anmälts mot svenska polisen det senaste året. Den vanligaste anmälan gäller dataintrång. Och under våren har det pågått en utredning mot en polis som misstänkts för otillåtna slagningar i polisens databas. Men det är bara en liten del av den här polismannens berättelse. P3 krim berättar den här veckan om poliser som begår brott och hur de utreder sig själva. Programledare: Evalisa Wallin Viktor Ahldén Medverkande: Nina Berg, utredare på Särskilda utredningar Lena Ljungdahl, säkerhetsexpert och f.d. polis Lotta Gustavsson, vice ordförande i PAN Producent: Viktor Papini Reporter: Lova Nyqvist Sköld & Mette Carlbom Ljudtekniker: Fredrik Nilsson Kontakt: p3krim@sverigesradio.se Tipstelefon: 0734-61 29 15

Under våren åtalas en polis för dataintrång. Men det är bara en del i historien. Här finns även frågetecken kring pengar som swishats till en känd kriminell, blancolån och missbruk av opioider. Förra året kom det in över 8000 anmälningar till särskilda åklagarkammaren mot svenska poliser. Det är en ökning med 18 procent mot föregående år. Vapen som kommer bort, pengar som saknas ur beslagsförråd och en man som maskerat sig i en skräckmask och jagat ungar med basebollträ. Det är exempel på några fall som anmälts mot svenska polisen det senaste året. Den vanligaste anmälan gäller dataintrång. Och under våren har det pågått en utredning mot en polis som misstänkts för otillåtna slagningar i polisens databas. Men det är bara en liten del av den här polismannens berättelse. P3 krim berättar den här veckan om poliser som begår brott och hur de utreder sig själva. Programledare: Evalisa Wallin Viktor Ahldén Medverkande: Nina Berg, utredare på Särskilda utredningar Lena Ljungdahl, säkerhetsexpert och f.d. polis Lotta Gustavsson, vice ordförande i PAN Producent: Viktor Papini Reporter: Lova Nyqvist Sköld & Mette Carlbom Ljudtekniker: Fredrik Nilsson Kontakt: p3krim@sverigesradio.se Tipstelefon: 0734-61 29 15

Bridgette Craighead försökte ta upp kampen mot rasismen i lilla Rocky Mount i Virginia. Efter stormningen av Kapitolium gjorde hon en chockerande upptäckt – på bilder ser hon polismän som bevakat BLM-manifestationer i Rocky Mount och som hon kallat för familj. I dagens avsnitt pratar vi med DN:s USA-korrespondent Karin Eriksson om hur vreden nu sprider sig i svallvågor ut över USA. Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Sabina Marmullakaj. Exekutiv producent: Augustin Erba. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Teknik: Jonas Lindskov, Bauer Media.

Januari 2020. Ett tips kommer in till NOA (nationella operativa avdelningen) om en rysk sajt där sexbilder på barn ser ut att komma från Sverige. Polisens IT-brottscenter tar sig an ärendet. Det ser ut att vara en rutinärende, men leder dem snart till en pedagog på en förskola i Tumba. Mannen, hemmahörande i Botkyrka, ligger bakom omfattande sexbrott mot barn via nätet – och offren är barnen han ansvarar för på sin förskola. Den du som förälder ska kunna lita på mest är en pedofil. Efter ett gripande kunde den här historien fått sitt slut, men omständigheter leder till att en pappa till ett av barnen på pedagogens förskola tar lagen i egna händer. Vad dömdes pedofilen och pappan till efter detta? Det finns en mycket mörk, vidrig och sjuk värld på nätet där denna typ av förövare utför brott som leder till fruktansvärda konsekvenser för barn. Det stannar inte på nätet. Vi kommer berätta om ett fall till i det här avsnittet där hemskheterna blir värre för varje steg polisen tar i sin utredning av vad som sker. Poliserna som arbetar med den här typen av brott får se bilder och filmer ingen vill se. De är hjältarna som räddar barns liv. Varning för en del grafiska detaljer i slutdelen av avsnittet. Hasse Aro har träffat Peter Eriksson, utredare på barnpornografigruppen i Stockholm. Du kommer även få höra pappans berättelse i Botkyrka-pedofilfallet. Mail: fallen@ilikeradio.se

Katherine, David och Kodjo får besök Elin Sjögren och Linnea Horgby som jobbar på Södermalmspolisen i Stockholm. De ligger bakom insatsen där polisen för några veckor sen grep 41 stycken sexköpare på Södermalm genom arbete med civilspaningen under en dryg veckas tid. Männen greps vid tillslag mot tre olika lägenhetsbordeller. Vad händer vid ett sånt här ingripande och hur reagerar männen samt de prostituerade när polisen plötsligt knackar på?

Plötsligt kommer två maskerade killar körande på en moppe i hög fart. Poliserna kastar sig in i bilen och följer efter. Det är en vanlig förmiddag i stadsdelen Tynnered i västra Göteborg. I Tynnered kan en tolvåring tjäna tusen kronor om dagen på att sälja marijuana. Det här är berättelsen om hur knarkhandeln tagit över en stadsdel och om hur den suger in de unga som bor där, vare sig de vill eller inte. Jag bor ju i ett kriminellt område, man jagar efter pengarna, säger 15-årige Pouja. Programmet är gjort 2020. Av: Martin Jönsson Producent: Magnus Arvidson Slutmix: Henrik Henriksson

Poliserna som sköt ihjäl en ung man förra året straffas inte. Nu har alla partier i riksdagen presenterat sina förslag till budget. Kulturskolan för barn får mindre pengar när kommuner ska spara. Programledare: Jenny Hallberg & Ingrid Forsberg

Om du trodde att allt fler av politikerna äntligen hade slutat springa i Sjuklöverns hamsterhjul, och att hjulet nu snurrar långsammare än på många år - så hade du fel! Politikerna fortsätter att spela på sin flöjt samtidigt som dom springer vidare i oförändrad takt, och folket fortsätter att följa efter flöjtens toner. Här kan du höra säsongens första program av Verklighetschecken!MÅLET FÖR DONATIONER DENNA MÅNAD: 3000 KRSwish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaVÅR DISCORD: https://discord.gg/9skcuBdDAGENS ÄMNEN:* Hur kan denna skäggiga man tillåtas att vara en ledstjärna?* Får man önska livet ur någon?* Bedragarnas hamsterhjul.* Sossarnas nya folkhem.* VM i luddighet.* Köpa är lycka - eller?* Psykologen som glömde hjärnan hemma.* Böneförbud.* Poliserna får inte välja själva.* Kaos i Kil.MEDVERKANDE:Programledare: Lelle JohanssonGäster: Lennart Matikainen & Esco D'AguiarVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:https://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/greta-ser-chefredaktoerens-utslaepp-och-_2NÄSTA NYA PROGRAM:LÖRDAGEN DEN 13 JULIVECKANS TIPSLELLEWormwood - Tidh ok Ödhe (Musik)https://www.youtube.com/watch?v=Y1QWImFrJ_kESCOHeilung | LIFA - Hamrer Hippyer (Musik)https://www.youtube.com/watch?v=hNu6FmaUIB0LENNARTUnité 42 (Serie)https://www.imdb.com/title/tt6136644/

I veckans avsnitt pratar vi om bilder vi är trötta på i sociala medier. Vi går igenom HSP-personlighet och massa annat. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

EBBAS PAPPA, 54 år. Född och bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd. Stefan, pappa till Ebba: Jag gör det här programmet är för att hylla min dotter, och berätta om det liv vi levde och den brutala tomhet som hon har lämnat efter sig. Stefan, pappa till 11-åriga Ebba Stefansdotter Åkerlund som den 7 april 2017 blev ett av offren för terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm, berättar i sitt Sommar om det värsta som kan hända en förälder. Han beskriver den 7 april: det sista samtalet med sin dotter Ebba innan de skiljs åt. Den sista sms-konversationen, som utspelas medan hon sitter på bussen på väg mot Drottninggatan. Oron efter att han har fått höra om lastbilen, när Ebbas mamma inte får tag på henne, en oro som under de kommande 26 timmarna ska eskalera i skräck. Samtalen till sjukhusen som framhärdar att de avlida är vuxna. Poliserna som kommer till Stefan senare på kvällen i sällskap med en präst de har hittat Ebbas ryggsäck. De ska göra ett DNA-test. Klockan fem dagen därpå kommer det slutgiltiga beskedet om att hans dotter är död. Stefan berättar om den ofattbara ensamheten som följde och hans desperata behov att prata om Ebba hela tiden, allt de upplevt tillsammans. Han beskriver minnesstunden, begravningen, pressuppbådet, rättegången mot Akilov och alla tankar som börjar med "tänk om" men främst är programmet en kärleksfull hyllning till Ebba. Hennes person, hennes personlighet, egenskaper och tillgångar. Han pratar om sin syn på statens reaktion efter attentatet och hur stödet till offer och anhöriga sett ut. Han är kritisk till samhällsdebatten efter terrordådet, som han tycker har varit för lite inriktad på vad som borde ha gjorts för att förebygga en attack. En stiftelse har upprättats i Ebbas namn som lyfter fram personer som gör gott för andra, tex som motverkar mobbning eller psykisk ohälsa. Stiftelsen är hans livlina, som får dagarna att fortsätta gå. Om att gå vidare säger Stefan Kan jag bara komma tillbaka till 50 % av vad jag var innan dådet så är det helt okey. Om Stefan Pappa till 11-åriga Ebba Stefansdotter Åkerlund som den 7 april 2017 blev ett av offren för terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm, på väg hem från skolan. Ebbas pappa grundade Stiftelsen Svenska Hjärtan som delar ut stipendiet Ebbas Hjärta till personer som genom sin gärning i skola, idrott, föreningsliv eller liknande visar extraordinärt prov på att sprida kärlek, gemenskap och glädje. De första stipendierna delades ut i april i år. Producent: Mona Hambraeus

Julia och Evelina är 16 år, eller var, men samma ämne. Från barnbordet till vuxenbordet. Nytt år, 2018, och nya möjligheter. Valår dessutom, och vilka röstar på SD? Kan man bo i Skellefteå, och varför tog Polisen spriten.

Våren 2017 sände SVT Dokument inifrån tre program om mordet i Arvika 1998. Fallet Kevin har fått enormt genomslag och vi undrar hur Dan Josefsson arbetade med dokumentären. Får de som granskas presentera sina bästa argument? Varför vevar han så hårt i olika debatter? Och vem mördade Kevin?

Förändringen av antagningen och processen till polisutbildningen har fått stort genomslag. "Det blir inte lättare att bli polis nu", säger Max Lutteman, chef HR/kompetens på Polisen.  Processen och kraven kring antagningen till polisutbildningen justeras och utvecklas hela tiden. Gränsvärdena för begåvningstestet ändrades redan hösten 2015 från 4 till 3. – Själva kraven för att bli polis har inte sänkts. Poliserna är inte och kommer inte bli "dummare" nu, säger Max Lutteman. De som söker in till polisutbildningen testas på många områden, bland annat när det gäller fysik, hälsa, personliga egenskaper och teoretiska kunskaper. Begåvningstestet är bara en del av flera tester. – Begåvningstester i den här utformningen, med krav på viss nivå för att komma vidare i processen har bara funnits sedan utbildningsstarten 2015. Det är många lämpliga personer som har sållats bort allt för tidigt i urvalet, det vill vi komma ifrån, säger Max Lutteman. Begåvningstesten slopas Regeringen har för avsikt att göra polisutbildningen akademisk. I och med förändringen kommer med största sannolikhet begåvningstesten att försvinna helt. – Förslaget ligger hos regeringen. Vi har en ytterst välutbildad poliskår och höga antagningskrav i en internationell jämförelse. Och vi kommer att ha det även framöver, säger Max Lutteman. Filip Annas Reporter

Polisen nyanställer för att hantera migrationen och det förhöjda terrorhotet, som tidigare meddelats. Att fler anställs är något poliserna ute i verksamheten snart kommer att märka av. Det menar de båda regionpolischeferna i Bergslagen och Väst, Dan Persson och Klas Friberg. – Redan under senhösten och början av 2017 tror jag att poliser ute i verksamheten kommer att märka av den avlastning som den nyanställda civilpersonalen kan bidra med, säger Dan Persson. Fler ska anställas men det finns också ett antal poliser som valt att säga upp sig och lämna Polismyndigheten, vissa på grund av missnöje. En mångårig medarbetare vittnar om kollegor som sagt upp sig utan att ha ett nytt jobb att gå till. – Det är klart att det är allvarligt att poliser slutar på grund av missnöje, det är många frågor vi behöver hantera för att komma ifrån missnöje. Sen är ju inte alla anställda missnöjda inom polisen, säger Klas Friberg regionpolischef region Väst. Samtidigt syns en ny positiv trend. Poliser som slutat men som nu vill återvända till myndigheten. –Vi har väldigt många som vill komma tillbaka. Bara i region Väst har vi runt 15-20 personer som slutat som nu vill börja jobba hos oss igen, säger Klas Friberg. Musik i detta program: Titel: Outro Artist: boringXtreme  http://freepd.com/ Filip Annas Reporter och producent

Ekots Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin granskar omständigheterna när Sinthu Selvarajah dör vid ett polisingripande i Västerås. Poliserna frias, men vittnen och experter talar om ett dödligt grepp. 28-årige Sinthu Selvarajah, omtyckt ingenjör med ny tjej och på väg att få ett chefsjobb, får en plötslig psykos. På sjukhuset stängs han in när personalen tror att han har ett rakblad. Fem poliser stormar rummet. Sedan slutar Sinthu andas.Ekots reportrar Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin har, i en dokumentär för P1 Dokumentär, kartlagt vad som hände bakom den stängda dörren på sjukhuset, efter att internutredningen friat samtliga inblandade poliser.

Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö. Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram. Kaliber - om vittnena som tystnat. Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö. - Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg - Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han. Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron. - Ja, här är din balkong? Inglasad. - Ja, du ser härnere… - Men du stod här då?   - Jag stod här, ja. - Men hur märkte du att det var nåt på gång? - Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga. - Och hur skulle du beskriva situationen? - Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen. - Men var det ett allvarligt slagsmål?   - Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt. - Men du såg det? - Ja, ja. Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om. Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna. I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat. Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal. - I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han. Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.  - Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.” De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.    - He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can. Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.  - So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?” Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid. Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.  - I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people. Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi. - Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.” När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.    Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning. - Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running  and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen. Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han. - It  was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening. Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen. Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt. - Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna. - Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det. - Vad betyder det för polisen att det är så här? - Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det. Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande. - Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida. - De slog på hans händer? - Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.  Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull. -Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad. Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad. - Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där. Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull. Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron. - Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen. Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna. - Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han. Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer? Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor. Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen. Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre. Så här säger några av dom som har svarat: “Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.” “Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.” “Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “ “För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.” En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.   - Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag. - Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson. Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad. Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta. - Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen. - Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda. Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.   - När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det. Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka. Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna. Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad. Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009. Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014. Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det. Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något. - Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson. - Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare... Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten. Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still. Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.   Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett. - Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen. - Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det? - Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier. - Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen. - Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare. - Är det mycket sådant? Hämndaktioner? - Ja, det tror jag. Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området. - Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata. - Skulle du våga berätta för polisen? - Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon. - Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel? - Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen. Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen. - Det är ingen som vågar. - Varför inte då? - Polisen skyddar inte de som vittnar. - Hur har du märkt det? - Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting. - Och du då, om du hade sett något hade du berättat? - Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå. - Men det kan man ju inte göra. -  Då är det så. Det skulle jag inte göra. - Du skulle inte göra det? Varför då? - För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det. Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma. Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är? Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen. - Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson. I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.     Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel. I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten. Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö: - Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten. - Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?   - Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana. - Så nio av tio kommer att gå fria? - Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen. - Vad tänker du om det, att så många går fria? - Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället. Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten: - I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell 'em not to. Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen. - Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen. I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.   Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket. - Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah. - Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika. Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat. Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

De får gömma vapen, transportera knark och hämta upp pengar - och de är i vissa fall inte mer än 11 år gamla. Kaliber har granskat ett ljusskyggt fenomen - de kriminellas yngsta hantlangare, springpojkarna som gör grovjobbet för att deras ledare inte ska riskera att hamna i fängelse. De eldar bilar, bär på knark och förvarar vapen. Springpojkarna är från elva år gamla och utnyttjas av äldre kriminella. Kalibers granskning visar att kriminella springpojkar finns i stora delar av landet - samtidigt har polisen svårt att få koll på dem. ­– Det var typ hämta pengar och sånt. Typ ringa upp en person och säga kom hit med si och så mycket så tog man dem. Det var inte små summor, 13 lax och sånt. Det var folk som var skyldig honom. De kallar dem småbröder, springpojkar, hundar, horor eller åsnor. Småkillar som gör äldre kriminella olika tjänster. När de bär på skjutvapen, narkotika, pengar från brott – så riskerar de inget eller ett lägre straff än vuxna. Det är en vedertagen metod i kriminella nätverk för att skydda de äldre. Och samtidigt en skola i brott för de unga. Kaliber har granskat ett ljusskyggt kriminellt system där barn och ungdomar utnyttjas och löper stor risk att rekryteras in i en kriminell livsstil. – Vi träffades ute där det inte var så mycket folk. Typ hamnar och sånt. Man gick dit. Snackade. Tog pengar och sen drog därifrån. Sen dagen efter så åkte man och lämnade dem.  Han som pratar är en kille vi kan kalla ”Sami”, fast vi har låtit en annan person läsa in vad han sagt. Han är en äldre killes så kallade ”lillebror”, i dag är han 15 år, men han började göra tjänster för två-tre år sen när han var runt 12-13 år. Springpojke, det är inget ord med positiv klang. Inget han direkt vill bli förknippad med. Men i flera års tid hjälpte ”Sami” en några år äldre kriminell med tjänster. De kallar vandra ”bröder”, fast de inte är släkt. – Han är som min storebror. Kött och blod – det finns ingen skillnad alls. ”Sami” går på högstadiet i dag. När han var nio-tio började han och några kompisar stjäla mobiler, mp3-spelare, kläder i butiker. Som 10-åring åkte han dit för inbrott. Då var han rädd att soc skulle ta honom, men det hände aldrig någonting. Det som hände istället – var att en ny figur dök upp i ”Samis” liv. Vi kan kalla honom ”Kevin”. – Ja, jag har alltid sett upp till honom sen jag träffade honom första dagen. ”Sami” var 12-13 år då. Den här killen ”Kevin” var äldre och hade på sig tröja den dagen, berättar ”Sami”, alltså en med gängemblem på. Han och några kompisar gick fram, men ”Sami” var den av dem som höll kontakten och fortsatte träffa honom. Varför ville du prata med honom? – För att han var medlem i nåt. – Ja, frågade honom om en cigg kommer jag ihåg. Han frågade hur gammal är du – jag berättade och vi började snacka hit och dit. ”Sami” fick nya idéer när han snackade med den äldre killen. Som att man kunde råna såna som sålde knark. För de kunde ju inte gå till polisen och anmäla det. Han och en kompis valde ut någon, gick fram, så drog de kniv och rånade dem. – Han kan ju inte gå till polisen och säga att han blev rånad på 20 gram. Vad gjorde du av alla pengarna? – Kommer inte ihåg. Köpte cigg och sånt. Är  det för at du inte vill tänka på det? – Nej – jag har inte skuldkänslor eller nåt. De du rånade då? – Vad ska man göra – man drog fram kniv och tog deras saker. Man är där för att ta deras saker – inte för att skada dem. Knarket sålde han vidare sen. ”Sami” säger att han själv varken röker cannabis eller dricker alkohol. Det här är hans egen berättelse, eftersom han inte är dömd för någon av de här sakerna, så kan vi inte kolla uppgifterna. ”Sami” fipplar med sin coca colaburk, leker med tändaren – eller röker – under stora delar av intervjun. På många frågor svarar han säger att han inte minns. Killen vi kallar ”Kevin” började ge honom pengar, och ”Sami” gjorde tjänster åt honom. Som att hämta pengar, stora summor, berättar han. Däremot bar han aldrig vapen åt honom till exempel. När han frågade om något – kan du hämta de där pengarna? – Det känns ingenting. Jag fick alltid pengar av honom. Så om en ställer upp åt mig, så ställer jag upp tillbaks. När du träffade andra i din ålder – visste de att du hade honom bakom dig? – Ja, det är klart. Han känner de flesta – han känner nästan alla och alla vet vem han är. Ville du bli som honom när du blev äldre? – Vänta en sekund… [Telefonen ringer] Det är en klasskompis som vill ha hjälp att reda ut nåt tjafs mellan två killar i klassen. Jag blir påmind om att ”Sami” faktiskt är väldigt ung. Du lyssnar på Kaliber – om springpojkar – unga som utnyttjas är äldre kriminella.  Vi har frågat landets alla polismyndigheter – och problemet med unga som utnyttjas för att göra tjänster åt äldre kriminella visar sig vara spritt i stora delar av landet. Linköping, Uppsala, Malmö, Gävle, Jönköping, är några exempel. Vid de allra flesta polismyndigheter – 17 av 21 – finns personer som kan bekräfta att det här förekommer hos dem. Ofta hör det ihop med något kriminellt nätverk – och ibland handlar det om enskilda kriminella som använder minderåriga. Jag ber om att få tips på domar och polisens förundersökningar för att kunna läsa om det. Men ofta finns inga såna. Poliser ser saker, hör saker från tipsare och avhoppare – de vet – men det går inte att bevisa. Men de kan ge exempel på vad de misstänker att springpojkar som finns i deras område fått göra. Först ut här Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista/Akalla/Hjulsta. – Vi har ett antal ungdomar, alltifrån 12-13 år upp till 15-16 som agerar springpojkar åt äldre kriminella och då pratar vi om åldersgruppen 18-23 år ungefär. Mats Rosenqvist, kommissarie polismyndigheten i Jönköping, chef brottsförebyggande funktionen: – Det jag först tänker på är det här med narkotikaförsäljning. Det är väldigt bra för den kriminelle att använda någon som inte är straffmyndig för det här arbetet. Är de inte straffmyndig blir det inget straff utan samtal med socialen tillsammans med vårdnadshavare. Joana Ciurana är ungdomspolis i västra Göteborg: – Mycket är väl att jag tror, men de äldre vill inte längre hantera, det handlar inte bara om droger – de har även fått ha vapen. För det är väldigt sällan att man kroppsvisiterar 12-13-åringar. – Vi har sett hur man stjäl bilar, förvarar vapen, tar hand om mobiltelefoner efter brott och kör omkring för att ge alibi. Skjutvapen gömda hemma som man får ett telefonsamtal och då får man komma till en viss plats med de här skjutvapnen för då behövs de användas. Sist där Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje. Vår kartläggning visar att det här inte bara är ett storstadsfenomen. Fenomenet med ”springpojkar” – eller  svansar, bärare, lärlingar, eller utförare – som polisen kan kalla dem – kan också dyka upp  på mindre ställen som Tierp och Enköping i Uppland. Men det verkar kunna variera hur välorganiserat polisen uppfattar det. Åldrarna på springpojkarna polisen stött på skiljer sig också åt lite i landet. På mindre orter verkar ”springpojkarna” vara lite äldre än vad de är i storstäderna. I enstaka fall kan ”springpojkarna” vara i 11-årsåldern. Oftare från 12-13.  Men de kan vara uppåt 18-19 år och göra den här typen av tjänster. För - en som är under 20 år kan räkna med ett lägre straff än en över. Vanligt är en kartellstruktur där en vuxen kriminell har springpojkar i 16-årsåldern – som i sin tur bossar över yngre springpojkar – vilket minskar risken ytterligare för den äldre att knytas till en större mängd narkotika till exempel. Några exempel på fenomenet som vi fått höra: I Dalarna tog en kille i 16-årsåldern tåget med vapen på tåget till Stockholm. I Göteborg jagade polisen en vuxen och såg hur han kastar över en väska till ett barn som springer undan. I Örebro tog en äldre med sig en kille under 15 år för att hota en person – blir det polisanmält har den vuxne ryggen fri. I Uppsala berättar en exkriminell om att en springpojke gömde vapen, sprängdeg och granater  åt honom i sina föräldrars förråd. Så det här är något som pågår runt om i landet. Samtidigt säger poliser vi pratar med att det här är något som de har dålig koll på. Att upptäcka springpojkarna är svårt av flera skäl menar de. Innan de åker dit för brott utmärker de sig sällan. Och det första en ”springpojke” får lära sig är att inte gola, alltså tjalla, absolut inte säga vem du jobbar för och inte polisanmäla om de själva råkar ut för nåt. Dessutom finns de som gör någon enstaka tjänst – och de som lever med det här hela tiden under flera års tid. De flesta av dem vi når säger att de inte vet hur många såna här springpojkar man har i sitt område. Jörgen Karlsson närpolischef Kista/Akalla/hjulsta igen: – Det är svårt att säga ett exakt antal. Det har förekommit länge, det har det. Känslan av att det ökar litegrann, ja. Det gör det. Men det kryper också ned i åldrarna. Du heter Sofie Holmqvist, du är rotelchef på Nova? – Ja det stämmer. Nova är ju en rotel vid länskriminalpolisen i Stockholm. Huvuduppdraget för vår del är att jobba med grov organiserad brottslighet och även förhindra att rekrytering sker till kriminella nätverk och ja, jobba med avhoppardelar och sådär. Hur många sådana här springpojkar har ni i Stockholm vad ni vet? – Stockholms län är väldigt väldigt stort så ett antal är väldigt väldigt svårt att sätta sådär. Kan det vara 500 det finns i Stockholm ungefär? – Jättesvår fråga. Men det är inte omöjligt, absolut inte. Skulle det kunna vara 5000 springpojkar i Stockholm? – Med tanke på att vi inte kartlägger dem på det viset, så kan jag inte sätta ett antal över huvud taget. Men hur ser du på att ungdomar, 11-15-åringar får förvara vapen och narkotika – och ni vet inte riktigt hur många de är som gör det? – Ja, alltså mörkertalet här är ju jätteolyckligt. – Jag kan inte prata för hela Göteborg. Men i vårt område, i västra Göteborg då, så skulle jag uppskatta till i alla fall ett 20-tal springpojkar, 20-25 där. – Jag är ledsen att säga att jag vet faktiskt inte. Men vid varje gängkonstellation så finns ett antal såna, springpojkar, eller hundar som de kallas i Södertälje. Mellan 5-7 stycken per konstellation. Sist här Anders Göranzon, spaningschef Södertälje, dessförinnan Joana Ciurana, ungdomspolis i västra Göteborg. Men - någon samlad bild av problematiken går inte att få. I en storstad - sitter en annan kille på kafé med mig. Vi träffas i en finare stadsdel på ett lummig bakgård - där finns det ingen risk att nån känner igen honom och undrar vad han gör med mig menar han. Han är i 20-25-årsåldern. Vi kan kalla honom "Affe"  och han har haft en hög position i ett av Sveriges kriminella gäng. Nu har han kapat skägget - låtit håret växa - men de många tatueringarna berättar om hans livsval. Han är en av dem som själv använt springpojkar. Men han gillar inte ordet. – Jag skulle inte kalla dem springpojkar utan yngre bröder. I deras huvud trodde de att de gjorde mig en tjänst och på så sätt ville de skapa band mellan oss, de ville visa sig lojala och allt det. Men i mitt bakhuvud var det utnyttjande, att de fick ha saker hos sig och inte hos mig. Just därför att de kanske är lite yngre än mig, får lägre straff och polisen har mer koll på mig än på dem. Var skulle de ha grejerna? – De fick vara lite kreativa, vissa hemma, vissa kanske hade nåt stasch. De hade ansvaret. Hur gick det till? – Man bad om en tjänst, men man visste att de skulle gå med på det för att inte vara en fitta. Så man visste att de skulle gå med på det. Men man la fram det lite snyggt, så att de inte skulle känna att de blev utnyttjade: ”Broshan jag har lite knas nu, kan du ha det här.” De ställde upp för att visa lojalitet. ”Affe”:s erfarenhet är att de som söker sig till gängmedlemmar ofta är killar som saknar manliga förebilder, till exempel inte har någon närvarande pappa. Han vet att han själv fungerat som förebild för yngre killar. Om du tänker tillbaka – du hör av dig och ber om tjänsten? – De kunde, jag visste ju att de kunde. Det är en period när de visar upp sig självmant. De tänker att de visar upp sig. De visar att de är lojala och går att lita på. Vissa sket ju i om de åkte in, satt inne. Det var som grädde på moset. Då har de både hållit nåt, suttit och inte golat. De har skyndat på processen till tilliten. I mc-gäng finns ofta regeln att medlemmar i undergrupper ska vara 18 år. ”Affe” hävdar att han aldrig haft nån yngre än 18 som gjorde tjänster åt honom. I domarna mot ”Affe” kan man inte läsa nåt om springpojkar, men han har inget emot att berätta om sina egna erfarenheter. Men han säger inte ett ord om vad någon annan gjort eller gör. Fast han verkar tycka att det är lite konstigt att jag fastnat för just det fenomenet, för honom är det så självklart. ”Affe” dricker svart kaffe ur en skir kopp och tar upp att han tycker han är bra på att läsa av folk. Han letade och såg dem som sökte. Killar som varit mobbade och ville visa sig. Han testade och såg vilka som var effektiva. – Vissa gillade man lite mer. Vissa gillade man inte alls, men man visste de bra och bidrog mycket. Så länge han bidrog var han ok, sen var han som en trasa man kastade iväg. Själv kom ”Affe” in i kriminaliteten som 13-14-åring. Familjen hade dåligt med pengar. Han hade börjat röka på och ville ha pengar till det och till kläder. De var ett litet kompisgäng i ungefär samma ålder där alla hade dåligt med pengar. De började sälja påsar med gräs för att tjäna pengar. Ibland  hade någon en äldre kompis eller brorsa som bad dem sälja. Då var du en springpojke också? – Jag gjorde det för min egen skull. Men med åldern, med tiden – när man gick med - ställde man upp på tjänsterna. Minns du hur man kände? – Jag blev stolt faktiskt  - fan han frågade mig. Man var liten också, så man tänkte inte riktigt, man lite trög när man var liten. ”Affe” har berättat att många blev förvånade att just han hoppat av gängkriminaliteten. Han hade rykte om sig att vara mycket våldsam. Var det någon av de yngre som var rädd för dig av de här yngre? – De var nog nojiga över att säga till mig om att de inte ville hålla på. Visste inte hur jag skulle reagera, hur jag skulle ta det – så de höll det för sig själva. Det gjorde de. Vi har fått höra ”Sami” och C:s berättelser inifrån. En polis som har tillbringat mycket tid med tränga in i och förstå kriminella nätverk är Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje och en ledarna för insatsen mot grov organiserad brottslighet där. Han har jobbat med den här typen av kriminalitet i 20 år. Anders Göranzon menar att hans erfarenhet är att det här finns över hela landet. Alla ställen där det finns hierarkiskt uppbyggda kriminella nätverk. Och det finns överallt. – Unga gärningsmän som finns i periferin av den inre kärnan. De som vill komma upp sig i den här hierarkiska organisationen. De som är mellan 13 och uppåt kanske 17-18 år. Det har också att göra med att om det är yngre personer som åker fast med vapen eller narkotika så blir straffet inte lika kännbart som om det var en äldre människa. Det ligger ju i den inre kretsens självbevarelsedrift. De vill inte bli tagna och exponeras på samma sätt. Därför låter man då yngre medlemmarna ta hand om de här grejerna. – Och de är också mer utbytbara. Skulle någon av de här människorna åka fast, så finns det kanske flera stycken till som kan ta deras platser till exempel. Men att 13-åringar har vapen och håller dem till äldre kriminella tills de ska användas – det låter ganska extremt? – Ja men det är ju inte extremt om det är normalt i den miljö du lever i och verkar i. Det som är extremt för dig är normalt för de här människorna och vice versa. Det är ju det vi måste förstå. Fler poliser och andra som har insyn i de kriminella nätverken bekräftar bilden som Anders Göranzon, Sami och "Affe" gett: Det behövs ingen värvningskampanj till de här grupperingarna. Unga rekryterar sig själva som springpojkar, de vill bli sedda, vara en del av nåt. För äldre kriminella är det naturligt att använda yngre för tjänster - de har ju gått den vägen själva. En exkriminell säger att: "De här killarna skiter i det, de vet att de är springpojkar men de tycker det är koolt, de får den här respekten, kärleken, fel sorts kärlek. Det är fördjävligt". En annan förklarar hur hans krets är som en stor familj, där småkillar umgås med äldre och vissa begår brott, andra inte.  Ju äldre man blir desto tydligare blir rollerna och den som begår brott får högre status. Ofta finns pengar med i bilden för springpojkarna, men sällan stora summor. Ibland handlar det mer om att visa vad man går för. Det finns exempel på att "springpojkarna" blir tvingade till saker, för att betala av påhittade eller verkliga skulder t ex. Men det verkar vanligare är att det bygger på lojalitet - risken är större att en tvingad springpojke vittnar om han grips. Poliserna jag pratar med runt om i landet pekar ofta på att det här med att använda yngre inte är nåt nytt fenomen. Några menar att polisen riktat mer fokus mot springpojkar de senaste åren - och därför upptäcker fler. Andra menar att de faktiskt blir allt fler, som polisen Anders Göranzon i Södertälje: – Jag tycker att det här har funnits hela tiden, men det går hand i hand med att det finns fler och fler organiserade kriminella konstellationer eller gäng.  Och i och med att det finns fler och fler sådana så är det också så att det blir fler och fler springpojkar. Och jag tycker att det ökar, det gör det. – Lever vi i en sådan värld där individualismen och profithungern står i centrum så hittar vi olika vägar att nå dit. Bor man i förorten och är en outbildad yngling i 15-16-årsåldern med en diagnos i någon form – ja vad fan ska han göra? Han dras till sina polare. Det är inte så att ”jag skulle vilja det här” och så. Han vet ju ingen annan väg. Tillbaks till det lummiga kaféet och killen vi kallar Affe. Han är ju ett exempel på vad som kan hända med en springpojke. Han blev själv grovt kriminell i gäng – och skaffade egna springpojkar.  Hade du mycket pengar – var det ett skönt liv? – Nej. Så länge jag hade pengar i fickan och mina droger var det lugnt, jag sket i allt annat faktiskt. Men hade jag slut på nåt var det bara att skaffa. Åkte jag in var det som men käftsmäll. Då var det bara att gå ut igen och försöka undvika att torska. Det var väldigt, väldigt stressigt. Jobbigt. Känslan att man inte ville svika de andra. Han gick på ”tjack”, alltså amfetamin, i stort sett varje dag. Förutom om han skulle göra en stöt för då behövde man vara klar i huvudet. Ibland var det konflikter. Då bar han skyddsväst och gick inte ut ensam: – Man tänkte inte på det, det var självklart. Jag var inte rädd, för jag hade den mentaliteten: ”Dör jag så dör jag”. Anders Göranzon tar ett exempel från de år han jobbat mot grov kriminalitet som polis: – Jag tog en 14-åring en gång i Husby med en Kalasjnikov. Han fick en Kalasjnikov var tredje eller fjärde dag för att göra rent dem och fick betalt för det, alltså ta bort oljan och sådär. För att det sen skulle gå vidare till en annan 14-åring som skulle förvara de här sen. Ledarna skulle behålla fem och 25 skulle gå iväg till försäljning. Jag vet inte hur räddar man den där 14-åringen? Han är grovt kriminell idag. Jag vet inte - vad skulle du sätta in för åtgärder? Poliser på flera håll är frustrerade över att det inte finns något avhopparsystem som underlättar för springpojkar att komma bort från kriminaliteten, någon nämner att de fått lämna ungdomar på gatan i väntan på åtgärder från soc flera veckor fram i tiden. Poliser och exkriminella säger att det ofta görs ett vägval i sextonårsåldern – där en del springpojkar blir kvar och fortsätter med en kriminell livsstil. Och det finns forskning som bekräftar att tonåringar som håller på med så pass avancerad kriminalitet som springpojkar gör löper stor risk att fastna i en kriminell livsstil. Trots detta säger flera poliser vi pratar med om att de har dålig koll på springpojkarna. – Det är därför man har springpojkar, för att det ska vara svårt. Men däremot kan man nog skönja vilka som är springpojkar när man börjar jobba i grupperna. Alltså när man börjar gripa individer. För de går ju inte bara runt och gömmer vapen,  de begår också  brott som rån, stölder, inbrott i lägenheter, hälerier och så vidare. I samband med att vi griper  de här människorna så genomför vi husrannsakningar och har förhör och i de lägena så kan man också få en bild av att de är springpojkar och tillhör en hierarkisk organisation. Har polisen generellt tillräckligt bra koll? – Vi vet vilka det är, men sen är vi olika duktiga på att de facto lagföra dem. Vad kan det leda till att det är olika på den punkten? – Problemet är ju att är vi inte duktiga på att först identifiera och sedan lagföra dem, om vi undviker att agera på den information vi har, då innebär det att de här killarna – nån gång tjej - växer och till slut kommer de in i den inre kretsen – blir grovt kriminella. Där har också andra myndigheter ett jätteansvar – sociala myndigheter, skola och så vidare , men framförallt föräldrarna har ett jätteansvar också. Men om polisen nu känner till det här – vad gör de åt det? Polisen runt om i landet ger en massa exempel när jag ringer runt. Framförallt försöker samverka med socialtjänsten, med skolan, fritidsaktiviteter. Poliser har projekt i mellanstadieklasser, flera testar nu modellen med social insatsgrupp där sekretessen bryts mellan olika instanser och man kan prata specifikt om en enskild person. De flesta påpekar också att polisen varken kan eller ska lösa det här på egen hand. För ”Affe” som gick från springpojke till ledare med egna springpojkar blev ett fängelsestraff vändningen. Inne i fängelset blev han frälst och sen han kom ut har han lagt av med droger och kriminalitet. – Jag vet att jag inte kommer hålla på med brott, det jag inte vet är vad jag vill plugga till eller vad jag ska arbeta med. Men människor och religion vill jag jobba med, de två sakerna. Hur tänker du om det att du rekryterat folk? – Jag är religiös ju så att jag vänder mig till de yngre. Och en sak jag använder mycket är min religion, islam. ”Affe” hoppas nu kunna använda sina egna erfarenheter till att hjälpa unga att komma ur kriminalitet. När han själv bestämde sig för att kliva av tog han med sig en av sina småbröder som han kallar det ut. – Den här grabben är lite yngre än mig, han var lojal till mig och han såg upp till mig och tyckte det var tufft att vara kriminell. Han var lojal till mig och så han sa att lämnar du så lämnar jag. När jag väl kom ut så tog jag med honom och sa att ingen ska ha nåt med honom att göra. Han är med mig nu och de accepterade att han var som min lillebror.  – Jag får honom att skärpa sig i skolan, hjälpa sina föräldrar. Jag känner att kan jag göra det för honom kan jag göra det för andra också.  Jag önskar jag hade haft någon sådan som hjälpt mig när jag var yngre. Jag hade ingen, tyvärr så hade jag de som var äldre men som gick fel väg. Hur ska det bli för den andra killen ”Sami” som vi träffade början av reportaget? För ett tag sen var ”Sami” på att bli medlem i ett kriminellt gängs undergrupp. Nu har han träffat en flickvän och lyckats bryta med sin gamla livsstil. Han har hunnit fungera som springpojke i flera år – och faktiskt hunnit sluta vid 15 års ålder. Han har haft tur säger han, har inget brottsregister. Det nya livet är bättre säger han. – Jag vill bli fordonsmekaniker, jag gillar inte att sitta på kontor, jag vill jobba med händerna, det är mycket roligare. När du tänker på framtiden, ser du fram emot den eller känns det svårt? – Det känns svårt. Skolan och betygen och sånt. När du var uppe i det här hände det ju saker hela tiden, tycker du inte att det blir långtråkigt nu? – Det är bättre nu, man slipper gå på förhör. Det är inte bra att behöva gå till polishuset hela tiden med sin mamma. Det är pinsamt. När du var mitt inne i smeten och gjorde brott. Hade du någon dröm eller plan vart du ville nå? –Jag ville bli en av de högsta, så man kunde bestämma över folk. Ha mycket pengar. Jag ville ha deras bilar och sånt. Var det mycket status och respekt du var ute efter med kriminaliteten? –Alltså jag var inte kriminell, kriminell, kriminell. Inte som jag ser på det. Kriminell det är de stora – när man har typ bilar, respekt, man bestämmer över folk, såna grejer… När alla vet vem du är – då är man kriminell. – Om jag har varit kriminell? Nej det tycker jag inte. Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

Det är inte brottsligt att vara stupfull i Sverige. Ändå ägnar närpolisen i Södertälje största delen av sin tid att städa bort fyllerister från centrum där det är förbjudet att dricka alkohol. Är det polisens uppgift att ta hand om alkoholmissbrukare? Dokumentärmakaren Aziza Dhaouadi åkte till Södertälje Centrum för att ta reda på hur en vanlig polisvardag ser ut. Under vintern och våren 2012 var hon med närpoliserna P-O Forsell och Taina Rosén Vilidu på deras dagliga turer runt centrum. De är två poliser som känner de flesta fyllerister mycket väl, och vet om att de ofta är hemlösa med svåra missbruksproblem. Dagarna är desamma varje dag, både för Taina och P-O och missbrukarna. Poliserna jagar missbrukarna som inte får dricka i centrum, missburkarna jagar nya platser att sitta och dricka på. ” Vi blir som en morsa och farsa, som en uppfostrings grej på nåt sätt” säger Taina Rosén Vilidu. Ett program om en katt och råtta lek där båda parter känner till varandras roller väl. Har du tankar om hur polisen skulle kunna arbeta på ett annat sätt? Är fylleriet verkligen en huvuduppgift för polisen? Skriv i kommentarsfältet.

Det är en grå torsdagsmorgon i mars 1992 och snöblandat regn faller över Göteborg. Mellan Vasaplatsen och Sahlgrenska sjukhuset står folk och huttrar på hållplatserna och väntar på att kollektivtrafiken ska komma igång. Det är ett strömavbrott vid Sahlgrenska sjukhuset, och spårvagnstrafiken står still. Vagnarna som har fastnat mellan Vasaplatsen och strömavbrottet måste sättas i trafik så fort som möjligt. Genom att backa dem tillbaka ner till Vasaplatsen kan de köra vidare på andra linjer. Men när den sista vagnen i kön ska backas går något snett. En trafikledare lossar på bromsarna för att rulla vagnen några meter ner till strömförande sträcka. Men när den kommit dit fortsätter den bara att rulla. Hejdlöst. Nödbromsen fungerar inte. Lutningen på den 1,5 kilometer långa backen är sex procent. Poliserna som fanns på plats för att hjälpa till att dirigera trafiken sitter nu i polisbilen, och med sirenerna påslagna kör den jämsides med den skenande vagnen. Kanske räddar de någon. Men inte alla. Den första bilen blir påkörd i korsningen med Engelbrektsgatan. Vid Vasaplatsen befinner sig ett hundratal personer. När spårvagnen spårar ur går det i över hundra kilometer i timman. Fler än 70 personer mejas ner när vagnen kraschar in i en husvägg. 13 människor omkommer. Av spårvagnen blir det bara skrot. Producent: Ida Lundqvist