Podcasts about krimkriget

Florence Nightingale anses vara en av grundarna av det moderna sjuksköterskeyrket. Hon förändrade det brittiska vårdsystemet och utförde bland annat revolutionerande insatser under Krimkriget. Men vem var hon egentligen? Wikipedia säger sitt om Florence Nightingale. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

I vårt mest magsjuka avsnitt hittills avslutar vi vår serie om Krimkriget med dess slut och dess hipsterfronter. Dessutom avtäcker vi vår bok för allmänheten, så in och förhandsboka med er!Här förhandsbokar du på Adlibris: https://tinyurl.com/4z6t9bec Här förhandsbokar du på Bokus: https://tinyurl.com/5ctxkhek Signerad upplaga (fåtal kvar): https://tinyurl.com/muasdwy4 Per inleder med en beskrivning av både Östersjöfronten och Stillahavsfronten (!). Det förstnämnda anser Per vara en stor besvikelse, medan det sistnämnda bäst beskrivs som en blandning av The Revenant och Enemy at the Gates. Mattis får i sin tur äran att bena ut de avslutande striderna på Krimhalvön vilket i stort innebär en kombination av folk som tynar bort i riktigt äckliga sjukdomar och upprepade bajonettanfall mot fasta ställningar. Yay!Dessutom: ”här står jag med ett glas diarré”, funderingar om Helsingfors storlek, Per stånkar, rekognoscering som ett okänt fenomen, logistiska klavertramp, inte en utan TRE kompetenta ryska chefer (WHAT. DA. FAKK?!?!!?111?), världshistoriens dittills största artilleriansamling, rövartåg i Kamtjatka, krigets egentliga segrare, valfångare och mycket mer!Rösta på oss i Guldpodden här: https://www.guldpodden.se/ Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I vårt mest antända avsnitt hittills, tillika den andra delen i vår serie om Krimkriget, så pratar vi om krigets första halva. Och tändhattar! Jättemycket tändhattar!Mattis står för de breda penseldragen den här gången och beskriver kriget kring Donau och de första striderna på Krim. Det blir en satans massa gubbar, en del gin och väldiga mängder fransmän som går bananer. Per går å sin sida igenom det som han underförstått rekommenderar som ämne för förspelssnack – dvs. tändhattar! Visst, han pratar en del om eldhandvapen och kanoner också, men framför allt är det tändhattar!Dessutom: dementa generaler, Putins favorittsar, tändhattar, fransk dådkraft, bajonettanfall (som funkar!), tändhattar, två fältslag, fulla generaler, eldkastarkanonkulor; sexiga, sexiga tändhattar och mycket mer! Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I vårt mest inledande avsnitt hittills så påbörjar vi vår serie om Krimkriget i tre delar. Om du undrar vad Krimkriget var för någonting så var det en slags ICA basic-variant av första världskriget; präglat av inavlade officerare och halvrimliga beslut.Mattis inleder med att beskriva de löjligt komplicerade skälen till att nära nog hela Europa drumlade in i ett kontinentalt storkrig. Dessa inbegrep bl.a. svinrimliga klassiker i stil med gräl om hur diplomatiska noter skulle skrivas, vilken variant av kristendomen som skulle få dominera i Palestina plus The Eastern Question m.m. Därefter följer en genomgång av krigets aktörer där Mattis tar sig an bl.a. ryssarna (samma gamla vanliga) och fransmännen (uttrycket ”ärorik utrikespolitik” citeras). Per lägger å sin sida ut texten om brittiska armén (en kavalkad av stenlunga, reumatism och alkoholism) och sardinierna (klockorna stannar: en kompetent, välutbildad och motiverad italiensk armé).Dessutom: tsar Nikolaj I tycker att det är lugnt, kejsare Franz Josef tycker det är mindre lugnt, turkiska auxiliärtrupper, Sveriges anspråkslösa motkrav för att gå med i kriget, tsarens guldrum, en nedsabling av lord Wellington, Zouaves, britter som letar efter sin armé och mycket mer! Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg, den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste årtalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Florence Nightingale anses vara en av grundarna av det moderna sjuksköterskeyrket. Hon förändrade det brittiska vårdsystemet och utförde bland annat revolutionerande insatser under Krimkriget. Men vem var hon egentligen? Wikipedia säger sitt om Florence Nightingale. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så var det med det lilla helgonet… Vad vet du egentligen om Alfred Nobel och Nobelfamiljen? Från Alfred Nobels farfars farfar Petrus Nobelius som var med redan vid kröningen av Karl XII 1698, till hans farfars far som var bekant med Carl von Linné, till hans egen far Immanuel Nobel som bland annat tillverkade sjöminor och övriga vapen till den ryske tsaren i mitten på 1800-talet. Alfred Nobel, idag mest känd för dom prestigefyllda prisen, hade ett helt annat rykte under sin levnadstid. Känd under smeknamnet ”dödens köpman”, var han mannen som lyckades stabilisera nitroglycerin och skapade dynamit. Olyckorna under hans forskning var oerhört riskabla och många fick sätta sina liv till, inte minst Alfreds egen bror Emil. Han var känd för att oftast vara väldigt introvert och i princip besatt av forskning och till varje pris tjäna pengar. Vid 9 års ålder flyttade han och hans familj till Ryssland där hans far sedan ett tag tillbaka etablerat affärskontakter. Under denna tid låg Ryssland långt efter i industrialiseringen jämfört med Europa och drivande entreprenörer välkomnades. Flera ryska tsarer, inte minst Peter den store, hade försökt modernisera Ryssland och hinna ikapp. Pågående krig under denna tid, för Rysslands del kanske främst Krimkriget 1853-1856, skapade möjligheter inom krigsindustrin. Familjen Nobel tvekade inte att hjälpa Sveriges ärkefiende Ryssland och samtidigt göra sig en hacka (han var ju trots allt svensk…) Alfreds bröder Ludvig och Robert var även dom väldigt flitiga. 1878 bildade dom Branobel, ett av världens största oljebolag. Nobels finanser växte så mycket att dom blev en av världens rikaste familjer. Det kan vara värt att notera ett par anställda hos Branobel. Karl Hagelin jobbade som ledande ingenjör och blev senare ordförande i bolagets styrelse. Det var hans son Boris Hagelin som var med och skapade krypteringsmaskiner som senare såldes runtom världen för underrättelsetjänsternas avlyssning (givetvis med bakdörrar så att några svenskar även fick vara med på ett hörn…) En annan inte helt okänd person som jobbade vid borrtornen hette för övrigt Josef Stalin… Lite kuriosa kan nämnas att familjen Nobel även hade lite kontakter på andra sidan Atlanten. Dom samarbetade och bytte idéer med en man som hette John Ericsson som konstruerade en pansarbåt vid namn USS Monitor som bidrog till att Nordstaterna vann det amerikanska inbördeskriget. Ibland är det en liten värld… Den 10 december (dagen då Alfred Nobel dog) så delas fredspriset ut till dom som ”bidragit mest till mänsklighetens bästa”. Det finns som bekant fem olika kategorier men fredspriset betraktas av många som den finaste utmärkelsen någon kan få. Alfreds filosofi var att genom att skapa hemska vapen så skulle detta skrämma alla till att till varje pris inte använda dessa och kriga. Ungefär som idag, om inte vi säljer så kommer någon annan att göra det.... De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Florence Nightingale anses vara en av grundarna av det moderna sjuksköterskeyrket. Hon förändrade det brittiska vårdsystemet och utförde bland annat revolutionerande insatser under Krimkriget. Men vem var hon egentligen? Wikipedia säger sitt om Florence Nightingale. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Moderna medier gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar över några av märkligheter som följer på empatins utvidgning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är svårt, om inte omöjligt, att mäta kulturella framsteg, till skillnad från landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta människor förmodligen kunde enas om, i alla fall inom västvärlden, så vore det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en företeelse så allmän, att man inte ens tänker på att också den har en historia. Men så är det, och den är inte ens gammal.I Honoré de Balzacs roman Pappa Goriot från 1835, förekommer en scen, där Eugène de Rastignac, en fattig och ambitiös ung man från landet, träffar en vän, medicinstudenten Horace Bianchon.Har du läst Rousseau?, frågar Rastignac. Minns du passagen, där han frågar läsaren vad denne skulle göra, om han kunde bli rik utan att lämna Paris, genom att döda en mandarin i Kina, enbart genom viljans makt? Medicinstudenten nickar, men förklarar sedan att han icke skulle vara i stånd att begå ett mord ens på distans. Rastignac tvekar. Kina är långt borta. Mandarinen känner han inte till, och världen är ond. Empatin skulle knappt ha ett objekt, för att inte tala om medlidandet. Så varför skulle han inte handla i det egna intresset, utan hänsyn och moral?Rastignac ställde sin fråga i en tid, när det skulle ha tagit månader för en nyhet från Kina att nå Paris, och i så fall torde det ha handlat om en mycket stor händelse. Tjugo år senare, när sjuksköterskan Florence Nightinghale tog hand om brittiska soldater på turkiska sjukhus, fanns redan telegrafin. Tidningsläsarna i England läste om nyheterna från Krimkriget med enbart några timmars fördröjning. De fick en föreställning om såren och lidandet. The Nightingale Fund blev den första insamlingen för välgörande ändamål som nådde en hel nation.Föreställningen, att en tanke skulle kunna döda över långa avstånd, föregriper teknikens utveckling. När Rastignac funderar över empatins räckvidd, står han fortfarande för ett samhälle som har en mer eller mindre sluten uppfattning om sig självt. Vad som händer i andra världsdelar, till och med i andra landsdelar, är främmande för honom. Och inte bara det: Empatin sträcker sig inte ens till de anhöriga av en annan klass, till bönderna på landet eller de eländiga på den egna gatan. Sedan dess tycks empatin bara vuxit, över alla gränser. Numera kan den åtminstone i teorin tänkas täcka hela globen. Litteraturen, och inte minst teatern och bildkonsten har sedan århundraden förmedlat föreställningen om andra människors lidande. Under det senaste seklet har fotografin och filmen kortat ner förmedlingens hastighet till några sekunder. Alla, var de än må befinna sig, kan reagera på en händelse, med uppmärksamhet, medkänsla och hjälpsamhet. Bilderna förmedlar sken av sinnlig närvaro.Aldrig tidigare hade filosofer och författare funderat så mycket över förhållandet mellan egoism och moral som under decennierna kring år 1800. Förmodligen inte heller senare, eftersom medkänslan med medieutvecklingen blev till en skenbar självklarhet. Balzacs romaner står för slutet av denna period. I dess begynnelse finns Jean-Jacques Rousseau, som pekar på att medkänslan är en ändlig resurs: Känslan av medmänsklighet tycks ånga bort, skriver han i en uppsats från år 1755, den blir svagare, när den sprider sig över hela jordklotet. Som en konsekvens av denna tanke pläderar Rousseau för en regionalisering av medkänslan. Det viktigaste är att vara god till människorna, som man lever ihop med, skriver han.Fotografin, filmen och kommunikationsteknikens utveckling förvisar Rousseaus och för den delen: Balzacs övertygelse till en gången tid. Man lever ihop med helt främmande människor på helt främmande ställen. Man blir partisk, bara för man ser en annans lidande. Men medkänslans tillväxt lockar fram motsägelser, paradoxer och andra märkligheter. Den första är att det blir oklart vem omtanken egentligen gäller. Att empatin egentligen handlar om att den medkännande njuter av medkänslan, att hen identifierar sig med ett fjärran offer för att uppleva den egna godheten, är en tanke som den skotske filosofen Adam Smith förde fram i sin Teori om de moraliska känslorna 1759. Det konstgjorda medlidandet, förklarar han, hindrar folk att ta ödet i sina egna händer och verka för de näras bästa.Ett annat problem, som Susan Sontag tar upp i sin bok Att se andras lidande från 2003, är att det är tveksamt om bilderna av civila krigsoffer verkligen främjar motståndet mot våldsamheterna. Fotografierna skulle till och med kunna uppfattas som en uppmaning till ännu större insatser i bekämpandet av fienden. Mer medkänsla skulle i så fall leda till mera våld.Den tredje märkligheten är en variation på Susan Sontags tanke, men den framfördes redan 1755, när den franske filosofen Denis Diderot, först en nära vän till Rousseau och sedan dennes värste fiende, sammankopplade medkänslan med sanningen: Den som vägrar att anpassa sig till sanningen, när den en gång för alla har upptäckts, är en dåre eller ond i moralisk mening. Han kunde tänka sig att utesluta folk ur mänskligheten, som inte delade hans idéer om vett och förnuft. Han önskade sig alltså ett slutet samhälle, som skulle omfatta hela världen. Det skulle vara det första slutna samhället som inte kunde öppna sig.Diderots uppsats om naturrätten, i vilken han formulerar denna slutsats, är synnerligen snabbt skriven. Senare skulle han bli mer nyanserad, men här framstår han som företrädare för en världsåskådning i vilken idén om mänskligheten får latent terroristiska drag. Den som står utanför den självpåtagna sanningen blir en laglös varelse, en pirat, en paria.Eugène de Rastignac, den unge mannen som kunde tänka sig att mörda en mandarin i Kina, enbart genom en tanke som utvecklade sin verkan på ett avstånd av många hundra mil, är en av de ofta återkommande gestalterna i Honoré de Balzacs romansvit som kallas för Den mänskliga komedien. I senare böcker blir Rastignac en förmögen man, han blir minister och greve. Vännen Horace Bianchon däremot blir den främste läkaren i Paris, alltid kunnig, utan en tanke på sig själv. När Balzac dog, i augusti 1850, lär hans sista ord varit: Bianchon. Man får ta det som ett svar på Rastignacs fråga: Fysisk närhet var ingen förutsättning för medlidandet längre. De räckte med en föreställning om närhet, över hur stora distanser som helst.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Krimkrigets mest kända ögonblick är lätta brigadens fatala dödsanfall vid Balaklava den 25 oktober år 1854 mot en vägg av ryska artilleriprojektiler. Och för första gången på riktigt allvar kunde allmänheten ta del av fotografier från krigsområdet. Pressen hade på allvar gjort sitt inträde på krigets arena.Krimkriget utkämpades mellan Ryssland och en allians bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Kungariket Sardinien. Kriget avbröt freden sedan 1815 mellan stormakterna i Europa. Krigföringen blandade nästintill medeltida belägringskrigföring med nymodigheter som ångfartyg och spränggranater.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av 1800-talets viktigaste militära konflikter. En infallsvinkel på kriget som ofta tonas ner och nästan glöms bort är att stridigheterna inleddes sommaren 1854 i Östersjön med att britter och fransmän intog och sprängde den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sverige lekte med tanken att ansluta sig till alliansen för att kunna återta Finland.På hösten 1854 landsteg de allierade på Krim som blev huvudkrigsskådeplats fram till fästningen Sevastopols fall hösten 1855. Kriget avslöjade den efterblivna militärmedicinen och bristerna i logistiken. Florence Nightingale och andra kunde i någon mån lindra plågorna för de stridande.Kriget kunde egentligen inte vinnas av någon. Ryssarna var alltför efterblivet industriellt för att på allvar kunna hota de allierade och de allierade kunde aldrig krossa de väldiga Ryssland. Kriget handlade om att stoppa de ryska expansionssträvandena söderut mot de svaga Osmanska riket och västerut genom Östersjön. Särskilt för britterna var det betydelsefullt att stoppa ryssarnas maritima framstötar. Därför blev fokus för de militära operationerna de två flottbaserna Bomarsund på Åland och Sevastopol på Krim.Det finns mycket skrivet om Krimkriget. Den som vill läsa mer övergripande om kriget kan ta sig an Clive Pointings bok The Crimean War: The Truth Behind the Myth (2005). Operationerna i Östersjön är utredda av Basil Greenhill och Ann Giffard i deras bok The British Assault on Finland 1854-1855 (1988). På svenska finns en rikt illustrerad bok om anfallet på Bomarsunds fästning: Graham Robbins, Håkan Skogsjö och Jerker Örjans Bomarsund. Det ryska imperiets utpost i väster (2004).Bild: Interior del Museo Panorama av Valentin Ramirez, Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avsnitt av Skeveriet får Charlie höra om Mary Seacole, kvinnan som reste jorden runt med ambitionen att alltid ta hand om andra. Hon förblev bortglömd i nästan 100 år, men aldrig av soldaterna hon räddade livet på. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Ålandspodden gästas av Ålandstidningens Redaktionschef Sandra Widing som berättar om hur det är att publicera nyheter på en liten plats där alla känner varandra. Carl och Daniel munhuggs om allt från musikaler till Jesus-komplex och mixar nyheter om skolmorfar Bobo Johansson, kampen om Sunds bästa köttbullar mellan Krille Mattsson, Matte Ekholm och Susann Eklund och hoppar sedan friskt i Ålands historia hela vägen tillbaka till Krimkriget. Programledare: Carl Lönndahl & Daniel Dahlén. 

I vårt mest rättshaveristiska avsnitt hittills gör vi vårt yttersta för att göra både pöbelhöger och bamsevänster rasande genom att konstatera att vi – Sverige – aldrig varit naiva. Notera gärna att detta konstaterande inte betyder att vi alltid gjort bra.Mattis raljerar okontrollerbart om Sveriges insatser för att krossa Ryssland under Krimkriget och berättar om när vi sålde krigsviktiga förnödenheter till både Nazityskland och Storbritannien – samtidigt! Per myser å sin sida över den svenska ”neutraliteten” under kalla kriget och beskriver vällustigt alltifrån amerikansk hjälp med svenska flygprojekt till ett ivrigt signalspanande på Sovjetunionen.Dessutom: svensk invasion av Åland, finsk invasion av Sverige, rena konspirationsteorier, DC-3:an, kallhamrade analyser, dagspolitik, svensk vapenproduktion, avtäckandet av signalspaningsjingeln och en oförmåga att bestämma sig för om Sverige är ett litet import- eller exportberoende land (det är det sistnämnda).Köp dina Krigshistoriepodden t-shirts på IkerSandegaard: https://www.ikersandegaard.com/collections/krigshistoriepodden Lyssna på Maria Linn på Spotify: https://open.spotify.com/artist/21RTHz8ZRdraUTzTIcA5HL?si=qCeNonnwRaCD3NyIPqU4QQ&dl_branch=1 Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Snödroppen har en helt egen festival och en otroligt rafflande historia– blomman gav bland annat hopp åt soldater under Krimkriget! Gunnel Carlsson & Elisabeth Svalin Gunnarsson gästar studion och berättar allt om nya boken "Snödroppen - en galantofil kärlekshistoria"!

Dagens avsnitt börjar med att Åsskar inser att han är släkt med kylskåpets uppfinnare! Eller var det kylskåpslampan som är släkt? Oklart...  Det fortsätter med att Gabriel berättar historien om Florence Nightingale, Krimkriget och hur hon räddar livet på tusentals soldater genom höjda standarder och bättre hygien på militärsjukhusen. Dessutom får du lära dig om varför hon kallas "kvinnan med lyktan".  Dagens ord: hygien, välbärgad, Konstantinopel Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se

Den artificiella intelligensen talas det mycket om. Orden kan betyda väldigt olika saker, men oavsett vad man menar verkar det konstgjorda tänkandet få en väldigt mänsklig prägling på gott och ont. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 4/11 2019. Såhär vid undergångens rand, i skuggan av klimatkrisen, kan man behöva en ljuspunkt i mörkret. Jag tänker på Florence Nightingale. Sjuksköterskan som blev känd som damen med lampan för sina outtröttliga ronder under Krimkriget. Hon framställs ofta i ett lätt oskuldsfullt skimmer, som den omhändertagande modersymbolen. Mindre känd är hon för sin roll som statistiker. När hon tog sig an fältsjukhuset dog mer än hälften av patienterna och kropparna begravdes utan närmare undersökning. Nightingale samlade målmedvetet in siffror på sjukdomar och skador, som hon presenterade i diagram för pressen för att få politikernas uppmärksamhet. Med mer resurser och bättre rutiner sjönk dödsantalet drastiskt. Hans Rosling gick i samma fotspår. Hans passion och livsgärning bestod i att använda och visualisera statistik för att öka förståelsen för global hälsa. Empati för all del, men utan siffror och faktabaserad kunskap hade varken Rosling eller Nightingale nått så långt. Det ligger i människans natur att söka mönster, menar amerikanerna Nick Polson och James Scott. De är båda forskare inom statistik och har tillsammans skrivit boken AIQ hur artificiell intelligens fungerar. Boken handlar mer om idéer än om matematik, och de lyfter fram flera historiska förebilder bland annat just Florence Nightingale. I dag kan vi samla information på ett helt annat sätt än på hennes tid. Och det systematiska utvinnandet av information och analys av tidigare ohanterliga mängder data så kallad Big data är en viktig komponent i det som kallas maskinlärning. Det vill säga, de modeller som gör att datorer kan lösa uppgifter, utan att ha fått instruktioner om hur det ska gå till. Och ju självständigare tekniken löser uppgifterna, desto närmare till hands ligger det att prata om ett intelligent tänkande. Men vad är egentligen artificiell intelligens? Den mjukare tolkningen av begreppet handlar om just maskininlärning, där våra system blir mer och mer effektiva när det gäller att identifiera problem och hitta lösningar. Den starkare tolkningen syftar till om tekniken en dag kan utveckla ett människoliknande medvetande. Ja, verklig intelligens. Vad ett medvetande är har vi dock ännu inte kunnat hitta en bra definition på. Och hur är det med intelligens? Om man går till ett uppslagsverk betonas saker som abstrakt tänkande, relationstänkande, anpassning till nya situationer och effektivt utnyttjande av erfarenhet. Men någon gemensam tolkning som alla kan enas kring finns inte heller här. Och kanske är det först nu som vi verkligen behövt enas. Frågorna om artificiell intelligens pressar oss också att förklara vad som gör människan unik. Ja, även om ord som data och maskininlärning kan få frågorna om artificiell intelligens att framstå som i första hand tekniska, så finns alltid ett existentiellt lager där, inte särskilt långt under ytan. Jag skulle till och med vilja hävda att forskningen sätter ljuset på två motstridiga viljor inom oss. Å ena sidan vår önskan att förstå och förklara in i minsta detalj att helt kunna definiera inte bara medvetande och intelligens, utan även kreativitet och fantasi. Och å andra sidan, vår dragning till det oförståeliga. Man behöver inte vara troende för att känna igen sig i den tanken, utan det handlar om ett grundläggande existentiellt villkor. Vi behöver det oförklarliga eller oförklarade för att uppleva att vi har fri vilja och mening med vår tillvaro. Om allt går att reproducera i ett artificiellt medvetande, vad är meningen med människan då? Människan har drömt om robotar och försökt att lösa frågan om den artificiella intelligensens möjlighet under lång tid, men om vi bortser från de filosofiska och logiska problemen som AI ställer oss inför, så befinner vi oss i dag i en ny situation rent praktiskt. För det är inte bara mängden tillgänglig data som vuxit explosionsartat, utan också problemen vi står inför. I takt med att jordens framtid ser allt dystrare ut ställs förhoppningen alltmer till att den tekniska utvecklingen i vid och vag mening ska komma med lösningen. Så låt oss tänka fritt och utopiskt en liten stund. Låt oss säga att vi riktar in alla våra ansträngningar med den artificiella intelligensen på att få planeten som vi känner den att överleva. Vi låter den snara framtidens robotar räkna ut nya metoder för att utvinna hållbar energi, skära ned på farliga utsläpp och låt oss drömma fritt se över hela det ekonomiska systemet. För människan verkar inte kunskap vara det stora problemet, utan oförmågan att agera. Annars hade vi stoppat den globala uppvärmningen för längesen. Läs en rapport, brukar den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg uppmana de beslutsfattare hon talar till. Men vi läser ju. Och gör ingenting. Och fortsätter att göra ingenting. Den handlingsförlamningen skulle inte den artificiella intelligensen behöva lida av. Framtidens robotar behöver ju inte bry sig om petitesser som politiskt rävspel, Kafka-byråkrati och storföretagens lobbygrupper. Men risken, eller chansen beroende på vems perspektiv man tar, skulle då vara att maskinerna drar slutsatsen att det är mänskligheten som är problemet. En slutsats som, alldeles oavsett om robotarna är tänkande eller kännande i egentlig mening, nog får betraktas som intelligent. Men även om vi ville sätta andra värden än de mänskliga i förgrunden, som till exempel gynnar miljön och klimatet, så är frågan om vi skulle kunna det. Det finns kända exempel på AI-system som börjat sprida både rasism och konspirationsteorier. Den data som maskinerna lär sig ifrån är mänsklig, därmed följer också våra fördomar med in i maskineriet. Men människan har också styrkor, som ännu ingen artificiell intelligens kunnat uppvisa. Och kanske är det trots allt där vi ska söka när vi försöker utveckla en teknik för framtiden. När Florence Nightingale föddes i början på 1800-talet var det bokstavligt mörkt; stearinljus och oljelampor flackade i natten. Det är nästan ofattbart hur snabbt tekniken och uppfinningar utvecklas. Nu är allting upplyst snart också hjärnans innersta vrår men framtiden ter sig mörkare än någonsin. Kanske kan damen med lampan vara en ljuspunkt att följa in den okända framtiden? Som en påminnelse om att siffror och empati var för sig inte räcker särskilt långt, men tillsammans kan de rädda liv kanske till och med världen. Anna Thulin, journalist och författare Lästips Nick Polson och James Scott: AIQ hur artificiell intelligens fungerar. Översättning av Joel Nordqvist. Daidalos, 2018.

Sjuksköterskan med en vilja av järn som räddade tusentals soldatliv under de blodiga striderna i Krimkriget, men vars främsta insats var att radikalt stöpa om grunden för allt vad sjukvård hette. Redaktionen för detta avsnitt består av: Cecilia Düringer - programledare och manus Pablo Leiva Wenger - scenuppläsare Samuel Lindberg -  ljuddesign och slutmix Mårten Andersson - producent Medverkar gör också Åsa Moberg, författare till boken Hon var ingen Florence Nightingale. Vill du veta mer om Florence Nightingale? Här är några av de böcker som legat till grund för avsnittet: Hon var ingen Florence Nightingale av Åsa Moberg Ever yours, Florence Nightingale selected letters Damen med lampan en bok om Florence Nightingale av Marianne Engberg

Hon var sjuksköterskan som gav sig ut i Krimkriget och med sin vilja av järn räddade tusentals soldaters liv. Men hon gjorde mer än så - Florence Nightingale gjorde om sjukvården i grunden.

Hon var sjuksköterskan som gav sig ut i Krimkriget och med sin vilja av järn räddade tusentals soldaters liv. Men hon gjorde mer än så - Florence Nightingale gjorde om sjukvården i grunden.

Med anledning av veckans Nobelprisutdelning där det återigen bara är män som prisas, elva stycken ska vi sätta strålkastaren på en stilbildande kvinna med många talanger Florence Nightingale. Långt före dagens datorprogram, fick hon till exempel statistik att bli begriplig för gemene man tack vare smart design. Hon förbättrade också sjukvårdsrutiner, och lade grunden till de kläder som sjukhuspersonal kom att bära. För just den saken fick hon förstås en hel del kritik av sina sköterskor som ansåg att de var: gräsligt fula. Många har förstås under årens lopp höjt Florence Nightingale till skyarna för hennes banbrytande insatser, inte minst inom sjukvården. Hygien var ingen självklarhet innan hon, mer eller mindre bokstavligen, röjde upp bland råttor och löss, otvättade lakan och skitiga tvättsvampar under Krimkriget och därefter fick renlighet att sättas i system på sjukhus hemma i Storbritannien, men även här i Sverige. Men mindre känt var länge det sätt på vilket Florence Nightingale fick igenom sina idéer lättbegriplig statistik. Hon samlade inte bara metodiskt in fakta och information, utan kunde även sammanställa den så att den blev lätt att förstå. Det var hon som populariserade det så kallade pajdiagrammet. 1859 blev hon den första kvinnliga medlemmen i The Royal Statistical Society. I veckans program gör vi ett besök på operationsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm. Där är hygien a och o, något som påverkar hur personalen klär sig. Vi träffar anestesisjuksköterskan och verksamhetsutvecklaren Johanna Palmqvist för att tala mer om den saken. Vi pratar också med journalisten och författaren Lina Thomsgård som precis som Florence Nightingale är väldigt intresserad av statistik. Och så undersöker vi vad kreativitet egentligen innebär. Veckans gäst är Åsa Moberg, författare.

Hjälpgumman Littan-La skulle på ålderns höst tvingas bort från sitt hem som skulle rivas, men hjälp kom från oväntat håll. Vid den tiden stred socknar om vem som skulle ta hand om den fattige. Långt nere i södra Småland, i Långasjö strax söder om Emmaboda, bodde i mitten av 1800-talet en liten gumma som levde på att hjälpa bättre bemedlade med tvätt, storstädning, matlagning och vad det nu kunde behövas.Hon hette Johanna Karolina Gustavsdotter men kallades för Littan-La av den familj hon hjälpte i alla år. Men på ålderns höst blev det precis tvärt om familjen kom att hjälpa henne istället.Annika Hjalmarsson sitter i sin soffa i Långasjö i södra Småland, med bilder och texter utspridda framför sig på bordet. Dokumenten berättar om Littan-La, vars liv kretsade runt socknens fattigstuga.Hennes far, som var bondson från början hade fått allt svårare att försörja familjen. De hade fått flytta till sämre och sämre bostäder, från gård, till torp till backstuga, och till sist var de utfattiga och hamnade på fattighuset. Littan La var vuxen men fick flytta med sina föräldrar och syskon.-Och inte nog med det, hon hade också med sig inte nog med det, hon har med sig en liten, så kallad oäkta dotter, med sig till fattigstugan. Men efter bara något år så dör den lilla flickan, berättar Annika Hjalmarsson. Strax därefter fick Hanna (hon vad döpt till Johanna, men det verkar ingen ha kallat henne) en chans att komma från fattigstugan, nämligen om hon gifte sig. Men mannen hon gifte sig med hade suttit i fängelse i sex år för svindlerier. När de varit gifta några år händer samma sak igen. Mannen åker i fängelse och nu står Hanna ensam med den lille son hon fått i äktenskapet, Johan-Petter, som föddes 1863. Att vara svindlarens hustru måste varit besvärligt för Hanna och familjens boende berättar att de stod långt ner på samhällets skala. De bor länge i en backstuga, och därtill som inhyrda i en fastighet där alla boende är så kallat löst folk. När Hanna blivit änka kan hon inte bo kvar där utan blir anvisad att bo inhyst hos en gammal gubbe som behöver hjälp.Uträkningen från socknens sida är enkel: vi har en gammal gubbe som behöver hjälp, och en ung kvinna som behöver någonstans att bo med sitt barn, de får helt enkelt hjälpa varandra, och så har man löst två problem med ens.Hanna blir kvar hos gubben i 10 år, och under tiden får hon tre utomäktenskapliga barn. En man i byn erkänner ett av dem som sitt och det verkar inte som att det är mannen hon bor hos, som är fadern.Men så dör han, och Hanna står utan bostad igen. -Då flyttas hon till fattigstugan där hennes föräldrar bor kvar, säger Annika Hjalmarsson. Det bor fler i den lilla stugan, som består av ett stort rum och två små kamrar. En familj med åtta barn och ett barn-barn bor där liksom en psykiskt sjuk kvinna som vägrar att ha kläder på sig och därför måste hållas inlåst i en av kamrarna.Kantorsfamiljen Bergstrand som bodde mitt emot kyrkan i Långasjö, började vid den här tiden få hjälp av Hanna när det behövdes några extra händer i hushållet. Det var den här familjen som började kalla Hanna för Littan La.-Hon blev hjälpgumma hos dem under resten av sitt liv, förklarar Annika Hjalmarsson. Hon kom när det var tvätt, storstädning, när det var dags för skörd och för syltning och saftning. Hon hade mycket att göra med barnen, men det var inte barnvakt hon var. Dottern Elisabeth Bergstrand blev mycket fäst vid Littan-La.Det väldigt speciella namnet kan ha handlat om Littan-Las ständigt goda humör. Det sägs att hon ständigt trallade och sjöng.Med tiden försvann de andra som bodde i fattigstugan. Hennes pappa dog redan efter något år, mamman följde efter och till sist var Littan-La ensam i stugan som hon tidigare hade måst dela med så många människor. Man kan tänka sig att hon hade en lycklig tid.-Ja, det hade hon nog också haft, om det inte hade varit för att socknen nu bestämde sig för att riva huset, berättar Annika Hjalmarsson. Kantorsfrun skriver ett brev om saken till sin dotter Elisabeth som nu bor i Stockholm och studerar konst.Fattigstugan är såld till nerrivning. Socknen vill inte behålla den längre bara för Littan-La´s skull. Hon skall flytta bort och sköta en gammal sjuk gubbe i en av byarna långt borta i socknen och hon sörjer för första gången i sitt liv, så, att hon inte är att trösta. Både därför, att hon skall bort från sitt hem, fattigstugan och därför, att hon kommer så långt bort från oss att hon så gott som aldrig kan komma till oss mer. -Elisabeth blir väldigt upprörd, och hon tar sitt lilla sparkapital och säger till modern att köpa stugan. Den kom att kosta 290 kronor och det var den summan som Elisabeth hade sparat ihop för att kunna åka till Paris och fortsätta sina konststudier, säger Annika Hjalmarsson. Det räddade den lilla stugan, både för Littan-La, och för eftervärlden för den står kvar än idag.Men det var inte bara Littan-La som hade tur. Strax därpå fick Elisabeth ett stipendium som gjorde att hon kunde komma iväg på sin utbildning i alla fall, och inte nog med det, det blev pengar över att göra stugan fin.Littan-La bodde kvar i stugan resten av sitt liv, vilket faktiskt bara blev ett par år. Under den tiden fortsatte hon att traska den 500 meter långa stigen till huset där kantorsfamiljen bodde för att hjälpa dem.Littan-La som levde i princip hela sitt liv på fattigstugan i Långasjö och dog 1914 77 år gammal.HemortsrättAtt Littan-Las historia finns bevarad idag beror helt och hållet på att hennes hjälpare dottern i kantorsfamiljen skrev ner berättelser om henne och andra i bygden.Vid den tid då Littan-La levde var det socknen som hade ansvaret för fattigvården på landsbygden.De fattiga var en stor utgift och det var inte ovanligt att det blev tvister om vilken socken som skulle ha försörjningsansvaret.Det som var avgörande för om den fattige skulle få hjälp på en viss ort, var om han eller hon hörde hemma där och hade det som kallades för hemortsrätt, det berättar stadsarkivarien Niklas Ljungholm som plockat fram flera protokollsböcker från fattigvårdsstyrelsen på Umeå Stadsarkiv.- Det här är en bok från 1865, Sävars kommun, där vi ser ett exempel på tillämpning av hemortsrätten. Hemortsrätten var en princip som styrde vilken socken som var skyldig att lämna hjälp, berättar Niklas Ljungholm.- Att man skulle få hjälp det fanns i förordning från åtminstone 1847,men vilken socken som skulle lämna hjälpen kunde man tvista om.Grundregeln var att barnens hemort följde föräldrarna, dvs om man var född inom äktenskapet var det faderns hemort som skulle lämna hjälp, men var barnet utomäktenskapligt var det moderns hemort som gällde.Från det att man blev 15 år kunde man reglera det här själv genom att flytta till en annan socken. Och lyckades man där försörja sig själv under tre år i rad övertogs hemorten av där han eller hon bodde och verkade.Den hemort man hade vid 55 år följde med resten av livet. Annars finns risk att ju äldre man blev ju mer hjälpbehov fick man och då skulle det kunna bli så att man inte kunde flytta eftersom ingen socken ville ta emot en, berättar Niklas Ljungholm.- En annan sida av hemortsrätten var ju att socknen kunde innan 1847 inlägga sitt veto, dvs de kunde hindra någon att flytta in om socknen misstänkte att den här personen inte skulle kunna försörja sig själv. Ett hårt system som också var orsaken till att man började utreda detta och som så småningom ledde till 1847 års fattigvårdsförordning.Niklas Ljungholm tar fram ett exempel från 1863 och Umeå Landsförsamling där en piga begär fattigunderstöd från Umeå landskommun när hennes barn blev sjukt.En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven. Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.   - Beslutet blir att hon ska skaffa prästbeviset och att de hänskjuter frågan till Länsstyrelsen för att avgöra vilken socken som är skyldiga att lämna hjälpen.Det finns exempel på hjälpbehövande skickas mellan socknar vilket kunde vara allvarligt om de var i akut behov av hjälp.  En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven. Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.Beslutet att hon ska skaffa prästbeviset och hänskjuter beslutet till Länsstyrelsen. Och det finns också exempel på att den hjälpbehövande hänvisas från en socken till en annan vilket kunde ta månader och vara allvarligt om personen var i akut behov av hjälp, berättar Niklas Ljungholm.Kommunen ställde också krav på att den enskilde skulle försörja sig själv. en, vilket också Niklas Ljungholm tar fram exempel på.Längre ned på sidan finns en ljudfil där Niklas Ljungholm berättar om de fem vanligaste hjälpformerna för fattigvård och hur regelverket kom att förändras många gånger under 1800-talet.Karl Magnusson hjälpte bostadslösaSocknarna och landsbygdskommunerna var ändå förhållandevis små enheter där man kunde ha koll på varje person, fattig eller inte.Annorlunda var det i de större städerna dit många människor flyttade i slutet av 1800-talet. Här kom en hel del ideella krafter att hjälpa till, inte minst var det människor från den nya kyrkliga väckelsen som startade olika välgörenhetsprojekt.En av dom var Karl Magnusson som kom till Stockholm i slutet av 1800-talet. Han hade nyss blivit färdig ingenjör, fått jobb och bostad, men såg att många behövde hjälp, inte minst tak över huvudet.Det berättar Karls sonson Dag Magnusson.- I Stockholm vid sekelskiftet 18-1900 samlades mycket inflyttade karlar som sökte jobb. De fick ofta jobb i hamnen och kallades hamnsjåare. De hade inte alltid så bra ställen att bo på och då var farfars svärfar inblandad och ordnade på egen bekostnad fattigbjudningar i Gamla stan på Köpmangatan 10. Det var både andlig och lekamlig spis, säger Dag Magnusson.De andligt uppbyggliga kaffebjudningarna på Köpmangatan 10 bekostades helt av Karl Magnusson och hans svärfar som arbetade som skräddarmästare i en lokal på andra sidan gatan.Men hur kom det sig då sig att Karl Magnusson som en helt vanlig unga man som flyttat in till storstaden vid 30 års ålder kom att engagera sig för de bostadslösa? Sonsonen Dag tror att det beror på den väckelserörelse som drog fram i huvudstaden vid den här tiden.För Karl kom att röra sig i de finare salongerna. Han hade fått jobb på Grahams hissar där företagets chef Patrick Graham kommit i kontakt med en mycket speciell engelsk väckelsepredikant. Han hette Lord Radstock och hade blivit omvänd efter Krimkriget i mitten av 1800-talet. Sin tid ägnade han åt att resa runt bland de europeiska och ryska hoven för att predika och föra ut sitt budskap om socialt engagemang.Hösten 1878 kommer han till Stockholm. Han tar in på Grand hotell där han bor i en våning med 8 rum och träffar bland annat Karl Magnusson som fått följa med sin chef på ett av mötena. När sen Karl ser de många fattiga beslutar han sig för att på sin lediga tid ägna sig åt hjälparbete, däribland kafét i Gamla stan.- Och läser man i protokoll att de under tidigt 1900-tal begär pengar för att bedriva verksamheten och då kommer Stockholms Stadsmission in i bilden. De hade grundats många år tidigare, men kom nu in i verksamheten som Karl Magnusson var verksam i.- Men det var inte tillräckligt. Det bildades en byggnadskommitté som skulle ordna ett hem för de bostadslösa. 1910 fick min farfar som var ordförande nys om en fastighet på Mosebacke torg på sex rum och kök.Det märkliga är ändå att när Karl dog i unga år är det minus i bouppteckningen.- Han som hela sitt liv hjälpt andra. Familjen hade inte ens råd att resa en gravsten och därför startades en insamling som initierades av prins Oscar Bernadotte. Och först två år efter Karls död restes en gravsten av hans vänner. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Malin Avenius, Erika Libeck Lindahl, Peter Öberg och Viktor Åsberg  slaktband@sverigesradio.se

Människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I det här programmet hör du exempel på hur musik med framgång kan användas inom vården. Björn Vickhoff doktorerade i musikvetenskap i ämnet Musikperception och känslor och har senare forskat i neurovetenskap och fysiologi samt i kliniska studier på Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Björn Vickhoff var tidigare trubadur och skrev text och musik själv och spelade in flera plattor, bland annat med gruppen Gaia. Den brasilianske sångaren och kompositören Gonzaguinha berörde Björn Vickhoff så starkt att han bestämde sig för utforska sambanden mellan musik och kropp. Björn Vickhoff samarbetar med Rickard Åström, pianist, kompositör och arrangör. De kallar sin forskargrupp för Kroppens partitur och undersöker hur vi biologiskt reagerar på musik. Tillsammans komponerar de musik som de använder på försökspersoner. Kroppen har ett eget partitur, där varje händelse i musiken har sin motsvarighet i kroppsliga händelseförlopp, säger Björn Vickhoff. De undersöker också varför bra musik framkallar gåshud, piloerektion. Björn Vickhoff tror att musik kan bli ett komplement till framtidens medicin. Just nu undersöker han, tillsammans med Elmir Omerovic, docent och överläkare vid Sahlgrenska, om musik kan lindra symptomen vid Broken Heart Syndrom. Ulrica Nilsson har under många år jobbat som anestesisköterska. Hon är professor i hälso- och vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad vid Institutionen för hälsovetenskap och medicin, Örebro Universitet. Ulrica Nilsson är pionjär i Sverige inom forskning kring musik och kropp, smärtlindring, avslappning och läkning med hjälp av musik. Hon har, tillsammans med ett skivbolag för klassisk musik, satt samman musik för smärtlindring som ges ut som CD-skivor. Musiken kan bli en frizon mot smärtan. Lyssna minst en halvtimme vid akuta symptom och lindringen håller i sig i ungefär två timmar. Det motsvarar en halv 500 milligrams Alvedon. Lyssna på musik i 45 minuter för att slappna av och somna på kvällen. För tidigt födda spädbarn blir lugnare av väl vald musik. Ulrica Nilsson använder Mozart i sin forskning. En nackdel är att många undersöker den inhemska befolkningen och generaliserar utifrån den. I Sverige är normen den vita svensken. Vi måste utvärdera och fråga patienterna vad de vill lyssna på för musik och inte tro att en viss typ av musik hjälper mot allting. Vi borde kunna bygga upp ett mångkulturellt bibliotek med musik för våra patienter, säger Ulrica Nilsson, vars förebild är sjuksköterskan Florence Nightingale som också använde musik för att lindra soldaternas smärta under Krimkriget i mitten av 1800-talet. Musiken ska vara luftig som vinden skriver Nightingale. Harpa är bra men inga skarpa trumpetstötar! David Révész är neurokirurg vid Sahlgrenska Universitetssjukhus i Göteborg. Han syr ihop en varierad Spotifylista inför en komplicerad hjärnoperation på en ung kvinna, som har en vattenfylld cysta mellan stora och lilla hjärnan. David Révész är också hobbymusiker i gruppen Swedish Delight, ett coverband som spelar funk, rhythm'n'blues och schlagers till bröllop och födelsedagar. Hans personliga favoritmusik på jobbet är inte vit europeisk klassisk musik utan amerikansk populärmusik av god kvalitet, som Prince, James Brown, Jimi Hendrix och Stevie Wonder. Musiken är mycket viktig i det ansvarsfyllda och precisionsinriktade arbetet med att operera inne i en människas hjärna. Birgitta Tollan följer teamets arbete i operationssalen och intervjuar även operationsundersköterskan Elisabeth Lindström. David Révészs spellista nr sju består av 47 låtar. Vi hinner lyssna på 28 av dem efter det att han tryckt igång sin iPhone, skrubbat av händerna och tillsammans med neurokirurgen Magnus Tisell arbetat med borr, frihand, ormstänger och operationsmikroskop för att ta sig in till kvinnans cysta mellan stora och lilla hjärnan. Musiken bildar en trygg och klangrik resonansbotten till allt som händer. Vid det kritiska snittet i cystan sänker dock operationsundersköterskan Elisabeth Lindström ljudvolymen. Teamet hälsar att patienten mår bra efter operationen!Latlista Kropp och musik 3: PSYCHO: FÖRSPELBernard Herrmann,Bernard Herrmann/ National Philharmonic Orchestra (London)UNICORN 01411, UKCD 2021 ÉGonzaguinha,GonzaguinhaGonzaguinhaWORLD PACIFIC 00040, CDP 7 91688 2 KONSERT FÖR OBOE & STRÅKORKESTER MED BC D-MOLL: SATS 2, ADAGIOAlessandro Marcello,Jozsef Kiss/ Ferenc ErkelNAXOS 14590, 8.503024 KINDERSZENEN (OP 15): NR 7, TRÄUMEREIRobert Schumann,Jenö JandóNAXOS 14590, 8.503024 KONSERT FÖR PIANO & ORKESTER NR 21 C- DUR KV 467: SATS 2, ANDANTEWolfgang Amadeus Mozart,Jenö Jando/ Andras Ligeti/ Concentus HungaricusNAXOS 14590, 8.503024 LITTLE WINGJimi Hendrix,Jimi HendrixJimi HendrixMCA RECORDS 01056, MCD 11601 DANCING IN THE MOONLIGHTPhil Lynott,Phil LynottThin LizzyVERTIGO 01633, 848 192-2 LONG TRAIN RUNNIN'Tom Johnston,Tom JohnstonDoobie BrothersPOLYDOR 00309, 525 110-2SNOW (HEY OH)Michael Balzary/ John Frusciante/ Anthony Kiedis/ Chad Smith,Frank Zappa,Michael Balzary/ John Frusciante/ Anthony Kiedis/ Chad SmithFrank ZappaRed Hot Chili PeppersFrank ZappaWARNER BROS 00392, 9362 42983 2 BOBBY BROWNEVA15775, EVACD 4020 SORGBjörn Vickhoff,Björn VickhoffBjörn Vickhoff/ GaiaYTF02915, 50158 

Birgitta Tollan möter människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I det här programmet hör du exempel på hur musik med framgång kan användas inom vården. Björn Vickhoff doktorerade i musikvetenskap i ämnet Musikperception och känslor och har senare forskat i neurovetenskap och fysiologi samt i kliniska studier på Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Björn Vickhoff var tidigare trubadur och skrev text och musik själv och spelade in flera plattor, bland annat med gruppen Gaia. Den brasilianske sångaren och kompositören Gonzaguinha berörde Björn Vickhoff så starkt att han bestämde sig för utforska sambanden mellan musik och kropp. Björn Vickhoff samarbetar med Rickard Åström, pianist, kompositör och arrangör. De kallar sin forskargrupp för Kroppens partitur och undersöker hur vi biologiskt reagerar på musik. Tillsammans komponerar de musik som de använder på försökspersoner. – Kroppen har ett eget partitur, där varje händelse i musiken har sin motsvarighet i kroppsliga händelseförlopp, säger Björn Vickhoff. De undersöker också varför bra musik framkallar gåshud, piloerektion. Björn Vickhoff tror att musik kan bli ett komplement till framtidens medicin. Just nu undersöker han, tillsammans med Elmir Omerovic, docent och överläkare vid Sahlgrenska, om musik kan lindra symptomen vid Broken Heart Syndrom. Ulrica Nilsson har under många år jobbat som anestesisköterska. Hon är professor i hälso- och vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad vid Institutionen för hälsovetenskap och medicin, Örebro Universitet. Ulrica Nilsson är pionjär i Sverige inom forskning kring musik och kropp, smärtlindring, avslappning och läkning med hjälp av musik. Hon har, tillsammans med ett skivbolag för klassisk musik, satt samman musik för smärtlindring som ges ut som CD-skivor. – Musiken kan bli en frizon mot smärtan. Lyssna minst en halvtimme vid akuta symptom och lindringen håller i sig i ungefär två timmar. Det motsvarar en halv 500 milligrams Alvedon. Lyssna på musik i 45 minuter för att slappna av och somna på kvällen. För tidigt födda spädbarn blir lugnare av väl vald musik. Ulrica Nilsson använder Mozart i sin forskning. – En nackdel är att många undersöker den inhemska befolkningen och generaliserar utifrån den. I Sverige är normen den vita svensken. Vi måste utvärdera och fråga patienterna vad de vill lyssna på för musik och inte tro att en viss typ av musik hjälper mot allting. Vi borde kunna bygga upp ett mångkulturellt bibliotek med musik för våra patienter, säger Ulrica Nilsson, vars förebild är sjuksköterskan Florence Nightingale som också använde musik för att lindra soldaternas smärta under Krimkriget i mitten av 1800-talet. ”Musiken ska vara luftig som vinden” skriver Nightingale. ”Harpa är bra men inga skarpa trumpetstötar!” David Révész är neurokirurg vid Sahlgrenska Universitetssjukhus i Göteborg. Han syr ihop en varierad Spotifylista inför en komplicerad hjärnoperation på en ung kvinna, som har en vattenfylld cysta mellan stora och lilla hjärnan. David Révész är också hobbymusiker i gruppen Swedish Delight, ett coverband som spelar funk, rhythm'n'blues och schlagers till bröllop och födelsedagar. Hans personliga favoritmusik på jobbet är inte vit europeisk klassisk musik utan amerikansk populärmusik av god kvalitet, som Prince, James Brown, Jimi Hendrix och Stevie Wonder. Musiken är mycket viktig i det ansvarsfyllda och precisionsinriktade arbetet med att operera inne i en människas hjärna. Birgitta Tollan följer teamets arbete i operationssalen och intervjuar även operationsundersköterskan Elisabeth Lindström. David Révészs spellista nr sju består av 47 låtar. Vi hinner lyssna på 28 av dem efter det att han tryckt igång sin iPhone, skrubbat av händerna och tillsammans med neurokirurgen Magnus Tisell arbetat med borr, frihand, ”ormstänger” och operationsmikroskop för att ta sig in till kvinnans cysta mellan stora och lilla hjärnan. Musiken bildar en trygg och klangrik resonansbotten till allt som händer. Vid det kritiska snittet i cystan sänker dock operationsundersköterskan Elisabeth Lindström ljudvolymen. Teamet hälsar att patienten mår bra efter operationen!