Podcasts about underlandet

De faller genom luckor och snö och trillar genom dolda dörrar. Peter K Andersson funderar över förflyttandets lätthet i 1900-talets äventyrsberättelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att resa i verkligheten lever sällan upp till resor i fantasin. Det som för mig är tilltalande med resor som företas i fiktionen är att de ofta är fria från de bestyr som tenderar att förstöra nöjet och spontaniteten i det verkliga resandet. När Dr Who kliver in i sin TARDIS och reser till vilken plats som helst i historien eller världsrymden, eller varför inte när Alfons och hans pappa lyfter från vardagsrummet i en fantasihelikopter och genast börjar flyga över en djungel – då kringgår de behändigt allt det som präglar resandet för oss andra, från säkerhetskontroller och tunga resväskor till trånga flygplanssäten och transitbussar. I en av mina favoriter bland de böcker som jag brukar läsa för min treåriga dotter, Patrik och flygmaskinen av Ulf Löfgren, bestämmer sig huvudpersonen, en karsk liten pojke, för att bygga en flygmaskin så att han kan hämta hem sin pappa, som är fast på en söderhavsö. Och när han har bestämt sig för att göra det, så gör han det. Han bygger flygmaskinen utan problem – tack vare att den drivs av en dammsugare behöver han inte tänka på bränsle längs vägen – och sen ger han sig av. Han flyger över hav och stora städer, och äter en macka när han känner sig hungrig. Och så efter ett par sidor ser han sin pappa nere på ön där han är strandad. Sen åker de hem. Tänk om det kunde vara så enkelt i verkligheten! Jag tror att det är en ganska ursprunglig mänsklig dröm som den här typen av berättelser ger utlopp för. Att bara kunna ge sig iväg, obunden av vardagen eller nationsgränser. Äventyrslusten finns förstås tydligast i de gamla äventyrsromanerna av Jules Verne eller Robert Louis Stevenson, men där tvingar också den eftergift åt trovärdigheten som barnböckerna är fria från författarna att berätta om förberedelserna inför resan, det årslånga byggandet av den märkliga farkosten. I de berättelser som riktar sig mer explicit mot barn eller ungdomar har ett underbart berättartekniskt grepp blivit etablerat. Det är ett grepp som även letat sig in i vuxenfiktionen. När handlingen kräver en vändpunkt uppenbarar sig någon typ av hål i den fysiska värld som omger huvudpersonen. Det är kaninhålet i Alice i Underlandet, men förflyttat till en igenkännbar verklighet blir det nästan ännu mer egendomligt och tydligt som en portal mellan två dimensioner.Den här typen av vändningar är Tintinberättelserna väldigt bra på. Tintin faller ständigt genom olika dolda falluckor eller hittar lönndörrar på de mest osannolika ställen. I Tintin i Amerika finns en tidig och smått surrealistisk variant när Tintin helt sonika faller igenom en fallucka i trottoaren på en livligt trafikerad gata i Chicago. Hur kunde skurkarna veta att han skulle ställa sig just där? Den här sortens lite oslipade berättarknep ger de tidiga Tintinalbumen en stundtals drömlik atmosfär, men knepet återanvänds i senare album i en form som är mer integrerad i händelseförloppet. I Tintin i Tibet faller både Tintin och kapten Haddock flera gånger ner genom hål i snön, i Solens tempel faller Tintin genom ett vattenfall till en grotta som gömmer sig bakom det, i Plan 714 till Sydney faller Tintin på likartat sätt ner i ett underjordiskt tempel. Tintinalbumen är också fyllda av olika hemliga dörrar och öppningar till oväntade rum. I Enhörningens hemlighet bryter sig Tintin ut ur en fängelsehåla med en murbräcka bara för att hamna i ett väldigt rum fyllt med antikviteter. I Faraos cigarrer håller knarkligans högkvarter till bakom en dold dörr i en palm, och i Blå lotus är ständigt frågan vad som finns bakom det mystiska skynket längst in i opiumhålan.Den här typen av vändpunkter ger ofta Tintinäventyren en labyrintartad karaktär. Den rumsliga orienteringen upphävs och en dörr eller ett hörn kan leda vartsomhelst. Skurkarnas högkvarter befinner sig ofta bakom dörrar eller, som i Tintin hos gerillan, bakom en tvåvägsspegel. Huvudskurken ses ibland sittande framför en tv-skärm varifrån han bekvämt kan iaktta händelseförloppet, utan att det förklaras var han befinner sig. Det är ett fantasifullt grepp som vi förstås också känner igen från James Bond. Om vi skulle räkna upp alla falluckor som han ramlar igenom – ofta medan han går mot en vacker kvinna – skulle vi behöva mer tid på oss. Att det här greppet är så vanligt i två av 1900-talets mest kända serier av äventyrsberättelser är inte konstigt. Både James Bond och Tintin har sina rötter i den populärfiktion från det tidiga 1900-talet som bidrog till att etablera den här typen av dramaturgiska genvägar. Man kan hitta prototyper i Sherlock Holmes och annan 1800-talsfiktion, men det är tydligt att upprinnelsen i själva verket ligger i teaterns värld snarare än det skrivna ordets. Att på ett trovärdigt sätt skriva in en fallucka i en roman är inte lätt, men att använda scengolvets inbyggda fallucka som en oväntad vändning i handlingen är fullt logiskt – och publiken hinner förmodligen inte ens reagera på bristen av trovärdighet. I de melodramer som spelades på de populära teaterscenerna i sent 1800- och tidigt 1900-tal skrevs luckor i golvet gärna in i handlingen – inte sällan som ett sätt för skurkarna att gömma undan sina kidnappningsoffer. I den vanliga mytologiseringen av Chinatown som finns i amerikanska teaterstycken från sekelskiftestiden skildras stadsdelen som byggd ovanpå ett helt system av hemliga tunnlar där allsköns ljusskygga aktiviteter försiggår, en restprodukt av myten om den gula faran som fortfarande dyker upp i filmer emellanåt.Är dessa falluckor och hemliga tunnlar besläktade med äventyrslust och drömmerier? I populärfiktionen används de helst som en antydan om någonting olycksbådande som ligger gömt där man minst anar det. Men i dess överraskningseffekt finns kanske också drömmen om gränsöverskridandet och transcendensen Det skrämmande och okända bär ju som bekant ofta på en samtidig hotfullhet och lockelse. Att plötsligt förflyttas från en plats till en annan genom en osynlig öppning i omgivningen är väl den mest avskalade bilden av längtan bort som man kan tänka sig? Men om det hade skett i verkligheten skulle vi nog knappast reagera med Alices jämnmod. Nej, vi kanske behöver passkontrollerna och köerna och transitbussarna för att inte förflyttningen ska överväldiga oss. Drömmen om det spontana plötsliga resandet kan få vara kvar i böckerna. Men där bör det i alla fall finnas, så att även framtida generationer av barn kan krypa upp i en fåtölj och falla genom hål till oväntade platser.Peter K Anderssonhistoriker

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Zadie Smith är en av samtidens främsta romanförfattare. Med böcker som "Vita tänder" och "Swing Time" talar hon som få andra till vår tid, om vår tid. Nu kommer hon till Kulturhuset för att prata om sin senaste bok "Bedragaren", en gnistrande historisk roman om autenticitet och förklädnader. Zadie Smith är född 1975 och uppvuxen i London. 2000 slog hon igenom med romanen "Vita tänder", som utsågs till millenniets första litterära sensation och tilldelades en mängd priser. Sedan debuten har hon gett ut ytterligare åtta hyllade böcker på svenska; "Autografjägaren", "Om skönhet", "NW", "Swing Time", "Grand Union" och "Bedragaren". Hanna Nordenhök är verksam som författare, översättare och litteraturkritiker. Hennes senaste bok, romanen "Underlandet", utkom på Norstedts förlag i fjol. I samarbete med Littfest och Albert Bonniers Förlag. Från 14 mars 2024 Jingel: Lucas Brar

Nick pratar idag om kommande landskamperna för Sverige mot Bulgarien och Montenegro, dissar All Star-helgen och konstaterar att han hade rätt angående dunktävlingen, lyfter återigen fram Pelle Larsson, Bobi Klintman och Elliot Cadeau och mycket mer.

Andra delen av Alice i Underlandet.Alice i Underlandet en saga av Lewis Caroll, uppläst av Kajsa och Sofie. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alice har sommarlov och kan inte komma på något roligt att göra. Hennes syster vill inte leka med henne och att läsa böcker tycker hon är det tråkigaste som finns. Men när det plötsligt kommer en talandes kanin förbispringandes blir sommarlovet genast mycket roligare. Alice i Underlandet en saga av Lewis Caroll, uppläst av Kajsa och Sofie. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

T S Eliots stora hemliga kärlek hette Emily Hale. Men egentligen älskade han nog sin egen konst och persona mer än henne. Amanda Svensson funderar över musans tragiska dilemma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sensommaren 1932 avlade poeten T S Eliot en avskedsvisit hemma hos makarna Leonard och Virginia Woolf. Han stod i begrepp att resa till USA, för att rädda sin katastrofala privatekonomi – och inte minst för att undkomma sitt ännu mer katastrofala äktenskap. Det finns ett fotografi från besöket, taget av Leonard. En milt leende T S Eliot står axel mot axel med en lika tuff som elegant Virginia. En bit ifrån de två författarna står en tredje person, så avvikande att hon ser ut att ha målats dit i efterhand. Hon ser nästan ut som en docka, vitklädd och med fötterna prydligt ihop, nedslagen blick och händerna knäppta bakom ryggen. Dockan var emellertid högst levande. Hon, Vivienne Haigh-Wood, hade bara oturen att vara gift med T S Eliot. En man vars konst krävde kvinnor – men vars ego, neuroser och alltmer uttalade misogyni inte tillät dem att spela någon verklig roll i hans liv.Många är de konstnärsmän som lutat sig mot en eller flera kvinnor för att kunna uppfylla sina egna ambitioner. Litteraturhistorien är full av författarhustrur som renskrivit manuskript, korrekturläst, skött barn och hem och korrespondens, bistått med råd och inspiration och pengar och sex, utan att få något särskilt erkännande i utbyte. Dessa kvinnor kan man med rätta kalla för litteraturens hemliga muser. Inget är trots allt viktigare för inspirationen än arbetsron som kommer av att slippa befatta sig med det världsliga.T S Eliot var dock inte ute efter den sortens praktiska museri. Likt Dante med sin Beatrice sökte han en kvinna att älska på det medeltida sättet – kyskt, överjordiskt, och på avstånd. Kanske var det därför som äktenskapet med Vivienne Haigh-Wood, en verklig kvinna med krav och behov, havererade så till den grad att han var tvungen att spärra in henne på mentalsjukhus för att slippa undan. Helt fruktlöst var äktenskapet emellertid inte för den uppåtsträvande konstnären: ”Åt henne gav äktenskapet ingen glädje – åt mig gav det den sinnesstämning ur vilken Det öde landet föddes”, skrev han själv på 1960-talet. Det hade Vivienne kanske kunnat trösta sig med, om hon inte redan hade avlidit på den psykiatriska institution där hon tillbringade de sista tio åren av sitt liv.Så långt den mörka inspirationens musa. Men hade Eliot då ingen himmelsk och ljus Beatrice? Jo, det verkar så. I biografin ”The Hyacinth Girl – T. S. Eliots Hidden Muse” tecknar litteraturvetaren Lyndall Gordon ett porträtt av en kvinna, Emily Hale, vars relation till Eliot var livslång, men försiggick mer eller mindre i det fördolda. Historien kan ytligt sett framstå som romantisk. Den USA-födde Eliot mötte Hale redan då han som ung studerade vid Harvard, och blev omedelbart förälskad. Om den unga skådespelerskan besvarade hans känslor vid den tiden är oklart, och han emigrerade hur som helst snart till England. De upprätthöll en fläckvis korrespondens, som intensifierades när Eliots äktenskap med Haigh-Wood imploderade. Mellan åren 1930 och 1956 skrev Eliot mer än tusen brev till Hale. Det är dessa brev, hemlighållna på Princeton-universitetet fram till år 2020 per Eliots och Hales vilja, som ligger till grund för Gordons biografi. Några brev från Hale till Eliot finns dock inte bevarade – eftersom han brände upp dem. Vad musan hade att säga honom var tydligen inte lika viktigt för världen att få veta som vad han hade att säga henne. Trots alla dessa brev är det inte helt lätt att få fatt i vem Emily Hale var. Hon älskade teater, och skådespelade under hela sitt liv, ibland avlönat, ibland som amatör. Hon gifte sig aldrig, utan försörjde sig som dramalärare och som husfru på olika amerikanska college. Hon var engagerad i kvinnorättsorganisationen League of Women Voters och inom unitarismkyrkan. Och så älskade hon T. S. Eliot. Det får man i alla fall anta, men den ensidigt bevarade korrespondensen får Hales känslor att framstå som dunkla. De två träffades mycket sällan, och hade ingen fysisk relation, förutom en mycket pikant incident då Eliot ska ha tagit av henne strumporna och strött kyssar över hennes fötter. Det verkar troligt, men inte självklart, att hon hade velat gifta sig med honom om möjligheten funnits. Att skilja sig från Haigh-Wood kom dock inte på fråga för den kyrklige Eliot: ”Om jag skulle skilja mig vore det den anglikanska kyrkans största bakslag sedan Newman blev katolik.” Och när Vivienne avled 1947 var det äktenskap som han i decennier sagt sig önska plötsligt inte längre aktuellt. I stället gifte han sig med sin sekreterare Esme Valerie Fletcher.T S Eliot var en känslodriven poet. Att gestalta och framkalla känslor var själva syftet med det så kallade objektiva korrelatet. Jaget ströks ur dikten, men den subjektiva känsloupplevelsen bestod. Som bränsle för sin egen känslokatalysator behövde Eliot kvinnor. Hales roll var hyacintflickans – paradisisk, ouppnåelig. Någon som fanns i en nostalgisk bild av det förflutna, och i en föreställning om framtida salighet, men aldrig här och nu. Hon var som marmeladen i Lewis Carrolls Alice i Underlandet, möjlig att få igår eller imorgon, men aldrig idag. Konkret influerade hon många av hans verk – exempelvis skrev Eliot den första av de fyra kvartetterna, Burnt Norton, efter en vistelse med Hale på en herrgård med samma namn. Hennes brinnande intresse för teatern kan också ha bidragit till att han under senare delen av sitt liv primärt skrev pjäser. Att han själv tillskrev henne rollen som musa nummer ett framgår tydligt i den del av korrespondensen som rör bevarandet av breven – han vill att eftervärlden ska se och förstå. ”Det kommer att finnas så mycket som ger en falsk bild av mig, och så få ledtrådar till sanningen. /…/ Gång på gång har jag sett vilket intryck jag gjort och längtat efter att kunna utropa ”nej, ni har alla fel om mig, det är inte alls så det förhåller sig – sanningen är mycket enkel och lätt att greppa, och här har ni den med några korta ord” skriver han till Hale, när hon visar tveksamhet inför att gå till historien som mottagaren av tusen brev från en plågad poet.Och där har vi musans stora och tragiska dilemma. Å ena sidan – att vara en katalysator för stor konst är faktiskt inte kattskit. Å andra sidan blir man för evigt förbunden med en människa vars skugga man aldrig kommer tillåtas lämna. Alla välmenande försök att dra fram konsthistoriens många muser ur mörkret och ge dem något slags agens är på förhand dömda att misslyckas, eftersom intresset för dem står i direkt relation till de konstnärskap de gött, och som aldrig är deras egna. Eliot visste det, och Hale gjorde det nog också. Kanske skulle hon när allt kommer omkring ha föredragit att bli ihågkommen så som hon levde – med ett oceanbrett avstånd mellan sig och mannen som älskade sin konst och sin persona mer än han älskade henne.Amanda Svensson, författare, översättare och kritiker

Alice i Underlandet är kanske världens mest kända barnbok, en nonsensklassiker som kom ut första gången 1865. Hur är det att läsa boken som vuxen, och vad är det som gör den så omtyckt och fängslande? Och vem gillar man egentligen mest - Cheshirekatten eller Hjärter Dam? Detta och mycket mer Alice-relaterat hör du i Solen denna gång.

Forskning om monarkin skildras på scen och recension av Hanna Nordenhöks nya bok "Underlandet". Producent: Nils LindströmProgramledare: Maria Askerfjord Sundeby

Om du tar det blåa pillret, så tar historien slut. Du vaknar upp i din säng och får tro vad du vill. Tar du det röda pillret, så stannar du i Underlandet, där jag visar dig hur djupt kaninhålet faktiskt fortsätter. Om vi bortser från den subtila sexreferens som går att urskilja i detta ÖVERSATTA citat från filmen the Matrix, så handlar detta om samma sak som filmen. Lever vi i en simulation? Ja, nja, kanske - lyssna och se.

Extrapodd om slutdebatten i P1 inför valet 2022. Det blev åka av med nazistanklagelser, falukorvar och Alice i Underlandet. Fredagen den 2 september drabbades samtliga partiledare samman i Ekots slutdebatt. Det politiska spelet nagelfar debattens mest spektakulära utspel i detta specialavsnitt.Medverkande: Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg, inrikespolitiska kommentatorer på Ekot.Programledare: Parisa HöglundProducent: Viktor MattssonTekniker: Maria Stillberg

Efter en framgångsrik brandskyddsinspektion talar vi om vad som egentligen hänt med Centern, Dominick Dunne och den heliga Birgitas latinska redaktörer. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Välkommen till "Film till fikat"! Där vi varje vecka diskuterar en ny film vi sett, på ett lättsamt sätt till en fika i glada vänners lag. I avsnitt 5 av säsong 3 tittar vi närmare på filmen, Neco z Alenky (Alice) från år 1988... Idag gästas vi av David Oscarsson! Director: Jan Svankmajer Stars: Kristýna Kohoutová, Camilla Power Handling: En surrealistisk revidering av Alice i Underlandet. Vi finns på Facebook, instagram och twitter Mail: Filmtillfikat@gmail.com

1a rad: Konsten är inte längre så lång Uppläsning: Sofia Berg-Böhm DIKTSAMLING Undergången (Bonniers, 2021)MUSIK Paolo Damiani: ArgentieraEXEKUTÖR Gianluigi Trovesi, klarinett, Paolo Damiani, cello och Anouar Brahem, oud

Förra vintern evakuerades Anna från sitt hem där hon levde under kontroll, psykiskt våld och isolering. Om detta berättade hon om i avsnittet "Under hans öga - Annas epilog", som släpptes i somras. I årets vinterspecial från Epilogen Podcast, delar Anna med sig av vad hon gått igenom under året efter evakueringen. Genom att gestalta sina tankar och känslor på ett fantasifullt sätt, målar hon upp sin inre resa - ut ur mörkret och mot ljuset av ett helt nytt liv. Så i denna varma, äventyrliga "ljud-film", får vi följa Anna på den långa, tuffa vägen mot att hitta hem. Avsnittet är ett konstnärligt samarbete mellan Anna Holgersson (@frkkrass) från bloggen blogg.vk.se/frookenkrass (manus/röstskådespeleri) - och surrealist-konstnären Mia Makila (www.miamakila.com) (regi/ljud- och musiksättning). Resultatet är ett "Alice i Underlandet för överlevare" - en hyllning till alla som kämpar för att bygga upp sig själva efter psykisk misshandel. Musik från freemusicarchive.org: Borrtex - Awake The Light, Happy Holidays, I Think I Love You, I Will Never Give Up, Present Moment, Rainbow, Standing Up!, Maya Solovéy - Little Drummer Boy, Silent Night, Scott Holmes - Forces of Attraction, A Peaceful Winter, Purple Planet Music (www.purple-planet.com) - Ljudeffekter från freesound.org: soundShelves, dobroide, pushtobreak, kessir, hanstimm, YleArkisto, Kyster, klankschap, catlover1970, klankbeeld, scratchikken, tim.kahn, gabbamat, rempen

Andreas Andersen, de directeur van het Zweedse pretpark Liseberg, legt uit waarom hij niet graag in zijn eigen attracties stapt. Verder gaat het over kritische fans, te korte achtbanen, de bouw van een groot waterpark, toekomstige attracties en ingrijpende veranderingen in de branche. En hoe kies je een naam voor een nieuwe attractie?

Välkommen till "Film till fikat"! Där vi varje vecka diskuterar en ny film vi sett, på ett lättsamt sätt till en fika i glada vänners lag. Denna gång har vi haft lite tekniskt strul så vi får släppa ett avsnitt som egentligen var avsett som bonus till en annan gång, men redan nästa vecka är vi tillbaka till ordinarie upplägg igen... Vi har idag besök av David Oscarsson, som även gästade oss i avsnittet om filmen Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile (2019). I avsnitt 7 av säsong 2 tittar vi närmare på filmen, Alice i Underlandet (Alice in Wonderland) från år 1951 Director: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske Stars: Kathryn Beaumont, Ed Wynn, Richard Haydn Handling: Flickan Alice flyr från sin trista tillvaro ovan land när hon på jakt efter en springande vit kanin kryper in i ett litet hål och hamnar i Underlandet. Där stöter hon på många roliga och tokiga varelser. Här är allt som det inte brukar vara annars i Alices liv, förvirrat och oroligt. Vi finns på Facebook, instagram och twitter Mail: Filmtillfikat@gmail.com

Att använda citat ur Alice i Underlandet när man beskriver Folkhälsomyndighetens hanterande av vissa fakta är kanske simpelt, skriver författaren, filmaren och virologen Lena Einhorn. Men liknelsen tränger sig på. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet från 1865 sätter skräck i sina läsare och förundrar barn, vuxna, filosofer, psykologer och språkforskare än idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "Jag vet vissa som blivit så rädda för boken att de eldat upp den i kakelugnen!" säger barnboksförfattaren och Lewis Carroll-entusiasten Christina Björk. Och visst kan det verka skrämmande att trilla ner genom ett kaninhål och sen möta en bebis som förvandlas till en gris, en drottning som hotar hugga huvudet av alla och en katt som försvinner i luften hela tiden. Men huvudpersonen Alice är aldrig särskilt rädd. Hon konverserar så gott hon kan med Underlandets invånare och har nästan alltid svar på tal. På ett ställe i boken träffar Alice en sömnig kålmask som röker vattenpipa och med släpig röst frågar: ”Vem är du?” Och det undrar reportern Laura Wihlborg också. Vem är Alice och hur kan hon vara så självklar och modig? Bara följa efter den pratande kaninen ner i hålet utan tvekan? Tillsammans med Christina Björk försöker hon hitta svar. Hon har nämligen skrivit en bok om verklighetens Alice, överklassflickan Alice Liddell från Oxford som Lewis Carroll baserade sin hjältinna på.

"Vem är du i Mumindalen" har i generationer funkar både som raggreplik och personlighetsanalys. Idag har filmen "Tove" premiär, om några viktiga år i konstnärsikonen Tove Janssons liv. Kritikerna Jenny Teleman och Annina Rabe delar med sig av sina intryck - och vem de själva är i Mumindalen. STIG LINDBERG - KONSTNÄREN SOM FÄRGSATTE FOLKHEMMET Formgivaren och illustratören Stig Lindberg, 1916-1982, blandade ingenjörskunnande med formpoesi i sin roll som konstnärlig chef på Gustavsbergs porslinsfabrik. Han gjorde otaliga serviser som knappt något svenskt hem lyckats undvika, men också offentlig konst och skulpturer. Nu är han aktuell med en utställning på Millesgården i Stockholm, och våra kritiker Nina Asarnoj och Gunnar Bolin har tjuvkikat. NED I KANINHÅLET MED ALICE I UNDERLANDET Dagens klassiker handlar om en barnbok  som satt både skräck och förtjusning i sina läsare sedan 1865, Lewis Carrolls "Alice i Underlandet". Laura Wihlborg berättar, och som uppläsare hör vi Allan Edwall. Programledare: Karsten Thurfjell Producent: Ulph Nyström

Lewis Carrolls bok "Alice i Underlandet" från 1865 sätter skräck i sina läsare och förundrar barn, vuxna, filosofer, psykologer och språkforskare än idag.  "Jag vet vissa som blivit så rädda för boken att de eldat upp den i kakelugnen!" säger barnboksförfattaren och Lewis Carroll-entusiasten Christina Björk. Och visst kan det verka skrämmande att trilla ner genom ett kaninhål och sen möta en bebis som förvandlas till en gris, en drottning som hotar hugga huvudet av alla och en katt som försvinner i luften hela tiden. Men huvudpersonen Alice är aldrig särskilt rädd. Hon konverserar så gott hon kan med Underlandets invånare och har nästan alltid svar på tal. På ett ställe i boken träffar Alice en sömnig kålmask som röker vattenpipa och med släpig röst frågar: Vem är du? Och det undrar reportern Laura Wihlborg också. Vem är Alice och hur kan hon vara så självklar och modig? Bara följa efter den pratande kaninen ner i hålet utan tvekan? Tillsammans med Christina Björk försöker hon hitta svar. Hon har nämligen skrivit en bok om verklighetens Alice, överklassflickan Alice Liddell från Oxford som Lewis Carroll baserade sin hjältinna på.

Flickor, finns de? Vi pratar om det.   Herr Gud, det är Anna, Fynn; Verbum 1983 Mutant, Elisabeth Hjorth; Glänta 2021 Bübins unge, Mare Kandre; Albert Bonniers 1987 Alice i Underlandet, Lewis Carroll; Bonnier Carlsen 1865/2016 

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det skrev hon till Scott från sjukhuset. Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:Du höll på att bli galen och kallade det genialitet. Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Sökandet efter den rena och eviga sanningen leder alltid in i dess motsats. Författaren Mattias Hagberg spårar det irrationellas roll i tänkandets historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 7 maj 2020. Tanken är att göra ett kolossalt teaterstycke. Kompromisslöst och sant. [---] Ett teaterstycke som är stort, ärligt och svårt. Orden tillhör dramatikern Caden Cotard, huvudpersonen i Charlie Kaufmans film Synecdoche, New York från 2008. Med pengar från ett mycket fördelaktigt stipendium ska han skapa det totala konstverket, en teateruppsättning som är fullständigt realistisk och därmed rakt igenom sann. Han hyr en väldig hangar i teaterdistriktet i New York och påbörjar repetitionerna, men projektet förlorar alla proportioner (rimlighet). Det stora och kompromisslösa tar sig snabbt megalomaniska proportioner. Ett helt igenom realistiskt verk kräver nämligen inget mindre än att det är en exakt kopia av verkligheten. I hangaren påbörjar Caden Cotard bygget av en fullskalig reproduktion av kvarteren i New York där pjäsen ska utspela sig. Men han inser under arbetet att inte ens detta räcker. Sanningen fordrar att han bygger hela New York i naturlig storlek, ja, kanske hela världen. Caden Cotards ambitioner rör sig obönhörligen mot det absurda sanningen blir ett monster. Charlie Kaufman anspelar så klart på Jorge Luis Borges klassiska kortnovell Om exakthet i vetenskapen, om ett rike där kartritarna uppnått en sådan precision att deras kartor är lika stora som landet de avbildar. I Lars Gustafssons roman En biodlares död finns en science fictionhistoria med ett liknande motiv. På en avlägsen planet existerar en civilisation som befattar sig direkt med verkligheten utan några symboliska mellanled. Varelserna på planeten kan inte föreställa sig att ett tecken på ett papper eller ett ord kan föreställa något annat än sig självt. Ska de kommunicera måste de helt enkelt visa upp det som de menar. Vill de säga en varm sten måste de plocka med sig en varm sten. Vill de berätta om ett särskilt äppelträd måste de visa upp just det äppelträdet. I denna civilisation är lögnen omöjlig men också all vettig kommunikation. Sanningens pris är högt, konstaterar Lars Gustafsson kort. Drömmen om sanningen om ett rationellt och klart språk som klär av verkligheten har länge funnits som en kraftig ström i det västerländska tänkandet, såväl inom konst som vetenskap. Men det helt rationella föder alltid sin motsats det irrationella. Det är denna födelse som Charlie Kaufman och Lars Gustafsson så övertygande gestaltar. Det vill säga, själva övergången från det förnuftiga och logiska till det orimliga och befängda, det där förloppet när logiken faller samman. Det finns många liknande berättelser inom konsten och litteraturen, men frågan är om inte den starkaste ändå återfinns inom idéhistorien. I början av förra seklet satte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein ner och påbörjade en brutal rensning av filosofin. Han ville bli av med allt gammalt och nå fram till ett rent och klart tänkande. Han tog avstamp i logiken och naturvetenskapen men landade till slut ändå i det mystiska. Hans Tractatus logico-philosophicus är en tunn skrift med filosofiska postulat som slutar med en dunkel sats som blivit klassisk: Om det man inte kan tala måste man tiga. Wittgensteins Tractatus kan läsas som en slingrande resa mot intellektets mörka hjärta, mot den punkt där det outsägliga bryter in. I boken Irrationality A History of the Dark Side of Reason formulerar idéhistorikern Justin Smith allt detta enkelt och elegant: Det är irrationellt att försöka eliminera det irrationella, såväl i samhället som i vårt personliga tänkande. Eller som litteraturvetaren Steven Connor uttrycker det i boken The Madness of Knowledge: Kunskap är galenskap, eftersom vi aldrig kan veta vad det är vi inte vet. Nåväl, de här insikterna är inte särskilt nya; att sanningen är en sällsam gäst har länge varit en naturlig del av det intellektuella livet, åtminstone sedan Friedrich Nietzsche fattade pennan och började skriva ner sina tankar i slutet av artonhundratalet. Ändå är det som att vi ständigt måste bli påminda om detta. Som om vårt samhälle, med sina gamla drömmar om det rationella, gång på gång faller tillbaka till idén om det sanna, eviga och äkta. Steven Connor talar i The Madness of Knowledge om en sorts patologisk kärlek till den absoluta kunskapen, till den där föreställningen om det sanna och rationella, som i förlängningen alltid bygger på språkets möjlighet att avbilda verkligheten så som den är. Han har till och med uppfunnit ett namn på denna patologi, på denna västerländska folksjukdom. Han kallar den för epistemofili, ungefär sjuklig kunskapskärlek. Denna sjuka grasserar ofta inom konsten, med den återkommande vurmen för det autentiska. Och den infekterar gång på gång det politiska livet med föreställningen om att samhället går att styra rationellt, som en maskin. Det vill säga att politik inte handlar om att bryta olika intressen mot varandra och hitta kompromisser, utan om att komma fram till den rätta lösningen på byråkratiska problem. Finns det då något botemedel mot denna sjuka? Steven Connor knyter an till en pragmatisk tradition inom filosofin och lyfter fram fantasin, alltså vår mänskliga förmåga att skapa, leka och skämta, som en verksam medicin. Enligt honom är det bara med fantasins hjälp vi klarar av att tänka bortom de enkla dikotomierna, bortom begrepp som sant och falskt, rätt och fel, ont och gott, och istället premiera sådant som samtal och dialog. Det är i leken, humorn och i den gestaltande konsten och litteraturen som vi kan omfamna kunskapens begräsningar och inse att det irrationella alltid är en naturlig del av vår verklighet. Eller, för att återvända till Wittgenstein och en tilltalande bild ur hans liv: I ett möte med den så kallade Wienkretsen och dess positivistiska filosofer i början av trettiotalet satte han sig med ryggen åt dem och avbröt deras diskussioner om logikens väg till sanningen genom att läst högt ur en av Knut Hamsuns romaner. På ett ställe skriver Wittgenstein: Vi känner att till och med om alla vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret. Det är vackert och mättat. Wittgenstein rörde sig oundvikligen mot den gräns där hans intentioner blev obegripliga, där tanken och språket upplöstes och det irrationella började sippra in, där filosofin själv blev till poesi. Mot slutet av Tractatus skriver han: Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens. Ja, kanske är det dit allt detta leder oss, till ett meningslöst struntprat, till ett dravel som är svammel, som är ett bladder och ett pladder. Kanske är det just här, i språkets övergång till nonsens, som vi når en insikt. Vem vet? Gunnar Ekelöf har fångat detta på ett elegant sätt: Det enda som finns är någonting annat! Det enda som finns i detta som finns är någonting annat! Det enda som finns i detta som finns är det som i detta är någonting annat! Hos Ekelöf blir själva språket en lek. Men, kanske är det ändå till slut katten i Alice i Underlandet som uttryckt allt detta bäst: Här är vi galna allihop, sa katten, Jag är galen. Du är galen. Hur vet du att jag är galen, frågade Alice. Det måste du vara, sa katten. Annars hade du inte kommit hit. Mattias Hagberg, författare

Världens kanske mest kända barnbok skrevs redan 1865 av pseudonymen Lewis Carroll. Nu granskar vi den ur nya vinklar tillsammans med Eva Beckman och Johar Bendjelloul. Äntligen premiär för vårens första bokcirkel. Vi läser Alice i Underlandet av Lewis Carroll tillsammans med SVT-chefen och kulturjournalisten Eva Beckman och Johar Bendjelloul, På spåret-vinnaren och radiomannen som nu arbetar på Dagens Nyheter. Denna högt älskade barnbok, en klassiker i ordets sanna bemärkelse, närmar vi oss från tre olika håll: Vi gör en politisk tolkning, en psykoerotisk och en djupt personlig. Ni kommer inte att bli besvikna. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

I Bokcirkelns andra del gör vi en psykoerotisk läsning av "Alice i Underlandet" tillsammans med kulturjournalisterna Eva Beckman från SVT och Johar Bendjelloul från Dagens Nyheter. Dags för del två i vår bokcirkel om Alice i Underlandet. Kulturjournalisterna Eva Beckman från SVT och Johar Bendjelloul från Dagens Nyheter gör denna gång en psykoerotisk läsning av boken. Förra veckan var det premiär med en politisk tolkning och sista delen kommer att bjuda på en djupt personlig analys av denna superklassiker. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Vi läser ut Alice i Underlandet och kulturjournalisterna Eva Beckman från SVT och Johar Bendjelloul från Dagens Nyheter finner en bok pepprad med kroppskomplex. Final i Bokcirkeln om Alice i Underlandet: Eva Beckman och Johar Bendjelloul gör denna gång varsin djupt personliga tolkning av boken och det visar sig att Alice i Underlandet handlar om kroppskomplex, längdångest och ätstörningar. Vi tar ett sorgset adjö av denna rika bok och konstaterar att man kan göra i stort sett hur många läsningar som helst av den. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Vad är det du vill minnas på din 90-årsdag när du ser tillbaka på livet? Det är en bra fråga att ställa sig när en börjar arbeta med att identifiera sina värderingar och riktning i livet. Värderingar handlar om att ta reda på vad som är riktigt viktigt för en i livet och sedan ta steg i den riktningen. Katten i Alice i Underlandet sa det bra ”Om du inte vet vart du ska spelar det inte heller någon roll vilken väg du tar”.

Det dunsas och klirras som i the mad tea party under detta avsnitt när jag och Sandra Ilar spelar Parade - ett kortspel med artwork från Alice i Underlandet - och samtidigt som jag andas tyngre än Tony Soprano pratar vi också om bland annat filmer som skrämde oss som barn, var våra namn kommer ifrån och Lewis Carrolls fascination med små flickor.

Nicke, Micke och Perre virvlar vidare i sitt 50-tal. Då när man sprang och sköt varandra i skogen. När föräldrarna inte hade en aning om vad man gjorde. När man bytte filmisar som Humphrey Bogart, Errol Flynn, Doris Day (som nyligen gick bort 97 år gammal), Sophia Loren…. Världsa-hjältar som knappt nån minns idag. Då när man åt svensk husmanskost - ärtsoppa, fläskkorv, rotmos…..och grönsaker i konservburkar. Ärtor på burk och päronhalvor. Och raggarna regerade inne “i stan” med sina amerikanska bilar med fenor som liksom markerade att rymdåldern inne. Och korvkiosken som var småstadens medelpunkt. Före hamburgarens och spagettins tid. Men amerikanska jeans började dyka upp…liksom rymdraketer, atombomber och nylonskjortor Och den avslutande frågan är: Var det bättre då? Lyssna och avgör själv! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Allting går ju väldigt fort - numer. Fast det gjorde ju tidigare också. Det upptäcker man när man passerar 50...eller 60. Innan dess är livet oöverskådligt långt. Men plötsligt försvinner människor. Namn faller bort. Vem minns...t ex Ragge Lundberg? Vår stavhoppare i världsklass i början av 50-talet, som också tog medaljer i häcklöpning. Vilken mästare...för Mästarnas Mästare! (det skulle varit) Men vem minns ens 50-talet, som helhet? Sjuttio år tillbaka i tiden. Känns kanske inte så avlägset. Men om man sen går ytterligare 70 år bakåt i tiden - då hamnar man på 1880-talet, före plasten, före flyget, före radion, elen, telefonen, och den allmänna rösträtten - hick! Så hur beskriver man idag 50-talet för dom som är unga idag. Då, när nationalhjältarna hette Benke Nilsson, Ragge Lundberg, Sixten Jernberg, Tumba och Sigge Ericsson. Sigge. vem då? Ja, han som var världsbäst på skridskor. Skridskor? Nicke, Micke och Perre gör ett försök att måla upp ett svunnet landskap då det inte fanns TV. Bara en radiokanal. Som aldrig spelade den musik man ville höra, alltså pop och rock. Inga mobiler, Inga datorer och “paddor”. Inga barnprogram….VAD gjorde man? Jo, det ska du få höra! Lyssna och kommentera gärna, gilla och dela...denna unika podd i sitt slag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi läser ut Alice i Underlandet och Eva Beckman och Johar Bendjelloul finner en bok pepprad med kroppskomplex. Dessutom möter vi kriminalförfattaren Christoffer Carlsson som återvänt till sin hembygd. Final i Bokcirkeln om Alice i Underlandet: Eva Beckman och Johar Bendjelloul gör denna gång varsin djupt personliga tolkning av boken och det visar sig att Alice i Underlandet handlar om kroppskomplex, längdångest och ätstörningar. Vi tar ett sorgset adjö av denna rika bok och konstaterar att man kan göra i stort sett hur många läsningar som helst av den. Dessutom har vi läst en ny kriminalroman av Christoffer Carlsson, den yngste mottagaren någonsin av Svenska Deckarakademiens pris för årets bästa svenska kriminalroman (2013). Då var han 27 år. Numera är han också doktor i kriminologi och en av dem som tagit över efter Leif GW Persson på Veckans brott i SVT. Christoffer Carlssons nya bok heter "Järtecken" och utspelas i utkanten av Marbäck på den halländska landsbygden, en plats som också utgör författarens eget barndomslandskap. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Hur bryter man en släktförbannelse och hur förblir man sig själv när familjen och kyrkan förespråkar kroppslig och själslig renhet? Kayo Mpoyis barndomsskildring handlar om växtkraft och sinnlighet. Kayo Mpoyi är född 1986 i Kongo och växte upp i Tanzania där hennes far arbetade på Zaires ambassad. När hon var tio år flyttade familjen till Sverige. Kayo Mpoyis debutroman är dedicerad till henne själv som sexåring och hon berättar att hon bär alla sina åldrar inom sig. Men boken "Mai betyder vatten" är en roman med den obändiga Adi i huvudrollen och hur hon försöker finna sig tillrätta bland grannar, vuxna män med godispåsar och släktförbannelser. Och så har vi kommit till del två i vår bokcirkel om Alice i Underlandet. Kulturjournalisterna Eva Beckman från SVT och Johar Bendjelloul från Dagens Nyheter gör denna gång en psykoerotisk läsning av boken. Förra veckan var det premiär med en politisk tolkning och sista delen kommer att bjuda på en djupt personlig analys av denna superklassiker. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Världens kanske mest kända barnbok skrevs redan 1865 av pseudonymen Lewis Carroll. Nu granskar vi den ur nya vinklar tillsammans med Eva Beckman och Johar Bendjelloul. Äntligen premiär för vårens första bokcirkel. Vi läser Alice i Underlandet av Lewis Carroll tillsammans med SVT-chefen och kulturjournalisten Eva Beckman och Johar Bendjelloul, På spåret-vinnaren och radiomannen som nu arbetar på Dagens Nyheter. Denna högt älskade barnbok, en klassiker i ordets sanna bemärkelse, närmar vi oss från tre olika håll: Vi gör en politisk tolkning, en psykoerotisk och en djupt personlig. Ni kommer inte att bli besvikna. Dessutom träffar vi det litterära stjärnskottet och PO Enquist-pristagaren: danska Caroline Albertine Minor som skrivit novellsamlingen Välsignelser, bland annat den självbiografisk berättelsen "Sorgens trädgård" om att förlora den man älskar i en bilolycka. Caroline Albertine Minors ex-man överlevde själva kraschen men förlorade minnet, och blev en helt annan av hjärnskadan han ådrog sig. Boken är översatt av Johanne Lykke Holm.  Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

- I juni 1944 blev vi deporterade från gettot i Satu Mare till Auschwitz. Jag skildes från mina föräldrar och blev inkastad i en vagn. Mitt enda sällskap var min älsklingsbok, Alice i Underlandet, säger Adèle Schreiber. Foto: Cato Lein. Inspelat den 8 november 2017.

När Shahin upptäcker kryptovalutan bitcoin förändras hans liv. Han säger upp sig från jobbet som läkare och satsar helt på den nya valutan. När jag började förstå hur bitcoin fungerar var det som jag öppnade dörren till underlandet. Det är som en religion, säger Shahin. Men vad är det här med kryptovalutor som alla pratar om egentligen? En ny subkultur för unga teknikintresserade frihetsivrare? Eller är det snabba klipp och miljonvinster som lockar? Daniel är en av de som sett baksidorna av kryptovalutans säkerhet. För flera år sedan köpte Daniel bitcoin för att handla droger på Darknet. Om han kom åt kryptovalutan idag skulle det förändra hans liv. Men det finns en hake. Om jag hade fått ut pengarna hade jag stuckit härifrån, det hade förändrat mitt liv totalt, säger Daniel.    En kortdokumentär om kryptovalutor och unga mäns drömmar om rikedom, frihet och ett nytt samhälle.    Sara.olsson@sverigesradio.se

Avsnitt 15 är ytterligare ett gästavsnitt och denna gången gästas Hugo, Felicia och Frida av ingen mindre än Sebastian Ring. Hör på när de snackar skäggiga hipsters på Söder, relationer och såklart Alice i Underlandet som spelas av Torpa Slottsteater mellan den 28 juli och 13 augusti!

Calle Norlén: Fackidioter är vi allihopa. Maja Aase: Knarriga röster tar makten. Göran Everdahl: Upp till krympkamp. Calle Norlén: Fackidioter är vi allihopa. Snart kommer en revolt mot ivern att placera allt i fack och kategorier. Många protesterar redan mot identitetspolitikens avarter med krav och förväntningar som känns allt mer begränsande. Fackidioternas dagar är räknade. Maja Aase: Knarriga röster tar makten. Pressade stämband, en knarrande röst är vägen till framgång. Den ger talaren auktoritet och skapar en känsla av trygghet hos lyssnarna. Några av vår tid mest framgångsrika knarrar. Så inom kort kommer den knarrande rösten vara en självklarhet på schemat i många karriärskolor. Göran Everdahl: Upp till krympkamp.Mycket omkring oss krymper just nu, smälter ner och tynar bort. Men inget vara för evigt, motkrafter dyker hela tiden upp och vi kastas handlöst mellan ytterligheterna. Men har vi tur och får tro Alice i Underlandet uppstår till slut en balans som besannar påståendet att lagom alltid är bäst.

Calle Norlén: Fackidioter är vi allihopa. Maja Aase: Knarriga röster tar makten. Göran Everdahl: Upp till krympkamp. Calle Norlén: Fackidioter är vi allihopa. Snart kommer en revolt mot ivern att placera allt i fack och kategorier. Många protesterar redan mot identitetspolitikens avarter med krav och förväntningar som känns allt mer begränsande. Fackidioternas dagar är räknade. Maja Aase: Knarriga röster tar makten. Pressade stämband, en knarrande röst är vägen till framgång. Den ger talaren auktoritet och skapar en känsla av trygghet hos lyssnarna. Några av vår tid mest framgångsrika knarrar. Så inom kort kommer den knarrande rösten vara en självklarhet på schemat i många karriärskolor. Göran Everdahl: Upp till krympkamp.Mycket omkring oss krymper just nu, smälter ner och tynar bort. Men inget vara för evigt, motkrafter dyker hela tiden upp och vi kastas handlöst mellan ytterligheterna. Men har vi tur och får tro Alice i Underlandet uppstår till slut en balans som besannar påståendet att lagom alltid är bäst.

I 6:e avsnittet av Operans podcast får vi träffa premiärdansaren Nadja Sellrup som gör rollen som Hjärterdam i Christopher Wheeldons färgsprakande balettäventyr Alice i Underlandet. Vi får även träffa mannen bakom scenografi och kostym: Bob Crowley samt höra mer om Alice äventyr analyserat av idéhistorikern Elisabeth Mansén. Alice i Underlandet har premiär den 6 maj på Kungliga Operan. Opodden är ett samarbete mellan Operan och produktionsbolaget Munck. Programmet leds av kulturjournalisten Sofia Nyblom.

Vi gir deg vår mening om DNS nye hovedoppsetning, Underlandet som hadde premiere på lørdag. I ordklubben prøver vi en ny vri hvor vi leser opp litt enkle sangtekster og prøver å gi de litt mer kulturell tyngde. I tillegg har hele skummagjengen vært og sjekket ut HEX på Bergen Kunsthall. Masterutstillingen til KHiB som åpnet fredag. I studio: Ina, Mari og Samantha Produsent: Ann-Kristin Korneliussen

Riksbanken lämnade nytt räntebesked i dag som överraskade marknaden. Vad betyder detta för Sverige och samhället? En annan aktuell händelse är att Janet Yellen, USAs centralbankschefs höll ett tal inför senaten tidigare i veckan. Hennes syn på USAs ekonomiska situation och marknaden skiljer sig markant - varför är det så? Även i Europa anser vissa analytiker på marknaden att det luktar ”Lehman” – vad får dem att fundera i dessa banor? Vi har även sett att den Japanska valutan stärkts rejält - hur kommer Bank of Japan att agera? Har marknaden tappat förtroende för centralbankens möjlighet att agera? Finns det något att göra för politiker och centralbankschefer världen över för att vända den oro som finns på de globala marknaderna? Lyssna på Unell&Enlund - valutastrateger på Nordea Markets. Du kan få mer information på nexus.nordea.com samt prenumerera på nyhetsbrev nordea.se/markets

Det är 150 år sedan Lewis Carrolls Alice i underlandet gavs ut. En klassiker som förundrar barn, vuxna, filosofer, psykologer, språkforskare än idag och som rent av sätter skräck i sina läsare. - Jag vet vissa som blivit så rädda för boken att de eldat upp den i kakelugnen! Säger barnboksförfattaren och Lewis Carroll-entusiasten Christina Björk. Och visst kan det verka skrämmande att trilla ner genom ett kaninhål och sen möta en bebis som förvandlas till en gris, en drottning som hotar hugga huvudet av alla och en katt som försvinner i luften hela tiden. Men huvudpersonen Alice är aldrig särskilt rädd. Hon konverserar så gott hon kan med Underlandets invånare och har nästan alltid svar på tal. På ett ställe i boken träffar Alice en sömnig kolmask som röker vattenpipa och med släpig röst frågar: ”Vem är du?” Och det undrar reporter Laura Wihlborg också. Vem är Alice och hur kan hon vara så självklar och modig? Bara följa efter den pratande kaninen ner i hålet utan tvekan? Tillsammans med Christina Björk försöker hon hitta svar. Christina Björk har nämligen skrivit en bok om verklighetens Alice, överklassflickan Alice Liddell från Oxford som Lewis Carroll baserade sin hjältinna på.

Kalle Lind pratar med skojaren och litteraturvetaren Sandra Ilar om en inflytelserik barnbok. Längs vägen nämns pedofili, talande djur, dödsskämt, L Frank Baum, Judy Garland, Disney, Batman, John Lennon, Elton John, Tove Jansson, Wendy/Lena, Nancy/Kitty, LSD, psykedeliska svampar, Monty Python, Peter Pan, Pelle Snusk, Virginia Woolf, Brangelina och en jädra massa freudiansk mumbojumbo.

Det är 150 år sedan Lewis Carrolls Alice i underlandet gavs ut. En klassiker som förundrar barn, vuxna, filosofer, psykologer, språkforskare än idag och som rent av sätter skräck i sina läsare. - Jag vet vissa som blivit så rädda för boken att de eldat upp den i kakelugnen! Säger barnboksförfattaren och Lewis Carroll-entusiasten Christina Björk. Och visst kan det verka skrämmande att trilla ner genom ett kaninhål och sen möta en bebis som förvandlas till en gris, en drottning som hotar hugga huvudet av alla och en katt som försvinner i luften hela tiden. Men huvudpersonen Alice är aldrig särskilt rädd. Hon konverserar så gott hon kan med Underlandets invånare och har nästan alltid svar på tal. På ett ställe i boken träffar Alice en sömnig kolmask som röker vattenpipa och med släpig röst frågar: ”Vem är du?” Och det undrar reporter Laura Wihlborg också. Vem är Alice och hur kan hon vara så självklar och modig? Bara följa efter den pratande kaninen ner i hålet utan tvekan? Tillsammans med Christina Björk försöker hon hitta svar. Christina Björk har nämligen skrivit en bok om verklighetens Alice, överklassflickan Alice Liddell från Oxford som Lewis Carroll baserade sin hjältinna på.

I det andra avsnittet av podden Skogarna pratar vi om dörrens funktion och betydelse för litteraturen. För vad är egentligen en dörr? Är den en trygghetsförsäkran eller ett hinder? Ett barnsligt hopp om en magisk värld där vad som helst kan ske - och ofta också gör det? Under avsnittets gång berör vi allt från den klassiska sagan Alice i Underlandet till urban fantasy i Malmös underjord till en realistisk skildring skriven av Isabel Allende, som vittnar om vilken mardrömseffekt en dörr kan få för den som levt under militärdiktaturen i Chile. Vi delar med oss av personliga anekdoter, några näsfniss och en hel massa litteraturtips under tiden som vi letar i litteraturens skogar efter svar på frågan om vissa dörrar bör hållas stängda, medan andra kanske ska sprängas.

Sara väntar barn samtidigt som kronprinsessan Victoria. För ett par år sedan fick Sara veta att hennes farfars far var kung Gustav V.Om det stämmer så bär Sara, liksom kronprinsessan, ett kungligt foster i sin mage. Sara funderar över skillnaderna mellan det liv hennes oäkta kungabarn kommer att leva och det liv Victorias barn har att se fram emot. Ska hon vara avundsjuk på kronprinsessans luxuösa liv eller lättad över att slippa bli Sveriges drottning? Sara är inte särskilt förtjust i kungahuset, ändå har hon känt sig lite speciell sedan den dagen då hon fick veta att hon kanske är kunglig. Saras pappa har alltid vetat att hans farfar var någon mycket speciell person. Men det var inget man fick prata om. Ett tag trodde han det var Hitler.   När Saras pappa bestämmer sig för att köpa DNA av sin "kusin" Jan Bernadotte för att göra ett test, kommer sanningens minut. Johanna Langhorst, som har gjort dokumentären,  har tidigare gjort dokumentären "Tensta ligger mitt i Sverige" och skapat programserien "Heliga Familjen"tillsammans med Maria Sveland. Radioserien "Smuts", som hon gjorde ihop med Emma Janke nominerades till Ikarospriset 2012. Johanna Langhorst har arbetat i radioprojekt tillsammans med unga i Rinkeby och Alby i projekten Rabarber, stadsdelförnyelsen i Rinkeby 2006 och Fanzingo i Subtopia 2007 - 2009. Johannas tid på Fanzingo utmynnade i humorserien "Underlandet" som sändes i  Humorverkstan i P3 2009. Hon har också gjort ett flertal radiodokumentärer och producerat, skrivit manus och regisserat radioteater och barnprogram." Johanna fick nyligen Public-serviceklubbens Ikarospris för årets reportage "Smuts" tillsammans med Emma Janke.

Biblio 20100201 Pär Thörn och Alice i Underlandet i Klassikerrummet En av de roligaste och mest infallsrika författarna just nu heter Pär Thörn. I sin nya bok Land skall med lag byggas undersöker han hur saker förändras .Vi har pratat med honom om arbetsmetoder och politik. Och Klassikerrummet försjunker i den omtumlande boken Alice i Underlandet av Lewis Caroll. När Alice ramlar ner i kaninhålet är inget längre sig likt. Vad händer med Maarja Talgre och hennes gäster Göran Everdahl när de går runt i Underlandet? Gränserna för vad som är en bok ändras hela tiden och just nu är bokutgivningen studsigt experimentell. En av de roligaste och mest infallsrika författarna just nu heter Pär Thörn. I sin nya bok ”Land skall med lag byggas” undersöker han hur saker förändras genom att blanda allt från dikter på syldaviska (ett påhittat språk hämtat ur Tintinserierna) och foton på centerpartister med en miniroman om den påhittade Josef Ström. Vi har pratat med honom om mönster, arbetsmetoder och politik. Klassikerrummet försjunker i den omtumlande boken ”Alice i Underlandet” av Lewis Caroll. En klassiker som fascinerat ända sen den gavs ut 1865. När Alice ramlar ner i kaninhålet är inget längre sig likt. Vad händer med Maarja Talgre och hennes gäster Göran Everdal och Anneli Dufva när de går runt i Underlandet? Och vem är egentligen Alice? Programledare: Louise Epstein och Jenny Teleman