Podcast appearances and mentions of Kerstin Thorvall

Gudabenådad stilist. Självbekännelseromanens urmorsa. Rapportör från skymningslandet. Från utskälld till aktad. Nu skulle hon ha fyllt 100 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kerstin Thorvall gick från älskad ungdomsboksförfattare till att förorsaka moralpanik med Det mest förbjudna på sjuttiotalet. Strax före 70 blev hon hyllad för trilogin som börjar med När man skjuter arbetare. Kanske var det alltid samma historia som hon berättade, om mamman som förbjöd glädjen, om den sinnessjuka pappan, om flickan som inte fick en hundvalp, om Arvet. Som gammal skrev hon debattartiklar och böcker om svensk åldringsvård, om att inte stå ut och ringa psykjouren varje eftermiddag.Tillsammans med författarna Isabelle Ståhl, Göran Greider och Anneli Jordahl läser Katarina Wikars Kerstin Thorvalls romaner Det mest förbjudna från 1976, När man skjuter arbetare från 1993 och Upptäckten från 2003.Vi hör också Kerstin Thorvall ur radioarkivet samtala med bl.a. Katarina Gunnarsson och Fredrik Grundel, Henrietta Hultén, Kerstin Wixe, och Henrik Tideman.

”Jag minns alla våra livsfarliga hemåtpass och hur de brukade sätta skräck i mig” – en crossover mellan ett av poddens närstående fotbollslag och Kerstin Thorvall ...Har du som lyssnar några favoritkombinationer av fotboll och litteratur?Skicka in dina bästa parafraser till podden: elinmoter@elinolofsson.comPodcasten Elin möter görs av författaren Elin Olofsson och producenten Annelie Lanner. Vill du tipsa oss, ställa en fråga eller föreslå en gäst kan du mejla oss på elinmoter@elinolofsson.com. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slutet på året, slutet på boken, slutet för det gamla omslaget. Sissel och Åsa vänder och vrider på olika typer av slut och ger sina tips på de bästa böckerna för 2021!Böcker som nämns i avsnittet:Cykelbudet av Anders Teglund (författarinläsning)Kaktus av Sarah Haywood inläst av Rachel MolinEleanor Oliphant av Gail HoneymanBerättelsen om Pi av Yann Martel inläst av Johan RabaeusTill skogs av Tana FrenchEn våldsam natur av Alex Fenley inläst av Simon EdenrothFörsoning av Ian McEwanNär man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall inläst av Gunilla NyroosDen sista migrationen av Charlotte McConaghy inläst av Gunilla LeiningTills alla dör av Diamant Salihu inläst av Gerhard HoberstorferEn gentleman i Moskva av Amor Towles inläst av Magnus RoosmannVackra vita lögner av Lovisa Wistand inläst av Ellen JelinekSlutet av Mats Strandberg inläst av Hedda Stiernstedt och Christopher LehmannKometen kommer av Tove Jansson, inläst av Tove JanssonHalva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda RomareSockersöta lögner av Alice Ekström inläst av Callin Öhrvall DelmarTrue Grit av Charles Portis, inläst av Reine Brynolfsson See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Avsnitt 35 När vissa människor står på gränsen till sammanbrott och så står en del maskiner på gränsen till att skapa mästerverk 02:20 Det skapande maskinerna: Hur AI lär sig koda mänsklig kreativitet av Marcus Du Sautoy 07:15 Oskuldens död Kerstin Thorvall 14:25 s/y Glädjen av Inger Alfvén 16:25 Vinternoveller av Ingvild H. Rishoi

Uppläsning: Harald Leander Ur: "Fula ord är så sköna", 1967 Önskad av: Violet Engström, Uppsala MUSIK: Igor Stravinsky: Tango EXEKUTÖR: Peter Hill, piano

I denne episoden ser vi nærmere på de feministiske forholdene i vårt alles kjære Danmark, og snakker blant annet om Suzanne Brøgger og Emma Holten og overgrep i form av deling av nakenbilder. Vi tar også turen innom Sverige for å snakke mer om forfatteren Kerstin Thorvall, oh hvordan samfunnet ser på seksualiteten til den middelaldrende eller eldre kvinnen. Tune in!

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger.  Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965  skriver hon de fyra romanerna om Pella, tre om den buttra Fredrike och hennes krets, och så den märkliga barndomsbiografin Boken om Agnes, 1963. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu alltså lever ett rikt liv under klassikerhyllan, under radarn, och älskas hett i hemlighet. Hon går som ett mycel genom bibiotek och antikvariat. Varhelst du minst anar det kan du hitta en läsare flaskmatad med Pella-sentenser. De sitter som slaktstämplar, går aldrig ur. Den som först kom ut ur garderoben som Pella-beroende var Gun-Britt Sundström, ett stilistiskt barn av Sören Kirkegaard och Claque. Anna-Lisa Wärnlöf född 1911, död 1987 var som mest verksam under det tidiga sextiotalet, samtida med miljonprogrammet. Hennes ton gycklar med det andliga rivningsraseriet, den snabba nivelleringen i demokratins namn; en estetisk protest besläktad med Olle Adolphsons visor. Hos Claque finns samma ironiska melankoli, och sinne för ordens poesi. Hos Olle var det "nedisad Volvo med släp", och "kokt kummel med äggsås". Anna-Lisa har samma blick för det konkreta. Majorskan sitter i skymningen och "njuter av att ha två tummar", Pella kräks i duffelkragen vid tanken på att trassla till altaret i tolv meter organza.                                                                                              I fyrtio år övade hon sig som kåsör i Svenska Dagbladet, uppskattad men skygg. På fyrtio år satte hon inte sin fot på redaktionen. Men lilla Pella och farmor Majorskan och tant Signhild levde redan och verkade för fullt i tidningen när Wärnlöf romandebuterade med Pellas bok 1958. När jag mötte Pella i början av sjuttiotalet var de här böckerna bara tio-femton år gamla, ändå speglade de en försvunnen värld, med exotiska inslag av flickskolor, hembiträden och bostadsbrist. Och spridda skurar av borgerlig bildning, som om det hade varit något fullt normalt och ingenting att oroa sig över. Pella själv läste böcker av Proust, Dickens och Cora Sandel och hon gjorde det med ett självklart välbehag, utan känslor av skam. Detta var inte förenligt med min tonårskultur i början av sjuttiotalet, som utspelade sig i en atmosfär av V-jeans, tristess och symfonisk rock. Om jag hade velat spegla den atmosfären i litteratur så gav Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren utmärkta möjligheter, i ungdomsromanens guldålder. Men böckerna om Pella ägnar sig inte bara åt spegling, utan gläntar på kommande liv. De kan man till stora delar läsa om, och växa med. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonåringens världsbild möta riktigt gamla människors, och mycket små barns. En åtta månaders baby kan vara en stark personlighet hos Claque, som kan väcka dina antipatier också. Att föräldrar och barn, särskilt mödrar och barn, inte självklart finner varandra är en del av Claqueböckernas tidlösa innehåll. Och oavsett ålder får alla inblandade behålla sin integritet och sina passioner. Passion kan uttryckas av också av det lilla barnet. Som i Boken om Agnes, när småflickorna har skiljts åt och katastrofen ligger i öppen dager. Om hjärtat är krossat spelar det ingen roll om man är sex eller sextio år. Så här uttrycker sig den lilla Anna-Lisa: "Jag var Agneslös, och inte mer med det. Hur gör man när man hänger sig? Jag hade en pilbåge. Kanalen." Humor kan vara hjärtskärande, om den paras med livsinsikt. Att våra personligheter är så oföränderliga, att vi liknar oss själva som barn, är också en drabbande insikt. Inte särskilt behaglig. Det borde vi tänka lite mer på i vår tid, när vi vuxna är så stressade att vi inte står ut med att se barnen ha tråkigt. Eller ens tanken på att de har tråkigt! Hur de egentligen har det orkar vi inte ta reda på. Läste nyss en rubrik om att folk minutplanerar barnkalasen för att för död och pina inte riskera att barnen ser sin egen leda i vitögat. Vad skulle inte Claque kunna ha gjort av det ämnet? Vissa ämnen har hon klokt avstått ifrån sexualiteten till exempel. Det bidrar till den goda tidlösheten. Erotiken uttrycks mer genom längtan och bilder som man inte glömmer: som Älskar du mig? sa Ulf Jacob. Obetydligt, sa jag, och tänderna mjuknade i min mun. Jag kan inte minnas att jag saknade explicit erotik den fanns ju att tillgå överallt annars, för den som var läskunnig. Nej, Pella tillfredsställde andra behov. De två avgörande var den moralfilosofiska diskussionen, och stilens narkomani. Anna-Lisa Wärnlöfs stil är beroendeframkallande. Och smittsam. En pretentiös hållning ser jag  automatiskt som "ett öde stort som en mössa". Att det inte är min egen bild ha jag glömt för länge sedan. Men ingen når Claques avvägda blandning av under- och överdrifter, och utförda aforismer, som kan rymma en världsbild: "Om ett barn ber om ett snöre, avfärda det inte med en kyss. Ge det ett snöre". Punktens placering är också viktig. Den surt förvärvade slutsatsens markering. Ge det ett snöre. Claque strör gärna ut små hälsningar till egna inspirationskällor. Den märkligaste möter vi i Pellas andra bok, där hon just har blivit kär i Ulf Jacob. På artonårsdagen ger han henne en nött gammal bok: "Läs den tös, du får den. Den är skriven för sådana som du och jag." Den repliken är lömsk, riktad till intellektuella flickstackare med garden nere den går via trosorna, kan man säga. Men om man ska sublimera den boken får man jobba duktigt. Boken är En drömmares dagbok, av den schweiziske artonhundratalsförfattaren Henri Frederic Amiel. Det blir en ganska rolig effekt när Pella och Ulf Jacob står och smusslar med Amiel, samtidigt som deras kompisar diggar Sinatra och Bill Haley på skivspelaren i rummet intill. Amiels En drömmares dagbok blev på sin tid kult bland hyperkänsliga esteter i hela Europa, kärleksfullt översatt av en av den svenska litteraturens mest ömhudade kritiker, nämligen Klara Johanson; hon som recenserade allt, som inte kunde låta bli att recensera solnedgången. Ett nytt drama varje kväl. Klara Johansons andra stora idol var för övrigt Fredrika Bremer, vars spetsprydliga feminism viftar fram överallt i Pellas farmor Majorskans referenser. Klara Johanson är en av Claques viktiga förebilder bland estetiska ironiker Oscar Wilde en annan och så förstås Cora Sandel och Marcel Proust. Anna-Lisa Wärnlöf bakar också Madeleinekakor, med kärlek och smör, och psykiska trauman. En bild som återkommer i flera av böckerna, troligen självupplevd, är när några några clowner fallit i vattnet, och människorna på stranden skrattar av hjärtans lust, men tystnar när en av clownerna bärs bort, drunknad. Barnet grips av en förlamande ödslighet, identiteten brister. Som det står i Boken om Agnes: "Det slog mig att jag kanske inte var någon liten flicka. Kanske var jag en pojke. Kanske var jag ett troll eller möjligen något slags djur." Det är det som alla Claques texter handlar om.  Att skrapa ihop de spridda bitarna av sig själv, till ett slags mönster. Ulrika Knutson, journalist och författare Anna Lisa Wärnlöfs bibliografi Kåserier 1949 Mans gamman (Bonnier) 1954 För läsarens skull (Rabén & Sjögren/Vi, under signaturen Claque) 1957 Om Ni behagar (Bonnier, under signaturen Claque) 1958 Skaffa julgran (Bonnier, under signaturen Claque) Ungdomsböcker 1958 Pellas bok (Svensk läraretidning) 1959 Pellas andra bok 1960 Pella i praktiken 1961 Pojken en trappa upp 1962 Fredrikes barn 1963 Boken om Agnes 1964 Ingkvist 1965 Lennerboms: den fjärde boken om Pella Övrigt "En diktare, en prins och Aldebaran". I: Något att lära av varandra (Relationskonsult, 1974) Översättningar Elisabeth Janet Gray: Tomi i Tokyo (The cheerful heart) (Svensk läraretidning, 1962) Margaretha Shemin: De små ryttarna (The little riders) (Svensk läraretidning, 1965) Elaine L. Konigsburg: Jennifer och jag (Jennifer, Hecate, Macbeth, William McKinley, and me, Elizabeth) (Svensk läraretidning, 1968) Källa: Wikipedia

Vrede räknas ofta som en förbjuden känsla - men borde den verkligen vara det? I det här avsnittet pratar Sissel och Åsa om känslan vrede, hur den tar sig uttryck i berättelser och om det är en konstruktiv eller destruktiv känsla. Våra poddare intervjuar även författaren Johanna Frid som har skrivit Nora eller Brinn Oslo brinn. Andra böcker som pratas om är: Iliaden av Homeros, Hon är arg av Maja Lee Langvald, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, Anne på Grönkulla av L M Montgomery, Hungerspelen av Suzanne Collins, Carrie av Stephen King, Familjereceptet av Veronica Henry, Who Fears Death av Nnedi Okorafor, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Haggan av Aase Berg, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, Myggor och tigrar av Maja Lundgren, Den högsta kasten av Carina Rydberg, Stackars Birger av Martina Montelius, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, Brave av Rose McGowan, Frihet, Jämlikhet och Broderskap av Hilary Mantel. Till nästa gång lyssnar vi på: Allt jag fått lära mig av Tara Westover och Staden av Camilla Sten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan eller bli ihjälslagen själv! Men Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. - Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det inom mig. Då högg Bergman som en kobra: Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker se in i huvudet på folk På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

Bibliotekarien Elisabeth Skog försöker läsa på om klimakteriet och möter en humor som inte vill henne något gott. Efter mensens stärkta ställning, har det äntligen blivit dags för klimakterieaktivism? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Blodvallningar, sömnstörningar, svettbyar, sköra slemhinnor och humörsvängningar; inte precis de vackraste ord vi känner, eller hur? Det handlar om klimakteriet. Klimakteriet händer i någon form hälften av befolkningen och omfattar en period som sträcker sig från några år innan menstruationen upphör till några år därefter. Äggstockarna har gjort sitt och därmed är det i stort sett slut på både ägglossning och östrogenproduktion. Till en följd av det sistnämnda kan symtom som just vallningar, sömnproblem, med mera uppträda. Min mamma och hennes generationskamrater brukade säga övergångsåldern vilket måste betraktas som en bra benämning. Det handlar ju just om en övergång. Stora synonymordboken från 1984 föreslår De kritiska åren som alternativt uttryck till klimakteriet. Etymologiskt härrör detta från grekiskans klimakterikos (klimaktrikós) som betyder just kritisk tidsperiod. Värt att notera att begreppet äger giltighet även i frukternas värld, ett äpples klimakterium sammanfaller med den tid då den mogna fruktens konsistens och arom utvecklas. Den mogna fruktens konsistens och arom, det låter ju både lovande och oroväckande. en bok, vars utsida för övrigt pryds av en snygg kvinna i 25-åldern som gör livsbejakande gester vid havet, visar sig vara tryfferad med skojiga illustrationer Jag ville läsa böcker om ämnet som jag anade ankomsten av och begav mig till närmaste folkbibliotek och dess fackboksavdelning uppe på andra våningen. Hyllan hette Vg (gynekologi och andrologi) enligt klassifikationssystemet. Jag plockade ihop en trave böcker med populärvetenskaplig framtoning, valde bort sådant som vänder sig till blivande läkare och annat yrkesfolk. Men efter att endast ytligt bekantat mig med böckerna byttes undringar om östrogentabletter, kostens betydelse och ärftliga betingelser ut mot en helt annan frågeställning: Varför är det så viktigt att blanda in humor i facklitteratur om klimakteriet?  Här följer några citat från baksidestexter: Lär sig läsaren en hel del och får många tillfällen till skratt Bidrar med roliga berättelser om livet runt menopausen Drastiska och humoristiska redogörelser om hur det känns att vara i klimakteriet. Och en bok, vars utsida för övrigt pryds av en snygg kvinna i 25-åldern som gör livsbejakande gester vid havet, visar sig vara tryfferad med skojiga illustrationer åtminstone anas en humoristisk avsikt. Dock har åtminstone jag svårt att förstå till exempel det roliga med en karikatyrteckning av en kvinna som av sin man får en tröja med texten: Mrs Wet T- shirt med två bröst ditritade längst ned på tröjan. Andra kategorier i bibliotekets fackbokssamling är till exempel Trädgårdsskötsel och Svensk historia, stormaktstiden. Skojas det lika friskt på dessa avdelningar? Eller om vi håller oss på hyllorna för medicinsk litteratur: Är det sannolikt att hitta en rolig bok om håravfall? Eller en bok med kul teckningar som illustrerar livet med potensproblem? Varför är det så viktigt att blanda in humor när det handlar om klimakteriet? Jag försöker, likt Kay Pollak, att välja glädjen och jag håller mig till dem som skrattar på kafferasterna, men när jag ska läsa informativa texter om klimakteriet vill jag inte i första hand ha roligt. Dessutom är det något försåtligt med denna humor, den vill mig inget gott. Det är unkna, ängsliga skratt, skratt utifrån inte inifrån. Jag blir sur, sedan beklämd, sedan ringer jag mina systrar. Det är naturligtvis ingen slump att nästan varenda fackbok i ämnet lockar med humor. Det enda riktigt roliga i dessa böcker är för övrigt en ofta citerad replik från Gerhard Bonnier till Kerstin Thorvall på tal om hennes bok Tänk om det är klimakteriet. Men Kerstin, måste du välja ett så smalt ämne? Det är rentav så att många skrattar till bara de hör ordet. Testa och peta in det i mening får ni se. Och vad beträffar den outtalade eller uttalade hierarki som vidlåder alla hälsotillstånd med migrän och träningsvärk i toppen så återfinns klimakteriebesvär långt ner i trakterna av fibromyalgi och el-allergi. Två ord lösgör sig från samtal med systrarna. Det ena är skam och det andra är hot och de hänger ihop Under 70-talet omhuldades idén att klimakteriet inte ens fanns. Det var ett påhitt som kunde ignoreras. Fortfarande hittas samma nöjda uttryck i attityden jag har minsann aldrig känt av klimakteriet. Det insinuerar att övergångsbesvär är något man väljer att dra på sig, de riktigt karaktärsfasta hoppar över det. Inom parentes sagt är det samma logik som stipulerar att de som tycker att det är förkastligt att raka benen oftast är de som är naturligt släta och lena och med håret på rätta stället. Alla böcker är också noggranna med att påpeka att många kvinnor aldrig har några som helst problem med klimakteriet. Ett av de fulaste orden nuförtiden måste vara kontrollförlust och det som ska kontrolleras är inte minst kroppen och dess yttringar. Och vad är väl klimakteriet om inte en rad sådana förluster: humörsvängningar, raserade slemhinnor, viktuppgång och kanske det allra värsta: oväntade svettningar. Men ändå: varför skratta? Två ord lösgör sig från samtal med systrarna. Det ena är skam och det andra är hot och de hänger ihop. Först skammen: Blir vi besvärade? Är vi så rädda att bli skrattade åt att vi måste skratta själva först. Är det en internaliserad skam? Handlar det om att kvinnor som inte längre är fertila är löjliga, ointressanta, skrattretande. Att skratta åt någon är en genväg förbi samtalet raka spåret till övertaget. Vi kanske inte är så himla ledsna för att mensen uteblir, över att barnen flyttar hemifrån, eller att vi lagt på oss några kilo. Sedan läser jag en roman istället, Sommaren före mörkret av Doris Lessing från 1973. Här finns seriös och smart gestaltning av övergångsåldern. Det handlar om Kate Brown som en sommar, efter år av familjepusslande med fyra barn, högpresterande make, vård och omsorg, plötsligt tar chansen att både jobba, resa, hyra rum för sig själv och låta den rätta hårfärgen växa fram. En återkommande mardröm är att hon med stor möda kånkar på en skadad säl som hon tror att hon måste rädda. Vad är sjukt och vem ska undsättas är frågor som lösgör sig ur texten. Just Doris Lessing lär ha sagt om klimakteriet Det är mycket behagligt att inte vara i sina körtlars våld. Därför trivs jag med att bli äldre. Klimakteriet kanske också handlar om att inte längre behaga och finns det i så fall något hotfullt över just detta? Vi kanske inte är så himla ledsna för att mensen uteblir, över att barnen flyttar hemifrån, eller att vi lagt på oss några kilo. Vi kanske tycker att det är skönt. Vi kanske tycker att det ska bli intressant att ägna oss åt annat nu. Det är kanske så att ni andra i själva verket är avundsjuka? Klimakteriet. Klimakteriet. Klimakteriet. Ordet måste skrivas och sägas många gånger. Det ska skuras rent från nedsättande flabbhumor och förringande konnotationer. Låt klimakteriet bli det nya röda. Den nya mensen. Mensen som ju gjort en lysande klassresa från skamfyllt tigande och smusslande till något som får finnas, synas och talas om. Mensen hade till och med ett eget år, 2014. Tampongliknande smycken slöjdades och ord som mensaktivism blev ett begrepp. Skrattar bäst som skrattar sist. Nu är det klimakteriets tur. Låt oss låt oss skriva humörsvängande låttexter och dikter på svettig blankvers. Ge de sköra slemhinnorna upprättelse i essäform. Låt blodvallningarna rulla över världen. Elisabeth Skog, bibliotekarie

Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att klara av att vara ensam stora delar av dygnet? Katarina Wikars reflekterar över att åldras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Med ångest mindes Trotskij ett yttrande av Turgenjev som Lenin ofta citerade: Vet ni vilken som är den värsta av alla laster? Att vara över 55 år. Trotskij fick en ishacka i huvudet när han var 59. Stalin hann före åldrandet. Men är det fortfarande sant att den värsta av alla laster är att vara över 55 år? Nu när marknaden svämmar över av filmer om kärlek efter 60, och då artiklar om Jane Fonda har rubriken 70 är det nya 40? Det är som en kollektiv om än medelklassig besvärjelse att inte åldras. Jag letar efter ledstången i alla trappor. Sätter på mig broddarna och vill helst inte gå ut när det är halt. Och noterade redan för bra många år sen att halsen blivit gammal. Tänk om 55 istället är det nya 70? Så man kan nog säga att jag är lämpad att ta mig an handboken Konsten att bli gammal av den tyske filosofen Wilhelm Schmid som är sådan där internationell bestseller som översatts till otaliga språk och kom på svenska. Tänk om 55 istället är det nya 70? Åldrandet ska inte bekämpas som en sjukdom står det redan på baksidan. Och så sammanställer han tio steg till jämnmod. Det är ledordet. Och kanske jämnmodet går att finna först när man blir äldre. Konsten att bli gammal riktar sig till alla som är i den hypotetiska tredje fjärdedelen av livet. Då möjlighetshorisonten krympt ihop väsentligt, men då också, enligt Schmid, många med emfas säger: jag kan det där! Både en massa praktikaliteter, och livet i stort, kanske. Sviktande fysisk kraft kan mötas med växande och bättre kanaliserade själsliga krafter. Hur då? Drömmer vi inte alla om att bli levnadsmästare? Visare? Men vem som ska lyssna på en? Äldre människor har förlorat i status i det här samhället. Det är därför alla äldre vill vara unga. 70 är det nya 40. Man måste förr eller senare konfronteras med förgängligheten, inte vara en sådan där åldring som försöker förbli ung till priset av sitt eget åtlöje, som Wilhelm Schmid skriver om. Men hallå! Historiskt sett har det ju varit lättare för män, åtminstone för framgångsrika män att åldras både med rynkor och viss övervikt än för kvinnor. De har inte överskuggats av ångest att framstå som patetiska direkt. Och det är en massa andra parametrar som inte heller får plats i Konsten att bli gammal. För hur man åldras är ju också en klassfråga. Vissa yrken sliter ner kroppen snabbare men kanske går det inte ens att göra ett åldersdiagram utan det måste till en tredimensionell åldersmobil?   Men tillbaka till jämnmodet: ge det en chans! Det kanske väntar där runt hörnet på alla oss som hela livet varit för rastlösa, för spänningssökande, för arga. Jag vet inte vad Simone de Beauvoir hade tyckt om allt det här pratandet om jämnmod för redan i förordet till sin bok Ålderdomen från 1970 skrev hon: Framför allt kräver man att de äldre ska ha sinnesfrid, denna sinnesfrid som hör ålderdomen till, punkt slut, och det gör att man slipper intressera sig för att de är olyckliga. Simone de Beauvoir var från unga år upptagen med tanken på åldrandet och döden, bodde med utsikt över en kyrkogård, och hon skrev om både sin mors och Sartres skröplighet och död innan hon tog det stora greppet på hela Ålderdomen när hon var strax över sextio. Hon skrev: Jag minns min häpnad när jag första gången i mitt liv var allvarligt sjuk och tänkte, den här kvinnan som transporteras på bår, det är jag. Never complain never explain Förr i tiden var 50 den gamla förrädiska gränsen, efter vilken ålderstrappan stupade brant nedåt på de gamla oljetrycken. Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli. Ingen talar om kontrollförluster. Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att lära sig att vara ensam stora delar av dygnet? Jag minns när jag läste Upptäckten av Kerstin Thorvall att jag tänkte: Man måste träna på att vara ensam för till slut kommer man inte ut ur lägenheten och då vill inte jag ringa till psykakuten klockan halv sex varje kväll för jag inte står ut som Kerstin Thorvall gjorde. Kanske jag började alltför tidigt att träna på det här? Andra säger: Vad gör du? Jag: Jag tränar på att vara ensam så jag ska stå ut med det när jag blir gammal. Andra: Men vem säger att det ska vara så? Ingen. Vi ska ju ha kollektiv i Spanien med egen sjukvård i källaren. Tror de, ja? Ingen vet hur det kommer att bli. Ålderdomen överrumplar oss. Det sa redan Goethe. Och jag som alltid har hatat gruppaktiviteter och samkväm, varför skulle det gå bättre när jag är 75? Kanske med ett större just det- jämnmod. Never complain never explain. Måste man vara ständigt glad i det här samhället? Det har jag faktiskt alltid undrat, och kanske blir det mer legitimt att sura när man blir äldre. När det gör ont i ryggen? Om någon man älskar försvunnit för gott? När det regnar oavbrutet? Schmid lyfter fram ord som passivitet i Konsten att bli gammal. Frågar: När om inte nu när man blir äldre skulle den mänskliga rättigheten att förbli passiv tas i bruk? Och är inte en del av den moderna dödssynden depression helt enkelt den goda, gamla melankolin som är en naturlig del av livet?  Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem Kan det vara så att andra halvan av livet handlar om att förbereda sig inför förlusterna? Att göra sig av med det man samlat på sig. Att första halvan handlar om ackumulering och den andra om reducering. Att lära sig av med.  Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem, skriver Schmid. Kroppen byggs upp och monteras sen ner. Och de gamla vanorna gör att man kan vila upp sig. Istället för lusten kommer det att inte behöva längta efter något skrev Seneca. Min mamma brukade säga: Men jag är gammal som svar på det mesta. Och när ens föräldrar dör blir man per automatik den äldsta just i sitt släktträds lilla gren så nu när mina vuxna barn försöker pigga upp mig med att föreslå: Om du ler fast du inte är glad blir du gladare. Om du sträcker på dig får du bättre hållning så svarar jag: Men jag är gammal. Och allt oftare sitter jag och tittar igenom de gamla adressböckerna och anteckningsböckerna, och tänker: Finns det tid för försoning? För det är som om det redan är försent att lära känna nya människor. Man har fullt upp med att försöka förstå sig på de gamla. Här skulle det kunna vara slut om inte en väninna just ringt och sagt att hon läst att kvinnor födda på sextiotalet i snitt kan tänkas leva till över hundra, bli 104, si så där. Det skulle betyda 50 år till - av åldrande. Så det kanske är lika bra att baxa fram den där gränsen och försöka tänka att 60 är det nya 35 istället för 75. Släppa både jämnmodet, handböckerna och ledstången ett tag. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen   Litteratur Wilhelm Schmid: Konsten att bli gammal. Översättning Peter Handberg. Lind & co, 2016. Simone de Beauvoir: Ålderdomen. Översättning Eva Alexanderson. AWE/Geber, 1976. Kerstin Thorvall: Upptäckten. Albert Bonniers Förlag, 2003.

Boken "Århundradets kärlekskrig" av författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström blev en av 2016 års mest omtalade svenska böcker, men också en opera. Den omdiskuterade punktromanen Århundradets kärlekskrig av författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström blev operan Kärlekskriget med musik av tonsättaren Paula af Malmborg Ward. Den 3 mars 2017 hade Stockholms stadsteater urpremiär för en pjäs på boken, och den 6 juli samma år var det urpremiär för operan Kärlekskriget. Birgitta Tollan har talat med publik och en stor del av ensemblen i samband med premiären i Vattnäs konsertlada vid Orsasjön, Dalarnas enda operahus. Jag skulle tvingas kyssa den hand som slog mig För att få leva i din höga närhet Du var kungen Jag var pigan Ebba Witt-Brattström berättar att romanen är en sorgesång över ett havererat äktenskap som varat i många år. Det som en gång var stor kärlek har vänts till långdragen kamp, ett kärlekskrig. En lidande kvinna uppfattas som aggressiv och en aggressiv man uppfattas som lidande. Vi är hjärntvättade på nåt sätt!, säger Ebba Witt-Brattström. I dokumentären lyssnar vi på musiken och sjunger gör världsalten Anna Larsson som HON, basbarytonen Lars Arvidson som HAN och den unga sopranen Amelia Jakobsson som IVONA, en karaktär som librettisten Mathias Clason skrev in i librettot tillsammans med regissören, skådespelaren och sångaren Niklas Hjulström som här regisserar sin första opera. IVONA finns inte med i punktromanen. Hon är i operan polska och städar hos det upphöjda medelklassparet. Dessutom är hon forskarassistent och ibland emotionellt stöd till karaktären HON. När operan Kärlekskriget hade spelats för sista gången kunde vi läsa om #metoo-upprop över hela världen. Tre av kvinnorna i teamet kring Kärlekskriget har varit tongivande i frågor om kvinnors liv och rättigheter: Anna Larsson var initiativtagare till uppropet #visjungerut i Sverige. Paula af Malmborg Ward har bl a komponerat radiooperan Hittekvinnan efter fem böcker av Kerstin Thorvall, operan Dansa min docka om anorexi och körverket Äggen är slut om klimakteriet. Och Ebba Witt-Brattström har under många år skrivit böcker och debattartiklar i ämnet: Kulturkvinnan, Kulturmannen och andra texter, Stå i bredd : 70-talets kvinnor, män och litteratur, Å alla kära systrar!, Ur könets mörker m fl. Om operan satts upp efter #metoo-uppropen - hade Ebba Witt-Brattström då sett annorlunda på relationen mellan HON och HAN efter att ha läst alla tusentals vittnesmål från kvinnor som varit utsatta för patriarkala övergrepp? Basbarytonen Lars Arvidson var senare initiativtagare till ett upprop till stöd för uppropet #visjungerut tillsammans med bl a Peter Mattei, Rickard Söderberg, Lars Cleveman och Michael Weinius. All musik i denna dokumentär är ur operan Kärlekskriget. Musiken är inspelad av Kristian Eliasson, som är kompositör, musiker och ljudkonstnär. Spelar gör Västerås Sinfonietta under ledning av dirigenten Fredrik Burstedt.

Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Hur många A4-sidors libretto behövs för en opera? Får tonsättare inspiration från ovan eller gräver de djupt i sitt inre? I de sex programmen i serien Ord och bild blir musik hör vi hur komponister skriver fram musik ur ord och bilder om: Grymhet, försoning, utanförskap, ordlekar, verkliga, dokumentära händelser. Ur riter, böner, respekt för språket, motstånd mot språket och glipor i språket. I det första programmet möter vi tonsättaren och musikern Paula af Malmborg Ward, en musikalisk mångsysslare som skrivit text och musik sedan barnsben. Det har bland annat blivit schlagertexter, ett antal operor med bland annat librettisten Kerstin Perski, en symfoni med text till en hjälpsam italiensk skomakare, Il Gallo Cortonese, och en samba, Sambal Dente, med text till Göteborgs symfoniorkester: Jag ville befria mej från samban ändå verkar det som om den tar över hela uttrycket jag älskar och hatar den den har mej i sin makt Den italienska texten till stycket Il Gallo Cortonese läses av Antonio Gammicchia. Paula af Malmborg Ward skriver musik i en röd stuga vid Göta Älv. Hon vann 2006 Prix Italia med radiooperan Hittekvinnan efter fem böcker av Kerstin Thorvall. Paula har varit hustonsättare vid Helsingborgs Symfoniorkester. Och för deras konserthus gjorde hon världens, förmodligen, första komponerade ring-in-signal. För instrumenten piccolaflöjt, trumpet, klarinett, triangel och virveltrumma. 1984 tävlade John Ballard i Melodifestivalen med Paula af Malmborgs text till schlagern Rendez-Vous. Så Paula har ingen stiff upper lip. Redan som trettonåring spelade hon dixieland-piano tillsammans med trombonisten Christian Lindberg. Paula har även gjort musik till SVT:s Julkalendern och Ernst Billgrens tv-serie AK3. Hon vikarierade som pianist med gruppen Stella I TV-succén På spåret. 2009 uruppfördes Paulas stycke evergreen med text, i Danmarks Radios nya konsertsal I Köpenhamn, av Malmö Symfoniorkester och Danska Radions Volakensemble. Och 2010 skidade Paula Tjejvasan och uruppförde sjungande sitt stycke JÅTPÅMF (Jag Åker Tjevasan PÅ Min Födelsedag) i spåret vid fem vätskekontroller. 15 oktober 2010 hade hennes opera Triumf och Tragedi urpremiär på Rotundan vid Kungliga operan i Stockholm. Librettot av Daniel Boyacioglu är influerat av brottaren Mikael Ljungbergs öde. En och annan dikt av levande och döda poeter (Levertin, Bei Dao, Szymborska, Aspenström, Tranströmer, Lina Ekdahl) har också fått musikalisk dräkt av Paula af Malmborg Ward. I programmet hör du Paulas egen berättelse om hur ord och bilder blir musik.   SPELLISTA: Fanfare for the Uncommon Woman nr 1 Joan Tower Marin Alsop, Colorado Symphony Orchestra Tower_ Fanfares For The Uncommon Woman, Etc _ Alsop, Et Al   Bim Bom Bossa Brigas nunca mais / Älska mig konkret Paula af Malmborg Ward Paula af Malmborg Ward, sång, piano. Sören Svedestig, flöjt Henrik Söderholm, gitarr Privat inspelning   Hittekvinnan Paula af Malmborg Ward, musik och libretto Maria af Malmborg Linnman, Mikael Samuelson, Susanna Levonen,  Göran Martling. Sveriges Radios Symfoniorkester. Dirigent: Mats Rondin Liveinspelning SR P2. Sändes annandag påsk 17/4 kl. 21.00 i P2   Ring-signal Paula af Malmborg Ward Tid: 020 Helsingborgs Symfoniorkester Privat inspelning   Rendez-vous Paula af Malmborg, text. Bjarne Nyqvist, musik. John Ballard   Cherry Berry                     Storbandsdrama i 6 scener Paula af Malmborg Ward Bohuslän Bigband Live Frölunda konserthus, 2009   Vill ni ha ett frostigt päron? Musik: Paula af Malmborg Ward Libretto: Magnus Nilsson Liveinspelning av SR juli 2002, Vadstena Tove Dahlberg, mezzosopran. Johan Hallsten, baryton. Vadstena operaorkester. Olof Boman, dirigent.   Ärret, Akt 1. Opera i två akter fritt efter Bulgakovs kortroman En hunds hjärta Paula af Malmborg Ward, musik. Kerstin Perski, libretto David Björkman, dirigent. Mikael Axelsson, Henrik Holmberg, Catarina Lundgren, Nicola Matisic, Balcarras Crafoord Liveinspelning Urprem. 4/7 Gamla Teatern, Vadstena, 2004   Sambal Dente Paula af Malmborg Ward Göteborgs Symfoniker Live Uruppf. SR P2. 4 sept 2002   Il gallo cortonese, sinfonia concertante, sats 3 Paula af Malmborg Ward Helsingborgs Symfoniorkester, Bramwell Tovey, dir Live Helsingborgs Konserthus           The Far Away Shore Paula af Malmborg Ward Helsingborgs Symfoniorkester. Dir. T. Ringborg P2 Live klassiskt 20071201 1500 Uruppf. Helsingborgs Konserthus 8/11 2007   Fanfare for the Uncommon Woman nr 1 Joan Tower Marin Alsop, Colorado Symphony Orchestra Tower_ Fanfares For The Uncommon Woman, Etc _ Alsop, Et Al   "En Decemberdröm" - Underjorden Paula af Malmborg Ward Paula af Malmborg Ward, dir. Göteborgs Symfoniker, Bohuslän Big Band, Svenska Blockflöjtskvartetten, Göteborgsmusiken, Trio TPB,  Per Strandberg, Fredrik Bergman. Musiken till 2005 års julkalender i STV   Operation kärleken - Musikdrama i en akt Paula af Malmborg Ward Smålands Musik och Teater, Jönköping 2002 Libretto: Kerstin Perski fritt efter arbeten från tre högstadieklasser i Jönköpings Län Dir: Joachim Gustavsson/Mika Eichenholz Medv: Christina Knochenhauer, Thomas Lander, Jesper Arin, Brita-Lena Sjöberg, Jönköpings Sinfonietta Privat inspelning   Bombpartyt Musik: Paula af Malmborg Ward Libretto: Lars af Malmborg. Efter en roman av Grahan Green. Orkester och solister vid Göteborgsoperan. B Tommy Andersson, dirigent. Liveinspelning.   Vill ni ha ett frostigt päron? Musik: Paula af Malmborg Ward Libretto: Magnus Nilsson Tove Dahlberg, mezzosopran. Johan Hallsten, baryton. Vadstena operaorkester. Olof Boman, dirigent. Liveinspelning av SR juli 2002, Vadstena   Il gallo cortonese, sinfonia concertante, sats 2 Paula af Malmborg Ward Helsingborgs Symfoniorkester, Bramwell Tovey, dir Live Helsingborgs Konserthus Privat inspelning   Evergreen Paula af Malmborg Ward Malmö symfonikerna. Danska radions vokalensemble P2 Live Nu!                                              Hittekvinnan Paula af Malmborg Ward, musik och libretto Maria af Malmborg Linnman, Mikael Samuelson, Susanna Levonen,  Göran Martling. Sveriges Radios Symfoniorkester. Dirigent: Mats Rondin Liveinspelning SR P2.

Paula af Malmborg Ward fascineras av auruan i Bob Hanssons ord Klarspråkssaknad och Människogrönska. - I Bobs vackra ord ingår både ljus och mörker. Hans dikter förmedlar framtidshopp, säger Paula. Hur fungerar samarbetet mellan den levande poeten och den levande tonsättaren? Vad är viktigt när en kompositör sätter musik till en text? Hur respektlös och egensinnig kan man vara mot en given text? I första programmet i serien "Musiken har ordet" hör vi Mozarts g-mollsymfoni med nyskriven text av den amerikanske rockpoeten Neill Furio. Även Chopin är en mycket sångbar tonsättare. Hör Chopins Pianoetyd nr 3 både med Lang Lang och i världsmusiktappning med Maria Pomianowski och vänner. Vi möter även estradpoeten och författaren Bob Hansson och tonsättaren Paula af Malmborg Ward, som självsvåldigt använde Hanssons dikter i sitt verk För att skälva, för Helsingborgs Symfoniorkester och kör. I hans dikt är hela frasen: För att skälva krävs det närhet. -In the beginning is the word! Hela tiden. Ibland känner jag mig mer som ordmänniska än som musikmänniska. Så musiken har definitivt ordet, erkänner Paula af Malmborg Ward. Hon har använt dikter ur Bob Hanssons diktsamling Heja världen och fascineras av auran kring ord som Klarspråkssaknad, Mjuksandssångare och Människogrönska. -Jag har fragmentiserat Bob Hansson. Satt in honom i min musikaliska kontext. Han är väldigt formsäker men formen styr inte utan dikterna har en hög halt av innehåll. Han använder vackra ord, där både ljus och mörker ingår. Bob är en sann filantrop som tror på människan och jag valde hans dikter för att förmedla ett framtidshopp, förklarar Paula af Malmborg Ward. -Det var väldigt rörande när jag fick lyssna på det Paula berättar om vad som händer i henne av ordet Klarspråkssaknad och jag blev upprymd av att höra en intelligent människa som verkligen har grunnat på detta lilla ord. Det är jättenajs!, tycker Bob Hansson Bob Hansson hör inte sin text riktigt när kören sjunger, men upplever det storslagna ändå. - Det är väl därför det är skillnad på en kör och en nyhetsuppläsare. Ha ha ha, skrattar Bob Hansson. Jag tycker det lyriska ordet passar väldigt bra till musik. Det lyriska ordet är inte logiskt som annat språk: Kan du räcka mig mjölken? Ja, det kan jag! Det lyriska språket är bara skenbart ett språk, förklarar Bob Hansson. Bob Hansson har arbetat med många musiker och kompositörer, men där han själv reciterat orden. Mest med Institutet för höghastighetskonst och Kenneth Cosimo. Bob Hansson kommer från arbetarklassen, är son till en kallskänka och går aldrig på konserthus för att lyssna på musik. -Jag inser nu att både jag och mamma har gjort varsin klassresa. Jag genom sina framgångar som diktare och författare och mamma genom att ha abonnemang i Helsingborgs Konserthus, där mina dikter uppfördes till Paula af Malmborgs musik när Helsingborgs Symfoniorkester firade 100-årsjubileum i februari 2012, berättar Bob Hansson. Paula af Malmborg Wards Hittekvinnan handlar om drivkraften att skapa, om att som kvinna hindras av normer och konventioner om ofrihet, ångest, uppbrott - men också om att dansa, dansa, dansa. Hittekvinnan vann första pris i radiotävlingen Prix Italia 2006. Musik och manus Paula af Malmborg Ward efter fem romaner av Kerstin Thorvall. 2006 fick Paula af Malmborg Ward Carin Malmlöf-Forsslings pris. Paula af Malmborg Wards hemsida: http://www.upward.se  Om Paula af Malmborg Ward hos Föreningen svenska tonsättare: http://fst.se/tonsattare/paula-af-malmborg-ward   Sveriges Radios Novellpris gick 2010 till författaren och estradpoeten Bob Hansson för novellen Till mamma. Bob Hanssons hemsida: http://www.bobhansson.se/Bob_Hansson/Bob_Hansson.html Bob Hansson, Myspace: http://www.myspace.com/bobhansson Bob Hanssons musik http://www.highspeedart.com/music/bob-svensk-musik.html     Spellista: Crepuscolo Oscar Bianchi Anna Petrini, kontrabas-blockflöjt Crepuscolo Works for the Paetzold Contrabass Recorder dB Productions dBCD143   Call To Arms Original titel_ Symfoni nr. 40 i g mol, K. 550_ 1. Allegro Molto Mozart. Neill Cardinal Furio. Privat inspelning   Chopin Vals För Piano Nr 7 Ciss-Moll Op 64_2 Garrick Ohlsson The Complete Chopin Piano Works Vol. 7 ~ Waltzes   Etyd for piano nr 3 e-dur op 10_3 Lang Lang   Etyd for piano nr 3 e-dur op 10_3 (arr) - Maria Pomianowska Maria Pomianowski and friends Chopin on 5 continents   Gud Kenneth Cosimo, musik. Bob Hansson, lyrik Kör Solen Kör   För att skälva Paula af Malmborg Ward, musik. Bob Hansson, text Helsingborgs Symfoniorkester. Helsingborgs konserhuskör och solister SR P2 Live Klassiskt   Heja Världen Kenneth Cosimo, musik. Bob Hansson, text. Kör Solen Kör   För att skälva Paula af Malmborg Ward, musik. Bob Hansson, text Helsingborgs Symfoniorkester. Helsingborgs konserhuskör och solister SR P2 Live Klassiskt   Andas Kenneth Cosimo, musik. Bob Hansson, text. Kör Solen Kör   För att skälva Paula af Malmborg Ward, musik. Bob Hansson, text Helsingborgs Symfoniorkester. Helsingborgs konserhuskör och solister SR P2 Live Klassiskt

I veckans avsnitt diskuterar Jihde och Öhman feelgood- och feelbadläsning. Öhman har läst "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" av Emmy Abrahamsson och "Kvinnan som matade hundarna" av Kirstien Hemmerechts. Podden ställer sig frågan: Hur kan man ens läsa om något så vidrigt som en kvinna som nog matar hundarna, men inte barnen som hennes man låst in i källaren? Jihde förlåter Kerstin Thorvall, men önskar sig mer berättelse och mindre biografisk uppräkning. Och hur kommer det sig att så kallad bekännelselitteratur från 1970-talet plötsligt hyllas? Kommer samma sak att hända med Unni Drougge, Maja Lundgren och Carina Rydberg om tjugo år? Vi önskar er en underbar midsommar! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

"Jack" av Ulf Lundell, "Maken" av Gun-Britt Sundström, "Barnens Ö" av PC Jersild, "Städpatrullen" av Inger Alfvén och "Det mest förbjudna" av Kerstin Thorvall, kom alla ut 1976. Vad låg i luften då? För fyrtio år sedan gavs en rad moderna svenska litteraturklassiker ut. Vad låg egentligen i luften där i 70-talets mitt? I detta midsommarspecial återvänder P1 Kultur till programmet Vågen från juni 2006, producerat av Nina Asarnoj och med Anneli Dufva som programledare. En panel med författaren Maj-Gull Axelsson, förläggaren Svante Weyler och kulturredaktionens Marie Lundström läser om Gun-Britt Sundströms "Maken" och Kerstin Thorvalls "Det mest förbjudna" och funderar kring vad som hänt under åren som gått, om litteratur och värderingar då och nu.

Vi pratar om Kerstin Thorvall, tröttsamma feministiska jämförelser, dromedarer som inte dör samt vad Malin vill fråga Gud. Dessutom: besök i studion!

Nu är den här - Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Vi har korsläst den med Martina Haags "Det är något som inte stämmer" och Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga". Det handlar om tvåsamhetens hyckleri. Om könskriget. Om dikt kontra sanning och varför vissa makar sätter konsten framför de egna känslorna. Naturligtvis har vi också sett första avsnittet av "Det mest förbjudna", där Cilla Thorell spelar Kerstin Thorvall. Foto: Jessica Gow/TT.

Om pubertetstanten, klimakteriet, bekännelselitteraturen som blev autofiktion, om dansen och modet.

Fördjupningsreportage. Expressen dokument ges ut varje dag och är en inläst version av "Expressen dokument" som finns varje dag i tidningen. Uppläsare är Johan Bengtsson. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Klimakteriekärringen är ett fenomen som många tidigare inte velat ta i ens med tång. Denna ofruktbara kvinna med missklädsamma vallningar, rödmosigt fejs och brunfläckiga händer har fått representera den kvinna som ingen man, eller modeskapare, är intresserad av. Inte för att kvinnan ifråga saknar pengar att köpa kläder för. Eller för att hon lider brist på intresse för mode. Utan för att hon ja, vad då egentligen? Länge har klimakteriekärringen fått representera mångas värsta mardrömmar om den där medelålderstanten som är lite för mycket. Lite för tjock, lite för svettig och alldeles för tråkig. En typ av kvinna som betraktats ungefär lika upphetsande som tanken på bibelstudier eller kruskagröt med lågkalorimjölk till lunch. Fullständigt osexig. Nej, nu är det annorlunda! Det menar många, som pekar på framstegen. Men är det verkligen så? I veckans program tittar vi närmare på ett nytt plagg som har gjort succé bland många medelålders kvinnor – mirakelbyxan. Vi har även träffat Suzanne Heikman-Lundberg, sångare och gitarrist i Beaver Farm. Hon har skrivit en låt som heter ”Menopause Is No Excuse”. Vad handlar den om egentligen? Vi har också pratat med fotografen och bloggaren Ari Seth Cohen. Han går gata upp och gata ned i New York för att hitta moderiktiga personer med en egen fantasifull klädstil. Det finns bara ett kriterium som måste uppfyllas för att fånga hans intresse – att ha uppnått en hög ålder. Och så har vi pratat med Katarina Lindahl, f.d. ordförande för RFSU, om sex i 60-årsåldern. Veckans gäst är Beata Arnborg, författare till ”Uppror i skärt och svart”, en biografi om Kerstin Thorvall.

Konstnären Torsten Jurell har under de senaste åren hyrt ateljé i Beijing i Kina, mitt i ett kraftigt expanderande konstliv som knappt tycks känna några gränser. Men det var också en period när myndigheterna stängde ner Facebook och Google. Det skedde under de folkliga protesterna i Xinjiang förra sommaren. Uttrycket i Kina för ”osäker information” är ungefär densamma som det engelska ”shaky information”. Begreppet utgör en av byggstenarna i Torsten Jurells aktuella utställning Goda Nyheter från Underjorden! på Östasiatiska museet i Stockholm. Den undre världen i Kina representeras av Ban Zheng, den illegala licenshandel som manifesterar sig i tecknen och telefonnummer på murar och husväggar. ”Osäker information” heter också det skådespel som framförs av två skådespelare och ett högtalartorn i en digitalt styrd mekanisk teater. I Snittet berättar Torsten Jurell om hans sätt att bearbeta intryck från Kina, vilket också innehåller berättelsen om en kvinnlig kackerlacka som ger sig ut i världen på jakt efter kärlek. Kulturredaktionens Kinakännare Göran Sommardal ger också sin syn på det kinesiska kulturlivets dynamik. Dessutom berättar Katarina Wikars om sina upplevelser av Kerstin Thorvall som lämnade jordelivet förra veckan.

Johanna Koljonen har plockat ut en välförtjänt semestervecka för att åka till Tallinn och se Metallica. Men P3 Kultur stannar inte av för det. Vi har kallat in en vikarie av högsta klass. I veckans program kommer Sonja Schwarzenberger att leda er igenom två radiotimmar om dansen, revolutionen och skammen. Någon gång för länge sedan kläckte den gamla anarkisten Emma Goldman ur sig ”if I can’t dance to it, it’s not my revolution”. En devis som är lätt att skriva under på. Men hur tänkte hon egentligen? Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, hälsar på hos Sonja i studion för att prata om den nyligen avlidna författaren och dansgolvsrevolutionären Kerstin Thorvall. Kerstin stred för alla kvinnors rätt att dansa hur de vill, när de vill, över alla tänkbara gränser. Och hennes gärning anses provocerande och skamlig än idag – men varför är det så? Dessutom berättar Tiina om vad som får henne själv att börja röra på höfterna. ”Spela nåt som man kan dansa till”, lyder ett ofta förekommande klagomål vid dj-båset. Men exakt vilka ljud är det som får folk att börja röra på sig och sedan tappa förståendet på golvet? Musikteoretikern och dj:n Nathan Hamelberg förklarar dansgroovets byggstenar i en rytmiskt gungande ljudessä. Svenska koreografen Gunilla Heilborn har förvandlat dokusåpan Farmen till dansföreställning, gjort prisbelönta kortfilmer och vill gärna ha en dos av Killer Bob från Twin Peaks i sina verk. Belgiske Alain Platel från det hyllade kompaniet Les Ballets C de la B hämtar sin inspiration från tics, spasmer och skador i nervsystemet och vill inte riktigt kalla sig koreograf. För P3 Kulturs Sara Lundin berättar de hur de gör för att skapa störd, skamfylld och samtidigt lite blyg anti-dans, långt bort från den väldrillade och perfektionistiska normen i dansvärlden. Tangon beskrivs ofta som en av världens mest sexualiserade och könsrollsstyrda danser, ett slags vandrande förspel med machovinkel. Så hur fräscht är det att som upplyst samtidsmänniska leva för tango? Maria Törnqvist, författaren till boken Tangoexperimentet, kommer till studion för att förklara. Givetvis kommer även P3 Kulturs bokklubbsföreståndare Roger Wilson förbi för ännu ett nedslag i b-kändis-biografiernas värld. Och det verkar som att han verkligen har fastnat i de litterära biprodukterna runt dokusåpan The Hills. Så förvänta er mer prat om Lauren Conrad, Heidi Montag, Spencer Pratt och snurriga meta-verklighets-nivåer i La-la-land.