Podcasts about arbetarna

Välkommen till "Film till fikat"!Där vi varje vecka diskuterar en ny film vi sett, på ett lättsamt sätt till en fika i glada vänners lag.Säsong 5, avsnitt 36:Dagens film blir Metropolis från år 1927...Director: Fritz LangStars: Brigitte Helm, Alfred Abel, Gustav Fröhlich Handling:Året är 2026. Arbetarna lever under jorden i enorma bergsrum och marscheras i raka led till hissar som för dem till fabriken. Härskarna däremot lever i lyx i gigantiska skyskrapor. Världsstaden styrs av storkapitalisten Joh Fredersen som övervakar och dirigerar arbetet på fabriken på en tv-skärm. Hans idealistiske son Freder är förälskad i den helgonliknande arbetarflickan Maria, och det är endast hennes godhet som håller tillbaka ett uppror.Följ oss på Facebook, InstagramMail: Filmtillfikat@gmail.comhttps://www.patreon.com/FilmTillFikat

Hans största – och svåraste – uppgift blir att få den utländska arbetskraften att gå med i Byggnads. Men det kan gå – när facken startades var förutsättningarna sämre än i dag, konstaterar Kim Söderström. Möt Byggnads nye förbundsordförande i ett samtal om reaktionerna efter sommarpratet, konflikten med Byggföretagen, känslan av att arbetarna är utbytbara och debatten om begränsning av underentreprenörsled: ”Ett företag med utländsk arbetskraft som bara spikar golvsocklar är inget specialistföretag”. Anna Bellman programleder och Lennart Weiss kommenterar.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet relativt bekvämt. Hur kunde det bli så? Vilka misstag gjorde Demokraterna och Kamala Harris? Och kan Sverige lära sig något av resultatet? I veckans avsnitt av Starta pressarna analyserar vi resultatet och valstrategierna, samt politiken som bäddade för en Trump-seger. Medverkande: Enna Gerin, Max Jerneck och Daniel Suhonen.

Det här är ett avsnitt ur vårt elvaåriga arkiv. Det här arkiv-avsnittet handlar om Skellefteå. Vi tyckte det var en lämplig stad att plocka fram, med tanke på allt som har hänt sedan vi var där.Det var april 2016 som vi kom till Skellefteå, i förfallstiden när deltat låg halvt fruset. Ett halvår tidigare hade kommunen tagit beslutet att bygga ett nytt kulturhus och utlyst en arkitekttävling. En månad efter att vi varit där utsågs vinnaren. Sara Kulturhus skulle komma att bli symbolen för den stad som växte fram i spåren av det som har kallats den gröna omställningen. Hösten 2017 blev det klart att företaget Northvolt valt Skellefteå som etableringsort för sin planerade batterifabrik. Staden klev in i löftenas tid.Det Skellefteå som vi pratar om i det här avsnittet är en gles plats. Vi hör PO Enquist beskriva staden som en samling byar, plopp plopp plopp, i ett delta. Vi hör också hur byarna kanske är viktigare än staden, för identiteten. Skellefteå har blivit en pilotstudie i skala ett på ett vad som händer när ett samhälle plötsligt utsätts för ett stort tryck. 2022 var befolkningsökningen drygt 1000 personer. 2023 var den 2140. Arbetarna som skulle bygga och arbeta i den nya batterifabriken bor i tillfälliga baracker, i barackbyar som är större än kommunens flesta andra byar.Så har staden förändrats sedan vi var där.Men i grunden är det ju samma stad. Samma utdikade träsk, samma otroliga deltan, samma historia. Kanske kan det faktum att allt avstannar lite nu, att accelerationen, avtar något, göra att man åter minns allt det där som var – och är. Lämnar det där flygperspektivet som PO Enquist anade vid hundraårsjubileet när ett flygplan passerade på 300 meters höjd. Kliver ner och blir lite blöt om fötterna igen.Enar Nordvik säger idag om vårt besök: 2016 var allt exakt som 1987. Varför kom ni ens? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur kom det sig att just första maj blev arbetarnas högtidsdag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Strejker som kampmetod på arbetsplatser har förekommit i Sverige sedan medeltiden, men det är först med industrialiseringen som strejker och lockouter blev vanligt. Sverige har gått från att i början på 1900-talet vara ett av de mest strejkande länderna i Europa till en arbetsmarknad där strejkdagarna kan räknas på händernas fingrar.De första stora strejkerna i slutet på 1800-talet handlar om arbetarnas rätt att organisera fackföreningar. Och trots att facken ofta förlorade de första stora strejkerna lärdes sig LO av nederlagen och företagens organisationer kom med tiden att uppskatta en centraliserad motståndare.I detta avsnitt samtalar podden Historia Nus programledare Urban Lindstedt med Jesper Hamark, ekonomhistoriker verksam vid Göteborgs universitet och Högskolan i Borås. Han är aktuell med boken Strejk - Från satans svarta kvarnar till gigekonomin.När näringsfrihet infördes i Sverige 1864 fanns inte någon fackföreningsrörelse och föreningsfriheten kom inte att regleras i lagen som i Storbritannien där industrialiseringen tog fart redan i slutet på 1700-talet.De första stora strejkerna som Sundsvallsstrejken 1879 och storstrejken 1909 utlöstes av arbetsgivarnas lönesänkningar. Arbetarna förlorade båda strejkerna, men i takt med samhällets demokratisering och arbetarnas organisering blev strejkvapnet en maktfaktor. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan arbetsmarknadens parter LO och SAF inleder en lång period där strejkerna är oerhört få och ofta avtalsstridiga.Facket förlorade storstrejken 1909, där över 300 000 arbetare gick ut i strejk i protest mot låga löner och dåliga arbetsförhållanden. På kort sikt blev det ett stort nederlag för facken, men arbetarna lärde sig med tiden.Bild: Arbetarna har samlats på Norra Bantorget för demonstration vid storstrejken år 1909. Fotograf: Malmström, Axel. Stockholms stadsmuseum, Stockholmskällan, Creative Commons. CC-BYMusik: Arbetets söner med Joel Mossberg från 1916, text Henrik Menander, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Kata Dalström utmanade både överklassen och arbetarrörelsenKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Susanna Gideonsson som är LO:s ordförande kräver att cheferna i de största börsbolagen och i de statliga bolagen och myndigheterna nöjer sig med samma procentuella löneökning som LO. Inför nästa års lönerörelse har LO gått fram med krav om löneökning på 4,4 procent och en låglönesatsning. Samtidigt ligger inflationen på över nio procent. Varför ska LO:s medlemmar acceptera ett en så stor reallönesänkning? Susanna Gideonsson säger att LO tar ansvar för att inte driva på inflationen med alltför höga lönekrav. Men för att LO:s medlemmar ska acceptera det måste hela samhället ta samma ansvar. Direktörer kan inte få större procentuell löneökning än 4,4 procent, säger hon. "Skulle till exempel de 20 största börsnoterade bolagen säga 'Jajamensan, vi är beredd att ta vårt ansvar, alla våra ersättningar och arvorden, oavsett om det gäller vd:ar eller andra, kommer vi att hålla oss till märket'. Samma sak med politiken, om Kristersson skulle går ut och säga, 'Nu uppmanar vi våra myndigheter och statliga bolag, generaldirektörer och vd:ar, att hålla sig till märket', då skulle det vara en signal om att nu tar vi i hand på att nu får vi ner inflationen i Sverige och vi gör det gemensamt. Det är inte så att det bara är LO:s löneökningar som skulle riskera att spä på inflationen"LO:s relation till Socialdemokraterna och till SverigedemokraternaÄnda sedan grundandet har LO en nära relation till Socialdemokraterna. De bedriver facklig-politisk samverkan och som LO-ordförande sitter Susanna Gideon i partiets verkställande utskott. LO anser att deras intressen gynnas av att ta kollektiv politisk ställning och att använda partipolitiken för att flytta fram medlemmarnas positioner. LO tagit ställning mot SD och i LO-förbunden Transport och Pappers kan man inte vara medlem om man är aktiv sverigedemokrat. Men i senaste valet röstade var fjärde LO-medlem på SD och hälften av Socialdemokraternas väljare är tjänstemän. Skulle LO kunna vinna på att bli partipolitiskt obunden, kanske få fler medlemmar? Susanna Gideonsson svarar att de såhär långt inte gjort den bedömningen. "Det är en fråga som avgörs i demokratisk ordning på våra kongresser. Vi behöver nog göra mer för att stärka arbetarnas röst i politiken överlag. Men vi ser inte att vi skulle få en större makt om vi avsäger oss det inflytande vi har idag att påverka ett partis politik", säger Susanna Gideonsson. Gäst: LO:s ordförande Susanna Gideonsson Programledare: Cecilia Strömberg Wallin Kommentar: Tomas Ramberg Producent: Maja Lagercrantz Tekniker: Stina Fagerberg

Fotbolls VM drar snart igång i Qatar och diskussioner om bojkott har aldrig varit så här stora! Muthärvor i FIFA, Över 6500 döda arbetare, organiserad människohandel bland migrantarbetare och internationellt fackligt arbete i land med förbud. Men hur ser det ut där de europeiska facken verkar? I det här avsnittet möter vi den Elektrikernas tidigare ungdomsansvarig Jonas Eriksson Vi pratar återigen om internationellt arbete, Kafala systemet, FIFAs ansvar och VM-arenorna. Hur ser egentligen vardagen ut för en migrantarbetare i Qatar? Hur hamnar de i Qatar? Och varför stannar dom? Beslagtagna pass och över 95% av arbetarna är migranter. Följ med Fack You Podcast och Elekrikerna när vi tar oss ut i världen* för att följa det fackliga arbete inför Qatar-VM.  *Vi är la faktiskt typ fortfarande kvar i den delen av världen som kallas Göteborg. Men Jonas har rest! (Vi vill även passa på och be om ursäkt för det fruktansvärda reklaminslag som vår gäst kuppade in /Isak, Executive Commercial Financial and Regulations Department Chief) Länkar: Elektrikerna - https://www.sef.se/  ILO - https://www.ilo.org/global/lang--en/index.htm Ge Rött kort till FIFA (Amnesty) - https://www.amnesty.se/agerahub/krav-att-fifa-star-upp-migrantarbetares-rattigheter-under-fotbolls-vm-i-qatar/   Nu kan även ni bli medlemmar i Fack You Podcast Arbetarkulturella Förening! Medlemskapet gäller i 1 år och du kan själv välja din medlemsavgift (ex: 500, 100, 200 eller helt valfri summa). Swisha ditt namn och e-postadress till nummer 123 09 084 26     Gilla dela och följ oss på sociala medier: https://www.facebook.com/fackyoupodcast http://instagram.com/fackyoupodcast   Ljud och musik: Introlåt: The WTF Singalong - Melody Sheep

Vi gästas av Magnus Persson, riksdagsman och tjänstledig byggnadsarbetare, som avsattes av Byggnads som skyddsombud då han var med i ”fel” parti. Han berättar inifrån arbetarrörelsen hur S alltid offrar arbetarna för att nå makten.

Alla som arbetat på kontor vet att de sista spåren av civilisationen kommer utgöras av ett par matlådor som ingen orkat ta med sig hem. Konstnären Sven Holmberg vittnar om livet i lunchlådans epok. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är du en person med en lunchlåda på jobbet? I så fall, diskar du den direkt i lunchmatsalen efter att du ätit? Eller tar du med den hem för att du har en diskmaskin som kan göra det åt dig? Har du flera stycken mindre lunchlådor så att du kan ha tacos med dig? Du har kanske rester med majs och tomat från fredagen när hela familjen kollade På spåret tillsammans. Lunchlådan avslöjar så lätt en tacofredag. Jag har sett den i olika former sen jag började arbeta på socialtjänsten i Malmö. Lunchlådor i glas, plast, proffsplast, flaskor, glassförpackningar som lunchlåda.Förr var lunchlådan tillverkad i metall. När männen på industrin började gå från hemmet för att utföra sina jobb behövde de fylla på med energi under arbetsdagen. Lådorna skulle vara slitstarka i fabriksmiljöerna de befann sig i. Innehållet bestod ofta av en smörgås. Jag läser om Sven Eric Bucht, vår tidigare landsbygdsminister, om att han alltid förvarade sin lunch i en så kallad unikabox. Den har utseendet av en skolåda och var populär på 40 och 50-talet. Arbetarna spände ofta fast boxen på cykelns pakethållare. Jag tycker den ser stor och otymplig ut. Svårdiskad. Ohygienisk. Mackor som bara skvalpar omkring när dessa industrimän tempocyklar över kullersten och trottoarer så att brödet kastas mot unikaboxens väggar. Kvar bara sliten macka i en stor låda men de skulle ju äta. Lunchlådan var fortfarande bara en symbol för överlevnad och det fanns ännu ingen pasta- eller kebabvagn i närheten av industrin, belägen strax utanför den stängda grinden.Lunchlådorna i plast som många använder idag kom på 70-talet. Estetiken tilltalar mig inte men vi älskar plast. Hela haven är fyllda med plast. Lätt att diska. Lätt att tappa. Mjuka ljud. Lunchlådan är till för den som inte har råd att äta ute. Inte heller tid att lämna kontoret. Men det gör inget för vi tycker om att göra långkok och förpacka i frysen. Då sparar vi både tid och pengar.Vår egen lunchmatsal på socialtjänsten stängdes för fyra år sedan. Inrättningen i källaren ser ut som ett gammalt skolkök. Allt i metall och kakel. Kastruller i hyllor som jag förr kunde spegla mig i, men som nu är täckta med ett tunt hölje av damm. Jag kan se att något levde här förut, ser framför mig hur anställda småpratade i kön, samtal som knöt ihop löst bekanta kollegor, jag tänker på det som en förenande kraft, jag undrar om det betydde något? Lunchlådan på vårt kontor är något annat än den kollektiva kantinen. Den är personlig. Innehållet är en berättelse, en privat och intim förtrogenhet, kollegor bär på sina lunchlådor i korridoren, eller förlåt, de struttar runt med dem i korridoren, går till mikrovågsugnarna i köket, som påminner om en väntsal, tills det säger pling, och när de öppnar locket så avslöjar de sig. Vad de har gjort i sina hem. Skapat med sina egna händer. Råvaror för olika mycket pengar.Jag är en aktivist. Jag äter fil och flingor eller färdigsoppa. Jag får frågor. Om inte jag lagar mat hemma, och när jag säger att jag gör det, att jag lagar mat hemma, så kollar de konstigt på mig, för frågan är då varför jag inte lagar mer mat, så att det blir över, så att jag kan ta med den maten till jobbet, i en lunchlåda, en vanlig låda bara, i plast, och svaret är att jag inte är tillräckligt effektiv. Jag är heller inte tillräckligt sparsam. Jag passar inte in i vårt system där man på söndagen gör matinköp för resten av veckan för att vardagen ska flyta på utan hinder. Jag har ingen ork. Jag har inte tid att packa in all mat i olika fryslådor efter att jag ätit.Jag intalar mig att mitt liv är större än så. Mitt liv är större än att ta med mig lunchlåda till jobbet. Jag orkar inte diska. Jag orkar knappt laga mat. Jag orkar knappt tjäna pengar. Mitt motstånd mot lunchlådan är en revolt mot förväntningarna, mot vardagen, den planerade ekonomin och sparsamheten, jag vill inte.Jag vill inte visa mig, inte utrycka vem jag är. Därför avstår jag från att ta med en egen lunchlåda till jobbet. För jag antar, att vi är vad vi äter, och jag antar att paradoxen är, att jag är vad jag inte äter. I industrimännens smörgås fanns åtminstone en slags integritet. Ett värnande av privatlivet, en överenskommelse om att inte hålla på att mixtra, det är unikabox och sen är det skinka eller ost. Punkt. Idag fylls vårt mediala intag av köksguden tillika julvärden Tareq Taylor, eller Leif Mannerström som vispade bearnesås i tv och Tina Nordström som lanserade ordet jättegott till hela svenska folket. Mat har slutat handla om överlevnad och handlar idag om färg, smak, identitet och politik och lunchlådan är allt detta. En minimal lunchlåda och du är liten i maten. En liten lunchlåda med lite mat i kan se ut som ganska mycket mat. En stor lunchlåda med mycket mat och du får klappar på ryggen för du släpper det där smalhetsidealet, men det är också politik, eller är det bara jag? Hur ska vi någonsin veta?När jag ser den hemgjorda maten i lunchlådan ser jag mina kollegors liv framför mig. Hur någon bråkat med partnern över lasagnen, en demonstrativ suck över en för stark krydda, eller hur släktträffen hamnade i lådan till på måndag, kött eller vegetariskt som ett aktivt ställningstagande och hur spaghettin sätter sig på kroppen, jag hör ljuden av vällust från munnar som vältrar sig i sina egna verk i en mikronarcissism. En lunchmatsal med en klassisk dagens skulle idag vara en hånfull kränkningsfabrik mot våra säregna preferenser. Smörgåsen är utbytt mot en personlig gränslöshet och kanske behöver vi lunchlådan mer än vad lunchlådan behöver oss.Jag har aldrig haft en vilja att avslöja vad jag lagar till mig själv om kvällarna när jag stängt ytterdörren efter mig, jag har aldrig velat få frågor om det, jag har aldrig velat att någon ska intressera sig för det heller. Jag vet inte vad du själv gör med dina rester. Personligen slänger jag dem.Sven Holmberg, konstnärLänk till bildernas creative commons-sidor: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Girl_worker_at_lunch_also_absorbing_California_sunshine,_Douglas_Aircraft_Company,_Long_Beach,_Calif._LOC_2179923542.jpghttps://commons.wikimedia.org/wiki/File:Box-veggies-and-two-apples.jpg

Nu tar vi sikte mot sommaren och sommarbostäderna vid sekelskiftet 1900. Framförallt stadsbor önskade förflytta sig sommartid, när stadens larm och dofter var extra påtagliga. Arbetarna gjorde dagsturer ut i skärgården, medan borgarna byggde sommarnöjen allt längre ut från städerna. Landsbygd och skärgård förändras. Hur skulle man bäst spendera sin sommar? Medverkande: Emelie Höglund, Kerstin Thorén och Hanna Kronblad från Hallwylska museet.

I dagens avsnitt diskuterar Malcom Kyeyune en av samtidens viktigaste politiska trender: det i västerländska demokratier pågående utbytet av väljargrupper mellan högern och vänstern. Traditionella arbetarpartier tappar arbetarväljare till högern, och tar i stället över rikare, urbana och mer välutbildade väljare. Detta sker såväl i Sverige som i andra länder, och det senaste exemplet hittar vi i den gamla varvs- och industristaden Hartlepool i norra England, tidigare ett solitt Labourfäste, som haft extraval och nu för första gången i valkretsens historia bytt sida och valt Tories. Hur kunde detta ske, varför skedde det, och vad säger det om utvecklingen i Sverige? Och hur kunde man ha ett extraval, när det egentligen är konstitutionellt omöjligt för en engelsk parlamentariker att avgå från sin post? Om du vill få uppdateringar från Oikos via email, signa upp på: www.oikos.se En podcast av Malcom Kyeyune och Arvid Hallén, Tankesmedjan Oikos. Vill du vara med och stötta Oikos-Podden? Stöd Oikos via Swish på 1234850186 Stöd Oikos via kort, bankgiro och PayPal på www.oikos.se/donera --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/tankesmedjan-oikos/message

Inspelad undervisning från ELUs vintermöte 2016.

Mitt i den heta hösten av fabrikskamper i Italien 1969 klev författaren och filmaren Carl Henrik Svenstedt tillsammans med sin partner Stefania in i fabrikerna med sin filmkamera och dokumenterade de autonoma fabrikskamperna. De gick på möten ingen annan media släpptes in, satt med Antonio Negri på student- och arbetarkommittéernas möten i petrokemifabriken i Porto […]

I mitten av 1700-talet kom sillen till västkusten. Många bröt upp från sina hem för att söka arbete i den snabbt växande näringen och på vissa ställen mångdubblades befolkningen. Då och då i historien så har det plötsligt uppstått nya arbetsmarknader som har fått människor att bryta upp från sina invanda ställen för att söka lyckan. Så var det till exempel när sillen gick till utmed västkusten.Den allra största sillperioden pågick från 1700-talets mitt till 1800-talets början, och fortfarande kan man på öar, inte minst i Marstrandstrakten, se spår av sillhanteringen den i form av husgrunder efter sillsalterier, trankokerier, kontor, verkstäder och inte minst bostäder till alla de personer som behövdes i arbetet.Lars Kiellbiörnsson Hollström som var född 1736, var en av de många som tog sig dit, och arbetade som fiskare och timmerman. Lars kom från en plats tvärs över landet , i en socken som heter Hållnäs i nordöstra Uppland,.Släktforskaren Maria Hallengren, som också bor i Hållnäs, är ättling till Lars. Han och andra bönder här i trakten levde i skuggan av Lövsta bruk, som ständigt behövde nytt vet hur Lars och andra kol till sina smedjor.- Bönderna här ute i Hållnäs levererade träkol till smedjan, men annars så var det ju fiske och småskalig odling man levde på, berättar hon.Lars Kielbjörnsson Hollström föddes i mars 1736 i Hållnäs. Han var 28 år gammal när han gifte sig med Stina Persdotter, och de slog sig ner i ett torp i närheten av hennes hem när de gift sig. Men här skulle de inte stanna, för nere på en liten kronoholme strax söder om Marstrand satt en man som hette Jonas Westbeck. Där var han chef för en allt mer blomstrande verksamhet. Westbeck kom från en grannsocken till Hållnäs, och han var nog den som lockade Lars att söka sig till arbete som timmerman och fiskare på västkusten, tror Maria.- Jonas Westbeck var prästson i grannsocken till Hållnäs, och det måste ju vara så att de hade haft medvarandra att göra, tror hon. Kanske hade Lars utfört arbete, som gett honom rykte som duktig timmerman. Lars och hans Stina hade varit gifta i tre år och hade en liten dotter, när gav de sig tillsammans av till västkusten och sillfisket där. -Dottern Catarina var ett år och 8 månader när de gav sig iväg. De åkte båt, och åkte runt hela kusten. Men det var inte bara att ge sig iväg hur som helst. Man måste ha ett ärende och man måste ha ett pass i handen, för att ha tillstånd att vara ute på vägarna och resa. Lars och Stina hade ett brev från prästen hemma i Hållnäs med sig på resan, ett brev som sen kom att ligga kvar i kyrkans papper i den socken dit de kom. Lars Kälbiörnsson Hollström, är barnfödder den 7 mars 1736 uti Hållnäs socken och Uppsala Län, begiver sig nu att fara sjöledes till Brunskär, å andra sidan om Götheborg till att därstädes efter förut given betingning över sommaren arbeta hos kamreraren Herr Jonas Westbeck, dels på timbring, dels ock vid sillfiskeriet när den tiden infaller. Han har med sin hustru Stina Persson som är födder den 8 juni 1743, samt ett litet barn Caisa som är födder den 25 augusti 1765. Man och hustru äro någorlunda försvarlige i deras kristendomskunskap och har fört ett stilla leverne . Hållnäs prästgård den 11 maj 1767 Olaus DeckbergHjördis Dangardt bor på en av grannöarna till Brunskär. Hon vet det mesta om människorna och verksamheten i de här trakterna under sillperioden. Hon har till och med gjort skalenliga modeller över husen som byggdes upp på Brunskär- en av dem är huset där Lars och Stina sannolikt bodde.- När de kom hit mitt i sommaren var Brunskär ett nybyggarfiskeläge, med ett nybyggd sillsalteri och den stora så kallade karaktärsbostaden påbörjad. Att det hette så berodde på att den som skulle bo där hade karaktär vilket betydde en titel, förklarar hon. Han hade titeln Hovjaktsvarvskamrerare, tillika dykerikommissarie, Herr Jonas Westbeck. - När Lars och Stina kom ner då var det stora huset inte färdigt, och jag tror att Lars skulle vara med och göra det klart, säger Hjördis Dangardt.Sillen fångades under hösten och förvintern när den kom in närmare land för att leka, men man visste aldrig riktigt när den skulle komma eller hur länge den skulle vara kvar. Hjördis Dangardt säger att man kanske kunde räkna med tre månaders fiske, resten av året handlade om förberedelse, som att ordna med de stora näten, att ta hand om tranet man kokat och att bygga silltunnor.- Det fanns ett stort tunnbinderi på Brunskär. Ett år hade de saltat in 5000 tunnor på ön, och jag har funnit över 60 tunnbindare som kan kopplas dit. Många av dem som arbetade kom bara under själva fiskesäsongen. Det var kvinnor som rensade fisk, och  andra som kokade och saltade in. Också barnen deltog. - När de blev så pass starka att de orkade lyfta korgen med sill så fick de ett jobb som kallades gälpojke. Det var de som bar fram fisken som skulle rensas och bar bort det som blivit över efter rensningen.Alla behövdes, män kvinnor och barn.  Brunskär ökade sin befolkning många gånger om under sillperioden. Torsby socken, där Brunskär ligger, mer än fördubblade sin befolkning under de femtio år sillperioden varade.Lars och Stina, bodde tillsammans på Brunskär under något år, och sedan tog sig den lilla familjen upp till Enskär i Uppland igen. Men, Lars vill tillbaks och 1771 ger han sig av igen men den här gången åker han ensam.- Den här gången åker han landvägen över Stockholm, Nyköping och Jönköping, och sannolikt så går han den långa vägen, säger Maria Hallengren, som har kvar det påskrivna passet och kan bedöma hur lång tid det tog. Den här gången blev Lars kvar i 12 år. -Jag tycker det är fascinerande han har fru och barn hemma, men han väljer att stanna i 12 år! Han måste ha trivts och haft ett bra arbete, funderar Maria.Lars kom faktiskt inte ens hem när parets lille son Pehr dog. Pehr hade fötts när familjen var samlad i Uppland, men dog bara tre år gammal.Stinas bror ärver gården Enskär, och har mamman boende hemma. - Så, de måste ju ha hjälpt Stina, tänker Maria, som också tror att Lars skickade hem pengar.Men till slut kom ändå Lars hem. Kanske var han sjuk redan då, för han dör bara tre år senare, i Invärtes kräfta.Mer än halva sitt lev levde sedan Stina som änka. Hon dog 98 år gammal 1841och då står hon antecknad som fattighjon i dödboken. Här skulle historien kunna vara slut, men Maria Hallengren har funnit en märklig fortsättning i familjens fortsatta öden. För hundra år och fyra generationer senare upprepar sig historien, när ännu en sillperiod ger nya jobb för senare medlemmar i familjen Hollström.- Min morfars farfar Andreas Hollström är barnbarns-barnbarn till Lars, och han sticker till Marstrand för att fiska sill 122 år senare och är där i sju månader, slutar Maria Hallengren.Många flyttade när järnvägen skulle byggasSamtidigt som Maria Hallengrens morfars farfar åkte till västkusen 1890 så for andra till de många järnvägsbyggena i landet. För även där uppstod plötsligt arbetstillfällen och nya samhällen bildades.På Landsarkivet i Härnösand har arkivarierna Mona Bergman och Lina Marklund tagit fram en ministerialbok eller kyrkbok som prästen för en av järnvägslinjerna förde.- Vi har tagit fram Luleå - Ofotens kyrkoarkiv kan man säga. Man gjorde en egen församling för att det var så mycket folk under de tider som järnvägen byggdes, berättar Mona Bergman. Den ministerialbok Mona tagit fram från Luleå - Ofoten är daterad 1888, men även boken från järnvägssträckningen Gällivare - Riksgränsen 1900.På de här båda ställena kom arbetare i tusental för att bygga järnvägen och eftersom det inte fanns någon kontroll av dessa människor skrev Länsstyrelsen till Domkapitlet och önskade placering av en präst där för att ge arbetarna nödig religions- och redighetsvård. - Det står här att när sträckan utsträcktes in i ödemarken ovanför Gällivare behövde de en egen person som kunde hålla koll på arbetarna, berättar Mona Bergman.De här böckerna skiljer sig från traditionella kyrkböcker på så vis att de innehåller basala uppgifter såsom födelse, vigsel och död. Det finns med andra ord inga regelrätta husförhörslängder.Mona och Lina visar exempel från de båda böckernas dödnoteringar. Det är sorglig läsning om framförallt män som dör under dramatiska omständigheter.Några exempel som Mona visar är olyckshändelser vid nedforsning av malm, alkoholförgiftning, ras uti grusgrop till följd av kvävning, död genom sprängskott, kvävd i snötunnel och olyckshändelse genom avhoppning från maskin under tågets gång.Arbetarna kom från hela Sverige och många också från Norge och Finland. Finns det då några fall som sticker ut? Då tar Mona och Lina fram en dödsnotering om Svarta Björn, den kokerska som blivit legendarisk.Anna Rebecka Hofstad föddes 1878 i Norge och dog 1900 när Stadsbanan mellan Gällivare och Riksgränsen byggdes.Svarta Björn har beskrivits som en lång, mörk och vacker ung kvinna. Men livet som kokerska i den mandominerade miljön kan inte ha varit lätt. Enligt legenden kom hon i slagsmål med en annan rallarkocka och fick en så hård smäll under handgemänget att Annas skalle spräcktes.Hon födes till sjukstugan där hon sen avled, men det är osäkert om det var av sviterna efter slagsmålet eller tuberkulosen som tog hennes liv. Anna blev bara 23 år gammal och ligger på Tornehamns rallarkyrkogård likt de flesta andra som dog under det farliga arbetet med järnvägsbygget.Förutom de här kyrkböckerna som registrerade de som bosatte sig i de tillfälliga och plötsligt uppkomna samhällena finns även andra källor att söka i om man är intresserad av att se hur befolkningen förändrades på ett plats.Mona Bergman och Lina Marklund tar hissen ner i arkivets gömmor på Landsarkivet i Härnösand.- Landsarkivet flyttade hit 1983 men bara tio år senare hade vi fyllt huset och därför byggdes tre våningar under jord, berättar Lina Marklund.Lina tar fram "Handlingar till femårsberättelserna" och berättar att femårsberättelserna var sammanställningar av läget i länet och skickade in från länsstyrelserna till staten med fem års mellanrum. - De finns i tryckt form som man kan hitta på SCB:s hemsida. Men det som är intressant är att det är korta sammanställningar i de tryckta formerna som finns på SCB. Däremot det som finns i arkiven är underlagen.Det var Landshövdingen som sammanställde, men för att han skulle få information vände han sig till kronofogdarna, länsmännen och magistraterna i städerna. Och där finns mycket mer information.Lina tar fram ett exempel från Hälsingland.Uti Hälsinglands fögderis 15 församlingar utgör folkmängden enligt 1855 års mantalslängder tillsammans 17 692 personer. Folkmängden befinnes vid jämförelse med de för år 1850 upprättade mantalslängder således hava blivit ökad med 2 379 personer, vilken tillökning är betydligt eller 320 personer större i medeltal årligen, än under de föregående tre åren.  Skillnaden härledes ifrån mindre utflyttning och mera inflyttning. Oaktat allmogen alltmera frångår sitt förra enkla och taffliga, nästan torftiga levnadssätt och numera nästan allmänt begagnar köpta kläder och dukar istället för endast hemvävda tyger, även som socker, kaffe och stundom viner, samt även andra lyxartiklar, så har dock välmågan de senaste åren tilltagit och blivit mer allmän samt den fattigare befolkningens villkor betydligen förbättrade. Därtill orsaken kan sökas i den ymnigare penningtillgång, som,  genom försäljning av skogsprodukter och allmän arbetsförtjänst med uppdrivna arbetslöner samt hög betalning av allt säljbart kommit allmogen tillgodo. Befolkningens sedlighet är i allmänhet god, och grövre brottsmål förekomma sällan i dryckenskapslastens avtagande till följd av de nya brännvinsförfattningarna. Till och med brännvinets bruk förekommer nu sällan och allmogen synes till större delen belåten. Knappt någon av allmogen håller sig brännvin till dagligt bruk.Detta var Landshövdingens femårsberättelse från Hälsingland 1856.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare Patrik Paulsson och Peter Öberg slaktband@sverigesradio.se 

Du vet nog av gammalt att jag är kinkig vid konserter, skrev Laura Netzel till sin vän och tonsättarkollega Elfrida André. Det skulle alltid vara hög konstnärlig kvalité på både utförande och verk vid hennes musikevenemang. Ofta engagerade Laura Netzel sig i välgörenhetsarbete av olika slag. Hon arrangerade basarer och auktioner, liksom konserter för välgörande ändamål. Sådana var vanligt förekommande kring förra sekelskiftet, och vid dessa kunde Laura Netzel kombinera sin vilja att lindra nöden bland samhällets sämst ställda med sin musikaliska verksamhet. I början av 1890-talet började hon anordna billighetskonserter för arbetare, och hon var noga med att inte hennes välbärgade vänner tog upp plats i konsertsalen. De fick betala fullt pris på andra ställen. Konserterna blev mycket populära, och den fulltaliga publiken var oerhört entusiastisk. Arbetarna fick lyssna till både kända, etablerade musiker och unga begåvningar, som Laura Netzel gav möjlighet att framträda som solister. Många av dem som sedan blev stora artister, hade börjat sin bana på hennes billighetskonserter. Violinisten Sven Kjellström var en av dem, och han spelade sedan hennes kammarmusikverk på konserter både i Sverige och utomlands. Även om Laura Netzel utvecklades som tonsättare och komponerade större verk för det offentliga musiklivet, så släppte hon aldrig kontakten med salongsmusiken. Också i hennes sena produktion finns charmigt melodiösa stycken som passar som extranummer på konserter och som underhållning i salongen. På sin 86-årsdag, den 1 mars 1925, spelade hon tillsammans med Sven Kjellström flera av sina verk för födelsedagsgästerna. Och Laura spelade utantill! Den 10 februari 1927 gick hon bort efter ett långt, rikt och synnerligen aktivt liv. Länge kom Laura Netzels musik sedan att ligga ospelad, men under senare tid har musiker börjat ta upp hennes verk på sin repertoar. Laura Netzel och hennes musik försvarar väl en plats i vår svenska musikhistoria. En dokumentärserie av Christina Tobeck, del 4 av 4.

Om den globala textilindustrin ett år efter katastrofen i Bangladesh. 1 138 människor dog och det skulle bli en vändning - men hur mycket har egentligen hänt? Blir det bättre längst nere vid näringskedjan slut, eller är det fel på hela det globala systemet? Hör de svimmande arbetare som sätter ihop våra gympaskor. Hör om H&M och om små framsteg från Kambodja, Yale och Bangladesh. Det som hände i Rana Plaza skulle bli en väckarklocka för den globala klädindustrin, det var åter en katastrof som skulle leda till bättre arbetsmiljö och bättre villkor för arbetarna som syr upp de billiga kläder som säljs över hela världen. Det problem som den katastrofen satte i ett så brutalt ljus är dock större än den enskilda fabriken och även det enskilda landet Bangladesh. Frilansjournalisten Lina Johansson åkte till Kambodjas huvudstad Phnom Penh för att ta reda på mer om det som hänt de arbetare som rapporterats svimma på arbetsplatserna. Hör Suon Naroy berätta om vad som hände henne i ångorna från lösningsmedel på en fabrik som tillverkar gymnastikskor som säljs i mängder av butiker i Sverige. Det händer flera gånger i veckan på hennes fabrik. Hör Uk Phas berätta om vad som hände i hennes keps- och hattfabrik när det började brinna. Det handlar inte bara om arbetsmiljön. Arbetarna som vi möter i Kambodja har svårt att äta sig mätta på den låga lönen. Hör Soun Pheakdey berätta om hans och hans familjs liv. Soun jobbar nu fackligt med att få lönerna höjda och för att få de arbetare frisläppta som greps den 3 januari i år när de demonstrerade för bättre villkor. En demonstration där flera människor sköts till döds utanför en fabrik. Suon Pheakdey jobbar på en fabrik där H&M tills nyligen sydde upp kläder. H&M har avböjt både intervju och medverkan i detta Konflikt. Vi ville också göra ett längre reportage om företagets arbete med att förbättra villkoren för de arbetare som syr upp deras kläder, men även detta avböjde H&M. Hör mer om hur företaget sa nej till det i programmet. H&M har dock skickat en skriftlig kommentar där de säger att man "tar starkt avstånd från alla typer av våld och vi anser att konflikter och förhandlingar alltid ska ske under fredliga omständigheter." Konflikt ringde istället upp några tänkare som ägnar sitt liv att försöka förstå det här globala ekonomiska systemet. Thomas Pogge är professor i filosofi och internationella relationer på amerikanska Yale-universitetet och chef för dess centrum för studier i Global rättvisa. han gör en liknelse med slaveriet i USA. En som är starkt för de stora textilföretag, som precis som H&M, jobbar med att bli mer ansvarsfulla när de syr upp kläder i fattiga länder, det är ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati på Columbia University i New York, Han anser att verkligheten för en arbetare i Bangladesh troligen är bättre än vad den hade varit utan de jobb som kom med textilföretagen, men han är skeptisk till att höja arbetarnas löner. Dipesh Chakrabarty är en indisk historiker, just nu professor i historia med inriktning på södra Asien vid University of Chicago. Han berättar om att frågan om att sänka lönerna för att attrahera utländsk kapital är aktuell i den indiska valrörelsen. Men Dipesh Chakrabarty tycker det är märkligt att man måste göra just de fattiga än mer sårbara för att vi alla ska få det bättre i framtiden. För att diskutera detta finns i Konflikt med Viveka Risberg, kanslichef på Swedwatch, Mats Svensson som är internationell sekreterare på fackföreningen If Metall och Stefan de Vylder, nationalekonom och författare med tydligt global inriktning. Programledare: Ivar Ekman Producent: Jesper Lindau

De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få - men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls. Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans. Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige. Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta. Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning. Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå. De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset! Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund. Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden. Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem. Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem. Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda. Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker. Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern. Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka. Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat. Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland. Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här. Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen. Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen. Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han. Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.  De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden. På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk. – Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan. – I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn. Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige. Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier. De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass. Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka. Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process. Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon. Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken. Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft. Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare. Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat. – Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver! Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda. --  De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan. – Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon. Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en. De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något. Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga,  de klagar aldrig, ställer inga krav. Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet. Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation? Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen. En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken. För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan: Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv. Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder. Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt. Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker. Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser? Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman. – Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.  För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en  stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat. De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned. Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd. En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet. – Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig. Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning. – Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet. Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget. Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs. Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket,  när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser. Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal. Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad. Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han. – De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med. Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb. – Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han. På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls. Och han pekar med handen: – Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han. – Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han. – Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt! Reporter: Per Shapiro Research: Jonna Burén Producent: Sabina Schatzl

Tobias Baudin är första vice ordförande i LO:s största medlemsförbund Kommunal. När Vanja Lundby-Wedin lämnar LO-toppen i vår vill Baudin ta över. Han har ett försprång framför dom andra kandidaterna: De fackförbund som står bakom Tobias Baudin representerar en majoritet av ombuden när LO samlas till kongress i maj. Nu ligger frågan i valberedningens händer. Den som väljs tar över en organisation som förlorat hundratusentals medlemmar på bara några år och som under den borgerliga regeringen tappat nästan allt politiskt inflytande. Vad vill Baudin göra för att vända den utvecklingen? Tobias Baudin intervjuas av Tomas Ramberg.

Det är den 14 maj 1931 och i Ådalen har arbetarna klätt upp sig, höjt de röda fanorna och bildat ett tre kilometer långt demonstrationståg. Men under kavajerna svider ilskan. Svallvågorna efter börskraschen på Wall Street 1929 har dränkt Ådalens exportindustrier och småjordbruk. Arbetslösheten blir enorm - på vissa håll uppemot 80-85%. Av dem som fortfarande har jobb drabbas nästan alla av lönesänkningar. Arbetarna strejkar. Det svarar arbetsgivarna på med att ta in strejkbrytare, och militär kallas in för att skydda dem.  Det blir en blodig Kristi Himmelsfärdsdag, den 14 maj 1931. Doktor Bark i Kramfors kommer köra så att instrumenten i hans väska går sönder. Han har hört att det ligger människor och förblöder längs den lilla grusvägen som leder ner till Lunde Hamn. En bit bort står 33-åriga Ester Eriksson finklädd i klänning och klackar och undrar varför hennes man inte kommer hem. De skulle ju gå på fackföreningsfest och hade ordnat barnvakt till sina fyra barn. Fem personer dödas och fem såras i ett epokavgörande politiskt drama som blir en makaber byggsten i konstruerandet av det svenska folkhemmet. Producent: Sara Lundin

I serien om de politiska ideologierna har vi den här veckan kommit till socialismen. Hur mucket av den klassiska socialistiska ideologin finns kvar i dagens reformsocialistiska partier? Gäster är Sven-Eric Liedman professor eméritus i idé och lärdomshistoria, Björn Elmbrant, politisk skribent och författare och Sofia Nerbrant, journalist och ordförande för Bertil Ohlininstitutet. Programledare och producent Peter Sandberg. Den klassiska socialismens mål är att genom revolution störta klassamhället. Arbetarna ska kollektivt äga fabriker och produktionsmedel och en samhällsstyrd planekonomi ska mota den profitstyrda kapitalismen i grind. Genom Karl Marx och Friedrich Engels skrifter i mitten av 1800-talet fick de kraftfulla socialistiska vokabulären spridning i världen: Prolitariat! Solidaritet! Revolution! Men hur mycket finns kvar av den socialistiska grundideologin hos dagens demokratiska socialism, och hur har man lyckats med att uppnå de socialistiska målen? Gäster är Björn Elmbrant, journalist och författare, Sven-Eric Liedman, professor eméritus i idé och lärdomshistoria och Sofia Nerbrand, journalist och ordförande i Bertil Ohlininstitutet. Programledare och producent Peter Sandberg. Här nedan kan ni kommentera och diskutera programmet: Går de klassiska socialistiska idealen att genomföra med socialliberala reformer?

Släktbands landskapsupplaga 15 dec 2008 I den här landskapsserien har vi besökt några av Sveriges landskap och regioner och lyft fram historiska händelser som präglat landskapen. Vi har också lekt med de föreställningar som levt genom sekler, föreställningar som handlar om kynnet hos folk i olika delar av landet. Vi har bland annat pratat om sura jämtar, snåla smålänningar, frihetstörstande dalmasar och berättarglada värmlänningar. Nu tar vi oss till vårt sydligaste landskap, Skåne, där invånarna påstås vara både dryga och självbelåtna. Skåne har varit danskt längre än det varit svenskt, och länge levde danska regelverk kvar i landskapet. Den danska adeln hade till exempel betydligt större makt över de lägre klasserna än den svenska adeln. I boken Sveriges folk från 1918 skriver man så här om förhållandet mellan klasserna i Skåne: Mellan bonden och hans tjänare är i skåne avståndet större än i kanske någon annan landsdel, tjänarna äro i regel helt och hållet hänvisade till sig själva. Skånes historia Sten Skansjö har skrivit boken Skånes historia. Han är professor i historia vid högskolan i Kristianstad och hans bok tar avstamp i själva landskapsnamnet Skåne. Språkligt sett är ordet Skåne samma ord som Skandinavien. Det berättar Sten Skansjö inledningsvis i sin bok ”Skånes historia”. Skansjö är professor i historia vid högskolan i Kristianstad, och Släktband träffar honom på Landsarkivet i Lund. -Man härleder ordet Skåne ur ett urnordiskt ord som bör ha varit ”Skathinawjo”, där den första delen av ordet betyder skada eller farlighet, och den andra delen betyder ö eller halvö, berättar han. Betydelsen av ordet skulle alltså vara ungefär ”den farliga halvön”. Sten Skansjö tror att ordet kan komma av de farliga sandrev utanför Skanör och Falsterbo som flyttar sig med vågor och vindar och som varje sjöfarare måste akta sig för. Med tiden har bygden innanför den farliga kusten fått samma namn. Sydvästra delen av Skåne är kanske den allra kyrktätaste i Sverige. Sten Skansjö menar att man kan göra en direkt jämförelse mellan goda jordbruksförutsättningar och antalet kyrkor. På de platser där jordarna kunde föda många, fick kyrkorna in större skatter i form av tionde, och antalet kyrkor ökar: -Det var framför allt spannmålstiondena som spelade roll, och där det var bäst spannmålsjordar där finns det flest kyrkor. Och man kan se hur det är glesare mellan kyrkorna i skogsbygderna norrut, men betydligt tätare i sydväst, på till exempel runt Lund Malmö och Trelleborg. Det goda jordbruket gav Skåne bra förutsättningar, och landskapet har inte bara gott om kyrkor, här ligger också byarna och städerna tätt. Och så det som är så utmärkande för Skåne – de många Slotten, de flesta av dem från 15- och 1600-talen, den danska tiden: -Vid den tiden ägde adeln över hälften av alla gårdar här i Skåne, berättar Sten Skansjö. Adeln i Danmark var mäktig, tiden från reformationen fram till slutet av 1600-talet kallas i dansk historieskrivning för Adelsväldets tid. Skåne var i det avseendet bara en avspegling av Danska förhållanden i stort. De danska adelsprivilegierna var starkare än motsvarande svenska. Adeln byggde upp sina praktgårdar varifrån de styrde sina små  samhällen. Ofta kunde flera socknar utgöra den ekonomiska basen för ett slott. De som bodde där var ”hoveripliktiga” vilket betydde att de var skyldiga att arbeta för slottets räkning, förutom att ta  hand om den mark de själva förfogade över, men de var i gengäld inte skatteskyldiga till kronan, och, vilket var viktigt vid den här tiden – de kunde inte skrivas ut i de många krigen. -Det var en stat i staten där kronan inte hade någon insyn, säger Sten Skansjö. När Skåne blev svenskt efter freden i Roskilde 1658 fick adeln själva välja om de ville flytta till Danmark eller stanna kvar i Skåne – och många valde faktiskt att bli kvar. Allmogen däremot fick vackert sitta där de satt. Bönderna i Skåne var i hög grad beroende av adeln. Andelen självägande bönder i Skåne var mycket låg om man jämför med Sveriges äldre landskap: -Man har räknat ut att det vid svensktidens början inte var fler än 8 procent av bönderna i Skåne som var självägande, berättar Skansjö. Och det dröjde länge innan de blev fler. Det var inte förrän långt in på 1700-talet då kronan började sälja av sina gods till bönder som de blev fler. Och på Gustav III:s tid så fick bönderna till och med möjlighet att köpa frälsejord, dvs adelsägd jord. Det skånska källmaterialet är av naturliga skäl till stor del danskt, men mycket finns att finna på Landsarkivet i Lund. Något som är speciellt för Skåne är att det ofta finns nedtecknat i kyrkböckerna hur mycket tionde varje gård betalade till kronan, ett sätt att se hur rika gårdarna var. Men här finns också en alldeles speciell källa, den så kallade decimantboken som Sten Skansjö och en kollega just publicerat i ett praktverk. Den är skriven vid ett speciellt tillfälle 1651, dvs åren innan Skåne blir svenskt, och den är helt enkelt en inventering av alla bönder vid denna tidpunkt. -Här finns ungefär 18 500 bönder registrerade. By för by och socken för socken räknas alla bönder upp med namn. Man får inte veta vad de betalar i tionde, men man får veta vem som äger gårdarna, om vilka bönder som står för hela eller halva eller till och med mindre gårdar. Sten Skansjö letar fram Oxie härad, i närheten av Malmö för att visa hur illa ställt det var på vissa av de platser där striderna mellan danskar och svenskar gått hårdast fram – här är det tätt mellan ödegårdarna, en signal om att man inte kan räkna med något tionde på ett bra tag. -Här har släktforskare en chans att komma ner i liten bit i den danska tiden i Skåne, Blekinge och Bornholm, som tillhörde Lunds stift vid den tiden. Det var den danske kungen som bestämde att den här inventeringen skulle göras. Kanske hade det blivit extra viktigt att veta vilka bönder man kunde räkna med efter alla krigen, och efter det att Danmark förlorat bland annat Halland efter freden i Brömsebro. De gårdar som var frälsegårdar och som egentligen tilhörde adeln kunde i stort sett leva utanför myndigheternas kontroll. Men de var  trots allt skyldiga att betala tionde till kyrkan, och därmed finns de med i Decimantboken. -Det är det som gör den här förteckningen så speciell , slutar Sten Skansjö.  I skuggan av ett slott För bara hundra år sedan behövdes det många anställda för att få allt att fungera på slotten, coh skillnaden på herrskap och tjänstefolk var stor. Anders Ellerstrand i Ängelholm är ättling till flera arbetare på skånska slott. Han hade tur med sin släktforskning när han ramlade över en färdig släktkrönika som bland annat handlade om livet för de som arbetade under slottet vid slutet av förra seklet. -Det var när jag besökte min fars kusin i Lund som jag fick syn på ett manus som min farmors syster skrev om sina föräldrar. Det visade sig vara ett refuserat bokmanus som sparats i alla år. -I manuset ser man att namn och platser bytts ut, men när jag väl lyckades avkoda detta kunde jag använda mig av hennes berättelser i den bok jag själv skrivit om släkten, berättar Anders Ellerstrand. Huvudpersonen i Anders Ellerstrans bok är smeden Sven Bengtsson Holmberg som till en början arbetade som smedsslärling på slottet Trollenäs. Där träffade Sven Emma Katharina Lundqvist och de båda flyttade till Trolleholms slott där Sven fick jobb som gårdssmed. -De tydliga klasskillnaderna lyser igenom i det manus jag fann. Arbetarna beundrade och respekterade överklassen och var tacksamma för att arbeta på slotten. Det som också slagit mig är att vissa familjer varkar ha jobbat på slotten i flera generationer. Anders Ellerstrand är släktforskare sedan många år. Han beskriver att det förutom information från traditionella kyrkböcker finns en annan viktig källa. -Men man ska inte underskatta vad släktingar har i sina byrålådor. När jag började skriva boken sökte jag upp nu levande släktingar som jag skrev till. En av de som hörde av sig var en släkting i Stockholm som jag aldrig träffat. Han skickade ner en hel låda med värdefulla dokument till mig. -Jag hade också tur, Trolle Bonde som bodde på Trollenäs under den tid min anfader smeden Sven arbetade där, visade sig ha skivit fyra tjocka böcker om slottets historia. Där omnämns smeden flera gånger. -En annan källa till information är också slottens egna arkiv, som många gånger finns kvar på slotten. Min farfars morfar var arrendator på Krapperup slott och efter att kontaktat dem satt jag en hel dag i deras arkiv där jag bland annat fann en brevväxling mellan min farfars morfar och baronen. I boken framskymtar många berättelser och historier. -De roligaste kanske är spökhistorierna som min farmors mormor Johanna var huvudrollsinnehavare i. När hon var 73 år gammal och besökte hon sin dotter med familj vid jultid. Helt plötsligt, mitt i natten, fick hon för sig att gå hem till Trollenäs slott där hon bodde. Det  var mörkt och kallt och ingen belysning fanns ju på den tiden. -Familjen försökte avråda henne. Nästa dag kom Johanna tillbaks till dotterns familj och berättade att hon hade upplevt något fasansfullt på vägen hem. Under vandringen i skogen hade hon stött på ett liktåg, dvs en kista som bars fram med ett följe av sörjande efter. Efter en stund hade Johanna förstått att det var hennes eget liktåg som hon blev åskådare till, eftersom alla som gick bakom kistan var släkt och bekanta. -Hon bad sin dotter om att få stanna kvar några dagar, och efter ett par dagar dog hon. Och bars i kista samma väg som hon sett den natt hon vandrade i mörkret. Anders Ellerstrand har undersökt de delar som går att undersöka i den här berättelsen, och kyrkböckerna visar att hon dog på Trolleholm och är begravd Trollenäs. Hon har med andra ord burits den väg som berättelsen beskriver. -Bland de människor jag funnit finns en rolig person som är min farmors mormors mor vars bror fick en son som hette Nils Lilja. Han var klockare och förespråkade i slutet av 1800- talet fri kärlek. Han hade själv ett otal barn med flera kvinnor och hade fester långt in på småtimmarna med kulörta lyktor. -Han skrev böcker som jag funnit på antikvariat. En av dem heter ”Menniskan” som handlar om hennes uppkoms, liv och bestämmelser. Han kom också ut med två böcker om skånes flora. Den är skoj för den är skriven på svenska, inte latin som var vanligt vid den tiden, och beskriver hur växterna kunde användas. Anders Ellerstrand har en hemsida som bland annat innehåller ett diskussionsforum för släktforskare. Klicka på den här länken och du kommer till hans sida: